Förslag till innehållsförteckning för en hänsynsplan

Hänsynsplan
Hudiksvalls distrikt
Datum: 2008-01-01
Sammanställd av: Anna Wiklund
Uppdateras senast: 2012-12-31
2
1. INLEDNING ......................................................................................................................... 6
1.1. BAKGRUND ....................................................................................................................... 6
1.2. SYFTE ............................................................................................................................... 6
1.3. AVGRÄNSNING AV HÄNSYNSPLANEN ................................................................................ 6
2. ALLMÄN BESKRIVNING ................................................................................................. 8
2.1. NATURGEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGAR ........................................................................ 8
2.1.1. Beskrivning av geografi ........................................................................................... 8
2.1.2. Berggrund................................................................................................................. 8
2.1.3. Jordarter................................................................................................................... 9
2.1.4. Klimat ..................................................................................................................... 10
2.1.5. Markfuktighet och vegetation ................................................................................. 11
2.1.6. Fauna ..................................................................................................................... 12
2.1.7. Beskrivning av vattenmiljöer .................................................................................. 12
2.2. SKOGSHISTORIA .............................................................................................................. 13
2.2.1. Isens avsmältning ................................................................................................... 14
2.2.2. Jägar- och fiskarkulturer, -500 f Kr ....................................................................... 14
2.2.3. Områdeskontinuerlig odling -500 f Kr ................................................................... 14
2.2.4. Den finska invandringen, 1550- ............................................................................. 15
2.2.5. Skogsbetet ............................................................................................................... 16
2.2.6. Järnbruksepoken, 1650-1890 ................................................................................. 17
2.2.7. Kolning, 1650-1950 ................................................................................................ 18
2.2.8. Sågverksindustrins genombrott, 1850- ................................................................... 18
2.2.9. Flottningsepoken 1856-1968 i norra Hälsingland ................................................. 20
2.2.10. Den agrara revolutionen, 1850-........................................................................... 21
2.2.11. Massaindustrin, 1900-.......................................................................................... 22
2.2.12. ”Den nya skogen”, 1967-..................................................................................... 22
2.2.13. MoDo Skog 1989-................................................................................................. 24
2.3. DAGENS SKOGSTILLSTÅND ............................................................................................. 24
2.3.1. Åldersklassfördelning ............................................................................................. 24
2.3.2. Lövbestånd ............................................................................................................. 25
2.3.3. Tall- och granbestånd ............................................................................................ 26
2.3.4. Trädslagsblandning................................................................................................ 27
3. KARTLÄGGNING AV NATUR- OCH KULTURVÄRDEN ........................................ 29
3.1. INVENTERINGS- OCH PLANERINGSARBETE ...................................................................... 29
3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen ................................................................................... 29
3.1.2. Löpande naturvärdesbedömning ............................................................................ 30
3.1.3. Övrigt beslutsunderlag ........................................................................................... 30
3.2. RESULTAT....................................................................................................................... 30
3.2.1. Områden med höga naturvärden ........................................................................... 30
3.2.2. Kulturmiljöer .......................................................................................................... 32
3.2.2.1. Fasta fornlämningar från förhistorisk tid, inom gamla Bergsjö distrikt ............ 33
3.2.2.2. Finngårdar, inom gamla Bergsjö distrikt ........................................................... 34
3.2.2.3. Fäbodar, inom gamla Bergsjö distrikt ................................................................ 34
3.2.2.4. Fornborgen, Gnarps Vettberg ............................................................................. 35
3.2.3. Vattenmiljöer .......................................................................................................... 35
3
3.2.4. Myrområden inom gamla Bergsjö distrikt ............................................................. 36
3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål ....................................... 37
3.2.6. Tätortsnära områden.............................................................................................. 40
3.2.7. Naturreservat och Holmenreservat ........................................................................ 40
3.2.7.1. Gnarpskatens naturreservat ................................................................................ 41
3.2.7.2. Gnarps Masugns naturreservat ........................................................................... 41
3.2.8. Riksintressens inom gamla Bergsjö distrikt ........................................................... 41
4. BRISTANALYS ................................................................................................................. 42
4.1. ASIO-MODELLEN ........................................................................................................... 42
4.2. REFERENSLANDSKAPET .................................................................................................. 42
4.3. JÄMFÖRELSE MELLAN REFERENSLANDSKAPET OCH DAGENS LANDSKAP. ........................ 42
4.4. PRIORITERING AV OBJEKT ............................................................................................... 43
5. RIKTLINJER OCH MÅL................................................................................................. 45
5.1. AVSATTA AREALER......................................................................................................... 45
5.1.1. Mål ......................................................................................................................... 45
5.1.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 45
5.2. LÖVSKOGAR ................................................................................................................... 46
5.2.1. Mål ......................................................................................................................... 46
5.2.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 46
5.3. ÄLDRE SKOG................................................................................................................... 46
5.3.1. Mål ......................................................................................................................... 46
5.3.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 46
5.4. BRAND ........................................................................................................................... 47
5.4.1. Mål ......................................................................................................................... 47
5.4.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 47
7. REFERENSER ................................................................................................................... 49
8. KARTBILAGA................................................................................................................... 56
8.1. REGIONKARTA ................................................................................................................ 56
8.2. DISTRIKTSKARTA ............................................................................................................ 56
8.3. KARTA ÖVER AVSATTA AREALER ................................................................................... 56
8.4. AVSATTA AREALER, FÖRDELNING PÅ BIOTOPGRUPPER.................................................... 56
8.5. TRÄDSLAGSFÖRDELNING ................................................................................................ 56
8.6. MARKFUKTIGHETSKLASSER ............................................................................................ 56
8.7. VEGETATIONSTYPER ....................................................................................................... 56
8.8. JORDARTER .................................................................................................................... 56
9. RAPPORTBILAGA ........................................................................................................... 57
9.1. SVEGB02 ”SKOGSTILLSTÅND PER ÅLDERSKLASS, INKL NATUROMRÅDEN” ................... 57
9.2. SVEGB03 ”AREALUPPGIFTER” ...................................................................................... 57
9.3. SVEGB04 ”NATUROMRÅDEN” ...................................................................................... 57
9.4. SVEGB50 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, AVSATTA AREALER” ............................. 57
9.5. SVEGB51 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, BIOTOPSGRUPPER” ................................ 57
9.6. SVEGB52 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, BRÄNNINGAR” ...................................... 57
9.7. SVEGB53 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, LÖVSKOGAR” ........................................ 57
9.8. SVEGB54 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, ÅLDERSKLASSFÖRDELNING” ................. 57
9.9. SVEGB55 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, ÖVRIGA NULÄGESUPPGIFTER” ............... 57
4
9.10. SVEGB56 ”UNDERLAG FÖR HÄNSYNSPLANER, REFERENSLANDSKAP”......................... 57
10. ÖVRIGA BILAGOR........................................................................................................ 58
10.1. BESKRIVNING AV ASIO-MODELLEN OCH BRISTANALYSEN ........................................... 58
5
1. Inledning
1.1. Bakgrund
Naturligt förekommande växter och djur skall ges möjlighet att långsiktigt kunna fortleva i
skogslandskapet. För att detta skall uppnås krävs att det kontinuerligt och på lång sikt finns
olika biotoper i skogslandskapet. Vissa biotoper, som lövdominerade skogar som uppkommit
efter skogsbränder, kan inte konserveras utan måste nyskapas. Många arter, t ex tjäder, kräver
tillgång till flera olika typer av biotoper.
Hänsynsplanen omfattar dels en kartläggning av befintliga natur- och kulturvärden och dels en
bedömning av vilka miljöer som helt eller delvis saknas i dagens skogslandskap.
Utifrån resultaten utformas långsiktiga mål för att naturvärdena bibehålls eller ökar genom att
bristmiljöer återskapas.
Natur- och kulturhänsyn kan uppdelas i tre olika skalor: detalj-, bestånds- och landskap.
Naturvård på detalj- och beståndsnivån regleras genom bl.a. lagkrav (Skogsvårdslagen) och
genom skogscertifieringen. Skogsbruket på Holmens skogar är sedan december 1998
certifierat enligt den svenska FSC-standarden (Forest Stewardship Council).
På detalj eller beståndsnivå kan man gynna arter som är beroende av vissa miljöer eller
substrat genom att exempelvis spara träd på impediment, lämna naturvärdesträd, tillskapa död
ved eller genom att gynna framtida naturvärdesträd vid röjning eller gallring. Detta finns
närmare beskrivet i Holmen Skog Riktlinjer för Uthålligt Skogsbruk.
Naturvårdsplanering på landskapsnivå syftar till att ha en god fördelning i tid och rum av till
exempel nyckelbiotoper, äldre skog, lövdominerad skog och bränd skogsmark.
Denna hänsynsplan beskriver Holmen Skogs naturvårdsarbete på landskapsnivå.
Ett av åtagandena i svenska FSC-standarden är att certifierade markägare frivilligt undantar
5 % av den produktiva skogsmarken för att bevara eller främja den biologiska mångfalden. Ett
av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen
inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning.
1.2. Syfte
De tre huvudsyftena med Holmen Skogs hänsynsplaner är att:
 ge ett landskapsperspektiv för natur- och kulturmiljövården
 ge underlag för avverkningsberäkningar
 fungera som hjälpmedel vid extern information.
1.3. Avgränsning av hänsynsplanen
Hänsynsplanen avfattas inom distriktets gränser. Varje distrikt utformar en eller i
undantagsfall flera hänsynsplaner. Hänsynsplanen kan innehålla ett eller flera
hänsynsplanområden. Hänsynsplanområdet avfattas utifrån vad som kan ses som en
6
sammanhållen enhet med hänsyn till markinnehavets arrondering, naturgeografi, lokalklimat,
vattenavrinningsområde.
Denna hänsynsplan är en sammanslagning av gamla, Hudiksvall och Bergsjö distrikt till det
som idag kallas Hudiksvalls distrikt. Distriktet har i hänsynsplanen delats upp i två
hänsynsplanområden, kustnära skog samt skog i inlandet. Områdesgränserna följer
sockengränser och redovisas i kartbilagan.
1) Kustnära (Gnarp, Harmånger, Rogsta, Hälsingtuna, Idenor och Njutångers socken)
2) Inlandet (Bergsjö, Ilsbo, Forsa och Nianfors socken)
Hänsynsplanen är ett resultat av en lärande process. Hänsynsplanen skapas genom att
information om våra skogar insamlas och bearbetas utifrån de kunskaper vi har idag i
skogsekologi samt i skoglig natur- och kulturvård.
Hänsynsplanen är ett levande dokument. Förändrade förhållanden, förbättrade
inventeringsunderlag, nya forskningsrön med mera medför att hänsynsplanen ska uppdateras
kontinuerligt. Denna hänsynsplan gäller som längst t.o.m. utgången av 2012.
