Å-gång norr

Å-gång norr
Text: Mikael Gustafsson & Tommy Wiren
Foto & layout: Mikael Gustafsson
Den norra delen av Å-gång följer Snöflebodaåns västra sida norrut och har sex
stopp. I början går den fram på vägar
och stigar längs ån men efter stopp två
vid Nogelidsbron så följer man ån i obanad terräng.
Stoppen är utmärkta med en stolpe med
nummer på. I övrigt är det inga markeringar i terrängen utan man får följa ån.
Starten sker vid en infotavla där
Vilshultsån möter Holjeån bakom Liljas
café.
Ta gärna med barnen på vandringen.
Infotavlan bakom Liljas.
Mellan stopp fyra och fem slingrar sig ån lugnt
fram i terrängen.
Stopp 1 - Järnvägsbron
Strax innan man passerar under vägen
mot Svängsta går man under ett imponerande byggnadsverk. Det är ett spår
efter den tid då Olofström hade två järnvägsstationer.
Först byggdes 1886 ett smalspårigt
sidospår till Blekinge kustbana med
sträckningen Sandbäck-Gränum-Olofström och stationsområdet låg några
stenkast bort där dagens vårdcentral ligger. Stationen hette Holje station.
1901 byggdes den normalspåriga järnvägen Älmhult-Olofström-JämshögNäsum-Sandbäck-Sölvesborg med dagens station vid väg 121.
1909 byggde man en smalspårig förbindelsebana mellan de båda stationerna och
den gick på den här järnvägsbron. 1951
la man ner Holjebanan och idag är det
cykelbana på bron istället.
Holje station. Stationshuset flyttades sedan och
är nu skyttepaviljong vid Olofströms skjutbana.
Järnvägsbron över Snöflebodaån.
Tåg på järnvägsstationen i Olofström. Tåget står
på den smalspåriga anslutningslinjen från Holje
station. Den normalspåriga järnvägen till höger
i bild. Foto: Svenska järnvägsföreningen
Stopp 2 - Nogelidsbron
Efter att ha passerat under vägen mot
Kyrkhult följer man en stig upp till ett
bostadsområde och går sedan ut till
Snöflebodavägen. Efter en kort vandring
norrut går sedan Nogelidsvägen ner till
höger.
Bron är en gammal stenbro och har man
tur kan man se forsärla vid bron. En liten
bit norr om bron växer det stora bestånd
av ormbunken safsa eller kungsbräken
som den också kallas. Den växer gärna
så den doppar sina blad i rinnande
vatten. Längs kanten på ån växer också
stinknäva vars doft man känner om man
gnuggar på bladen. Det latinska namnet
robertianium gav Linné växten efter sin
kritiker den franske botanisten Robert.
Nogelidsbron
Stinknäva
Forsärla finns längs hela Snöflebodaån.
Safsa vid Nogelidsbron.
Stopp 3 - Död ved
Efter att ha följt åns västra sida och gått
en liten bit på Snöflebodavägen ser man
en hög brant på åns östra sida. Nedanför
branten ligger en stor ek som trillat rakt
över ån och fortfarande har markkontakt med rötterna. Trädet kommer nu att
sakta dö och ge liv åt stor mångfald av
olika arter av svampar, skalbaggar, mossor mm.
En sägen gör även gällande att
Karl XII:e trillat nedför branten med en
häst och tappat sin snusdosa i fallet...
Vintertid brukar några strömstarar hålla
till längs ån och vissa år häckar de också.
Har man lite tur kan man träffa på dem
här.
Strömstare
Eklågan över Snöflebodaån.
Klibbticka på granstubbe. Klibbtickan är
en vanlig ticka på ganska nyligen död ved
och underlättar för
efterföljande svampar
och insekter.
Död ved
Gamla döda trädstammar och stubbar har stor ekologisk betydelse. De används både som skafferi och
barnkammare för ett stort antal organismer. Uppemot 3500 insektsarter (varav ca 1000 skalbaggar) är beroende av död ved i skogen. Ju grövre träden är, desto fler nischer finns tillgängliga. Därför ökar antalet
representerade arter med stammens bredd.
Ett nyligen dött träd blir först angripet av insekter som specialiserat sig på kambiets näringsresurser. Till
denna grupp hör barkborrar, bl.a. granbarkborren, som gnager gångar och lägger sina ägg i mellanbarken.
