Lennart
Pehrson
”Ni har klockorNa
– Vi har tideN”
Usa tio år efter
11 sePtember
Albert Bonniers Förlag
Innehåll
Inledning 9
1. Den exceptionella nationen 21
2. Terrordådet stärker Bushs makt 45
3. Det längsta kriget 69
4. In i mörkret 93
5. Jack Bauer griper in 116
6. American Gestapo 139
7. En nation under Gud 164
8. Mot ett hårdare politiskt klimat 186
9. Den amerikanska drömmen på kredit 210
10. Även paranoida kan vara förföljda 233
11. Katrinakatastrofen blottlägger eftersatt infrastruktur 255
12. The Great Game 275
13. Terrorhotet stänger USA:s gränser 295
14. Terrorismens undflyende hot 315
15. Ny cirkus, samma clown 337
Om bokens källor 362
Litteratur 368
Personregister 374
Inledning
You’ve got to turn on evil
When it’s coming after you
Neil Young i »Let’s Roll«
Flygattacken mot USA kom tidigt en septembermorgon, utan
förvarning. Operationen hade noga förberetts i hemlighet och
var en fullständig överraskning för USA:s underrättelsetjänst.
Det var första gången USA:s fastland utsattes för ett angrepp
från luften och syftet var att sprida terror.
Nobuo Fujita var en 31-årig officer och pilot i Japans kejserliga
flotta. Nio månader efter att Japans attack mot Pearl Harbor
dragit in USA i andra världskriget var han ombord på ubåten
I-25 på uppdrag i Stilla havet. Innan gryningen morgonen den
9 september 1942 kom ubåten upp till ytan utanför Oregons
obevakade kust. Ett enmotorigt flygplan byggt i metall och trä
med hopfällbara vingar gjordes startklart. Planet slungades iväg
med en katapult. Med Fujita vid spakarna och två brandbomber
i lasten styrdes det in över Oregons dimhöljda skogar.
Målet var att med bomberna starta väldiga skogsbränder som
skulle ta stora räddningsresurser i anspråk och distrahera USA:s
stridande förband. Den i efterhand till synes naiva förhoppningen
var att USA-militären skulle utsättas för så hård press att det
skulle bli nödvändigt att retirera från Stilla havet för att istället
skydda den amerikanska västkusten.
Fujita släppte den första bomben vid Wheeler Ridge på Mount
Emily, nära staden Brookings. En eldsvåda startades men spridningen dämpades av regnvåta träd och den kunde snabbt släckas
10 inledning
av lokal brandpersonal. Den andra bomben fälldes också men det
blev aldrig känt var den hamnade. Tre veckor senare upprepades en
liknande bombräd. Fujita förklarade senare att han sett eldslågor
flamma upp, men om några bränder startades var de så begränsade
att de aldrig ens upptäcktes av lokalbefolkningen i USA.
Den idag till synes bisarra terrorbombningen var ett militärt
fiasko. Den hade inte någon som helst effekt på kriget även om
den japanska tidningen Asahi några dagar efter den första bombningen skildrade Fujita som en hjälte under rubriken: »Brandbomb fälld över delstaten Oregon. Första flygräden mot USA:s
fastland. Amerikaner i stor chock.«
Fujita utbildades sedan till kamikazepilot men levde efter kriget
ett stillsamt liv. Han öppnade en järnhandel och det var med
överraskning och inte utan oro han 1962 tog emot en inbjudan att
komma till Brookings. Fujita tackade ja och reste till USA, men
hade med sig ett samurajsvärd som varit i hans familjs ägo i 400
år, beredd att begå rituellt självmord om han skulle bemötas som
en krigsförbrytare. Men invånarna i den lilla staden hade förlåtit
honom och gav honom ett varmt välkomnande. Han gav dem
svärdet som en vänskapsgåva. Efter flera besök utsåg invånarna i
Brookings honom till hedersmedborgare i staden innan han avled
1997, 85 år gammal.
Men utanför Brookings är det idag sannolikt få i USA som
känner till Nobuo Fujita eller vet om att USA:s fastland faktiskt
attackerades av Japan under andra världskriget. Hans bomber
lämnade knappast några spår.
Morgonen den 11 september 2001 var gnistrande vacker i New
York, klarblå himmel, strålande sol, en kvarhängande sensommarvärme blandad med en höstlig friskhet som gjorde luften
lätt att andas. När de 19 självmordsbombarna kapade fyra passagerarplan och förvandlade dem till kraftfulla bombvapen hade
det gått 59 år sedan USA utsattes för det första terrorangreppet
från luften, och någon liknande idyllisk upplösning var den här
gången knappast möjlig.
Plötsligt och utan förvarning var USA i krig, inte mot en mäktig militärmakt utan mot något som hette al-Qaida, ett för de
inledning 11 flesta amerikaner föga känt islamistiskt terrornätverk. President
George W Bush talade om ett nytt slags krig, mot en undflyende
och otydlig fiende på ett svårdefinierat slagfält. Det krig mot
terrorismen som utropades var också ett krig utan något slut i
sikte.
