2014 K3, ISU et al.
Kultur som fjärde dimension av hållbar stadsutveckling
Idékatalog
Kultur som
fjärde dimension
av hållbar
stadsutveckling
Idékatalog
_11 ----�
Kulturuppdraget:
ISU,
Kulturförvaltningen,
K3,
och Norra Sorgenfri
20
11 fick ISU – Institutet för hållbar stadsutveckling – ett politiskt
uppdrag av Malmö stad att ”pröva kulturen som en fjärde dimension för en hållbar stadsutveckling”. För att ta sig an uppdraget
gjordes en processbeskrivning som bl.a. byggde på två case. Det ena var
Norra Sorgenfri, Malmös äldsta industriområde som ligger som en bro
mellan Rosengård och centrum. Idag en till synes bortglömd plats men
under de gamla industrifasaderna är det fullt av liv. I området finns idag
bland annat över 250 aktiva kulturaktörer och över 30 privata markägare. Det
andra caset under 2011 var Malmö Museer som ligger som en bro mellan det
framväxande Västra Hamnen/Varvsstaden och centrum. Vad innebär delvis
förnyade roller för en väletablerad kulturinstitution? Vilken roll kan museet
spela som aktiv samhällsaktör? Detta var exempel på frågor som diskuterades, bland annat inom ramen för ett seminarium.
Valet av case gjordes 2011 utifrån att kunna se brett på kulturens roll för
en hållbar stadsutveckling. Bredden i casen gav indikationer på olika
roller som kultur kan spela när det kommer till hållbar stadsutveckling i ett
Malmöperspektiv.
Sedan 2012 fördelas de ekonomiska resurserna inom ramen för
”Kulturuppdraget” mellan ISU, Kulturförvaltningen och K3 på Malmö
högskola. Caset har fortsättningsvis varit Norra Sorgenfri.
Maja Manner, ISU (Institut för hållbar stadsutveckling)
2
3
Innehåll
4
Kulturuppdraget
Maja Manner, ISU
2
Kultur som fjärde dimension
av hållbar stadsutveckling
Per Möller
6
Workshopsdelen Case 1. Konstnärsbyn
Case 2. Konstmuseum + Konststråk
Case 3. Sorgenfri Sjöstad
Case 4. Kulturkolchoser
30
32
38
46
52
Eftertankar och kommentarer
inför fortsättningen
Per Möller
62
Katalogen som dialog
Maria Hellström Reimer
68
5
Kultur
som fjärde
dimension av
hållbar
stadsutveckling
Per Möller
De
t finns många berättelser om Malmö. Den mest dominerande
under de senaste dryga tjugo åren har varit den om industristaden som föll men återhämtade sig och återuppstod som
kunskapsstaden i den innovationsbenägna Öresundsregionen. Som komplement till denna allra mest övergripande och visionsstyrda historia finns
berättelsen om den kreativa alternativkulturens Malmö, med sina nyskapande teatergrupper, graffittikonstnärer och serietecknare för att nämna
några. En annan berättelse är den om det problemtyngda Malmö, en berättelse som kretsar kring utsattheten bland stadens svartavlönade arbetskraft,
kriminaliteten, segregationen och våldet i den offentliga miljön. Även denna
berättelse utgör ett komplement i den komplexa helhet som utgör en stads
liv och utveckling.
En berättelse som varit framträdande i tidigare beskrivningar av Malmö, men
som inte tycks vara det längre, är den om Malmö som en kulturfattig, nästan
kulturfientlig, stad. Denna berättelse nådde sin kulmen under 1970-talet och
hade sin grund i en öppen och utdragen konflikt mellan Malmös kulturpolitiker och de nya kulturella rörelserna i staden. De sistnämnda upplevde sig
motarbetade av en kulturpolitik som i deras ögon inte förstod sig på vare sig
kulturlivets egna behov eller vilka möjligheter som fanns att med ett levande
kulturliv utveckla staden i en mer öppen och demokratisk riktning.
I den senare berättelsen om Malmös omvandling från krisdrabbad industristad till framgångsrik kunskapsstad har kulturområdet till viss del hamnat i
bakgrunden av de tunga infrastrukturella projekten. Samtidigt är det onekligen så att kulturlivet nu på ett helt annat sätt än tidigare uppfattas som en
tillgång och resurs för staden. Med allt större självklarhet diskuteras idag kulturen som en drivkraft och en grundläggande aspekt av Malmös utveckling.
2011 fattade Malmö stad beslutet att pröva kulturen som en fjärde dimension
av hållbar stadsutveckling. Med detta beslut markeras kulturens betydelse
som utvecklingskraft ytterligare. Samtidigt ställs den fråga som i det följande
söker sitt svar. På vilket sätt bidrar kultur till hållbar stadsutveckling?
Inledning
Se
dan Institutet för hållbar stadsutveckling – ISU – 2011 inledde
arbetet med uppdraget att ”pröva kulturen som en fjärde dimension av hållbar stadsutveckling” har utvecklingen av Norra
6
7
Sorgenfri-området varit i blickfånget. Det före detta industriområdet, beläget
mellan centrum och de östra delarna av Malmö, är en intressant utgångspunkt för att ringa in kulturens roll i en hållbar stadsutveckling.
Redan innan uppdraget kring kultur och hållbar stadsutveckling formulerades var Norra Sorgenfri ett uppmärksammat utvecklingsområde där idéer
om kultur som en urban förnyelsestrategi hade fått plats. I de visioner som
tagits fram löper som en röd tråd tanken på det lokala kulturlivet som en
betydelsefull resurs i omvandlingen av det nedslitna industriområdet till en
vital, dynamisk, och inte minst hållbar, stadsdel i kunskapsstaden Malmö.
Visionerna har sedan följts upp av långtgående planer som dock av flera
anledningar visat sig svåra att omsätta i praktiken. Det förestående saneringsarbetet med den gravt förorenade marken är en avgörande faktor. En
annan är markägarstrukturen, med över 30 privata markägare. En tredje
faktor är svårigheterna med att överbrygga inarbetade sektorsgränser inom
själva den kommunala organisationen.
Denna idékatalog kan inte lösa sådana komplexa problemställningar.
Däremot kan den förhoppningsvis underlätta arbetet med att tänka kring
och verka för kultur som en fjärde dimension av hållbar stadsutveckling på
andra sätt, bland annat genom att till vis del blicka bortom de praktikaliteter,
ansvarsfrågor och svårlösta friktioner som omger ett stadsomvandlingsarbete. Genom att utgå ifrån Norra Sorgenfri som en kulturell projektionsyta
kan en bredare förståelse nås kring ämnet kultur och hållbar stadsutveckling.
En av paradoxerna i arbetet med Idékatalogen har varit det viktiga uppmärksammandet av att det inte fullt ut går att fastställa vad kultur som en fjärde
dimension av hållbar stadsutveckling betyder. Det är en problematik som
man varken kan eller bör blunda för. Att dessutom föra två begrepp, ”kultur”
och ”hållbarhet”, som båda är svårdefinierade, och placera denna diskussion i en så pass sammansatt kontext som ”stadsutveckling” är utmanande.
I uppdraget ligger en både tidslig och rumslig komplexitet, som kan bereda
grund för allt från förvirring till intressebaserade konflikter och förhastade
slutsatser. Det är alltså viktigt att understryka att en av utgångspunkterna
i arbetet har varit att kopplingen mellan kultur och hållbarhet inte på något
sätt är given, utan beror på hur den upprättas. Det finns inte någon naturlig
relation mellan begreppen kultur och hållbarhet, utan istället är relationen
beroende av vem som äger tolkningsföreträdet och definierar denna. Det är
en normkritisk och konstruktiv utgångspunkt som också öppnar möjligheter
till nytänkande och förändring.
Att tydliggöra denna utgångspunkt är också viktigt sett till möjligheterna att
8
9
utvärdera planer och projekt som initieras i syfte att verka för kulturell hållbar
stadsutveckling. Genom formulerandet av en målsättning för relationen
kultur och hållbar stadsutveckling – vilken kultur, vilken hållbarhet, vilken
utveckling – kan insatser och effekter värderas.
Tydliggörandet av hur relationen mellan kultur och hållbarhet bör uppfattas
är alltså grundläggande. Samtidigt med detta ”bör” måste det finnas en
medvetenhet om och lyhördhet inför att frågan om relationen mellan kultur
och hållbar stadsutveckling är levande och tål att ges flexibla svar beroende
på situation. En definition kan vara fruktbar i ett visst sammanhang, men
fungera sämre i ett annat. Att inte vara beredd att variera, problematisera
och ompröva tidigare utgångspunkter är att bortse från en rad betydelsefulla
aspekter som finns inbakade i frågan: kulturbegreppets förändring, hållbarhetsbegreppets komplexitet, synen på medborgaren, värderandet av olika
urbana uttryck och strukturer.
”Kultur”
Den ursprungliga betydelsen av kultur, från
det latinska ordet cultura, har med odlandet
av jorden att göra. Åtminstone sedan
1600-talet har denna betydelse använts
översatt på människan som en inre odling
i form av andlig och moralisk utveckling.
Under 1800-talet genomgick begreppet en
radikal förändring. Från att ha betecknat en
enda väg mot ett ”kultiverat” utvecklingstillstånd, som uppfattades som universellt
och tidlöst, fick ”kultur” istället en generell
innebörd motsvarande de föreställningar,
normer, seder och bruk som förenar ett
visst folk eller samhälle. Denna förändring
har två viktiga konsekvenser, dels den att
det existerar olika kulturer som varierar i tid
och rum och som skiljer folk och samhällen
från varandra, dels att ”kultur” kan tänkas
omfamna i princip allt som binder samman
en viss befolkning såsom världssyn, språk,
värderingar, hantverk, traditioner etc.
Denna definition av kulturbegreppet känner
vi igen som den antropologiska; kultur i
betydelsen ”ett helt levnadssätt”. Samtidigt
växte det också under 1800-talet fram ett
annat synsätt, som reserverade begreppet
för ett antal specifika verksamheter, yrken
10
och institutioner i samhället. Detta är den
estetiska definitionen av kulturbegreppet,
där kultur uppfattas som synonym med de
sköna konstarterna: teater, dans, musik,
litteratur och bildkonst. Den senare definitionen gavs så småningom sitt givna
sammanhang i och med etablerandet av
kulturpolitiken som ett särskilt sak- och
politikområde.
