Max Rheinstein och nordisk rättsvetenskap
Videnskabernes Selskab, København 12 mars 2015
Kjell Å Modéer
1
I det senmoderna samhället har regionernas roll blivit allt viktigare också i de globala
rättshistoriska diskurser som präglar vår tids rättsvetenskap. Särskilt de
utomeuropeiska perspektiven lyfts fram i en rättshistorisk forskning som benämns
komparativ rättshistoria. Den tiden är förbi då rättshistoriker främst studerade
kontinuitet och utveckling. I dag studerar rättshistoriker inte bara rättsliga konflikter
och paradigmskiften utan jämför också rumsliga kontexter. Ämnet komparativ
rättshistoria omfattar jämförelser i både tid och rum.
Mitt meddelande här i dag anknyter till de här aktuella diskurserna och har sin bas
i två av mina aktuella forskningsintressen: dels de tyska juristemigranternas bidrag till
den komparativa (jämförande) rätten och dels efterkrigstidens nordiska rättsliga
kunskapsparadigm. Båda dessa perspektiv öppnar upp för en bättre förståelse i Norden
av vår regions rättsliga kommunikation med två av de viktigaste globala rättskulturerna,
den tyskspråkiga och den anglo-amerikanska.
I en av den amerikanska komparatisten Vivianne Currans spännande artiklar
diskuterar hon kunskapsstrukturerna hos de tyska emigrantjuristerna i USA under och
efter andra världskriget, deras dubbla identiteter och deras metodologiska förhållande
till komparativrättslig metod, till deras syn på likheter och skillnader inom
efterkrigstidens komparativa rätt.
De tyska juristemigranternas närmast existentiella förhållningssätt till sin
forskningsinsats grundades i upplevelsen att de som ursprungligen tyska medborgare
hade fråntagits sitt medborgarskap och exkluderats från sitt fädernesland. I stället hade
de inkluderats i ett annat lands kultur och identitet, främst i Storbritannien och USA.
Samtidigt blev de tyska emigrantjuristerna tvungna att lära sig ett helt nytt
rättssystem, en helt ny kunskapsstruktur, ett helt nytt karriärsystem. För att lyckas med
denna transformering till amerikanska jurister var de tvungna ”försöka glömma att de
någon gång hade studerat juridik”. ”Try to forget that you have ever studied law.” Det
har ofta framhållits om de tyska exiljuristerna att endast de som lärde sig den nationella
1
rätten i deras nya hemland hade möjlighet till framgång. Å andra sidan blev de per
definition komparatister. De kunde två rättssystem inifrån.
Juristemigranternas inkluderande i den amerikanska rättskulturen under och efter
andra världskriget gjorde dem samtidigt till universalister, till vad Lawrence Friedman
har kallat Convergence guys. Konvergens, harmonisering, universalism och likheter blev
deras naturliga instrument för att strukturera komparativrättslig kunskap. Vivianne
Curran ser också efterkrigstidens sätt att konstruera en komparativrättslig systematik
med hjälp av begrepp som rättskretsar och rättsfamiljer som ett sätt att ge struktur åt
rättsliga likheter. Hon ser konvergensen som ett utslag för denna tysk-amerikanska
kunskapsstruktur.
I denna presentation ska jag tillämpa Vivianne Currans tes på en av de mest
profilerade emigrantjuristerna, Max Rheinstein vid University of Chicago Law School,
och dessutom visa på hans nordiska juristnätverk.
Intresset för USA och amerikansk rättsvetenskap ökade påtagligt i Norden efter
1945. Från 1870 och fram till 1930-talet hade nordiska rättsvetenskapsmän främst
utvecklat kontakter med sina tyskspråkiga kolleger. I skolorna var tyska första
främmande språk, tysk rättsvetenskap dominerande nordisk forskning och nya
tyskspråkiga lagar blev viktiga förebilder.
Efter andra världskriget förändrades situationen totalt. Engelska blev första
främmande språk, Tyskland låg i aska och ruiner, och juristerna såg sig inte längre
inspirerade av Tyskland som ett rättsligt föregångsland. Från att tidigare ha vänt sig
söderut for de nordiska juristerna efter 1945 istället till England och USA. I Norge talar
man om detta kognitiva paradigmskifte som Vestvendingen, en dramatisk
kunskapsförändring. Men Vestvendingen finner vi i alla de nordiska länderna. De
nordiska rättsvetenskapsmän, som kom till de främsta juridiska fakulteterna i USA
under efterkrigstiden mötte där framstående tyska emigrantjurister, som – naturligt nog
– i sitt nya hemland blivit företrädare för den komparativa rätten och för en
internationell syn på rätten.