Kampen mot terrorismen kom helt att dominera Bushs tid i
Vita huset och tio år senare sätter det till betydande del sin prägel
även på efterträdaren Barack Obamas presidentskap, mer än han
kanske själv kunde ana efter den historiska valsegern 2008. De
politiska hindren för att bryta med Bushs omstridda terrorstrategi
har varit många. Nya terrorhot har gett republikanerna ammunition att ifrågasätta den nya demokratiska administrationens
vilja och förmåga att aggressivt försvara USA. Löftet att stänga
fånglägret Guantánamo har inte hållits. Obamas försäkran – med
dess inneboende kritik mot George W Bush – om att USA både
kan bekämpa terrorismen och värna egna medborgerliga fri- och
rättigheter lät efter hand inte lika självklar som den gjorde i installationstalet i januari 2009.
Avsikten bakom 11 septemberattacken var att med terror utlösa
skräck och osäkerhet, och efter dådet präglades New York av
kaos och förtvivlan. Kort efter att de kapade passagerarplanen
kraschat in i World Trade Centers två skyskrapor stötte jag på ett
skrämt ungt par som hukade bakom några träd i Central Park,
övertygade om att tredje världskriget brutit ut. De hade hört att
det fortfarande var ett antal plan kvar i luften, redo att slå till mot
nya mål. Telefonerna fungerade bara sporadiskt eller inte alls och
den första nyhetsrapporteringen präglades av förvirring om vad
som egentligen hänt och hur många offer som kunde ha krävts.
Det spekulerades om tiotusentals döda.
Nästan alla i omgivningen kände någon som drabbats. Föräldrar saknades i barnens skola. Dagen efter attacken svepte liklukten
från de omkomna människooffren norrut över Manhattan och
trängde obevekligt in genom fönstren. Platsen för terrordådet
hade då snabbt döpts till Ground Zero – nollpunkten – ett uttryck
som först användes när USA 1945 fällde atombomben över Hiroshima.
12 inledning
Varje smäll som tidigare varit en naturlig del av gatuljudet i
New York lät nu som en ny attack. En rädsla för nya terrordåd var
ständigt närvarande och förstärktes under hösten 2001 när ett vitt
antraxpulver skickades i brev till nyhetsredaktioner och medlemmar av USA-kongressen. Flera mottagare dog i mjältbrand. Två
dagar före julafton försökte »skobombaren«, den islamske fundamentalisten Richard Reid, spränga ett passagerarplan i luften
när det var på väg från Paris till Miami.
Samtidigt målades skräckscenarier upp om hur terrorister snart
kunde slå till med massförstörelsevapen, inte bara biologiska och
kemiska stridsmedel utan även kärnvapen. En del undvek tunnelbanan. Många började planera för att lämna New York. Oron
för nya dåd blandades med en vrede.
Attackerna hade krävt 2 973 dödsoffer, de 19 islamistiska terrorister som kapat de fyra trafikflygplanen oräknade. De flesta,
drygt 2 600, dödades vid Ground Zero i New York, 125 vid försvarshögkvarteret Pentagon i Washington. 246 av offren fanns i
de fyra planen, två kraschade i World Trade Center, ett i Pentagon
och ett i Pennsylvania efter att passagerare och besättning försökt
återta kontrollen.
När dödstalen så småningom räknades samman var det inte
bara George W Bush som såg det som att USA var i en militär
konflikt. Föräldrar talade om hur de aldrig kunnat föreställa sig
att de skulle uppfostra sina barn i krigstid.
Efter hand gick dock vardagstillvaron in i mer normala banor.
Det fanns en vilja att se framåt även om Ground Zero förblev
kvar som ett öppet sår i New York med ständiga förseningar för
den planerade nybyggnationen. Skärpta säkerhetskontroller för
att komma in i byggnader och offentliga lokaler accepterades
som nya rutiner. Ekonomin tog ny fart, rentav blomstrade för
en tid. Det blev aldrig någon flykt från New York. Istället ökade
befolkningen.
Men ett decennium efter att president Bush förklarat USA i
krig mot terrorismen visar sig konsekvenserna ändå vara avsevärda. Senare under 2001 invaderade USA först Afghanistan,
därefter Irak. I det första fallet rådde bred internationell enighet
inledning 13 om att USA hade rätt att utifrån självförsvarsprincipen slå tillbaka mot de afghanska talibanerna som gett en fristad åt Usama
bin Ladin och al-Qaida. Redan den 12 september 2001 antog
FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1368 som slog fast rätten
att vidta nödvändiga åtgärder mot terrorismen i enlighet med
FN-stadgan. Även om något direkt mandat inte utfärdades när
den militära operationen inleddes i Afghanistan, gav FN:s säkerhetsråd sin välsignelse till en internationell styrka som senare
gick in under Natobefäl.
Men när kriget i Irak inleddes 2003 rämnade den internationella uppslutningen. Utan FN-mandat gick USA i krig med en
koalition av »villiga« nationer bakom sig. Protesterna var kraftfulla världen över och även USA-opinionen splittrades.
USA:s globala ledarroll ifrågasattes sedan än mer när de mörkaste sidorna av kriget mot terrorismen uppdagades – tortyr och
andra våldsövergrepp, fängelser som officiellt inte existerade,
hemliga och illegala avlyssningsmetoder, kränkta mänskliga och
medborgerliga rättigheter.