Tudelningen mellan ett bredare och ett
smalare kulturbegrepp är en vanlig orsak till
begreppsförvirring. Samtidigt finns också
inom vart och ett av dessa två register en
mängd otydligheter. Kanske kan kulturbegreppet egentligen inte förklaras på något
mer tillfredsställande sätt än det som föreslagits av den danske filosofen Hans Fink,
som ser om kultur som ett hyperkomplext
begrepp. Med detta menar Flink att ”kultur”
varken är entydigt, tvetydigt eller flertydigt,
och att det just därför framstår som både
entydig, tvetydig och flertydig. Det tycks
finnas en viss vardaglig självklarhet i vad
vi menar när vi talar om kultur. Problemet
är dock att denna självklarhet endast kan
finnas så långe vi blundar för alla de skiljaktigheter, paradoxer och motsättning som
också existerar i kulturbegreppet.
Hållbar
utveckling
Di
skussionerna om hållbar utveckling initierades internationellt
under 1970- och 1980-talen genom bland annat FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 och, kanske framförallt, i och med
Världskommissionens rapport från 1987 Our common future. Den senare,
mer allmänt känd som Brundtlandrapporten, fungerade som ett tongivande
inlägg i en miljödebatt som hade förts alltmer högröstat sedan den globala
oljekrisen 1973. Krisen hade inte bara förödande konsekvenser för tillverkningsindustrin runt om i världen (till exempel nollställdes i princip Kockums
orderstock över en natt), men fungerade också som en väckarklocka
gällande förbrukningen av icke-förnybara energikällor. Brundtlandrapporten
kom därför att förespråka långsiktiga miljöstrategier som en av de viktigaste
riktlinjerna för att säkerställa en hållbar utveckling. Hållbarhet gavs på så sätt
framförallt betydelsen av ekologisk bärkraft. En av de mest förekommande
definitionerna av begreppet hållbar utveckling, ännu idag, kommer från just
Brundtlandrapporten: ”Hållbar utveckling är en utveckling som möter dagens
behov utan att kompromissa om möjligheterna för framtida generationer
att möta sina behov.” Även om denna definition egentligen saknar någon
direkt konkret innebörd så har den visat sig väldigt retoriskt slagkraftig och
fungerat vägledande för att lyfta fram hållbar utveckling som en nödvändig
utvecklingsstrategi.
Ekonomiska och sociala aspekter har sedan lagts till den ursprungliga
betydelsen. Från och med FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro 1992 har den dominerande uppfattningen utgått från en trepartsmodell där ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner av hållbar utveckling kombineras. Ekonomisk hållbarhet uppfattas i detta sammanhang som
en långsiktig hushållning av materiella resurser. Social hållbarhet, i sin tur,
syftar till ett långsiktigt perspektiv på att tillgodose grundläggande mänskliga
behov. Men särskilt betonas alltså samspelet och ömsesidigheten mellan
dessa tre aspekter, dimensioner eller ”pelare”. En vanligt förekommande
visualisering av hur detta samspel ser ut är en triangel där varje hörn utgör
en av begreppets pelare, men där begreppets helhet utgörs av fältet som
skapas när de tre punkterna förbinds till varandra. En annan modell är tre
överlappande cirklar. De tre dimensionerna av hållbar utveckling framställs
11
i detta fall som självständiga fält i sig, men samtidigt framträder de mellanliggande skärningspunkterna tydligare i och med att cirklarna överlappar
varandra.
En fjärde
dimension
Se
dan åtminstone millennieskiftet 2000 har det förekommit en
internationell diskussion om kultur som en möjlig fjärde dimension eller pelare. Det är en diskussion som bottnar i en kritik av
det synsätt, som övernationella aktörer som UNESCO etablerat. Betoningen
av ekologiska, ekonomiska och sociala samband riskerade att helt utelämna
det kulturella området från långsiktig samhällsplanering. Särskilt inflytelserik
för diskussionen var rapporten The Fourth Pillar of Sustainability: Culture’s
Essential Role in Public Planning skriven av forskaren John Hawkes på
uppdrag av det australiska nätverket The Cultural Development Network.
Här presenterades en modell för hållbarhet som förenade miljömässigt
och ekonomiskt ansvarstagande med social jämlikhet och kulturell vitalitet.
Rapporten betonade vikten av att skilja ut ”kultur” från den sociala dimensionen av hållbarhetsbegreppet. Det betyder inte att mål om social jämlikhet
och kulturell vitalitet inte är nära sammankopplade. Tvärtom, menade
Hawkes, är dessa att betrakta som så fundamentalt förknippade att det är
viktigt att föra upp dem till samma nivå och diskutera dem som jämbördiga
mål i ett hållbart samhälle.
12
13
kultur?
Det kulturbegrepp som Hawkes utgår ifrån är det bredare, antropologiska,
kulturbegreppet som innefattar så gott som all form av mänsklig meningsproduktion. Det huvudsakliga argumentet är att den kulturella dimensionen
inte är någon form av extravagans som kommer till i efterhand efter det att
våra primära sociala behov har tillgodosetts. Kultur är det primära behovet
eftersom det är genom vår kultur, i betydelsen våra värderingar och övertygelser, som vi utvecklar samhällelighet.
principer. Det var genom rationalisering och automatisering som det tjänste-,
service- och kunskapsbaserade samhället utvecklades. En fortsatt tillväxt
inom den industriella produktionen genererade ökade reallöner, starkare
köpkraft och en marknad för fritid och rekreation. Under 1970-talet, då västvärldens tillväxt stagnerade, vändes utvecklingen. Det var inte längre frågan
om progression, utan snarare en form av krishantering gällande hur de avancerade industriländerna skulle möta de utmaningar som de ställdes inför.
Från mitten av 2000-talet och framåt har ett fjärde-pelare-ramverk förts
in i allt fler utvecklingsplaner och policydokument, på överstatlig, nationell, liksom lokal nivå. Ett svenskt exempel är Sveriges Kommuner och
Landstings positionspapper ”Kulturen i det hållbara samhället” från 2009
som förespråkar tydligare samverkan mellan olika politiska nivåer, liksom
mellan civilsamhället och den offentliga sektorn, allt för att stärka den kulturella dimensionen av samhällsutvecklingen. I denna skrivelse märks dock en
tendens till att kulturbegreppet åter reduceras till ett dagspolitiskt verksamhetsfält. Det finns alltså en påtaglig rörelse från det allra mest grundläggande
kulturbegrepp som fördes in i diskussionen om kultur och hållbar utveckling
av Hawkes till ett mer specificerat eller instrumentaliserat. Även om denna
rörelse på många sätt är förklarlig, så är den också försvårande i diskussionen om kulturens möjliga status som en fjärde dimension eller pelare i
utvecklingen av det hållbara samhället. Denna problematik är också ett återkommande tema i denna idékatalog, vilket berörs mer utförligt senare.
Åtminstone sedan slutet av 1980-talet har kulturområdet alltmer setts som
en nyckelfaktor i denna krishantering. Särskilt påtaglig har uppmärksamheten kring städers situation varit, och då specifikt tidigare industristäder. I
takt med krisen inom näringsgrenar som textilindustri och varvsindustri följde
en urban kris. I de städer där avindustrialiseringen var som mest kännbar
visade sig också effekterna av omställningen vara som mest påfrestande, i
form av bland annat skenande arbetslöshet och ökade sociala klyftor. Denna
utveckling fick också sina givna uttryck i stadsrummet, så som övergivna
lokaler, förfallna industri- och hamnområden och avstannade byggnadsprojekt som lämnade stora hålrum i stadsbilden.
Kultur och
stadsutveckling
Di
skussionen om kulturen som en del i hållbar utveckling utgörs till
viss del av en isolerad diskurs, pådriven av specifika aktörer, på
särskilda arenor och med ett eget etablerat språk. Denna diskurs
griper dock in i, och är påverkad, av en större berättelse om kulturen som
en resurs i en ny postindustriell samhällsutveckling. Redan under 1960talet talade forskare om framväxten av ett postindustriellt samhälle, där
kunskap förväntades ersätta den manuella arbetskraften som det viktigaste
produktionsmedlet. I sin linda handlade dessa teorier om det postindustriella
samhället om en förlängning, snarare än ett brott, med industrisamhällets
16
Parallellt växte det dock fram en syn på staden och det urbana livet som en
potentiell lösning. Utifrån detta synsätt kunde staden, med sin koncentration
av människor och sociala och kulturella resurser, ses som en smältdegel för
nytänkande och kreativitet. Denna syn på stadslivet kan spåras bakåt i historien till klassiska texter om till exempel Paris i slutet av 1800-talet som en
representant för den moderna metropolens komplexa dynamik. Drygt hundra
år senare återaktualiseras denna bild, men nu i kombination med allt starkare
ekonomiska förhoppningar. Ett sådant perspektiv märks bland annat i boken
The Creative City, skriven 1995 av Charles Landry och Franco Bianchini som
varit tongivande för hur kultur, kreativitet och stadsutveckling har diskuterats
de senaste decennierna:
Varför tala om kreativitet i relation till städer? Anledningen är
delvis självklar. Historiskt sett är kreativiteten stadens livsnerv.
Städer har alltid varit beroende av kreativitet för att upprätthålla marknader, handels och produktionscentra och den
kritiska massan av entreprenörer, konstnärer, intellektuella,
studenter, administratörer och makthavare. De har mestadels varit platser där etniciteter och kulturer blandas och där
utbyte skapar nya idéer, föremål och institutioner. Och de har
varit platser som erbjudit människor utrymme att förverkliga
idéer, behov, längtan, drömmar, projekt, konflikter, minnen,
bekymmer, förälskelser, passioner, besatthet och rädslor.
17
Men det finns ytterligare ett skäl att betona kreativitet i varje
tänkande omkring städer i nästa århundrade. Om de dominerande industrierna under arton- och nittonhundratalet var
beroende av råvaror och industrier, vetenskap och teknologi,
så kommer det tjugoförsta århundradets industrier att i allt
högre grad vara beroende av kunskapsutveckling genom kreativitet och innovation i kombination med strikta kontrollsystem.
Det gäller i lika hög grad för mäklare på finansmarknaden som
för tv-producenter, för mjukvaruprogrammerare såväl som för
teaterdirektörer. Att nå framgång inom alla dessa områden
kräver nyskapande, gränsöverskridande, holistiskt tänkande
– kvaliteter som för sin vidare utveckling är beroende av en
sinnrik och stödjande stadsmiljö.
(Ur Charles Landry och Franco Bianchini, The Creative City, 1995.
Översättning från engelskan av M. Hellström Reimer)
Teoribildningen kring samspelet mellan stadsliv, kreativitet, kultur och de
potentiella sociala och ekonomiska effekterna av detta har senare växt
explosionsartat. Begrepp, koncept och metoder som cultural regeneration,
cultural strategies, cultural development och cultural planning har funnit väg
in i kommunpolitiken och blivit vägledande i frågor kring stadsplanering. I
kombination med terminologin om kreativa städer, den kreativa ekonomin,
upplevelseindustrier och den ”kreativa klassen” har kulturen, både historiskt
och i ett samtidsperspektiv, betraktats som ett kreativitetens kärnområde,
och därigenom getts en ny roll i samhällsutvecklingen.
