Texten finns tryckt i Strang & Wallgren (red) Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som
intellektuell, Helsingfors: SLS, 2016, sid 7-17.
Inledning
Våren 1995 ordnade Arbetarnas bildningsförbund ett heldagsseminarium i Stockholm
under rubriken ”Att förstå sin samtid”. Huvudtalare var den finske filosofen Georg
Henrik von Wright. Lokalen, den stora föreläsningssalen i Folkets Hus som rymde
1#300 personer, var inte tillräckligt stor för att alla drygt 2#000 intresserade skulle få
plats.1 Knappast någonsin tidigare eller senare har en nordisk filosof haft en sådan
attraktionskraft och en så självklar auktoritet i den offentliga debatten som von Wright
under 1980- och 1990-talen. Han blev själva arketypen för en intellektuell och valdes
också överlägset till Finlands ledande sådan i omröstningar genomförda av tidningen
Helsingin Sanomat åren 1989 och 2002. En av avsikterna med denna bok är att försöka
förklara fenomenet von Wright. Vem var han, vad ville han och vad var det som gjorde
att hans tankar upplevdes som så viktiga? Hur viktig är von Wright för oss i dag?
De biografiska detaljerna kring von Wrights liv är relativt välbekanta, inte minst
genom hans egen memoarbok Mitt liv som jag minns det som gavs ut 2001. Han föddes
den 14 juni 1916 i Helsingfors till en välbeställd, måttligt framgångsrik, bildad
affärsmannafamilj. Han gick i skola på Svenska normallyceum i Helsingfors, var något
sjuklig som 11–12-åring men socialt framgångsrik och primusstudent från skolans
klassiska linje våren 1934. Han studerade filosofi för den karismatiske släktingen,
professor Eino Kaila när denne introducerade mellankrigstidens avgörande filosofiska
gruppering, Wienkretsen, för de finländska studenterna. Han reste genom Europa till
Italien tillsammans med sin gode vän, livsnjutaren, konstteoretikern och författaren
Göran Schildt, träffade Wittgenstein i Cambridge våren 1939 under dramatiska former
och gifte sig med Elisabeth von Troil 1941, samma år som han disputerade på en
avhandling om induktionsproblemet. Efter kriget återknöt han vänskapen till
Wittgenstein och gjorde en kometkarriär som logiker och analytisk filosof.
I finsk vetenskapshistoria är von Wrights framgångssaga oöverträffad (om inte
någon eventuellt vill ranka Edvard Westermarck högre). von Wright utnämndes till
professor i Helsingfors 1946 och kallades två år senare, vid knappt 32 års ålder, till
1 Föredragen
publicerades som Röster om von Wright, Stockholm: Arbetarnas bildningsförbund
1995.
1
Cambridge för att efterträda århundradets kanske viktigaste filosof, Ludwig
Wittgenstein, som professor i filosofi vid Trinity College. Under senare hälften av 1900talet befäste han sin ställning som en av sin tids mest framstående analytiska filosofer,
bland annat genom att utveckla den så kallade deontiska logiken som blev betydelsefull
inom rättsfilosofin och genom sina arbeten i vetenskapsfilosofi och värdeteori. Som
första nordbo var von Wright år 1989 föremål för en volym i den ansedda serien The
Library of Living Philosophers. Till boken bidrog en lång rad av tidens bästa filosofer
med uppsatser om von Wrights filosofi. I boken ingår von Wrights genmälen och även
en filosofisk självbiografi.
