MENA-projektet
Om kultursamarbete
Från Att se den andre
till Att se varandra
Författare: Anita Theorell
Delstudie 5, 1999
UD
MENA-projektet
Om kultursamarbete
Från ”Att se den andre”
till ”Att se varandra”
Författare: Anita Theorell
1
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet
Form och layout: Norstedts Tryckeri AB
Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius
Artikelnr: UD 99.107
ISBN: 91-7496-192-6
Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 2000
2
Förord
Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet
för att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i Mellanöstern och Nordafrika. Inom ramen för detta projekt har en skriftserie tillkommit, vari denna studie ingår. För innehållet i de enskilda studierna svarar enbart författarna själva. Det speglar
därför inte nödvändigtvis Utrikesdepartementets position i frågan.
Den föreliggande skriften innehåller en genomgång av kultursamarbetet mellan Sverige och MENA-regionen.
Författare till skriften är Anita Theorell, konstvetare och tidigare
chef för Sidas kultur- och medieenhet.
Redaktionen
3
4
Innehållsförteckning
I.
Sammanfattning ......................................................
7
II.
Kulturen som mål och medel ...................................
9
III.
Nuvarande kulturutbyte och samarbete mellan
Sverige och MENA-regionen ................................... 12
III.1
III.2
III.3
III.4
III.5
III.6
III.7
III.8
III.9
Bakgrund ................................................................
Konst ......................................................................
Kulturarv: museer, arkeologi, byggnadsvård .............
Litteratur ................................................................
Musik ......................................................................
Teater ......................................................................
Film ........................................................................
Barn och ungdom ....................................................
Jämställdhet ............................................................
12
13
15
16
17
18
20
21
23
IV.
Något om kulturens förhållanden i ett antal
MENA-länder .......................................................... 25
V.
Regionalt samarbete mellan MENA-länderna .......... 29
VI.
Samarbete och utbyte med Sverige ......................... 31
VII. Den svenska resursbasen .......................................... 33
VIII. Rekommendationer ................................................. 38
5
6
I. Sammanfattning
Syftet med denna studie är att ta upp den kulturella dimensionen av
samhällsutvecklingen i allmänhet och i synnerhet i förhållande till Sveriges samverkan med länderna i Mellanöstern och Nordafrika, den så
kallade MENA-regionen, det geografiska område som sträcker sig från
Marocko till Iran.
Sveriges samarbete på kulturområdet med flera av dessa länder har
på senare år ökat och då särskilt i delar av Mellanöstern, varför studiens tyngdpunkt ligger på Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon, Egypten, där långsiktiga samarbetsprogram vuxit fram. Med länderna i Nordafrika – Marocko, Tunisien och Algeriet – har kulturkontakterna i huvudsak varit av engångskaraktär men svenska institutioner har de senaste åren visat intresse för att samverka i form av utbytesprogram.
Mest uppmärksamhet ägnas åt Euro-islamprojektet, Svenska Institutets (SI) Dialogprojekt 1995–96 och det därpå intensifierade kulturutbytet med länder i området samt Sidas program för kultursamarbete
med Palestina, som delvis kommit att utvidgas till regionalt samarbete
med kringliggande länder. En del erfarenheter gjorda inom ramen för
dessa program redovisas och med ett avsnitt om Sidas program för att
stimulera barns litteraturupplevelse är avsikten att lyfta fram hur angeläget det är att barn och ungdomar får tillgång till kultur för sin
utveckling. Jämställdhet mellan kvinnor och män berörs också.
Sverige har ett stort kapital i form av en hängiven resursbas av forskare, författare, artister och konstnärer, en resursbas som på kort tid
vuxit och har goda förutsättningar att fortsätta växa. Delvis hör det
samman med att denna del av världen kommit närmare oss i Sverige
genom den mångfald av kulturyttringar, som tillförs oss genom invandrare och nyblivna svenskar med rötter i MENA-regionens länder.
Sverige kan bidra till att stärka kultursektorn i länderna i området
dels genom att bygga vidare på det bilaterala samarbete som redan
pågår, dels genom att göra det möjligt för MENA-länderna att utveckla
7
det regionala samarbetet i den mån den politiska utvecklingen i regionen gör det möjligt. Båda formerna för kultursamarbete har fördelar
och nackdelar, varför en lyhörd kombination av båda är en av de rekommendationer som avslutningsvis lämnas.
8
II. Kulturen som mål och medel
Framsteg och utveckling har länge kopplats enbart till politiska, ekonomiska eller tekniska landvinningar. Erfarenheten har lärt oss att det
krävs något därutöver: utveckling handlar om komplexa processer som
styrs av en mängd faktorer men i centrum står människan och hennes
förväntningar, längtan och förmåga. Kultur och utveckling kan inte ses
som separata begrepp. Kulturen är den grund varur samhället hämtar
sin näring, definierar värdesystem, traditioner och vanor. Ett samhälles
kultur rymmer dess moral, etik och värderingar. Människor formar
kulturen och de formas av den.
Vi människor utvecklar de egenskaper vi belönas för. Daniel Goleman har i sin bok ”Känslans intelligens”1 hävdat att utveckling av social begåvning, samarbetsförmåga, känslomässig självkontroll, empati,
förmåga att lyssna, ta hänsyn etc spelar en oerhört viktig roll i dagens
splittrade, konfliktfyllda och socialt oroliga värld. Nyare forskning har
funnit att denna begåvning styr våra beslut och vårt handlande i mycket
högre grad än vad som tidigare uppmärksammats. Därför är det viktigt
att barn, kvinnor och män får möjlighet att utveckla sin kreativitet, få
tillgång till kultur och delta i skapande processer.
Kulturens kärna är viljan att kommunicera. Människor kan av kulturuttryck i olika former lära sig vägar att förhålla sig till andra. På senare
år har en insikt vuxit om betydelsen av att människor har tillgång till
språket, till att uttrycka sig, för att förstå och göra sig förstådda. Förutom att vara ett mål i sig är kultur ett medel för framväxten av en
mänsklig och hållbar samhällsutveckling. Tillgång till en kulturell mångfald är en hörnsten i bygget av demokrati och fredlig samvaro. Konstnärer inom olika genrer beskriver basala mänskliga företeelser och handlingsmönster som påverkar vår vardag. Konst handlar inte om att leve-
1
På engelska 1995, på svenska 1997, Wahlström & Widstrand
9
rera färdiga svar utan om att ställa frågor och den kan spränga de myter vi bär på om varandra, den andre.
Man talar om och är överens om vikten av ökad demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men ingendera går att köpa i färdig
förpackning. Lagstiftning, institutioner, konferenser – ja – men utveckling av tolerans, lyhördhet, insikt, empati är lika viktiga byggstenar för
att nå båda målen. Just i de länder där känsligheten för påtryckningar
utifrån är så uppenbar, bör kulturens möjligheter till dialog och samarbete lyftas upp på agendan. Kulturen kan vara den neutrala mötesplats, som krävs för en dynamisk utveckling.
Den kulturella dimensionens betydelse i demokratiseringsprocesser
och för socio-ekonomisk tillväxt har på 1990-talet uppmärksammats
av forskare, givarorganisationer och filosofer. FN utnämnde perioden
1988–1998 till kulturårtionde, tillsatte Världkommissionen för kultur
och utveckling som 1995 avgav rapporten Vår skapande mångfald2
och i mars 1998 var Sverige värd för Unesco-konferensen ”The Power
of Culture”. James Wolfensohn, chef för Världsbanken, har målmedvetet lett arbetet med att satsa på kultur i utvecklingsarbetet, vilket
har resulterat i att banken 1999 antagit ett program för kultur och
hållbar utveckling.
Den s.k. Barcelona-processen har lyft fram kulturens viktiga roll i
framväxten av partnerskap. Det handlar verkligen om framväxt något
man sått får gro i mer eller mindre tidskrävande processer. Det långsamt växande blir det starkaste och hållbaraste. Det utesluter inte att
man ibland önskar något snabbväxande – t.ex. för ett särskilt ändamål
– som energiskog.
EUs initiativ att inom Barcelona-processen stärka banden mellan
olika civila samhällen tar fasta på kulturellt partnerskap för ömsesidig
förståelse. Sedan 1996 har det resulterat i festivaler för film, jazz, utställningar, seminarier, turnéer. Mötesplatser har skapats för att bygga
broar över gränser och skapa allianser där kontakter inom andra verksamhetsfält varit svåra.3
2
Our Creative Diversity, 1995. På svenska 1996
Utbyten mellan Europa och medelhavsländerna: Fès, Tunis, Istanbul, Beirut, Syrien.
I Damaskus och Aleppo fjärde Europeiska filmfestivalen, 96. Jazz Caravan 95, 96. Tio
grupper genomförde 30 konserter under 20 dagar i Damaskus, Aleppo, Amman. Europeiska och österländska musiker. 95,Chamber Orchestra of the European Union. En
syrisk-europeisk permanent arkeologiutställning.
3
10
Vi hör ofta Afrika eller Mellanöstern omtalas som homogena begrepp. I Mellanöstern är mycket gemensamt: språk, kulturella mönster
och religion. Ändå måste vi i vår kulturella kommunikation med en
värld, som vi i stort sett bara känner via politisk nyhetsförmedling, lära
oss att ta hänsyn till olikheterna mellan länderna.