Larverna tillgodogör sig sedan kambievävnaden under sommaren.
Ved består i huvudsak av cellulosa och lignin. Cellulosa är en begärlig sockerart medan ligninet ger trädet
dess styrka och stabilitet. Insekter kan bara bryta ned cellulosa med hjälp av bakterier i tarmkanalen. De flesta insekter måste därför gå omvägen genom cellulosanedbrytande svampar, ex. klibbticka, för att få tag på
det energirika sockret. Processen när svamp bryter ned cellulosa kallas brunröta p.g.a. den bruna restprodukten som består av modifierat lignin. De enda organismer som kan bryta ned lignin är vitrötande svampar, ex.
fnöskticka. Dessa har också förmåga att bryta ned cellulosan.
Under nedbrytningens gång koloniseras veden av mängder av olika organismer. Insekter av olika slag använder den alltmer nedbrutna trädstammen dels som boplats, dels för att lägga sina ägg. Larverna och vuxna
individer lever på svamparnas fruktkroppar, mycel och sporer. Samtidigt kan de själva bli föda åt rovinsekter, fåglar eller gnagare. De senare utnyttjar också stammen som boplats, eller för att söka skydd och fuktighet. Med tiden täcks allt större del av ytan av mossor och lavar. En kompakt näringsväv har uppstått i den
döda veden. Artsammansättningen vid en viss tidpunkt är beroende av graden av trädstammens nedbrytning.
Efter 50-150 år, när veden är helt nedbruten, har allt lagrat kol och kväve återförts till naturen och kretsloppet är slutet.
Källor: Ekologi för miljöns skull, Ingemar Hjort
Biologisk mångfald, Forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet
Nationalencyklopedin, www.ne.se
Stopp 4 - Hårklomossa
En bit norr om stopp 3 går man genom
en planterad granskog och här finns i
åkanten den kanske mest celebra arten i
Snöflebodaån - hårklomossan.
Hårklomossan har huvuddelen av sin
europeiska population i Sverige. Den
har sin största förekomst i vattendrag i
Blekinge, södra Småland och nordöstra
Skåne.
Den är beroende av kraftiga variationer
av vattenståndet oftast på en meter eller
mer och växer på stenar eller trädrötter
nära vattenbrynet.
Den är upptagen på Bernkonventionens
lista över särskilt skyddsvärda växter
och är i Sverige rödlistad och fridlyst.
Mossan finns ganska sparsamt längs hela
Snöflebodaån.
I granskogen växer det vackra gräset
bergsslok. Längs ån finns här också
många fina lekbottnar för öring.
Håklomossa på alrot vid stopp 4.
Hårklomossa
Bergsslok
Det finns många fina lekbottnar för öring
i ån.
Stopp 5 - Bergsbrant vid ån
En bit norr om man passerat förbi den
lilla bryggan över ån så kommer man
till en fuktig bergsbrant nere vid ån.
Här trivs olika ormbunkar som stensöta, lundbräken, hultbräken, ekbräken,
svartbräken och träjon.
Många olika mossor trivs också i de
fuktiga skrevorna på branten, en av
dessa, kuddäppelmossan är Värmlands landskapsmossa och är lätt
att känna igen på de äppelformade
sporhusen.
Svartbräken
Bergsbrant vid ån, sedd norrifrån
Kuddäppelmossa
Stopp 6 - Blockig bäckravin
Strax innan en liten fors skall man vika
av från Snöflebodaån och följa den lilla
Hullingarydsbäcken upp mot Snöflebodavägen. Bäcken går fram i en blockig
och fuktig ravin med höga naturvärden. I
bäcken växer näckmossa och missne och
bredvid hittar vi rankstarr och småvänderot. Här finns även dvärghäxört och
Missne
västlig husmossa som är en rödlistad
mossa som indikerar urskogsartade ädellövskogsmiljöer.
Rankstarr
Småvänderot
Blockig bäckravin
Ravinen
Efter ca 2,5 km vandring uppströms rinner Hullingarydsbäcken ut i Snöflebodaån. Hullingarydsbäcken var
förr sockengräns mellan Jämshögs och Kyrkhults socken. Vandringen viker här av längs bäcken i nordvästlig
riktning mot Snöflebodavägen.
