Texten finns tryckt i Strang & Wallgren (red) Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som intellektuell, Helsingfors: SLS, 2016, sid 7-17. Johan Strang Georg Henrik von Wright och Ingemar Hedenius Rollen som intellektuell och analytisk filosof i Finland och i Sverige Slår man upp Georg Henrik von Wright (1916–2003) och Ingemar Hedenius (1908– 1982) i ett lexikon får man antagligen läsa två ganska likadana texter. De var ledande filosofer i sin generation, professorer i Helsingfors och Uppsala, och de företrädde den analytiska riktning som dominerade den filosofiska scenen i Norden under den andra halvan av 1900-talet. Samtidigt var bägge två en smula speciella som analytiska filosofer eftersom de också speladeframträdande roller som offentliga intellektuella. De deltog gärna i debatten kring moraliska och samhälleliga frågor, och de delade också ett visst, vad någon kunde kalla för tungsinne. Intresset för livets stora frågor och för författare som Kierkegaard och Dostojevskij hade de också gemensamt. Men gräver man lite under ytan, så finner man snart att von Wright och Hedenius spelade sina roller, både som analytiska filosofer och som intellektuella, på ganska olika sätt. Medan von Wright blev känd som en eklektiker som gärna lånade tankar och idéer från olika filosofiska skolor och kulturkretsar, så var Hedenius i det närmaste dogmatisk i sin tro på att den angloamerikanska analytiska filosofin erbjöd, om inte den slutgiltiga sanningen, så i varje fall det bästa tillgängliga budet. Och medan von Wright gjorde sig ett namn som en framstegskritisk apokalyptiker, så var Hedenius, åtminstone i offentligheten, i det närmaste orubblig i sin förnuftstro och framstegsoptimism. I denna artikel kommer jag att jämföra von Wright med Hedenius. Det är en jämförelse som inte bara säger något viktigt om dem som filosofer och intellektuella, men också om de olika förutsättningarna för filosofer och intellektuella i Finland och Sverige under den omedelbara efterkrigstiden, under 1968-rörelsens vänsterradikala epok, samt på 80- och 90-talen.1 1 Jag vill tacka Jussi Kurunmäki, Stefan Nygård, Thomas Wallgren och Bernt Österman, samt forskarseminariet vid filosofiska institutionen, Åbo Akademi, för värdefulla kommentarer till en tidigare version av denna uppsats. Forskningen har utförts med medel beviljade av Finlands Akademi. 1 von Wright och Hedenius som analytiska filosofer Under den senare halvan av 1900-talet framstod klyftan mellan den analytiska och den kontinentala filosofin som något av en naturlig ordning. Men under senare år har den filosofihistoriska forskningen visat hur dikotomin producerades under efterkrigstiden och applicerades långt bakåt i tiden, på filosofer som man av olika orsaker ville se som sina förebilder.2 Man tänkte sig att den analytiska filosofin var en riktning som byggde vidare på den filosofi man förknippade med Wienkretsen, Wittgenstein, Cambridgeskolan (Russell och Moore) och den amerikanska pragmatismen. Den kontinentala filosofin skapades så småningom som ett motbegrepp, som en (angloamerikansk) samlingsbeteckning för olika riktningar av fransk och tysk härkomst som inte var analytiska. Både von Wright och Hedenius tillhörde den generation som under 1940- och 50talen konstruerade den analytiska filosofin. De använde termen om sina egna lärare och föregångare och på så sätt formade de en tradition och ett arv som de själva framstod som representanter för. Medan von Wright gjorde sin lärare, den logiska empiristen Eino Kaila, till den finska analytiska filosofins fader, så blev Uppsalafilosofen Axel Hägerström, tack vare Hedenius, den svenska analytiska traditionens grundläggare. Eino Kaila var den första nordiska filosofen som kom i kontakt med Wienkretsen och han var mån om att skola sina elever i denna sorts filosofi och introducera dem till sina internationella nätverk. von Wright.s tidiga filosofiska produktion faller klart inom de logiskt empiristiska ramar som Kaila hade gett honom. Det var meningen att von Wright som doktorand skulle spendera en tid hos Wienkretsen, men den politiska utvecklingen som kulminerade i Anschluss och det andra världskriget satte stopp för detta. Istället åkte von Wright till