Malmökulturen i
stadens tjänst*
En
blick på de senaste decenniernas kulturpolitik i Malmö demonstrerar det samspel mellan kultur och urbana förnyelsestrategier
som beskrivits ovan. I den genomgång som följer här urskiljs
fyra mer eller mindre distinkta kulturpolitiska faser i Malmös utveckling.
Genomgången visar hur kulturområdet på olika sätt har betraktats som ett
18
*Framställningen bygger på Per Möllers kommande avhandling om kulturpolitik och stadsutveckling
i Malmö. Avhandlingsarbetet pågår inom ramen för forskarutbildningen vid Tema Q – Kultur och
samhälle – på Linköpings universitet och beräknas färdig under 2015.
19
verktyg för att uppfylla politiska målsättningar och fungerar således som en
kunskapsgrund när vi senare riktar in frågan på relationen mellan kultur och
hållbar stadsutveckling.
Kulturstaden
Kulturen i Malmö var särskilt i ropet vid inledningen av 1990-talet, som
i övrigt var en turbulent tid. Industrijobben försvann. Arbetslösheten var
den största i landet. Den kommunala budgeten var ansträngd. Människor
flyttade från staden. Den politiska debatten var hätsk och polariserad.
Samarbetsviljan över de politiska blocken, samt mellan politiken och näringslivet, vilken varit så stark under industriepokens dagar, var som bortblåst.
Även på kulturområdet pågick strider i form av den sedan länge infekterade
frågan om ett nytt huvudbibliotek. Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna turades om att riva upp den andra sidans beslut för att presentera
egna nya förslag. Vid sidan av biblioteksfrågan växte det dock samtidigt
fram en ny typ av enighet där politikerna var överens över blockgränserna
om att det fanns en potential i kulturområdet för att få Malmö på fötter
igen. Kulturlivet lyftes fram som en viktig resurs för stadens identitet och
utveckling. Betydande investeringar gjordes för att rusta upp och bygga till
de stora kulturinstitutionerna; stadsteatern, konsthallen, museet (och det
nya stadsbiblioteket). Allra mest prestigefyllt var restaureringen av Hipp,
som vid invigningen i januari 1994 inte bara stod klar som stadsteaterns
nya scen för samtidsdramatik utan också utgjorde den främsta representationen för en politiskt motiverad satsning på Malmö som kulturstad. Denna
profilering underlättades genom att flera välrenommerade namn vid tiden
hade tagit över chefskapet på stadens kulturinstitutioner. Sune Nordgren
på Konsthallen, Lars Nittve på det privat-offentligt ägda Rooseum, Lars
Rudolfsson på musikteatern, Staffan Valdemar Holm på dramatiska teatern,
Gunilla von Bahr på symfoniorkestern och den kulturpolitiskt offensiva Sven
Nilsson på stadsbiblioteket; alla bidrog de till en estetisk nyorientering och en
förändring av malmökulturen som siktade mot att ge staden en framskjuten
position i det svenska kulturlivet.
”Kulturstaden” Malmö, som fick stor uppmärksamhet i medierna under
1990-talets första hälft, var mer än en satsning på kultursektorn som sådan.
Det var en idé som tydligt framhöll kulturen som en resurs för att generera
ny attraktionskraft till staden, att skapa uppmärksamhet och i slutändan
bidra till en positiv ekonomisk utveckling. Som stöd hade man den uppmärksammade rapporten Kultur som lokaliseringsfaktor skriven på uppdrag av
finansdepartementet av statsvetaren Lisbeth Lindeborg. Rapporten lyfte
20
fram lyckosamma exempel från Ruhr-området i Tyskland där kultursatsningar spelat en avgörande roll för omvandlingen av tidigare industriområden
till lockande turistmål. ”Ge en krona till kulturen och få fem tillbaka” blev
ett mantra bland svenska lokala kulturpolitiker, som tog del av Lindeborgs
rapport, även i Malmö.
Den kultur som var i fokus under det tidiga 1990-talet, och som byggde upp
tanken på Malmö som kulturstad, var således grundad i ett traditionellt estetiskt kulturbegrepp med konstarterna i främsta rummet (uppmärksamheten
kring det nya stadsbiblioteket undantaget). Dessutom var det i synnerhet mot
institutionskulturen som blickarna vändes, medan andra kulturpolitiska kärnområden, som barn- och ungdomskultur, amatörkultur och tillgängligheten
för i övrigt resurssvaga samhällsgrupper till kulturlivet, hamnade i skymundan. Vad som dock var förhållandevis nytt i den kultursyn som framträdde
vid denna tid var tanken på (den traditionella) kulturen som ett möjligt tillväxtområde. Komponenter som attraktivitet, profilering, konkurrens och en inriktning på de kapitalstarka segmenten i samhället (kulturellt liksom ekonomiskt
kapital) blev nu viktiga drivkrafter för idén om Malmö som kulturstad. Även
om de stred mot några av kulturpolitikens prioriteringsområden föll de väl in i
det stadsutvecklingsarbete som sedan tog fart i Malmö.
Kulturen och
upplevelseindustrin
Åren kring millennieskiftet materialiserades visionen om Malmös förvandling från nedgången industristad till expansiv kunskapsstad genom etablerandet av Malmö högskola, Öresundsbrons invigning och den påbörjade utvecklingen av Västra Hamnen till ett postindustriellt företags- och
bostadsområde.
Byggandet av den nya stadsdelen i Västra Hamnen, vilket inleddes i och
med den europeiska bostadsmässan Bo01, uttryckte på ett tydligt sätt
denna tankemässiga förflyttning av staden. I utställningskatalogerna talades
det om bomässan som ”År Ett”, delvis en underfundig kommentar till 2000talets inträde, men också en markering av att det ”nya” Malmös tideräkning
nu hade påbörjats. I utställningskatalogerna framkom också bilden av den
nya typ av Malmöbo, som man förväntade sig skulle bosätta sig i den nya
stadsdelen. Denne uppfattades som en urban ”nomad” som förkroppsligade
21
hållb arhet?
globaliseringens uttunnande av geografiska gränser och samtidigt gav
uttryck för en ny estetisk känslighet i förhållande till arbete, fritid och livsstil.
Sedan början av 2000-talet har vi lärt känna denne individ som en representant för den ”kreativa klassen” så som den beskrivits av den amerikanska
regionalekonomen Richard Florida. Även om Florida framhåller att hans
klassbegrepp inte har några politiska förtecken så markerade det i förhållande till utvecklingen av ett ”nytt” Malmö med nya invånare en ny politisk
grund. Dåvarande kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu motiverade
satsningen på Bo01 med argumentet att det var ett bostadsområde som
kunde locka höginkomsttagare och därigenom skulle komma att stärka hela
Malmö. Utgångspunkten bryter tydligt med den länge gällande socialdemokratiska folkhemsideologin. Istället framkom tanken på stadens utveckling
som driven av en så kallad trickle down ekonomi, där attraherandet av kulturellt medvetna och ekonomiskt starka människor till staden antogs stärka
hela stadens välgång, genom att det inflytande kapitalet så småningom
förväntades ”sippra ned” till alla medborgare.
Kulturpolitiken var vid den här tiden mer retorisk än åtgärdsbaserad till
sin karaktär. Det handlade till stor del om att knyta kulturområdet till de
nya kultur- och mediabranscher som växte fram parallellt med den ”nya”
ekonomin i början av 2000-talet. Ett begrepp som i synnerhet kom att samla
upp denna inriktning vid tiden var ”upplevelseindustrin”. Uppbackad av
en rad rapporter och skrifter från den statliga KK-stiftelsen fick tanken på
upplevelseindustrin som en ny sektor i den svenska samhällsekonomin stor
spridning. Enligt KK-stiftelsen var upplevelseindustrin den snabbast växande
sektorn i den samtida ekonomin. Satsningar på utvecklandet av konkurrenskraftiga kreativa miljöer skulle stärka den svenska ekonomin både lokalt
och nationellt, menade man. Bland annat upprättades i nära samarbete med
näringsliv, högskolor, regioner och kommuner åtta stycken ”mötesplatser”
runt om i landet som med olika inriktningar förväntades öka spetskompetensen inom denna sektor, liksom tillväxten generellt. I denna satsning
ingick också stärkandet av individuella ”kreatörers” branschkunskap och
entreprenörsanda.
Med hjälp av upplevelseindustrin kom härmed delar av det traditionella
kultur(politiska) området att knytas till ett nytt sammanhang av investeringar
i synergiexperiment mellan teknologi, kulturskapande och entreprenörskap.
Liknande tankar om synergieffekter mellan kultur och upplevelser applicerades också i allt större utsträckning i marknadsföringssammanhang, dels
inom varuhandeln men också i marknadsföringen av städer. Rapporten
Mötesplats Malmö från den kommunala MINT-gruppen (Marknadsföring,
24
Information, Näringsliv, Turism) som avlämnades 2004 uttrycker tydligt en
sådan uppfattning om kulturens mervärde. Denna var särskilt inriktad på att
uppmärksamma vilken betydelse större evenemang hade för stadens attraktionskraft, och hur dessa på bästa sätt skulle koordineras mellan offentliga,
privata och ideella aktörer. Men här riktades också en direkt uppmaning
till kulturskapare i staden, generellt sett, att inse det dubbla värdet av sitt
arbete:
Det kulturella innehållet och de konstnärliga kvaliteterna i
t ex. en teaterföreställning utgör kärnan och den grundläggande förutsättningen. Men de kulturpolitiska kvaliteterna
kan också sättas in i ett sammanhang där även de yttre
omständigheterna, vid sidan om det som händer på scenen,
är viktiga för upplevelsen.
(Ur Mötesplats Malmö, 2004)
Med ”upplevelsen” syftas här på det enskilda arrangemanget. Men med
det perspektiv som anläggs i rapporten är det också tydligt att det handlar
om upplevelsen av Malmö i sin helhet, och då i synnerhet med tonvikt på
hur staden uppfattas av besökare och turister. Om det bakom byggandet
av Bo01 fanns ett synsätt som gjorde gällande att det var viktigt att locka
människor utifrån till Malmö, så backas detta upp i MINT-rapporten, som
tydligt utvecklar synsättet att staden bör betraktas utifrån besökarnas ögon
för att utveckla den som attraktiv och upplevelserik. Detta perspektiv kan
ses som en fördjupning av det tidiga 1990-talets tankar om ”kulturstaden”
Malmö. Men det finns också betydande skillnader, inte minst gällande de
olika slags kulturbegrepp som används. Då var institutionskulturen i fokus.