Knappast någon har seriöst hävdat att USA kan avhålla sig
från långtgående åtgärder för att bekämpa terrorismen. I början
var också uppslutningen massiv, även när Bushadministrationen
arrogant förklarade att »historien börjar idag« eller att »antingen
är ni med oss eller mot oss«. Men efter hand växte debatten om
mål och medel och allt fler frågor ställdes. Vad innebär egentligen »kriget mot terrorismen«? Vem är motståndaren? Vad krävs
för att kunna utropa en seger? Någonstans går en gräns där en
överreaktion blir ett hot mot de egna demokratiska institutionerna. President Bush förklarade att jakten på al-Qaida bara
var början på kriget mot terrorismen: »Det slutar inte förrän
alla terrorgrupper med global räckvidd har spårats, stoppats och
besegrats.«
Skeptiker har helt avvisat begreppet »krig mot terrorismen«.
De menar att det inte är ett regelrätt krig utan en metafor, mer
som »krig mot fattigdomen« eller »krig mot narkotikan« än ett
traditionellt krig mellan nationer.
Det har också visat sig att det inte ens går att slå fast vad som
egentligen är terrorism. Direkt efter 11 septemberattacken togs
14 inledning
initiativ i FN för att nå enighet kring en övergripande global
terror­konvention. Det stupade på att det aldrig gick att nå konsensus bland medlemsländerna om en definition av begreppet
terrorism. De utdragna diskussionerna bara underströk att den
enes terrorist kan vara den andres frihetskämpe.
När Usama bin Ladin till slut spårades upp och dödades agerade
också USA i vad som i som i bästa fall kan beskrivas som en
folkrättslig gråzon. Den jublande entusiasm som mötte president
Barack Obamas order att eliminera terrorledaren gör möjligen
juridiska invändningar mindre relevanta i detta fall. Den allmänna
opinionen i USA har varit så enig om det korrekta i att döda bin
Ladin, att utrymmet för ifrågasättanden i praktiken får betraktas
som begränsade. Det finns en mycket utbredd samstämmighet
om att kommandoräden, med elitsoldater från USA-militärens
Navy Seals, mot bin Ladins gömställe i den pakistanska staden
Abbottabad var en oomtvistlig amerikansk triumf i kampen mot
terrorismen.
Men viktigare är nog vad som nu händer med USA:s terrorbekämpning på längre sikt. Kort efter bin Ladins död väcktes,
åtminstone på en del håll, förhoppningar om att terrorhotet nu
reducerats avsevärt, att det skulle bli möjligt att påskynda en
amerikansk militär reträtt från Afghanistan. Prognoserna blev
än mer optimistiska när al-Qaida-ledarens död kopplades samman med de protester och revolter som inleddes i en rad länder i
Mellanöstern och Nordafrika under början av 2011. Om auktoritära regimer kan störtas så att arabländerna i regionen går mot
frihet och demokrati, borde inte då utrymmet för islamistiska
extremiströrelser också krympa rejält?
Efter hand har dock utvecklingen i arabvärlden framstått som
mer svårberäknelig. Det är knappast självklart att länderna i
regionen är på väg att transformeras till demokratier i västlig
mening. Resultatet kan istället bli ökad instabilitet som banar
väg för nya despotiska styren. Och även om demokratiska krafter
verkligen får fäste innebär det inte med automatik att islamismen
i alla dess skepnader tappar mark. Det kan också bli så att nya
grogrunder uppstår. Även om stabila demokratier skulle upprättas
inledning 15 krävs det ett visst mått av arrogans för att förutsätta att de i så fall
självklart kommer att alliera sig med USA och sluta upp bakom
dess säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
De mer osäkra utsikterna verkar också ha fått genomslag i
USA-opinionen. När den inledande euforin lagt sig efter den
1 maj 2011 visade en opinionsmätning från Politico / George
Washington University bara ett par veckor senare att det var
betydligt fler amerikaner som befarade att terrorhotet ökat efter
bin Ladins död än det var som trodde att det minskat. I USA
höjdes samtidigt röster för än hårdare tag mot terrorismen. bin
Ladins död hade visat att brutala metoder – även tortyr – kan vara
berättigade. Krav fördes fram om mer långtgående mandat för
militären och underrättelsetjänsterna att spåra upp och eliminera
misstänkta terrorister världen över, även om det skulle innebära
att såväl internationell rätt som individuella rättigheter kom i
kläm. Fallet Usama bin Ladin var snarast något som manade till
efterföljd när kampen mot terrorismen nu måste gå vidare.
I symbolisk bemärkelse är det knappast någon tvekan om att
Usama bin Ladins död haft en väldig slagkraft. Det är, på gott
och ont, bin Ladin som fått personifiera och ge terrorismen ett
ansikte i den hotbild som målats upp av makthavare och medier
i symbios. Men det är inte helt säkert att hans död verkligen
markerar ett nytt skede i terrorbekämpningen. När han till slut
hittades, nästan tio år efter 11 septemberattacken, fanns delade
meningar om Usama bin Ladins ledarroll i al-Qaida. Den lösliga
organisationen existerar i olika skepnader på skilda håll och andra
terrorgrupper kan utöva ett större inflytande.