Här är inte platsen för en längre utläggning om kulturskillnader
mellan väst och arabvärlden. Något skymtar i beskrivningen nedan
under rubrikerna för olika kulturområden. Dock bör påminnas om att
alla möten och allt samarbete måste baseras på kunskap om och förståelse av parternas normer och värderingar, de kulturella utgångspunkterna. För ömsesidighet krävs lyhördhet och öppenhet.
11
III. Nuvarande kulturutbyte och
samarbete mellan Sverige
och MENA-regionen
III.1 Bakgrund
Kontakter mellan svensk och arabisk kultur har länge varit begränsade
till en krets experter. Sedan några år håller den bilden på att förändras
genom formella och informella strukturer. Inte sällan har individuella
initiativ lett till långvariga engagemang. Det personliga mötet öppnar
för mycket annat. Sidas kultursamarbete, Svenska Institutets kulturoch expertutbyte, satsningar som Re:Orient, Intercult, Forum för
Världskultur, Shikasta, Södra Teaterns gästspelsverksamhet har bidragit till och påverkat den utvecklingen. Det har också medfört att kulturpersoner från regionen, nu bosatta i Sverige, trätt fram ur anonymiteten och fått en plattform för att presentera den mångfald kulturuttryck
Sverige tillförs. I sin tur har det skapat ökat intresse och kunskap.
Ingmar Karlssons bok Islam och Europa, 1994, kan ses som en startsignal för det projekt för dialog mellan kulturer och samhällen, som
kallas Euro-islam projektet och som i sin tur spelat en roll i den s.k.
Barcelona-processen. Tre större internationella forskarkonferenser har
på svenskt initiativ hållits: 1995 i Stockholm, 1996 i Jordanien och
1998 i Stockholm. Den senare slutade med antagandet av ”The Stockholm Conclusions”, där man föreslår fem prioriterade områden: forskning, utbildning, medier, samarbete med såväl civila samhället som
regeringar och kulturellt utbyte och samarbete. Dessa rekommendationer samt satsningen på institutet i Alexandria är Sveriges bidrag till
Barcelona-processen.
Sidas kultursamarbete med arabvärlden har hittills i stort sett endast gällt Palestina. Sedan 1993 har ett brett samarbete växt fram inom
teater, litteratur, musik, dans, arkitektur och bevarandefrågor. Barn och
ungdom står i centrum. En del av programmet sker i samarbete mellan
svenska och palestinska institutioner. Inom teater har ett regionalt samarbete kommit igång. Litteratur-, musik-, arkeologi- och arkitektur12
programmen lämpar sig väl att utvidga till regionala program. För perioden 1999 t.o.m. 2000 är budgeten för kultur- och mediesamarbetet
32,5 mkr (varav 9,5 mkr för medier). Både enskilda organisationer,
fristående institutioner och palestinska myndigheter (kultur- och
undervisningsministerierna) är samarbetspartners4 .
Under perioden 1988–1995 användes endast fyra procent av Svenska
Institutets (SI) anslag för kulturutbyte med u-länder till projekt i eller
med arabländer. Till detta bidrog avsaknad av vitala kontaktnät och
kunskap om varandras kulturer. En vändpunkt blev Dialogprojektet
(1995–96), uppbyggt i flera steg av en rad seminarier för att ge grupperna förkunskaper inför det slutliga mötet mellan svenska och arabiska kulturpersoner. De var författare, konstnärer, regissörer, arkitekter, en dramaturg, en musiker, alla handplockade professionella individer. De arabiska deltagarna kom från Jordanien, Libanon och Syrien.
Projektet var oerhört lyckat och rapporter vittnar om betydelsefulla
och omvälvande upplevelser och insikter, inte minst bland de svenska
deltagarna. Uppläggningen var en intressant innovation av institutets
arbetssätt. Planerna på en uppföljning och fortsättning av Dialogprojektet har tyvärr avstannat men borde återupptas. Sedan 1996 har
antalet projekt gällande arabvärlden kraftigt ökat och flera av dessa
har sin upprinnelse i Dialogprojektet. Totalsumman för kulturutbytet
med arabländer under perioden 1996 t.o.m. september 1999 var c:a
16,4 mkr.5
Vid en genomgång av skilda kulturområden framkommer något av
möjligheter och komplikationer i samarbetet, delvis kulturellt betingade,
delvis ett resultat av att den kulturella infrastrukturen ser annorlunda
ut.
III.2 Konst
SI har inom konstsektorn samarbetat med Jordanien och inlett kontakter med Libanon och Tunisien. De svenska institutioner som medverkat är Göteborgs Konsthall, Millesgården och Dalarnas Museum.
På Konstakademien i Stockholm ställde åtta palestinska konstnärer ut
1998.
4
5
Se bil. 1
Se bil. 2
13
Darat al Funoun är ett privatägt kulturcentrum i Amman med ateljéer, verkstad och utställningslokaler. Första steget i förberedelsen av
en svensk konstutställning där var att centrets intendent, Ali Maher,
inbjöds till Sverige för ateljébesök och för att göra det slutliga valet,
som föll på konstnärerna Ann Edholm och Håkan Rehnberg. Abstrakt
konst i islam och i västvärlden var en utgångspunkt . Föreställningen
om att konstens tilltal är universellt och att den abstrakta konsten skulle
vara något vi har gemensamt visade sig vara en förenkling. I förstone
kan språket verka gemensamt men det är inte säkert att orden betyder
detsamma. Det var skillnaderna som blev tydliga. I den muslimska världen är utgångspunkterna helt andra, även för dem som inte är muslimer.
Konsten skall spegla och förmedla det gudomliga. Svenska konstnärer
har eller tror sig ha en materialistisk inställning. Utställningen hade en
stor publik och i pressen blev det en livlig debatt om ”tomheten” i
svenskarnas verk kontra den heltäckande dekorerade ytan, ”horror
vacui”, i den islamiska traditionen.
Utbytet fortsatte med en utställning på Göteborgs Konsthall med
verk av sex jordanska konstnärer och de två svenskar som ställt ut i
Amman, Ann Edholm och Håkan Rehnberg. Fyra av de jordanska konstnärerna kom till Göteborg och Stockholm för föreläsningar, möten
med svenska kolleger och besök på ateljéer, gallerier och museer.
Kontakterna går vidare med att Ann Edholm och Tom Sandqvist,
professor i konstvetenskap, har inbjudits som gästföreläsare på Dar Al
Funoun år 2000.
Den här typen av utbyte når naturligtvis i första ledet bara de intellektuella. Klasskillnaderna är stora. Men de intellektuella är inte så
specialiserade som i Sverige. Man kan vara både konstnär och fysiker
och forska om mänskliga rättigheter och därmed ha flera infallsvinklar
och vägar att påverka samhällsutvecklingen. De intellektuella har direkta kanaler till kungarna och makten och deras inställning betyder
något. Om klimatet skulle slå om, slocknar kulturlivet.
Ett samarbete med Libanon påbörjades 1998 då två kvinnliga
libanesiska konstnärer, Greta Naufal och Samar Mogharbel, ställde ut
på Millesgården, Lidingö. År 2001 planeras som uppföljning en utställning med kvinnliga svenska konstnärer i Beirut på Sursock Museum, som har permanenta samlingar av islamsk konst från hela Mellanöstern.
Tunisiska kulturministeriet har ett samarbete med Dalarnas Museum
som inleddes med en utställning av traditionellt kakel och mosaiker,
14
som en ung konstnär samlat in från rivningshus. Dalarnas Museum
producerar en utställning med tio yngre svenska konstnärer, som skall
visas på Maison des Arts i Tunis 27 januari – 17 februari, 2000.
Workshops är planerade på konsthögskolan i Tunis.
Svenska konstnärer, däribland Lena Cronqvist, Tamara Malmeström
och Karin Ward, har vistats och arbetat längre tider i Egypten.
Vandringsutställningar i hela regionen eller utställningar med konstnärer från olika länder i regionen har ännu inte kunnat genomföras på
grund av politiska motsättningar, tullar och lagar, brist på nätverk och
organisationsmodeller. Att ställa ut bredvid varandra, att möta varandras bilder, att upptäcka likheter och skillnader kan vara ett sätt att
lära sig respektera varandra i stället för att måla upp fantombilder.
En erfarenhet är att medierna i Sverige ännu är tämligen ointresserade av att uppmärksamma utställningar från både Nordafrika och
Mellanöstern, vilket innebär att publiken har svårt att hitta fram. Åtminstone i Stockholm är utbudet och konkurrensen om publiken stor.
Det betyder inte att man inte skall fortsätta att låta svenskar möta
andra formspråk men det kan ta tid innan ögat tränat sig. Det har
också tagit tid för svenska öron att omfatta den arabiska musiken. När
svensk konst ställs ut i eller svenska konstnärer kommer till länderna i
regionen är däremot intresset desto större.
III.3 Kulturarv: museer, arkeologi, byggnadsvård
Kulturministerkonferensen i Bologna 1996 antog en gemensam deklaration om inriktning för det gemensamma kulturarvet:
• Kunskap om kulturarv genom att informera om och skapa medvetenhet bland allmänheten och makthavare. Registrera kulturarv, experter och teknik.
• Erfarenhetsutbyte.
• Utbildning av pedagoger inom kulturvård och kultur.