Beslut om avsättning av nya områden, som ännu inte är avsatta i hänsynsplanen, görs i en
samlad bedömning när hänsynsplanen uppdateras. Vägledande är beståndets befintliga
naturvärden, och att naturvårdsnyttan maximeras hos avsatta bestånd. Vid uppdateringen byts
bestånd ut mot sådana som har högre naturvärden, i enlighet med gällande
certifieringsstandard.
Kartmaterial som visar avsatta områden i hänsynsplanen lämnas ut på förfrågan. I första hand
hänvisas till det material som bifogas hänsynsplanen. Tag kontakt med distriktskontoret för
mer detaljerade kartor.
7
2. Allmän beskrivning
2.1. Naturgeografiska förutsättningar
2.1.1. Beskrivning av geografi
Hudiksvalls distrikt är beläget längs södra norrlandskusten i Hälsingland och omfattar
Hudiksvalls samt Nordanstigs kommun, förutom Delsbo, Bjuråker och Hassela socken som
inte ingår i distriktet. Hudiksvalls distrikt ligger mellan breddgrad 61º 3´och 62º 9´.
Inom distriktet finns cirka 30 300 ha produktiv skogmark som ägs av Holmen Skog. Andra
stora markägare inom distriktet är Nordanstigs samt Hudiksvalls kommun, Uppsala stift och
Svea Skog. Största innehavet ägs av enskilda privata skogsägare.
Innehavet är väl arronderat med flera större block; 7 300 ha runt det gamla brukssamhället
Nianfors, 5 000 ha omkring Iggesund, 1 500 ha i Rogsta socken, 3 500 ha i Harmånger, 3 300
ha omkring Gnarp samt 8 500 ha i Bergsjö socken. Dessutom finns mindre spridda skiften
inom distriktet. Till innehavet hör också ett antal öar i Njutångers skärgård varav två större,
Innerstön och Olön, 282 respektive 42 ha produktiv skogsmark. Holmen äger även en del
mindre öar längs kusten i Nordanstigs kommun.
Enligt Lundqvist (1963) betecknas området som storkuperat. Skillnaden mellan lägre och
högre partier är i kustområdet omkring 50 meter, längre in i landet upp till 300 meter.
Området har en tämligen låg kustlinje, utan direkt skärgård.
Distriktets högsta berg är Stornipen, 441 m ö h som ligger längst västerut i Bergsjö socken.
Andra höga berg är Björnåsen, Gammelbodåsen och Västansjökullen i norr samt Lenåsen och
Ysberget i söder.
Största sjöarna är Längsterbosjön, Älgeredssjön, Storsjön och Grännsjön i norr samt Långsjön
och Storsjön söder om Forsa samt Stor-Nien och Finnsjön längst i söder.
Distriktsgränser och region Iggesunds markinnehav framgår i kartbilagan.
2.1.2. Berggrund
Lundegård (1967) har beskrivit berggrunden i Gävleborgs län. Detta redovisas i SGU´s
berggrundskartor.
Enligt SGU´s berggrundskartor domineras berggrunden inom distriktet av sedimentgnejs som
bildats ur arkosartade sedimentbergarter. Vanligast är glimmergnejs, granatgnejs och
granitgnejs.
Kölåns dalgång och markerna söder om Hasselasjön mot sockengränsen ligger inom det stora
block av gnejsgranit som dominerar i norra Hälsingland. Vanligast är ögongnejsgraniten.
Väster om Gnarp, från Gränsfors förbi Gårdsjön upp till länsgränsen, finns ett betydande
massiv av Åsbydiabas.
8
Som kuriosa kan nämnas att ett litet stråk av den basiska berggrunden diabas även finns vid
Dragviken, ca 4 km sydost om Iggesund.
Kustzonen är i bergartshänseende mycket växlande.
Räffelriktningen inom distriktet går i stort sett från N 50 - 60 V.
2.1.3. Jordarter
Jordarterna inom Gävleborgs län har beskrivits av Lundqvist (1963). Detta redovisas i SGU´s
jordartskartor över distriktet.
Högsta kustlinjen, HK ligger inom Hudiksvalls distrikt på 240-250 m ö h och är ofta väl
synligt i terrängen i form av strandterasser, klapperstensfält och kalspolade berghällar.
Kustlandskapet har formats av både inlandsisen och den därefter stigande och sedan
sjunkande havsnivån. Områden som ligger ovan högsta kustlinjen finns i Nianfors och
Bergsjö socken, där de högsta topparna når över 400 m ö h.
Den osvallade marken ovan HK innehåller stor del finkornigt jordmaterial medan områdena
som påverkats av havsvågornas bearbetning uppvisar stora variationer, alltifrån mycket grova
jordarter till slätternas och svackornas mjälor och leror.
Jordartskarta från SGU anger att morän av ospecificerad kornstorlek är den vanligaste
jordarten, med stora sammanhängande rik- och storblockiga områden. Erfarenhetsmässigt är
väl känt att sandig-moig är den dominerande kornstorleken. Moiga typer finns inom
höjdområdena. Grusiga typer finns men dessa är troligen mer eller mindre påverkade av
bränningarna under äldre skeden. Moränmaterialet i kustzonen är starkt svallat upp till ungefär
5 km från strandlinjen. I dalgångarna kan dock svallat material förekomma betydligt längre in.
Svallgrus och svallad morän har en ganska stor utbredning inom kustzonen. Oftast är det
krönen av höjderna som är mest bearbetade. Klapperstensfält förekommer längs kusten.
Av de finkorniga sedimenten är finmo den vanligaste. Den förekommer i det stora dalstråket
från norr om Älgeredssjön mot ONO förbi Gnarp. Inslag av mjäla finns t ex runt Bälingsjön i
Jättendal socken. Lera är sällsynt.
Inom distriktet är marken till största delen podsolerad.
Landskapet har även formats av den jordbrukande befolkning som i första hand tagit de lägre
terrängavsnitten i anspråk och som givit upphov till de sammanhängande arealer
jordbruksmark som finns eller har funnits inom distriktet idag.
Nordväst och sydost om Iggsjön i Iggesund finns ett stråk av isälvssediment med sand samt
två stråk inom Harmångersåsen och Gnarpsåsen.
Harmångersåsen börjar vid Stocka och fortsätter via Harmånger mot Älgeredssjön. Åsen
fortsätter förmodligen på botten av Hasselasjön och följer sen Kölån och sträcker sig vidare
nordväst om Stensjön.
9
Gnarpsåsen dyker upp ungefär en halvmil från kusten och går därifrån förbi Gnarp, svänger 67 km väster därom mot NV till det breda dalstråket mellan Villsjön och Annsjön, sedan
återigen mot länsgränsen i väster. Som sammanhängande stråk upphör Gnarpsåsen kring HK,
strax norr om länsgränsen, vid Johannesfors.
I kustbandet och på öarna i skärgården finns här och var skalgrusbankar av varierande
mäktighet. Utbredningen av skalbankar är inom distriktet rikligt jämfört med övriga delar av
Norrland. Det förefaller som huvudparten av skalbankarna är belägna i lä-lägen mot väster, på
en höjd över havet som oftast motsvarar senneolitisk tid och bronsålder. Skalbankarna har
ökat kalkhalten i marken.
Torvmarkernas andel av landarealen varierar inom distriktet. Myrfattigast är dalgångarna och
sedimentslätterna. Myrrikast är de kuperade områdena.
I kartbilagan redovisas exempel på temakarta över jordarter.
2.1.4. Klimat
Distriktet ligger inte inom något utpräglat lokalkontinentalt eller lokalmaritimt område.
Försommartorka förekommer dock vissa år.
Vegetationsperioden (medeltemperatur över +5ºC) är inom större delen av distriktet 150-180
dygn, framräknat från åren 1961-1976 (Odin, Eriksson och Perttu 1983).
Temperatursumman under vegetationsperioden varierar från cirka 1 200 dygnsgrader i
kustområdet ned till drygt 750 dygnsgrader i höjdlägen i distriktets västra del. Enligt
(Lundmark 1988) ligger distriktet i ”Medelgod temperaturzon” 1 100 – 1 300 dygngrader.
Enligt SMHI´s statistik för åren 1931-1960 varierar årsmedeltemperaturen från +5º C vid
kusten till cirka +3º C i de inre västra delarna. Genomsnittstemperaturen för varmaste
månaden, juli-augusti är +15º C, för den kallaste månaden, februari under -5º C.
Årsmedelnederbörden längs kusten är ca 600 mm. Omedelbart innanför kustbandet ökar
nederbördsmängderna snabbt. Inom distriktets västra del är nederbördsmängden markant
högre, cirka 800 mm. Nederbördsökningen mot väster orsakas av nordostliga vindar med
åtföljande nederbördsområden. Denna vädertyp uppvisar relativt hög frekvens under perioden
september-april. Nederbörden har normalt ett maximum under höstmånaderna.
Humiditeten (nederbörd minus avdunstning) finns sammanställd i klimatdata för åren 19511980 (Eriksson 1985) till 0-50 mm. Enligt en indelning av landet i sju humiditetregioner,
alltifrån ” Mycket sommartorr klimatregion” i sydöstra delen av landet till ”mycket starkt
humid klimatregion” i väst ligger distriktet inom den ”Svagt humida klimatregionen”.
Klimatförändringar är en het fråga idag. I klimatsammanhang jämförs aktuella värden med
medelvärden för en längre period. Därför jämför vi idag våra värden med den så kallade
standardnormalperioden 1961-1990. 1991 startade en ny period som kommer att löpa fram till
år 2021. Nu har dock halva av den nya perioden gått och det har gjorts en jämförelse av SMHI
för de senaste femton åren med trettioårsperioden dessförinnan. Sammanfattningsvis har
vädret under de senaste 15 åren blivit varmare och blötare än tidigare. För året som helhet kan
10
vi se att temperaturökningen är störst i mellersta Sverige och utmed Norrlandskusten. Den
genomsnittliga ökningen för hela landet är 0,9 º C från 1961-1990 till 1991-2005.
Årsnederbörden har också ökat i så gott som hela landet. Ökningen är störst i mellersta och
norra Norrland (10-15 %), även i Götaland är ökningen markant (10 %). I Svealand och södra
Norrland är dock ökningen mindre (0-5 %). Temperatur- och nederbördsförändringar har
under årens lopp varierat men den sentida ökningen tror de allra flesta forskarna är en följd av
växthuseffekten.
Hur kommer då klimatförändringarna att påverka Holmen Skog, distrikt Hudiksvall i
framtiden? Kanske dags att plantera ädla lövträd?
2.1.5. Markfuktighet och vegetation
Distriktet ligger inom det boreala barrskogsbältet. I “Atlas över Sverige“ (1953) har man valt
beteckningen “sydtaigan“.
Norra delen av distriktet var före kulturskogsbrukets inträde kraftigt grandominerat.
Hesselman (1935) har upprättat kartor över barrskogens arealfördelning på tall-, gran- och
barrblandbestånd, på grundval av riksskogstaxeringens beståndsbeskrivningar 1923-26.
Mellan E4:an och havet dominerade barrblandbestånd.
I södra delen av distriktet domineras trädskiktet av barrblandskogar med inslag av rena talloch granbestånd. Trädslagsrena barrungskogar planterade från 1950-talet och framåt finns
oavsett bonitet. Under 1960-talet planterades rätt stor areal åkermark med främst gran, men
även tall och i viss mån lärk planterades. Enstaka äldre exemplar av lärk finns i
Nianforsområdet, förmodligen uppkomna genom fröspridning från det att brukssamhället
planterade lärkträd.
Beståndsbildande lövträdslag är i första hand björk och asp. Det finns mindre bestånd av gråal
och främst efter kusten på fuktiga marker och längs stränder klibbal. Det förekommer även
enstaka inslag av de ädla lövträden lind, lönn, alm och hassel. Arterna utgör relikter från en
varmare tidsperiod. Hassel förekommer t ex kring Trösten.
Blåbärstyp (enl. skogshögskolans boniteringssystem) är den vanligaste vegetationstypen inom
distriktet. Kännetecknande för de kustnära delarna är det inom små avstånd är stora
variationer i vegetationstyp.
Inom vissa områden påverkar berggrunden växtligheten lokalt, ett exempel är diabasens
jordförbättrande inverkan på marken där havtornet finns inom Gnarps och Jättendals socknar.
I länsstyrelsens inventering och redovisning av värdefull natur i Gävleborgs län (Rapport
1997:12) redovisas bl a dessa två områden som särskilt värdefulla ur botanisk synpunkt.
 Dels Östanåberget strax väster om centrala Iggesund mot Viksjöns norra strand där en
skalgrusbank ger upphov till en örtrik lundvegetation med t.ex. brudsporre, nattviol
och darrgräs. Av stort intresse är också förekomsten av oxel som där växer i ett tiotal
exemplar. Lokalen är en av de nordligast kända i Sverige.
 Det andra botaniskt intressanta området som är nämnt i rapporten är Karlsnäsbergen
norr om sjön Stor-Nien. På dess branta och sydexponerade bergssida påträffas en svagt
sydbergsartad flora med lönn, trolldruva, getrams, myskmåra och bergrör.
11
I kartbilagan redovisas exempel på temakarta över fördelningen på markfuktighetsklasser och
vegetationstyper.
2.1.6. Fauna
Det högre djurlivet är representativt för det norrländska skogslandskapet med jaktbara
stammar av såväl älg och rådjur som skogsfågel och hare. Observationer av björn och lodjur
är inte ovanliga, även vargen är på intågande.
Lyckad häckning av havsörn konstateras årligen någonstans inom distriktet, dock inte alla år i
bon som ligger på av Holmen ägd mark.
Bävern har koloniserat sig i bäckar och åar inom distriktet och upplevs vara ett problem på
många platser då den dämmer och svämmar skogar.
Sälstammen har återhämtat sig till den grad att den upplevs som ett stort problem av
yrkesfiskarena.
2.1.7. Beskrivning av vattenmiljöer
Inom distriktet finns i huvudsak fyra stora vattensystem, Harmångersån och Gnarpsån samt
Nianån och Dellångersån. Dessa åar med biflöden sträcker sig från kusten genom distriktet.
Det finns även flera mindre bäckar som har direkt förbindelse med havet.
Nianån som avvattnar de reglerade Niensjöarna mynnar i havet vid Njutångersfjärden. Ån är
flottledsrensad och även i övrigt kraftigt påverkad av mänsklig aktivitet. Trots detta hyser den
en intressant och värdefull fauna. Särskilt värdefull är förekomsten av flodpärlmussla och
utter samt lokala bestånd av öring av god kvalitet. En studie av kalkningseffekter på faunan
som utfördes 1986 och 1990 visar att ån före kalkningen hade en fauna med inslag av både
renvattenkrävande och försurningskänsliga arter. Efter kalkning har bottenfaunan i ån reagerat
med ökat art- och individantal. Antalet försurningskänsliga arter ökade trots att inga direkta
försurningsskador kunde påvisas före kalkning. (Länsstyrelsen rapport 1997:12).
Delångersån som avvattnar Svågan och Dellensjöarna (Delsbo, Bjuråker socken) rinner
genom ett antal sjöar på sin väg genom distriktet innan den slutligen mynnar i havet vid
Saltvik. Ån är av särskilt stort värde som lekvatten för havsvandrande öring och
vandringsunderlättande åtgärder har utförts vid Delåkvarn. I ett biflöde finns ett värdefullt
bestånd av flodkräfta.
Kraftverk finns bl a i Gnarpsån vid Milsbron, Gällsta och Gränsfors. I Harmångersån finns
kraftverk vid Strömbacka, Forssa och Stocka. I Stocka har en fisktrappa för havsvandrande
fisk byggts. Det finns även kraftverk i Iggesundsån.
Yrkesfisket är uteslutande lokaliserat till kustområdena och är numera av liten omfattning.
Fritidsfisket är betydande över hela distriktet. Det administreras av de lokala
Fiskevårdsområdesföreningar.
12
De flesta vattendrag hyser goda stammar av ädelfisk. Biflödena, även de minsta, är fina
lekplatser för öringen. I strömmarna i Hassela finns harr. I huvudfåran i både Gnarpsån och
Harmångersån fångas varje år betydande mängder av havsöring och lax upp till i höjd med de
nedersta kraftverken.
Flodkräfta finns här och var inom distriktet men hotas nu av kräftpest som sprider sig från
Signalkräftan.
Enligt Ståhl (1994) finns enstaka områden med utter bl a inom övre delen av Harmångersån.
I Dyrån finns rikligt med flodpärlmussla (Granström, 1994).
Enligt Länsstyrelsen Gävleborgs län (1995:6) är norra Hälsingland inom ett av de mest