Flera andra volymer har ägnats von Wrights filosofi, exempelvis Rosaria Egidi (ed.),
In Search of a New Humanism. The Philosophy of Georg Henrik von Wright (Dordrecht:
Kluwer Academic 1999), Ilkka Niiniluoto & Risto Vilkko (eds.), Philosophical Essays in
Memoriam Georg Henrik von Wright (Helsingfors: Societas Philosophica Fennica 2005),
Frederick Stoutland (ed.), Philosophical Probings. Essays on von Wright’s Later Work
(København: Automatic Press 2009) samt Georg Meggle & Risto Vilkko (eds.), Georg
Henrik von Wright’s Book of Friends (Helsingfors: Societas Philosophica Fennica 2016).2
Det är emellertid inte den akademiska filosofin som vi i första hand vill
uppmärksamma med denna bok, som delvis bygger på ett seminarium som
arrangerades vid Svenska litteratursällskapet 2011. I stället sätter vi von Wrights
essäistik och den roll som han under sin tid spelade som en av Nordens ledande
intellektuella i centrum. Märkvärdigt nog är det första gången detta sker.
Varför har von Wrights essäistik och insats som intellektuell inte uppmärksammats
tidigare? En förklaring kan vara att det under de två senaste decennierna skett
dramatiska förändringar i villkoren för kulturliv och offentlig debatt, något som
behandlas i flera av de uppsatser vi publicerar i denna bok. Nora Hämäläinen och
Merete Mazzarella pekar exempelvis på förändringar i de krav som ställs på essäns stil
och anslag, som gjort att von Wrights röst för dagens läsare kan kännas ålderdomlig,
högtravande och kanske paternalistisk. Deras bidrag kan gärna läsas tillsammans med
Anna-Stina Lindholms uppsats som innehåller en idéhistoriskt och begreppsligt
klargörande diskussion av essäformens utveckling från Montaigne till Foucault och en
jämförelse av von Wrights essäistik med den som vi finner hos konstnären, poeten och
tänkaren Carl-Gustaf Lilius. Av intresse är också de förändringar som skett i de
nationella och sociala förutsättningarna för offentliga intellektuella, ett ämne som
2
På portalen www.filosofia.fi har man sedan några år tillbaka jobbat på något man kallar The
Georg Henrik von Wright Online Collection in Filosofia.fi, Yrsa Neuman & Lars Hertzberg (red.)
2009 (Eurooppalaisen filosofian seura ry).
2
granskas ur olika synvinklar av Svante Nordin, Stefan Nygård, Johan Strang, Risto
Volanen och Anne-Marie Søndergaard Christensen. I dag verkar den diskussion som
utspelar sig i gränssnittet mellan vetenskap och politik i stigande grad kretsa kring
beställda rapporter skrivna av ekonomer, konsulter, lobbyister och uppdragsforskare,
medan det finns allt mindre tid och tålamod för sådana mera övergripande och
överraskande perspektiv som föds ur oberoende kritisk reflexion. I så fall kan denna
bok också läsas som en diskussion av en social roll som, på gott och ont, var möjlig
under 1900-talet och som håller på att förändras och marginaliseras eller kanske till och
med försvinna. Vår bok om von Wright öppnar perspektiv på Nordens historia under
1900-talet men inspirerar också, hoppas vi, till debatt och ny forskning om förändringar
i villkoren för interaktionen mellan akademisk forskning och demokratisk offentlighet
samt om ”de intellektuellas” framtid.
En annan röd tråd i vår bok är spänningen mellan det von Wright själv någon gång
kallade sina ”två olika sidor”. Spänningen visade sig bland annat i den skillnad han
gjorde mellan sina fackfilosofiska texter å ena sidan och de litterära och samtidskritiska
essäerna å den andra. Spänningen mellan de två sidorna är djupt karakteristisk för von
Wrights intellektuella personlighet. Den är samtidigt både tidstypisk och hemlighetsfull.
Kanske är just den oräddhet, den nakna uppriktighet, med vilken von Wright tog sig an
kampen med de motstridiga krav som under 1900-talet ställdes på forskare och
intellektuella det som gjorde honom så viktig för sin tid. Alla bidrag till den här boken
berörs av von Wrights kamp. De ger uttryck för ett tvingande behov att förhålla sig till
den ambivalens som von Wright under sin tid kände sig drabbad av. De problem som
präglade von Wright har tydligen inte försvunnit utan finns kvar och formar fortfarande
de människors liv som försöker bära det krisdrabbade moderna upplysningsarvet
vidare.