• Förbättrad presentation av kulturarvet genom nätverk av museer,
gallerier, historiska platser, högkvalitativ turistverksamhet.
1996 möttes också 27 kulturministrar och experter inom kulturvård i
Bryssel. Man identifierade 17 regionalt baserade projekt i avsikt att få
till stånd största möjliga samordning mellan kolleger från Europa och
Medelhavsregionen.
15
Hela Nordafrika och Mellanöstern är, som bekant, en guldgruva av
arkeologiska lämningar och uråldriga högtstående kulturer. Ett stort
problem är bristen på lokala experter på bevarandet av detta värdefulla kulturarv i regionen. Ett annat är att lokala makthavare och allmänheten är okunniga om eller ointresserade av det egna kulturarvet.
Sverige kan göra betydelsefulla insatser genom långsiktiga program6
där svenska experter i samarbetet involverar och utbildar lokal personal, genom utbildning av hantverkare i lokala utbildningscentra, samarbetsprojekt med studenter från Sverige och från regionen, program
för högre utbildning vid utländska universitet för att bygga upp en
specialistkompetens. Museologi, konservering, restaurering och förvaltning av kulturarv står på önskelistan.
November 1999 utkommer ”Islamic Art Collections. An International survey” 7 , som tar upp ca 300 museer, däribland museer i MENAländerna. Studien och den databas, som planeras, blir en värdefull utgångspunkt för samarbete mellan Sverige och museer i regionen för
ömsesidig kunskapsöverföring.
Sverige kan också verka för att regionens museer och institutioner
för kulturarv inkluderas i det arbete som pågår inom internationella
organisationer som Unesco, ICOM, ICCROM, Museums Without
Frontiers etc.
Sida har i ett stort infrastrukturprojekt renoverat och iordningställt
torget i Betlehem och området omkring inför millenieskiftet. Stockholms Stadsmuseum har ett mångårigt samarbete med Riwaq, en tvärvetenskaplig fristående institution för bevarandefrågor.
III.4 Litteratur
Enligt SI:s erfarenhet är skönlitteratur ett svårt samarbetsområde.
Svenska förlag har aldrig satsat på arabisk litteratur och svensk litteratur översätts knappast heller till arabiska8 . Men det finns en liten svensk
grupp som arbetar för att höja intresset genom att de bjudit hit arabiska författare och översatt deras verk.
6
”Urban Origin”, Sarecs och Uppsala universitets arkeologiprojekt i Östafrika kan
tjäna som god modell
7
Unesco Participation Programme, red. Karin Ådahl, Medelhavsmuseet och Mikael
Ahlund, Nationalmuseum
8
Dock har bl. a. Niklas Rådström just översatts i Syrien.
16
De kontakter som trots allt förekommit har skapats på ett antal vägar: genom individuella initiativ, de två författare som deltog i Dialogprojektet, Svenska Författarförbundets arrangemang, Göteborgs Bok& Biblioteksmässa, som inbjudit författare från Iran, Marocko, Tunisien, Egypten.
Svenska PEN-klubben har främst i arbetet med fängslade författare
haft kontakter med författare i exil från regionen. Eftersom samtliga
regionens länder, om än i skiftande grad, har begränsad yttrandefrihet,
vilket särskilt drabbar litteratur och teater, är PEN en värdefull
samarbetspart i den svenska resursbasen.
Palestinska PEN-klubben har sedan 1994 anordnat en poesifestival
per år. I oktober 1999 deltog Rolf Aggestam och Marina Stagh från
Svenska PEN-klubben. Förutom poesiläsning diskuterades litteraturen
och staten, författarnas kamp mot staten, yttrandefrihet och demokrati.
För att minska effekterna av israeliska avspärrningar förflyttade sig festivalen mellan Jerusalem, Ramallah, Nablus, Jeriko och Betlehem; dock
kunde inte de palestinska författarna åka mellan städerna.
Ett omfattande samarbete har under några år pågått inom litteratursektorn kring barn- och ungdomslitteratur och då i huvudsak mellan Sverige
och Palestina men också med Jordanien, Libanon samt något mellan dessa
länder i regionen. Förutom Sidas samarbete via Diakonia har Palestinagrupperna ett mångårigt stöd till bibliotek: ett nära Jerusalem för barn
och ungdom och ett i ett flyktingläger utanför Nablus. Ytterligare ett bibliotek planeras för ett palestinskt flyktingläger i Libanon.9
I Stockholm finns det Kurdiska biblioteket, som grundades av Kurdish
Publishing Centre för några år sedan. Där finns kurdisk litteratur, litteratur översatt till kurdiska och litteratur om kurder. Biblioteket är
också ett dokumentationscenter med databank och ett stort kontaktnät av kurder i exil och i olika hemländer. Nu finns planer på att lägga
ut litteraturen på nätet för att kunna nå långt utanför Sveriges gränser.
III.5 Musik
I arabvärlden är musiken liksom konsten en del av den religiösa världsåskådningen och den folkloristiska kulturen. Kunskapen traderas från
9
Detta är ingen heltäckande dokumentation. Säkert pågår många andra insatser.Tiden
har inte medgivit kontakter med ens alla större enskilda organisationer.
17
generation till generation och gamla mästare och dans- och musikgrupper står för kontinuiteten. På musikskolor och konservatorier, där
sådana finns, är det däremot den västerländska musiken som dominerar. Dock växer intresset för undervisning i traditionell arabisk musik
även på konservatorierna. Bristen på instrument och kvalificerade lärare för undervisningen i västerländsk musik är stor.
Sida har ett flerårigt stöd till en stipendiefond för musikundervisning för mindre bemedlade elever i Palestina. Ett institutionssamarbete
mellan musikkonservatoriet i Ramallah och Göteborgs musikhögskola
har inletts.
Flera länder har årligen återkommande musikfestivaler och inom
SI:s kulturutbytesprogram leder musikområdet.
Vid festivalen i Amman 1999 gav Backa Teaters musiker en konsert
med svensk och arabisk folkmusik och rock tillsammans med jordanska
musiker. Press och publik var entusiastisk. Trots två extra föreställningar
kunde man inte tillmötesgå det stora publiktrycket. Framträdandet hade
förberetts i Göteborg av svenska och inbjudna jordanska musiker. Enligt inblandade gavs och togs och ibland smällde det till – men
kulturkrockarna löstes. ”I arbetsprocessen hittar man öppningar. Tillsammans kommer vi fram till en gemensam form och det är oväsentligt om vi spelar svensk eller arabisk musik. De konkreta resultaten ger
utdelning.”10
Intresset för arabvärldens musik har under de senaste tio åren vuxit
i takt med det ökade intresset för världsmusik i allmänhet och musiken har säkert bidragit till att väcka nyfikenheten på en hel kultur
inom ett större geografiskt område. Konsten söker nya uttryck, vill
spränga gränser. Främst genom Re:Orientfestivalen och Re:Orient Club
har svensk publik kunnat möta den arabiska musiken. Festivalen och
klubben har blivit en viktig del av Sveriges kulturliv.
III.6 Teater
Dramatiska Institutet, DI, har genom Ninni Rydsjö och Boel Höjeberg,
med stöd från Sida, ett mångårigt samarbete med fria teatergrupper i
Egypten, Palestina och med teaterfestivalen i Amman.
10
Bosse Stenholm, musiker vid Backa Teater
18
I samarbetet med de palestinska grupperna är målgruppen i huvudsak barn och ungdomar. Det är teater för och med barn i skolor,
ungdomsklubbar eller egna lokaler. Grupper på Västbanken försöker
driva kurser också i Gaza men hindras ofta av avspärrningarna. Man
spelar samtida texter på klassisk arabiska. Någon grupp har börjat med
improvisations- och forumteater, som blivit en stor succé. Ämnen som
tas upp i teaterföreställningarna är t.ex. kärlek mellan flickor och pojkar, sex, ”hedersmord”, ungdomsproblem som droger. De diskuterar,
ifrågasätter; problematiken finns i pjäserna och diskussionen fortsätter
länge efteråt.
Inom DI-samarbetet har Sverige genom My Walters från Marionetteatern i Stockholm deltagit i den dockteaterfestival som anordnas av
Nationalteatern i östra Jerusalem varje år.
Festivalen i Amman startades på initiativ av två fria teatergrupper
1994, Al Fawanees och El Washa från Jordanien respektive Egypten11 .
Den har blivit en viktig mötesplats för konstnärligt verksamma personer från hela regionen, inte endast teatergrupper. Vissa föreställningar
har turnerat efter avslutad festivalperiod. Man vill nu bygga ett kontaktnät, som kan fungera under hela året, inte bara vid festivalen. De
får litet stöd från lokala myndigheter men också från Ford Foundation
och Sida.
Backa Teater från Göteborg har under tre års tid byggt upp ett brett
kontaktnät genom att de upprepade gånger deltagit i festivalen i Amman. Det vittnar om fördelen att få jobba ihop vid återkommande
tillfällen. Festivalarrangörerna och teatergrupperna har fått ett stort
förtroende för Backa Teater p.g.a. ”att det som presenteras är konstnärligt, för sättet att arbeta och även ett stort förtroende för vårt sätt att
umgås med omvärlden”. Det har lett till att de fått vara med och utvärdera festivalen. De har kommit med föreslag på hur förarbetet och
genomförandet kan förbättras, hur ett system för delegering av arbetsuppgifter kan fungera, etc. En träning i demokrati.