Cambridge där han träffade och lärde känna Wittgenstein. von Wright disputerade på en avhandling om induktionsslutledningarnas logik 1941 och utvecklade under 1950 och 60-talen den så kallade deontiska logiken, som von Wright i sina memoarer kallar ”sitt livs lyckokast som logiker” (Mitt liv, s. 172). Genom von Wright utvecklades den finska analytiska filosofin i tätt samröre med den internationella diskussionen och många av hans elever, inte minst Jaakko Hintikka, gjorde framstående internationella karriärer. I Sverige är berättelsen om den analytiska filosofins historia mera komplicerad. Hägerström var ingen logisk empirist, utan frontfiguren för en egen filosofisk riktning, 2 Detta avsnitt bygger på min avhandling History, Transfer, Politics. Five Studies on the Legacy of Uppsala Philosophy, Helsingfors universitet 2010, samt på artikeln ”Arvet efter Kaila och Hägerström. Den analytiska filosofin i Sverige och Finland”, Stefan Nygård & Johan Strang (red.), Mellan idealism och analytisk filosofi, Helsingfors: SLS 2006. 2 den så kallade Uppsalafilosofin. Den tog influenser från många håll, exempelvis från Husserls fenomenologi, från nykantianismen och från österrikisk värdeteori.3 Mest känd var Hägerström för sin så kallade värdeteori enligt vilken moraliska omdömen inte kan vara sanna eller falska. Hägerströms värdeteori gav Uppsalafilosofin en mycket central position i den svenska debatten, inte bara på de filosofiska institutionerna, utan kanske framför allt i kulturpressen. Medan mera konservativt sinnade gav teorin namnet värdenihilism och antydde att den var ett tecken på civilisationens förfall, så hyllade progressivt sinnade kulturradikaler Hägerström och använde hans teori som ett argument för genomgripande sociala och politiska reformer.4 Då Hägerström gick bort 1939 steg Hedenius snabbt fram för att erövra positionen som den ledande representanten för Uppsalafilosofin. Han skrev en rad populära uppsatser om Hägerström och försvarade hans värdeteori. I boken Om rätt och moral (1941) tog Hedenius till och med över den pejorativa termen ”värdenihilism” och använde den som ett namn för sin egen teori.5 På detta vis lyckades Hedenius framstå som den nya Hägerström och som den ledande filosofen i Sverige. Men själva värdeteorin omformulerade och modifierade Hedenius på många väsentliga punkter. Tydligt inspirerad av analytiska filosofier som Alfred Ayer, Rudolf Carnap, G.#E. Moore och Bertrand Russell, förvandlade Hedenius Hägerströms psykologiska och ontologiska teori om värdeomdömenas natur till en semantisk teori om den korrekta analysen av vissa språkliga uttryck. Man kunde alltså säga att Hedenius introducerade den logiska empirismen och den analytiska filosofin i Sverige genom att förklä den som Hägerströmsk Uppsalafilosofi. Hedenius var noga med att betona att övergången från Uppsalafilosofi till logisk empirism eller analytisk filosofi inte var något paradigmskifte, utan att det var fråga om en mindre modifikation. Därför välkomnade han också termen ”analytisk filosofi” då den blev populär omkring 1950. Även om den sorts analys som Hägerström och de gamla Uppsalafilosoferna hade bedrivit var ganska annorlunda än den som de efterkrigstida analytiska filosoferna höll på med, så kunde Hedenius ändå använda 3 För de olika filosofiska inspirationskällorna till den tidiga Uppsalafilosofin se Carl-Göran Heidegren, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860–1915, Göteborg: Daidalos 2004; Patricia Mindus, A Real Mind. The Life and Work of Axel Hägerström, Dordrecht: Springer 2009; Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin, Lund: Doxa 1983; samt Hans Ruin, ”Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen”, Tidskrift för politisk filosofi 2000:1, s. 5–30. 4 För en diskussion om den tidiga Uppsalafilosofins politiska konnotationer se Staffan Källström, Den gode nihilisten, Stockholm: Rabén & Sjögren 1986. 5 Ingemar Hedenius, Om rätt och moral, Stockholm: Bonniers 1941. 