Som Stefan Nygård konstaterar i sitt kontextualiserande bidrag växte von Wright
upp under mellankrigstiden då det finlandssvenska borgerskapet av tradition
orienterade sig intellektuellt främst mot den klassiska tyska bildningshumanismen (och
dess nazistiska pervertering). Samtidigt växte dock intresset för den anglosaxiska
sfärens liberalism, som von Wright tidigt blev bekant med bland annat via tidskriften
Nya Argus. Genom studierna för Eino Kaila tillkom under mitten av 1930-talet ett annat
viktigt inflytande, från samtidens centrala filosofiska avantgarderörelse, den logiska
empirismen. Kaila hörde till Wienkretsens så kallade högerfalang som förhöll sig
skeptisk till det sätt på vilket vänsterfalangen (Otto Neurath, Rudolf Carnap med flera)
kombinerade den radikala vetenskapliga framstegstron med en socialistisk
progressivism. Mellan 1939 och 1951 påverkades von Wrights intellektuella
3
personlighet givetvis av den europeiska och finska historiens drama men också av
samtalen och vänskapen med Wittgenstein.
Den vuxne von Wright, som efter kriget steg fram ur denna virvelvind av intryck,
hade bildat sig en, som det skulle visa sig, orubblig uppfattning om sitt uppdrag i den
professionella, akademiska världen. Uppdraget var att bidra till den analytiska filosofin
samt, som Johan Strang visar i sitt kapitel, att cementera dess ställning i Finland och vid
Helsingfors universitet. Samtidigt trädde den analytiska filosofin efter andra
världskriget in i en ny utvecklingsfas som präglades av en allt starkare specialisering.
Till att börja med bidrog von Wright kraftigt till denna utveckling. Men kanske var det
de mångsidiga intryck som han mottog under åren före och under kriget som gjorde att
hans filosofiska profil, i kraft av tematiskt bredare och idéhistoriskt djupare ansatser,
med åren började framstå som något avvikande i förhållande till den analytiska
filosofins huvudfåror.
von Wright sökte under hela sitt liv utlopp för sitt behov av att kritiskt granska den
moderna kulturens moraliska dynamik även utanför den rent akademiska filosofin. Den
analytiska tradition som han verkade inom har ofta kritiserats för att vara ”scientistisk”
(med en överdriven tro på vetenskapens positiva betydelse) och okritisk i sin
framstegsoptimism. von Wrights författarskap präglades däremot av ett brett intresse
för europeisk kultur och tankeriktningar samt av en önskan att förstå och mana till
eftertanke om och ansvar för den moderna världens mörka sidor: krigen, senare även
miljöproblemen, ”teknosystemets” tilltagande dominans och tillväxten till döds.
von Wright brottades med sin kluvenhet och uttryckte ibland ett missnöje med att
de två sidorna av hans intellektuella personlighet blev separerade i en engelskspråkig
produktion riktad till en internationell fackpublik och en svenskspråkig essäistik riktad
till en nordisk allmän publik. Trots att viktiga delar av von Wrights produktion
fortfarande finns tillgänglig bara på svenska och finska gör just hans ofullbordade
strävan efter enhet mellan de olika dragen i hans intellektuella personlighet honom, vid
sidan av kanske främst J.#V. Snellman, till en av vårt lands mest europeiska tänkare.