I dag ska jag fokusera på Max Rheinstein, hans nordiska nätverk och den
komparativa rätten under efterkrigstiden. Min forskning om Rheinstein bygger främst
på hans omfattande arkiv i The Joseph Regenstein Library, University of Chicago, där jag
gått igenom hans brevväxlingar med nordiska jurister.
2
2
Först lite biografiska data. Max Rheinstein föddes i Bayern i Bad Kreutznach 1899, och
han dog i Bad Gastein, Österrike, 1977. Han var till sin identitet lika mycket bayrare och
tysk som amerikan. De rättskulturella miljöer som formade hans juristkarriär var
München, Berlin och Chicago och detta under 1900-talets mest turbulenta decennier.
Han läste juridik i München de dramatiska åren efter Versaillesfreden, där tog han
sina examina och blev juris doktor 1924.
Under sina studieår i München kom han i kontakt med Tysklands första institut för
jämförande rätt, som grundats av den redan då legendariske juristprofessorn Ernst
Rabel, som åren efter första världskriget var en både dominerande och förnyande
gestalt vid fakulteten. Rheinstein arbetade hos Rabel och flyttade från 1926 med honom
till Berlin, som handläggare och biblioteksföreståndare vid det då nygrundade Kaiser
Wilhelm Institutet för utländsk och internationell privaträtt, som nu i
Weimarrepubliken kunde inrymmas i kejsarens gamla gästrum på Berliner Schloss.
Arbetet vid institutet präglades på 1920-talet av de helt nya förutsättningar som
gällde för rätten i Weimarrepubliken. Den teoretiska och dogmatiskt orienterade
begreppsjurisprudens, som hade dominerat under kejsartiden ersattes nu av en
betydligt mer pragmatisk och verklighetsorienterad intressejurisprudens, eller med
Rheinsteins ord: juristerna övergick ”från ett lagorienterat till ett problemorienterat
rättstänkande”. Här kom den komparativa rätten väl till pass. Särskilt för den unga
generation som skolades in under Ernst Rabel blev referenttiden en introduktion i en ny
metodologisk skolning, som inte minst vidgade vyerna mot den anglo-amerikanska
rättskretsen och den tidens innovation rättsrealism, legal realism. Den kände
amerikanske juristen Karl Llewellyn, den amerikanska rättsrealismens förgrundsgestalt,
gästade också institutet i Berlin..
Våren 1931 lade Rheinstein fram sin habilitationsskrift vid juridiska fakulteten i
Berlin om det avtalsbundna skuldförhållandet i den angloamerikanska rätten– ett
pionjärarbete inom den internationella privaträtten – och den akademiska världen
skulle därmed stå öppen för honom.
Men så kom Hitlers maktövertagande, och redan i juli 1933 avskedades Rheinstein
som jude både från institutet och från sin lärartjänst vid universitetet, men mycket tack
vare den metodologiska komparativa skolning han hade fått, lyckades han i stället skapa
sig en framtid i USA. I september 1933 fick han ett stipendium från Rockefeller
3
Foundation och kom därefter först till Columbia University och sedan till Harvard. Hans
hustru Elisabeth (Lilly), f. Abele, följde honom till USA.
Redan 1935 rekryterades han till University of Chicago Law School som visiting
professor. Där insåg man snabbt hans kompetens så samma år inrättades för honom en
professur i komparativ rätt. Han innehade denna professur i 35 år till 1972. Under
krigsåren följde han noga de politiska och rättsliga förhållandena i Tyskland och höll
ex.vis föredrag om domstolsförfarandet i Nazityskland. Men nu från ett
utanförperspektiv. Man noterar, att redan från dessa första år blev hans korrespondens
tvåspråkig. Som komparatist rörde han sig ständigt mellan de för honom helt
transparenta gränserna mellan den tyska och den amerikanska rättskulturen.
