R E T O R I K

R E T O R I K
M A G A S I N E T
·
N r .
2 7
·
S e p t e m b e r
2 0 0 5
·
Å r g å n g
7
Ethosparadoxen
Mördande presentationer
En doft av försvar
Vetenskapens trovärdighet
Trilla inte i OH-fällan!
Retorisk Pacino på duken
Doften
av försvar
Försvarlig filmretorik. Al Pacino spelade blind överstelöjtnant och retorisk försvarstalare i filmen Scent of a Woman.
En något udda försvarare i både ord och framtoning –
men en ytterst effektiv sådan. Vad kan filmens fiktion lära
oss om retorik och försvar?
av Hans Bourghardt
filmen ”En kvinnas doft” (”Scent of a Woman”) från
1994(-95) spelar Al Pacino den blinde överstelöjtnanten
Frank Slade, pensionerad från den amerikanska armén.
Frank lever tillbakadraget under enkla förhållanden hos
några släktingar i New Hampshire. Han är livstrött, desillusionerad och brutalt opolerad i sina få kontakter med andra.
I den anrika och statustyngda New Hampshireskolan
Baird är Charlie Simms, spelad av Chris O’Donnel, elev. Han
kommer från ett fattigt hem och kan gå på Baird tack vare
ett stipendium. Under Thanksgiving-helgen hittar Charlie
ett jobb. 300 dollar erbjuds för att under helgen bistå och
hålla en pensionerad överste sällskap. Den försynte och
blyge Charlies första möte med Frank Slade blir obehagligt.
Franks släktingar ska resa bort över helgen och lyckas slutligen övertala Charlie att ta jobbet under förespegling att
Frank bakom den hårda militäriska ytan är en människa
med ett gott hjärta som Charlie under helgens lopp kommer
att lära sig att tycka om.
Strax före helgen blir Charlie och en skolkamrat vittne till
hur några skolkamrater gillrar en fälla för skolans impopuläre rektor, mr Trask. När fällan, en stor ballong fylld
I
26
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
med färg exploderar över rektorn och hans fina bil kallas
Charlie och George till Trasks expedition. Ms Hunsaker, rektorns sekreterare, har kvällen innan stött på dem utanför
skolans bibliotek och rektorn är övertygad om att Charlie
och George kan tala om vilka som utfört attentatet. Ingen av
dem är beredd att ange sina skolkamrater. Mr Trask mutar i
enrum Charlie med en plats på Harvard om han vittnar mot
förövarna och ger Charlie helgen att tänka över förslaget.
Charlie finner att Franks planer för Thanksgiving-helgen
innefattar en resa till New York med honom som sällskap.
Den unge bairdstudenten får med stigande oro se sig själv
bli en del av ett händelseförlopp som är tänkt att kulminera
i att Frank, efter en orgie i livsnjutning och excesser, tar sitt
liv genom att skjuta sig i huvudet med sitt tjänstevapen.
Charlie följer med distans Franks utsvävningar och gör
tafatta försök att övertala honom att inte fullfölja sina planer. Hotet om att bli relegerad hänger samtidigt över Charlie och han brottas med sitt samvete om han ska ange sina
skolkamrater eller ej.
Trots sina olika utgångspunkter: den unge studenten på
tröskeln till vuxenlivet och den andre, på väg mot sin egen-
valda undergång, och trots diametralt olika personligheter,
så växer sympatin och vänskapen mellan den livströtte
överstelöjtnanten och ynglingen från Oregon. Frank som
under sextiotalet arbetat i president Johnsons stab, är en
skarpsynt iakttagare av människor och en obeveklig avslöjare av dolda bevekelsegrunder. Den unge studenten visar sig
besitta ett mod och en integritet som Frank slutligen ser sig
tvingad att kapitulera för.
Filmens handling kulminerar när Frank oanmäld infinner
sig på Baird under förhöret med Charlie och George. Han
beledsagas upp till podiet i skolans aula där lärare, elever och
framför allt skolans disciplinkommitté ska besluta om de
båda eleverna ska relegeras.