Det är också anmärkningsvärt att bin Ladin kunde hålla sig
undan under så lång tid när sådana enorma resurser sattes in för
att komma honom på spåren. Hans gömställe var ingen svårtillgänglig grotta i isolerade pakistanska ödemarker – den förklaring
till att bin Ladin inte hade kunnat spåras som tidigare gavs från
USA:s sida – utan han levde i till synes relativ välmåga under flera
år i ett välutrustat hus, granne med en militärhögskola i en stad
inte så långt från Pakistans huvudstad Islamabad.
När de amerikanska elittrupperna stormade in hade Usama bin
Ladin gäckat USA i långt mer än ett decennium. Även om han inte
16 inledning
var så känd för gemene man i USA innan 11 september­attacken,
hade landets säkerhetspolitiska ledarskap tagit upp jakten åtskilliga år tidigare.
Usama bin Ladin, son till en välbärgad byggmagnat i Saudi­
arabien, hade dykt upp på underrättelsetjänsten CIA:s radar
redan i början av 1990-talet då han levde i Sudan och pekades ut
som en betydande finansiär av islamistiska terrorgrupper. 1995
kopplades han till Ramzi Yousef, ledaren för det första bombdådet mot New Yorks World Trade Center två år tidigare. Även
om det attentatet misslyckades utifrån terroristernas intentioner
krävde det sex människoliv och många skadades. 1993 utlöste
det betydande rädsla och uppståndelse även om konsekvenserna
framstod som måttfulla när dådet senare hamnade i skuggan av
11 septemberattacken.
CIA upprättade snart en särskild enhet med kodnamnet »Alec
station« för att kartlägga Usama bin Ladin och hans aktiviteter.
Begynnelsen till hans terrornätverk al-Qaida spårades till Afghanistan och slutet av 1980-talet, då bin Ladin kom i kontakt med
islamistiska rebeller som med stöd från USA drev ett heligt krig
– jihad – mot de sovjetiska invasionsstyrkorna. Efter Iraks invasion av Kuwait 1990 och det påföljande gulfkriget mobiliserades
al-Qaida mot USA:s militära närvaro. Saudiarabiens beslut att
låta USA-trupper stationeras på »helig mark« sågs som ett brott
mot islam.
Misstankar fanns om att bin Ladin och al-Qaida sommaren
1996 på något sätt var involverade i terrorattacken mot Khobar Towers i Saudiarabien, även om den utfördes av saudiska
Hizbollah, sannolikt sponsrad av Iran. I dådet dödades 20 personer, varav 19 soldater i USA:s flygvapen som var inhysta i
lägenhetskomplexet. Efter bomdåden mot USA:s ambassader i
Kenya och Tanzania i augusti 1998 – då mer än 200 människor
dödades – var alla tvivel borta. bin Ladin såg USA som en främmande fiendemakt som placerat trupper i Saudiarabien, nära
islams heliga platser i Mecka och Medina, och han hade samtidigt
sett supermakten visa svaghet, som när USA retirerade efter det
militära fiaskot i Somalia 1993 då en humanitär intervention
avbröts.
inledning 17 Ambassaddåden i Afrika ledde till att bin Ladin åtalades i sin
frånvaro för mord på amerikaner utanför USA. FBI satte upp
honom på sin lista över de tio farligaste efterlysta brottslingarna.
I oktober 2000 tog al-Qaida ansvaret för självmordsattacken
mot jagaren USS Cole då 17 amerikanska soldater dödades när
fartyget sprängdes i en hamn i Jemen.
Dessförinnan, i december 1998, hade CIA sammanställt en
underrättelserapport till president Bill Clinton som i rubriken
slog fast att bin Ladin planerade att kapa amerikanska trafikflygplan för att genomföra terrorattacker.
I juli 2001 skrev FBI-agenten Kenneth Williams vid den
federala polisens kontor i Phoenix ett pm där han noterade att
åtta män från Mellanöstern med misstänkt terrorkoppling getts
pilotutbildning i USA. Inga åtgärder vidtogs. Den 16 augusti
arresterades Zacarias Moussaoui, en fransk medborgare av
marockanskt ursprung, av FBI-agenter i Minneapolis. Han hade
gått en pilotutbildning men bara lärt sig hur plan manövreras i
luften, inte hur de landar. FBI:s huvudkontor avvisade en begäran att genomsöka en dator som tillhörde Moussaoui. Han kan
ha varit en reserv för någon av de terrorister som genomförde
flygkapningarna den 11 september.
I sina memoarer säger dåvarande CIA-chefen George Tenet att
under sommaren 2001 fanns det »indikationer överallt« om att en
omfattande terrorattack mot USA var på gång. Varningslamporna
»i systemet blinkade rött«, förklarade han också senare till den
kommission som fick i uppdrag att utreda 11 septemberattacken
mot USA.
Men när kommissionen lade fram sin rapport 2004, tre år efter
terrorattacken, konstaterade den att det inte gått att finna något
som tydde på att hotet från al-Qaida diskuterats av president
George W Bush och hans rådgivare efter den 6 augusti och fram
till den 11 september.
I rapporten ställs ingen enskild individ till svars, även om
11 septemberkommissionen riktar hård kritik mot CIA och FBI
som institutioner. Tillgänglig underrättelseinformation delades
inte så att bitarna kunde pusslas ihop, stela byråkratiska rutiner
och revirtänkande hindrade en nödvändig samordning.
