1
Varför läser vi om första och andra världskriget?
1. För att förstå riskerna med att invånarna i ett land tappar tron på statens möjligheter att
lösa landets konflikter.
2. Att allvarliga ekonomiska problem i ett land kan leda till framgång för odemokratiska
rörelser.
3. För att förstå faran med en svag eller icke existerande demokrati och för att förstå att
länder som inte haft demokrati så länge riskerar att vara extra mottagliga för
odemokratiska förändringar.
4. För att känna igen när den nationalistiska stoltheten för det egna landet går över till att
bli förakt för andra länder.
5. För att se hur förändringen av Europas gränser efter första världskriget ledde fram till
nya krig och konflikter som påverkar världen än idag.
6. För att känna igen fascismens och nazismen idéer och metoder för att locka nya
anhängare.
7. För att förstå att behovet av viktiga naturtillgångar är en viktig faktor när det handlar
om hur man behandlar andra länder.
8. För att känna till några viktiga begrepp, årtal, personer och händelser i historien som
är betydelsefulla för att förstå vad som hände och fortfarande påverkar oss som lever
idag.
Första världskriget 1914-1918
Det första världskriget som bröt ut 1914 var både tragiskt och onödigt. Tragiskt eftersom det
innebar att tio miljoner människor dog och onödigt eftersom det sattes igång genom en kedja
av händelser som en normalklok och normalförnuftig människa borde ha kunnat förhindra.
Det första världskriget är alltså ett krig som aldrig borde inträffat och som dessutom orsakade
en massa problem. Detta var kriget som ledde fram till diktaturer och rasistiskt hat. Detta var
kriget som direkt orsakade att Hitler kunde komma till makten och det andra världskriget som
orsakade fem gånger så många liv. Men även diktaturen i Sovjetunionen och krigen på Balkan
under 1990-talet har sina rötter i detta krig.
När frontsoldaten Adolf Hitler 1922 skrev: ”Vi kan inte tillåta att två miljoner tyskar har
stupat förgäves … Nej, vi förlåter inte, vi kräver – hämnd!” så var detta inledningen på en
utveckling som ledde fram till det värsta krig mänskligheten varit utsatt för, nämligen det
andra världskriget.
Innan 1914 hade det också funnits stora krig med flera inblandade länder, men aldrig tidigare
hade så många länder dragits in i ett och samma krig samtidigt. I kriget deltog bland annat
Ryssland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Österrike-Ungern, USA, nuvarande Turkiet,
Rumänien, Italien, Serbien och Finland. Och kriget fördes på platser som även indirekt drog
in länder som nuvarande Estland, Lettland, Litauen, Polen, nuvarande Israel, nuvarande Irak
etc. I arméerna ingick också soldater från Australien, Kanada, Nya Zeeland, Indien etc. Detta
var alltså ett riktigt världskrig!
2
Tänk dig en sen kväll på stan en fredagskväll. Utanför Mc Donalds möts två gäng som hatar
och misstror varandra. Alla vet att ett stort slagsmål kommer att bryta ut mellan de två
rivaliserande gängen, men man vet inte när. I varje gäng finns det stora, biffiga ledartyper och
små, lite klena killar som hänger på. Båda gängen lever efter en kod: om någon i gänget blir
hotat, ställer de övriga upp. Så händer det: en liten, ganska klen, kille i det ena gänget slår till
en av ledarna i det andra gänget med en flaska i huvudet. Det blir alldeles tyst en stund. Vad
ska hända? Den store biffige killen som fått en flaska i huvudet reser sig och bestämmer sig
för att slå ner förövaren, men vet samtidigt att killen har stora starka kompisar som antagligen
kommer att försvara honom. Ingen enkel situation! Lite förenklat kan man säga att det var
precis detta som hände 1914.
”Gängen”
”Gäng 1” Trippelalliansen/Centralmakterna:
Österrike-Ungern: en samling landområden som bara hade en sak gemensamt – de styrdes av
samma kejsare, en kejsare av släkten Habsburg. Habsburgarna var en urgammal släkt som
sedan medeltiden antingen erövrat land eller genom smart äktenskapspolitik och arv ”fått”
länder. Väldet bilade därför ett stort och löst sammanhängande block av olika länder i
Mellaneuropa. Gränserna ändrades hela tiden: i ett krig kunde man vinna delar av Italien eller
delar av norra Tyskland för att i ett senare krig förlora dessa områden igen. Man var inte
intresserade av vilka områden eller vilka folk man styrde över – tanken var att man styrde
över något och gärna mycket. Släkten Habsburg satt i toppen och detta var hela idén. 1914
styrde släkten Habsburg över nuvarande Österrike och Ungern, men också över delar av andra
länder. I landet ingick österrikare, ungrare, polacker, serber, kroater, tjecker, slovaker,
rumäner och italienare.