Rheinstein och Stunde Null
Från maj 1945 uppstod frågan för de tyska exiljuristerna om de skulle återvända till
Tyskland. Rheinstein kom tillbaka till Tyskland redan sommaren 1945, men då på ett
uppdrag för den amerikanska regeringen som rådgivare i civilrättsfrågor,
”Zivilrechtsberater”, vid rättsavdelningen av den amerikanska militärledningen. Han
ingick där i ett projekt inom ramen för den rättsliga denazifieringen.
När han kom tillbaka till Chicago vid årsskiftet 1947 höll han flera föredrag med
anknytning till sin tyska mission. Hans erfarenheter i ruinernas Tyskland stärkte honom
i uppfattningen att segrarmakterna efter uppgörelsen med det förflutna i
Nürnbergprocesserna måste söka försoning med det Tyskland som skulle uppstå ur
ruinerna. Livet måste gå vidare. Han ville restaurera det som var bra i den tyska
rättstraditionen, och han formulerade aktivt ett program för det sena 1940-talets unga
jurister i Tyskland.
Men Rheinsteins engagemang för Tyskland under efterkrigstiden möttes med
skepsis inom Chicagofakulteten, som hade betydande judiska inslag. Rheinsteins
förlåtande inställning i förhållande till tyskarna bidrog till att flera fakultetsmedlemmar
fick en skeptisk inställning till honom.
Det fanns samtidigt krafter i Tyskland efter kriget som ville locka honom tillbaka
som professor. Fakulteten i Heidelberg försökte exempelvis förgäves få honom att anta
kallelsen till en professur där. Han föredrog att i Tyskland förbli en exiljurist, men som
sådan var han synnerligen aktiv.
4
Allmänt om komparativ rätt efter andra världskriget
Om den moderna komparativa rätten under mellankrigstiden hade upplevt en prematur
period, kom den under efterkrigstiden att uppleva en mycket dynamisk utveckling.
Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin hade under Weimarrepubliken blivit en plantskola för
unga internationellt orienterade jurister, som alla var präglade av den paneuropeiska
vision som också Stefan Zweig hade gett uttryck för.
Det tredje riket blev förödande för detta internationellt orienterade
forskningsinstitut. De flesta av forskarna där tvingades i exil till Storbritannien och USA,
och många av dem samlades efter kriget i ett antal komparativrättsliga nätverk med de
tyska exiljuristerna som framstående instrumentalister. Man skilde mellan
universalister och partikularister, mellan doktrinärt och empiriskt verksamma
internationella jurister.
Det utvecklades i Europa ett antal mötesplatser för transatlantiskt verksamma
jurister. Salzburg-seminarierna med anknytning till Columbia Law School blev ett viktigt
forum för 1950-talets unga jurister. Max Rheinstein engagerades till en International
Faculty of Comparative Law, som träffades två gånger om året, på våren i Strassbourg
och på sommaren på varierande platser i Europa, i Lissabon, Helsingfors.
Rheinstein var också en av de drivande juristerna beträffande etablerandet av det
tysklandbaserade sällskapet för jämförande rätt, Gesellschaft für Rechtsvergleichung,
som bildades 1950. Och han återkom gärna regelbundet till sällskapets möten.
Det erbjöds således under efterkrigstiden också i Europa ett antal viktiga
mötesplatser för tyska, nordiska och amerikanska jurister.
Rheinsteins rättsvetenskapliga position i Chicago
Den rättsvetenskapliga skolning som Rheinstein fick under Rabels beskydd under
Weimarrepubliken indikerade en mer öppen, verklighetsanknuten syn på rätten och
dess roll i samhället. Rheinstein hade som student följt Max Webers föreläsningar i
München, och Webers tankegångar följde honom genom livet.
Vid University of Chicago översatte han på 1950-talet tillsammans med
sociologiprofessorn Edward Shils Webers posthuma arbete Recht und Wirtschaft, Law in
Economy and Society. Båda bidrog till att bygga broar mellan den tyska och amerikanska
sociologitraditionen. Denna översättning av Webers klassiska posthuma arbete till
engelska blev för övrigt av stor betydelse för rättssociologins etablering i USA genom
5
rättsrealisterna och den alternativa Law and Society-rörelsen på 1960-talet. Det
rättssociologiska perspektivet var genomgående angeläget i Rheinsteins forskning.
Det gällde också det omfattande familjerättsliga projekt, som dominerade
Rheinsteins komparativrättsliga efterkrigsforskning, och som handlade om äktenskapet,
skilsmässa och dess rättsliga verkningar i sju länder varav Sverige var ett. Det projektet
pågick i ett tjugotal år och avslutades med hans omfattande monografi Marriage,
Stability and Divorce, som publicerades 1972.