Nu var det istället fråga om en evenemangskultur; om arrangemang, kulturhändelser och festivaler på olika platser i staden, vilka också kopplades
samman med de befintliga kulturverksamheterna. Tillsammans, menade
man i MINT-rapporten, utgör de temporära och de fasta verksamheterna en
”samlad resurs” för Malmös attraktivitet.
Kulturen och
välfärd för alla
Vid mitten av 2000-talet hade Malmös nya utvecklingsstrategi både slagit rot
och gett frukt. Stadens krisstämpel hade bleknat bort, och istället omtalades
25
nu Malmö som ett tillväxtcentrum med utgångspunkt i det omvandlade
Västra Hamnen-området. Uppmärksamheten kring Västra Hamnen visade
dock samtidigt att Malmös lyckosamma uppsving hade sina geografiska
begränsningar. Det blev allt tydligare att insatser var tvungna att göras också
på andra områden, i både politisk och geografisk mening, för att utvecklingen verkligen skulle kunna gynna hela Malmö.
Mot denna bakgrund initierades 2004 handlingsprogrammet Välfärd för alla:
Det dubbla åtagandet som skulle löpa i fyra år och involvera alla förvaltningar i Malmö stad. Det övergripande syftet med handlingsprogrammet var
att stärka kommunens välfärdspolitiska insatser för att möjliggöra en högre
levnadsstandard bland Malmöbor generellt. Uppnåendet av denna målsättning kom att kretsa kring att bekämpa arbetslösheten genom en förstärkt
arbetslinje och bättre utbildningsmöjligheter, samt att bygga fler bostäder.
Dessutom föreslogs att öka antalet ”mötesplatser” i staden ”där framför
allt svenskar och invandrare kan träffas och umgås”. Detta sätt att uttrycka
sig var typiskt för handlingsprogrammet, där problemformuleringen trots
benämningen ”alla” framförallt inriktade sig på utsattheten hos en stor del
av stadens utlandsfödda (eller med föräldrar födda i utlandet). Redan i den
skrivelse som förekom Välfärd för alla, ställd till kommunstyrelsen av Ilmar
Reepalu, betonades att det fanns en ”etnisk dimension” av de sociala och
ekonomiska klyftorna i staden som behövdes uppmärksammas. Detta fokus
återfinns inte bara i Välfärd för alla, utan i hela den storstadspolitik som från
början av 1990-talet velat bekämpa storstädernas ojämna utveckling med
inriktade satsningar på särskilt utsatta områden och/eller stadsdelar. Ofta
har denna utsatthet kopplas samman med den etniska sammansättning som
råder på dessa platser. Kritiker har påpekat att detta perspektiv lätt faller in
i eller skapar ett ”vi och dem-tänkande” med risk att förstärka motsättningarna i staden snarare än att minska dem, en kritik som också uttrycktes med
avseende på Välfärd för alla.
För det kulturpolitiska området innebar Välfärd för alla framförallt att ett fokus
på skapandet av nya och utvecklandet av redan befintliga mötesplatser
i staden. Detta arbete ingick i det riktade programområdet för boende
och mötesplatser som tilldelades en arbetsgrupp bestående av bland
annat representanter för stadsbyggnadskontoret och kulturförvaltningen.
Skapandet av mötesplatser blev dock med tiden alltmer tydligt en fråga för
kulturförvaltningen själv att ta hand om, och kom också att fungera som
en integrerad del av kulturförvaltningens kontinuerliga arbete med stadens
befintliga kulturliv. Under den fyraårsperiod som Välfärd för alla-programmet
pågick etablerades flera nya mötesplatser, bland annat (vilka nämns i handlingsprogrammets slutredovisning) det nya stadsdelsbiblioteket Garaget
26
och Kulturplats Lagret i Kulturhuset Mazetti, där ungdomar i åldern 13-17
gavs möjlighet till eget skapande. I presentationen av dessa nya mötesplatser talas det bland annat om att de är tänkta att generera möten, både
människor emellan och mellan människor och kulturen. Den bestämda
benämningen av ”kulturen” är ett tecken på hur man från den lokala kulturpolitikens sida såg utvecklandet av dessa mötesplatser i nära anslutning till
det övriga kulturlivet.
Detta perspektiv förstärktes i och med att man från kulturförvaltningen och
kulturnämndens sida parallellt med Välfärd för alla bedrev ett egeninitierat
strategiskt program för ett vidgat deltagande i kulturlivet. I korthet syftade
detta program till att göra stadens kulturliv till en större angelägenhet för
fler Malmöbor. Att deltagandet i kulturlivet är begränsat till vissa segment i
samhället har varit en stötesten för kulturpolitiken under hela dess moderna
historia. 1960- och 1970-talen, vilket vanligen uppfattas som den svenska
kulturpolitikens formativa period, präglades till stora delar av en debatten
om vem som tog del av det offentliga kulturutbudet och vem som inte gjorde
det. När denna diskussion nu återkom på 2000-talet kom den till stor del
att kretsa kring hur man skulle kunna vidga deltagandet i kulturlivet till att
omfatta också den stora andel Malmöbor med rötter i andra kulturer än den
svenska, alltså ett liknande perspektiv som det som fanns inom Välfärd för
alla-programmet.
Den period som här berörs uppvisar flera olika användningar av kulturbegreppet. I samband med Välfärd för alla framträder den etniska dimensionen
av kulturbegreppet starkt. Denna förstärks också av att kulturnämnden och
kulturförvaltningen i sitt strategiska arbete knyter an till begreppet mångfald. Programmet om vidgat deltagande i kulturlivet hade nämligen delvis
sin upprinnelse i projektet ”Mångfald i Malmös kulturliv” som ingick i det
av regeringen initierade Mångkulturåret 2006. Avsikten med denna satsning från regeringens sida var att skapa incitament för offentligt finansierade
kulturverksamheter att inkludera och avspegla den etniska mångfalden i
landet. Samma mål motiverade satsningen på vidgat deltagande i Malmös
kulturliv. Men i båda fallen sker en intressant och problematisk betydelseförskjutning. Trots att utgångspunkten är en bredare antropologisk definition knyts den i praktiken och i verkställandet till den snävare betydelsen
av kultur som ett särskilt område av offentlig verksamhet. Kulturlivet eller
”kulturen” reduceras därmed till vad som redan ingår i kulturpolitikens
ansvarsområde, det vill säga de traditionella kulturformerna och -verksamheterna. Denna insnävning kan framförallt ses som problematisk med tanke på
hur det strategiska programmet för ett vidgat deltagande i kulturlivet i Malmö
särskilt inriktades på att förändra publikens sammansättning. Det innebar att
frågorna om vilken och vems kultur som egentligen tog plats på de offentliga
27
kulturinstitutionerna, liksom frågorna om kulturinstitutionernas roll i samhället
i stort, blev sekundära i sammanhanget.
Kulturen och det
urbana stadsrummet
En viktig konsekvens av arbetet med boende och mötesplatser i Välfärd
för alla-programmet var att kulturförvaltningen och stadsbyggnadskontoret
sedan mitten av 2000-talet ingått ett närmare samarbete. En ny kontaktyta
för kulturfrågornas relation till stadsplaneringen etablerades på så sätt i
Malmö. Detta kommunala samspel följer den internationella utveckling som
redan beskrivits här, och som stärkt banden mellan kultur och stadsutveckling. Utvecklingen kan sägas vara ett resultat av en dubbel rörelse. På kulturpolitikens område har det skett en viss nyorientering mot att försöka hitta
nya vägar att stödja och utveckla kulturlivet utanför de traditionella institutionerna och kulturarenorna. Samtidigt har stadsplaneringen alltmer blickat
bort från den funktionsseparerade planeringen till förmån för utvecklandet
av mer dynamiska, kreativa, mångfacetterade platser. Gemensamt finns en
strävan att öppna upp stadsrummet för nya uttryck och fler människor, att ta
tillvara på den mellanmänskliga dimensionen av stadsrummet.
Denna strävan har tagit sig olika uttryck. Kulturförvaltningen i Malmö arbetade bland annat under 2008 och 2009 med ett uppmärksammat projekt
om hur spontankulturen i Malmö skulle kunna utvecklas. Med spontankultur
menades här den typ av kulturella former och rörelser som i grunden är
organiserade på lösa, spontanta, snarare än fasta grunder. Sådana kulturella uttryck, till exempel olika former av gatukonst, eller mobila performanceföreställningar, tillfälliga kulturevenemang eller klubbverksamheter, har
en tendens att vara starkt förknippade med särskilt urbana kvaliteter och
ta plats just i det offentliga stadsrummet. En annan aspekt av denna typ
av kultur är att den tenderar sudda ut gränser mellan skapare och betraktare till förmån för ett större mått av deltagande och medskapande. Själva
begreppet spontankultur visade sig dock vara svårarbetat och projektet fick
också motta en hel del (i många fall ogrundad) kritik för några av de förslag
som hade skisserats av arbetsgruppen. Inriktningen på den temporära och
urbant förknippade kulturen har dock sedan dess levt vidare in i den så
kallade Kulturexpressen, en finansieringsform för mindre kulturprojekt utan
någon fast organisatorisk ram.
28
På stadsbyggnadskontoret har en så kallad värdebaserad stadsplanering
utvecklats de senaste åren. Förenklat uttryckt kan denna sägas inrikta sig
på att ta tillvara de särskilda värden som finns, eller kan utvecklas, på en
viss plats. Detta innebär ett utökat intresse för vad som sker ”mellan husen”,
i stadsrummet. Utformningen av den fysiska miljön spelar en stor roll, men
med en värdebaserad planering förstärks samtidigt inriktningen på de
värden av mer svårfångad karaktär som karaktäriserar en plats, till exempel
historiska, upplevelse- och känslobaserade värden. Genom denna inriktning närmar sig stadsplaneringen kulturområdet på ett mer uttalat sätt än
tidigare. Särskilt gäller detta med hänvisning till det bredare, antropologiska,
kulturbegreppet som ”ett helt levnadssätt”, eftersom den grundläggande
frågan i en värdebaserad stadsplanering är vilken typ av liv man önskar
utveckla eller möjliggöra. Samtidigt ställs förhoppningar till det snävare definierade kulturområdet, och i synnerhet de etablerade konstarterna, eftersom
dessa tänks kunna bidra till att gestalta det offentliga rummet genom kvalitativa punktinsatser — intresseväckande former och funktioner som stärker
människors förhållande till platsen.