Tyskland: hade tidigare varit ett förbund mellan olika tyska småstater som hade ett
gemensamt språk och en gemensam kultur. Den ledande staten hette Preussen och kungen där
var kejsare över alla de andra tyska staterna. Preussen var en ganska liten stat, men hade blivit
mäktig genom en framgångsrik armé som till exempel varit med och besegrat Napoleon. 1914
var de tyska småstaterna enade i ett enda land – Tyskland. Landet var en monarki och
eftersom flera tyska småstater gått samman kunde regenten kalla sig för kejsare. När kriget
bröt ut hette kejsaren Wilhelm II.
Italien: bytte sida innan kriget var slut
Det osmanska riket: kämpade på denna sida
”Gäng 2” Ententen:
Ryssland: var precis som Österrike-Ungern och Tyskland ett kejsardöme eftersom kungen
styrde över fler landområden än sitt eget ursprungsland. Ryssland styrdes av en tsar (kejsare
3
på ryska) och i riket ingick inte bara Ryssland utan också områden som tidigare varit
självständiga stater som till exempel delar av Polen, Ukraina, Kazakstan och alla andra
landområden ända fram till Kina i öster.
Frankrike: var det enda landet som var en republik. Landet hade en president och en regering
som röstades fram genom relativt demokratiska val, alla franska män hade nämligen rösträtt.
Storbritannien: var en monarki, men en ganska modern monarki där parlamentet och den
folkvalda regeringen hade mycket makt. Precis som i Frankrike hade bara männen rösträtt.
Konflikterna
Imperialism: 1914 hade industrialismen satt igång på allvar. Länderna startade stora
fabriker och fabrikerna behövde råvaror för sin produktion och köpare till de varor som
tillverkades. Att ha kolonier blev därför allt viktigare. Från kolonier kunde man hämta råvaror
och allt man sedan tillverkade kunde säljas i kolonierna så man tjänade mycket pengar. Flera
länder hindrade andra länder från att sälja sina varor i de länder man betraktade som sina egna
– sina egna kolonier. Framförallt Storbritannien och Frankrike hade lagt under sig mängder av
länder runt om i världen. De enda länderna som var självständiga i Afrika var Etiopien och
Liberia och i Asien var bara Iran, Afghanistan, Thailand och Japan helt självständiga.
Kolonierna blev allt viktigare för ekonomin och Tyskland ville också ha kolonier. I Afrika
och Asien uppstod flera småkrig när de stora europeiska länderna slogs om de olika
landområdena.
Imperialism kallar man den ideologi som stod bakom jakten på kolonier. Ideologin kan
sammanfattas med:
Jakten på råvaror och marknader
Kolonier som ett sätt att visa makt och styrka
Européerna ansåg att de stod för en högre kultur som de hade ansvar att sprida över
världen
Ett viktigt inslag var kristendomen. Det gick lättare att sprida kristendomen i områden
som européerna erövrat
Vid tiden för första världskriget hade Storbritannien och Frankrike bråkat färdigt; de hade
delat upp kolonierna mellan sig och vände sig gemensamt mot Tyskland som börjat tränga sig
in i Afrika och Asien för att ta för sig.
Kampen för självständighet - nationalism: Under 1800-talet hade en helt ny idé
uppstått i Europa: nationalismen. Sverige är ett ganska ovanligt land. Vi har haft en svensk
kung, en svensk flagga och språket vi talat har varit svenska. I Sverige har vi helt enkelt
bestämt över oss själva. I övriga Europa finns det mängder av länder som varit en del av ett
annat land. Vi behöver inte röra oss längre än till Norge och Finland för att hitta länder som
4
styrts av andra länder. Nationalismen, som uppstod under 1800–talet, sa att en folkgrupp som
hade samma kultur och samma språk och dessutom bott i flera hundra år på samma plats hade
rätt att själva styra över sitt landområde. Detta är något som vi idag ser som något helt
naturligt, men det var det inte före första världskriget. Anledningen till att tyskarna kunde
enas under Preussen under 1800-talet var att tyskarna nu såg sig som germaner och kände att
de hörde ihop. Germanerna/tyskarna slog sig ihop frivilligt, men situationen blev värre om
man var tvungen att lyda ett helt annat folk som inte hade den minsta lust att släppa taget om
ett erövrat område.