På festivalen1998 hade Backa Teater en workshop med deltagare
från hela regionen om att arbeta med barn- och ungdomsteater med
både musik, dans och teater. Flera vill ha samarbete och gästspel. 1999
återkom de med barnteaterföreställningen ”Drömpappan”.
1999 påbörjade Backa Teater också på begäran en skrivarkurs, som
11
Artiklar om Ammanfestivalen i Teatertidningen 3/99 och Omvärlden 4–5/99
19
fick sin fortsättning i slutet av september. Kursledare var Lena Fridell
och Mattias Andersson med Leo Cullborg som koordinator. Deltagare
inbjöds från Jordanien, Syrien, Egypten och Libanon. Där var dramatiker, regissörer, filmare, kritiker, journalister. För att studera hur man
skriver dramatik som beskriver vardagssituationer läste de en av Barbro Lindgrens böcker översatt till arabiska. Resultaten skall presenteras vid en senare Ammanfestival. Att skriva vardagsspråk är svårt för
de arabiska deltagarna eftersom den klassiska arabiskan, olik den talade, dominerar skriftspråket och i viss mån det som sägs på scenen,
även om det kravet luckras upp i takt med att repertoaren förändras.
Vid senaste festivalen i april 1999 utbröt stort tumult förorsakat av
Anti Normalization Committee som ville stoppa festivalen. Rörelsen
är mot fredsprocessen, mot väst och försöker splittra och söndra. I en
tidningsartikel i augusti 1999 anklagade de Sida för att vara sionistspioner, vilket bemöttes av skribenter både inifrån landet och utifrån.
Debatten blev livlig.
III.7 Film
Egypten är den största filmproducenten och egyptisk populärfilm dominerar i hela regionen. Den iranska filmproduktionen håller hög kvalitet och filmer därifrån har också nått Sverige, liksom några tunisiska
och några palestinska. Men bland de tolv utländska filmer Folkets Bio
importerar per år återfinns sällan någon från Nordafrika eller Mellanöstern. Detsamma gäller andra distributörer som Polfilm, Triangelfilm
och SVT.
Ändå har flera länder egna filmfestivaler och filmskolor. Förutom
Iran, har Tunisien, Egypten, Syrien, Jordanien, Libanon både festivaler
och/eller filmutbildning. Men svenska distributörer köper in på europeiska festivaler.
I Tunisien, Marocko, Syrien har SI haft filmveckor och en Bergmanvecka i Amman väckte enormt intresse bland fans och kännare.
För drygt fem år sedan hölls i Sverige ett filmseminarium, stött
av Sida, kallat Att se den andre. Det samlade filmare, författare,
filosofer från Palestina, Israel och Sverige. Med några deltagares filmer som utgångspunkt fördes livliga diskussioner i ett vitt spektrum av frågor. Det var svårt att överbrygga meningsskiljaktigheter
trots många goda viljor och intentioner p.g.a. obalansen i styrkeför20
hållandet. Men debatten öppnades och vissa kontakter har utvecklats därur.
Det finns flera goda filmare från regionen som bor och arbetar i
Sverige12 , som kunde vara en värdefull resurs i ett utvidgat samarbete
på filmområdet. Det skulle kunna bestå av produktionsbidrag,
distributionsbidrag för regionen och Europa, utbyte av gästlärare och
gästelever, elevsamarbete, stimulans till samproduktion.
Vad gäller film för barn så har kortfilmer och animerad film producerats i Syrien, Iran Egypten och Palestina. De två senare har just påbörjat barnfilmsproduktion. I Egypten, regionens största filmproducent, har svenske filmaren Erling Eriksson lärt egyptiska barn i ett fattigt område i Kairo att göra egen animerad film.
Göteborgs filmfestival har en nyligen inrättad fond, med medel från
Sida, för att stimulera och föra fram film producerad i länder i syd där
MENA-länder kan inkluderas.
III.8 Barn och ungdom
Det är viktigt att sätta barns och ungdomars tillgång till kulturupplevelser
i fokus, att föra upp deras rättigheter på agendan. Kultur – särskilt litteratur och teater men också film, musik och bild – är ett mäktigt verktyg
för att hjälpa unga människor att hitta vägar att förändra sin situation,
förstå tillvaron och lösa problem. Fantasi, tolerans och kunskap får näring. Att utveckla sitt språk, sin förmåga att uttrycka sig kan medverka
till att förebygga konflikter. Barnlitteraturen får här tjäna som exempel
på hur en kulturyttring, till synes begränsad – i detta fall till en bok , kan
få en vidare innebörd och sprida ringar på vattnet.
Enligt en UNESCO-undersökning läser människor i arabvärlden i
genomsnitt sex minuter per dag, vilket innebär att inte ens de läskunniga läser särskilt mycket. För att lyckas med alfabetiseringskampanjer, både för barn och vuxna, måste vuxna tas med i processen,
genom undervisning för lärare och föräldrar, kurser på lärarhögskolor
och universitet i hur barnlitteraturen kan användas i skolundervisningen.
Det räcker inte att öppna bibliotek om bibliotekarierna inte är litteraturförmedlare.
12
Leyla Assaf Tengroth från Libanon, Suzanne Taslimi, Resa Bager och Resa Parza från
Iran.
21
Exemplet är Sidas samarbete, via Diakonia, med enskilda organisationer, fristående institutioner samt kultur- och undervisningsministerierna i Palestina.
Upprinnelsen var ett stöd till översättning av svensk barnlitteratur
till arabiska. Böckerna distribuerades genom Diakonia. I förstone kan
det verka vara kulturimperialism13 . Men svensk barnlitteratur och
pedagogik är framstående. Det är något vi kan dela med oss av.14
Snart utvecklades ett mer omfattande program innehållande följande15 :
1) Import av böcker från Norden i arabisk översättning. Diakonia har
samarbetat med utbildningsministeriet, UNRWA, kulturministeriet,
privata skolor och bibliotek i ett välfungerande distributionsnät över
hela Västbanken och Gaza.
2) Seminarier kring hur man förmedlar barnlitteratur och
stimulerar barn till att läsa, hur man illustrerar barnböcker, hur
man skriver för barn och barnboksproduktion. Dr Ulla
Lundqvist, Linköpings universitet, har lett undervisningen, tagit
fram läroplan och kurslitteratur. Deltagarna var experter, lärare,
bibliotekarier, skolinspektörer. Nittio kursdeltagare per år.
Experterna har utbildats till utbildare för att föra kunskapen
vidare i landet.
3) Lokalt producerade böcker i samarbete med palestinska
författarförbundet och Tamer Institute. Palestinska
ungdomsförbundet har samlat in de bästa muntliga berättelserna
från tre byar och publicerat en bok, som senare presenterats i
palestinska TV:s barn- och ungdomsprogram.
4) Inköp av palestinska barnböcker från Västbanken och arabiska
böcker från Israel för distribution och utvärdering.
5) Inköp och distribution av böcker från regionen. Ambulerande
bokhyllor skickas runt i skolorna.
6) Kulturfestival samordnad av Tamer, First Ramallah Group, Popular Art Centre.
13
Det kan också upplevas som att den inhemska produktionen skulle hotas. Men de
svenska böckerna har snarare stimulerat än hämmat lokala förläggare och författare.
14
Franska barnböcker översätts inte till arabiska, vilket visserligen utvecklar de arabiska barnens franska men inte stimulerar deras utveckling av det egna språket. Tyska
barnböcker har just börjat översättas.
15
Barnboksprojektets slutrapport för 1997, 1/11 98. Budget: 2,8 mkr.
22
7) Tamer Institute, läskampanj:
a) Nationell läskampanj i fyra regioner, National Reading Week där
30.000 ungdomar involverats.
b) Kulturkonferens av och för ungdomar i Nablus. Betydelsen av att
ungdomar kan uttrycka sina värderingar i skrift, seminarier och
diskussiongrupper om könsroller, tidiga giftermål, yttrande- och
tankefrihet etc. 400 deltagare. 41% flickor.
c) Biblioteksvecka med 100 bibliotekarier runt om i landet,
workshops om barns behov av sagoberättande och drama.
d) Fem ungdomsteam på 10–15 personer organiserade olika aktiviteter kring boken, t.ex. diskussion om bokrecensioner med inbjudna författare.
Under 1997 införskaffades och distribuerades ca 11 000 barn- och
ungdomsböcker. Ett pilotprojekt genomfördes med en klass i en flickskola. De fick två timmars extra undervisning i arabiska. De valde mellan
lokala och importerade böcker. Eleverna blev mycket bättre på att tala
och skriva arabiska och mer disciplinerade. Klassen ansågs före försöket vara särskilt odisciplinerad och orolig.
Ett exempel på hur mycket attityder och värderingar har påverkats
i Palestina är ett nytt förslag till utbildning av alla lärare i arabiska
kallad The National Plan for Developing Palestinian Children’s Literature. Alla lärare i arabiska skall få utbildning i barnlitteratur och hur
man använder barnlitteratur i undervisningen. Förslaget har tagits fram
av kulturministeriet i samarbete med undervisningsministeriet.