Frank håller ett känsloladdat försvarstal som friar Charlie
från att bli relegerad. Jubel bryter ut i aulan.
Retorikens statuslära
Mitt intresse inriktar sig på försvarstalet. Det speglar väl ett
retoriskt problem: Charlies situation är prekär. Relegeras
han så är hans framtid ödelagd; om han anger sina kamrater
så väntar studier vid Harvard och lysande framtidsutsikter.
Och, det hänger på orden.
Retorikens statuslära är ett användbart verktyg för att
kunna se hur Pacinos försvarstal är upplagt. Status har i det
här sammanhanget ingenting med samhällsställning, pengar eller makt att göra. Statusläran är inriktad på frågans status och en hjälp för att kunna finna bästa möjliga försvarsposition både i och utanför rättssalen. Den utvecklades
under den romerska antiken då försvarsadvokater för första
gången uppträdde som en yrkesgrupp. Man kan likna
statusläran vid en trappstege, där det högsta trappsteget
utgör den starkaste försvarspositionen och det lägsta är
bekännelsen. Varje trappsteg åtföljs av en fråga. Beroende på
om jag kan besvara frågan med ett nej eller ett ja, kan jag
antingen stanna kvar på positionen eller kliva ned till nästa
trappsteg och därmed till en svagare position.
På det högsta trappsteget blir det en fråga om fakta, hur
jag förhåller mig till sakfrågan. Jag tar där ställning till om
händelsen skett eller om handlingen begåtts.
– Ni säger att X mördat Y, men någon kropp har inte återfunnits, inte heller något vapen. Faktafrågan blir därför: Har
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
27
handlingen begåtts, i juridisk mening med tyngdpunkt på
bevisning: går det att bevisa att X begått handlingen? Om jag
kommer fram till att frågan kan besvaras med ett nej så stannar jag kvar vid positionen och lägger upp mitt försvar
utifrån att den anklagade inte utfört handlingen och därför
är oskyldig. Om jag däremot ser mig tvungen att svara ja på
frågan: det finns bevis för att X utfört handlingen så måste
jag retirera ned till nästa position. Där blir det en fråga om
hur jag definierar handlingen. I domstolen blir det till en
bedömning om huruvida handlingen är att betrakta som ett
brott mot lagen. Utanför domstolen kan handlingen komma att bedömas utifrån om den är moralisk eller ej, om den
är ett brott mot allmänna värderingar och normer, om den
strider mot seder, traditioner eller om den är förenlig med
god yrkesutövning osv.
När advokat Leif Silbersky försvarade f d landshövdingen
Sigvard Marjasin så utgick han från definitionsfrågan. Det
rådde ingen tvekan om att Marjasin hade klippt och klistrat
i representationskvitton. Men, hävdade Silbersky, detta är
inte ett brott i lagens mening. Domstolen gick på Silberskys
linje och Marjasin blev frikänd. Målet blev uppmärksammat
och stora delar av allmänheten och media ansåg Marjasin
skyldig. Vad man kanske inte alltid hade gjort klart för sig
var att man snarare utgick från moraliska normer än lagparagrafer vid bedömningen.
Om jag däremot ser mig tvungen att svara ja på frågan: är
det ett brott mot lagen eller utifrån någon annan värderingsgrund, så blir det på nästa trappsteg en fråga om kvalité, dvs
hur ska jag bedöma brottet?
Kvalitetsfrågan öppnar för flera möjligheter. Jag kan
antingen försöka att överföra en del eller hela skulden på den
som anklagar. Det kan t ex röra sig om provokation. I våldtäktsmål är det tyvärr fortfarande inte helt ovanligt att man
lägger en del av skulden på den våldförda kvinnan:
– Hon borde inte ha klätt sig så utmanande. Hon borde
förstått att hon inte skulle ha följt med honom hem osv.
I ett uppmärksammat mål i Södertälje, stod en grupp
unga män åtalade för att i grupp ha våldtagit en tonårsflicka.
De unga männen blev frikända med motiveringen att flickan
inte varit så berusad att hon inte kunnat göra motstånd.