3 ”analytisk filosofi” som en sorts retorisk bro mellan sin Uppsalafilosofiska bakgrund och sin logiskt empiristiska och analytiska nutid. von Wright var mera ambivalent inställd till termen ”analytisk filosofi”. Hans lärare Kaila hade uttryckligen inte velat vara en ”analytisk” utan en ”syntetisk” filosof, med vilket han menade att hans ambition var att förena de senaste naturvetenskapliga rönen i en unitaristisk eller monistisk världsbild. I en serie artiklar i Nya Argus under 1950talet under titeln ”Modern filosofi” skilde von Wright mellan ”semantisk” och ”analytisk” filosofi. Medan den semantiska riktningen, som enligt von Wright representerades av exempelvis Carnap, intresserade sig för logik och formella språk, undersökte den analytiska riktningen, exempelvis Austin och den senare Wittgenstein, vardagsspråkliga begrepp och deras funktioner.6 På så sätt var det möjligt för von Wright att positionera Kaila inom ”den moderna filosofin” utan att kalla honom för analytisk. Men två år senare, i sin Logik, filosofi och språk (1957) hade von Wright redan accepterat den internationella terminologin och gått över till att använda analytisk filosofi som en benämning för både den semantiska och den analytiska riktningen (Logik, s. 10–14). Man kan spekulera över i vilken grad de olika sätten som den analytiska filosofin etablerades på i Finland och i Sverige speglar en skillnad i ländernas intellektuella kulturer. Då von Wright 1972 sammanfattade den nordiska filosofins historia i en kort uppsats i boken Contemporary Philosophy in Scandinavia menade han att den svenska filosofin för honom alltid framstått som både mera ”originell och provinsiell” än filosofin i grannländerna.7 Kanske det är så, att det i en självmedvetet perifer intellektuell kultur som den finska ansågs som nödvändigt att resa ut i världen för att förkovra sig som akademiker, medan det i Sverige var möjligt att tänka sig att man deltog i den universella filosofiska diskussionen hemma i Uppsala. Visserligen kunde också von Wright skriva in 1880-talisterna Neiglick, Lagerborg och Westermarck som föregångare till Kaila och som representanter för den vetenskapliga filosofin i Finland, men den analytiska filosofin sågs ändå som en importprodukt.8 I Finland var det viktigare att använda sig av utländska kontakter för att legitimera sin position än det var i den mera självständiga (eller självtillräckliga) svenska kulturen där det var angeläget för filosofer att också etablera sig på det nationella språket. I Sverige togs hänvisningar till Wien och Cambridge emot med misstänksamhet och en mera lyckad strategi var därför att förklä 6 von Wright, ”Modern filosofi III”, Nya Argus 1955:11. 7 von Wright, ”Introduction”, Raymond Olson & Anthony Paul (ed.), Contemporary Philosophy in Scandinavia, Baltimore: John Hopkins Press 1972, s. 1–12. 8 von Wright, ”En huvudlinje i finländsk filosofi”, Nordisk tidskrift 1944, s. 464–473. Artikeln är intressant eftersom den placerar in den tyskvänliga Kaila i en svenskspråkig finländsk liberal tradition i kölvattnet av det andra världskriget. 4 sina utländska inspirationskällor i Uppsalafilosofisk skrud.9 Medan den analytiska filosofin av Kaila och von Wright presenterades som en internationell filosofisk rörelse som man var tvungen att förhålla sig till också i vår efterblivna periferi, så kunde svenska filosofiska lexikon deklarera att ”de mest framstående riktningarna inom den analytiska filosofin är Cambridgekretsen, den logiska empirismen och Uppsalafilosofin”.10 Den analytiska hegemonin och ”de andra filosoferna” Det var ändå uppenbart att det var fråga om samma filosofiska rörelse som vann terräng i båda länder – speciellt som det inte skedde oberoende av varandra. Man använde sig till exempel ofta av utländska sakkunniga då man skulle tillsätta professurer i Sverige eller Finland, och av språkliga skäl valde man ofta nordbor. Eino Kaila var en av dem som såg till att Hedenius i egenskap av en ”Uppsalafilosof i utveckling mot den mera avancerade logiskt empiristiska plattformen” blev professor i Uppsala 1947, och von Wright var i sin tur med om att göra Hedenius yngre kollega Anders Wedberg till professor i teoretisk filosofi i Stockholm 1949. Det var mycket spel bakom kulisserna då man skulle få rätt personer valda till de få lärostolarna i filosofi. Man var mån om att välja rätt sakkunniga och man tvekade inte att sätta krokben för kandidater med fel profil. Då Hedenius och Wedberg som