Första världskriget
Första världskriget varade från den 28 juli 1914 till den 11 november 1918 och var den dittills
största världsomfattande konflikten. I kriget mobiliserade de industrialiserade länderna sina
resurser och utrustade stora delar av sin befolkning med moderna vapen. Resultatet blev
katastrofalt. Fler än 10 miljoner människor miste livet och ännu fler sårades.
Tyskland - en industrijätte med få kolonier
Vid sekelskiftet 1900 hade Tyskland utvecklats till ett ledande industriland med omfattande
naturresurser och Europas största befolkning. Men landet hade få kolonier jämfört med några av
de andra europeiska stormakterna. Innehavet av kolonier var bra för det egna landets industri
som därigenom kunde förses med billiga råvaror och därtill fick en större marknad för försäljning
av slutprodukterna. De västerländska kolonialmakterna ökade också sin inbördes status genom
att lägga under sig fler kolonier. Tysklands ynkliga tillgång på kolonier var därför en nagel i ögat
på den stora industrijätten och något som tyskarna ville ändra på.
Storbritannien hade å andra sidan många kolonier men såg ett hot i Tysklands ökande styrka.
Det samma gällde Frankrike som dessutom inte hade glömt det förnedrande nederlaget mot
Tyskland under kriget 1870-1871 och därför gärna ville få en chans till upprättelse.
Nationalismen ökade osämjan bland Europas stater
Vid sidan av den rubbade maktbalansen i Europa, hade motsättningarna mellan de europeiska
stormakterna under lång tid också förvärrats genom en växande nationalism.I Ryssland drömde
man om att förena alla Europas slaver i ett rike. Ryssland hade därför ingått allianser med flera
av de slaviska länderna, däribland Serbien (se nedan). Något liknande gällde även för tyskarna
som ville skapa gemenskap för alla germaner, som till viss del fanns utspridda i Tysklands
grannländer.
En annan bidragande orsak till den flammande nationalismen i Europas länder var hotet
från socialismen. Socialismen i sin mest radikala form hade som mål att förena arbetarna i alla
länder varefter produktionsmedlen (industrin, jordbruket etc) skulle övertas genom revolution.
Många regeringar runt om i Europa var livrädda för att detta skulle hända i deras länder. Under
senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet arbetade därför Europas regeringar hårt med
att stärka folkets identitet med den egna nationen. För att minska hotet utnyttjade många
regeringar nationalismen som ett motmedel mot den växande socialismen. I och med det stärktes
nationalismen inom landet och idén om den egna nationens storhet.
Kapprustning och allianser
Den växande rivaliteten mellan Europas stormakter ledde i slutet av 1800-talet och i början av
1900-talet till en uppkommen rädsla för angrepp och krig. Länderna kunde nu utnyttja sina nya
industrier till att mobilisera enorma arméer. Många av Europas stater passade också på att ingå
försvarsallianser med andra stater. De europeiska staternas säkerhetspolitiska åtgärder
resulterade i att Europa vid 1900-talets början var uppdelat i två stormaktförbund centralmakterna (trippelalliansen) och ententen. Centralmakterna utgjordes främst av Tyskland
och Österrike-Ungern. Medan ententen framförallt bestod av Storbritannien, Frankrike och
Ryssland. Båda maktblocken var dessutom knutna till Balkanländerna som de skrivit avtal med.
Bild: historicair
Den växande rivaliteten mellan Europas stormakter ledde i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet till en
uppkommen rädsla för angrepp och krig. Många av Europas stater ingick därför försvarsallianser med varandra.
Europa var vid 1900-talets början uppdelat i två stormaktförbund - centralmakterna (trippelalliansen) och ententen.
En bit in på 1900-talet hade de olika allianserna och de europeiska staternas misstänksamhet
mot varandra gjort Europa till en krutdurk. Det dröjde därefter inte länge förrän hela världen stod i
brand.
Gnistan som tände en världsbrand
Bild: Bettmann/Corbis
Den österrikiska ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru Sofie i Sarajevo 28 juni 1914. Några minuter efter att
bilden tagits var de döda. Morden utfördes av serben Gavrilo Princip på uppdrag av den serbiska nationalistiska
organisationen "Svarta handen" som ville förena Bosnien-Hercegovina med Serbien.
När den österrikisk-ungerske ärkehertigen och tronföljaren Franz Ferdinand och hans
maka mördades av en serb i den bosniska staden Sarajevo i juni 1914, sattes alla allianser i spel.
Händelsen blev en gnista som tände en världsbrand.
Efter att Serbien hotats av Österrike-Ungern, backade Ryssland upp Serbien. Samtidigt ställde
sig Tyskland bakom Österrike-Ungern. Mobiliseringslavinen var i rörelse. Efter en månads
resultatslösa diplomatiska förhandlingar kunde krig inte längre undvikas. På mycket kort tid hade
en liten regional konflikt flammat upp i ett världskrig.