Det är i stora drag här vi befinner oss idag. Om vi ska skissera någon
tendens så är det att kulturpolitiken alltmer antar formen av planering. Vid
sidan av sina traditionella ansvarsområden att producera kultur på de egna
institutionerna ägnar kommunen mer och mer kraft åt att planera för hur de
kulturella uttryck och verksamheter som växer fram utanför de givna ramarna
på bästa sätt ska kunna stödjas, utvecklas och koordineras – i linje med
hur man vill att Malmö som stad ska utvecklas. I takt med att intresset styrs
mot den dynamik som finns i stadens fria kulturliv, både dess professionella
delar och de amatörbaserade och mer eller mindre spontana rörelserna, blir
också kulturpolitiken alltmer integrerad i den övergripande stadsplaneringens
utformande av stadens offentliga rum. För kulturpolitiken är det inte längre
bara frågan om hur vissa kulturella arenor ska kunna fungera som mötesplatser. Snarare är det att staden som sådan, och stadsrummet, som är
mötesplatsen.
29
Workshop
November 2013
I november 2013 hölls en workshop som handlade om
hur kulturen kan fungera som en 4:e dimension i hållbar
stadsutveckling. Vårt fokusområde var Norra Sorgenfri i
Malmö. Utvecklingen av detta område har diskuterats i flera
år. Det är ett gammalt industriområde i centrala Malmö, med
slitna f.d. industribyggnader, som idag hyser ett stort antal
konstnärer och andra kulturaktiviteter.
I förändringsarbetet av området är man mån om att behålla
denna atmosfär, som idag är det som gör området attraktivt.
Samtidigt befarar man att konstnärerna flyr när hyrorna höjs
och de gamla byggnaderna rivs.
Till workshopen bjöd vi in personer, som har olika intressen
i området; konstnärer, tjänstemän, forskare, m.fl. För att få
till ett konstruktivt samtal, som rör sig bortom Malmö år
2014 och de givna politiska och ekonomiska ideal, som är
knutna till denna speciella kontext, presenterade vi fyra olika
framtidsscenarier för Norra Sorgenfri. De beskriver kort olika
politiska och ekonomiska förutsättningar och har referenser
till andra mer eller mindre liknande situationer på andra
platser i världen. Dessa scenarier ger också möjlighet för de
olika grupperna att utefter förutsättningarna definiera såväl
kulturbegreppet, som innebörden av ”hållbar utveckling”.
Efter halva tiden lade vi till en komplikation, som grupperna
var tvungna att ta ställning till.
De 20 workshopdeltagarna arbetade tillsammans i fyra
grupper. De blev tilldelade varsitt scenario och en tecknad
plan/karta över området. Med färgpennor, modellera och
diverse annat material byggde de sina visioner.
Här följer en presentation av de fyra casen, i en, efter
workshopen, bearbetad version.
30
31
CASE 1.
Konstnärsbyn
”Skenande kostnader för marksanering, ständiga
organisatoriska problem och en utdragen finanskris sätter
stopp för alla befintliga planer för omvandlingen av Norra
Sorgenfri. I en desperat åtgärd för att undgå att platsen förblir
ett ”bombhål” mitt i stadens centrala delar överlåts helt sonika
marken och existerande byggnader till konstnärerna som
är verksamma i området. Dessa får tillgång till ekonomiska
incitament i form av byggnadsbidrag och skattelättnader
mot att de på egen hand sörjer för sanering, byggnation och
underhåll. Kommunen hoppas härigenom att en dynamisk
stadsdel präglad av kultur och kreativitet växer fram
”underifrån”.
I den denna modell, ”Konstnärsbyn” sker en organisk utveckling av stadsdelen Norra Sorgenfri. De konstnärer som idag finns på plats och arbetar i
området får ansvaret och möjligheten att driva utvecklingen utifrån den kultur
som redan finns etablerad på platsen. Ett hundratal professionella bildkonstnärer går ihop med kulturföreningar och designbyråer. Det privata fastighetsägandet omvandlas till kooperativ.
Den befintliga bebyggelsen, som framförallt består av gamla industrilokaler
med förhållandevis låga hyror bevaras samtidigt som den omkringliggande
marken saneras och skapar utrymme för nya projekt.
Konstnärers etablering i ett område anses i vissa sammanhang spela en betydande roll för gentrifieringsprocessen. Man anser då att genom att konstnärer etablerar sig i slitna stadsdelar med låga hyror, initieras omvandlingen
från lågstatus- till medelklassområde. Det sker en succesiv statushöjning vilket medför höjda hyror som i sin tur resulterar i att inte bara de ursprungliga
invånarna, utan även konstnärerna därmed måste söka sig vidare till kvarter
med lägre hyror osv.
I denna modell drivs konstnärerna inte iväg, utan ges möjlighet att själva stå
för utvecklingen, dels genom att ostört få arbeta kvar i sina ateljéer, men
också genom att starta olika utåtriktade verksamheter. De konstnärsdrivna
utställningslokaler för lokala och internationella konstnärer som redan finns
i område utvecklas och utvidgas. Det startas konstskolor och scenkonstkollektiv, kollektivverkstäder och olika former för samarbeten mellan kulturarbetare. Genom att skapa ”artist-in-residence”, kombinerade ateljéer och
bostäder för inbjudna gäster underlättas internationella samarbeten och
”konstnärsbyn Norra Sorgenfri” blir en naturlig del i ett större internationellt
nätverk.
32
33
Konstnärshotel artist in residence
Bevara befintliga lokaler
Tillfälliga mobila lokaler på ödetomterna
34
35
”Genom att kommunen bidrar till finansieringen av verksamheten får
den möjlighet att utvecklas. Det startas konstnärsdriva gallerier och
flera artist-in residence, dit konstnärer från hela världen bjuds in att
arbeta under begränsade perioder.”
(Komplikation):
Politikerna är nervösa. Marknaden har återhämtat sig, och nu är marken där
konstnärsbyn ligger alltför dyrbar för att låta detta ”sociala experiment” få
fortsätta
Marknaden återhämtar sig och med nytt politiskt mandat riktas blickarna mot
den så kallade konstnärsbyn i Norra Sorgenfri. Tillgången till centralt belägna
ateljéer har lockat alla möjliga konstnärer från hela världen att slå sig ned
i området. Genom att de här också har låga boendekostnader har de inte
behövt jaga flera olika inkomstkällor utan istället relativt ostört kunnat arbeta
med sitt egna konstnärskap, samt utvecklat framgångsrika kollaborativa projekt med andra konstnärer på området. Politikerna är dock nervösa. Marken
är för dyrbar för att låta detta ”sociala experiment” få fortsätta. Efter påtryckningar från privata byggherrar försöker kommunen på flera sätt komma överens med konstnärerna om hur området måste förändras, men alla förhandlingar strandar i och med att konstnärerna anser sig överkörda. Situationen
blir alltmer ohållbar. Under förevändningen om misstänkt utbredd droghandel
i konstnärsbyn skickas polisen till området. Aktionen blir starten för en radikalisering inom konstnärskolonin som nu går samman med flera subversiva
grupperingar för att sätta hårt mot hårt. Konflikten eskalerar. När den inkallade
nationella insatsstyrkan ska gå in i Norra Sorgenfri för att slå ned det pågående upproret möts de av barrikader, stenkastning och brandbomber…
”Professionella kulturskapare bidrar till att skapa hållbarhet genom att höja livskvalitén för alla Malmös invånare.
Produktion och konsumtion utvecklas i ett tydligare samspel, där konstnärerna ges möjlighet att använda sin kompetens i såväl estetiska som sociala sammanhang.”
”Tillfälliga lokaler på ödetomterna, baracker, containrar, som
innehåller konstverk.”
”Vilka är konstnärerna som får lov att ta del av ”ägandeskapet” i området och vem ska besluta om detta? Intersektionell
maktanalys av fördelningen av platsen. Ska kommunen göra
fördelningen eller kan en ”rättvis” fördelning ske utan kommunens inblandning?”
36
37
CASE 2.
Konstmuseum
Konststråk
”En flera decennier lång diskussion kommer slutligen till
ända i och med att det beslutas att ett nytt konstmuseum
ska placeras på platsen för det gamla bussgaraget. En
internationell stjärnarkitekt anlitas. Bygget är påkostat
och förväntas ge eko i den stora världen. Utanför den
uppseendeväckande byggnaden planeras en plats för offentligt
liv och rörelse som mynnar ut i ett konststråk. Stråket, med
tillhörande skulpturpark, löper genom hela Norra Sorgenfriområdet och bildar därigenom en vidsträckt passage från en
nyanlagd tåg- och spårvagnsstation i Rosengård till S:t Paulis
norra kyrkogård och konsthögskolan.”
Konstmuseet placeras i kvarteret Spårvägen. Det bidrar till att skapa liv och
rörelse i området, men de viktigaste dragpunkterna är ändå stationen vid
Rosengård och det stråk som går genom området. Vid stationen har man
placerat ett antal ”samhällsinstitutioner” som ger området en karaktär av
hållbarhet (ekologisk, social och ekonomisk); Denna modell involverar alla
malmöbor, eftersom den innehåller centrala framtida samhällsfunktioner. Här
presenteras ett nytt ekonomiskt system, där man infört medborgarlön, vilket
innebär en ny syn på kopplingen mellan arbete och pengar, konsumtion och
produktion, vilket i sin tur skulle förändra grundförutsättningarna för såväl
kulturproducenter som kulturkonsumenter. Här finns ett tydligt stöd och
samband mellan de fyra pelarna; kulturellt, ekologiskt, socialt och ekonomisk
som ligger till grund för en hållbar stadsutveckling.
38
39
En konstmuseum
Dagvattenhantering i en liten damm med karp och ål.
ML-kontoret, dit alla Malmöbor går för att varje
vecka kvittera ut sin medborgarlön.
Längs stråket mellan tågstationen och
Konstmuseum, placeras 130 överblivna
telefonkiosker ut. De fungerar som showcases för
konstnärer, som bytesbibliotek, m.m.
En dumpstercentral, där all överbliven mat från Malmös affärer
samlas upp och som alla Malmöbor kan komma och hämta gratis.
40
En food-court, som serverar överbliven mat, från
Dumpstercentralen.
41
Ett konstmuseum:
”Konstmuseet skulle hamna kvarteret Spårvägen, som ligger vid
Båghallarna. Vi var inte så förtjusta i det, så vi koncentrerade oss
på stråket och på hur konstnärerna kan verka kvar i området och
hittade då en del andra dragpunkter, bla stationen, vid Rosengård,
med en food court med mat från hela världen och en dumpstercentral.”
