Öv e r tor ne å k o m m un - ö v e r si k tsp l a n
BILAGA ti ll K a pit e l 2
Nat ur r es er va t m m i Öv e rt orn e å k om m un
Naturreservat
För samtliga naturreservat finns föreskrifter i reservatsbeslutet hos länsstyrelsen. Föreskrifterna
anger vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra
inom naturreservaten. Det är tillåtet att vandra,
tälta, göra upp eld (med undantag för Armasjärvimyren), plocka bär och matsvamp, köra skoter (med undantag för Isovaara) fiska och jaga i
enlighet med gällande lagar. Det är inte tillåtet att
skräpa ned eller skada växt- och djurliv. Allmänheten ska tänka på allemansrätten och vara rädd
om naturen. I dagsläget finns 20 naturreservar
inom Övertorneå kommun. Pågående bildning
av naturreservat omfattar Asumamaa, Ruokovuoma, utvidgning av Norppujoki och utvidgning
av Paljaskero.
På följande sidor hittar du beskrivningar om
Övertorneå kommuns 22 naturreservat.
1
Ahmarova
Ahmasaajo
I detta reservat finns det flera olika spännande
miljöer med allt ifrån våtmarker till gamla granskogar. Området verkar som en fristad för många
arter som är trängda i ett annars kraftigt påverkat landskap. Det växer urskogsartad granskog
bland annat söder om Ahmarovaberget. Vill du
se urskogsartad tallskog i stället finns den i östra
delen av reservatet i hällmarksmiljö. Där tallen
dominerar finns det inslag av gamla träd som har
överlevt bränder, så kallade överståndare, som är
uppemot 250-350 år gamla. Död ved, som bland
annat många insekter och svampar uppskattar,
finns främst här som stående döende eller döda
träd. I området är det ovanligt gott om lövträd.
På berget Ahmasaajo växer en orörd, brandpräglad barrskog. Tillsammans med ett myrområde
bildar den en fristad för många arter som är trängda i ett annars kraftigt påverkat landskap. Skogen
uppe på berget är över 150 år och är påverkad av
att det tidigare har brunnit i området. Detta kan
ses genom den mer än normala mängden lövträd
som finns här. Här och var finns även gamla tallar
som överlevt minst en brand. Spåren efter branden syns överallt i området i form av kolade stubbar och träd med brandljud, något som kan vara
roligt att hålla utkik efter.
Reservatet bär tydliga spår efter brand och detta kan du se i form av träd med brandljud och
brandsotade stubbar. Vid Vinsaberget står det
kvar höga stubbar som visar kraften hos den hårda brand som härjade i det området.
Det finns flertalet sällsynta arter som trivs i just
de miljöer som finns i Ahmarova. Detta gäller till
exempel svampen doftskinn som kan ha en svag
doft av kokos och gillar att växa i orörda barrskogar. Tretåig hackspett vistas även i reservatet och
spår efter den kan ses genom att den delvis avbarkar granstammar i jakt på insekter.
Ahmarova är beläget cirka 25 kilometer nordnordväst om Svanstein och cirka 15 kilometer
väster om Pello.
2
Nedanför berget i reservatets norra delar finns ett
myrområde och här växer en gammal granskog.
Många av träden är klädda med hänglav och på
marken ligger multnande granar. En mindre bäck
korsar myren och rinner genom partier av sumpskog. I östra delen av reservatet finns en gammal
granskogsrest med spår efter äldre tiders virkesuttag.
I reservatet har det bland annat hittats de sällsynta arterna gränsticka och rosenticka. Båda arterna
visar att skogen är opåverkad, något som är ovanligt i landskapet.
Ahmasaajo är beläget 30 kilometer nord-nordväst
om Svanstein och cirka 15 kilometer väster om
Pello.
Armasjärvimyren (även Natura 2000)
Reservatet består till största delen av myr, som tidigare har brukats. Det finns en stor artrikedom
i området och även en stor varietet av de arter
som växer i Armasjärvimyren. Armasjärvimyren
ligger 50 meter över dagens havsyta och för 4000
år sen var området en havsvik. När trycket från
inlandsisen upphörde reser sig landet med nästan en meter per hundra år. Den gamla havsviken blev en myr, 5 mil från dagens kust. Kan det
vara så att havsväxterna blåsäv och norskstarr är
en kvarleva från den tiden? Vi vet inte, men 80
centimeter ned i torven har man funnit frön av
blåsäven, kanske 2000 år gamla.
Själva myren är ett rikkärr med hög kalkhalt. Den
är full av intressanta växter för botanisten. Här
finns stora bestånd av kärrbräken, en art som hör
Sydsverige till. På myren har man funnit 13 starrarter där myggstarr är en raritet som hör hemma
i fjällen. Totalt 170 arter kärlväxter är påträffade,
däribland kalkälskande arter som glansvide och
myrbräcka samt orkidéerna lappnycklar, brudsporre och myggblomster. Den som är intresserad av kärrens mossor kan också få sitt lystmäte.