kvicksilverbelastade områdena i Sverige. Prover, från 1985-92, på gädda i Nordanstigs
kommun ligger mellan 0,5-1,0 mg HG per kilo.
Kustområdet utanför Strömsbruk var recipient för en cellulosafabrik och kloralkalifabrik som
båda är nedlagda (1982 respektive 1972). I den inre delen av recipienten har bottensedimenten
fortfarande hög halt av organiskt material och förhöjda kvicksilverhalter.
Gävleborgs län tillhör de delar av landet som drabbades hårdast av det radioaktiva nedfallet i
samband med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Många sjöar inom distriktet har fortfarande
cesiumhalter i fisk över gränsvärdet på 1500 Bq/kg.
De flesta sjöarna inom distriktet är relativt grunda.
Enligt Liedgren (1992) har många av de mindre sjöarna genom dikningsåtgärder sänkts under
1700- och 1800-talen. Alla åar och nästan alla småbäckar är påverkade av människans
markutnyttjande. De finska invandrarna grävde kanaler och dämde.
Flottningshanteringen innebar att vattenlederna rensades på sten samt att rännor och dammar
byggdes. Under slutet av 1960-talet revs flottningsdammar och -rännor till i höjd med
Johannesfors i Hassela socken.
2.2. Skogshistoria
Den skogsmark och de skogsekosystem som vi idag kan studera har en lång och växelrik
historia.
Spännvidden inom distriktet är stor när det gäller skogarnas historik. Inom de östra, kustnära
delarna av distriktet finns en lång markanvändningshistoria. Området koloniserades under
förhistorisk tid och bygden är rik på kulturminnen. Befolkningens påverkan på landskapet i
sin helhet var, dels genom det låga befolkningsantalet dels genom människornas sätt att
utnyttja naturtillgångarna, försumbar.
Skogsbygden i väster var endast i mindre grad koloniserad före medeltidens slut. Här skedde
bosättning, i stora och ofta orörda skogsområden i norr, till stor del i form av finsk invandring
för svedjebruk, främst på 1600-talet.
13
2.2.1. Isens avsmältning
Istider och mellanistider har länge förekommit i ett cykliskt förlopp. Den senaste inlandsisen
avsmälte i Hälsingland 7500-7000 f Kr. Efter isens avsmältning startade björkens invandring
som gav upphov till en öppen örtrik björkskog. Kort därefter invandrade tallen. Granen
började sin invandring i Sverige på 500-talet f Kr. Inte förrän på 1500- och 1600-talen nådde
granen sin naturliga sydgräns mot Blekinge, Skåne och Halland.
2.2.2. Jägar- och fiskarkulturer, -500 f Kr
Det tidigaste mänskliga utnyttjandet av skogsmarken var som jaktmark. Folket som då fanns
var ett kringvandrande jägarfolk som levde av skogens jaktbara vilt samt av det fiske som
fanns i sjöarna och vattendragen.
Med hjälp av den kända strandlinjeförskjutningen kan man beräkna att de äldsta
havskustboplatserna i Hälsingland var bebodda från omkring 5000 f Kr. Det rörde sig då om
jägar- och fiskarkulturer som levde på stenåldersstadiet.
Under den yngre stenåldern (cirka 2500-2000 f Kr) började sädesodling förekomma. Under
denna tid började troligen också kreatur medföras på vandringarna, främst oxe, svin, get och
får. Befolkningen var då odlande jägare och fiskare. Odlings- och betesmark skapades genom
svedjning i skogarna.
Levnadssättet under bronsåldern (1800-500 f Kr) torde inte vara annorlunda än under yngre
stenålder. Befolkningen var jägare och fiskare med inslag av sädesodling och boskapsskötsel.
Den nomadiserande befolkningen trängde fram allt längre efter älvdalar och sjöstränder men
utan att detta medförde nämnvärd påverkan av naturen.
Nordost om Mellanfjärden ligger ett 25-tal spridda bronsåldersrösen på låga berg nära de stora
klapperstensvallarna. Längs bronsålderskusten i Harmånger finns också talrika rösen.
Skogen utnyttjades under sten- och bronsålder främst som jaktmark. Dessutom togs brännved
och byggnadsmateriel ur skogen.
Med hänsyn till den mycket glesa befolkningen torde Hudiksvalls distrikt kring 500 f Kr ha
varit i stort sett helt urskogsartat.
2.2.3. Områdeskontinuerlig odling -500 f Kr
Under järnåldern (500 f Kr-1500 e Kr) utvecklades i mellersta Norrlands kustland en rik
bondebygd. Detta framgår bland annat av gravfynd i storhögar i norra Hälsingland.
Liedgren (1992) har beskrivit bebyggelseutvecklingen i norra Hälsingland under järnåldern.
Under denna tid skedde en markant koncentration av befolkning och bebyggelse till
odlingsmässigt gynnsamma trakter. Vid den allt intensivare åkeranvändningen visade det sig
att lerslätter och älvdalar erbjöd de bästa odlingsbetingelserna och bebyggelsen kom därför att
öka starkt inom sådana områden. I första hand anlades gårdarna i skyddade vikar med tillgång
till goda jordar och betesproduktiva våtmarker. Byalandskapet hade nu bildats. I Hälsingland
är områdeskontinuerlig odling dokumenterat från ca 400 f Kr men antalet gårdar i norra
Hälsingland bör ha varit mycket begränsat fram till Kristi födelse.
14
Från primära bebyggelser i Hög, Hälsingtuna och Jättendals socknar utvecklades bygden i
norra Hälsingland. Enligt Ramqvist (1988) var mellannorrland under äldre järnålder uppdelad
i sju större bebyggelseområden eller folkland. Norra Hälsingland var uppdelat i folklanden
Sunded och Nordanstig (=Jättendalsområdet). Dessa åtskiljdes under både forntid och senare
tid av stora nästan obefolkade områden. Norr om bebyggelsen i Nordanstig låg ett tämligen
omfattande skogsområde, Årskogen, som var en naturlig gräns mellan den agrara bebyggelsen
i Medelpad och Hälsingland.
Antalet gårdar steg kontinuerligt under loppet av romartid och folkvandringstid. En mycket
stor andel av gårdarna i norra Hälsingland förefaller ha anlagts under den äldre järnålderns två
sista århundraden (400-600 e Kr). År 600 e Kr kan uppskattningsvis 600-700 gårdar ha funnits
inom norra Hälsingland.
Den folkvandringstida bebyggelseexpansionen kom inte att få någon fortsättning under början
av yngre järnålder (600-900 e Kr). Denna period innebar ett övergivande av ett stort antal
gårdar. Förändringen kan endast förklaras av att antalet människor som bodde i norra
Hälsingland minskade mycket markant. En kraftig bebyggelseexpansion kom inte åter igång
förrän under sen vikingatid (900-1050 e Kr) och tidig medeltid.
Längs hela distriktets kust förekommer rösen och stensättningar. Att döma av nivåerna över
havet härrör en hel del av kustens gravar från järnåldern.
Utvecklingen av bondebygden medförde att sedimentmarkerna längs kusten under järnåldern
förändrades från tätvuxna skogar till öppet beteslandskap. I anslutning till dessa uppodlade
marker har skogsekosystemet varit kraftigt påverkat av människan sen Kristi födelse.
Det kuperade dalgångslandskapet i norra Hälsingland hade under järnåldern en annan karaktär
än det utdikade och torrlagda landskap man möter idag. Under förhistorisk tid och långt in i
historisk tid har dalgångsbottnarna i många fall haft betydande arealer med våtmarker. Dessa
översvämmades om vårarna och tillfördes likt översilningsängar en mängd näring. Genom
hela järnåldern kan man följa det intensiva utnyttjandet av dessa våtmarker.
Under medeltiden (1060-1521) skedde inga större förändringar på landsbygden med avseende
på människans förhållande till naturen. Landskapets successiva uppodling mötte många
bakslag och störningar. Under 1350-talet rasade digerdöden och många gårdar och byar
övergavs. Uppror och krig var ständigt förekommande.
2.2.4. Den finska invandringen, 1550Finnbygderna i Gävleborgs län är till stor del lokaliserade till de skogsområden, som numera
ägs av de stora skogsbolagen. En stor del av skogsmarken väster om Hassela är gamla
finnskogar.
När de finska kolonisatörerna mot slutet av 1500-talet och under 1600-talets förra hälft kom
till Sverige, slog de sig ner på kronoskogarna, d v s de skogar som kronan gjorde anspråk på
och som låg utanför den äldre bygdens direkta intresseområden. Kronan uppmuntrade, under
den finska kolonisationens initialskede, nybyggare att slå sig ner i dessa områden.
15
Kolonisationen kan till viss del vara resultatet av en medveten politik, en dåtida
“regionalpolitik“. Staten ville öka skatteintäkterna.
Finnhistorien i Hassela socken beskrivs ingående av Goethe (1942) och Lööw (1985).
Finnbygd är alltid skogsbygd. Med 85 % av arealen täckt av skog och endast 3 % åkermark är
Hassela socken en utpräglad skogsbygd och har som sådan genomgått en ganska typisk
utveckling.
De finska kolonisatörerna slog sig ner på de hitintills obebyggda moränjordarna ovan den
högsta kustlinjen. Finntorpen kom att förläggas utanför den äldre bygdens direkta
intresseområden, byskogarna. Den första finska bosättningen i Hassela socken tillkom 1598
på Rigåsen, norr om Kölsjön. Kölsjön var under 1600-talets första hälft ett centrum för finsk
invandring.
Finnbosättningarna vid Kölsjön skiftades och skattlades redan 1625 och gräns uppdrogs då
mellan Kölsjöns och Hasselas byskogar. Denna gräns “Finnrå“ finns fortfarande kvar med
stora fyrkantiga rösen med jämna mellanrum och uppfattas alltjämt som gränsen mellan
“frambygden“ och “finnbygden“.
Bebyggelseutvecklingen i Hasselas finnmarker under senare del av 1600-talet och fram emot
mitten av 1700-talet tycks ha befunnit sig i en stagnationsperiod. Inte ens de nytillkomna
finnbosättningarna under perioden har resulterat i någon vidare kolonisation inom området.
Den stora ökningen av bosättningar, och därmed befolkningens ökning, inträffade först från
mitten av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet. Befolkningen ökade då från 300 personer
(år 1750) till 1700 personer (år 1850), en mycket kraftig ökning på 100 år.
Svedjebruk har förekommit i distriktets skogar sedan långt tillbaka i forntiden. I och med den
finska invandringen blev svedjandet i skogarna väster om Hassela omfattande. Svedjebruket
pågick till mitten av 1800-talet, främst runt de ursprungliga områdena. Den senast kända
svedjningen skedde kring Svartvallen, norr om Korpåsen, på 1880-talet. Svedjebruket har haft
stor påverkan på distriktets skogar, både biologiskt och kulturhistoriskt.
Runt de finska bosättningarna finns idag många kulturhistoriska lämningar, främst
vattenanläggningar, som kvarnrester, linskäktar, och sågverksrester. Husgrunder och
jordkällare är också vanliga.
2.2.5. Skogsbetet
Att bruka jorden var inte den väsentligaste näringen i Hälsinglands skogsmarker. Det var
istället boskapsskötsel som gjorde livet möjligt utanför de bördigare sedimentmarkerna.
Boskapsskötseln spelade en central roll och bestämde byns markanvändning. Boskapen hölls
på bete i skogen under barmarksperioden och vinterfoder insamlades från naturliga
ängsmarker samt från myrar och sjöstränder. Det förekom också en betydande lövtäkt och
insamling av tall- och enris. Även tallbarken togs till vara som vinterfoder vilket var ett
oerhört virkesslöseri då man ofta inte tog till vara de nedhuggna stammarna. Boskapen
behövde under sommaren väldigt stora skogsarealer för att få tillräckligt med bete.
16
En specialform av utmarksbetet utgjorde den säsongsvisa betesdrift som var kopplad till
fäbodväsendet. Kring fäbodvallarna förekom skogsbete på stora ytor. Enligt Länsstyrelsen i
Gävleborgs län (1996:9) hade skogsbetet på fäbodarna stor betydelse fortfarande kring 1930.
Skogsbete har förekommit ända sedan bronsåldern. Efter den finska kolonisationen på 1600talet kom större delen av distriktets skogsmark att påverkas av skogsbete. Skogsbetet har
sedan minskat i takt med avfolkningen av skogsbyarna och är idag i det närmaste obefintlig.
2.2.6. Järnbruksepoken, 1650-1890
Under 1600-talets senare hälft stimulerade myndigheterna anläggning av järnbruk längs de
skogrika norrländska kusterna. Orsaken till detta var skogsbrist i det järnbrukstäta
bergslagsområdet. När bergsindustrin expanderade, ändrades också kronans inställning till de
finska invandrarna. Kronan uppmuntrade nu inte längre nybyggare utan motarbetade dem i
stället. Kronoskogarna omvandlades till så kallade rekognitionsskogar, som stod till brukens
förfogande.
Äldst av järnverken på distriktet är Ströms järnbruk och Gnarps masugn som fick sina
privilegier på samma dag 1672. Gnarps masugn anlades vid den lilla Gnarpåns utlopp i havet
och Ströms järnbruk anlades invid strömmarna i Harmångersån i Holm, till vilket 1 500 ha i
Rogsta hörde. Under de följande åren efter 1672 utökades bruket, dels genom förvärv av flera
hemman, dels genom att en masugn och en andra hammare anlades vid Ström. 1685
grundades också Iggesunds Bruk av handelsmannen Isak Breant.
Tillgången på ved att framställa kol av var en av de viktigaste produktionsfaktorerna, och en
ständig källa till bekymmer för järnindustrin på 1600- och 1700-talen. När bruken anlades fick
man privilegium till koltillgången inom ett geografiskt område (distrikt) som hörde till varje
bruk. För att säkerställa tillgången på kolskog ansökte Isak Breant i början av 1690-talet om så
kallad rekognition till Iggesunds Bruk, vilket beviljades 1694. Att få tillgång till
rekognitionsskog innebar att man fick utnyttjanderätt till av staten anvisade
kronoallmänningar mot en årlig avgift. I resolution av bergskollegium 1694 fastställdes
rekognitionsskogens omfattning och avgift. Skogen bestod av två delar: Innerstön, Njutångers
kronoallmänning samt södra delen av Forsa kronoallmänning, de två sistnämnda hängde
samman till ett område.
Under slutet av 1700-talet började tankarna på att flytta en del av järnhanteringen närmare
centrum av kolområdet att växa fram. 1797 stod bruksanläggningen vid sjön Stor-Niens
utlopp, Nianfors, färdig. Några år tidigare hade man försäkrat sig om erforderliga
skogstillgångar genom ett skogsförvärv om ca 4 000 ha söder om Stor-Nien.
År 1721 brände ryssarna ner masugnen i Gnarp. Masugnen byggdes upp igen.
År 1737 bestod Ströms bruk av två hamrar och fyra härdar. Tackjärnet hämtades från brukets
egen masugn i Gnarp. Malm till Gnarps masugn togs från Utö, Dannemora och Herräng i
Roslagen varifrån den transporterades med skutor.
Ströms bruk fick 1765 tillstånd att flytta en hammare med två härdar till en plats vid Kölån i
Hassela socken, strax före dess inflöde i Hasselasjön. Bruket kom att få namnet
Franshammar. En hammare uppfördes också vid Torsnäs, som senare kom att ingå i
Franshammars bruk. Tackjärnet till Hasselahammrarna togs från Gnarps masugn.
17
Anledningen till att man flyttade upp verksamhet till Hassela var att här fanns större tillgång
på skog till träkol.
År 1873 bildades Ströms bruks AB som då bestod av järnbruk i Ström, Franshammar och
Torsnäs samt masugnen i Gnarp.
Andersfors bruk, vid Älgeredssjön, anlades 1806 av innehavaren av Hedvigsfors. Bruket kom
i Ströms bruks ägo 1874.
Johannesfors bruk anlades 1849-1869 vid Ulvsjöån alldeles invid länsgränsen. Bruket ägdes
länge av Sörfors bruk. Sörfors bruk tillhörde den samling av bruk och sågverksbolag i
Medelpad som med tiden bildade SCA. Skogarna kring Johannesfors såldes dock till Ströms
bruk.