Diskussionen kring ”upplysningens dialektik”, d.v.s. kring förnuftets olika former och de
risker och löften som de för med sig, är ett viktigt tema i den europeiska debatten om
vetenskapens ställning i kulturen åtminstone sedan den berömda querelle om
framsteget i Franska akademin i slutet av 1600-talet. Frågan hur, eller huruvida, dessa
två sidor av moderniteten, upplysningens självkritik och tron på förnuftet som en
progressiv kraft, kan kombineras har knappast någonsin fått en tillfredsställande
lösning. Klart är i alla fall att von Wrights livsverk inte går att förstå om man inte
uppmärksammar hans långa, oavslutade brottning med just denna fråga.
4
von Wrights återkommande försök att ta sig an problematiken kring optimism och
pessimism i relation till upplysningen är av naturliga skäl det tema som allra mest har
intresserat och engagerat bokens skribenter. I uppsatserna av Bengt Molander, AnneMarie Søndergaard Christensen, Thomas Wallgren och Lars Hertzberg betraktas ämnet
ur filosofisk synvinkel. Molanders kapitel ger en överblick av hur von Wrights syn på
upplysningens dialektik utvecklades med åren och inträngande kritiska bidrag till
förståelsen av det här centrala ämnet i von Wrights tankevärld. Hos Søndergaard
Christensen ligger fokus särskilt på vad det är hos von Wright själv som kan förklara att
han på senare år i Danmark mottagits med entusiasm både av nationalistiska
högerradikaler och inom miljörörelsens radikala vänsterflygel. Wallgren diskuterar hur
von Wrights ambivalenta syn på upplysningen ger upphov till oförlösta spänningar som
fungerar som drivkraft både i hans fackfilosofiska arbeten och i hans förhållande till sin
samtid. Han och Søndergaard Christensen kommer på olika sätt fram till likartade
förslag om hur von Wrights oförmåga att komma över sin inre kluvenhet kan ha sitt
ursprung i problem i hans syn på vad filosofi är och på förbindelserna mellan förnuft,
vetenskap och filosofi. Hertzberg belyser von Wrights oavslutade jakobskamp genom att
ställa den i relation till frågan om förhållandet mellan liv och verk hos Wittgenstein.
Molanders bidrag berikar också behandlingen av temat med en subtil diskussion om
den roll Prometheusmyten, Faustsagan och Odysseustematiken hos Horkheimer och
Adorno spelar för von Wright.
Bernt Östermans essä vidgar perspektivet på upplysningsproblemet hos von Wright
till att även gälla vetenskapens förhållande till konst och betydelsen för von Wright av
den konstnärliga begåvningen hos vännerna Göran Schildt och Wittgenstein. Mazzarella
diskuterar von Wrights ambivalenta syn på sin tid i relation till en granskning av hans
litterära profil och förändringar i den politiska och intellektuella omgivning som han
verkade i. Søndergaard Christensen betraktar temat i förhållande till den nyare danska
receptionen av von Wright. Anna-Stina Lindholm tillför ytterligare en dimension genom
sin redogörelse för hur unga läsare i dag kan förhålla sig till von Wrights kluvna syn på
upplysning och framsteg.
Om von Wrights kluvenhet gav bränsle åt hans kreativitet så kan man också säga att
han under sin livstid lyckades vända ambivalensen mellan de två sidorna av sin
intellektuella personlighet till en fördel. Hans obestridliga vetenskapstro och solida
förankring i den framstegsvänliga analytiska filosofin gav ett djup och en
intresseväckande dynamik åt hans mera framstegspessimistiska texter, samtidigt som
hans akademiska anseende gav honom tyngd som samhällsengagerad intellektuell.
Också i hans i snäv mening akademiska arbeten kunde det breda anslaget väcka intresse
5
i vidare kretsar än vad som är vanligt i filosofin i dag. Explanation and Understanding
(1971) är antagligen von Wrights mest lästa och omdiskuterade filosofiska bok. Den
inleds med en från von Wrights essäistik stilmässigt bekant, svepande filosofihistorisk
diskussion om spänningen mellan två olika vetenskapliga traditioner, den galileiska,
som söker kausala förklaringar, och den aristoteliska, som söker teleologiska
(ändamålsinriktade) förklaringar till fenomenen. Just denna bok gav, delvis just tack
vare kombinationen av ”kontinental” historisering och ”anglo-amerikansk”
begreppsanalys, von Wright ett namn som en brobyggare mellan den analytiska och
kontinentala traditionen i den samtida filosofin. von Wright kallades ibland för en
”analytisk hermeneutiker”.