Bland annat har man funnit åtta arter vitmossa
här.
Armasjärvimyren har nyttjats av traktens människor. Längs Armasjoki och Songankijoki slog
bönderna starrhö. Här fanns tidigare fullt med
hölador, nu finns bara några rester. Man har också
brutit torv för torvströ till ladugårdarna och även
försökt dika vissa delar av myren för att odla på.
Reservatet ligger söder om sjön Armasjärvi och
nås via vägen mellan byarna Armasjärvi och Västra Armasjärvi.
Björkknösen
Reservatet är ett flackt skogs- och myrmosaiklandskap med ett flertal större och mindre skogsklädda holmar. Den vidsträckta Stormyran, som är en
myr med mycket höga naturvärden sväljer hela
reservatet. Ute på Stormyran finns en mängd låga
myrholmar, som kläs av gammal lövrik, urskogsartad granskog och tillgången på död ved i alla
former är i regel god. Det finns gott om lövträd
som björk och asp men även gamla sälgar kan ses
lite här och där. Flera av holmarna har också rikligt med liggande döda granar och stående döda
och döende granar. Vissa partier är ordentligt försumpade och bitvis kan terrängen vara svårframkomlig.
Närmare sjön Hirvijärvi, vid Björkknösens västra
sida finns partier med asprik granskog med gamla och grova träd. En mindre del av Puostijoki flyter genom nordöstra delen av reservatet och från
Rapajärvi kommer ett mindre vattendrag in och
följer östra sidan av reservatet. I anslutning till
vattendragen finns lövrika svämskogar. På flera
av träden ses hackspettars framfart i sin jakt efter
insekter.
Björkknösen ligger 17 kilometer väster om Övertorneå, strax öster om den stora sjön Hirvijärvi,
på norra sidan vägen mellan Överkalix och Övertorneå.
Iso-Kuusivaara (även Natura 2000)
Detta bergsmassiv 15 kilometer väster om Övertorneå är en strimma av gammal skog i en brukad
omgivning. Den urskogslika skogen är en oas för
den biologiska mångfalden i området. Iso-Kuusivaara omfattar fyra berg som sträcker sig från norr
till söder. Det är Kuivavaara och Puittas i norr och
Iso Kuusivaara och Pikku Kuusivaara i söder.
Den vanligaste skogen i området är tallskog som
är tydligt påverkad av skogsbränder för länge sedan. Skogen är full av döda, fallna träd, högstubbar och gammeltallar, allt som hör urskogen till.
På vissa ställen växer riktligt med asp, som fått
chansen att växa upp efter bränderna. Ett exempel är Kuivavaaras steniga nordostsluttning där
rikligt med asp sätter sin prägel bland granar och
tallar.
I reservatet ryms också granskog med inslag av
sumpskog och av vegetation med olika örter. Här
finns gott om liggande granved och arter som är
beroende av den. Centralt i reservatet ligger den
lilla sjön Puittaanjärvi. Söder om sjön nära vägen
ligger en jaktstuga. I närheten finns också kulturspår i form av en kåta och en rengärda.
Området som omfattar berget Iso Kuusivaaras
nord- och västsluttning är det ursprungliga domänreservatet. Här växer tallar glest i blockiga
branter och det finns träd som är upp till 300 år
gamla. De nedre delarna av berget är flackare och
bär spår efter högsta kustlinjen. Ungefär 200 meter över havet låg havskanten och där har vågorna
format klapperstensfält och strandvallar.
Strax före sjön Hirvijärvi finns en avtagsväg söderut som korsar reservatet.
3
Paljaskero
Juurakkomaa
Reservatet omfattar tre skogsberg som ligger nästan på rad i nord-sydlig riktning samt mellanliggande svacka, där en skogsbilväg skär genom reservatet. De tre bergen sticker upp cirka 300 meter
över havet och de är från norr till söder Rovakankero, Paljaskero och Mettäkero. Området omfattar
också en del av sjön Rovakkajärvi i vilken berget
Rovakankero skjuter ut som en stor, brant udde.
Det finns flera olika naturtyper i området med allt
från sumpskogar till fina hällmarkstallskogar där
det växer fjälltaggsvampar.
I reservatet finns det urskogslika barrskogar med
gott om lövträd, vilket gör att området är en tillflykt för många hotade växter och djur i ett annars påverkat landskap, och består av urskogslika
barrskogar. Barrskogen innehåller generellt ett
rikligt inslag av lövträd och mycket döda träd. På
så sätt utgör området livsmiljöer för många hotade växter och djur.