Under 1800-talets sista del började bruksdöden härja. Franshammars sista tillverkningsår för
stångjärn var 1870, i Andersfors upphörde stångjärnssmidet 1873, och Gnarps masugn hade
sitt sista blåsningsår 1878. Järntillverkningen i Ström nedlades 1890 och efterträddes samma
år av en sulfitfabrik.
2.2.7. Kolning, 1650-1950
Järnmalm eller tackjärn till bruken kunde man frakta från annat håll. Kolen måste man dock
ha på nära avstånd, eftersom det var en skrymmande vara med mycket stor åtgång.
Bruksnäringen krävde stora virkesvolymer för träkolsframställningen. Genom kolningen blev
stora arealer runt bruken skoglösa.
Bruket ville att bönderna skulle leverera träkol och hindrade dem därför att svedja och tjäna
pengar på bjälkhuggning och brädsågning. De lokala sågverken tilläts inte såga för avsalu.
Efter rysshärjningarna 1721 behövdes mycket virke för att bygga upp det brända. Enligt
Norberg (1956) var bristen på brädor i området då så stor att man inte kunde begrava sina
döda.
Kolvedhuggningen var mycket intensiv under hela bruksepoken. Kring de olika bruken var
landskapet då i det närmaste kalt och alla typer av virke användes till kolframställningen.
Även efter järnbruksepokens slut fortsatte kolningen i mindre skala. Framför allt under
krigsåren framställdes träkol som användes för att värma upp städerna. Kolvedhuggningen
under 1900-talet har främst utförts som gallring av löv och klent barrvirke. Denna åtgärd
skapade grovstammiga granbestånd. Omkring 1950 var kolningsepoken definitivt slut.
2.2.8. Sågverksindustrins genombrott, 1850På 1800-talet beslöt riksdagen att låta bruken köpa rekognitionsskogarna som tillsammans
med förvärv av enskilda hemman utgör det block av Holmen ägd skogsmark som finns runt bl
a Iggesund idag. Industriellt utnyttjande av skogsmarken i området sträcker sig således långt
bakåt i tiden, eftersom hela det beskrivna området ligger inom vad som kunde anses som
rimligt avstånd för kolfångst.
18
Sågverksnäringen före expansionen under andra hälften av 1800-talet hade ofta karaktären av
en bondenäring. Sågverken var som regel sammankopplade med jordbruket och exempelvis
kvarnrörelse. Verksamheten bedrevs endast vissa tider på året när vattenföringen var
gynnsam.
Ett undantag var “Hassela såg“ som till skillnad från böndernas husbehovssågar sålde virke på
avsalu. Detta finbladiga sågverk, upprättat 1751, var runt år 1800 ett av länets tre största
sågverk. Hasselas såg köptes upp och lades ner av Ströms Bruk som behövde sågens råvara
och arbetskraft.
Ett riktigt stort genombrott för sågade trävaror kom på 1850-talet. Det var flera faktorer som
bidrog till detta. Ångmaskinen kom i drift, aktiebolagsformen legaliserades och tidigare svåra
handelshinder försvann. Det blev ett enormt industriellt uppsving utefter norrlandskusten i och
med den mängd sågverk som byggdes.
Sågverksindustrins jakt på grovt sågtimmer Norrland, gjorde att Iggesund liksom många andra
bruk flyttade sin verksamhets tyngdpunkt från järn- till skogsindustri. 1870 inleds Iggesunds
Bruks sågverksepok med en större vattensåg i Iggesund. Avverkningarna från
sågverksindustrins genombrott i mitten av 1800-talet och ett halvt sekel framåt skedde till
största delen som dimensionsavverkningar varvid man endast avverkade träd grövre än en viss
dimension. Samma område kunde avverkas flera gånger, dels genom att skogen växte in i
avverkningsbara dimensioner, dels genom att dimensionskraven sänktes. På 1900-talet
övergick man mer och mer till trakthyggesbruk samtidigt som aktiv skogsvård med fröträd,
frösådd och plantering blev vanligare. Dagens skogar i området är följaktligen starkt
påverkade av mänsklig aktivitet och skillnaden mellan det skogslandskap som fanns före
järnindustrins genombrott och det vi har idag är mycket stor.
Under perioden 1850-1890 uppfördes ett antal industrisågverk i norra Hälsingland. Stocka
sågverk uppfördes under åren 1856-58 strax norr om Harmångersåns utlopp. Här fanns ett
sammanhängande vattensystem från Hasselavattendragen. Fram till nedläggningen 1993 var
Stocka sågverk ett av länets största sågverk. Andra stora sågverk som uppfördes under 1800talet var Bergsjö ångsåg i Ravik samt Gnarps sågverk.
Liksom i Iggesund steg värdet av skogen hastigt även norrut och den avverkades mycket hårt.
Först avverkades bara de grövre tallarna nära de större flottlederna men efter hand tog man
även klenare träd. De gamla järnbruken började nu spela ut sin roll och i allmänhet övergick
de till att bli sågverksbolag. De s k rekognitionsskogarna övergick i sågverksindustrins ägo.
Man kan alltså urskilja ett mönster, kronoskog - rekognitionsskog - bolagsskog som bakgrund
till dagens situation.
Under några decennier på slutet av 1800-talet gick man systematiskt över all skogsmark och
avverkade de grövre timmerträden. Ingen myrholme eller bergssida undkom denna
dimensionshuggning.
En stor förändring i näringshänseende inträdde under 1800-talets andra hälft då den snabbt
framväxande skogsindustrin fick sitt genombrott. Skogsbolagen i Norrland genomförde
omfattande förvärv av skogshemman. Det var svårigheten för bolagen att få timmer till
sågverken som ledde till att sågverksägarna blev intresserade av att köpa skog. Mellan 1870-
19
1905 beräknas att de svenska skogsbolagen inköpte 90 % av sina idag ägda marker. Detta var
det s k baggböleriets epok.
Inom nuvarande Hudiksvalls distrikt var det Ströms Bruk och Iggesunds Bruk, som gjorde
sådana förvärv. De flesta stora “finnhemman“ övergick då i bolagsägo.
Främsta skälet till att fastighetsaffärerna kom till stånd var att gårdarna inte kunde försörja de
stora barnkullarna och skogen som fanns kunde inte förädlas då de låg alltför långt från de få
flottleder som fanns. Penninglikviden för de flesta affärer användes till biljetter för
amerikaresan. Som kuriosa kan nämnas att från de västra delarna av Hassela socken
utvandrade ca 250 personer från i mitten av 1800-talet fram till sekelskiftet. Ofta kom de
tidigare ägarna eller dennes släktingar att sitta kvar som arrendatorer på gårdarna. Genom
förvärv av skogshemman säkrade bolagen tillgång på dels skogsråvara, dels arbetskraft.
Arrendatorerna utförde skogsarbete för bolagens räkning under vinterhalvåret och under
sommarhalvåret arbetade de för egen del med åkerbruk och boskapsskötsel.
Kring 1950-talet började skogsbruket i Norrland successivt övergå till helårsanställd
arbetskraft och mekaniseringen och rationaliseringen inom skogsbruket fick sitt genombrott.
Sågverksindustrins långvariga expansion och dynamiska kraft kulminerade vid sekelskiftet.
Från 1850 till slutet av 1890-talet hade produktionen vid de svenska sågverken tiodubblats.
Prisstegringen på trävaror under 1890-talets andra hälft medförde att Ryssland och andra
länder med riklig tillgång på råvara kraftigt ökade produktionen, varvid konkurrensen
hårdnade. I Sverige började samtidigt genombrottsårens exploatering av urskogen märkas i en
tilltagande råvarubrist. Följden blev att den svenska produktionen gick tillbaka i början av det
nya århundradet (Haraldsson m fl, 1982).
I nuläget finns inom Hudiksvalls distrikt två industrisågverk. Det är Holmen Timber i
Iggesund samt Tjärnviks såg i Gnarp som byggdes i mitten av 1900-talet och idag ägs av
Persson Invest.
2.2.9. Flottningsepoken 1856-1968 i norra Hälsingland
Vattenvägarna genom distriktet har använts till olika ändamål genom historien. Kvarnar,
linskäkter, bysågar, transportleder, husbehovsfiske mm. Dessa användningsområden skedde
utan alltför stora ingrepp i vattendraget och i dess närmiljö. I och med järnbrukshanteringen
och i ett senare läge även sågverkshanteringen och pappersmasseproduktionen skärptes
kontrollen över vattnet. Bruksägarna såg genom förvärv av fastigheter till att behärska
vattendragen med dess energi.
Genom flottningen, som snabbt utvecklades till ett system av flottleder och
flottningsföreningar, blev stora virkesmängder tillgängliga även på de hittills svåråtkomliga
utskogarna.
Året 1856 tycks utgöra starten för en ordnad flottning i norra Hälsingland, genom
vattendragen från gränsskogarna mot Medelpad till havet vid Holmsjön. Detta år erhölls
tillstånd till flottning av trävaror på Hasselavattendragen. Omfattande anläggningar, såsom
flottrännor och dammbyggnader, byggdes för flottningen. Underhållet av flottlederna drog
varje år stora kostnader. Slitaget var påtagligt och mellansäsongerna med lågvatten utnyttjades
20
till många dagsverkens reparationer och förbättringar. Lindström (1968) har beskrivit
flottningen genom Hasselavattendragen.
Flottningen var inledningsvis tvåårig. Detta medförde ränteförluster och stora virkesskador.
En stor rationalisering i flottningsarbetet skedde när flottlederna i början av 1950-talet
traktorrensades. Traktorrensning innebar att man med hjälp av traktor rensade flottleden från
stenblock och andra flottningshinder. I och med traktorrensningen kunde flottningen ske
snabbare och med mindre behov av arbetskraft. Man slapp också den kostsamma
virkesåtgången till byggnationer. Hela Kölån traktorrensades 1952. Med åren traktorrensades
också Framängsån helt liksom Skansån och delar av Älgeredsån. Efter 1937 blev flottningen
genom norra Hälsingland ettårig. För överfarten över sjöar användes nu motorbåtar och
ledbommar.
På 1960-talet kunde effektiva skogstraktorer ersätta hästen i skogsbruket. Dessa traktorer
kunde nu köra virket till nya skogsbilvägar som nu kunde byggas effektivt och relativt billigt.
När virkestransporterna övergick till att gå på lastbil kunde virke fraktas året runt. Man slapp
därmed svinn av sjunktimmer och virkesskador av båtshakar mm. I och med utgången av
1967 upphörde flottningen på Hasselavattendragen. Flottningen på Harmångersån, lades ner
1968.
2.2.10. Den agrara revolutionen, 1850Detta kapitel behandlar gamla Bergsjös distrikt:
I och med “den agrara revolutionen“ som inleddes i mitten av 1800-talet flyttades
foderodlingen från ängen till åkern i form av vallodling. Detta innebar, som benämningen
antyder, en stor förändring av det svenska lantbruket och landskapsbilden.
Enligt Länsstyrelsen Gävleborgs län (1996:9) har jordbruksnedläggningen varit stor
Nordanstig. Totalt har 40 % av åkermarken försvunnit sen 1927. Skillnaden mellan
församlingarna är dock stor. I Hassela har minskningen varit hela 80 %, i Ilsbo endast 20 %.
I tabell 2.1 redovisas minskningen av areal åker och betesmark per socken.
Tabell 1. Areal av olika markslag 1927 och 1993. Betesmark motsvaras av “ordnad betesäng“ och “annan
betesäng“ 1927. Uppgifterna om slåtteräng 1993 är hämtade från ängs- och hagmarksinventeringen
1993 (Länsstyrelsen Gävleborgs län, 1996:9).
Församling
Areal åker (ha)
år 1927
år 1993
Bergsjö
3332
2382
Gnarp
2803
1385
Harmånger
1454
971
Hassela
1344
264
Ilsbo
646
510
Jättendal
1.192
854
NORDANSTIG
10.771
6.365
Areal betesmark (ha)
År 1927
år 1993
233
109
166
79
242
39
284
40
40
13
127
59
1.092
339
Areal slåtteräng (ha)
år 1927
år 1993
597
0,9
121
1,4
33
0
679
3
56
0
0
0
1.486
5,3
År 1927 fanns fortfarande mycket av de naturliga ängsmarkerna kvar, närmare 20 000 ha i
Gävlegorgs län. Enligt länsstyrelsens ängs- och hagmarksinventering återstår idag endast små
fragment av det som en gång var ett mycket vanligt markslag, t o m basen i det äldre
21
jordbrukslandskapet. Endast 65 ha, motsvarande 3 ‰, av den ängsareal länet hade 1927 finns
idag kvar. Den nedlagda åker- och ängsmarken har idag till största delen återgått till
skogsmark. Igenplantering med gran har utförts på stora arealer. Stora arealer har lämnats för
att slya igen.
2.2.11. Massaindustrin, 1900Vid sekelskiftet expanderande massaindustrin och efterfrågan på skog ökade ytterligare. För
massaindustrin fanns inte kravet på grova dimensioner, vilket sågverken hade, utan även
klenare virke kunde användas. I och med att järnbrukens träkolsförbrukning kraftigt hade
minskat vid denna tid övertog massaindustrin brukens roll som användare av klent virke.
I Ström anlade Ströms bruk AB 1890 en sulfitfabrik. Bolaget hade god tillgång på skog och
vattenkraft. Flottleden mynnade vid fabriken och fraktmöjligheterna var gynnsamma med en
redan anlagd smalspårig järnväg till hamnen i Stocka. Genom järnbrukets nedläggning hade
Ström tillgång på arbetskraft och bostäder. Tillverkningskapaciteten i Ström var från början
beräknad till 2000 ton. Vid C.F.Lundquists tillträde till disponentskapet vid Ströms bruk AB
utgjorde bolagets totalareal cirka 15.600 ha. Då han år 1922 avgick från sin post var arealen
omkring 66.400 ha.
År 1926 förvärvade Ströms Bruks Aktiebolag aktiemajoriteten i Ljusne-Woxna Aktiebolag.
Råvarutillgången förbättrades, vilket möjliggjorde utbyggnad av massafabriken i Ström.
Ljusne-Woxna AB drevs som ett helägt dotterbolag till Ströms Bruks AB fram till fusionen
1965, då bolaget gick helt upp i moderbolaget med det nya namnet Ström Ljusne AB.
Ström-Ljusne AB köptes 1967 upp av de båda bolagen AB Iggesunds Bruk och Bergvik och
Ala AB. I stora drag innebar affären att Iggesund övertog “gamla Ströms Bruk“ med
sulfitfabrik och klorkalifabrik i Ström, sågverk i Stocka och bolagets norra markinnehav
huvudsakligen inom nuvarande Nordanstigs kommun. Till Bergvik gick “gamla LjusneWoxna“ med tillhörande industrier samt Ström-Ljusnes sydliga skogsinnehav.
För sulfitprocessen i Ström krävdes granved. Detta innebar att den skogsplantering som
utfördes inriktades på gran. Bergsjö distrikt har därför idag större andel gran i de anlagda
skogarna jämfört med de angränsande markerna i Bjuråker som ägdes av Iggesunds bruk med
en sulfatindustri.
År 1981 lades cellulosafabriken ned i Strömsbruk. En plastbeläggningsfabrik finns sedan
1980 kvar i Strömsbruk.
Vad det gäller Iggesunds Bruk var det Sveriges första kombinerade sulfit- och
sulfatmassabruk. Det togs i drift 1917 i Iggesund och 1963 startar Iggesunds första
kartongfabrik. 1967 läggs sulfitfabriken ned samtidigt som en ny sulfatfabrik tas i drift i
Iggesund. Bruket i Iggesund går idag under namnet Iggesund Paperboard.
2.2.12. ”Den nya skogen”, 1967Iggesunds bruks nya skogspolitik i slutet av 1960-talet fick programbeteckningen “Den nya
skogen“. Programmet var radikalt och rönte stor uppmärksamhet.
Ledningens syfte med detta skogsskötselprogram var att:
1) göra skogarna tillgängliga för mekaniserad avverkning,
22
2) utnyttja skogsmarkens produktionsförmåga mer optimalt,
3) förändra åldersbalansen.
Viktiga delar i programmet var:
 Intensiv lövröjning i plant- och ungskog. Även medelålders och äldre skog röjdes på
klena stammar. Vid röjningen till produktionsförband lämnades ett förband på 10001400 stammar per hektar. Under perioden 1967-80 röjdes på Iggesunds skogar cirka 85
000 ha, vilket motsvarar cirka en tredjedel av skogsmarksarealen (AB Iggesunds Bruk,
1984). Syftet med det radikala röjningsprogrammet var att skapa bestånd som skulle
kunna stå utan att gallras fram till en tidig slutavverkning.