ML-kontoret:
”Sen har vi M L-kontoret, Medborgarlönekontoret, som
ligger här och som är lite som en motor i området. För alla
Malmös stads invånare får medborgarlön här…”
En dumpstercentral, där all överbliven mat från Malmös affärer samlas upp
och som alla Malmöbor kan komma och hämta gratis:
”Alla Malmö stads affärer kommer att lämna sina produkter, som
de egentligen skulle slänga till den här dumpster-centralen, där
man kan hämta gratis mat.”
En food-court, som serverar överbliven mat, från Dumpstercentralen:
(Komplikation):
Bara ett år efter att det nya konstmuseet öppnade börjar anställda och besökare klaga över symptom som huvudvärk, trötthet och illamående. Personalen
går så småningom ut i strejk med krav på en omedelbar miljöinspektion. Till
slut, efter mycket tvekan bland politikerna, kommer en sådan till stånd. Besiktningsprotokollen visar på höga gifthalter i inomhusmiljön och omfattande
mögelskador på byggnaden. Akut sanering krävs, men inblandade parter kan
inte komma överens i ansvarsfrågan. Med tiden kommer det fram fler och fler
oegentligheter kring hur byggprocessen har skötts. Det handlar om ogiltiga
bygglov och tillstånd och grava brister i hur den förorenade marken har tagits
om hand. Konstmuseet stängs på obestämd tid. Samlingarna forslas tillbaka
till Malmö Museers magasin.
”Även rester från food courten kommer att hamna här. Allt som
inte är ruttet. Det hamnar här i biogasanläggningen, en rötgaskammare, som leds ner här till gasklockan på EONs tomt och som
sen driver biogasbussarna.”
Dagvattenhantering:
”Här har vi dagvattenhanteringen och den lilla dammen, med fisk;
ål, karp…”
42
43
44
45
CASE 3.
Sorgenfri
Sjöstad
”1990-talets slagord i Malmö att ”söka havet” får förnyad
aktualitet i och med en radikal förändring av stadens struktur.
Kanalerna i centrum förlängs. Stora delar av Nobelvägen grävs
upp och vattenfylls. I Norra Sorgenfri anläggs en stor sjö,
kring vilken en exklusiv bebyggelse uppförs. Det nya boendet
lockar med sjöutsikt och ”livskvalitet”. För att inte upprepa
föregångsexemplet Västra Hamnen är man noga med att
området ska präglas av en lite mer ”okammad” urban atmosfär.
Genom att planera för att länka samman Norra Sorgenfri med
de kreativa kvarteren kring S:t Knut och Möllevången förväntas
ett brett utbud av alternativkultur, restauranger och klubbliv
etablera sig på det nya området, vilket i folkmun blir känt som
”NoSo”.”
En konstgjord sjö utgör hjärtat i området.
I syfte att förebygga de översvämningar som hotar i och med den förestående havsvattennivåhöjningen låter man alltså gräva ut en stor sjö i området.
Sjön knyter an till Malmös utvidgade kanalsystem som i denna framtidsvision, innefattar Exercisgatan, Industrigatan och ersätter Nobelvägen ner
till Södervärn. Där svänger kanalen av mot sjukhusområdet, knyter an till
Pildammarna och går därifrån upp mot Slottsparken där den kopplas ihop
med de ursprungliga kanalerna som går ut i havet.
Att låta vattnet rinna genom större delar av Malmö, hjälper också till att
luckra upp den segregation som tidigare dominerat staden, med en rik havsnära del, med gröna parker och vackra välskötta hus och en fattig del, med
stora trafikleder, få parker och sliten bebyggelse. Genom de nya kanalerna
och sjön, kan fler bo vid vattnet, samtidigt som den kanalomslutna innerstaden utvidgas. Här blandas exklusiv villabebyggelse, med odlingslotter,
parkytor och flerfamiljshus. Vad händer med ekonomin i ett område när man
bygger både billigt och exklusivt? Den nya medelklassen, som har råd att
betala för livskvalitet i form av närproducerad mat och närhet både vatten
och konst, flyttar in. Men kommer konstnärerna ha råd att bo kvar?
Även i detta ”case” byggs Malmös efterlängtade konstmuseum. Ute på
den konstgjorda ön i den konstgjorda sjön. Man tar väl tillvara all befintligt
kunnande om hållbart byggande och använder den senaste teknologin inom
energiförbrukning, dagvattenhantering och sanering av förorenad mark.
46
47
Här blandas concrete farming, odlingslotter,
parkytor och flerfamiljshus.
En konstgjord ö i en konstgjord sjö (med
en konstmuseum)
48
49
”Vi fick ett scenario som bygger att det kommer att projekteras och byggas
en stor sjö, vilket innebär en drastisk omprogrammering av området… Ett
sätt är ju att skapa en reservoar som tar hand om överskottsvattnet, som
ett dränage för området… det är ett drastiskt ingrepp som höjer markvärdet
otroligt mycket. Marken blir ju väldigt värdefull och det får konsekvenser för
den kulturella utvecklingen i området.”
(Komplikation):
Med tiden har ”NoSo” snarare blivit känt som ”Not So…”. Visionerna om ett
exklusivt villaboende mitt i den alternativa urbana myllan har inte realiserats
till den grad som man hoppades. Särskilt problematiskt visade det sig vara
att kombinera en ständig rörelse på området av folk som tar del av kultur- och
nöjesutbudet med en upplevd trygghet hos de boende. De som bor här trivs i
sitt nybyggda hus och tycker att sjöutsikten skänker en särskild charm åt boendemiljön. Däremot upplever man folkvimlet, särskilt på helgkvällarna, som
både störande och bidragande till en känsla av otrygghet. Flera restauranger
och klubbar har tvingats stänga efter återkommande klagomål gällande ljudnivåer och stökigheter utanför lokalerna. Ett råd för grannsamverkan har ansökt
om kameraövervakning för att komma tillrätta med klotter och vandalisering.
På länge sikt säger man sig också vilja driva frågan om att förbjuda obehörig
trafik och, om det krävs, inhägna området.
”Vi hade väldigt olika åsikter om hur man skulle kunna tolka en
sådan förändring och vilket scenario det kunde leda till.”
”Och det skapar förutsättningar för att bygga för väldigt höga inkomster
här och villorna kan komma att kompletteras av hus i park… man behöver inte ha någon hög densitet. Man kan ha låg densitet och extremt dyra
lägenheter. Konstmuseet är givet här, på den här ön.”
50
51
CASE 4.
Kulturkolchoser*
”Ett anslag om att stycka upp marken i Norra Sorgenfri i
små tomter á 300 m2 antas. Tomterna säljs till kooperativet
”Zenith II” till ett rimligt pris med en klausul som förpliktigar
till att tomterna bebyggs med trevåningshus med någon
form av utåtriktad verksamhet i bottenplan. Företrädesvis
hantverksinriktad eller annan typ av kreativ yrkesutövning.
Dessa verksamheter skall utgöras av enmansföretag, vilka
blir skattebefriade upp till en inkomst på 300 000 kronor
per år. Företagen uppmanas till samarbete med de övriga
verksamheterna i området. Däremot finns det restriktioner i
hur mycket företagen tillåts expandera. Ekonomisk vinst på
boendet är förbjudet.”
Detta ”case” förutsätter en skattepolitik, som ger en kraftigt sänkt skatt för
enskilda firmor utan anställda. Basen i det nya området är att flertalet av de
boende driver en verksamhet som är helt skattebefriad på en inkomst upp
till 300.000 kr/år (en årsinkomst som det går att leva på). Detta skulle innebära att konstnärer, hantverkare m.fl skulle ha en större möjlighet att leva på
sitt yrkesutövande. De skulle lockas att etablera sig i områdets bokaler och
bidra till att skapa ett vitalt centrum, som är både kulturellt och kommersiellt
hållbart.
De gynnsamma skattereglerna underlättar inte bara för kulturskapare, utan
även för mindre kaféer och matställen, bok- och tidningsantikvariat m.m. Det
motverkar också arbetslöshet i området eftersom det ger möjlighet att förverkliga kommersiella idéer även i liten skala.
En kolchos var ett kollektivjordbruk (egentligen ”kollektivhushåll”) i det
forna Sovjetunionen. Medlemmarna i en kolchos fick som lön en del av
gårdens totala inkomst enligt antal dagar de arbetade. (Wikipedia)
52
53
Till kooperativet, som ligger i de gemensamma
utrymmena vid Båghallarna, och rymmer skola,
utbildning, vård och omsorg, osv.
Man gör ett undantag från byggnormer och andra regler, eller man tänker
sig att eftersom det kanske kommer att vara ett kontinuerligt byggande
här, så kanske man kan slå av på hyrorna.
54
55
”… vi stod i ett vägskäl… och funderade på om vi skulle vara affirmativa
eller om vi skulle vara skeptiska till att man konstruerar en sådan här miljö
med ekonomiska styrmedel till kultur. Men efter tag började vi tänka att det
har ju inte gjorts förut, så det kan vara värt att pröva det, fast det fanns en
undertext här, som tex the Docklands i London, man gör ett undantag från
byggnormer och andra regler, eller man tänker sig att eftersom det kanske
kommer att vara ett kontinuerligt byggande här, så kanske man kan slå av på
hyrorna…”
”Sen är frågan, vilken är då den här kreativa klassen, som ska
flytta hit?”
”Vad är det för slags människor?”
”Här finns ju ett historiskt arv från Läderfabriken, som kom hit
först, med konstnärsateljéer. Och så blev det då ADDO och
Cirkulationscentralen…”
”Men det är tanken just om ekonomisk fristad, som är stimulanspaketet?”
(Komplikation):
De moderna kolchoserna på Norra Sorgenfri har blivit en stor succé som
fått världens blickar att vända sig mot Malmö. Företagsamheten sprudlar
i en kooperativ anda. En avancerad form av gåvoekonomi har utvecklat
sig mellan de olika verksamheterna i området som främjar både den
sociala toleransen och hushållningen med resurser, vilket i slutändan
leder till en hållbar ekonomisk utveckling. Modellen appliceras nu på fler
och fler områden i staden, utsatta som välbärgade, med övertygelsen att
tydlig styrning och detaljreglering uppifrån ihop med folkligt förankrad
kreativitet, handlingskraft och samarbetsvilja är ett fruktbart sätt att hantera omställningen mot ett hållbart samhälle. I den internationella diskussionen hörs röster om att den svenska samhällsplaneringen än en gång
har lyckats hitta ett vägledande sätt att kombinera sociala välfärdsmål
med en stark ekonomisk tillväxt.