Under projektets gång arrangerades också ett antal symposier, till vilka ett antal
nordiska representanter inbjöds.
Rheinsteins kontakter med nordiska jurister
Mellan de juridiska fakulteterna i Chicago och Frankfurt utvecklades också omedelbart
efter kriget ett samarbete, där Rheinstein också var instrumentell, The ChicagoFrankfurt Summer School. Sommaren 1951 gav Rheinstein under en månads tid
föreläsningar i rättssociologi i Frankfurt, sen for han till den andra tyska kongressen för
komparativ rätt i Köln i september. Och därefter utsträcktes resan med en
föreläsningsturné till Köpenhamn, Lund, Uppsala och Stockholm i september – oktober
samma år.
Turnén började här i Köpenhamn, där professor Henry Ussing var hans värd.
Därefter kom han till Lund, där han föreläste och höll seminarium över ämnet ”Judicial
Practice and Legal Doctrine in the United States of America” med fakultetens dekan Karl
Olivecrona som ordförande.
I Uppsala föreläste han på tyska över ämnet ”Methoden des Rechtsdenkens in den
Vereinigten Staaten von Amerika”. Där var Åke Malmström hans värd, och vid
Stockholms högskola höll han samma föreläsning men nu på engelska. Föredraget blev
en stor framgång. Professor Seve Ljungman skrev efteråt till Rheinstein, att
stockholmsfakulteten var ense om att besöket var det bästa man haft med en utländsk
gästföreläsare. Den skandinaviska föreläsningsturnén resulterade i två återbesök i
Chicago. Henry Ussing från Köpenhamn och Seve Ljungman från Stockholm besökte på
Rheinsteins inbjudan Chicago 1952.
Till Oslo kom Rheinstein 1955 och höll där tre föreläsningar över ämnet ”The
Practical Significance of Theories in Private International Law”.
6
Alla de gästföreläsningar Rheinstein gav i Norden blev samtidigt en
marknadsföring av hans institution i Chicago och de forskningsprojekt som sysselsatte
honom.
Det var med andra ord ett nordiskt nätverk som byggdes upp kring Rheinstein
under 1950-talet. Nordiska forskare kom med i Rheinsteins stora familjerättsliga
projekt om äktenskapsskillnad, både sociologer och jurister. Vid en
familjerättskonferens i Santiago de Compostella 1956 inom ramen för projektet deltog
Carl Jacob Arnholm från Oslo och Folke Schmidt från Stockholm, året därpå i Chicago
deltog en finsk och en svensk sociolog.
De fördjupade kontakterna med nordiska kolleger
I de nordiska länderna fick Rheinstein i Norge bra kontakt med Carl Jacob Arnholm, i
Sverige med Seve Ljungman och Folke Schmidt, i Finland med Hugo Bruusin, Zacharias
Sundström och Tore Modeen. Och i Danmark – om än något senare Ole Lando.
För Seve Ljungman blev Rheinstein efter besöket i Stockholm 1951 en dörröppnare av
stor betydelse för hans forskning. Redan i november samma år bad han att Rheinstein
skulle utverka någon form av ”fellowship” i Chicago. Ljungman var allmänt sett
intresserad av ”American legal method in general” – men särskilt frågor om copyright
och immaterialrätt. Särskilt med hänsyn till den utredning om nordisk lagstiftning på
detta område som då var aktuell.
Folke Schmidt i Stockholm var under efterkrigstiden en dominerande gestalt inom
både den internationella privaträtten och arbetsrätten. Han tillbringade längre
forskningsperioder i USA. Schmidt kom i kontakt med Rheinstein genom
föreläsningsturnén 1951. De hade genom åren en omfattande korrespondens och bytte
skrifter. Schmidt sände varje år ett band av Scandinavian Studies in Law, en
internationell nordisk årsbok med aktuella nordiska bidrag, som Schmidt hade initierat
och utvecklat. Rheinstein introducerade Schmidt i Chicago som ”one of the outstanding
legal scholars of Scandinavia. - - - Schmidt also plays an influential role in Scandinavia,
both in the Academic world and in politics ”.
Också med Carl Jakob Arnholm i Oslo utvecklade Rheinstein en nära kollegial
relation, och Rheinstein nominerade Arnholm som hedersdoktor i Chicago 1968.