Allra värst blev situationen i Österrike-Ungern som ju bestod av flera folkgrupper som nu
ville göra sig fria och bestämma över sig själva. I Österrike-Ungern var serberna mest
missnöjda med situationen. Serberna ville skapa ett gemensamt land för slaverna som bodde i
det självständiga landet Serbien, men också i bland annat Bosnien och Hercegovina som
tillhörde Österrike-Ungern. Serberna drömde om ett stor-Serbien även kallat Jugoslavien för
alla slaviska folk. Ryssland stödde serbernas dröm! Dels betraktades slaverna som ett
broderfolk man ville stödja, men viktigare var att ryssarna ville ha större inflytande på
Balkanhalvön för att på sikt få tillgång till hamnarna vid Medelhavet.
Rädslan för mäktiga grannar: Industrialismen gjorde de stora länderna i Europa rika och
mäktiga. Det är kanske inte så konstigt att detta ledde till att de också blev räddare för
varandra. Länderna fick råd med stora arméer och tekniken ledde till allt farligare vapen. För
att skydda sig slog de sig därför samman i ”gäng” som lovade att skydda varandra i händelse
av krig.
Frankrike låg granne med Tyskland och fransmännen hatade Tyskland efter ett krig mellan
länderna 1870-1871 då Tyskland tagit stora franska områden som låg precis på gränsen
mellan länderna. Storbritannien kände sig också hotade av Tyskland som nu börjat konkurrera
om kolonierna och hotade Storbritanniens hittills oinskränkta makt till sjöss. Frankrike och
Storbritannien slog sig ihop och till dem slöt sig också Ryssland.
Tyskland vände sig då till Österrike-Ungern vilket kändes naturligt eftersom Österrike också
var ett tysktalande land och hade mycket kulturellt gemensamt med Tyskland. Till Tyskland
och Österrike-Ungern slöt sig också till en början Italien. Mitt under kriget bytte sedan Italien
sida.
Gängen hade bildats inte för att kriga mot varandra utan för att skydda sig om något annat
land skulle anfalla. Länderna skrev på ett avtal som sa: om ni blir anfallna, går vi med i kriget
och försvarar er!
Färdiggjorda krigsplaner: Redan i slutet på 1800-talet satt militärledningen i de olika
länderna och gjorde upp planer för ett eventuellt krig. I och med att järnvägarna byggts ut
insåg man att det skulle gå snabbt att flytta stora mängder soldater till krigsplatserna. Det land
5
som hade den bästa planeringen och fick i väg sina soldater (och vapen, mat, mediciner,
hästar etc.) först - hade stora chanser att vinna. Allt skulle gå snabbt, för när kriget väl bröt ut
skulle det inte finnas tid att tänka och planera.
Tysklands mardröm var ett krig med Storbritannien, Frankrike och Ryssland samtidigt!
Förutsättningen för att vinna ett sådant eventuellt krig var att man hade en plan. Planen gick ut
på att snabbt besegra Frankrike och sedan vända sig mot Ryssland. Tanken var att det stora
landet Ryssland skulle behöva längre tid för att föra fram soldater och vapen och att man
därför skulle börja med Frankrike medan Ryssland mobiliserades (= förberedde sig genom att
kalla in soldater och föra vapen till fronten mot Tyskland).
Svag demokrati: I länder med outvecklad demokrati eller helt utan demokrati kunde
ledarna bestämma utan att lyssna på folkets vilja. Att tvinga ut män att dö och försämra
levnadsvillkoren för alla andra i landet var inga problem eftersom man inte kunde bli
bortröstad i nästa val och förlora makten.
Startskottet
I juni 1914 åkte Franz Ferdinand och hans hustru Sophie till Bosniens huvudstad Sarajevo på
ett studiebesök. Franz Ferdinand var kronprins i Österrike-Ungern och Bosnien tillhörde ju
riket. När Franz-Ferdinand och Sophie åkte i bilkortege genom staden kastades en bomb mot
deras bil. Bomben missade och rullade längs med gatan och sprängde i stället bilen efter där
kronprinsens livvakt åkte. I stället för att avbryta bilfärden körde kronprinsens bil vidare.