De goda erfarenheter, som gjorts i samarbetet mellan Palestina och
Sverige kring barnlitteratur och barns läsvanor, kan ligga till grund för
en utvidgad satsning inom andra MENA-länder. Syriens författarförbund, Jordanien och Marocko har visat intresse.16
III.9 Jämställdhet
En aspekt som bör uppmärksammas i samarbetet och utbytet inom
kultursektorn, liksom i allt samarbete, är jämställdheten mellan kvinnor och män.
16
Utöver erfarenheter finns en manual på arabiska om barnlitteratur och en barnboksutställning på arabiska producerad av SI.
23
I en studie av jämställdhet mellan kvinnor och män på Västbanken
och i Gaza definierar UNICEF fem nivåer för jämställdhetsbegreppet:
1) välfärd = i vilken mån basbehoven tillfredsställs och fördelas lika
mellan kvinnor och män;
2) tillgång = om tillgången till gemensamma resurser som t.ex. utbildning är lika för kvinnor och män;
3) medvetenhet = om kvinnor och män är lika medvetna om sina rättigheter och skyldigheter;
4) delaktighet = i vilken mån kvinnor och män är lika delaktiga i att
fatta beslut och har lika representation;
5) kontroll = att maktbalansen mellan kvinnor och män uppnås och
att kvinnors bidrag till samhällsutvecklingen till fullo blir erkända.
Alla är medvetna om svårigheterna med att nå samtliga fem nivåer i
patriarkaliska samhällen. Kvinnliga artister och journalister har inte
samma tillgång till arbete som sina manliga kolleger och få kan kombinera arbete och familj. I viss mån kan processer och ifrågasättande av
attityder ske i olika kulturyttringar och -möten. Men oppositionen mot
att styras av påtryckningar utifrån är mycket stor både bland kvinnor
och män, också inom grupper som arbetar med kultur.
”Konstnärligheten prioriteras och vi är inte intresserade av givarstyrda
projekt”, säger en teatergrupp i Palestina, som ändå arbetar med problematiken i sina uppsättningar.
Sida har låtit göra en studie av hur jämställdheten ser ut i kultursammarbetet i Palestina.17 Där framhålls teaterverksamheten som det
viktigaste verktyget när det gäller att definiera könsroller, föreslå alternativ och pröva dem. I Gaza har den kvinnliga teaterpubliken ökat
från 15 till 35% för en teatergrupp. En populär dansgrupp kan just för
att de är populära utmana traditionella attityder i sina försök att beskriva palestinsk kultur och omvärdera palestinsk nutidshistoria. Men
de säger också att det är viktigt att processen är ärlig och inte givarstyrd.
Flickor och kvinnor efterlyser starka förebilder i litteratur, teater och
film och en kvinna från ett ministerium betonar att problemen aldrig
kan lösas om inte pojkar och män blir involverade.
17
Ghada Harami, Robert Gustafsson: A Review of Sida’s Support to Cultural Projects
on the WB/GS from a Gender Perspective. Augusti 1999. Vivian Manneh: Research/
Evaluation Report for Projects Funded by Sida that are Implemented by Governmental
and Non-governmental Organizations. Jerusalem, augusti 1999.
24
IV. Något om kulturens
förhållanden i ett antal
MENA-länder
Gemensamt för länderna i regionen är framför allt ett rikt uråldrigt
kulturarv. De delar – förutom språk, religion, historia – även, om än i
skiftande grad, problematiken med statligt kontrollerade institutioner
och organisationer, hierarki, inskränkt yttrandefrihet, avsaknad av oberoende organisationer, censur och bristande jämställdhet mellan kvinnor och män. Makten ligger hos en liten elit av militära, religiösa eller
traditionella grupper, styrelseformen är närmast feodal. Den vanliga
människan har små möjligheter att påverka sin situation eller bestämma
över sin framtid.
Dessa förhållanden präglar naturligtvis också kulturlivet och villkoren för konstnärer, artister och övriga kulturpersoner. Hierarki och
byråkrati gör det svårt att gå den officiella vägen men också svårt att
inte göra det. I den mån det finns kulturministerier har de liten eller
ingen budget och de flesta länder saknar en kulturpolitik. Konflikten
mellan dragningen till respektive avskyn för västerländskt inflytande
är problematisk och tydlig. Även om det finns skolor för konstnärlig
utbildning i det egna landet, söker sig många till Europa. Den konstnärsorganisation som efter kriget återuppbyggts i Libanon har ca 400 medlemmar varav 100 bor i Frankrike, Italien och USA. De filmare, konstnärer, skådespelare, musiker som har möjlighet, utbildar sig i Europa.
På många håll sägs konsertpubliken vilja ha västerländsk musik och
det är trögt att väcka intresse för den traditionella arabiska, men det
gäller troligen i huvudsak en västerländskt orienterad elit. Därmed inte
sagt att palestinier inte skall spela Bach eller Beethoven. På
musikkonservatoriet i Damaskus och i Ramallah undervisar man i såväl västerländsk musik som folkmusik och traderad arabisk musik på
traditionella instrument.
Censur och begränsad yttrandefrihet är naturligtvis ett huvudproblem. Syrien har en utbyggd filmindustri men där är också censuren
hårdast. 1974 avskaffades censuren formellt i Egypten och bevak25
ningen har lättat men självcensuren består. Hotet från islamiska
fundamentalister är minst sagt en realitet, som resulterat i flera mord
på journalister och författare i Egypten och Algeriet. Libanon förefaller vara det öppnaste samhället och beskrivs som smältdegel av
arabiskt och västerländskt. De har liksom Jordanien och Marocko
inga författare eller journalister i fängelse medan Syrien har tio fängslade författare/journalister och Iran fyra dödade, en försvunnen, bara
en fängslad men åtta under utredning, häktade, bötfällda eller bannlysta. Tunisien har fyra och Algeriet bara ett fall under utredning av
International PEN.18
Den kulturella infrastrukturen, dvs skolor, lokaler och institutioner,
är förhållandevis välutvecklad i MENA-regionen. Det finns konst-, teater-, film- och musikutbildning i länderna. Syrien har symfoniorkester
och nationalbibliotek. Libanon och Palestina har nationalteatrar utan
fast ensemble. Det finns konstgallerier i Kairo, Tunis, Damaskus och
Beirut, men den statliga kontrollen är stark. Kairos nya opera används
mest för gästspel från Europa och är inte tillgänglig som spelplats för
fria grupper och likaså ser man från konstnärshåll med skepsis på
konstbiennalen i Kairo, som drivs av kulturministeriet.
Det är i många fall lättare att arrangera kulturutbyte med länder i
Europa eller USA än att mötas över gränserna i den närmaste omgivningen. Det är svårt för teatergruppen El Washa i Egypten att komma
till grupper i Palestina, medan den deltagit i otaliga festivaler i Frankrike, Tyskland, etc. där värdlandet finansierar utbytet. För möten mellan kolleger i närregionen finns i regel inga pengar. Möjligen var det en
av anledningarna till att El Washa, tillsammans med jordanska Al
Fawanees, med finansiellt stöd utifrån startade teaterfestivalen i Amman 1994. Dit kommer grupper från hela MENA-regionen och också
från Europa, USA och t.o.m. från Afrika.19
Annars är det främst på musik- och filmområdet som möten uppstår över gränserna i regionen; musik på festivaler som de i Tunisien
och Egypten och i ett visst utbyte mellan musikkonservatorier i Jorda-
18
Enligt rapport från International PEN, Writers in Prison Committee, januari till juni
1999.
19
Från regionen: Tunisien, Egypten, Irak, Bahrain, Palestina, Kuwait, Syrien, Libanon
och många teatergrupper från värdlandet.
Från Europa: Sverige, Österrike, Holland , Belgien, Schweiz.
Från Afrika deltog ett år teatergruppen från Bagamoyo College of Art, Tanzania.
26
nien, Libanon och Syrien. Filmer utväxlas på festivalerna i Tunisien,
Egypten, Iran och Syrien. Film är ju det medium som lättast kan distribueras från land till land men utbytet försvåras av att ländernas censurbestämmelser ser olika ut, bristande koordination och svårigheter vid
gränserna. Filmutbudet domineras av amerikansk och egyptisk film
men både palestinsk, tunisisk, iransk och marockansk film är på frammarsch. Libanon har enligt uppgift sju filmskolor med c:a 100 elever
per år. Det är svårt att få möjlighet att arbeta med film men ett visst
samarbete med filmare från väst förekommer. Bland de yngre filmarna
finns många kvinnor som är i särskilt ogynnsamt läge.
Palestina har under den israeliska ockupationen periodvis (1967–
93) varit helt isolerat från sina arabiska grannar och från samarbete
med regionens kulturliv. Ännu sex år efter Oslo-avtalet är det tidvis
svårt att förflytta sig mellan orter på Västbanken, mellan Gaza och
Västbanken och att få utresetillstånd till kringliggande länder och till
väst. Teatergrupper från Västbanken kan inte fullfölja undervisningen
för barn och ungdom i Gaza. Detsamma gäller musikundervisning och
projekt inom byggnadsvården. Kulturlivet är politiserat och inget annat är att vänta i en miljö där allt är politik. Samtidigt värjer man sig
mot att bli sedd som ett vapen i en politisk process som upplevs som
styrd utifrån.