18 inledning
Terrordådet kom lika överraskande som anfallet mot Pearl
Harbor som förde in USA i andra världskriget 60 år tidigare.
Sommaren 2001 beskriver kommissionen som »lugnet före
stormen«.
Om varningarna inte fick ordentligt gehör i maktens korridorer
var det islamistiska terrorhotet definitivt inget som hade genomslag bland amerikaner i gemen. Usama bin Ladin och al-Qaida var
begrepp som ännu knappast registrerats i det allmänna medvetandet. Visst, rubriker om olika terrordåd virvlade förbi i nyhetsmedierna. Men som regel var det något som inträffade någon
annanstans, inte i USA. Den dittills allvarligaste terrorattacken i
USA i modern tid – bombdådet i Oklahoma City 1995 – utfördes
inte av internationella terrorister utan av inhemska högerextremister med koppling till en regeringsfientlig militiarörelse.
Sommaren 2001 var verkligen lugnet före stormen. Politiskt
hade en viss trötthet lagt sig över USA efter den långa och uppslitande valstriden mellan George W Bush och Al Gore. Den
utdragna och kaotiska omräkningen av röster i Florida hade resulterat i att Bush tilldelats segern av USA:s högsta domstol och till
att börja med kom att leda landet med ett ifrågasatt mandat.
Under sommaren dominerades nyhetsflödet först av blodtörs­
tiga hajar. Efter att åttaårige Jessie Arbogast vid Floridas kust
attackerats av en haj och fått ena armen avbiten utbröt hajpanik
i rådande nyhetstorka. Incidenten blev till en hotande epidemi.
Ingen kunde längre bada säkert i havet. Nyhetsmagasinet Time
lyfte fram historien på omslaget med rubriken »Summer of the
Shark« – även om statistiken visade att antalet hajattacker mot
människor världen över minskat från föregående år.
Sommarens andra stora nyhetshändelse var ett mord. Chandra
Levy, en 24-årig praktikant i Washington, rapporterades försvunnen. Hon hittades sedan död i Rock Creek Park. Mordutredningen blottlade en utomäktenskaplig relation med den
demokratiske kongressledamoten Gary Condit, en 53-årig gift
familjefar från Kalifornien. De vilda mediespekulationerna kring
affären fortsatte oförtrutet fram till den 11 september och ledde
till misstankar som snabbt ödelade Condits fortsatta politiska
inledning 19 karriär, trots att han aldrig officiellt pekades ut av polisen. När
Washingtonpolisen till slut, först våren 2009, meddelade att man
arresterat en illegal invandrare från El Salvador som misstänkt
för mordet, var historien sedan länge bortglömd av de flesta. Han
dömdes skyldig i november 2010.
Efter 11 september tog det inte lång tid innan den politiska enighet, som manifesterades i USA direkt efter terrorattackerna, föll i
bitar. Det framgick snart att terrorhotet kunde användas som ett
gångbart och effektivt politiskt verktyg. Redan i januari 2002, när
han framträdde inför det republikanska partiets nationalkommitté, kunde George W Bushs inflytelserike politiske rådgivare
Karl Rove slå fast att USA-väljarna »litar på att republikanerna
gör ett bättre jobb för att skydda våra samhällen och familjer«.
Slutsatsen var att republikanerna skulle gå till val på terrorfrågan
och understryka vikten av att USA fortsätter att förstärka sin
militära makt.
Författaren Joan Didion konstaterade att hon tidigt blivit varse
att många amerikaner omedelbart efter 11 septemberattacken,
»när eldsflammorna fortfarande syntes på nedre Manhattan«,
insåg att »tvåpartisamverkan« och »nationell enighet« var begrepp
som nu betydde underkastelse inför Bushadministrationens
tidigare politiska agenda: »imperativ för fler skattesänkningar,
oljeborrning i Arktis, en systematisk eliminering av regleringar
och skydd för fackföreningar, till och med finansieringen av ett
missilförsvar«.
Men det var ändå knappast någon tvekan om att rädslan för
terrorismen sedan faktiskt bidrog till republikanernas framgångar
i kongressvalen 2002 och till president Bushs återval 2004. I
Bushkampanjens tv-reklam påmindes väljarna om vad som hänt
med bilder från de rykande ruinerna vid Ground Zero och en
söndertrasad amerikansk flagga. Det visuella budskapet innebar
att ingen kunde missförstå vad som avsågs när en speakerröst bara
förklarade: »President Bush – stadigt ledarskap i föränderliga
tider.«
Hårda politiska motsättningar fanns givetvis långt innan
11 septemberattacken. Men kriget mot terrorismen har ytterli-
20 inledning
gare drivit på en samhällelig polarisering, så långt att tvivel förs
fram om det politiska systemets funktionsduglighet. Även USAekonomin har påverkats. President Bush valde medvetet att inte
vidta några åtgärder för att finansiera krigen i Afghanistan och
Irak och den övriga terrorbekämpningen. Trots den överväldigande uppslutningen efter terrordåden begärde aldrig Bush för
nationens bästa några uppoffringar av väljarna i form av skattehöjningar eller besparingar. USA gick mot växande obalanser i
ekonomin, rekordhögt budgetunderskott, än mer lånefinansierad
konsumtion, mot en djup finansiell kris. Som det heter i Union
Atlantic, Adam Hasletts roman om det förra decenniets finansiella
excesser: »11 septemberattackerna bara snabbade på trenden.«
Kriget mot terrorismen har lett till den mest radikala omstöpningen av USA:s säkerhetspolitik sedan andra världskriget och i
flera avseenden har det försvagat USA:s ställning som enda supermakt. Det fasansfulla som hände morgonen den 11 september
2001 kom att förändra USA och därmed världen.