Efter ett tag körde bilen fel och var tvungen att stanna för att backa tillbaka. Då, mitt på gatan,
ställde sig en man och sköt både kronprinsen och hans hustru.
Det visade sig ganska snabbt att både den som kastat bomben och han som skjutit tillhörde en
organisation som kallade sig för ”Svarta handen”. Organisationen bestod av serber som vill
skapa ett stor-Serbiskt rike och därför hatade Österrike-Ungern. Dessa serber hade rest till
Bosnien i avsikt att döda kronprinsen. Planen var att Österrike-Ungern då skulle förklara
Serbien krig och att Ryssland skulle gå in på serbernas sida så att Österrike-Ungern förlorade
och drömmen om ett stor-Serbien skulle bli verklighet. Han som sköt hette Gavrilo Princip
och hans mord satte igång en kedja av händelser som skulle leda fram till världskriget. Man
brukar kalla händelsen för ”skotten i Sarajevo: gnistan som tände en världsbrand”!
Efter ett tag kom det fram att ”Svarta handen” hade fått stöd av mäktiga män i Serbien. För
Österrike-Ungern var det enkelt: lilla Serbien skulle tryckas till! Österrike-Ungern skickade
ett brev med krav som Serbien nu skulle uppfylla. För det första krävde man att Serbien skulle
införa censur i sina tidningar och böcker mot alla som skrev om ett Stor-Serbien där Bosnien
och Hercegovina skulle bli fria från Österrike-Ungern. Dessutom krävde man att få vara med
under rättegången mot ”Svarta handen” så att denna ”gick rätt till”. Österrike-Ungern visste
att Serbien aldrig skulle acceptera dessa krav, hela detta ultimatum var till för att man skulle
6
kunna gå i krig utan att resten av världen skulle tänka att man bara hoppade på sin fiende utan
vidare! Serbien avvisade mycket riktigt detta ultimatum och nu var kriget ett faktum.
Om inte Europas länder hade gått samman i allianser skulle det inte blivit något världskrig.
Om det inte funnits färdiga krigsplaner som byggde på att allt nu måste gå snabbt, hade det
antagligen inte heller blivit något världskrig.
Österrike-Ungern gick nu till anfall mot lilla Serbien. Eftersom Ryssland var på Serbiens sida
vågade inte Österrike-Ungern skicka hela armén mor Serbien, halva sände man norrut för att
skydda sig om Ryssland skulle anfalla. Det visade sig snart att serberna inte var så svaga som
man trott. Österrike-Ungerns halva armé fastnade snart i ett gerillakrig inne bland Serbiens
berg.
Nu leder allianserna till fullt krig:
Ryssland förklarar krig mot Österrike-Ungern (för att hjälpa Serbien) vilket ledde till att
Tyskland förklarade krig mot Ryssland (för att hjälpa Österrike-Ungern) och två dagar senare
mot Frankrike (eftersom Frankrike vägrar att hålla sig neutrala är Tyskland oroliga för att
Frankrike ska anfalla dem i ryggen och förklarar därför krig först så de själva kan gå till
anfall). Storbritannien och Frankrike förklarade då krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. I
augusti 1914 var världskriget ett faktum.
Kriget på västfronten
Så fort ett land förklarat krig drogs de på förhand uppgjorda planerna igång – det fanns ingen
tid att tänka efter. Militären hetsade på: om man inte snabbt förklarade krig skulle
motståndaren har ett försprång som kunde göra att de vann.
Tyskarnas färdiggjorda plan kom att styra kriget i Västeuropa. Planen var att snabbt slå
fransmännen och ta huvudstaden Paris så att man sedan kunde vända soldaterna mot den stora
ryska armén. Ryssland var stort så tyskarna räknade med att det skulle ta några veckor innan
ryssarna lyckats samla ihop och skicka iväg sina soldater mot dem.
För att ta Frankrike, gick de tyska arméerna via Belgien (utan att bry sig om att landet var
neutralt). Tanken var smart eftersom Frankrikes försvar vid gränsen mot Belgien var ganska
svagt. Flera tyska arméer skulle närma sig Paris från flera håll och omringa fransmännen och
engelsmännen som kommit till Frankrikes hjälp. Problemet var att den armé som skulle gå
längs med kusten och sedan i en vid båge mot Paris underifrån var för svag. Inringningen
misslyckades och fransmän och britter gick till anfall.