Ingen hade från början förväntat sig ett storkrig. Österrike-Ungern ville reda ut mordet på Franz
Ferdinand. Spåren pekade mot Serbien som vägrade samarbeta. När sedan Österrike-Ungern
började skramla med vapen blev läget hotfullt. Ryssland började då mobilisera för att stödja sin
bundsförvant Serbien. Rysslands mobilisering fick i sin tur Tyskland att känna sig hotat, vilket
resulterade i en krigsförklaring mot Ryssland. Detta innebar att Tyskland snabbt måste besegra
Frankrike som var Rysslands bundsförvant. När sedan den tyska armén anföll Frankrike
via Belgien, var också Storbritannien tvungna att förklara krig mot Tyskland.
Alla trodde på ett kort krig
Inom de inblandade staterna rådde till en början stor optimism. 1800-talet hade varit ett relativt
fredligt århundrade och många såg det uppkomna kriget som ett äventyr och en chans att visa
hur stark den egna nationen var. Tidens nya kommunikationer hade dessutom ökat möjligheterna
att föra ett snabbt och rörligt krig. Ingen trodde därför att kriget skulle vara speciellt länge. Men
när fransmännen till slut lyckades stoppa tyskarna vid floden Marne, strax norr om Paris, körde
kriget fast. Vid Marne övergick striderna i ett trögt ställningskrig i oändliga skyttegravar.
Kriget blev en slakt
Striderna som följde vid västfronten blev de blodigaste som dittills utkämpats i historien. En orsak
till det var att de militära befälhavarna ofta höll fast vid gamla militära läror. Den militära taktiken
hade hamnat i ofas med vapenutvecklingen. Förlusterna i antal stupade blev därför
oproportionerligt stora. Bara under några slag, som vid Marne, Somme och Verdun stupade flera
miljoner soldater. Trots de enorma insatserna i människoliv och material kunde ändå ingen av
sidorna få övertaget.
Östfronten och Balkanfronten
På östfronten hade tyskarna stora framgångar mot den ryska armén. Ryssarna var illa utrustade
och stod under dålig ledning. Den ryska armén pressades tillbaka långt in i Ukraina.
Centralmakterna hade också framgångar på Balkanfronten, men dessa var av mindre betydelse
för krigets utgång. Avgörandet kom att ske i öst och väst.
Ryssarna tvingades sluta fred, men ersattes av USA som gick in i kriget
I samband med den ryska revolutionen i oktober 1917, drog sig Ryssland ur kriget och slöt fred
med Tyskland. Men Ryssland ersattes istället av USA, som 1917 trädde in i kriget på ententens
sida. När USA gick in i kriget blev övermakten för stor för centralmakterna. Sommaren 1918 hade
amerikanarna fört över mer än en miljon soldater till Europa. Tyskarna hade vid det laget inga
större reserver att sätta in och började samtidigt få försörjningssvårigheter. Det dröjde därefter
inte länge förrän de tyska linjerna i väst bröt samman. Den 11 november 1918 var kriget över.
Versaillesfreden - segermakternas hämnd
Fredsuppgörelsen ägde rum under våren 1919 i Versailles i Frankrike. Det var framförallt
Storbritannien och Frankrike som bestämde fredsvillkoren. Skulden till kriget lades på
centralmakterna, framförallt på Tyskland som anklagades för att ha startat kriget genom att
anfalla Belgien coh Frankrike. Tyskland och de andra centralmakterna fick inte delta i
förhandlingarna.
Fredsvillkoren innebar en katastrof för Tyskland som blev av med stora landområden och alla
sina kolonier. Tyskland skulle också betala ett enormt krigsskadestånd till segermakterna. Därtill
bestämdes att den tyska armén i fortsättningen endast skulle få uppgå till 100 000 man. Tyskland
skulle inte heller få ha något flygvapen eller någon örlogsflotta.
Förändringen av kartan gav upphov till framtida etniska konflikter
Freden i Versailles ledde också till att kartan förändrades. Österrike-Ungern respektive det
Osmanska riket, som hade deltagit på centralmakternas sida, styckades upp i mindre och
instabila nationalstater med etniska minoritetsbefolkningar. En stor del av dessa stater låg på
Balkanhalvön, som senare under 1900-talet skulle explodera i ett långvarigt och blodigt etniskt
krig.
I Mellanöstern hade araberna deltagit på ententens sida i kriget mot löfte om nationell
självständighet. När kriget var slut bröt Storbritannien och Frankrike löftet de gett araberna. De
utlovade områdena gjordes istället till brittiska och franska mandatområden. Dessutom tillät
Storbritannien att den judiska invandringen till Palestinaskulle få fortsätta. Man kan därför säga
att Versaillesfreden på sätt och vis också lade grunden för den
senare Mellanösternkonflikten som till stor del handlar om Palestinafrågan.