Eftersom hon inte gjort motstånd så föll skulden enligt
domstolen på henne. Bedömningen gjordes utifrån kvalitetsfrågan med överföring av ansvaret eller skulden på den
som anklagade, i det här fallet den unga kvinnan. Fallet prövades senare i högre instans där de unga männen fälldes för
brottet.
28
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
En annan möjlighet vid bedömningen av brottets kvalité
är att försöka fjärma brottet från den anklagade genom att
åberopa tvång eller hot. Om det går att påvisa att en person
tvingats utföra en handling eller varit utsatt för hot, blir det
följaktligen aktuellt att fjärma, alternativt avlägsna brottet
från den anklagade under kvalitetsfrågan.
Närbesläktat med fjärmande av brottet är jämförelsen. Jag
bedömer då handlingen utifrån vad som skulle ha skett om
den inte hade begåtts. Om jag stjäl en båt för att hinna rädda någon från att drunkna och stölden uppdagas, kommer
handlingen att sättas i relation till vad som skulle ha hänt
om stölden inte hade begåtts.
Slutligen återstår bekännelsen. Statusläran anger två
utgångspunkter för hur en bekännelse kan göras. En möjlighet är att ta upp förmildrande omständigheter. Det kan t ex vara
ungdomligt oförstånd, okunskap, bristande information
eller andra liknande omständigheter som kan uppfattas som
förmildrande. Den andra möjligheten är att åberopa tidigare
goda handlingar och förtjänster, mitt goda namn e dyl.
Riksdagens talman, Birgitta Dahl skrev en bekännelse på
DN:s debattsida den 23 augusti 1997. Det kan vara intressant att i det här sammanhanget se hur Birgitta Dahl går
tillväga när hon bekänner sitt olyckliga stöd för Pol Pot och
de Röda Khmerernas skräckvälde i Kambodja under sjuttiotalet.
”Ja, jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning”, skriver
hon i inledningen av artikeln. Därefter kommer omständigheter som Birgitta Dahl hoppas ska framstå som förmildrande. Hon nämner att det var svårt att få inblick i vad som hände i Kambodja. Hon trodde dessutom att mycket av det som
skrivits om Kambodja varit lögn och spekulation och att det
ingick i propaganda riktat mot den nya regimen i Kambodja. Birgitta Dahl missar inte att nämna att denna hennes tro
varit felaktig för att göra det klart för oss läsare att hon på
intet sätt vill komma undan sitt ansvar.
Hon utvecklar sin bekännelse med att tala om att hon ångar sina uttalanden djupt.
”Jag är och har alltid varit en övertygad demokrat och
reformist”, fortsätter hon. ”Denna min övertygelse står och
har alltid stått, i motsatsställning till förtryckarregimer av
alla slag. Under min tid i Vietnamkommittén gällde mitt
engagemang att sätta stopp för kriget och det lidande människor utsattes för”
Här använder sig Birgitta Dahl av den andra möjligheten i
en bekännelse, nämligen tidigare dygder och förtjänster. Så
långt är hennes artikel ett skolexempel på hur bekännelse
utifrån statusläran kan utformas. Hade hon nöjt sig med
detta så tror jag att hennes bekännelse hade fått större styrka. Vi hade kunnat konstatera att hon tagit sitt ansvar, ångrat sig och inte försökt slingra sig undan. Men, liksom ett
antal andra makthavare, politiker och offentliga personer,
med några få lysande undantag som Gudrun Schyman och
Ingvar Kamprad, så kan hon inte motstå det olyckliga beho-
vet av att slutligen ändå försöka undgå sitt ansvar. Birgitta
Dahl avslutar sin artikel med ett blekt försök till avledning.
Hon skriver:
Till sist i min börda – och jag är väl inte alldeles ensam om
den – ingår den plågsamma insikten om att ha sagt eller
gjort saker som inte borde ha sagts eller gjorts. Den bördan
får vi bära med oss genom livet.
Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd.
Så mycket för det annars ganska lovande försöket att ta på
sig ansvaret för en, i mitt tycke, grov missbedömning.