Kriget gick ut på att man först anföll varandra med kraftig artilleribeskjutning under någon
vecka. Man hade till exempel långdistansskjutande kanoner som kunde bombadera fienden på
flera kilometers avstånd och som förvandlade marken till ett månlandskap. Därefter rusade
infanteriet (fotsoldater med gevär och bajonett) fram för att döda de som överlevt och ta
7
fiendens landområde. För att skydda sig mot artilleribeskjutningen grävde man ner sig, först i
gropar som sedan blev till långa djupa gångar s.k. skyttegravar. Från skyttegravarna kunde
man också ligga och skjuta mot varandra med maskingevär. Dessa kulsprutor kunde avfyra
hundratals skott i minuten. Problemet var att det efter artilleribeskjutningen fortfarande fanns
så många oskadda maskingevärsställningar kvar att infanteristerna blev nedmejade när de
rusade fram. Vanligtvis blev anfallarnas förluster därför dubbelt så stora som försvararnas.
Anfallen stannade upp och förvandlades till ett stillasående skyttegravskrig där ingen sida
vann någon mark, men soldaterna dog. Västfronten var mer än 50 mil lång, från Nordsjön ner
till Schweiz. Vid krigets slut hade nästan två miljoner fransmän dött, de flesta var
infanterister. Drygt två miljoner tyska soldater dödades (2.057.000 vilket var den högsta
siffran).
De två kändaste slagen var vid Somme och Verdun, båda 1916. När slaget vid Somme
inleddes dödades 19 000 brittiska soldater på bara några timmar. Men den brittiska
befälhavaren sir Douglas Haig tyckte inte ”det var så farligt”. Efter Somme och Verdun hade
ingen sida erövrat mer än några kilometer.
Kriget på östfronten
Ryssarna valde att gå till offensiv innan alla soldater och allt materiel var på plats. Snabbheten
överrumplade tyskarna som till en början förlorade slagen. Tyskarna återhämtade sig efter ett
tag och började trycka tillbaka ryssarna. Tyskarna tog de baltiska länderna (Estland, Lettland
och Litauen) och de delar av nuvarande Polen som då tillhörde Ryssland. Men kriget var
kostsamt – tusentals tyska och ryska soldater dog. Vändpunkten blev den ryska revolutionen
1917 som ledde till att Ryssland drog sig ur kriget. Revolutionen bröt ut eftersom folket fick
nog av att så många män stupade i kriget och att transporten av matvaror bröt samman så att
folk, framförallt i städerna, fick gå ständigt hungriga.
Tyskarnas sista försök
När Ryssland inte längre var med kunde tyskarna skicka större arméer till västfronten.
Samtidigt började tyskarna hota de brittiska fartygen allt mer. Tyska u-båtar sprängde både
engelska krigsfartyg och engelska handelsfartyg. Planen var att isolera Storbritannien så att
inga varor skulle kunna föras till eller från landet. Men tyskarna gjorde några misstag. Först
sänkte de ett stort passagerarfartyg, ”Lusitania” som visserligen förde vapen från USA till
England, men också flera amerikanska passagerare. Därefter försökte tyskarna få Mexiko att
anfalla USA genom att erbjuda dem tyska vapen och soldater som hjälp. Resultatet blev att
USA fick nog och nu gick med i kriget mot Tyskland.
När USA skickade sina soldater till Europa blev övermakten för stor. Tyskarna insåg att deras
enda chans var att göra ett sista enormt anfall och sätta in alla sina resurser på detta. Det var
8
sista chansen för nu hade så många tyska soldater dött att bara 18- åringarna fanns kvar att
kalla in som reserv.
Offensiven misslyckades och tyskarna hade nu inget annat val än att erkänna sig besegrade.
Året var 1918.
Folkmordet på armenier under kriget
Det osmanska riket hade ställt sig på centralmakternas sida i kriget. När kriget mot ententen
gick dåligt organiserade en grupp makthavare en medveten förföljelse i den östra delen av det
nuvarande Turkiet. Syftet var att helt utplåna den kristna gruppen armenierna. Soldater
skickades ut på landsbygden och dödade män, kvinnor och barn. De som överlevde kördes ut i
öknen. Beräkningar visar att över en miljon människor dödades eller dog av utmattning, svält
och törst. Flera andra kristna grupper i riket (greker, assyrier och syrianer) drabbades också av
förföljelser. Dagens turkiska regering vill inte gå med på att kalla detta för ett folkmord, det
vill säga ett medvetet försök att helt eller delvis förinta en folkgrupp i ett land. Detta påverkar
förbindelsen mellan Turkiet och omvärlden än idag ca hundra år senare.