Den franska dominansen i de tidigare kolonierna Marocko, Tunisien
och Algeriet lever i olika former kvar också i kulturlivet. Franskan har
till helt nyligen varit första språk i Tunisien. Nu har arabiskan intagit
sin rättmätiga plats. Mellan 50 och 65% av befolkningen i de tre länderna är läskunnig och litteraturen på arabiska har en stark ställning.
Den muntliga traditionen är mycket levande. Marocko har också fortfarande stark anknytning till Andalusien. Just nu satsar marockanska
staten på en stor alfabetiseringskampanj. Knappt 50% är läskunniga.
Det är svårt att entusiasmera även vuxna elever om det inte finns något stimulerande att läsa. Barnböcker fungerar utmärkt som inkörsport även för vuxna. Nyligen presenterades svenska barnböcker på arabiska och väckte stor genklang.
Den traditionella musiken är i de flesta länder i regionen starkt knuten till religion och ceremoniel och är kanske den konstart där man
minst sneglar mot väst och som möjligen just därför är den konstform
som lockat en västerländsk publik. Flera stora stjärnor har nått världsberömmelse och även besökt Sverige. Fria teatergrupper som El Washa
i Egypten och Al-Medina i Libanon ser som sitt mål att söka sina egna
27
rötter, nå tillbaka till språket, poesin i kombination med politiskt och
socialt engagemang och budskap. De vill bibehålla den arabiska berättartraditionen. De har ett visst samarbete med teatergrupper i Egypten
och Syrien.
28
V. Regionalt samarbete mellan
MENA-länderna
Den uppenbara fördelen med regionalt samarbete framför samarbete
med länder i väst, inklusive Sverige, är de gemensamma utgångspunkterna såsom språk, historia, sedvänjor, religion. Sverige kan stödja ländernas strävan att samarbeta med sina grannländer.
Det är, som påpekats, lättare för konstnärer och artister att resa till
möten, festivaler och utbildning i Europa eller USA än att komma
över gränsen till kolleger i angränsande land. Teaterfestivalen i Amman, som tog sin början 1994, har tydligt visat att längtan efter och
behovet av utbyte mellan grupper och individer i regionen är stort.
Delvis till mångas överraskning. Strävan till regional samverkan tycks
ha kommit längst just inom teaterområdet, främst tack vare teaterfestivalen i Amman, som på kort tid fått betydelse långt utöver teatersamarbetet. Där möts grupper och representanter från Irak, Syrien,
Libanon, Palestina, Egypten, Bahrain, Förenade Arabemiraten.
Intresset är stort för utökat samarbete mellan grannländerna också
på film-, konst- och musikområdet. Likaså skulle såväl vuxen- som
barnlitteraturen från respektive land kunna nå en stor marknad genom
distribution mellan länderna. Några av de existerande hindren har beskrivits ovan.
Ett programmerat regionalt samarbete mellan arabländerna och Israel är ännu så länge även inom kultursektorn svårt – ja, näst intill
omöjligt – att genomföra. Den nya israeliska regimen inger ett visst
hopp om en positiv utveckling av relationerna. Många erfarenheter
och många samtal med kulturpersoner i eller från arabvärlden bekräftar detta. Men om ”separation, stängsel och gradvis utmönstring av
palestinsk arbetskraft ur den israeliska ekonomin”20 blir verklighet,
kommer situationen att förvärras.
20
Nathan Shachar, Dagens Nyheter, 30/10,1999
29
En stor irritation märks över att biståndsorganisationer bestämmer
vad som skall prioriteras: kvinnor, demokrati och samarbete med Israel. De två senare med klara politiska avsikter. Man möter bland många
en misstänksamhet mot olika intressenters definition av demokratibegreppet (vilket inte betyder att de själva är odemokratiska) och att
så stora finansiella resurser ägnas konferenser om demokrati. De uppfattar det som att det är biståndsgivarnas egen (och varierande) politiska agenda som styr.
Detsamma gäller det av givarna högprioriterade samarbetet Palestina – Israel, vilket från palestinskt håll möter motstånd av förklarliga
skäl så länge konfiskering av palestinska landområden och bosättningar
fortsätter. Mellan Palestina och Israel råder fortfarande relationen belägrare /belägrad, ockuperare/ockuperad.
Såväl inom som utanför kultursfären pågår kontakter mellan palestinier och israeler, som arbetar för en fredlig samvaro. Den dialogen
växer underifrån och kan aldrig påtvingas parterna genom påtryckningar utifrån. Styrkebalansen är alltför ojämn och ett framtvingat närmande blir kontraproduktivt.
Intresset för kulturer i Afrika söder om Sahara är stort på flera håll
och det vore värt att undersöka hur Sverige kan bidra till att göra sådana kulturmöten möjliga. Inom bokförlagssektorn finns kontaktnät
mellan södra och norra Afrika genom APNET, African Publishers
Network. Det finns också begynnande kopplingar mellan bevarandeinsatser i arabländer och de delar av Afrika, som präglats eller bär spår
av arabisk kultur såsom swahilikulturen i Östafrika.
30
VI. Samarbete och utbyte med
Sverige
Fördelar med samarbete med länder i väst ur den arabiska kultursektorns
synvinkel är naturligtvis att här har vi utvecklad teknologi, goda universitet, möjligheter till finansiering och administrativ kunskap, d. v. s.
allt som man önskar stärka i regionen. Men många uttrycker att de
helst vill kunna välja samarbetsländer och -partners.
Trots att Sverige tillhör västvärlden åtnjuter vi ett förhållandevis
stort förtroende som samarbetspartner. Till det bidrar ett långvarigt
engagemang i främst Palestinafrågan, att vi inte är en f.d. kolonialmakt
och att vi inte är en stormakt.
Jämfört med tillgång till såväl primär som högre utbildning i länder
i Afrika är nivån i länderna i MENA-regionen i genomsnitt hög och
det finns en välutbildad elit. Ändå är behovet av att utveckla det professionella kunnandet inom kultur och kulturadministration stort och
kanske det allra viktigaste att möta. Här har svenska kulturarbetare
mycket att bidra med och samtidigt mycket att få tillbaka, som kan
tillföras den svenska kultursektorn. Sverige har god kunskap om och
erfarenhet av att arbeta med kunskapsöverföring genom långsiktigt
institutionssamarbete eller student- och expertutbyte i andra delar av
världen, erfarenheter som bildar en god grund för utveckla liknande
samarbete i andra länder. I MENA-regionen förekommer redan en del
institutionssamarbete inom teater, musik och film. Yrkeskunnande inom
arkeologi, stadsplanering, konservering, museiverksamhet,
byggnadsminnesvård är andra behov. Samarbete har visat sig vara minst
lika givande för de svenska deltagarna. Kultursamarbetet är i högsta
grad exempel på ömsesidighet, ett givande och tagande i båda riktningar, som ger kunskaper och skapar ömsesidig förståelse.
Yttre kontakter och möjligheter till utlandsstudier är välbehövliga
men tenderar att mest gynna individer om det inte ligger en klar strategi bakom, t.ex. som led i ett institutionellt samarbete. Det förefaller
som om utbytet ger mer om aktiviteter förläggs till MENA-länderna;
31
dels därför att t.ex. teatergrupperna är relativt små, vilket medför att
hela gruppens arbete äventyras om någon far i väg och att fler personer från fler grupper kan få del av t. ex. en workshop, dels för att
framträdanden från utlandet har större genomslagskraft där.
En grannlaga uppgift i samarbetet med Mellanöstern är att undanröja misstro och osäkerhetskänsla, att skapa förtroende och trygghet.
Tidsfaktorn är mycket viktig i samarbetet. Kontakter kan inte forceras
fram för att nå effektivitetsmål utan måste ha möjlighet att växa fram,
ofta på det individuella planet, inte programmerat. Problemen ser så
olika ut i de olika länderna. SI:s Dialogprojekt misstänktes naturligt
nog för att ha kommit till stånd som ett led i den pågående fredsprocessen, d. v. s. politiskt utnyttjande av de konstnärliga krafterna.
Men misstron byttes mot tilltro under projektets gång. Liknande attityd märktes när sex palestinska konstnärer ställde ut i Stockholm 1998
på Konstakademien. Konstnärerna var förbluffade över att se sig själva
och varandra i ett urval där den estetiska och konstnärliga kvaliteten,
inte det politiska budskapet, var vägledande.
Det personliga mötet var motivet för Dialogprojektet. Själva mötet
mellan de fem svenska och de nio arabiska konstnärerna, tre från vardera Libanon, Jordanien och Syrien, hölls 1996 i Damaskus och Beirut.
Det hade då föregåtts av en rekognoseringsresa, ett förberedelseseminarium för den nedresande svenska gruppen och ett seminarium i
Damaskus om Sverige för de arabiska deltagarna. Deltagarna har betonat värdet av noggranna förberedelser för båda sidor när man skall
mötas hos varandra. Att en svensk och en libanesisk regissör kan förstå
och inspirera varandra i regiarbetet hjälper en god bit men det blir
värdefullare om man tränger djupare. Men utöver förarbetet och genomförandet är uppföljningen viktig. Dialogprojektet borde få en fortsättning med ett möte i Sverige med samma deltagare som i Damaskus
och Beirut.
Ett övergripande problem är att det finns så få svenskar som behärskar det arabiska språket. I den mån samarbetet med MENA-regionen
intensifieras bör det sätta spår i resurser för bas- och universitetsutbildning i arabiska.