Vid ungefär samma tid som Explanation and Understanding utgavs gjorde von
Wright också andra forskningsinsatser där hans akademiska, allmänhumanistiska och
samtidskritiska intressen i viss mån sammanföll. Detta gäller inte minst utgivningen av
Wittgensteins efterlämnade skrifter, där von Wright spelade en central roll. Lars
Hertzberg diskuterar i sitt bidrag von Wrights influenser från och tolkningar av
Wittgenstein, Aulis Aarnio belyser i sin tur von Wrights betydelse för rättsteorins
utveckling i Finland och i världen, medan Risto Volanen bidrar med en engagerad
skildring av den betydelse von Wrights vetenskapsfilosofi och humanism hade för
samhällsdebatten och den politiska utvecklingen i Finland.
I sin självbiografi menar von Wright att det var med ställningstagandet mot
Vietnamkriget 1967 som han lämnade sitt akademiska elfenbenstorn (Mitt liv, s. 243).
Men von Wright hade alltid kompletterat sin fackfilosofiska verksamhet med ett mera
populärt skrivande. Bernt Österman utgår i sitt kapitel från de texter von Wright
publicerade i Studentbladet under 1930-talet. von Wrights omdiskuterade
ställningstagande för Tyskland i några uppsatser i Finsk Tidskrift under andra
världskriget behandlas i sin tur av Johan Strang. Efter kriget blev von Wright medlem av
redaktionen för den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus och publicerade sin
första essäbok Tanke och förkunnelse (1955). Emellertid var det genom de
samtidskritiska och utvecklingspessimistiska böckerna Humanismen som livshållning
(1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993) som von
Wright på allvar trädde fram som en av Nordens ledande intellektuella. Just de här
böckerna står också i centrum för de flesta bidrag i vår bok.
I Finland fick den hårda kritik som landets ledande sociolog, Erik Allardt, framförde
mot von Wright på Vetenskapsdagarna i Helsingfors 1987 mycket publicitet. Allardt
karakteriserade von Wright som en romantisk framstegskritiker, och i pressen blåstes
det hela upp till en kamp mellan två av sin tids mest framstående vetenskapsmän och
6
två diametralt olika sätt att se på vetenskap, förnuft och framsteg. En sammanfattning
av den första vågen av den finska debatten publicerades redan den 1 februari 1987 i en
omfattande artikel av von Wrights filosofkollega, sedermera rektor och kansler för
Helsingfors universitet, Ilkka Niiniluoto, i Helsingin Sanomat. I Sverige ledde
utgivningen av Vetenskapen och förnuftet till en debatt i Svenska Dagbladet med inte
mindre än 19 inlägg, skrivna av filosofer, intellektuella och ledande politiker som
moderaten Carl Bildt och folkpartisten Bengt Westerberg. Den svenska receptionen av
von Wright diskuteras av Svante Nordin, men också av Strang som i sitt bidrag jämför
von Wright med den svenske filosofen Ingemar Hedenius. De motstridiga reaktioner och
den ibland skarpa polemik som den opolemiske von Wrights essäer kunde ge upphov
till belyses också av vår danska bidragsgivare Anne-Marie Søndergaard Christensen.