Planteringsinsatsen ökade från tidigare 60-65 % av slutavverkad areal till över 90 %.
För att höja tillväxten i den nya skogen hämtades granfrö från Polen, Tjeckoslovakien,
Ryssland och Vitryssland.

Contortatallen infördes som betydande inslag i Iggesunds skogar. Efter ett par år med
försöksplanteringar inleddes en storskalig contortaplantering from hösten 1968. Under
perioden 1968-76 var 68 % av planterade plantor contortatallar. Enstaka år var andelen
90 %.

Skogsskötsel med inriktning på låga slutavverkningsåldrar skulle minska effekten av
“virkessvackan“. Enligt Nellbeck (1969) var den planerade slutavverkningsåldern för
contortaskogarna 40-55 år. För de skötta tallskogarna planerades en
slutavverkningsålder på 55-75 år. Kontinentgranen planerade man att slutavverka vid
cirka 60 års ålder. De planerade slutavverkningsåldrarna var betydligt lägre än vad
skogsvårdslagen då tillät.

Kraftig markbehandling med omfattande plöjning och dikningsverksamhet infördes.

Skogarna gödslades intensivt. Årligen gödslades ca 6000 ha, vilket motsvarar ca 2,3 %
av arealen. Enligt Nellbeck (1969) skulle alla skogar kvävegödslas kontinuerligt med
6-8 års intervall från och med cirka 30 års ålder.

Genom dikning och gödsling av försumpad skogsmark och myr utökades årligen den
produktiva markarealen.