Frågor till Charlie
Hur är Frank Slades tal upplagt? Vilken nivå lägger han det
på när han försvarar Charlie? Den första frågan vi måste
ställa oss är: ljuger Charlie när han säger att han inte såg
vilka som förberedde sabotaget av rektorns bil? Frågan
handlar alltså inte om han har sett eller inte sett? Frank vet
att han har sett, rektorn vet det och eleverna som sitter
åhörare vet det.
Har handlingen begåtts? Svaret på frågan måste bli ett
ofrånkomligt ja.
När rektorn i inledningen kallar Charlie en lögnare, svarar
Frank:
– Men ingen tjallare.
Han medger handlingen och antyder samtidigt som alla
goda talare sin ståndpunkt, den som senare ska stödjas med
argument och bevis. Han sår sitt frö, som Quintilianus formulerar det. I Franks version låter det så här:
Vad är ert motto? Ange klasskamraterna, rädda ert eget
skinn annars bränner vi er på bål. När det hettar till flyr
vissa och andra stannar. Här är Charlie, han står sitt kast
och George gömmer sig i stora pappas ficka. Och vad gör
ni? Ni belönar George och förgör Charlie.
Den antika romerska retoriken utgick i hög grad från rättegången när man diskuterade hur ett tal skulle läggas upp.
Om vår position är svag, säger han, ska vi söka hjälp från vår
klients karaktär. Går inte det ska vi försöka hitta något gott
eller förmildrande i själva handlingen. Är båda dessa vägar
stängda måste vi ta upp något som skadar vår motpart.
En sista, men samtidigt mycket riskabel möjlighet är att
försöka skrämma eller hota domaren.
Ett rättegångstal riktar sig alltid till den eller de som
dömer, det må sedan vara en domare, en nämnd eller som i
amerikanska domstolar och i svenska tryckfrihetsmål, en
jury. Bairdskolans disciplinkommitté är de som avgör Charlies framtid, det är alltså medlemmarna i kommittén som
Franks tal är ämnat för. Motparten är den osannolikt enfaldige och pompöse rektor Trask.
Det retoriska receptet
Använder sig Frank av någon av de möjligheter som den
antika retoriken anger? Ja, han utnyttjar samtliga: Charlies
karaktär, det goda i handlingen, han slår mot Trask när han
säger att någon försökt muta Charlie och får auditoriet att
förstå att denne någon måste vara rektorn och han skrämmer kommittén med vad följderna blir om de relegerar Charlie.
Vilka har gått här? William Taft, William Bryant, Willhelm
Tell? Deras ande vilar inte längre över skolan. Ni bygger ett
judasskepp för sjögående tjallare (You are building a ratship
her, a vessel for seagoing snitchers). Och om ni tror att ni
förbereder dessa pojkar till män är det bäst att ni tänker om.
Ni dödar själva den anda som ni hävdar att ni skapar. Vilken
bluff! Vad är det här för skådespel? Den ende med hedern i
behåll sitter bredvid mig. Och jag kan tala om att hans själ
är intakt. Den är inte till salu. Hur vet jag det? Någon här försökte köpa den, jag ska inte nämna vem. Men den var inte
till salu.
Nu till statuslärans definitionsfråga.
Frank har indirekt svarat ja på faktafrågan. Charlie har
sett vilka som förberett sabotaget och tiger om det. Nästa
fråga, definitionsfrågan blir då: är Charlies handling ett
brott? Frank undviker att öppet svara på frågan:
– Jag vet inte om Charlies tystnad är rätt. Jag är ingen
domare.
Frank är klok nog att inse att det möjligtvis kan vara ett
brott mot skolans statuter eller att disciplinkommittén kan
tänkas betrakta det som ett brott. Han retirerar därför till
nästa nivå där det blir en fråga om brottets kvalité. Frank
lägger upp sin argumentation med jämförelsen som ett
huvudargument. Han jämför det påstådda brottet, Charlies
tystnad, med alternativet, att ange sina skolkamrater. Hans
första argument är emellertid ett annat och skulle kunna
formuleras så här: dömer ni Charlie så förgör ni honom samtidigt och då har Bairdskolan inte längre något berättigande:
Trask: Ni går för långt!