Skogarna är urskogsartade med gott om döda
och döende träd i olika former. De är tydligt påverkad av brand och skogarna har föryngrats efter en större skogsbrand som utbröt någon gång
under andra halvan av 1800-talet. På grund av
brand och inget skogsbruk finns det gott om äldre
lövträd, speciellt asp men även sälg och björk är
vanligt. Här och var finns områden med avsevärt
äldre skog som helt eller delvis undkommit den
senaste branden. Gran är det vanligaste trädslaget
i dessa skyddade platser och de gamla granarnas
ålder ligger kring 200-300 år.
På Mettäkero växer det ostticka på gamla grova
granar som har dött och fallit ner. Denna svamp
har en säregen doft av ost, lukten mattas dock av
ju äldre den blir.
Paljaskero är beläget cirka 8 kilometer nordväst
om Rantajärvi. Reservatet ligger cirka 1,5 kilometer väster om byn Mettäjärvi.
4
I Juurakkomaa är skogen naturligt föryngrad efter skogsbrand. Spår efter skogbrand finns i form
av flera brandsår, så kallade brandljud, på stammar av både gran, tall och björk.
Längs bäcken Ahmaoja som rinner längs områdets östra del växer gransumpskog. Sumpskogen har klarat sig undan skogsbrand, eller enbart
brunnit mycket svagt, och utgör på så sätt en så
kallad brandrefug. I väster tangerar området en
höjdrygg med kraftigt uppsprucken berggrund.
Inlandsisens smältvatten har dränerats över höjdryggen och därigenom kalspolat berggrunden
och även avsatt isälvssediment.
Naturreservatet Juurakkomaa ligger på gränsen
mellan Övertorneå och Överkalix kommuner, cirka 8 kilometer nordväst om Jänkisjärvi.
Koivujupukka
Kitinvaara
I reservatet växer opåverkade skogar ibland
bergsryggar och myrar. Skogen i Koivujupukka
har vuxit upp efter en skogsbrand som härjade
i området på mitten av 1800-talet. Den lövrika
granskogen som växer där nu är i stort sett helt
opåverkad av människan. Skogen är naturligt
luckig och här finns träd i alla åldersklasser. Över
hela området finns även äldre träd som har överlevt branden. Sår i trädens bark, så kallade brandljud, finns i både tall, gran och lövträd.
Kitinvaara är ett reservat där det finns få spår av
människan. Det finns gott om lövträd, gamla träd
som har överlevt brand samt sällsynta arter som
trivs i sådana miljöer. Reservatet består främst av
berget Vuolikkalanvinsa men även andra bergssluttningar sträcker sig in i området. Högsta toppen i reservatet är cirka 300 meter över havet.
Naturreservatet består av tre mindre bergsryggar.
I svackorna mellan bergen finns myr- och bäckdråg. Inslaget av lövträd är stort i granskogarna,
här finns framförallt björk och asp men även del
gamla knotiga sälgar. Här och var finns koncentrationer av liggande död ved, så kallade lågor, av
både gran och lövträd på marken. Här står träden
så tätt att de har börjat konkurrera ut varandra
och en del träd dör och faller till marken. Död ved
finns även i form av kolade, naturliga stubbar och
högstubbar.
I området växer det barrskog men med det finns
även gott om lövträd. Att det finns bra med lövträd beror på att det tidigare har brunnit i reservatet. Detta syns också genom att det står brandsotade stubbar lite varstans. Området är mycket litet
påverkat vilket är en av anledningarna till dess
höga naturvärde. Det finns gott om gamla liggande och stående döda träd, något som många arter
är beroende av.
I södra delen av Koivujupukka finns områden
som är dominerade av tallskog. Precis som i granskogen finns här ett stort inslag av lövträd.
Några av de arter som har hittats i området är
lunglav med sin intensivt gröna färg som växer på
gamla lövträd. Fläckporing är en vedsvamp som
växer på döda tallar och det är en art som signalerar att skogen har höga naturvärden. En annan art
som kan ses i reservatet är spindelblomster, en liten orkidé som med sina hjärformade blad är svår
att förväxla med någon annan art.
Koivujupukka ligger 13 kilometer väster om Juoksengi i östra delen av Övertorneå kommun.
Reservatet ligger cirka 12 kilometer väster om Juoksengi.
5
Kuokkavaara
Kuusilaenpalo
Kuokkavaara är ett naturskönt stycke av det forna
skogslandskapet. Det är ett starkt kuperat område
som formats efter en eller flera bränder kring mitten av 1800-talet. Centralt ligger sjön Kuokkajärvi
som är ett fint fiskevatten. Området består av de
två skogsklädda bergen Kuokkavaara och Alanen
Äijävaara, med tre markerade bergstoppar som
höjer sig ungefär 220 meter över havet. Landskapet är starkt kuperat och på berget Kuokkavaara
finns lodräta stup som sänker sig ner i de gamla
skogarna. Tallskog dominerar, men här finns
också stora inslag av lövträd och delar med mer
koncentrerad lövskog som vuxit upp efter att det
brunnit.