Arnholm involverades i ett annat av Rheinsteins projekt, nämligen International
7
Encyclopedia for Comparative Law med Kurt Lipstein i London som huvudredaktör, och
där Rheinstein var delansvarig för band IV om familjerätt.
Rheinstein hedersdoktor vid Stockholmsfakulteten 1957
1957 firade juridiska fakulteten i Stockholm sitt 50-årsjubileum och markerade
jubelåret genom att utnämna ett antal både ut- och inländska hedersdoktorer, bland
dem tre internationella komparatister, Max Rheinstein (Chicago) och Hessel E. Yntema
(1891– 1966) vid University of Michigan/Ann Arbor), samt den franske komparatisten
Léon Julliot de La Morandière (1885–1968) i Paris. Utnämningarna markerade
stockholmsfakultetens då påtagligt internationella profil.
Det nordisk-amerikanska rättsseminariet på Hässelby i augusti 1965.
En av Rheinsteins nordiska studenter i början av 1960-talet var den finske juristen
Zacharias Sundström från Helsingfors. Han tog i Chicago initiativ till ett rättsseminarium
med professorer från Chicago och nordiska jurister. Max Rheinstein blev entusiastisk
över förslaget och tog kontakt med Seve Ljungman i Stockholm i vilket han
rekommenderade Sundströms förslag.
Resultatet blev ett Scandinavian-American Legal Seminar på Hässelby slott utanför
Stockholm i slutet av augusti 1965.
Från Chicago kom åtta professorer och från Norden ett tjugotal jurister. Av de
danska deltagarna kom Stig Jørgensen från Århus och från Köpenhamn Mogens
Koktvedgaard, Ole Lando och Halvor Lund Christiansen.
Temat för konferensen var hur man skulle kunna utforma internationellt
likalydande lagar angående handeln mellan olika länder. ”Man kan lämpligen likna den
nuvarande situationen med två skilda uppfattningar om hur en bibeltext ska tolkas”, sa
Folke Schmidt till en journalist. ”Vårt mål är helt enkelt att söka att förbättra
framgångssättet vid internationell utformning av lagar, särskilt rörande köp och avtal.”
Och Max Rheinstein framhöll att USA hade en del att lära av de nordiska länderna.
”På många områden, inte minst på handelns, har ni både moderna och förnuftiga lagar,
medan vi i USA tyvärr släpar runt på gammalt arvegods från England, som inte alltid
passar in i vår moderna tid. - - - Det har också lyckats er att skapa likalydande lagar i
Norden, och trots att det gäller fyra länder i förhållande till USAs 50 stater, tror vi att era
erfarenheter skulle kunna vara till gagn för oss” sa han i intervjun i Berlingske Tidende.”
8
Alla deltagarna uttryckte en önskan om fortsatta och stärkta ömsesidiga kontakter.
Det följdes upp när en internationell kongress för jämförande rätt hölls i Uppsala i
början av augusti 1966 med professor Åke Malmström som värd och med åtskilliga
nordiska deltagare. Max Rheinstein var givetvis där.
En av de unga jurister som Rheinstein lärde känna på Hässelbyseminariet var Ole
Lando från Köpenhamn. Han hade ett par år tidigare med framgång försvarat sin
avhandling och var nu nyutnämnd professor på Handelshögskolan.
Ole Lando mötte Rheinstein igen 1967 och informerade honom om ett planerat
internationellt projekt om skiljedom (Arbitration), vilket leddes av två specialister på
detta område i USA, nämligen professorerna Soia Mentschikoff i Chicago och Thomas R
Haggard på Rutgers University i New Jersey. Projektet fick också skandinaviska
undergrupper, och i februari 1968 skrev lektorn Britt-Mari Persson Blegvad på
Handelshøjskolen i Århus till sociologiprofessorn Margaret Rosenheim och Max
Rheinstein vid Chicagofakulteten och meddelade, att hon, Ole Lando och
processrättsprofessorn i Lund Per Olof Bolding, vilka utgjorde den dansk-svenska
gruppen inom projektet, ville komma till Chicago. De var i projektet intresserade både av
de rättsliga och sociologiska aspekterna av skiljedom. För Britt-Mari Persson Blegvad
blev det början på ett omfattande amerikanskt utbyte och fortsatta kontakter med
Rheinstein. Hon och hennes make, Mogens Blegvad, tillbringade vårterminen 1970 vid
University of California/Santa Barbara och kombinerade vistelsen med besök i Chicago.