32
VII. Den svenska resursbasen
Ett förtroendefullt samarbete mellan Sverige och, i det här fallet, länderna från Marocko till Iran baserar sig, som alla vet, på kunskap om och
förståelse för båda sidors kulturella utgångspunkter, värderingar och
normer. För att samverkan skall bli ömsesidigt fruktbar krävs respekt,
lyhördhet, öppenhet och flexibilitet. MENA-regionen är ju inte traditionellt ett svenskt intresseområde och därför har kunskaperna varit förhållandevis dåliga och inte heller så lättillgängliga. Men på senare år har
man kunnat se många tecken på ett ökande intresse för Mellanöstern
och Nordafrika, inte minst bland ungdomar och unga vuxna.
Det finns en engagerad, envis svensk resursbas, som över många år
byggt upp sin egen kunskap om regionen, skapat nätverk såväl där som
här. Andra har just mött den arabiska kulturen för första gången och
fått omvälvande upplevelser, ny syn på sin egen kultur och livsstil och
gett uttryck för framtida planer. Det gäller att fånga upp dessa goda
krafter och sörja för en fortsättning.
Följande citat ur rapporter från individuella konstnärer, författare
och artister, i huvudsak från SI:s Dialogprojekt, visar hur betydelsefullt mötet med tidigare ganska okända kulturer blev för dem. Här
återges också några arabiska röster, som belyser hur de uppskattade att
det handlade om just en dialog.
”Hur vi skall fortsätta…det enda man kan säga är att vi måste göra
det…detta praktiska handfasta kulturutbyte är något utomordentligt
viktigt inte bara för vår utan för allas gemensamma framtid. Det internationella samarbetet får inte bara baseras på pengar och materiell
produktion.” (Bosse Stenholm, musiker från Backa Teater efter Ammanfestivalen 1999)
”För mig personligen innebär den här resan så mycket att jag ännu
inte helt kan formulera det. Nya tankar, ord och idéer. Jag vet bara att
jag på något sätt måste återvända till den där delen av världen, det
finns något där som jag behöver utforska närmare och som jag anar
33
kan komma att fördjupa mitt skrivande. Jag hade inte trott att jag skulle
känna mig så hemma i den världen och kulturen – det var en
omtumlande överraskning…Mötet med kvinnorna i vår grupp gjorde
ett starkt intryck på mig – hur mycket vi har gemensamt men också
hur olika våra dagliga villkor ser ut – och jag tyckte att det hos dem
fanns en stark hunger efter att tala om det med oss…jag tror att det är
enormt viktigt att det görs på rätt sätt, med lyhördhet, ödmjukhet och
öppenhet – så att det kunde bli just ömsesidigt.” (Anna-Karin Palm,
författare, Dialogprojektet)21
” ‘Jag längtar efter brödet i din stämma’, skriver Mahmud Darwish.
Varför tror jag att jag förstår den raden bättre efter den resan? Knappast därför att jag har ätit bröd i Damaskus och Beirut. Men kanske
därför att en typ av sentimentalitet som i Sverige anses föraktlig och
som jag nu mött i gester, tonfall, blickar, blivit bekräftad.” (Magnus
William-Olsson, poet, Dialogprojektet)
”Varma och intelligenta människor. Starka, glada kvinnor med en
enorm energi. Men bakom den offentliga sidan finns den privata som
är mycket mer komplicerad med starka familjeband och skyldigheter
gentemot traditioner…Å ena sidan lika oss, å andra sidan en självklar
del av den arabiska identiteten som stärks av upplevelsen av hur västvärlden ser på dom….när det gäller arabvärlden så undrar jag om inte
många människor faktiskt föredrar att inte se araberna. Man tittar hellre
på slöjan än på människan för att slippa komplicera sin världsbild. …den
här resan placerade mig hos de osedda och den största behållningen
för mig är nog den känslomässiga insikten i hur det är att vara dom.”
(Mia Törnqvist, dramatiker, Dialogprojektet)
”And I learned about new possibilities of work even with my fellow
artists from Jordan and from Lebanon.” (Sawsan Darwaza, skådespelare från Jordanien, Dialogprojektet)
”This meeting had a double effect, meaning it brought about a mutual
awareness not only between Arabs and Swedes but also among us as
Arabs…we would like to see: a Swedish Institute in Beirut that can
bring about an awareness of the intellectual richness of this country
that is quite unknown in this part of the world.” (Greta Naufal, Samar
Mogharbel, konstnärer från Libanon, Dialogprojektet)22
21
A-K Palm har ett intressant förslag till fortsatt engagemang.
De nämner teater, film utställningar, dramaturgi, barnböcker, konserter, bibliotek,
video, högre utbildning, forskning.
22
34
Salim Ferwati, Syrien: ”I believe that the meeting has achieved three
goals. First, it introduced Swedish society to Arabs and Arabic society
to Swedes, and pointed out the needs for more interactional activities.
Second, it helped to clear the picture of our own culture by exploring
different possibilities of reactions toward others and expressing self.
Finally, every participant was spectacular so the meeting showed the
value of human contacts regardless of his/her region.” Å ena sidan,
fortsätter Ferwati, var svenskarna snälla, artiga och civiliserade. Dom
kan lyssna och uttrycka sig på ett varmt och vänligt sätt. Å andra sidan
märkte jag deras avsaknad av kunskap om Mellanöstern, detta område
med sin långa historia, uråldrig och konfliktfylld.
Re:Orient festivalen (från 1992) och Re:Orient Club (från 1997) har
väckt entusiasm och vetgirighet hos en stor och blandad publik i främst
Stockholm. De har erbjudit en mötesplats där svenskar, invandrare
och svenskar med kulturell bakgrund i andra länder har samlats för att
lyssna och dansa till samma musik, för många för första gången. Grupper av ”dolda storheter i Sverige”, som tidigare spelat i källarlokaler i
storstädernas periferi, har blivit synliga genom att Re:Orient erbjudit
denna plattform. Grupper som Kaloush, en blandad grupp från Marocko och Uppsala, Al Fakir, en syskongrupp med syrisk pappa, svensk
mamma, Basim el Radjee, irakier i Sverige, och helsvenska grupper
som spelar orientalisk musik har mött en ny publik. Festivalen har
också i sina seminarier och temaserier lockat fram forskare, samlare
och konnässörer av regionens kultur, kunskaper som tidigare inte nått
så långt utanför den egna kretsen23 . Re:Orient Club startade för att ta
till vara det intresse för arabisk, indisk, afrikansk musik och kultur som
Re:Orientfestivalen väckt. Klubben har samlat en allt större publik,
som inte har sin motsvarighet någon annanstans. Den är blandad både
klass- och åldersmässigt och med olika kulturell bakgrund.
Kulturpersoner med rötter i andra kulturer, som nu bor i Sverige, är
självfallet en viktig del av den svenska resursbasen. Dels är de en stor
tillgång när det gäller att sprida kunskap i Sverige, dels är de våra länkar till sina hemländer och kunde medverka i kultursamarbete med
länder i MENA-regionen. Ingendera möjligheten är tillräckligt tillvaratagen, men hur dessa resurser skall brukas kräver eftertanke och diskussion. Det är inte självklart att en regissör, bara för att hon eller han
23
ABF har startat kurser i arabiska, persiska, persisk mattvävning, orientalisk dans,
m.m.
35
har sin kulturella bakgrund i något land i Mellanöstern, vill delta i ett
projekt i Syrien.
Riksteaterns ensemble Shikasta med professionella skådespelare från
skilda delar av världen lades ner efter en treårig försöksperiod. Även
om några i gruppen ansåg att man stannat i en form, där var och en
fastnat i att visa fram sitt traditionella teaterbagage, menar de att man
i stället borde ha gått vidare för att skapa en bas för att utforska de
mångkulturella uttrycken. Shikasta innebar att skådespelarna kunde
träda fram med sina professionella kunskaper och ledde till att flera
fick engagemang i andra teatergrupper, ett välkommet steg mot att
inkludera i stället för att särskilja dem.
Musik och dans är obestridligen de konstarter som har lättast att nå
en ovan publik eftersom språksvårigheterna inte finns. Teater Sesam i
Göteborg, där ensemblen består av två iranier och tre svenskar, bygger
sina föreställningar på traditionell iransk skuggspelsteater för både vuxna
och barn men språket är svenska.
För att på allvar ta tillvara dessa resurspersoner skulle det behövas
en kartläggning av i hela Sverige verksamma professionella grupper
och individer med rötter i MENA-länder. Det vore förmodligen fruktbart att engagera blandade grupper där några av medlemmarna har
fötterna i bägge kulturer och några försöker förstå och tillägna sig en
ny. När det gäller enskilda personer är möjligheterna att delta i utbytet
förmodligen lika individuella, antingen man är född svensk eller inflyttad.
Med instiftandet av Statens museer för världskultur och skapandet av
det nya museet i Göteborg har man möjlighet att nå synergieffekter
genom att koordinera berörda svenska museer och institutioner så att
summan av satsningar blir större än de enskilda insatserna i dag. Kanske kan man initiera institutionell samverkan mellan de svenska museerna och museer i MENA-regionen.
Forum för Världskultur. Den kommitté som regeringen tillsatte 1998
har till uppgift att ”ta initiativ till och samordna presentation av kulturyttringar från hela världen” för att på så sätt öka uppmärksamheten
på och uppskattningen av det mångkulturella Sverige och att skapa
kontaktnät.