Gamla skogar står bland myrarna i reservatet och
de verkar som en fristad för många arter som är
utsatta i ett annars hårt brukat landskap. Reservatet består av en flack dalgång med ett myrstråk
i mitten med ett antal större och mindre myrholmar som omringas av större, sammanhängande
skogspartier.
Skogen har påverkats av en eller flera skogsbränder som drog fram i området i mitten på 1800-talet. Det kan man se på skador i de äldsta tallarna
och på den stora mängden död ved som finns här.
Det är en variationsrik skog, vissa partier är glesa
medan andra har tätt växande träd. Området är
omtyckt av bland andra tjädern, som har en spelplats på Äijävaaras topp. Mitt i området finns den
lilla sjön Kuokkajärvi, som omsluts av den vackra,
obrutna naturskogen.
Kuokkavaara ligger cirka 15 kilometer sydväst
om Övertorneå. Väg 400 går rakt söderut från
Övertorneå till byn Niemis. Från Niemis går en
väg förbi sjöarna Armasjärvi och Puostijärvi som
leder fram till reservatet.
6
De urskogsartade skogarna har inte brukats men
de mer torra partierna har det tidigare brunnit i.
De skogarna innehåller mycket lövträd som björk
och asp som står ibland tallarna. Det syns även
spår efter branden i form av skador på trädstammar, så kallade brandljud, och kolade stubbar. I
de skyddade partier som har sparats från brand
står det istället granurskog. Det finns flertalet arter som är beroende av skogar som har varit opåverkade under lång tid i reservatet. Laven liten
sotlav och svampen lappticka är exempel på arter
som växer i orörda skogar, främst gamla granskogar som har klarat sig ifrån brand.
Reservatet har gott om död ved, död ved är något
som många arter är beroende av. Veden kan representera allt från växtplats till ett ställe att leta
efter mat.
Vägen som leder till reservatet börjar ungefär
halvvägs mellan Aapua och Ohtanajärvi. Efter
cirka 5 kilometer på en mindre väg ligger Kuusilaenpalo på höger sida.
Norppujoki
Kuusivaara (även Natura 2000)
Norppujoki är ett stort område med en mosaik av
skog och myr som hyser en stor mångfald av växter och djur knutna till naturskogsmiljöer. Centralt genom reservatet rinner bäcken med samma
namn i nord-sydlig riktning. Skogen i Norppujoki
är en granskog med ett stort inslag av olika lövträd som björk, sälg och asp. Många av lövträden
har grova dimensioner och en ålder på över 200
år. Ute på myrarna står granar som är minst lika
gamla.
Kuusivaara är ett stort, orört skogsområde med
barrskog, format efter flera skogsbränder som inträffade för 150-200 år sen. Bränderna har gjort att
det idag finns rikligt med asp och andra lövträd i
skogen, något som gör området till en värdefull
tillflyktsort för många arter bundna till dessa idag
så sällsynta livsmiljöer. Reservatet innefattar de
fyra skogsklädda bergen Kuusivaara, Ahmarova,
Airivaara och Puistisvaara samt omgivande myrar och sumpskogar. Gran är det vanligaste trädslaget i reservatet. I bergssluttningarna växer det
granskog med stora inslag av lövträd. Stora arealer skog har en stark urskogsprägel med mycket
liten påverkan från skogsbruk.
Hela Norppujoki har påtagligt med död ved och
bitvis ligger de fallna träden som plockepinn på
marken. Döda, stående granar är också vanliga.
Spår efter skogsbrand har hittats i ett fåtal träd
och det finns en del kolade rotvältor, men det är
troligtvis ungefär 200 år sedan det brann i berörda
delar och det verkar inte ha brunnit så hårt.
Sammantaget har Norppujoki mycket höga naturvärden med gott om arter som bara finns i
äldre naturskog. Det är ett stort område som har
låg påverkan av skogsbruk. Det finns många arter
av vedsvampar och lavar som är undanträngda i
det övrigt brukade landskapet och därmed ovanliga, som exempelvis rynkskinn och liten sotlav.
Här finns gott om tjäder och andra skogsfåglar,
den mindre vanliga tretåiga hackspetten påträffas
också i området.
Den norra delen av reservatet består av en mosaik
av sumpskog och myrmarker. Längst i nordöst
ligger berget Puistisvaara, klätt i barrskog med
gott om lövträd och brandskadade gamla träd.
Centralt i reservatet ligger Kuusivaara, det största
berget. Det täcks av granskog med många äldre
björkar och grova aspar och en hel del död ved.
Graden av mänsklig påverkan i skogen är mycket
låg.
Kuusivaara ligger cirka 2 mil väster om Svanstein.