”Tex om vi får in en höginkomsttagare, som inte vill betala skatt, får då
bidra med sin tid till det kollektiva. Till kooperativet, som ligger i de gemensamma utrymmena vid Båghallarna, och rymmer skola, utbildning,
vård och omsorg, osv.
Alla som bor i det här området kan, istället för att betala skatt, betala
genom att lägga sin tid. Istället för att betala skatt för att någon annan
ska utföra det, så gör man det med egen tid.”
56
”Vi tyckte väl att det var svårt att förstå att det skulle
vara en fastighet per tomt. Vi tyckte att tomterna var
alldeles för små. Vi tyckte att rumsligt sett var det
väldigt svårt att föreställa sig en väldig massa hörn, en
massa gathörn. Nästan som i Berlin, det här minnesmärket, där man nästan försvinner i ett hav av huskroppar… som inte är särskilt trevligt… jag vet inte om
det blir så mycket bättre när vi lägger tak över, men…”
”Så, var tanken, konstnärerna. Men den kreativa klassen kan ju utsträckas
till en kreativ läkare, som gör nya kroppsdelar, som tillverkar näsimplantat. Och även då en slags hipster zombie universum, med väldigt mycket
surdeg, kan vi tänka oss, som liksom flyter ut…”
57
58
59
Stadsutveckling?
60
61
Eftertankar och
kommentarer
inför
fortsättningen
I
de fyra casen i workshopen framkommer olika slags möjligheter, men också
problem, i prövandet av kulturen som en fjärde dimension av hållbar stadsutveckling. Dessa har till stor del att göra med de olika förhållningssätt till kultur
och hållbarhet som de olika scenarierna utgått ifrån.
I case 1 – ”Konstnärsbyn” – är utgångspunkten ett snävt, professionsbaserat,
kulturbegrepp. Även om det scenario som målas upp i workshopens casebeskrivning kan verka drastiskt råder det inga tvivel om att det är konstnärerna
som är verksamma i Norra Sorgenfri-området som har varit föremål för det
största intresset i planerna för hur man med kultur som drivkraft ska utveckla
området. Det är konstnärerna som uppfattas vara de kulturbärande aktörerna,
och det är de ateljéer, konstverkstäder och utställningsutrymmen som finns i
området som i huvudsak utgör de kulturellt intressanta platserna i området som
man vill ta hänsyn till i den fortsatta utvecklingen, utöver de planer som finns att
omvandla de gamla bussgaragen till en ny kulturarena.
Är detta en hållbar strategi? Det är givetvis viktigt och nödvändigt att ta tillvara
de resurser som existerar på plats och försöka bygga vidare på dessa. De verksamma konstnärerna i Norra Sorgenfri har, liksom som i många andra urbana
miljöer runt om i världens städer, tagit tillfället i akt och sökt sig till ett område där
det finns tillgång till förhållandevis billiga lokaler. I takt med tillströmningen har
området mer och mer etablerat sig som en kontaktyta för möjliga samarbeten
eller åtminstone för en samvaro med andra konstnärer. Att intresse riktas mot att
försöka behålla detta kreativa klimat som en kärna i det fortsatta utvecklingsarbetet kan i sammanhanget anses vara en hållbar strategi. För att hållbarheten ska
bestå krävs att visionerna följs upp i realiteten, vilket fordrar lyhördhet och dialog,
liksom strukturella investeringar i form av ekonomiska incitament och garantier. Genom sådana satsningar kan verksamheten i området utvecklas utan att
62
fördyras. Fler konstnärsdrivna gallerier och platser för artist in residence öppnar,
konstnärer från hela världen kan bjudas in att arbeta under begränsade perioder.
På samma gång som den lokala basen av konstskapande stärks ger detta även
Malmö en chans att etablera sig som en intressant konststad av internationella
mått, vilket kan bidra till utveckling för staden i stort på flera fronter.
Däremot kan graden av hållbarhet i denna kultur- och utvecklingssyn ifrågasättas
utifrån andra grunder. Det tål att funderas över om det över huvud taget kan
anses hållbart att betrakta de verksamma konstnärerna i Norra Sorgenfri som en
resurs för områdets utveckling när de i själva verket mycket väl skulle kunna vara
mer tillfreds med att området ser ut som det gör idag. Då en av de mest avgörande anledningarna till varför det existerar ett konstliv i området är tillgången till
billiga lokaler måste frågan ställas på vilket sätt de utövande konstnärerna tjänar
på att Norra Sorgenfri förändras till någonting annat än vad det är just nu.
Än viktigare för sammanhanget är frågan om det är hållbart att anlägga ett
kulturbegrepp som är så snävt att det i huvudsak endast är konstnärer som
räknas in som en kulturell resurs. Om den kulturella aspekten dessutom reserveras för de konstnärer som idag är etablerade i området innebär det att en rad
andra aktörer förbises. Hit kan exempelvis räknas det aktiva föreningslivet, den
politiska motkulturen, de verksamma småföretagen och mindre verkstäderna.
Dessa verksamheter har mycket svårare att passa in i en etablerad förståelse av
kultur. Vissa av dem skulle säkerligen också ha svårt att själva uppfatta sig som
kulturbärande. Andra finner till och med en drivkraft i att just befinna sig utanför
sådana etablerade uppfattningar och normer. Om målsättningen är att på ett eller
annat sätt utveckla den karaktär som Norra Sorgenfri har idag så krävs att hela
detta spektrum av aktörer och verksamheter tas i beaktande. Det är trots allt så
att dessa befinner sig just på denna plats och därigenom medverkar till att prägla
platsen, underhålla och utveckla den kultur som den inrymmer.
I case 2 – “Konstmuseum och konststråk” – återfinns ett institutionellt kulturbegrepp där ”kultur” i huvudsak uppfattas som synonymt med de etablerade
konstarterna. Till skillnad från föregående case har dock innebörden av detta till
vis del skiftat fokus bort från själva kulturskaparna till förmån för sådana förmedlande kulturverksamheter som konstmuseum och kulturstråk/skulpturpark. Med
denna innebörd hamnar dessutom kulturkonsumenterna i blickfånget i större
utsträckning.
Strategin att utveckla en plats med hjälp av profilerade kulturbyggen på det sätt
som här presenteras har varit vanligt förekommande sedan åtminstone 1990talet. Lisbeth Lindeborgs rapport om kulturen som lokaliseringsfaktor som vid
detta årtiondes mitt satte igång en stor diskussion i ämnet i Sverige utgick
63
från exempel i Tyskland där utarmade industriområden hade levt upp tack vare
sådana satsningar. När Guggenheimmuseet i Bilbao, ritat av den amerikanske
arkitekten Frank Gehry, invigdes 1997 antog denna strategi nya, spektakulära,
former och blev ett etablerat framgångsrecept för krisdrabbade hamn- och
industristäder runt om i världen. Det finns särskilt två gemensamma nämnare i
dessa exempel, vilka också legat till grund för många andra liknande satsningar
på kultur som utvecklingsresurs. Dels är de koncentrerade till den del av kulturområdet som vanligen uppfattas som finkultur; samtidskonst, symfonisk musik
och opera för att nämna de kanske allra mest prestigefulla. Dels är de väldigt
sammankopplade med strävan att utveckla turist- och besöksnäringen, där den
ekonomiska förtjänsten framförallt ses ligga.
Utifrån de erfarenheter som finns kan det sägas att om en sådan form av kulturell utvecklingsstrategi ska vara hållbar är balans ett nyckelord. Det krävs balans
mellan den prestigefulla kulturen och andra lokala kulturformer, samt mellan de
potentiellt goda ekonomiska effekterna och den sociala sammanhållningen på
platsen, och i staden i stort. Det finns gott om exempel på att storskaliga och
spektakulära byggen också innebär ett ohållbart ekonomiskt risktagande. Detta
gäller i lika hög grad för nya kulturhus, konsthallar och museum som det gör för
köpcentrum och arenor. Det finns också risker i den ofta förekommande föreställningen att en ny prestigefull kulturinstitution ska stärka inte bara besöksnäringen
men också den lokala identiteten och självbilden hos de boende på platsen. Det
kan fungera så, i någon utsträckning. Men liksom andra former av utvecklingsprojekt kan denna typ av kulturstrategi också bidra till både förstärkta och nya
uppdelningar mellan stadens invånare. När själva begreppet ”finkultur” myntades
under 1960-talet av sociologen Harald Swedner var det just för att visa på en
typ av uppdelning som upplevdes bland de människor som inte tog del av den,
i deras ögon, dominerande kulturen. Denna kultur, i detta fall den dramatiska
teatern (Swedner gjorde delar av sina uppmärksammade publikundersökningar
på Malmö stadsteater), uppfattades av många just som alltför ”fin”, den var inte
till för dem. Liknande upplevelser av icke-delaktighet är redan ständigt närvarande hos många människor när de rör sig i stadsrummet och kan förstärkas
ytterligare av ökade inkomstklyftor. Att finkulturen tar plats i stadsplaneringen
och breder ut sig i det offentliga rummet är därför ingen garanti för en mera
hållbar stadsutveckling.
Diskussionerna under workshopen rörande detta case visar också att tilltron till
denna typ av prestigefulla kulturbyggen i stadsutvecklingssyfte är förhållandevis
svag. Dock framkommer det en hel rad av andra idéer som prövar kulturen som
en fjärde dimension av hållbar stadsutveckling. Här skisseras ett nytt ekonomiskt system med medborgarlön, vilket innebär en förändrad syn på kopplingen
mellan arbete och pengar och mellan produktion och konsumtion. En sådan
64
radikal omställning skulle förändra grundförutsättningarna för såväl kulturskapare som medborgare i allmänhet. Kan de spektakulära finkulturbyggena finna
sin plats i detta system kan nog också dessa bana väg för en hållbar kultur- och
stadsutveckling.
I case 3 – ” Sorgenfri Sjöstad” – finns en annan ingång till kulturbegreppet som
är mer förankrat i den bredare, antropologiska, uppfattningen om kultur som ”ett
helt levnadssätt”. I det aktuella fallet har detta den specifika innebörden av en typ
av attraktivt urbant liv som fått en alltmer framskjuten plats i stadsplaneringen
under de senaste decennierna. Bakgrunden till denna utveckling ligger i de
ekologiska utmaningar som stadsbyggandet på ett mer påtagligt sätt än tidigare
ställs inför idag, men beror också till stor del på medelklassens ökade efterfrågan
på ett urbant präglat boende med hög livskvalitet. De två högprofilerade stadsbyggnadsprojekten Bo01 i Malmö och Hammarby Sjöstad i Stockholm (som
casebeskrivningen naturligtvis anspelar på) har varit föregångare i utvecklandet
av sådana nya urbana områden i Sverige. Samtidigt som de har varit stilbildande
har planeringen och utformningen av dessa nya stadsdelar dock också kantats
av kritiska diskussioner om bland annat gentrifiering, segregation och privatisering av det offentliga rummet.