Amerikansk rättssociologi blev ett av hennes speciella intressen.
En annan kvinnlig praktiserande jurist, som sedan slutet av 1960-talet stod i
kontakt med Rheinstein var domaren Inger Margarete Pedersen (1921–2011), som
sedan 1960 varit domare i byretten i Köpenhamn och därefter mellan åren 1971 – 1978
var landsdomare i Østre landsret. Hon satt med i flera kommittéer rörande revision av
den danska familjerättslagstiftningen i slutet av 1960-talet. Hon hade träffat Rheinstein
på en tysk konferens om familjerättsreformer, och de informerade varandra
regelbundet om familjerättslig lagstiftning och reformer. Hon besökte också Chicago.
Inger Margarete Pedersen blev också en viktig informant till Rheinstein beträffande de
skandinaviska familjerättsreformerna på 1970-talet, framför allt till hans bok om
skilsmässoinstitutet.
9
Ett par avslutande kommentarer
Även om Rheinstein på den internationella och komparativa rättens område blev
allmänt erkänd över hela världen, så hade han svårt att bli uppskattad vid sin egen
fakultet.
Juristprofessorn Gebhard Casper, (f. 1937), som avslutade sin akademiska karriär
som president på Stanford University, kom till Chicago som professor i början av 1960talet. Han har berättat om hur fakulteten på 1950–60-talen under Edward H Levi´s
dekantid i hög grad präglades av den amerikanska rättsrealismen. Karl Llewellyn, den
store rättsrealisten, var då i Chicago och fakultetens kände professor i konstitutionell
rätt sedan 1950-talets början, Philip Kurland, sa till Casper, ”Om du överhuvudtaget vill
spela någon roll i den här fakulteten så måste du arbeta med ett betydelsefullt
amerikanskt rättsområde”. Det hade Rheinstein aldrig gjort. De kurser han gav var i
familjerätt, äktenskapsrätt och arvsrätt. Och dessa ämnen betraktades inte som viktiga
vid en amerikansk law school. Och när han undervisade i komparativ rätt var det ingen
som visste vad han gjorde. Så när utbildningen utvärderades var det ingen som visste
hur man skulle bedöma hans insatser.
Men i de nordiska länderna hade Rheinstein en högt uppburen ställning, och här
hade han fått allt fler vänner. Han konstaterade på 1970-talet: ”För bara några år sedan
var kontakterna mellan amerikansk och skandinavisk rätt få, men på senare tid har de
blivit mer frekventa och mer intensiva. Och båda sidorna har man upptäckt att de på ett
utmärkt sätt kan både stimulera och lära från varandra.”
När Gesellschaft für Rechtsvergleichung hade sitt möte i Mannheim 1971 talade
Rheinstein om ett av sina favoritämnen: metod- och teoriproblem i den amerikanska
juristvärlden. Bland åhörarna fanns Helmut Coing, (1912–2000), då direktor för Max
Planck Institutet för europeisk rättshistoria, som hade grundats i Frankfurt 1964, som
en byggsten i det europeiska katedralbygget. Coing noterade, att forskningen inom den
komparativa rätten i USA byggde på att ämnena jämförande rätt, rättssociologi och
rättshistoria interagerade. Det var naturligtvis näraliggande i ett land vars rättssystem
ytterst byggde på juristernas/domarnas ställningstagande i en rättsfallskultur. Men
också i det kontinentala Europa måste man forska mer på de högsta domstolarnas
avgöranden, Richterrecht, konstaterade Coing. Domstolskulturen och tidsperspektiven
blev allt mer viktiga parametrar inom den kontinentaleuropiska rättsvetenskapen.
10
I dagens Europeiska Union har både rättskulturen och rättsvetenskapen hunnit
ikapp Coings visioner. Den komparativa rätten och rättshistorien är i dag två
sammanflätade discipliner. I det avseendet är det viktigt att notera att denna utveckling i
hög grad har sina rötter i efterkrigstidens kunskapsutveckling, och att den
internationalisering/globalisering vi i dag upplever vid de nordiska juridiska
fakulteterna ytterst bygger på tyska juristemigranter och deras universella visioner. Av
dessa aktörer är Max Rheinstein ett viktigt exempel.
11