Frank: Ni vet inte vad för långt betyder! Jag skulle visa er
men jag är för gammal och blind. Om jag varit den man
jag var för fem år sedan skulle jag tagit en eldkastare och
bränt ner det här stället. [Ganska drastiskt även för en
överstelöjtnant i amerikanska armén] För långt? Vem i helvete tror ni att ni talar till?
Det som sedan följer är ett stöd för argumentet som bygger
på egna erfarenheter:
Jag har sett det mesta. Jag kunde nämligen se en gång. Och
jag har sett yngre pojkar än de här med armar och ben avslitna. Men det finns inget värre än en amputerad själ. Den
kan ingen protes ersätta.
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
29
Frank utvecklar sitt argument:
Ni tror att ni bara skickar hem den här soldaten med svansen mellan benen. Men jag säger: ni avrättar hans själ! Och
varför? För att han inte är en Bairdman! Gör ni den här
gossen illa, så är ni Bairdsluskar allihop.
Frank tar också vara på möjligheten att återbörda skulden
på de elever som är upprinnelsen till hela incidenten. Och
han gör det på sitt karaktäristiska, tillspetsade sätt när han
vänder sig ut mot auditoriet och ropar:
Harry, Jimmy och Trent, var ni än befinner er: Ni kan också
dra åt helvete!
Franks andra argument utgår från jämförelsen i statuslärans
kvalitétsnivå och skulle kunna formuleras ungefär så här:
Charlie har genom sin handling visat att han är en person
med integritet och hederskänsla till skillnad från skolledningen och den moral de tycks stå för:
När jag kom in hörde jag orden: ”ledarskapets vagga”. Men
när grenen går av faller vaggan. Och den har fallit här.
Skapare av män och ledare – se upp med vilka ledare ni
skapar här [återigen varningen till kommittén och skolledningen]. Jag vet inte om Charlies tystnad är rätt. Jag är ingen domare. Men det här vet jag: Han säljer ingen för att
köpa sin framtid. Och det mina vänner kallas integritet. Det
kallas mod. Sådant bör ledare vara gjorda av.
Frank bygger återigen upp sitt argumentstöd med egna erfarenheter:
Jag har stått vid många skiljevägar i mitt liv. Jag visste alltid
vilken den rätta vägen var. Utan undantag visste jag. Men
jag tog den aldrig. Varför det? För det var alldeles för svårt.
eller tesen; det är knappast någon idé att argumentera för
något som mottagaren redan tycker. Inledningen och bakgrundsteckningen ska alltså användas för att göra mottagaren välvilligt inställd och beredvillig att lyssna.
Det här tillvägagångssättet är knappast Frank Slades. Han
börjar med att kalla rektorns förhör för ”rena smörjan”, och
fortsätter sedan med att rada upp den ena provokationen
efter den andra. Hur är det möjligt att i slutändan avgå med
segern efter en sådan öppning?
Jag tycker mig finna åtminstone två svar på frågan.
För det första är rektor Trasks fåfänga och grandiosa stupiditet en dramaturgisk eftergift för att kunna skapa en tydlig och skarp dramatisk konflikt. I verkliga livet får vi vid
Gud hoppas att hans sort är av det mer ovanliga slaget. Det
här är också en av filmens dramaturgiska svagheter, ämnad
att göra det lätt för Frank Slade att avgå med segern.
För det andra, om vi godtar filmens fiktion, så ska vi finna
att Frank gör det enda rätta, till synes i strid mot retorikens
råd för hur inledning och bakgrund bör utformas. Han säger
det som han på goda grunder antar att åhörarna innerst inne
känner. Han befriar dem från skolans inskränkta paragrafer
och öppnar upp en alternativ väg genom att lyfta fram en
högre princip, den av integritet och heder. På retorikens
språk kallas det att gå till ”allmänna platser”, dvs att ta upp
sådana normer, värderingar och principer som omfattas av
alla. Därav på svenska den tvetydiga beteckningen ”allmänna platser” (loci communes, på latin).