Från Rantajärvi nordväst om Svanstein går en väg
mot sydväst, med en avtagsväg strax efter Ylinenjärvi som korsar reservatet.
Norppujoki ligger ungefär 2 mil väster om Svanstein, över gränsen mellan Övertorneå och Pajala
kommuner.
7
Makkarajärvi
Hirvivaara
Reservatet är ett långsträckt skogsområde med
flera rejäla branter i norra och i östra delen. På
bergens sluttningar finns örtrika områden där
den högresta torta växer tillsammans med skogsnäva, och frodiga bestånd av olika ormbunkar.
Brandpåverkad skog växer i reservatet, barrträd
är vanligast men det finns även gott om lövträd.
Det är en kombination som många arter uppskattar. Hirvivaara höjer sig över högsta kustlinjen.
Att sluttningarna en gång i tiden har utgjort en
strandlinje syns tydligt i den storblockiga, svallade branten längs med vägen i väster.
Skogarna är påverkade av brand och skador på
stammen syns både på tall samt björk. Tallar som
har överlevt tidigare bränder har en ålder uppemot 250 år. Det finns gott om gamla grova aspar i
skogen, träden har växt upp efter brand. Gran är
dock det vanligaste trädet på de lägre höjderna.
På de högre belägna delarna växer en barrblandskog. På marken finns det mest av blåbärsris men
lågväxta örter tar över i vissa delar. Inom reservatet finns en badplats i norra delen av Makkarajärvi.
Reservatet ligger mellan Övertorneå och Korpilombolo, efter 20 kilometer ses reservatet på vägens östra sida.
Naarakero
Det finns urskogslika skogar på berget Naarakero
med många gamla träd och det är inte omöjligt att
hitta flera olika orkidéer som växer i de fuktigare
partierna. Området består av berget Naarakeros
topparti och östra sluttning. Bergets högsta punkt
ligger ungefär 340 meter över havet och täcks av
en lågväxt och flerskiktad granurskog.
Många av granarna är mer än 200 år gamla, vilket bidrar till den tydligt urskogslika karaktären.
Granskogen innehåller även en stor andel lövträd,
vilket bidrar till områdets höga naturvärden, och
små gläntor. I bergets östra sluttning är marken
fuktigare än på toppen och mängden lövträd
ökar samtidigt som flera olika orkidéer kan hittas,
bland annat Jungfru Marie-nycklar och spindelblomster.
Skogen på Naarakero är naturligt föryngrad efter
en skogsbrand som ägde rum i området för cirka
150 år sedan. Branden påverkade skogen med varierad intensitet och gamla överståndare av gran
finns kvar på många håll.
Reservatet ligger mellan cirka 4-8 kilometer söder
om Rantajärvi, mindre skogsbilvägar leder fram
till naturreservatets närområde.
8
Skogen på Hirvivaara domineras av gran och tall
men här finns också rikligt med lövträd, framförallt vårtbjörk och asp. Det mesta av skogen har
vuxit upp efter en hårdare brand för cirka 150 år
sedan men en del träd överlevde branden och står
kvar än idag. Det finns gott om grova gamla tallar som har dött och fallit till marken. I området
har flera sällsynta arter hittats, som till exempel
reliktbock och dvärgbägarlav på tall och stiftgelélav på asp.
Hirvivaara ligger vid väg 391 mellan Övertorneå
och Överkalix.
Seittirovantaustanjänkkä
Puostijoki
Reservatet har granskogar med inslag av grova
lövträd och det är en fristad för många arter i ett
annars brukat landskap. Naturreservatet Seitterovantaustanjänkkä består av lövrika granskogar som vuxit upp naturligt efter skogsbrand. En
stor andel av träden utgörs av högväxta och grova
lövträd, främst vårtbjörk och asp men bitvis också av grov sälg. Genomgående växer skogen på
produktiv mark och många av granarna är mellan 25-30 meter höga. Även många av de ståtliga
lövträden når mäktiga höjder upp emot 25 meter.
Tall utgör på vissa håll ett mindre inslag men det
är gran och lövträd som ger naturreservatet dess
karaktär. Att skogen är gammal avspeglas också
i att många av träden är rikligt draperade med
hänglavar.
Genom hela reservatet rinner den 10-20 meter
breda ån Puostijoki i nord-sydlig riktning. På
båda sidor om ån finns myren Stormyran som är
ett variationsrikt våtmarkslandskap med flera olika myrtyper. Skogarna längs med ån översvämmas periodvis, framför allt under våren. Med det
inströmmande vattnet får marken och skogen
även ett tillskott av näringsämnen. I stort sett hela
åsträckan kantas av gammal, lövrik och hänglavsrik granskog. Många av träden har hög ålder och
granar över 250 år är ingen ovanlighet. I skogarna
längs vattendraget finns gott om och ofta rikligt
med död ved, då främst av död eller döende björk
och bäveravgnagda aspar.