Gentrifiering är det begrepp som i huvudsak används för att beskriva hur en
stadsdel stegvis tas över och blir befolkat av ett mer privilegierat samhällskikt än
det var tidigare. Engelskans the gentry, som begreppet härstammar ur, betecknar
den del i det engelska klassystemet som utgörs av den köpstarka medelklassen.
Gentrifiering kan därför med fördel istället benämnas ”medelklassifiering” för att
betona att denna utveckling av en livsstilskonsumtion med urban prägel har en
direkt politisk innebörd. Det finns ibland en föreställning om att gentrifieringen
är en självgående, nästintill automatisk, process. Emellanåt beskrivs den till och
med som en naturlig utveckling av ett område. Sådana uppfattningar bortser
dock från att gentrifieringsprocessen också i många fall utgör en medveten
strategi från aktörer med stort inflytande på stadsutvecklingen. Det ligger förstås
nära till hands att i dessa fall tänka på starka kommersiella intressen som en
bakomliggande drivkraft. Kommersiella intressen samspelar dock ofta med andra
drivkrafter och mål, sociala och kulturella, som också ser vinster med en sådan
stadsförnyelseprocess.
Problemet med gentrifieringen, och som sammanlänkar denna process med
andra nämnda processer och tillstånd som segregation och privatisering, är att
den bidrar till gränsdragningar i staden. Dessa gränser kan vara uppenbara, t.ex.
i form av staket, murar och entrédörrar. I de flesta fall är de dock symboliska
och uppbyggda av kulturella koder som kollektiva föreställningar om ordning/
oordning, specifika konsumtionsmönster, olika smakpreferenser etc. En till synes
65
öppen plats som ett torg kan ha flera sådana mer eller mindre osynliga gränser.
En hel stad inrymmer hur många som helst. Ju svårare dessa gränser är att överskrida, och ju mer ifyllda de blir av kommersiella intressen och/eller en medveten
stadsförnyelsestrategi, desto mer utgör de dock ett demokratiskt tillgänglighetsproblem och bidrar till en ojämn stadsutveckling som gynnar vissa människor,
men missgynnar andra.
Denna diskussion är också närvarande i workshopen. Den drastiska förändringen av stadslandskapet, med vattenkanaler som förbinder olika delar av
staden på ett nytt sätt, skulle potentiellt bidra till att luckra upp den historiska
segregationen mellan de rikare havsnära områdena i Malmö och den fattigare
bebyggelsen söderut vid de stora trafiklederna. I detta scenario förstärks Norra
Sorgenfris läge som en förbindande länk mellan centrum och periferi i och med
den tänkta konstgjorda sjön. Mot detta framkommer dock i diskussionerna under
workshopen en oro över att markvärdet i området skulle bli så högt att områdesgränserna istället skulle förstärkas ytterligare, och den kulturella utveckling som
eventuellt sker i det nya ”NoSo” inte finner någon koppling till staden utanför.
Om scenariot med vattenkanaler genom staden är utopiskt så är den oro över
områdets utveckling mer realistiskt. Om hållbar stadsutveckling innebär ett
dynamiskt och bärkraftigt urbant levnadssätt med en blandning av människor,
livsstilar och kulturer, så är det tydligt att det krävs flera olika slags kulturella
och infrastrukturella strategier i området, med olika inriktningar och betydelser,
för att nå dit. Risken är annars, som det sades under workshopen, att vi i Norra
Sorgenfri får ett nytt segregerat område där de boende kommer att slå vakt
om sin egen livskvalitet, på bekostnad av de mindre attraktiva områdena runt
omkring.
I case 4 – ”Kulturkolchoser” – ges utrymme åt både ett bredare och ett smalare
kulturbegrepp, men där det senare mer än att snävas in till enbart konstarterna
också tar in olika former av hantverk, t.ex. smide, möbelsnickring och bakning
för att nämna några. Den största skillnaden med detta case i förhållande till de
övriga är annars framförallt den tydliga styrning som anges, i riktning mot en
alternativ ekonomi, där en gemensamt reglerad finansieringsform utövar inflytande på vilket typ av rörelseidkande som kan bedrivas.
Som också uttrycktes i workshopen är denna form av regleringar något som vi
oftast har svårt att tänka som en fruktbar hållning när det handlar om att utveckla
ett dynamiskt kulturliv. Friheten att utvecklas på egna grunder är självfallet en av
kulturens viktigaste förutsättningar, och denna frihet hamnar här i stark kontrast
till det kommenderande anslag som görs.
66
Casebeskrivningen är dock naturligtvis mer ett tankeexperiment än någonting
annat. Genom att initiera ett sådant scenario öppnas möjligheterna till att ifrågasätta de mest självklara förgivettaganden som råder kring kultur och utveckling.
Om vi på allvar tänker att kulturen som en fjärde dimension av hållbar stadsutveckling ska göra avtryck på hur våra städer utformas krävs det med nödvändighet att tänka i annorlunda banor än de konventionella.
Vad händer om vi bortser ifrån de byggnadsnormer som finns, och istället
anammar ett experimentellt angreppssätt som låter testa alternativa ekonomiska system, boendeformer och levnadssituationer? Det finns då åtminstone
en ansats till att modifiera de annars starka strukturer som finns, ekonomiska,
sociala och kulturella, som tenderar att motarbeta, snarare än att möjliggöra, en
hållbar stadsutveckling.
En sådan ansats kan för övrigt sägas vara särskilt brännande mot bakgrund av
den alltmer uppenbara bräckligheten i nuvarande ekonomiska system. Caset
pekar på så vis ut en eventuell utveckling mot en post-kapitalistisk framtid, där
nya ekonomiska förutsättningar med nödvändighet kommer att förändra förutsättningarna för hur hållbar stadsutveckling skapas.
Slutord
Det sades i inledningen av denna idékatalog att förhållandet mellan kultur och
hållbar stadsutveckling inte är givet på förhand. Hur förhållandet ser ut bestäms
i högsta grad av vad som läggs in i begreppen. En uppfattning om kulturbegreppet kan ge förutsättningar för en viss hållbar utveckling. Ett annat kulturbegrepp kan ge andra förutsättningar, för en annan typ av hållbarhet. Det är därför
viktigt att så gott det går undvika generaliseringar och att dra förhastade slutsatser om kulturens bidrag till en hållbar stadsutveckling.
Komplexiteten i detta sammanhang bör dock inte uppfattas som ett hinder för
den fortsatta diskussionen och prövandet av kultur som en fjärde dimension av
hållbarhetsbegreppet. Tvärtom är medvetenheten kring denna en nödvändighet
för att kulturfrågorna och stadsutvecklingsarbetet ska kunna hanteras på ett nytt
sätt. På frågan vilket sätt kulturen bidrar till hållbar stadsutveckling finns inget
slutgiltigt svar. Istället öppnar den dörren till en mängd andra frågor. Men det
är just frågandet, inte besvarandet, som bereder vägen mot konstruktivitet och
nytänkande.
67
Kulturuppdraget
— katalogen
som dialog
In
nan begreppet ”hållbarhet” blev allmänt vedertaget i klimatdebatten,
så förekom istället uttrycket ”bärkraftighet”. På danska talar man om
”bæredygtighed”. Också uttrycket ”uthållighet” förekommer. Hållbarhet är dubbeltydigt. Det för tankarna både till något man kan hålla i eller
hålla fast vid och något som inte går sönder eller förslits vid regelbunden
användning. Bärkraftighet är snarare något grundläggande, en kvalitet hos
en underliggande grundstomme, tänkt att upprätthålla andra överlagrade
strukturer. Uthållighet i sin tur, ger associationer till kondition och styrka över
tid, en kvalitet kopplad till syretillförsel och ett starkt hjärta.
Vilken översättning av de internationella klimatkontraktens sustainable
development som är den korrekta är kanske inte livsavgörande. Men vad
de olika alternativen omedelbart visar är att begreppen, i det här fallet de
enskilda orden och det allmänna bruket av dem, är kulturella uttryck, och
som sådana grundläggande för vår förståelse och väg framåt. Ord är artikulerade ljud, mänskliga uttryck, som i utbytet människor emellan gör verkligheten begriplig eller greppbar. Ord är grundläggande kulturella former som
kon-figurerar omgivningen och gör det möjligt för oss att samverka. På olika
sätt, beroende på vilka ord vi väljer att utgå ifrån. Tänker vi oss det framtida
Malmö som hållbart, bärkraftigt eller uthålligt?
Tre ord, tre idéer om hur kulturella uttryck möjliggör, men också styr, föreställningar om samhället och framtiden. Arbetet med den här idékatalogen
om kultur som fjärde dimension i hållbar utveckling utgår från en förståelse
av kulturliv som en grundläggande samhällelig infrastruktur. Det betyder
att kulturyttringar inte är vid-sidan-om-aktiviteter som beskriver samhället.
Istället handlar kulturliv om att aktivera och kontinuerligt förändra samhällets
grundförutsättningar – de symboliska, betydelsebärande praktikerna.
Genom Kulturuppdraget har staden själv – Malmö – framträtt som idékatalog. Under projektets gång har deltagare från olika håll – forskare, kulturutövare, kulturförvaltare – tillsammans vecklat ut Malmö som en historisk,
samtida och framtida förteckning över möjliga förhållningssätt, möjliga
ingångar i en diskussion om vägval. Katalogen är i det avseendet inte ett
bokslut utan en invitation till den fortsatta – nödvändiga, oundvikliga och
utvidgade – dialogen om relationen mellan kultur och hållbarhet.
Maria Hellström Reimer
68
69
© 2014 Malmö Högskola, ISU Institut för hållbar stadsutveckling
Redaktörer: Anna Brag, Per Möller, Maria Hellström Reimer, William Davis
Bilder: Anna Brag
Grafisk formgivare: William Davis
Tryck: Holmbergs AB
Workshopdeltagare:
Åsa Maria Bengtsson
Björn Carnemalm
Berndt Clavier
Sebastian Gårdendahl
Maria Hellström Reimer
Ståle Holgersson
Christer Larsson
Håkan Magnusson
Dalia Mukhtar-Landgren
Staffan Schmidt
Cecilia Wendt
Clara Norell
Emma Reichert
Ingrid Rasch
Workshoparrangörer:
Anna Brag
Per Möller
Institutionen för konst, kultur och kommunikation (K3)
Östra Varvsgatan 11 A
211 19 Malmö
www.mah.se/k3
+46 (0) 40 665 71 02
70