Denna bok är ett försök att urskilja ett mönster, att skildra hur
och varför 11 septemberattacken fått så stor betydelse.
1. DEN EXCEPTIONELLA
NATIONEN
Bushs vision om USA:s frihet går på export
Go down, Moses,
Way down in Egypt land,
Tell old Pharaoh,
Let my people go
»Go down Moses«, gammal negro spiritual
»Varför hatar de oss?« George W Bush ställde frågan när han
drygt en vecka efter 11 septemberattacken inför USA-kongressen
talade om de terrorister som angripit USA. Han svarade själv:
»De hatar vår frihet – vår religionsfrihet, vår yttrandefrihet, vår
frihet att rösta, att samlas och diskutera med varandra.«
Det hade gått att invända att det inte bara var Amerika som
var måltavla. Samma terrorgrupper hade redan slagit till på andra
håll, och ytterligare attacker var på väg, som i Madrid, London,
på Bali i Indonesien. Men Bush kom lite senare – under en presskonferens den 11 oktober 2001 – ändå att ge uttryck för hur
förbryllande han fann det att någon kunde känna ett sådant skarpt
hat mot just Amerika, eftersom han visste »hur goda vi är«.
Samtidigt talade Bush tidigt om 11 septemberattacken som
en möjlighet, om hur denna »hemska tragedi« kunde bidra till
en positiv utrikespolitisk utveckling för USA, inte minst i Mellanöstern. Ett år efter terrorattacken fanns en vision formulerad
i 2002 års National Security Strategy, mer känd som Bushdokt­
22 den exceptionella nationen
rinen, som slog fast USA:s rätt till preventiv krigföring för att
undanröja potentiella hot mot landets säkerhet. I dokumentets
inledning markerades att det nu fanns en »enhetlig hållbar modell
för nationell framgång: frihet, demokrati och fri företagsamhet«.
Beroende på mottagare kunde det låta både som ett löfte och ett
hot. Det lämnades i varje fall inga tvivel om att modellen inte bara
var för USA utan skulle gå på export, appliceras globalt.
När Bush omvaldes för en andra mandatperiod – efter en valkampanj där kriget mot terrorismen fått stort utrymme – vidareutvecklade han sitt frihetsbudskap. I sitt andra installationstal,
i januari 2005, förklarade han att frihet var det enda receptet
mot »det hat och den bitterhet« som ledde terroristerna mot
11 septemberattacken. Alla som levde under tyranni kunde nu
vara förvissade om att USA skulle konfrontera diktatorer och
despoter. Alla som var beredda att stå upp för frihet hade USA
på sin sida. I ett tal som varade i 21 minuter yttrade Bush ordet
frihet – »freedom« eller »liberty« – inte mindre än 49 gånger.
Oavsett vad man tyckte om Bushs expansiva frihetsagenda var
den inte särskilt framgångsrik. Bakslag i Irak och Afghanistan
underströk med all tydlighet begränsningarna i den neokonservativa visionen om att sprida demokrati och frihet med militära
medel. Utfästelserna om att invasionen av Irak skulle »frigöra«
andra länder i Mellanöstern infriades inte.
Situationen kan visserligen komma att ändras radikalt efter
upproren i Mellanöstern och Nordafrika under 2011. Men det är
ännu för tidigt att avgöra om frihet och demokrati verkligen får
fäste på lång sikt, och i vilket fall är det svårt att spåra de utlösande
faktorerna till vare sig Bushs frihetsagenda, USA:s kamp mot terrorismen eller krigen i Afghanistan och Irak. Det går heller inte
att utesluta att det finns en viss övertro, som förstärks medialt, på
att enskilda despoters och tyranners fall i sig banar väg mot frihet
och demokrati i västerländsk mening. Andra faktorer – som kulturella traditioner, gammalt stamtänkande, synen på religion och
könsroller – underskattas. Revolterna har också understrukit det
svåra dilemmat att i en känslig region uppmuntra till regimskiften
som kan leda till frihet och på samma gång förlita sig på allierade
auktoritära ledare som framstått som garanter för stabilitet.
2. TERRORDÅDET STÄRKER
BUSHS MAKT
Konstitutionen tolkas till Vita husets fördel
I don’t feel I have to wipe everybody out, Tom.
Just my enemies.
Al Pacino som Michael Corleone i Gudfadern II
Dystra regntunga skyar hängde över New York när en kortege
med 55 fordon färdades genom de avstängda gatorna på nedre
Manhattan, mot de rykande ruinerna vid Ground Zero. Genom
limousinens fönster kunde president George W Bush se människor vifta med amerikanska flaggor. Redan innan helikoptern
Marine One landat nära Wall Street hade han känt den obehagliga lukten från de fortfarande brinnande resterna av de två
World Trade Center-tornen.