Död ved är viktiga beståndsdelar i naturskogar
och i Seitterovantaustanjänkkä är tillgången på
såväl liggande som död ved ganska god. Anmärkningsvärt är den höga andelen död ved av
sälg, vilket är ovanligt i dessa trakter. Naturreservatet utgör levnadsmiljöer för många hotade
växter och djur. Bland annat finns här rödlistade
vedsvampar som rosenticka och lappticka samt
påtagligt med spår efter vedlevande insekter.
Naturreservatet ligger väster om Juoksengi och ca
2,5 kilometer söder om Vyöni.
En rad olika specialiserade kärlväxter, lav-, moss-,
insekts- och däggdjur finner här sitt livsutrymme.
Fågellivet är rikt med olika hackspettar som bearbetar den döda veden vilket får till följd att andra
hålbyggande fåglar får möjlighet att häcka och trivas här.
Puostijoki ligger 17 kilometer väster om Övertorneå, alldeles intill länsväg 391, som korsar området i dess sydligaste del.
Särkirova (även Natura 2000)
Det här naturreservatet består av det 320 meter
höga berget Särkirova samt sjön Särkijärvi väster
därom. Här finns en värdefull naturskog med en
mångfald av växter och djur, bland annat flera
hotade arter. Skogen i området är av varierande
slag eftersom det har brunnit olika mycket i olika
delar. Här finns allt från tallskogar och lövrika
barrblandskogar till ren granskog i de områden
där det knappt brunnit alls.
På bergets sydsluttning finns det en del mycket
gamla och grova tallar som troligen är omkring
500 år gamla. På dessa gamlingar kan man se spår
efter flera bränder.
Det finns gott om döda träd som ligger huller och
buller på marken, på dessa växer det svampar som
rynkskinn och den vackert färgade rosentickan.
Särkirova ligger på östra sidan av väg 392 mellan
Korpilombolo och Pajala.
9
Vittikkoseitterova
Isovaara (även Natura 2000)
Vittikoseitterova är en fin urskogsartad granskog
som är tydligt påverkad av skogsbränder. Här
finns gott om brända stubbar och andra spår efter
brand i gammeltallar, granar och björkar.
Isovaara (Storberget) ligger alldeles vid Övertorneå samhälle. Det är därför ett värdefullt friluftsområde för motion, avkoppling och naturupplevelser. Strövstigar, rastplatser och raststuga gör
området lättillgängligt. Från bergets topp 174
meter över havet finns en vidsträckt utsikt över
Torne älvdal. Granitklipporna bryts sönder av
frostsprängningen och bildar vilda rasbranter,
särskilt mot öster.
I reservatet växer en urskogsartad, lövrik granskog. Inslagen av löv består framförallt av vårtbjörk, asp och sälg. De fuktigare partierna har en
frodig vegetation med lågväxande örter. I bergets
östra sluttning finns en hel del tall och skogen har
mer karaktär av en barrblandskog. Vittikkoseitterova är tydligt påverkat av skogsbrand, det syns
på sotade stubbar och spår efter brand i träden.
Död ved finns spritt i området, vilket är av stor
betydelse för många växt- och djurarter.
Reservatet ligger cirka 2 mil nordväst om Övertorneå och cirka 7 kilometer väster om Juoksengi.
Från Juoksengi går en väg västerut genom byn
Vyöni. Efter byn övergår den till skogsväg som
tar slut cirka 200 meter från reservatet.
Blåbärsgranskogen på bergets nordsluttning
övergår på högre höjd till öppna tallhedar och
hällmarkstallskog med knotiga tallar.
Vid den lilla bäcken som rinner ut ur reservatet i
sydväst är vegetationen rik med örter som kabbleka och liljekonvalj. I reservatet är också den
lilla orkidén norna påträffad. Under vintern finns
mård, ekorre, hare och hermelin på Isovaara. Tjäder, orre, ripa och järpe häckar på Isovaara.
Området ligger precis söder om Övertorneå samhälle, väster om väg 99.
10
Vittakero
Reservatet består av en höjdrygg i landskapet där
tre bergstoppar ingår, varav den högsta toppen är
cirka 300 meter. Vittakero utgör en oas för arterna
i ett området där annars människans aktiviteter
gör sig påmind. Direkt efter inlandsisens avsmältning var området den sydligaste udden av en stor
ö som sträckte sig från Jomotusjärvi i norr till Puostijärvi i söder. Området låg exponerat långt ute
i den skärgård som då bredde ut sig i trakten och
man kan tydligt se vågornas inverkan i de framspolade blockmarkerna på bergets västsluttning.