Ett stycke upp längs bäcken ligger en blockrik ravin. Den är klassad som nyckelbiotop (se faktaruta), vilket
innebär att den hyser mycket höga naturvärden. Dessa områden har egenskaper som gör att de har en nyckelroll för skogens missgynnade och hotade djur och växter. En nyckelbiotop är inte beroende av storleken.
Begreppet kan innefatta allt från ett enskilt träd eller en liten källa, till ett mycket stort urskogsliknande
område. Förekomsten av en rödlistad (se faktaruta) art gör inte automatiskt ett område till nyckelbiotop, och
motsatsen, ett område kan klassas som nyckelbiotop utan att ha några rödlistade arter. Det är den samlade
bedömningen som är utslagsgivande.
I ravinen finns flera arter som trivs i den fuktiga miljön. Missne (Calla palustris) växer bara på blöta ställen. Artnamnet palustris kommer av latinets palus som betyder kärr, och syftar på växtplatsen. Gå inte där
det växer missne. Ofta är det väldigt dyigt just där, med stor risk att sjunka ner långt över stövelskaften.
Bäckbräsma (Cardamine amara) kan enligt C.F. Nyman användas som sallat (Utkast till svenska växternas
naturhistoria,1867). Trots detta är det inte att rekommendera, eftersom artnamnet amara är latin för bitter eller besk och syftar på bladens smak. Dvärghäxört (Circaea alpina) förekommer ganska sällsynt över
hela landet. Artnamnet alpina antyder att den hör hemma i alpina miljöer. Rankstarr (Carex elongata) är ett
ganska vanligt starr i blöta marker. Dess artnamn elongata kommer av latinets elongare som betyder förlänga
eller utdragen och syftar på axsamlingen.
Samtliga uppräknade arter är signalarter. Begreppet avser en typ av indikatorarter som är användbara för att
lokalisera och urskilja skogar med höga naturvärden, som eventuellt kan vara nyckelbiotoper. Kriterier för
en signalart är att den är någorlunda vanlig med jämn utbredning. Den ska vara lätt att upptäcka och identifiera i fält och sakna förväxlingsbara arter. Naturligtvis ska den också vara starkt knuten till områden med
höga naturvärden.
Den Västliga husmossan (Loeskebryum breviostre) är en signalart och dessutom rödlistad. Den är sällsynt
och indikerar skog med mycket höga naturvärden.
I bäcken växer näckmossa (Fontinalis antipyretica) som trivs bäst när den får växa under vatten. En längre
tids uttorkning dödar den. Artnamnet antipyretica betyder ”mot eld”. Den användes förr för att täta kring
skorstenar, eftersom den ansågs brinna dåligt.
Småvänderot (Valeriana dioica) finns endast i södra Sverige. Den är vanlig i Skåne men förekommer sällsynt
i andra sydliga landskap.
Källor: Skogsstyrelsens hemsida, www.svo.se
Biologisk mångfald, Forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet
Den nordiska floran, Bo Mossberg och Lennart Stenberg
Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se
Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik, www.bioresurs.uu.se
Signalarter-indikatorer på skyddsvärd skog, Skogsstyrelsens förlag
Muntligen, Ivar Björegren
Skogsstyrelsens definition av en nyckelbiotop:
”En nyckelbiotop är ett skogsområde som
från en samlad bedömning av biotopens
struktur, artinnehåll, historik och fysiska
miljö idag har mycket stor betydelse för
skogens flora och fauna. Där finns eller kan
förväntas finnas rödlistade arter.”
Rödlistan är en redovisning
av hur stor risk en art löper att
försvinna, dvs. utrotas. Sveriges
rödlista tas fram och revideras
av ArtDatabanken på uppdrag av
Naturvårdverket. Kategorierna
Akut hotad, Starkt hotad och
Sårbar räknas som hotade arter.
Kategorin Livskraftig rödlistas
ej.
Försvunnen - RE
Akut hotad - CR
Starkt hotad - EN
Sårbar - VU
Missgynnad - NT
Livskraftig - LC
Detta projekt ingår i det övergripande projektet Naturligt
ViS finansierat av Olofströms kommun och medfinansierat genom statsbidrag till lokala naturvårdsprojekt
förmedlade av Länsstyrelsen i Blekinge.