Även om han givetvis visste att tusentals människor krossats
och begravts under massorna av betong och stål var Bush inte
beredd på vad han skulle möta. Alla bilder, alla briefingar hade
inte kunnat förmedla verklighetens fasa. Förödelsen förde tanken
mot Harmagedon. »Det var som en levande mardröm, otroligt
emotionellt«, förklarade han senare.
Det var sent på eftermiddagen fredag den 14 september 2001
och Bush hade tidigare på dagen talat vid en minneshögtid i
National Cathedral i Washington. Hans medarbetare hade inte
planerat för något tal när USA:s president anlände till platsen
för terrorattacken i New York tre dagar tidigare. Istället hade de
46 terrordådet stärker bushs makt
tänkt sig någon form av bönemöte för alla brandmän och andra
räddningsarbetare som kämpat i den ohyggliga bråten i alltmer
sinande hopp om att rädda liv. I Bushs följe fanns en grupp religiösa ledare från olika samfund.
Men de utslitna räddningsarbetarna som nu gick på adrenalin
ville inte ha böner. De ville ha hämnd. »Go get them, George«,
ropades det ursinnigt. Det gick snabbt upp för Vita husets kommunikationsexperter att det var nödvändigt med ett budskap från
presidenten. I all hast fick en delvis krossad brandbil fungera som
talarstol. Bob Beckwith, en 69 år gammal pensionerad brandman
som deltog i räddningsarbetet, ombads hoppa några gånger för
att bekräfta att underlaget var säkert för Bush att beträda.
Bush lade armen om Beckwith och började trevande tala i en
megafon som sträckts fram: »Jag vill att ni alla ska veta att Amerika idag knäböjer i bön för alla människor som förlorat sina liv
här …«
Det fungerade inte. Det såg ut som om Bush skulle förlora kontrollen över hela situationen. »Vi hör inte«, skrek någon otåligt.
Uppmaningen att tala högre upprepades när det plötsligt vände
för Bush. »Men jag hör er«, ropade han i megafonen och möttes
av ett jubel som tycktes lyfta honom med ny energi. Det gick att
se i hans ansikte hur självförtroendet växte när han viftade med
pekfingret mot skyn och fortsatte: »Jag kan höra er. Resten av
världen kan höra er. Och de som förstörde de här byggnaderna
kommer snart att höra oss alla.«
Det räckte. Vildsinta stridsrop bröt ut bland de församlade
räddningsarbetarna. Bush behövde inte säga så mycket mer utan
lyssnade istället till de taktfasta ropen från ruinerna: »USA, USA,
USA.« Det var i just detta ögonblick tydligt att George W Bush
som president även var överbefälhavare, ledare för landets militära styrkor.
Det går knappast att bestrida att George W Bush hade haft en
besvärlig start i Vita huset. Uppväxt i en välbärgad familj som lagt
grunden för en politisk dynasti – fadern George Bush hade också
valts till president, farfadern Prescott Bush hade varit senator
från Connecticut – sågs George W Bush först närmast som ett
terrordådet stärker bushs makt 47 svart får. Han var inget ljus i skolan, gjorde till att börja med
ingen större lycka vare sig i politiken eller i affärer och det var
känt att han hade alkoholproblem. Även om han hade bistått den
äldre George Bush i hans valkampanjer verkade även Bushfamiljen överraskad när han ställde upp i guvernörsvalet i Texas 2004
och sedan också lyckades ta hem den seger som visade sig vara
en språngbräda mot Vita huset.
Presidentvalet den 7 november 2000 mynnade ut i ett hi­storiskt
rösträkningskaos i Florida där de två sidorna försökte utmanövrera varandra i en serie juridiska turer och anklagelser om valfusk.
Spektaklet varade i 37 dagar. Det hade hunnit bli den 13 december
innan Bushs demokratiske motståndare, vicepresidenten Al Gore,
gav upp, dagen efter att USA:s högsta domstol ogiltigförklarat
en omräkning av röster i Florida och med minsta möjliga majoritet – 5 röster mot 4 – i praktiken gett presidentposten till den
republikanske presidentkandidaten.
Domslutet fastställde att Bush vunnit i delstaten Florida med
en marginal på 537 röster av totalt närmare 6 miljoner. Segern i
Florida gav Bush 271 röster i elektorskollegiet där USA:s indirekta presidentval formellt avgörs. Eftersom det behövs 270
elektorsröster för att vinna kunde Bush förbereda sin entré i Vita
huset. Men när alla valsedlar i hela USA räknades samman hade
han ändå fått mer än en halv miljon – eller exakt 543 895 – färre
röster än Al Gore. Det var oundvikligt att legitimiteten i Bushs
presidentskap kom att ifrågasättas, samtidigt som det bara fanns
en tunn republikansk majoritet i kongressen och USA-ekonomin
gick in i en recession.