De lövrika barrblandskogarna i reservatet är
kraftigt påverkade av skogsbränder. Den senaste
branden drog fram någon gång under senare delen av 1800-talet. Överallt i reservatet kan man se
spåren efter bränderna, både i form av kolade naturstubbar och lågor samt som skador i trädstammen, så kallade brandljud, i både tall, gran och
björk. I äldre tallar kan det finnas två och till och
med tre brandljud, vilket visar att dessa träd överlevt flera bränder. Till och med i vårtbjörk finns
det dubbla brandljud, vilket är mycket ovanligt.
Bränderna har underlättat för lövträd att växa
upp, som också sätter sin prägel på skogarna i
reservatet. Bland lövträden är det ofta aspen det
vanligaste trädslaget tillsammans med vårtbjörk,
men i många delar finns även ett stort inslag av
sälg. Bland intressanta arter som förekommer på
asparna i området märks till exempel skinnlav,
stiftgelélav och läderlappslav.
Andra arter som kan ses i reservatet är liljekonvaljen som pryder marken, den ljusgröna ekbräken
som breder ut sig och den högväxta tortan som
vajar för vinden.
Vittakero ligger väster om Övertorneå och cirka 3
km norr om Puostijärvi.
11
Kulturreservat
Hanhivittikko fäbod
Hanhivittikko är en av få bevarade fäbodar i Tornedalen. Här finns i dag nio byggnader, bland
annat en rökbastu och en rekonstruerad pyramidladugård. Båda byggnaderna är speciellt förekommande i Tornedalen. Ängs- och betesmarken
här är en av de mest värdefulla i länet, med arter
som luddhavre, backnejlika, ängsklocka och höstlåsbräken. Slåtter håller markerna öppna och ett
projekt med betande fjällkor pågår sedan några
år tillbaka.
Kulturreservat
Välbevarade miljöer som Hanhivittikko fäbod
är mycket sällsynta i Norrbotten – därför har fäboden utnämnts till kulturreservat. Målet med
reservatet är att hålla miljön levande, så att kommande generationer kan få upplevelser och kunskap om gångna tiders fäbodtraditioner. Därför
underhålls byggnaderna och därför hävdas ängsmarken återigen; i slutet av varje sommar är det
slåtter på fäbodvallen. Om gräset inte slås eller
betas kommer ängen att växa igen och alla blommor försvinna. Inom reservatet är det viktigt att
gå varligt fram och att visa hänsyn –välkomna hit
att ta del av idyllen!
Hanhivittikko
Kulturreservatet Hanhivittikko ligger längs väg
841 ca 8 km nordväst om Övertorneå samhälle.
Reservatet har en egen broschyr. För information
om aktiviteter kontakta turistbyrån i Övertorneå.
100 år som fäbod
Hanhivittikko fäbod anlades på 1860-talet och
brukades fram till sommaren 1965. Till fäboden
avstyckades en nära 35 hektar stor allmänning,
som ägdes gemensamt av byarna Haapakylä och
Matarengi – dagens Övertorneå. Husen på fäboden ägdes av olika familjer. På en karta från 1875
kan man se 11 byggnader – idag finns 8 bevarade,
varav en är återuppbyggd.
Ursprungligen fanns det fyra fäbodstugor på
Hanhivittikko: Anttis, Lanttos, Mörtbergs och
Tornéus/Mörtbergs. Idag återstår bara husgrunderna efter Anttis och Lanttos, men övriga byggnader är bevarade och restaurerade.
Betesko i Hanhivittikko
12
Bevarandeprogram
Länsstyrelsens bevarandeprogram för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden har definierat 8 objekt i bevarandeklass I (områden med
högsta natur- och kulturvärden):
Aapua
Aapua ligger i skogslandet väster om Torne älv i
höjd med Pello. Odlingsmarkerna ligger i lidläge
på en åssträckning i närheten av sjön Aapuajärvi
och bäckarna Aapuajoki och Kulmunkinjoki, där
också förr viktiga våtslåttermarker varit belägna.
Markerna är småskaliga och mångformiga diken, odlingsrösen, åkerholmar och dunger med
asp, rönn och björk. På markerna finns ett flertal
timrade lador samt ett kvadratiskt fähus med pyramidtak av en vanlig typ i övre Tornedalen. Bebyggelsen i byn är blandad med ett par bevarade
parstugor.
Neistenkangas
Att avgränsa Tornedalen är inte lätt, eftersom helheten är det värdefullaste. Tydliga värdekärnor
finns dock i de äldsta byarna, där drag av de ursprungliga odlingssystemen fortfarande bibehållits.
Hietaniemi
Det natursköna odlingslandskapet kring Hietaniemiselet präglas av det storslagna isälvsdeltat
bildat vid randen av inlandsisen för ca 10 000 år
sedan. Deltat skapade holmar som kallas suveränitetsholmar och som haft en stor betydelse för
bosättning och jordbruk i älvdalen. Den otämjda
älvens våröversvämningar gödslar åreligen markerna på holmarna med näringsrikt slam och
isens årliga nötning och rivning håller delvis borta förbuskning och igenväxning efter stränderna.