Alexandria-institutet är också en del av den svenska resursen. Institutet har stora potentialer och inger förhoppningar men kan få problem
om man inte lyckas ge signalen att det är neutral mark av öppen och
offentlig karaktär och undanröja avogheten mot politisering. Det finns
36
många Europahus. Detta skulle kunna bli något annat. Kulturseminarier och möten skulle kunna ge en signal om en icke-politiserad, neutral plats.
Här några förslag till regionala kulturmöten på Alexandria-institutet:
1) Barnlitteratur. Ett forskarseminarium med handplockade (engelsktalande) personer från samtliga länder i MENA-området och svenska
resurser som Svenska Barnboksinstitutet, Ulla Lundqvist, Boel
Westin.
2) Teaterseminarium om att skriva dramatik, dramaturgi, improvisation, regi. Kan omfatta hela regionen.
3) Film. Workshop med utgångspunkt från ett antal filmer från hela
regionen och en svensk, t.ex. Ingmar Bergman.
4) Forskarseminarier inom konst, arkitektur, arkeologi eller bebyggelsehistoria.
5) Författar- och översättarseminarium för att stimulera utbyte och
utgivning av litteratur från regionen och Sverige/Norden.
6) Fortsättning av SI:s Dialogprojekt.
37
VIII. Rekommendationer
Avslutningsvis några rekommendationer för framtiden:
1) Sverige kan direkt, inom EU eller FN-systemet medverka till att
göra det möjligt för länderna i Nordafrika och Mellanöstern att samarbeta genom att t.ex. stödja processer på det legala, organisatoriska, politiska, infrastrukturella planet eller med ekonomiskt stöd
till nätverksbyggande, regionala festivaler och seminarier.
2) Alexandria-institutet bör erbjuda den neutrala plats, som ibland krävs
för dialog mellan människor från olika länder och kulturer i regionen genom att bereda plats för kulturprojekt och därmed signalera
till omgivningen att Alexandria-institutet är en neutral mötesplats.
3) Det är viktigare att svenska konstnärer ställer ut och vistas i MENAregionen än vice versa. Där väcker en utställning och konstnärernas
närvaro mer intresse, nyfikenheten är större. Ger större avtryck. I
Sverige, åtminstone i Stockholm, är utbudet för stort och konkurrensen för hård.
4) I samarbetet mellan Sverige och MENA-regionen gäller att ta vara
på och bygga vidare på den svenska resursbas som redan finns.
Dialogprojektet (SI) bör få en fortsättning.
5) En databas bör upprättas för att bygga nätverk mellan kulturpersoner
och kulturinstitutioner i Sverige och MENA-regionen.
6) Stöd till import och distribution av filmer från MENA-regionen.
Göra lärar- och elevutbyten möjliga inom filmområdet.
7) Skapa möjligheter till samarbete mellan Göteborgs Bok- &
Biblioteksmässa och t.ex. bokmässan i Kairo.
8) Undersöka vad Sverige kan göra så att professionella kulturpersoner
och grupper från MENA-området får möta kolleger från Afrika söder om Sahara.
38
Källor
– SI: Ett antal rapporter från deltagarna i Dialogprojektet. Jordanien,
Libanon, Syrien och Sverige. 1995–96
– Diakonia: Slutrapport för Barnboksprogrammet, 1997 (Palestina)
– Sida: A Review of Sida’s Spport to Cltural Pojects on the WB/GS
from a Gnder Prspective. Robert Gustafsson, Ghada Harami, Vivian
Manneh, 1999
– Backa Teater: Rapport från Ammanfestivalen 1999
– PEN: Reserapport från palestinska PEN-lubbens poesifestival 1999
av Marina Stagh och Rolf Aggestam
– Re:Orient: Diverse publikationer samt skriftlig information
– Omvärlden
– Teatertidningen
– Forum för Världskultur: Nyhetsbrev
– International PEN, Writers in Prison Committe, rapport för januari
till juni 1999
Samtal med: Ninni Rydsjö, Boel Höjeberg, Dramatiska Institutet
Helen Siegeland, Henrik Orrje, Åsa Lundmark, Lars Hedenstedt, SI
Leyla Assaf-Tengroth, filmare, Stockholm
Mandana Mogghadam, konstnär, Göteborg
Suzanne Taslimi, skådespelerska, Stockholm
Farzaneh Bagherzadeh, konservator, Göteborg
Ann Edholm, konstnär
Svenrobert Lundquist, Konsthallen, Göteborg
Åke Löfgren, Sida
Mona Henning, bokförläggare och generalkonsul för Jordanien
Karin Ådahl, Medelhavsmuseet
Ozan Sunar, Södra Teatern
Annelie Gunnar, Re:Orient, Stockholm
Folkets Bio, Stockholm
Catherine von Heidenstam, UD
39
Lars Lönnback, UD
Karin Ward, konstnär
Richard Sangwill, Dalarnas Museum, Falun
Marina Stagh, författare, Stockholm
Palestinagrupperna, Stockholm
40
Bil. 1
Sidas Kultur- och Mediesamarbete i Palestina
1999–2000
A) Barn- och ungdomskultur
1) Litteratur:
• Barnboksseminarier för lärare och bibliotekarier med palestinska
och svenska barnbokspedagoger och författare
• Tamer Institute, Ramallah, för att på olika sätt stimulera barns läsvanor
• Inköp och distribution av barn- och ungdomslitteratur lokalt framställd och nordisk litteratur översatt till arabiska.
Programmet genomförs av Diakonia, Jerusalem, i samarbete med
kultur-och utbildningsministerierna samt enskilda organisationer.
2) Teater, dans, musik:
• Teatergrupper i Ramallah, Betlehem och Gaza för utbildning och
verksamhet
• Utbildningsseminarier i drama och teaterteknik
• Dansteatergruppen El-Funoun och musikgruppen Sabreen för projekt och verksamhet
Ett institutionellt samarbete med Dramatiska Institutet, Stockholm.
3) Musik:
• Musikkonsevatoriet vid Bir Zeit-universitetet för stipendier till medellösa musikelever.
I samarbete med Musikhögskolan, Göteborg.
4) National Programme for Palestinian Children genom palestinska
planeringsministeriet:
• Två barnkulturhus i Nablus och Gaza för upprustning och utveckling av programverksamhet
• Ett program för personalutbildning och bokinköp till 60 barnbibliotek
41
B) Kulturarv:
•
Arkitektgruppen Riwaq, Ramallah, för registrering av historiskt värdefulla byggnader och för att upprätta ett nationellt byggnadsarkiv
I samarbete med Stockholms stadsmuseum.
C) Mediestöd:
•
•
Stöd till tidskriften Palestine Israel Journal där palestinska och israeliska intellektuella och författare medverkar
Fortbildningskurser vid Bir Zeit-universitetet i journalistik för TV
och press i samarbete med Fojo, Kalmar
D) Övrigt
•
•
Fredshuset vid Manger Square, Betlehem, för att bygga upp kulturverksamheten i huset
Generalkonsulatets kuturfond för smärre tillfälliga evenemang
Budgeten är 32,5 msk för tvåårsperioden.
42
43
1
1
11
4
1
24
1
3
2
1
KONST
8
1
4
3
4
1
2
LITTERATUR
Gäller t.o.m. september –99 och antalet evenemang. Totalsumma: c:a 16,4 MSEK
21
7
2
3
4
1
4
Algeriet
Egypten
Irak
Iran
Israel
Jordanie
Libanon
Marocko
Palestina
Syrien
Tunisien
Totalt
TEATER
LAND
SI:s kulturutbyte i MENA-regionen 1996–99
12
1
3
1
3
1
3
FILM
27
2
11
3
3
1
1
3
1
2
MUSIK
3
1
1
1
DANS
98
3
3
1
10
2
19
11
19
11
5
14
TOTALT
Bil. 2
Genom beslut av regeringen (UD98/1416/MENA) år 1998
tillsattes inom Utrikesdepartementet en arbetsgrupp för att
göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala
förhållanden i Mellanöstern och Nordafrika. Framträdande
bland de aspekter som skulle belysas var regionens
säkerhetspolitiska betydelse för Sverige och Europa,
demokratins möjligheter, ekonomiska trender och
handelsmönster samt biståndets roll. Arbetet avslutades hösten
1999 med dels en huvudstudie, dels en skriftserie med fokus på
enskilda frågor av intresse i det större sammanhanget.
Föreliggande skrift ingår som nummer fem i denna serie.
Tidigare har utkommit:
l
Delstudie 1
Delstudie 2
l
Delstudie 3
l
Delstudie 4
l
Ingmar Karlsson: Tankar om islam och Europa
Patrik Johansson: Konfliktmönster i MENA-regionen
1980-1997
Helena Lindholm Schulz, Michael Schulz och
Thord Jansson: Demokratins möjligheter i Mellanöstern
Khaled Salih och Jakob Dencker: Demokratins möjligheter
Fallstudier, Jordanien och de palestinska områdena
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm
Tel: 08 405 10 00, Fax: 08 723 11 76
http://www.ud.se
Artikelnummer: UD 99.107, ISBN: 91-7496-192-6
Tryck: Norstedts tryckeri AB 1999