Hans avsteg från retorikens norm för inledning och bakgrund är alltså bara skenbar. Bakom den provokativa ytan är
det han säger just det som mottagaren vill höra.
Franks hållning i talet är förenad med stora risker. Han
kan inte säkert veta vad skolans diciplinkommitté omfattar
för värderingar och om han med sitt utmanande språk provocerar dem eller går över gränsen för det passande. Här har
manusförfattaren bestämt att så inte är fallet. I verkligheten
tror jag att vi för det mesta måste gå en aning mer försiktigt
fram.
Han utvecklar karaktärsargumentet:
Här står Charlie vid en skiljeväg. Han har valt en väg. Det är
den rätta vägen. Den är byggd på principer. Karaktärsdanande.
30
Insinuatio
Talet avslutas så här:
Välvillig och beredvillig
Låt honom fortsätta sin resa. Ni håller den här pojkens framtid i era händer, kommittémedlemmar. Det är en värdefull
framtid. Tro mig. Förstör den inte, skydda den. Ta den till er.
Den kommer att göra er stolta en dag, jag lovar.
Enligt retorikens disposition för ett argumenterande tal så
bör förslaget eller den tes man driver presenteras efter inledningen och bakgrundsteckningen. Tanken med den här ordningen är att talaren i sin inledning och bakgrundsteckning
ska sträva efter att bygga upp så mycket förtroende för sig
själv som person som möjligt. Utgångspunkten i alla argumenterande tal är att det finns ett motstånd mot förslaget
Det är först i avslutningen som Frank formulerar sitt förslag
med orden: ”Låt honom fortsätta sin resa”.
I retorikens disposition för ett argumenterande tal bör
förslaget eller tesen komma i anslutning till bakgrundsteckningen. Anledningen till detta har jag redan berört; inledningen och bakgrundsteckningen är bl a till för att bygga
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
upp förtroende och välvilja. Det står ganska snart i talet klart
för oss vad Franks krav eller förslag går ut på. Men det är viktigt att notera att det inte utsägs förrän i slutet där det kommer som logisk konsekvens av det som han tidigare sagt.
Frank skulle ha kunnat formulerat sitt förslag efter sin
bakgrundsteckning enligt retorikens disposition för ett
argumenterande tal. Det är möjligt att hans tal inte skulle ha
förlorat på en sådan ordning, men det är å andra sidan
osäkert om han hade vunnit på det. Säkert är däremot att
det aldrig är en god idé att i inledningen av ett argumenterande tal presentera sitt förslag. Det gör det näst intill
omöjligt för mig att bryta igenom människors intellektuella
och känslomässiga försvarsmurar. Ju känsligare eller mer
kontroversiellt mitt förslag är, ju försiktigare måste jag gå
fram i mitt tal. I riktigt kniviga fall bör jag enligt retoriken
vänta med att klart formulera mitt förslag till slutet och det
är just vad Frank gör. På retorikens språk kallas ett sådant
försiktigt tillvägagångssätt en insinuation.
Indignation och medlidande
I försvarstal, och för den delen också anklagelsetal, är de två
viktigaste känslorna försvararen eller åklagaren har att spela
på: indignation och medlidande. För den som försvarar gäller det att minska det medlidande som domstolen kan tänkas hysa för den eller de som blivit utsatta för handlingen
och mildra indignationen över förövaren. Åklagarens uppgift är att försöka åstadkomma det motsatta. Frank Slade
spelar också skickligt på dessa känslor, men på ett lite annorlunda sätt. Det finns knappast någon djupare indignation
över det förmenta brott Charlie begått och inte heller något
större medlidande för rektor Trask, som är både offer och
åklagare i det här fallet. I stället väljer Frank att försöka skapa indignation över det orimligt hårda straff som hotar att
drabba Charlie och väcka medlidande med honom för att
han gjort det enda rätta: vägrat att tjalla på sina kamrater
och för detta hotas med att få sin framtid ödelagd.
Statusläran är ett användbart redskap för att finna bästa
möjliga försvarsposition och att utifrån den komma fram
till relevanta och hållbara argument.