I ädre tider utnyttjades de främst för slåtter. Idag
är betet mest vanligt på de naturliga ängsmarkerna och öarna. Även på fastlandet finns ängs- och
hagmarker bevarade. Vid kyrkåsen finns en betesmark med en intressant torrbacksflora.
Neistenkangas, vid Torne älv strax söder om Pello
vid utloppet av Pentäsjoki, utgör ett mindre odlingslandskap i anslutning till älven och bäcken.
Östra området med öarna Haapasaari och Leipiösaari är ett välhävdat mindre odlingslandskap
med ängslador och diken. Västra delen är ett älvnära öppet odlingslandskap i anslutning till bäckutflödet och älven..
Kulturmiljön i Hietaniemi får en tydlig prägel av
den välbevarade träkyrkan från 1700-talet och ett
relativt stort antal välbevarade tornetalsgårdar.
Strax söder om Hietaniemi ligger byn Päkkilä, eller försvenskad Bäckesta. Här finns några av de få
kvarvarande vasformiga aittorna, förrådsbodarna
med utsvängda väggar. Päkkiläs aittor är byggda
i flera våningar.
Torne älvdal
Armasjärvi
Torne älvdals bevarandeområde inom Övertorneå kommun, sträcker sig från kommungränsen
vid Potila i söder till Svanstein i norr.
Tornedalen innehåller höga natur- och kulturvärden. Dessa kan fräsmt ses i bebyggelsens utformning och bevarande grad, dess relation till älvens
strömmande vatten med gårdar ännu i ursprungliga lägen och en i hög grad bevarad byastruktur
och bebyggelsestruktur. Odlingsmarken präglas
av olika former med allt från modernt, storskaligt
jordbruk med hög avkastningsgrad till mindre,
småskaligt, mångformigt och välbevarad odling.
På markerna finns ofta lador, både timmer och
redvirke, samt en lång rad andra kulturlandskapselement som öpnna diken, högnader, stengärdsgårdar, odlingsrösen och liknande.
Odlingen har i Tornedalen en lång kontinuitet.
Vissa forskare menar att det rent av är i Tornedalen som de äldsta odlingarna i Norrbotten finns.
Armasjärvi by har ett odlingslandskap i lidläge
ned mot sjön Armasjärvi. Odlingsmarkerna är
väl hävdade och öppna ned mot vattnet och längs
jokken ned mot Torneälven. På södra sidan av
Armasjoki ligger naturreservatet Armasjärvimyren, vilken utgörs av en tidigare brukad slåttermyr som också utnyttjats för vallodling. Myren
hyser en intressant flora med bland annat växter
vilka en gång växte på en havsstrand, så kallade
havsstrandrelikter. Bebyggelsen i Armasjärvi är
blandad från olika tidsåldrar med flera fina tornedalsgårdar.
Övertorneå
Området runt Övertorneå kan uppvisa ett odlingslandskap som är mycket representativt för
Tornedalen. I södra delen, vid Ruskola, är landskapet smalt inklämt mellan skogsklädda berg
och älvens vatten. Här har sluttningarna samt
de älvnära partierna brukats för slåtter och bete
13
i långa tider. Delar av öppna betesmarker med
en rik flora finns i sluttningen ovanför riksvägen
samt en raningsmark nere vid älven med en mer
våtmarkspräglad flora.
Vid Övertorneå finns breda strandnära partier
med holmar i älven och med ett utbrett ladlandskap. Den största holmen är Haapakylänsaari, vilken innehåller både skogsklädda delar och delar
med öppet odlingslandskap.
Kuivakangas
Vid Kuivakangas finns ett landskap mellan byn
och älven samt ned mot sjön, med lador och diken. Vid sjön finns öppna betade strandängar
med en hävdgynnad flora. Byn Kuivakangas är
en radby längs en åssträckning. Byn har mycket
höga kulturmiljövärden genom den ovanligt välbevarade och intakta bebyggelsen. Flera mycket
välbevarade tornedalsgårdar har fortfarande en
kringbyggd karaktär. Kuivakangas var under
medeltiden den största byn i hela Tornedalen.
Soukolojärvi
Kring sjön Soukolojärvi ligger byarna Soukolojärvi och Soukolojoki vilka tillsammans med odlinglandskapet runt sjön bildar en helheltsmiljö
med höga värden. Odlingsmarkerna utgörs av
strandängar, raningsmarker men också av vanliga åkermarker. Området är en viktig rastplats för
sträckande fågel. Bebyggelsen ligger på moränkullar intill sjön. Speciellt kan nämnas Ruisniemi
och Soukolojoki vilka har fina avgränsade gårdsmiljöer av äldre gårdskaraktär.
14
