Segern genom nära och käras öden
Andra världskriget
65 år sedan den Stora Segern
Det har gått många år sedan den hemska tiden då det mullrade
explosioner, bombades städer, och så många människor offrade sina liv
under den fruktansvärda kampen mot Nazityskland. Sovjetunionen blev
attackerad i juni 1941. De värsta slagen ägde rum utanför Moskva,
Kursk, Stalingrad och andra hjältestäder. Oerhört många människor svalt
ihjäl under belägringen av hjältestaden Leningrad. Oavsett allt detta
kunde fascismen inte krossa det tappra folket. Nazityskland besegrades i
maj 1945.
Den 9 maj firar vi Segerdagen och år 2010 är det 65 årsjubileum
till den Stora Segern. För oss ungdomar är det kanske en aning svårt att
föreställa sig hur brutalt det kriget var. Men vi har möjligheter att läsa
böcker och se på olika dokumentärer och spelfilmer om den tiden, där
det utförligt står om krigets fasor och det storslagna folkets mod som
krigade för Fosterlandets frihet.
Vi kan så klart lyssna på historier om våra nära och käras hjältedåd
under kriget: det finns ingen familj i f.d. Sovjetunionen som inte blev
drabbade av den hemska tiden på ett eller annat sätt. Varje familj har
sina egna hjältar. Kriget härjade i varje hem.
Min gammelfarfar Petr Lobanov drog ut till fronten som en 25årig löjtnant. Han var stridsvagnsbataljonschef, stark och modig.
Han och hans bästa vän var mycket kända hjältar. Den goda vännen blev
även förebild för huvudpersonen i en av de mest kända Sovjetiska
spelfilmerna om kriget. Den modiga stridsvagnsföraren Lukonin i filmen ”
Parenj iz nashego goroda” (”Grabben från vår stad”) är egentligen min
gammelfarfars vän. I filmen beskrevs han och hans goda och trogna
vänners heroism.
Min gamla farfar Petr var stolt över att ha överlevt efter att
några gånger brunnit i nedskjutna stridsmaskiner. Han har bytt 9 stycken
under hela krigstiden och i sin sista nionde stridsmaskin gick han in i
Berlin för att anfalla Riksdagshuset. Segerdagen firade han redan som
kapten med militärkappan täckt av medaljer och orden. Han var svårt
sårad och brännskadad eftersom han många gånger nästan brunnit ihjäl
i sin stridsmaskin. Han hade många splitterskador.
När min mamma var liten såg hon hur han plågades av plötsliga smärtor
i ryggen. Hon var jätteledsen att se det. Då brukade farmor förklara att
det är bombsplitter och granatskärvor som rör sig i hans kropp. Min
mamma var liten och kunde inte förstå vad det var för konstigt som
rörde sig i farfars kropp.
Hans fru, min mammas farmor Zinaida Lobanova hade sin egen
personliga historia i samband med andra världskriget. Hon var gravid när
kriget började och skulle födda min morfar i december 1941.
Hösten 1941 var en väldigt spänd och forcerad perioden för Moskva,
då fascisterna närmat sig så nära huvudstaden att de kunde se
katedralkupolerna i Kreml i sina fältkikare.
Hon var bara 18 år gammal och trots att hon var gravid av alla krafter
tillsammans med de andra grävde skyttegravar och pjäsvärn för att inte
släppa fienden in till sitt älskade Moskva.
När det var dags att födda barn hörde Zinaida hela tiden under
förlossningen ett fruktansvärt ljud av militära flygplan och bombmuller.
Ute på gatan lät alarm och hördes ljud av marscherande soldater och
åkande stridsvagnar. Hon var så rädd att det var tyskar och att de snart
skulle rusa in i hennes förlossningsrum. I skräck tycktes hon höra tyskt
tal i korridoren.
Trots allt det hemska samlade hon krafterna och min morfar var född.
Han föddes den 6 december 1941 och den dagen firar folket som
fiendens nederlag vid Moskva.
Min morfar fick sitt namn till den segerns ära. Den dagen
hördes den legendariska Jurij Levitans röst på radio som informerade
från ”den Sovjetiska Informationsbyrån” att fienden drog sig tillbaka från
Moskva . Det var en storslagen glädje för folket som kände stolthet för
sitt heroiska land! Min gammelfarmor gav på en gång sin son namnet
”Slava”, som betyder ”ära”. Det gjorde hon till Röda Arméns ära, som
räddade hennes och hennes lilla sons liv.
På det fantastiska viset fick min morfar sitt namn och han är
väldigt stolt över det. Det var intressant att min gammelfarmor alltid
hade drömt om att kalla sonen för Dmitrij, men den storslagna seger vid
Moskva gav pojken ett annat, ”historiskt” namn, som kunde höras
överallt på den tiden: på radio, på gator osv. Med ordet ”ära” hedrades
den heroiska Armen och det Sovjetiska folkets mod och patriotism både
vid fiendens front och vid hemfronten.
Min gammelmorfar Viktor Petrov fick inte dra ut till fronten
eftersom han var tvungen sätta sig i spetsen för kullagertillverkningen i
den första statliga kullagerfabriken i Moskva. Under kriget jobbade man
hårt vid hemmafronten för att förse armén med vapen, kanoner, pjäser,
övrig utrustning osv. Alla jobbade med motto ”allt för fronten, allt för
seger!” och patriotismen från hemmafrontsarbetare var osannolik.
Viktors fabrik precis som de alla andra jobbade dygnet runt utan
avbrott och gjöt kullager för stridsmaskiners larvband och kanoner.
Sedan levererades de till Moskvas fabrik ”Hammaren och skäran” som
tillverkade själva stridsvagnarna.
Samtidigt var man tvungen att jämt plocka brandbomber från fabrikens
tak för att skydda den och bevara en oavbruten produktiv
kullagertillverkning. Folket tänkte inte på sig själva utan bara på hur de
kunde bidra till segern och hjälpa sitt Fosterland för att tillfoga fiendens
armé ett nederlag.
Viktor var född i Sokoljniki i Moskva och detta område var då
känd för sina djärva ungdomar. Hans bror Boris var en riktig
överdängare. När andra världskriget började rymde han hemifrån och
tjuvåkte med tåg från Moskva till Svarta havets kust. Boris var lika
gammal som jag, 15 år och hade alltid drömt om att vara en sjöman.
Han bestämde sig att förverkliga sin dröm i den svåra krigstiden.
Hans mod och målmedvetenhet gjorde djupt intryck på besättningarna i
Svarta havets flotta. Han var tagen till ett militärfartyg som skeppsgosse
och hans dröm förverkligades. Han var jättelycklig!
Vår familj har mycket att vara stolt över. Modet av vår familjs
hjältar är exemplariskt för mig. Tyvärr lever ingen av dem idag. Det är
väldigt sorgligt.
Krigsveteraner blir äldre för varje år och det är inte så många som är
kvar i livet nu. De som lever är nästan 90 år gamla.
Jag önskar mig att de aldrig ska dö. Segrare får alls inte dö!