Statusläran ligger också till grund för retorikens inventeringsförfarande som vi behandlat tidigare. Det finns dock
en viktig skillnad mellan försvarstalets argumentation och
andra typer av argumentation.
I försvar och anklagelse ligger tyngdpunkten på en argumentation för det som tidigare skett. Det är en argumentation som riktar sig mot dåtid.
I de flesta argumenterande tal och texter som t ex det politiska linjetalet, inom marknadsföring, reklam och försäljning så är argumentationen framtidsinriktad: så här är det
nu – så här borde det bli, prova det nya tvättmedlet X, om du
inte har en Volvo så köp en osv.
Statuslärans första fråga, faktafrågan, måste därför i argu-
mentation som ligger utanför rättegångstalet omformuleras
från: Har det skett? till, kan det ske? eller bättre, är det möjligt att genomföra? Frågan: Är förslaget möjligt att genomföra, är den första fråga jag bör ställa mig, när jag planerar
att presentera ett förslag eller en idé. Svaret på frågan blir
avgörande för om jag ska gå vidare med förslaget.
Om jag finner att mitt förslag är möjligt att genomföra så
blir den andra frågan enligt statusläran en fråga om definition. Jag bör då försöka att definiera mitt förslag utifrån
rådande lagar, moral, normer, värderingar, trender eller
annan värderingsgrund som jag finner lämplig att anlägga
på förslaget. Kommer jag fram till att mitt förslag är i överensstämmelse med den definitionsgrund, eller de grunder
som jag valt att bedöma det utifrån, så blir nästa fråga enligt
statusläran, kvalitetsfrågan. Vad har mitt förslag för kvalité?
Är det först och främst fråga om nytta, nödvändighet, ekonomi, att det är enkelt, praktiskt etc, eller är det moral, trygghet, gemenskap, solidaritet, rättvisa e dyl som är mitt förslags främsta kvaliteter? Statuslärans kvalitetsfråga öppnar
för möjligheten att från argumentplatserna finna de argument som bäst stödjer mitt förslag och därmed anger dess
profil och kvalité.
Det är en rad viktiga frågor och omständigheter i det här
talet som jag inte behandlat, bl a språket, hur talet framförs,
vad Franks blindhet och militära rang kan ha för betydelse i
sammanhanget. Min ambitionen var endast att kort redogöra för statusläran som verktyg för att komma fram till en
hållbar försvarsposition.
Läs mer
Ad Herennium. Övers Birger Bergh. 2:a utgåvan, Rhetor
förlag, 2005.
Mer om försvarstal, se också Line Nybro Petersen:
”Talen efter skandalen”, RetorikMagasinet 22, 2004.
Mer om retorik i filmer, se också Hans Bourghardt: ”Att
hylla”, RetorikMagasinet 25, 2005.
Om författaren
Hans Bourghardt är fil kand med retorikstudier vid Uppsala universitet och Södertörns högskola. Har arbetat
som dramaturg och lektör vid SVT Drama och skrivit
radioteater för Sveriges Radio och NRK.
RETORIKMAGASINET NR. 27 · SEPTEMBER 2005
31
Använd språket!
Retorik handlar om hur vi använder
språket; för att påverka, övertyga,
reflektera, utbyta synpunkter,
undvika missförstånd. Retorik är
samtidigt en konst, ett hantverk, en
vetenskap – och en inspirationskälla
med rötterna i antikens Grekland.
RetorikMagasinet är ett specialmagasin för och om verklighetens
retorik: med analyser, praktiska råd,
recensioner, berömda tal, etc, etc.
RetorikMagasinet kommer fyra gånger
per år och en prenumeration kostar
159:- (företag 250:-).
Prenumeranter får 10-15% rabatt när
de handlar skandinavisk retoriklitteratur i vår Den Retoriska Bokhandeln.
Ren retorik
Rhetor förlag är Skandinaviens enda specialförlag för retorik:
med böcker, tidskrifter och kunskap.
Ring 042-679 59 eller besök oss på
www.rhetor.se