En ny verkställande funktionell organisation infördes för skogsvårdsarbetet.
Skogsskötselprogrammet “den nya skogen“ har starkt påverkat skogstillståndet i de skogar
som idag är 25-55 år. Andelen contorta är mycket hög och 1:a-gallringarna har låga stamantal.
En liknande produktionssatsning genomfördes 2007 som heter ”Öka tillväxten”. Det är ett
samarbete mellan Skogforsk och Holmen där vi granskat möjligheten att öka
virkesproduktionen. I ett längre perspektiv handlar det om en produktionsökning på 25 % eller
mer. Denna produktionssatsning finns med i nya RUS (Riktlinjer för uthålligt skogsbruk)
2007 och kommer att prägla den kommande skogen i Holmens ägo.
23
2.2.13. MoDo Skog 1989Det schablonmässiga och storskaliga skogsbruket började under 1970-talet att utsättas för
kraftig kritik från allmänhet och media. Främst riktades kritiken mot hormoslyrbesprutningen
och de stora kalhyggena. Under 1980-talet började naturvården få en central roll i
skogsbrukandet. Schablonskogsbruket började ersättas av ett “ståndortsanpassat“ skogsbruk.
AB Iggesunds Bruk köptes 1988 upp av Mo och Domsjö AB. Under 1989 överfördes Iggesund
Skog till MoDo Skog.
I början av 1990-talet var det allmän ekonomisk lågkonjunktur. Företagsledningens krav på
kostnadsrationaliseringar var hårda. Skogsvårdslagen förändrades 1993 och gav större frihet
till markägaren i föryngringsarbetet och beståndsvården. Under första halvan av 1990-talet
sänktes skogsvårdskostnaden kraftigt på Iggesunds Skogsförvaltning. Alternativa
föryngringsmetoder, främst granskärmar och tallfröträdställningar, användes under dessa år i
stor skala.
Holmen AB ersätter MoDo Skog, 2000.
2.3. Dagens skogstillstånd
Alla uppgifter som redovisas gällande dagens skogstillstånd är hämtade ur Holmen Skogs
beståndsregister, “SVEG“, 1 januari, 2008. Skogstillståndet är av naturliga skäl inget statiskt
tillstånd utan förändras kontinuerligt, främst genom tillväxt, avverknings- och
skogsvårdsåtgärder. All ajourhållning av utförda åtgärder under 2007 har gjorts, dock inte den
årliga framskrivningen av beståndsregistret.
Aktuella sammanställningar över dagens skogstillstånd finns i rapportbilagan.
2.3.1. Åldersklassfördelning
Aktuella sammanställningar över åldersklassfördelningen finns i rapportbilagan, Rapport
SVEGB02 ”Skogstillstånd per åldersklass, inkl naturområden” och Rapport SVEGB54
”Underlag för hänsynsplaner, åldersklassfördelning”.
24
Kustnära
Inlandet
Hudiksvall
3000
4500
4000
3500
2000
3000
2500
1500
2000
1000
1500
1000
500
500
10
11
-2
0
21
-3
0
31
-4
0
41
-5
0
51
-6
0
61
-7
0
71
-8
0
81
-9
91 0
10 100
11
11 10
11
12 20
11
13 30
11
14 40
11
15 50
116
0
16
1-
0
0-
lm
ar
k
0
ka
ha, distriktet
ha, planområde
2500
Figur 1. Åldersklassfördelning för Hudiksvalls distrikt. Exklusive naturområden.
Andelen äldre skog samt ungskogar är något högre i det kustnära hänsynsområdet. Inom
distriktet finns skärmställningar på ca 900 ha, motsvarande 3 % av arealen.
Skärmställningarna består av både tallfröträdställningar och granskärmar.
Inlandet
Hudiksvall
240
220
200
180
160
140
120
100
80
60
40
20
0
400
350
300
250
200
150
ha, distriktet
ha, planområde
Kustnära
100
50
0
k
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
ar 0-1 1-2 1-3 1-4 1-5 1-6 1-7 1-8 1-9 10 -11 -12 -13 -14 -15 -16
1
2
3
4
5
6
7
8
1
1
1
1
1
1
1
9 10 11 12 13 14 15
ka
lm
Figur 2. Naturområdenas åldersklassfördelning, Hudiksvalls distrikt.
2.3.2. Lövbestånd
Aktuell sammanställning över lövskogarna redovisas i rapportbilagan, Rapport SVEGB53
”Underlag för hänsynsplaner, lövskogar”.
25
Inlandet
Hudiksvall
350
500
300
450
400
250
350
200
300
250
150
200
100
150
50
100
50
0
010
11
-2
0
21
-3
0
31
-4
0
41
-5
0
51
-6
0
61
-7
0
71
-8
0
81
-9
91 0
-1
10 00
11
11 10
11
12 20
11
13 30
11
14 40
11
15 50
116
0
16
1-
0
ha,distriktet
ha, planområde
Kustnära
Figur 3. De lövdominerade beståndens åldersklassfördelning i samtliga markfuktighetsklasser, Hudiksvalls
distrikt.
Andelen lövdominerade bestånd är överrepresenterade i ungskog och gallringsskog.
På frisk och fuktig skogsmark uppgår andelen lövdominerad skog till 6,5 % inom distriktet.
Den lövdominerade skogsmarken är högre i inlandet än i det kustnära hänsynsområdet.
2.3.3. Tall- och granbestånd
Aktuella sammanställningar över tall- respektive grandominerade bestånd redovisas i
rapportbilagan, Rapport SVEGB55 ”Underlag för hänsynsplaner, övriga nulägesuppgifter”.
Inlandet
Hudiksvall
800
1400
700
1200
600
500
1000
800
400
300
200
100
400
200
0
ka
lm
ar
k
010
11
-2
0
21
-3
0
31
-4
0
41
-5
0
51
-6
0
61
-7
0
71
-8
0
81
-9
91 0
-1
10 00
11
11 10
11
12 20
11
13 30
11
14 40
11
15 50
116
0
16
1-
0
600
ha, distriktet
ha, planområde
Kustnära
Figur 4. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 tall.
26
Inlandet
Hudiksvall
700
900
600
800
700
500
600
400
500
300
400
300
200
ha, distriktet
ha, planområde
Kustnära
200
100
100
0
ka
lm
ar
k
010
11
-2
0
21
-3
0
31
-4
0
41
-5
0
51
-6
0
61
-7
0
71
-8
0
81
-9
91 0
-1
10 00
11
11 10
11
12 20
11
13 30
11
14 40
11
15 50
116
0
16
1-
0
Figur 5. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 gran.
2.3.4. Trädslagsblandning
Aktuella sammanställningar över trädslagsblandning redovisas i rapportbilagan, Rapport
SVEGB55 ”Underlag för hänsynsplaner, övriga nulägesuppgifter”.
Tall
Gran
Löv
Contorta
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Kustnära
Inlandet
Hudiksvall
Figur 6. Trädslagsblandning baserat på volym.
Tallen utgör 45 % av distriktets virkesförråd. Inom kustsocknarna är tallen det dominerande
trädslaget.
Granen utgör 33 % av distriktets virkesförråd. Granen är dominerande trädslag innanför
kustsocknarna.
27
Andelen löv dominerar i de yngre åldersklasserna men är jämnt fördelat mellan
hänsynsområdena, 14-15 %. Den totala lövandelen inom distriktet är 15 %.
Contortatallen utgör idag ca 7 % av distriktets virkesförråd och är koncentrerad till bestånd i
åldrarna 25-55 år. Störst andel har planterats i inlandet, 9 %. Bakgrunden till contortatallens
införande går tillbaka till en ny skogspolitik som AB Iggesunds Bruk införde i slutet på 1960talet. En del i denna nya strategi var införandet av den snabbväxande, nordamerikanska
contortatallen. Under 1970-talet, och i avklingande takt på 1980-talet, planterades stora arealer
med contorta. Från 1993 till 2007 har ingen contorta planterats på distriktet. Resultatet blev
inte alltid bra, contortan planterades på allt för bördiga marker samt att dess rotsystem ej
kunde utvecklas p.g.a. rotsnurr, valet av proveniens var inte heller alltid bra. I dagsläget har
dessa problem åtgärdats och det ser ut som contortan är på återhämtning. I den nya
instruktionen för RUS 2007 ska vi återigen plantera/så contorta. Under 2007 har det såtts ca
70 ha contorta på Hudiksvalls distrikt.
28
3. Kartläggning av natur- och kulturvärden
3.1. Inventerings- och planeringsarbete
3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen
Under perioden 1995-1999 genomfördes en nyindelning av majoriteten av Holmens skogar
och i samband med denna utfördes även nyckelbiotopsinventeringen.
Nyckelbiotopsinventeringen i samband med nyindelningen gjordes i tre steg. I det första steget
förtolkades flygbilder med avancerade stereoinstrument. Vid förtolkningen avgränsades
bestånd utifrån trädslagsblandning, ålder mm. Områden som utifrån trädskiktets struktur och
läge i terrängen misstänktes ha höga naturvärden markerades. Biotoper med hög lövandel,
bäckmiljöer, raviner och branter är exempel på områden som markerades vid
flygbildstolkningen.
I det andra steget kontrollerades och justerades förtolkade data i fält och dessutom uppmättes
kompletterande variabler. Eventuella nyckelbiotoper som markerats vid flygbildstolkningen
besöktes i fält av dem som utförde nyindelningen. Dessa bedömde naturvärdet i områdena.
Tydliga biotoper klassades som nyckelbiotoper medan osäkra fall kvarstod som eventuella
nyckelbiotoper. Dessutom tillkom ytterligare områden som fältkontrollanten hittade i detta
steg.
I det tredje och sista steget besökte tjänstemän från distriktet eller anlitad personal samtliga
eventuella nyckelbiotoper och bedömde om de hade tillräckligt höga naturvärden för att
klassas som nyckelbiotop eller objekt med naturvärden.
Metodiken innebär att den utförda inventeringen inte är helt fullständig, då all Holmens mark
inte har fältbesökts. Mindre områden med höga natur- eller kulturvärden kan därför
fortfarande vara oregistrerade. Vid all avverkningsplanering görs en naturvärdesbedömning
för att återfinna dessa områden, som då kan undantas och registreras.
Inventeringen inom gamla Bergsjö distrikt har till större delen utförts av Tore Berglund. Tore
är ansvarig för planläggningen på Bergsjö distrikt och har genomgått 20-poängskurs i
naturvårdsekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Mindre del av inventeringen har utförts
av Sven-Olov Andersson, Skogsvårdsstyrelsen Bergsjö och Karl-Erik Dufvenberg,
planläggare på Bergsjö distrikt. Sven-Olov har genomgått 20-poängskurs i naturvårdsekologi
och Karl-Erik har genomgått Skogsvårdsstyrelsens utbildning av nyckelbiotopsinventerare.
Fältarbetet har utförts under barmarkssäsongerna 1996, 1997 och 1998.
Nianforsdelen om cirka 7 000 ha tillhörde Delsbo distrikt fram till 1995 Detta område
inventerades med avseende på natur- och kulturvärden av Per-Gunnar Jacobsson under åren
1993-1994, ”Förslag till hänsynsplan för Nianfors” (Rantaniemi, Jacobsson1996).
Resterande del av distriktet har under åren 1996-1999 inventerats av Stefan Bohm.
29
3.1.2. Löpande naturvärdesbedömning
Eftersom den första stora nyckelbiotopsinventeringen inte täckte all mark i Holmens ägo, görs
det löpande naturvärdesbedömningar bl a i samband med avverkningsplanering. Det kan
därför finnas områden med höga natur- eller kulturvärden som är oregistrerade. Det finns
också kända områden med höga naturvärden som inte blivit naturvärdesbedömda.
I samband med revideringen av hänsynsplanen 2007 har ett arbetssätt tagits fram för att
inventera avsatta arealer från rapporten SVEG B50 ”Underlag för hänsynsplaner, avsatta
arealer”. Arbetssättet gick i första hand ut på att omföra naturarealer till geografiskt
begränsade naturområden. Bestånd som var avsatt men ej medräknades i regionmiljömålet
skulle också inventeras för att bedömas om de innehåller naturvärden och i så fall medräknas i
miljömålet, om inte skulle de ligga kvar som t ex tekniskt ekonomsikt impediment om
drivningskostnaden var högre än 350 kr/m3fub, i annat fall omföras till produktiv areal.
Sedan föregående revidering av hänsynsplanen har 117 ha naturvärdesbedömts, varav 92 ha
inventerades 2007.
3.1.3. Övrigt beslutsunderlag
Uppgifter har inhämtats från ortsbefolkningen och ideella naturvårdsföreningar som Svenska
Naturskyddsföreningen och Gävleborgs Botaniska Sällskap.
Externa inventeringar som beaktats i denna studie är t ex:
 Länsstyrelsen Gävleborgs inventeringar, Rapport 1997:12, Länsstyrelsens
naturvårdsprogram
 Skogsstyrelsens flora- och faunaregister
 Skogsstyrelsens länstäckande kulturminnesinventering ”Skog & Historia”
 Länsmuseets fornminnesregister
 Naturvårdsverkets planer
 Kommunala översiktsplaner
 Olika florainventeringsprojekt
De olika inventeringar och rapporter som beaktats framgår av referensförteckningen,
kapitel 7.
3.2. Resultat
3.2.1. Områden med höga naturvärden
Aktuella sammanställningar över avsatta arealer som ingår i regionens miljömål redovisas i
rapportbilagan, Rapport SVEGB50 ”Underlag för hänsynsplaner, avsatta arealer” och Rapport
SVEGB51 ”Underlag för hänsynsplaner, biotopsgrupper”
30
Tabell 2. Avsatta arealer som ingår i regionens miljömål
Naturområden
Naturreservat
Holmenreservat
Nyckelobjekt
Objekt med
naturvärden
Övrigt FSC-område
Kustnära
Produktiv
areal, ha
Antal
% av
prod areal
100,0
26
0,8
Naturarealer
Nyckelbiotoper
Objekt med
naturvärden
Florahänsyn
Faunahänsyn
Övrigt FSC-område
Delsumma
Totalt
Antal
% av
prod areal
Hudiksvall
Produktiv
areal, ha
Antal
1
76
0,0
2,2
100,0
6,5
582,9
26
1
108
0,3
0,0
1,9
% av
prod areal
183,2
32
1,5
6,5
399,7
366,5
54,2
107
12
3,0
0,4
301,0
68,9
81
18
1,7
0,4
667,5
123,1
188
30
2,2
0,4
26,5
2
0,1
26,5
2
0,1
Sålda naturområden
Delsumma
Inlandet
Produktiv
areal, ha
703,9
177
5,8
802,6
178
4,4
1506,5
355
5,0
1,2
2
0,0
2,3
2
0,0
3,5
4
0,0
1,1
2,6
1,0
1
4
1
0,0
0,0
0,0
1,2
1,1
1
2
0,0
0,0
2,3
3,7
1,0
2
6
1
0,0
0,0
0,0
5,9
8
0,0
4,6
5
0,0
10,5
13
0,0
709,8
185
5,8
807,2
183
4,5
1517,0
368
5,0
Den totala avsatta arealen på Hudiksvalls distrikt som ingår i regionens miljömål är 1 517 ha,
vilket motsvara 5,0 % av den produktiva arealen. Det är 368 stycken olika bestånd och med en
medelareal på 4,1 ha.
Den undantagna arealen domineras av äldre skog. I figur 3 i kapitel 2.3 redovisas
åldersfördelningen av den avsatta arealen.
Nästan all areal av den som är avsatt är figurlagd och kallas naturområden. Resten är klassat
som naturarealer, vilka är små objekt som ingår som delar av bestånd och inte är figurlagda på
skogskartan.
Av distriktets totala produktiva areal utgör nyckelobjekt (nyckelbiotoper med omgivande
skyddszoner) 1,9 % av arealen. Objekt med naturvärden utgör 2,2 % av total produktiv areal.
Den resterande delen av sparad areal består av övriga FSC-områden, flora- och faunahänsyn
samt reservat och sålda naturområden.
Hudiksvall
Vatten
Topografi
Brandpåverkat
Hävd
Sumpskogar
Lövskogar
1000
900
800
700
600
500
400
300
200
100
0
ha,distriktet
Inlandet
500
450
400
350
300
250
200
150
100
50
0
Barrskogar
ha, planområde
Kustnära
Figur 7. Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna.
Inom distriktet är större delen av avsatta objekt klassade som barrskogar (figur 8).
I kartbilagan redovisas exempel på temakarta över avsatta arealer samt fördelning på
biotopgrupper.
3.2.2. Kulturmiljöer
Efter hela södra norrlandskusten finns rikligt med fornlämningar, främst i form av
gravanläggningar och boplatser, från stenåldern och framåt. Dessa finns registrerade i
riksantikvarieämbetets fornminnesregister och dokumenterade på kartor tillgängliga för
skogsbruket.
Eftersom industriell verksamhet från järnbruk förekommit inom distriktet sedan mitten av
1600-talet finns en mängd spår efter denna verksamhet; allt ifrån byggnader bruk från den
32
tiden till rester av mindre kvarnar och sågar, flottledsanläggningar samt oräkneliga kolbottnar,
kojruiner och tjärdalar.
Spår av gammal odlingsmark i form av rösen och stenmurar påträffas här och var i landskapet.
Alla kända kulturmiljöer enligt ovanstående finns registrerade i beståndsregistret och sköts
enligt gällande riktlinjer (RUS).
3.2.2.1. Fasta fornlämningar från förhistorisk tid, inom gamla Bergsjö distrikt
Kulturminnesvårdens traditionella ansvarsområde, de fasta fornlämningarna från förhistorisk
tid, beskrivs i “Markvårdade fornlämningar i Gävleborgs län“ (Baudou, 1974). Liedgren
(1992) har beskrivit fyndmaterialet från Kristi födelse till 600 e Kr. Länsmuseet har
dokumenterat och på kartor markerat samtliga kända fasta fornminnen. Dessa är digitaliserade
och finns på skogskartan.
De flesta fornlämningarna från förhistorisk tid utgörs av gravhögar och stensättningar. Med
undantag av Jättendalsområdet domineras fornlämningarna inom gamla Bergsjö distrikt av
små gravlokaler, vanligen med färre än fem gravar. Den förhistoriska bebyggelsen var främst
knuten till vattendragen.
De förhistoriska bebyggelselämningarna inom Gnarps socken är koncentrerade till Gnarpsåns
flöde och den norr därom liggande Gnarpåsen. På norra och södra sidorna av Grängsjösjön
finns en koncentration av fornlämningar. I utmarkerna vid Orrsjön och Åstjärnen finns också
enstaka bebyggelsespår registrerade. På Holmen-mark strax norr om Lunnsjön ligger
fornborgen “Gnarps Vettberg“ (Raä nr 79). Berget är avsatt i beståndsregistret. Inom socknen
har också slaggförekomster med slaggvarp påträffats. I kustområdet i öster förekommer på
Holmen Skogs marker ett flertal röselokaler med anknytning till järnålderns kustlinje. (Raä nr
1-4, 6, 8-10, 74, 77, 80-83, 146, 148).
Den förhistoriska bebyggelsen inom Bergsjö socken var främst knuten till de vattendrag som
genomkorsar socknen. De flesta fornlämningarna är belägna vid Storsjöns övre delar, vid
Kyrksjön, efter Kyrkbyån och Älgeredsåns stränder. En begränsad bebyggelse var även spridd
i anslutning till sedimentmarkerna norr om Storsjön mot Gnarp samt i viss mån i anslutning
till Kittesjön i söder. På Hökberget, söder om Älgeredssjön, ligger en fornborg (Raä nr 82).
Större delen av berget ägs av Holmen Skog. På Holmen Skogs marker söder om Älgeredssjön
finns ett antal högar (Raä nr 83-86) liksom norr om Lillsjön (Raä nr 176-177).
Inom Harmångers socken kan fyra olika bebyggelseområden anas. Under äldre järnålder
delade en djup havsvik socknen i två delar. I dag utgör Kyrksjön en rest av den viken.
1) Det centrala området under järnålder låg NV om Harsjön, i anslutning till Vattrångsåns
flöde och i vad som idag utgör Vattrångs by.
2) Kring Vattlångssjön var viss bebyggelse, om än sparsam, etablerad under järnålder.
3) Norr och NV om Kyrksjön var en spridd bebygelse etablerad.
4) Området omkring Kyrksjön.
Inom Harmångers socken har flera platser med indikationer på järnframställning av lågteknisk
typ registrerats, främst koncentrerade till Storsjöns södra parti. I kustområdet påträffas på
Holmen-mark en del rösen och stensättningar från förhistorisk tid (Raä nr 49-52, 57, 58, 71,
33
73, 77, 95, 142, 143, 175). Innanför kusten berörs bolagets marker av ett fåtal högar (Raä nr
6,48, 170).
Jättendas socken, som är landskapets fornminnesrikaste trakt, är markant uppdelad i två
fornlämningsområden. Inom socknen finns koncentrationer av större gravfält och här
förekommer även större gravar mer frekvent än inom övriga delar av distriktet.
Under den äldre järnåldern bildade Jättendalssjön en havsvik med ett smalt sund ut mot havet
i öster. Kring sjön låg en mycket tät bebyggelse markerad av förhållandevis många och stora
gravfält. Den mest kända gravlokalen är “kungshögarna“ vid Kungsgården (Raä nr 14-15).
Den sena förhistoriska tiden markeras i Jättendal också av distriktets enda kända runsten,
“Jättendalsstenen“, från ca 1100 e Kr. Området kring Bälingsjön består av små gravlokaler
med små högar. Holmen Skog saknar markinnehav inom Jättendals socken.
Inom Ilsbo socken var den förhistoriska bebyggelsen knuten till två områden; dels SÖ om
Holsjön i norra delen av socknen, dels i södra delen, mellan Sävsjön och Idsjön. En plats med
lågteknisk järnframställning har påträffats i socknens västra hörn (Raä nr 38). Inga
fornlämningslokaler på kartan berör Holmen Skogs markinnehav.
Bebyggelsen under förhistorisk tid inom Hassela socken var sparsam och främst knuten till
området kring Hasselasjön. Vid sjön söder om Hembygdsgården finns ett gravfält registrerat.
Inom de delar av distriktet som ligger i Stöde, Torps och Attmars socknar är antalet lämningar
från förhistorisk tid få. Enstaka fångstgropssystem, ensamliggande fångstgropar samt ett fåtal
större järnframställningsplatser är kända och registrerade av Riksantikvarieämbetet. På
Holmen-mark har en blästerugn vid Tobaksmyran intill Hällsjöån undersökts och
dokumenterats av Nykvist (1995).
3.2.2.2. Finngårdar, inom gamla Bergsjö distrikt
Bebyggelselämningar efter finngårdar finns inom Hassela, Torp, Stöde och Attmars socknar.
På Holmen Skogs mark inom distriktet finns bland andra nedanstående finngårdar:








Kvarna
Hebbersåsen
Löövens
Olsbygget
Joris
Silveråsen
Rigberg (Norrbäck)
Österåsen (Ulvsjön)







Finnes (Norrbäck)
Österåsen (Rigbergsvägen)
Norrgården (Kölsjön)
Utbölingsdalen
Sörgården (Kölsjön)
Rigåsen (Ulvsjön)
Gissjön
3.2.2.3. Fäbodar, inom gamla Bergsjö distrikt
På Holmen Skogs mark inom distriktet finns bland annat nedanstående fäbodar. De flesta
består idag endast av ruiner i skogen.



Svedjebovallen
Uppgårdsbodarna
Brännbacksvallen



Harsnåret
Vibodarna
Hagvallen-Viängsvallen
34




Sorrvallen
Kallingsvallen
Kontvallen
Sörbodarna



Möråsvallen
Österåsvallen
Svartvallen
3.2.2.4. Fornborgen, Gnarps Vettberg
Vid Lunnsjön, ca 1,5 km söder om Milsbron, ligger Gnarps Vettberg. Detta är en av tio kända
fornborgar i Hälsingland. Den anlades under folkvandringstidens orostider (400-550 e Kr)
eller eventuellt under järnåldern. Man är osäkra på vad fornborgarna användes till. De kan ha
utnyttjats som försvarsanläggningar, som tillflyktsorter för den icke stridbara befolkningen
eller för religiösa ändamål. Fornborgen på Gnarps Vettberg beskrivs av Eriksson (1977).
Branta stup skyddar fornborgen på flera sidor. Där lutningen är mindre brant finns vallmur av
sten med lodräta yttersidor. Den längsta vallmuren är 80 m och den högsta 2 m. I norr finns en
port markerad av två mot varandra lodräta murar. Utanför östra vallmuren finns en grotta.
3.2.3. Vattenmiljöer
Vattennära miljöer, vare sig det är frågan om vatten i form av hav, sjö eller rinnande
vattendrag, är som regel alltid värdefulla naturmiljöer. Havs- och sjöstränder utgör
övergångszoner där olika biotoper möts. Bäck- och ånära miljöer hyser olika typer av
nyckelbiotoper samtidigt som vattendragens ekologiska funktion i sig, utgör en viktig del i
landskapet.
En stor del av andelen avsatta arealer utgörs av vattenpåverkade miljöer, som sumpskogar,
örtrika bäckdrog och andra naturmiljöer, som fordrar hög och jämn luftfuktighet, ofta i form
av gran- och lövsumpskogar.
Avverkning intill vatten skall ske med särskild hänsyn i syfte att främst behålla beskuggning
och att undvika sönderkörning av mark, med dess negativa konsekvenser.
Nedan följer några beskrivningar av vattendrag inom gamla Bergsjös distrikt:
Dyrån har av länsstyrelsen (Granström, 1994) getts skyddsklass 1. Ån har i flera avseenden
stora bevarandevärden. Vattendraget är oreglerat, fritt från dammar och andra vandringshinder
och endast måttligt rensad. Dyrån är välbuffrad och har stora värden som
reproduktionsområde för stationär och havsvandrande öring. Ett större område med våtmarker
kring vattendelaren har getts högsta skyddsvärde i länsstyrelsens myrinventering. Ån inklusive
detta område, har dessutom klassats som ett område av riksintresse för naturvården. Öster om
Yttre Dösjön går Dyrån över Holmen-mark cirka 1 km.
Gnarpsåns källflöde, Rembäcken, har av länsstyrelsen getts skyddsklass 1. Vattendraget
rinner till stor del i en djup ravin omgiven av omfattande isälvssediment och dödisgropar.
Rembäcken, mellan Sänningtjärn och Annsjön, går till större del över Holmen-mark.
Även Annån är ett källflöde till Gnarpsån som getts skyddsklass 1. Åsträckan mellan
Grängsjön och Annsjön berör endast korta sträckor Holmen Skogs mark. Annåns naturvärde
begränsas av att både rensning och kalhuggning förekommit längs sträckan samt av att
sträckans nedre del är påverkad av jordbruksmark. Av värde är dock vattendragets relativt
stora öringbestånd.
35
Gnarpsån från Milsbron till havet går till största delen över Holmen Skogs mark. Åavsnittet
har av länsstyrelsen getts skyddsklass 2. Sträckan har sin största betydelse som lekvatten för
havsöring. Den hyser också intressanta raviner med skyddsvärd flora. Begränsande för åns
naturvärden är sträckans starka kulturpåverkan av framför allt jordbruk och dammbyggnader.
Harmångersån med källflödena Kölån, Framsängsån, Skansån och Gimmaån rinner längs
långa sträckor över Holmen Skogs mark. Granström (1994) har beskrivit ett antal sträckor
längs ån. Samtliga beskrivna åsträckor har av länsstyrelsen getts skyddsklass 2. Stor del av
den traktorrensade Kölån restaurerades 1986. Harmångersån mellan E4:an och havet har
klassats som område av riksintresse för naturvården, p g a intressant flora och dess betydelse
för havsvandrande fisk.
Vid länsgränsen i Johannesfors byter Framängsån namn till Ulvsjöån och fortsätter ytterligare
25 km västerut. Till Ulvsjöån rinner ett antal större och mindre åar. Nämnas kan Häbbersån,
och Flottån. Dessa vattendrag har av Länstyrelsen klassats som högsta alternativt högt
naturvärde.
Några vattendrag inom distriktets Holmen-mark rinner norrut mot Ljungans dalgång., bland
annat Hällsjöån, Grantjärnsbäcken och Burbäcken. Dessa vattendrag rinner ut i den större
Granån som hyser en god stam av flodpärlmussla.
Förutom de ovan nämnda namngivna vattendragen finns inom Holmen Skogs marker ett stort
antal mindre, både namngivna och inte namngivna, bäckar med mycket höga naturvärden. De
utgör lekområden för öring och är stabilisatorer för diverse oönskade läckage till
huvudvattendragen.
3.2.4. Myrområden inom gamla Bergsjö distrikt
I tabell 3 redovisas de myrområden som av Länsstyrelsen klassats som skyddsvärda och som
helt eller delvis ligger på Holmen Skogs mark inom gamla Bergsjö distrikt. Dessa områden
redovisas i Länsstyrelsens naturvårdsprogram.
Tabell 3. Myrområden som av Länsstyrelsen klassats som skyddsvärda.
Objekt
Socken
1.Hundsåsmyra, östra delen
Bergsjö/Bjuråker
2.Strandkärr vid Norra Ässjö, Hassela
3.Trossnarvsmyran, Hassela/Bjuråker
4.Rödvallsmyran, Hassela
5.Kvarnmyrorna, Hassela
6.Gåstjärnsmyran, Hassela
7.Långmyran , Harmånger
8.Igeltjärnsmyra, Bergsjö
9.Leska, Gnarp
10.Stormyran (Lunnsjön), Gnarp
11.Kolningsmyran, Gnarp
Naturvärde/klass
Typ av myr
III
Botaniskt särskilt värdefull myr
III
II
III
II Flakkärr
III
II
III
I, Riksintresse för naturvård
III
II
Areal
8 ha
20 ha
25 ha
20 ha
60 ha
50 ha
10 ha
8 ha
45 ha
30 ha
10 ha
36
12.Stormossen (Dösjön), Gnarp
13.Lamsåstjärnarna (Korpåsen), Hassela
14.Gässmyran, Hassela
15.Rittaso-Källmyran, Hassela
16.Myrar kring Flottåns källflöden
Lortastjärnen-Stormyran-Kringelmyran
Hassela/Stöde
17.Stor Lomsjökomplexet-Burbäcksmyran
Stöde
18.Björkbacksmyran, Stöde
19.Rössänga m fl, Stöde
20.Kvarnmyrorna nedströms Ulvsjön,
Stöde
III Koncentrisk mosse
I
II Fågelmyr
III Kallkärr
I
10 ha
18 ha
105 ha
40 ha
225 ha
I
300 ha
I
II
II
270 ha
185 ha
344 ha
3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål
Endast bestånd som har dokumenterade naturvärden eller förväntas utveckla naturvärden
inom en nära framtid ingår i miljömålet. Bestånd som av annan anledning undantas skogsbruk
redovisas i rapportbilagan, Rapport SVEGB50 ”Underlag för hänsynsplaner, avsatta arealer”.
37
Tabell 4. Avsatta arealer som inte ingår i regionens miljömål.
Kustnära
Produktiv
areal ha
Naturområden
Landskapsvård
Tekn. ekon. imp.
Fornminne
Kulturlämning
Delsumma
Inlandet
Produktiv
areal ha
Antal
% av
prod areal
Antal
% av
prod areal
126,6
26,2
40
7
1,0
0,2
20,3
61,6
8
14
0,1
0,3
152,8
47
1,3
81,9
22
Hudiksvall
Produktiv
areal ha
Antal
% av
prod areal
146,9
87,8
48
21
0,5
0,3
0,5
234,7
69
0,8
Naturarealer
Landskapsvård
Tekn. ekon. imp.
Fornminne
Kulturlämning
§ 30 Hänsyn
41,9
13,3
23
8
0,3
0,1
6,4
11
0,0
48,3
13,3
34
8
0,2
0,0
102,5
103
0,8
107,6
129
0,6
210,1
232
0,7
Delsumma
157,7
134
1,3
114,0
140
0,6
271,7
274
0,9
Totalt
310,5
181
2,6
195,9
162
1,1
506,4
343
1,7
Den totala avsatta arealen på Hudiksvalls distrikt som inte ingår i regionens miljömål är 506
ha, vilket motsvara 1,7 % av den produktiva arealen. Det är 343 stycken olika bestånd och
med en medelareal på 1,5 ha.
Den undantagna arealen domineras § 30 Hänsynsarealer, vilket är avsättningar/generell
hänsyn i samband med slutavverkningar. Det finns även en hel del områden som är kodade
som landskapsvård. Dessa områden kan t ex var skogar som ska skötas med hänsyn till
bebyggelse.
3.2.6. Tätortsnära områden
I det stadsnära området kring Hudiksvall samt övriga områden kring bebyggelse kräver
särskild hänsyn vad det gäller skogsskötsel. Det kan t ex vara att begränsa hyggesstorlek och
att använda sig av alternativa föryngringsmetoder vid föryngringsavverkning.
3.2.7. Naturreservat och Holmenreservat
Holmen Skog är markägare till två naturreservat, Gnarps masugn och Gnarpsskaten. Dessa
reservat ligger efter kusten inom Gnarps socken och omfattar totalt 108 ha produktiv
skogsmark.
De finns ett så kallat Holmenreservat inom Hudiksvalls distrikt. Det är i Krankbo som ligger
norr om Stor-Nien i Nianfors och är på 6,5 ha.
Det skogspolitiska miljökvalitétsmålet Levande skogar delmål 1 behandlar långsiktigt skydd
av skogsmark. Fram till år 2010 ska ytterligare 900 000 ha skogsmark undantas från
produktion i Sverige, 400 000 ha ska skyddas formellt och 500 000 ha ska avsättas frivilligt.
Gävleborgs län är tilldelat ett arealmål på 21 900 ha som ska skyddas formellt inom levande
skogar delmål 1. Det som återstår 2006 är uppdelat på 7 920 ha som ska skyddas genom
naturreservat och
2 570 ha som ska skyddas genom biotopskydd och naturvårdsavtal.
Det finns 10 olika skogliga värdetrakter i Gävleborgs län som länsstyrelsen tillsammans med
skogsstyrelsen och skogsbolagens naturinventeringar tagits fram.
Holmen Skog, distrikt Hudiksvall berörs av en av de skogliga värdetrakterna. Den heter
Skogar SV Hudiksvall och sträcker sig från Forsa i norr till Trönö i söder. Trakten är mycket
lämpad för naturvårdsbränningar och andra åtgärder som syftar till att bilda nya
lövsuccessioner. Det finns redan relativt mycket skyddad mark genom reservat samt pågående
naturreservats bildningar i området vilket innebär att länsstyrelsen troligen inte kommer att
förlägga så många ytterligare nya reservat här.
Länsstyrelsen har dock tagit fram ett antal förslag på reservatsbildningar som berör
Hudiksvalls distrikt både inom och utanför den skogliga värdetrakten. Dessa områden kallas
för utredningsobjekt och innehåller i varierande grad naturvärden.
Det finns för närvarande ett område som länsstyrelsen har på förslag till naturreservat som
berör distriktet. Det är en utvidgning av Ysberget-Laxtjärnsbergets naturreservat i norr.
40
3.2.7.1. Gnarpskatens naturreservat
Reservatet som omfattar 65 ha bildades 1975. Området ägs av Holmen. Gnarpskatens
naturreservat omfattar ytterdelen av udden mellan Sörfjärden och Hårtefjärden. Inom
reservatet finns intressanta klapperstensfält, sandstränder med flygsandsklitter, marvuxen
hedtallskog med öppna gläntor, kärr av olika typer samt grankälar med ängsartad
undervegetation. Gravrösen från bronsåldern förekommer inom reservatet.
3.2.7.2. Gnarps Masugns naturreservat
Reservatet som omfattar 120 ha bildades 1975. Området ägs av Holmen. Gnarps Masugns
naturreservat omfattar udden mellan Norrfjärden och Sörfjärden. Havets krafter har här skapat
strandvallar och klapperfält, s k stenmalar, som på sina ställen sträcker sig ända till 500 m från
stranden. Området ger en rik provkarta på landhöjningskustens terrängformer och
vegetationstyper. Gravrösen från bronsåldern förekommer inom reservatet.
3.2.8. Riksintressens inom gamla Bergsjö distrikt
Inom gamla Bergsjö distrikt finns tolv områden som klassats som riksintressen för naturvård,
tabell 5. Områdenas geografiska läge framgår Länsstyrelsens naturvårdsprogram.
Tabell 5. Områden inom gamla Bergsjö distrikt som av Naturvårdsverket fastställts som riksintressen enligt
Miljöbalken.
Område
1.Stormyrskogen
2.Korpåsen
3.Klövberget
4.Älvåsen
5.Dyråns vattenområde
6.Dyrån
7.Gnarps diabasberg
8.Leska
9.Helgmyran/Grönstrandsmyran
10.Vålmyrknallen
11.Nordanstigskusten
12.Harmångersån med Harsjön
Socken
Torp
Hassela
Hassela/Attmar
Hassela
Gnarp
Gnarp
Gnarp
Gnarp
Gnarp
Jättendal
Gnarp/Jättendal
Harmånger
41
4. Bristanalys
4.1. ASIO-modellen
Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på
skogsekosystemen. Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar
sammansättningen av skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut
innan människans påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där
skogsmark indelas i typer av mark efter hur ofta de brann: Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta.
Mer information om ASIO-modellen och hur den kan användas för att skapa sig en bild av ett
referenslandskap finns som bilaga till hänsynsplanen.
Sammanställning över distriktets ASIO-klassning finns i rapportbilagan, Rapport SVEGB56
”Underlag för hänsynsplaner, referenslandskap”
4.2. Referenslandskapet
För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att
ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden.
Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man skatta fördelningen av olika skogstyper i
ett tänkt referenslandskap på distriktet.
4.3. Jämförelse mellan referenslandskapet och dagens landskap.
Brandfrekvensen, d v s hur stor andel av arealen som kan antas ha brunnit årligen, kan för
referenslandskapet uppskattas enligt följande (efter Rülcker & Angelstam, 1994):
A-mark brann i princip aldrig.
S-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 250:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/250*100 = 0,4 % per år på S-mark.
I-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 100:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/100*100 = 1 % per år på I-mark.
O-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 50:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/50*100 = 2 % per år på O-mark.
Årlig brandpåverkad areal i ett referenslandskap redovisas i rapportbilagan, Rapport
SVEGB56 ”Underlag för hänsynsplaner, referenslandskap”
42
Tallskogar
Blandskogar
Lövbrännor
Granskogar, lång kont
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
ref
Kustnära
nu
ref
nu
Inlandet
ref
nu
Hudiksvall
Figur 8. Jämförelse mellan dagens landskap och referenslandskapet.
Resultatet visar att i referenslandskapet för distrikt Hudiksvall utgjordes omkring 10 % (3 140
ha) av arealen av granskogar med lång kontinuitet, 13 % (4 040 ha) av lövbrännor, 51 %
(15 300 ha) av arealen i referenslandskapet täcktes av blandskogar med tall, gran och löv.
Resterande del, 26 % (7 800 ha), var en- eller flerskiktade tallskogar (figur 9).
Jämför man kustnära hänsynområde och inland ser man att tallskogar var vanligare i det
kustnära området och att granskogar var vanligare i inlandet. Lövbrännor var något något
vanligare i inlandet.
Inom distriktets skogar finns i förhållande till ett tänkt referenslandskap brister avseende
främst mängden lövbrännor som i nuläget består av 5,1 % (1 550 ha) och gammal granskog
med längre kontinuitet 0,1 % (40 ha). Andelen blandskogar är högre i nuläget än i
referenslandskapet medan tallskogarna är relativt lika med referenslandskapet.
Som framgår av tidigare avsnitt i denna plan är det svårt att rekonstruera ett referenslandskap,
då det varit starkt påverkat av människan ända sedan sista istiden, och brandförekomsten
sannolikt också förändrats av människan. Bristanalysen kan därför endast ses som vägledande.
4.4. Prioritering av objekt
Prioritering av objekt som avsätts i hänsynsplanen har gjorts i följande ordning:
1. Befintliga natur- eller kulturmiljövärden (nyckelbiotoper, reservat, kulturmiljöer mm)
2. Geografisk fördelning inom distriktet
3. Bristanalys i förhållande till referenslandskapet
4. Fördelning mellan distrikt (avstämning mot regionmål)
Kärnan i hänsynsplanen är områden med dokumenterat höga naturvärden. Hit räknas
nyckelbiotoper, Holmenreservat och naturreservat.
43
Bristanalysen används för att prioritera bland objekten som används för att 5 % målet uppnås
på regionnivå på Holmen Skog. Här tillkommer t.ex. objekt med naturvärden, ”övrigt FSCområde” och motsvarande. Möjligheten att bilda större sammanhängande områden har
beaktats i valet av bestånd som inte har de högsta naturvärdena.
Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva
skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från
avverkning. På distriktsnivå är ambitionen att minst 3 % undantas. För att regionmålet skall
nås avsätts därför mer än 5 % av skogsmarken på distrikt med högre naturvärden. Detta
innebär även att inom distrikt med ont om avsättningsbar skog har i vissa fall bestånd med
relativt sett låga naturvärden undantagits framför bestånd med högre naturvärden inom andra
distrikt.
44
5. Riktlinjer och mål
5.1. Avsatta arealer
5.1.1. Mål
Målet är att på regionnivå undanta minst 5 %. På distrikt Hudiksvall har 5,0 % (1 517 ha)
avsatts. Inom Regionen har mer än 5 % avsatts.
Avsatta arealer redovisas i rapportbilagan, Rapport SVEGB50 ”Underlag för hänsynsplaner,
avsatta arealer” och Rapport SVEGB51 ”Underlag för hänsynsplaner, biotopsgrupper”
Om man ser till hur biotopgrupperna i referenslandskapet fördelar sig i areal jämfört mer de
avsatta arealerna för respektive biotopgrupp så avspeglar de varandra bättre än om man ser till
arealen på hela distriktet.
Sumpskogar är oftast grandominerade eftersom de oftast inte blivit utsatt för någon brand. Ser
man till distriktets andel avsatta sumpskogar ligger den på 13 % vilket är högre jämfört med
referenslandskapets granskogar med lång kontinuitet på 10 %. Även om inte alla sumpskogar
är så gammal idag kommer dessa avsatta sumpskogar med tiden att bli över 120 år.
Andelen lövbrännor/lövskogar är underrepresenterad i den avsatta arealen, 4 % jämfört med
referenslandskapet, 13 % och bör ökas till nästa planperiod.
5.1.2. Åtgärdsförslag
Avsatta områden skall behandlas så att naturvärdena bibehålls långsiktigt. Största delen av
den avsatta arealen är beroende av lång kontinuitet och inga aktiva skötselåtgärder behövs där.
En del områden kommer att skötas genom i huvudsak gallring och plockhuggning för att
gynna löv på framför allt granens bekostnad. Talldominerade biotoper med spår av tidigare
skogsbränder men avsaknad av stora mängder död ved och gamla träd kan bli föremål för
naturvårdsbränning
Eftersom lövbrännor uppkommit efter bränder är det svårare att återinföra det skogstillståndet.
Däremot kan andelen lövskogar (> 49 % löv) ökas genom att satsa på löv på lämpliga
ståndorter samt avgränsa bestånd som har lövdominerade delar och bedriva lövskogsskötsel i
dessa delar. Till nästa revidering av hänsynsplanen bör en insatts lägga på att öka lövarealen
genom att avgränsa bestånd med lövkvalitéer.
Dessutom sparas generell hänsyn i samband med föryngringsavverkning. Dessa områden
koncentreras till områden med höga naturvärden inom föryngringsområdet och är viktiga
oaser för växt- och djurlivet.
45
5.2. Lövskogar
5.2.1. Mål
Målet är att på regionnivå skall minst 5 % av den frisk och fuktig marken bestå av
lövdominerade bestånd under merparten av omloppstiden. På distrikt Hudiksvall är för
närvarande 6,5 % av den frisk och fuktig marken beskogad med lövdominerade bestånd. På
regionnivå är måluppfyllelsen för närvarande lägre än 5 %.
Åldersklassfördelning på lövskogarna och lövskog per markfuktighetsklass redovisas i
rapportbilagan, Rapport SVEGB53 ”Underlag för hänsynsplaner, lövskogar”
5.2.2. Åtgärdsförslag
För att öka andelen lövrika bestånd skall distriktet vidta följande åtgärder:

främst på fuktig mark där spontan lövföryngring uppträder skall man genom lämplig
skötsel behålla en hög lövandel under beståndets livslängd.

genom röjning och gallring i lämpliga bestånd, vidmakthålla lövdominansen samt
påskynda diameterutvecklingen.

identifiera lövrika delar av större bestånd samt beskriva och behandla dem som egna
enheter.

verka för att hålla viltstammar på en sådan nivå att utveckling av lövträd och lövrika
bestånd underlättas.
5.3. Äldre skog
5.3.1. Mål
På Hudiksvalls distrikt finns 6 480 ha skog äldre än LSÅ, inklusive naturområden, vilket
motsvarar 21,6 % av den produktiva skogsmarksarealen. Ser man till produktiv areal
exklusive naturområden, då är 4 890 ha skog äldre än LSÅ, vilket motsvarar 17,3 % av den
produktiva skogsmarksarealen.
Andelen äldre skog har sjunkit betydligt idag jämfört med förra planperioden, då det låg
omkring 26 %.
Aktuell åldersklassfördelning redovisas i rapportbilagan, Rapport SVEGB54 ”Underlag för
hänsynsplaner, åldersklassfördelning”.
5.3.2. Åtgärdsförslag
I kapitel 6 redovisas gällande avverkningsberäkning som berör kommande avverkningsnivå.
46
5.4. Brand
5.4.1. Mål
I referenslandskapet beräknas det inom distriktet i genomsnitt ha brunnit omkring 255 ha
årligen (cirka 0,9 % av arealen). Ett av Holmen Skogs miljömål är att varje Region under en
femårsperiod ska försöka bränna minst 5 % av den årliga föryngringsytan på torr och frisk
mark.
Tabell 6. Årlig brandpåverkad areal i ett referenslandskap för Hudiksvalls distrikt, enligt beståndsregistret,
SVEG, 2008-01-01.
Hänsynområde
Andel
Areal (ha)
Kustnära
1,0%
113
Inlandet
0.9%
144
Total distriktet
0,9%
255
Den högre andelen O-mark i kustområdet medför att den årliga brandpåverkade arealen i
referenslandskapet där var högre än inom övriga delar av distriktet. Skillnaderna är dock
relativt små.
5.4.2. Åtgärdsförslag
Den sammanlagda årsytan på torr och frisk mark under perioden 2003-2007 uppgick till 1 230
ha på distriktet. Detta innebär att det inom distriktet bör vara lämpligt att sammanlagt bränna i
storleksordningen 61 ha under en femårsperiod.
Distriktet har inte uppfyllt bränningsarealen de senaste åren och behöver därför tas i beaktning
vid kommande avverkningsplanering.
Aktuellt läge för utförda och planerade bränningar redovisas i rapportbilagan, Rapport
SVEGB52 ”Underlag för hänsynsplaner, bränningar”
47
6. Avverkningsberäkningar
SVA:s hushållningssektion skriver om hur indelning och beräkningar gjorts. SVA förser
distriktet med data. Distriktet redovisar och kommenterar resultatet. Exempel kommer att
läggas på intranätet
48
7. Referenser
AB Iggesunds Bruk (1984) Iggesunds Bruks historia 1685-1985. Intern historiebeskrivning i
2 band inför 300-årsjubiléet 1985.
Andersson, Birger (1983) Stormyrskogen -en naturbeskrivning. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Härnösand, Rapport 1983:4.
Andrén, H m fl (1990) Ekologisk planering av skogsbruk. Miljöprojekt Sundsvall-Timrå,
delrapport 8.
Angelstam, Per m fl (1995) Elden ger mångfald. SKOGEN, nr 1/95.
Atlas över Sverige (1953)
Baudou, Evert (1974) Fornlämningar -markvårdade fornlämningar i Gävleborgs län.
Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund, del 1 och 2.
Berglund, Tore m fl (1997) Stensjöallmänningen -början på en hänsynsplan i början på
Harmångersån. Projektarbete inom 20 poängs distanskurs i skoglig
naturvårdsekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Berglund, Tore m fl (1998) Framängsån -del av landskapsplan på Bergsjö distrikt.
Projektarbete inom 5 poängs distanskurs i skogsbruk och vatten, Sveriges
Lantbruksuniversitet.
Blomberg, Albert (1895) Praktiskt geologiska undersökningar inom Gefleborgs län. SGU,
C152.
Cederlund, Göran (1998) Analys av älgstammens sammansättning och reproduktion samt
förslag till avskjutning -området Naggen-Torringen-Näsviken-Friggesund.
Svensk viltförvaltning AB, Ramsberg, inventeringsrapport beställd av MoDo
Skog, Region Iggesund.
Clark, C.S. (1990) Fire and climate change during the last 750 years in Northwestern
Minnesota. Ecological monographs 60:135-159.
Dynesius, Mats (1984) Klövberget -gränsberget med gammelskog och långskägg.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Härnösand, Rapport 1984:2.
Eriksson, Leif (1977) Gnarps Vettberg -ett Iggesundsreservat. Ur Natur i Gävleborg,
årgång 1, Gävleborgs Naturvårdsförbund, 1977.
Gagge, Ann Christin (1996) Fäbodvallen i Hälsingland och Gästrikland. Kulturmiljö-enheten,
Länsstyrelsen, Gävle, Rapport 1996:10.
49
Gagge, Carl-Magnus (1983) Strömsbruk -cellulosafabrik och samhälle. Länsmuseet i
Gävleborgs län, Rapport 1983:2.
Gothe, Richard (1942) Hassela-Finnarna. Författarens förlag, Stockholm.
Granström, Anders m fl (1991) Skogsbränderna och vegetationen. Skog & Forskning,
nr 4/91.
Granström, Anders (1994) Tidigare brandstörningar som vägledning för dagens skogsskötsel.
Skogsfakta konferens nr 20, Skogskonferensen 1994, Sveriges
Lantbruksuniversitet.
Granström, Peter m fl (1994) Skyddsvärda vattendrag i Gävleborg. Rapport från
Länsstyrelsens vattendragsinventering 1986-88, Länsstyrelsen Gävleborg,
Rapport 1994:8.
Granström, Stefan m fl (1994) Skyddsvärda våtmarker i Västernorrlands län. Länsstyrelsen
Västernorrlands län, rapport 1999:2.
Halden, Bertil E. (1951) Kustlandet. Ur natur i Hälsingland och Härjedalen, Stockholm.
Halden, Bertil E. (1955) Korpåsen i Hassela. Ur Hälsingerunor, Västerås.
Hannerz, Mats (1985) Korpåsen -flora och markanvändning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Naturvårdsenheten, Rapport 1985:1.
Haraldsson, Kjell m fl (1982) Från bondsåg till processindustri. Länsmuseet i Gävleborgs län,
Gävle.
Hellberg, Erik (1998) Brandhistorik i Härjedalen. Examensarbete, Inst för skoglig
vegetationsekologi, Skogshögskolan, Umeå.
Hesselman, Henrik (1935) Barrskogens arealfördelning på tall-, gran- och blandbarrbestånd i
Norrland och Dalarna. Meddelande från Statens Skogsforskningsanstalt,
nr 28:8.
Hörnberg, Greger m fl (1995) Stand dynamics, regeneration patterns and long-term
continuity in boreal old-growth Picea abies swamp-forests. Journal of
Vegetations Science 6:291-298.
Hänsynsplan över Bergsjö distrikt, 1998, MoDo Skog, Bergsjö Distrikt, Region Iggesund.
Hänsynsplan över Bergsjö distrikt, 2003, Holmen skog, Bergsjö Distrikt, Region Iggesund.
Hänsynsplan över Hudiksvall distrikt, 2003, Holmen skog, Hudiksvall Distrikt, Region
Iggesund.
Jonsson, Bengt (1991) Våra skogsplanteringar och provenienser 1990. Intern rapport från
plantskolan i Friggesund, MoDo Skog.
50
Kassman, Charles (1996) Nordanstig -liv i kustland och skogsbygd. Rapport från
Samhällsmedicin i Gävleborg 1996:6.
Larsson, Bengt (1984) Skogens och kulturlandskapets utveckling fram till början av 1900talet. Ur Floravård i skogsbruket -allmän del, Skogsstyrelsen, Jönköping.
Liedgren, Lars (1992) Hus och gård i Hälsingland -en studie av agrar bebyggelse och
bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr.f.-600 e.Kr. Umeå universitet,
Arkeologiska institutionen, Studiabarchaeologica Universitatis Umensis 2.
Lindström, Oscar (1968) Flottning -en bok om flottning i Hasselavattendragen. AB Iggesunds
Bruk.
Lundegård, Per H. (1966) Berggrundskarta över Gävleborgs län. SGU, Stockholm.
Lundegård, Per H. (1967) Berggrunden i Gävleborgs län. SGU, Stockholm.
Lundin, Jonas m fl (1993) Ängar och hagar i Gävleborg. Länsstyrelsens inventering av
naturliga fodermarker, Länsstyrelsen i Gävleborg, 1993:2.
Lundqvist, G. (1963) Beskrivning till jordartskarta över Gävleborgs län. SGU, Stockholm.
Lundqvist, G. (1963) Jordartskarta Gävleborgs län. SGU, Stockholm.
Lundqvist, Jan (1984) Jordartskarta över Västernorrlands län och förutvarande Fjällsjö k:n.
SGU, Uppsala.
Lundqvist, Jan (1987) Beskrivning till jordartskarta över Västernorrlands län och förutvarande
Fjällsjö k:n. SGU, Uppsala.
Lundqvist, Thomas (1987) Berggrundskarta över Västernorrlands län och förutvarande
Fjällsjö k:n. SGU, Uppsala.
Lundqvist, Thomas (1990) Beskrivning till berggrundskarta över Västernorrlands län. SGU,
Uppsala.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1978) Beslut: Vitöarnas naturreservat. Länsstyrelsen
Gävleborgs län, Planläggningsavdelningen, 11.121-2533-72/32-203.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1979) Skyddad natur.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1991) Skötselplan för Gnarpskatens naturreservat.
Länsstyrelsen Gävleborgs län, Naturvårdsenheten.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1991) Skötselplan för Gnarps masugns naturreservat.
Länsstyrelsen Gävleborgs län, Naturvårdsenheten.
51
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1992) Beslut: Klövbergets naturreservat. Länsstyrelsen
Gävleborgs län, Miljövårdsenheten, 231-480-92/32-210.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1995) Kvicksilver och cesium i fisk. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, Rapport 1995:6.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1995) Miljö i Gävleborg -miljöstrategi för länet till år 2010.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Rapport 1995:8.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1996) Bevarandeprogram för odlingslandskapet -norra
Hälsingland. Länsstyrelsen Gävleborgs län, Rapport 1996:9.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (1997) Värdefull natur i Gävleborg. Länsstyrelsen Gävleborgs
län, Rapport 1997:12.
Länsstyrelsen Gävleborgs län (2001) Våtmarksinventering i Gävleborg. Länsstyrelsen
Gävleborgs län, Rapport 2001:7
Länsstyrelsen Gävleborgs län (2006) Strategi för formellt skydd av skog i Gävleborgs län, del
1 Strategi. Länsstyrelsen Gävleborgs län, Rapport 2006:19
Länsstyrelsen Gävleborgs län (2006) Strategi för formellt skydd av skog i Gävleborgs län, del
2 Bakgrund till naturskydd. Länsstyrelsen Gävleborgs län, Rapport 2006:20
Länsstyrelsen Gävleborgs län (2006) Strategi för formellt skydd av skog i Gävleborgs län, del
3 Skogliga värdetrakter i Gävleborgs län. Länsstyrelsen Gävleborgs län, Rapport
2006:21
Länsstyrelsen Västernorrlands län (1993) Beslut: Bildande av Klövbergets naturreservat,
Sundsvalls kommun, Västernorrlands län. Länsstyrelsen Västernorrlands län,
Miljövårdsenheten, 231-592-93/81-215.
Länsstyrelsen Västernorrlands län (1997) Beslut: Bildande av Stormyrskogens naturreservat,
Torp och Stöde socknar, Ånge och Sundsvalls kommuner. Länsstyrelsen
Västernorrlands län, 231-11659-95.
Lööw, Kjell (1985) Svedjefinnar -om 1600-talets finska invandring i Gävleborgs län.
Länsmuseet i Gävleborgs län, Rapport 1985:1.
MoDo Skog (1997) Riktlinjer för uthålligt skogsbruk. MoDo Skog,
Skogsvårdsavdelningen.
Nellbeck, Roland (1969) Den nya skogen -en presentation av Iggesunds Bruks
skogsskötselprogram. AB Iggesunds Bruk.
Nellbeck, Roland (1981) Odling av Pinus contorta -program och erfarenheter 1968-1980 AB
Iggesunds Bruk. Sveriges Skogsvårdsförbunds tidskrift, specialnummer 4/81.
52
Nordanstigs kommun (1990) Översiktsplan -Nordanstigs kommun. Arkitektavdelningen,
Nordanstigs kommun.
Norberg, P. (1956) Hälsinglands järnbruk i gången tid -en överblick. Särtryck ur blad för
Bergshandteringens vänner, Häfte 1:1956, Uppsala.
Nordtedt, Gudrun (1992) Naturvärdesinventering av skogsområden. Redovisning av
naturvärdesinventering utförd på uppdrag av MoDo Skog AB,
Skogsvårdsavdelningen, intern rapport.
Normark, Erik och Rantaniemi, Lisbeth (1998) Hänsynsplaner -nuläge december 1998.
Intern rapport, Skogsvårdsavdelningen, MoDo Skog.
Normark Erik, Rantaniemi Lisbet, 1998, Holmen Skog Örnsköldsvik SVA, Förslag till
utformning av hänsynsplaner i Holmen Skog.
Normark Erik, Rantaniemi Lisbet, 1999, Holmen Skog Örnsköldsvik SVA, Riktlinjer för
uthålligt Skogsbruk.
Normark Erik m fl, 2007, Holmen Skog Örnsköldsvik SVA, Riktlinjer för uthålligt
Skogsbruk.
Nykvist, Pia (1995) Arkeologisk undersökning av blästerugn -Raä 224, på fastigheten Kilen
1:1, Torps socken, Medelpad. Länsmuseet Västernorrland, Kulturmiljövårdens
rapporter nr 2:1995.
Odin, Hans m fl (1983) Temperaturkartor för svenskt skogsbruk. Inst för skoglig marklära,
SLU, Rapport 45/1983.
Praktisk skogshandbok, 14:e upplagan. Sveriges Skogsvårdsförbund, Djurholm 1994.
Ramqvist, P H (1988) Mellannorrland under äldre järnålder. Bebyggelsehistorisk tidskrift
14:105-126.
Rantaniemi, Lisbeth (1995) Förslag till långsiktiga arbetstal för naturvård i ett
landskapsperspektiv -diskussionsunderlag. MoDo Skog,
Skogsvårdsavdelningen, Intern rapport.
Rantaniemi (1998) Instruktion för registrering i SVEG vid
naturvärdesinventering/hänsynsplanering. Intern instruktion, MoDo Skog.
Rülcker C, Angelstam P och Rosenberg P. 1994. Naturlig branddynamik kan styra naturvård
och skogsskötsel i boreal skog. Skogforsk. Resultat nr 8. 1994.
Segebaden, Gustav von m fl (1992) Contortatallen i Sverige -en lägesrapport. Betänkande till
Generaldirektören för Skogsstyrelsen från Skogsstyrelsens contortautredning.
Simonsson, Per (1979) Urskogar och naturskogar i Västernorrlands län. Länsstyrelsen
Västernorrlands län, Härnösand, Rapport 1979:11.
53
Simonsson, Per (1994) Ekologisk landskapsplanering inom SCA Skog. Skogsfakta konferens
nr 20, Skogskonferensen 1994, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Skogsstyrelsen (1992) Kulturmiljövård i skogen. Skogsstyrelsens förlag, Jönköping.
SMHI (2006) Faktablad nr 29, Klimat i förändring.
Statens Naturvårdsverk (1994) Myrskyddsplan för Sverige. ISBN: 91-620-1113-8,
Naturvårdverket Förlag.
Ståhl, Peter (1982) Naturskogar i Gävleborgs län -en inventering av urskogsartade skogar.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Naturvårdsenheten.
Ståhl, Peter (1985) Skyddsvärda myrar i Gävleborgs län -Länsstyrelsens myrinventering.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Naturvårdsenheten, Rapport 1985:2.
Ståhl, Peter (1994) Uttern i Gävleborg. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Rapport 1994:3.
Sundsvalls kommun (1990) Översiktsplan för Sundsvalls kommun. Planeringskontoret,
Sundsvalls kommun, textdel och kartdel.
Svedberg, Erik m fl (1986) Kol och järn i Gnarp på 1700- och 1800-talen. Stiftelsen Anna
och Anders Norins undervisnings- och forskningsfond, Meddelande nr 5,
juli 1986.
Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk, Svenska FSC-arbetsgruppen.
24 september 1997.
Sveriges nationalatlas (1990) Skogen. ISBN 91-87760-05-3.
Swetnam, T.W. (1993) Fire history and climate change in giant sequoia groves. Science
262:885-889.
Tonell, Per-Erik (1984) Svensk allmän naturvård. Universitetsförlaget Dialogos AB, Lund,
ISBN 91-7504-049-2.
W. Trahns Skogsbyrå (1925) 1924-25 års skogstaxering -Ströms Bruk AB. Stockholm
(handlingarna finns på STORA´s centralarkiv i Falun).
Wik, H (1950) Norra Sveriges sågverksindustri. Geographica nr 21, Stockholm.
Zackrisson, Olle (1977) Influence of forest fires on the north Swedish boreal forest. Oikos
29:22-32.
Ånge kommun (1991) Översiktsplan för Ånge kommun.
Östbom, Hans (1988) Gran -en ö vid Hälsingekusten. Ur Natur i Gävleborg, årgång 4,
Gävleborgs Naturvårdsförbund, 1988.
54
55
8. Kartbilaga
8.1. Regionkarta
8.2. Distriktskarta
8.3. Karta över avsatta arealer
8.4. Avsatta arealer, fördelning på biotopgrupper
8.5. Trädslagsfördelning
8.6. Markfuktighetsklasser
8.7. Vegetationstyper
8.8. Jordarter
56
9. Rapportbilaga
9.1. SVEGB02 ”Skogstillstånd per åldersklass, inkl naturområden”
9.2. SVEGB03 ”Arealuppgifter”
9.3. SVEGB04 ”Naturområden”
9.4. SVEGB50 ”Underlag för hänsynsplaner, avsatta arealer”
9.5. SVEGB51 ”Underlag för hänsynsplaner, biotopsgrupper”
9.6. SVEGB52 ”Underlag för hänsynsplaner, bränningar”
9.7. SVEGB53 ”Underlag för hänsynsplaner, lövskogar”
9.8. SVEGB54 ”Underlag för hänsynsplaner, åldersklassfördelning”
9.9. SVEGB55 ”Underlag för hänsynsplaner, övriga nulägesuppgifter”
9.10. SVEGB56 ”Underlag för hänsynsplaner, referenslandskap”
57
10. Övriga bilagor
10.1. Beskrivning av ASIO-modellen och bristanalysen
Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på
skogsekosystemen. Blixten var den vanligaste brandorsaken, men även människan har haft
stort inflytande genom svedjebruk och betesbränningar samt oavsiktliga antändningar.
Numera är skogsbränder ovanliga, och de som uppstår släcks innan de har hunnit åstadkomma
för stor ekonomisk skada.
Brandfrekvensen, d v s hur ofta det brann i ett område, är beroende av klimat, topografi och
ståndortsförhållanden. Brandintensiteten beror av mängden brännbart material, och dess
uttorkningsgrad. Det vanligaste var lågintensiva bränder, där delar av marken lämnades mer
eller mindre intakta och där en stor andel av träden överlevde. Härigenom skapades
flerskiktade, ojämna bestånd som innehöll både löv- och barrträd. Intensiva kronbränder var
ganska ovanliga. Oftast dog då hela trädskiktet och i det efterföljande beståndet fick lövträd
goda förutsättningar.
Blöta gransumpskogar och fuktiga granskogar i nordostsluttningar brann nästintill aldrig och
kännetecknas därför av lång skoglig kontinuitet. Föryngring i dessa skogar sker genom så
kallad intern beståndsdynamik, som innebär att plantor växer upp i små luckor som
kontinuerligt bildas i beståndet. Mängden död ved var hög i dessa biotoper, vilket tillsammans
med det stabila klimatet gjorde att många lavar, mossor och insekter gynnades här.
Annan fuktig mark, t.ex. fuktiga granskogar i sydvända sluttningar som därför ibland lättare
torkade ut, brann mer sällan först när betingelserna var de rätta. Här kunde flera hundra år
passera mellan brandtillfällena. Ofta var dessa skogar en mosaik av lövrika och
barrdominerade bestånd, båda i vilka granen dominerade alltmer ju längre tid som förflutit sen
sista branden.
Friska marker, där blåbär, skogsmossor och gräs dominerar i fältvegetationen, hade en högre
brandfrekvens och brann i medeltal ungefär vart hundrade år. Träd som utvecklar skorpbark,
som tall, vårtbörk och asp, överlevde ofta branden. Dessutom klarade sig ofta små fuktigare
partier obrända. Skogen var därför ofta flerskiktad med inslag av grova lövträd och dungar
med yngre lövskog.
Torr skogsmark, som till exempel tallhedar, brann i medeltal ett par gånger per sekel.
Eftersom bränderna ofta återkom var bränslemängden ganska liten. Marken är oftast mager,
med låg produktion av bränsle (kvistar, barr mm), vilket också bidrog till att bränderna hade
låg intensitet. Branden lämnade efter sig en olikåldrig, flerskiktad tallskog.
Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av
skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans
påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i
typer av mark efter hur ofta de brann : Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta
ASIO-modellen har i senare tids forskning ifrågasatts. Bl.a. visar studier att sambandet mellan
brandfrekvens och skogstyp ej är så starkt som tidigare antagits. I dagsläget finns dock inte
58
några bättre modeller för att enkelt kunna skaffa sig en landskapsövergripande bild på hur
skogarna sett ut historiskt. ASIO-modellen är därför fortfarande ett av redskapen som använts
för att få en bild av referenslandskapet, och påföljande bristanalyser och prioritering av objekt
på Holmens marker.
ASIO-modellen är huvudsakligen tillämpbar för boreal skog och bygger till stor del på
uppgifter om ståndortsförhållanden. Tidigare påverkade skogsbränder, och den tid det förflöt
mellan bränderna, skogarnas utseende i stor utsträckning. Följande fyra skogstyper kan antas
ha dominerat skogslandskapet:
1.
2.
3.
4.
Granskogar med lång kontinuitet huvudsakligen i blöta och fuktiga områden.
Lövdominerade bestånd, lövbrännor, på framförallt friska och fuktiga marker.
Blandskogar på frisk och fuktig skogsmark.
En- eller flerskiktade tallskogar huvudsakligen på torrare skogsmarker.
Den procentuella fördelningen av skogstyper på skogsmarker med olika brandbenägenhet
(ASIO-klasser) kan antas ha sett ut enligt figur 10 (Anpassad efter Rülcker & Angelstam
(1994), Bernes (1994) m.fl.).
100%
25
80%
65
Tall, en- eller flerskiktad
60%
Blandskog
100
55
100
40%
Lövbränna
Gran, lång kontinuitet
15
20%
20
15
5
0%
A-mark
S-mark
I-mark
O-mark
Figur 9. En hypotetisk fördelning av olika skogstyper per ASIO-klass i referenslandskapet.
För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att
ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden.
Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man med hjälp av diagrammet ovan skatta
fördelningen av olika skogstyper i ett tänkt referenslandskap på ett hänsynsplanområde.
59
A
S
A
S
I
I
X
O
=
O
Andel mark i olika Skogstypsfördelning
i ASIO-klasser
inom ASIOklasser
Skogstyper
i Referenslandskapet
Skogstyper
i dagens
landskap
Figur 10. Schematisk beskrivning av bristanalysen. Skogsmarken delas in i ASIO-klasser.
Fördelningen av skogstyper inom ASIO-klasserna (se även figur 10) multipliceras med ytan
av respektive ASIO-klass. Summan av skogstyperna bildar ett referenslandskap där
fördelningen av skogstyper kan jämföras med dagens brukade landskap.
Utifrån data i beståndsregistret gjordes följande uppdelning för att dela upp markinnehavet i
olika ASIO-klasser.
A-mark
All blöt skogsmark
Fuktig skogsmark med vegetationstyp lågört utan ris eller högört
Nordostsluttningar över 500 m ö h
S-mark
Övrig fuktig skogsmark utom torvmark med fattigris
Nordostsluttningar under 500 m ö h
I-mark
All frisk skogsmark
Torvmark med fattigris
O-mark
All torr skogsmark
För att kunna bestämma nuvarande arealer av olika skogstyper inom de olika
hänsynsplanområdena användes följande definitioner:
Granskogar med lång kontinuitet = bestånd ≥120 år, ≥7/10 gran
Lövbrännor = bestånd ≥4/10 björk
Tallskogar = en- och flerskiktade bestånd ≥7/10 tall
Blandskogar = resterande skogar
60
61