Versaillesfreden bäddade för ett nytt världskrig
Följderna av första världskriget blev många. Men mest förödande blev de orättvisa och tunga
fredsvillkoren som segermakterna påtvingade Tyskland. Detta banade senare väg för nazismen
och Adolf Hitler som i sin tur förde Europa och världen rakt in i ett nytt världskrig.
NF var föregångare till FN
1920, knappt två år efter första världskrigets slut, bildades Nationernas Förbund (NF), som kan
sägas vara en föregångare till Förenta Nationerna (FN). Tanken var att man skulle skapa ett
fredligt Europa och bevara freden i världen. NF kom dock aldrig att få någon stor betydelse.
Försöket med att hålla kriget borta misslyckades...
Litteratur:
Alf W. Johansson, Europas krig - Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till
andra världskrigets slut, Rabén Prisma, 1998
John Keegan, Det första världskriget, Natur och Kultur, 2001
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Text: Robert de Vries (red.)
Intressanta fakta om första världskriget
Visste du att:
Första världskriget startade i augusti 1914. I England och Tyskland var många glada över kriget.
Äntligen skulle just deras land få sätta fienden på plats. Militären var övertygad om att kriget
skulle vara över på ett par månader. I England sa man: ”The boys will be back at Christmas.”
Men kriget skulle vara i fyra långa år. I genomsnitt stupade 4 soldater i minuten under dessa år.
Den 19 januari 1915 anföll tyska zeppelinare London och fällde bomber över staden. Det var det
första bombardemanget över England från zeppelinare. Två människor omkom. Deras död
väckte större uppståndelse än tusentals stupade på västfronten.
Tyskarnas plan var att snabbt slå till i väster mot Frankrike för att sedan angripa Ryssland i öster.
Planen misslyckades när ett ryskt angrepp kom fortare än väntat. Tyskarna blev tvungna att flytta
över en del trupper till östfronten och fransmännen kunde då stoppa tyskarna vid floden Marne.
Fronten i Europa låstes fast i ett nästan stillastående skyttegravskrig. Från engelska kanalen till
schweiziska gränsen gick en obruten front av två parallella skyttegravar. Området mellan
skyttegravarna var ett ingenmansland och kunde vara från några hundra meter brett till några
kilometer. Små tillfälliga vinster av terräng uppnåddes på bekostnad av oerhörda förluster, bara
för att strax åter förloras tillbaka till fienden.
Taggtråd och kulsprutor gjorde första världskriget till ett stillastående krig. Taggtråd i kombination
med kulsprutor var ett nästan hundraprocentigt effektivt försvar mot infanteri, även om det var
understött av artilleri. Västfronten var som ett blödande sår dit allt fler soldater skickades för att
möta en alltför tidig död. Medellivslängden för en underofficer vid västfronten var bara 4 månader.
Inte i något senare krig har det förekommit så stora fältslag som under första världskriget.
Vid slaget i Somme 1916 omkom 600 000 allierade (engelska och franska) soldater och 500 000
tyska soldater. Vid slaget vid Verdun omkom 330 000 tyska och 350 000 allierade soldater.
Stridsvagnar var nya vapen under första världskriget. De sattes in mot slutet av 1916 men fick
ingen större betydelse. Senapsgas uppfanns under kriget, men var svår att använda eftersom
den fördes iväg med vinden och fienden lärde sig att skydda sig mot gasen med hjälp av
gasmasker.
Första världskrigets luftstrider var korta, högst 10–15 minuter. Men upp till 100 plan kunde vara
inblandade i striderna och förlusterna var alltid stora, mest därför att planen krockade med
varandra. En stridsflygares livslängd var vid denna tid kortare än 15 flygtimmar.
Röde baronen var första världskrigets mest kände stridsflygare. Han hette egentligen Manfred
von Richthofen och kallades Röde baronen efter sitt rödmålade Fokkerplan. Richthofen hade låtit
måla sitt plan rött för att alla skulle se honom när duellerna mellan hundratals plan i luften
genomfördes. Richthofen var första världskrigets främste jaktflygare. Han gav sig själv små
silverbägare för varje plan han sköt ner. Det blev till sist 80 silverbägare. De allierade, som
respekterade Richthofens yrkesskicklighet, begravde honom under hedersbetygelser.
Tyskarna fick betala ett krigsskadestånd på 138 miljarder guldmark för att de hade startat första
världskriget. Det var orättvist tyckte många tyskar. Det var inte bara Tysklands fel att det hade
blivit krig menade de. Många tyskar ansåg att de hade förråtts av sina politiker och ”fått
en dolkstöt i ryggen”. Hitler skulle senare återkomma till detta påstående många gånger.
Intressanta fakta är skrivet av Carsten Ryytty, historielärare och författare, känd för att göra historia roligt. Fler
spännande historiska fakta hittar du i hans bok Historiens underbara värld.