Först mötte han de hårda anklagelserna om att valsegern stulits
med att tala om samverkan över partigränserna, han gav intrycket att han insåg att det fanns sår som behövde läka. Det fanns
anledning att »bygga broar till oppositionen«. Under åren som
guvernör i Texas hade han – av vilja eller nödvändighet – sträckt
ut en hand till demokraterna i den politiska delstatsförsamlingen
och »medkännande konservatism« hade ju varit ett slagord i hans
valkampanj.
Men en förändring kom snabbt. Snart valde han att leda USA
som om han fått ett kraftfullt mandat från väljarna. Det stod
48 terrordådet stärker bushs makt
också klart att det fanns konservativa krafter runt presidenten som
inte var beredda att ge upp något när Vita huset nu återtagits av
republikanerna. Dick Cheney, den politiskt mer erfarne vicepresidenten, varnade tidigt Bush för att alltför mycket kompromissvilja
leder till risken att presidenten uppfattas som svag. Presidenten
kan inte ge upp maktbefogenheter som fastställts i konstitutionen.
Redan i december 2000, i en intervju i Meet the Press i tv-kanalen
NBC, konstaterade Cheney bara att valutgången inte utgjorde
något hinder för Bush att regera i enlighet med sina vallöften.
Inrikespolitiskt innebar det en prioritering av kraftfulla skattesänkningar som i praktiken innebar en överföring till USA:s
höginkomsttagare. I moralpolitiska frågor – aborträtten, homosexuellas rättigheter, stamcellsforskning – intogs en tydlig konservativ linje för att säkra ett fortsatt stöd från de högerkristna
grupper som utgjort viktiga stödtrupper under valrörelsen.
Utrikespolitiskt visade Bush omvärlden att USA nu var berett
att sätta sina egna intressen först. I en ny världsordning efter det
kalla kriget fanns det mindre intresse och utrymme för internationella fördrag, FN och andra multilaterala institutioner som
USA initierat under efterkrigstiden.
Den nya unilateralismen manifesterades bland annat när Bush
ensidigt drog ur USA från Kyotoprotokollet, det klimatfördrag
som antagits av företrädaren Bill Clinton även om han aldrig
skickat det vidare till senaten för ratificering. Att Europa tillmättes mindre betydelse blev än mer tydligt inför Irakkriget
när Bushadministrationen nedlåtande talade om traditionellt
allierade länder som Frankrike och Tyskland som »det gamla
Europa«. Tidigare kommunistländer i Östeuropa sågs nu som
bättre bundsförvanter, både i kampen mot terrorismen och för
att sprida en renlärig kapitalistisk marknadsekonomi.
Den hårdföra politiska attityden väckte förstämning på olika
håll i omvärlden och förstärkte en polarisering i USA. Även
moderata republikaner i kongressen reste invändningar. I maj
2001 fick en senator, Jim Jeffords från Vermont, nog och övergav
partiet. Han deklarerade sig oberoende men kom att rösta med
det demokratiska blocket. Republikanerna hade därmed förlorat
sin knappa majoritet i senaten.
terrordådet stärker bushs makt 49 Bakslaget avspeglades i opinionsmätningarna. Direkt efter
kalabaliken kring valet 2000 hade många väljare som inte röstat på
honom trots allt velat ge Bush en chans. Hans stöd i de inledande
opinionsmätningarna låg kring 60 procent. Men uppslutningen
gröptes gradvis ur och trenden pekade nedåt. I den mätning som
opinionsinstitutet Gallup genomförde 7–10 september 2001 var
polariseringen åter mer tydlig. Bushs popularitetstal hade fallit
till 51 procent.
Bushs första framträdanden efter att katastrofen blivit uppenbar den 11 september var heller inte särskilt lyckade. Morgonen
när World Trade Center och Pentagon attackerades befann han
sig i Florida där han poserade tillsammans med skolelever i Emma
E. Booker Elementary School i Sarasota. I ett klassrum lyssnade
Bush till en grupp elever i grundskolans andra årskurs som läste
ur boken The Pet Goat när Vita husets stabschef Andrew Card
steg fram och viskade i presidentens öra. Bush satt stilla kvar
under vad som föreföll vara ett antal evighetslånga minuter. Hans
besvärade kroppsspråk och valhänta uppsyn under den fortsatta
högläsningen fångades av närvarande kameror, vilket utnyttjades
med viss grymhet av Michael Moore i dokumentären Fahrenheit
9/11.
När Bush till slut lämnade klassrummet höll han en kort presskonferens och förklarade att USA drabbats av en nationell tragedi
och han olyckligtvis måste återvända till Washington. Men efter
en färd i blixtsnabb takt till flygplatsen fördes han istället i Air
Force One till flygbasen Barksdale i Louisiana, därefter vidare
till flygbasen Offutt i Omaha, Nebraska. Senare konstaterades att
inte sedan britterna brände ned Vita huset 1814 hade en USApresident flytt från huvudstaden i ett krisläge. Det verkade som
det var vicepresidenten Dick Cheney som styrde och ställde på
plats i Washington.
Först på kvällen var Bush tillbaka i Vita huset där han, nästan 12
timmar efter den första attacken, höll ett kort tv-tal till nationen.
Han konstaterade att »ingen av oss kommer någonsin att glömma
denna dag« och citerade en psalm. Det var lamt och gav inget
intryck av handlingskraft, av att presidenten hade kontroll över
situationen.