I dag, bara ett drygt decennium efter hans bortgång, verkar von Wright och hans
tankar i stort sett ha försvunnit från den samhälleliga diskussionen i Finland och
Norden. Detta kan tyckas besynnerligt med tanke på att många av de problem och
utmaningar som von Wright pekade på väl snarast är mer aktuella nu än de var för 20–
30 år sedan. Miljöhoten, tillväxtens gränser och marknadskrafternas och den
transnationella administrativa maktens övertag över demokratin i en värld där
nationalstaternas styrkraft har minskat kraftigt – detta är knappast problem som von
Wright i dag skulle ha oroat sig för mindre än han gjorde på 1980-talet. Ett tänkvärt
perspektiv på saken öppnar Anna-Stina Lindholm i sitt bidrag. Hon berättar utifrån sitt
gymnasielärarperspektiv att von Wrights bedömningar i sakfrågorna och hans till
ångest gränsande pessimism av många unga människor i dag snarast uppfattas som
självklarheter. I den mån detta äger mera allmän giltighet är von Wrights budskap
varken förlegat eller trivialt. Däremot kan det tänkas att det saknar den angelägna
prägel av att röra vid något nytt som gav debatten vingar ännu i början av 1990-talet.
Det finns heller inte någon uppenbar arvtagare till von Wright. Ingen nordisk filosof,
vetenskapare eller skriftställare spelar i dag samma centrala roll som
samhällsengagerad intellektuell som von Wright gjorde på 1980- och 1990-talen. Detta
hänger kanske, som vi redan antydde, ihop med de djupare förändringar i vårt
intellektuella klimat som Hämäläinen och Mazzarella analyserar.
Vilka kan då vara anledningarna att nu ge ut en bok som denna? Motiven är många
men vi vill särskilt lyfta fram två. Ett är den historiska nyfikenheten. von Wright har
varit borta tillräckligt länge för att kunna inta sin plats i vår historia. Som bidragen av
bland andra Nordin, Strang, Volanen och Nygård visar öppnar en analys av von Wrights
gärning och inflytande på sin tid en mängd möjligheter att fördjupa förståelsen av vår
närliggande politiska, intellektuella och kulturella historia. Både den engelska och den
7
svenska biografin om von Wright väntar fortfarande på sina författare, några samlade
verk är inte under utgivning och några stora forskningsprojekt om hans betydelse som
en europeisk, nordisk eller finländsk intellektuell har än så länge inte lanserats. Det
finns ett behov av mer djuplodande forskning om von Wright, hans historiska betydelse
och samtida relevans. I Helsingfors erbjuder både samlingen vid Nationalbiblioteket och
von Wright och Wittgenstein-arkivet på universitetet unika möjligheter. Den bok vi nu
ger ut skrapar på ytan och ger förhoppningsvis mersmak.
Det andra motivet är framtidsorienterat. Även om många i dag kan tycka att von
Wrights oro för globala miljö- och utvecklingsfrågor är välbekant betyder det inte att
hans ämnen har förlorat sin relevans. Situationen är snarare den motsatta. Trots att
tillväxtens gränser är ännu mer uppenbara nu än vad de var på von Wrights tid, rullar
dagspolitiken vidare i gamla hjulspår som om evig tillväxt fortfarande skulle vara ett
legitimt och realistiskt mål. Ju mer tanklöst utvecklingskritiken avskrivs från den
offentliga debatten och den politiska dagordningen, desto större växer sig behovet att
på nytt ta ställning till de verktyg för självförståelse som von Wrights intellektuella
gärning ställer till vårt förfogande.
Den bok vi ger ut är varken en summering eller en översikt. Vi är akut medvetna om
att det finns många fler personer, bland dem som är gamla nog att ha varit kollegor och
vänner till von Wright, men kanske framför allt bland yngre som aldrig träffade honom,
som borde höras i diskussionen om von Wright och hans betydelse. Vår ambition har
alltså inte varit att sätta punkt, utan att i samband med filosofens hundraårsjubileum
väcka intresse och peka på nya möjligheter för forskning och debatt som inspireras av
von Wright.
Helsingfors våren 2016
Johan Strang och Thomas Wallgren
8