Freden som leder fram till andra världskriget 20 år senare
Aldrig mer ett liknande krig, var alla överrens om. Den amerikanske presidenten Wilson
föreslog nu att man skulle grunda en världsorganisation som skulle verka för fred och där alla
världens länder skulle vara med: Nationernas förbund (idag FN, förenta nationerna). För att få
igenom detta var han beredd på att kompromissa om allting annat.
För Frankrike var saken klar. Inget annat land än Tyskland var orsak till kriget. Fransmännen
ville bli säkra på en sak: Tyskland skulle inte kunna börja ett nytt krig. Fransmännen ville ha
hämnd och trots att både Storbritannien och USA var emot det fick de gå med på de mycket
hårda fredsvillkoren för Tyskland! En viktig anledning till att USA och Storbritannien var
emot de hårda fredsvillkoren var att man var rädd att dessa skulle krossa Tyskland och leda
fram till en kommunistisk revolution precis som den i Ryssland. Men fransmännen vann:
Tyskland skulle betala ett gigantiskt skadestånd, de fick bara ha en mycket liten armé som
försvar och de var tvungna att lämna tillbaka de landområden de tagit från Frankrike 1871, ett
område som innehöll både en fransk och en tysk befolkning. Tyskarna kallades till slottet
Versailles och fick där skriva under det förödmjukande fredsdokumentet som sa att hela kriget
var Tysklands fel.
Nya länder och krossade stormakter leder också fram till framtida krig
Nationalismen som idé var avgörande när världens karta nu ritades om. Varje folk skulle styra
över sig själva och därför blev vissa länder självständiga och andra skapades. Men när
9
segrarna efter kriget bestämde hur världen skulle se ut var det helt klart att vissa folkgruppers
önskemål vägde tyngre än andras.
Finland och de baltiska länderna som alla tillhört Ryssland blev nu självständiga stater.
Tyskland och Ryssland som delat på Polen fick avstå från sina områden och landet blev då
självständigt.
I Europa skapades också två helt nya länder som aldrig funnits innan:
(1) Jugoslavien där serberna blev den ledande folkgruppen. Slovener, kroater, bosnier en
liten grupp ungrare, och albaner hamnade innanför Jugoslaviens gränser – något som
ledde till krig under 1990-talet eftersom staten bestod av folkgrupper som inte riktigt
ville finna sig till rätta innanför de nya konstgjorda gränserna.
(2) Tjeckoslovakien som blev ett gemensamt land för tjeckerna och slovakerna och en
liten grupp tyskar som hamnade innanför det nya landets gränser. Detta blev ett
problem redan innan det andra världskriget bröt ut när Hitler ville att alla tyskar skulle
hamna innanför tyska gränser.
Till Jugoslavien och Tjeckoslovakien fördes landområden som tillhört Österrike-Ungern och
detta land som var på den förlorande sidan i första världskriget delades i sin tur upp i två
länder: Österrike och Ungern. En gammal stormakt var nu helt borta.
En annan stormakt som upplöstes i och med kriget var det Osmanska riket. Det Osmanska
riket hade omfattat Turkiet och Mellanöstern med Syrien, Libanon, Palestina och Irak samt
större delen av den arabiska halvön. Det Osmanska riket var muslimskt och hade blivit allt
större under flera hundra år. Men eftersom det Osmanska riket hade varit på Tysklands och
Österrike-Ungerns sida var riket en av förlorarna i kriget. Riket föll samman och blev till sist
bara lilla Turkiet.
Arabfolken började nu en frihetskamp som ledde fram till de arabländer vi har idag. Men
denna kamp var hård för både Frankrike och Storbritannien utnyttjade det Osmanska rikets
fall för att själva skaffa sig mer makt i området. Tillgång till billig olja och kontroll över
viktiga hamnar var viktigare för Storbritannien och Frankrike än arabfolkens rätt till
självstyre. Tyskland förlorade sina kolonier, men varken Storbritannien eller Frankrike hade
en tanke på att släppa sina. Först efter andra världskriget kunde dessa kolonier börja sin
frihetskamp. Storbritannien tog till exempel kontrollen över Palestina och Irak. Frankrike tog
kontrollen över Syrien och Libanon. Kolonialismen var alltså fortfarande en levande idé.
En skyttegrav på västfronten