relativt unga professorer fick agera sakkunniga vid valet av professor i teoretisk filosofi i Stockholm 1951 inkompetensförklarade de samtliga kandidater vilket gjorde att man utlyste tjänsten på nytt. Denna gång kunde man ge grönt ljus till den rättrogna norrmannen Harald Ofstad (den norska logiska empiristen Arne Næss elev). Genom liknande manövrar kunde den analytiska filosofin under ett par decennier efter det andra världskriget erövra samtliga svenska lärostolar i filosofi.11 Den analytiska filosofin avancerade också i Finland. Speciellt under perioden 1948– 51, då det gällde att hitta en efterträdare till Kaila på professuren i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet, brevväxlade Kaila och von Wright flitigt kring olika strategier för att stoppa Sven Krohn., Den fenomenologiskt inspirerade filosofen hade disputerat 9 Se Johan Strang, ”Theoria and Logical Empiricism. On the Tensions Between the National and the International in Philosophy”, Juha Manninen & Friedrich Stadler (ed.), The Vienna Circle in the Nordic Countries. Networks and Transformations of Logical Empiricism, Dordrecht: Springer 2010, s. 69–90. 10 Se Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon, Stockholm: Natur & Kultur 1963, s. 10; Konrad Marc-Wogau, Filosofisk uppslagsbok, Lund: Doxa 1984, s. 23. 11 Se Svante Nordin, Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, Stockholm: Natur & Kultur 2004, s. 87–139. 5 på ett två band långt frontalangrepp mot den logiska positivismen. För von Wright var ”[t]anken att Krohn i framtiden skulle inneha en lärostol i Helsingfors ohygglig”,12 men tyvärr fann von Wright och Kaila återväxten bland de analytiska filosoferna i Finland ganska klen. von Wright själv skulle dessutom själv snart bli tvungen att säga upp sig från sin svenskspråkiga professur i Helsingfors eftersom han tagit över professuren efter Wittgenstein i Cambridge. Kaila vädjade till von Wright att åtminstone försöka få till stånd ett arrangemang där han tillbringade halva året i Cambridge och halva i Helsingfors. Det är ju frågan om den vetenskapliga filosofins vara eller icke-vara i Finland. Det kan hända att hela traditionen Neiglick-Westermarck-Lagerborg-ego med ens blir bruten och obskurantismen tar över. […] Enligt min mening skulle du som filosofisk kulturbärare i Finland ha en vida större roll att sköta än som innehavare av en än så ryktbar lärostol i Cambridge.13 von Wright tvekade, men begärde tjänstledigt från Helsingfors istället för att säga upp sig. Två år senare fattade von Wright ”sitt livs svåraste beslut” då han sade upp sig från professuren i Cambridge för att återvända till Finland. Det fanns säkerligen många skäl bakom von Wrights beslut. Han trivdes inte i England och klagade ofta i sina brev över hur svårt det var att hitta en passande bostad till sig och sin familj. Men inför Kaila ville von Wright också betona hur han tog ansvar för sitt fosterland. Beslutet var utgången av många års osäkerhet, tvivel och inre strider. Jag var ständigt ansatt av frågan: Var hör jag hemma? Var har jag min viktigaste uppgift att fylla? Och sent omsider har jag kommit till insikt, att svaret är: Finland.14 I sina memoarer skriver von Wright att beslutet var motiverat av kärlek till fosterlandet och en oro över det som i dag kallas ”brain drain” (Mitt liv, s. 153). Men det var också en fråga om ett val mellan olika roller: i Cambridge skulle von Wright ha varit isolerad i det akademiska elfenbenstornet, i Helsingfors kunde han inta en position som kulturbärande offentlig intellektuell. Samtidigt handlade det säkerligen också om att bevaka den vetenskapliga/analytiska filosofins ställning i Finland, vilket han och Kaila gjorde på ett effektivt sätt. von Wrights utlåtande var avgörande då logikern Oiva Ketonen, framför Sven Krohn, efter omröstning valdes till professor i teoretisk filosofi i Helsingfors 1951. Några år senare, 1954, underkände Kaila och Ketonen samtliga sökande till professuren i praktisk filosofi i Helsingfors, så tjänsten utlystes på nytt – 12 von Wright till Kaila 26.4.1949. Breven finns i von Wright-samlingen i Nationalbiblioteket, Helsingfors. 13 Kaila till von Wright 7.5.1949. 14 von 6 Wright till Kaila 9.6.1951. precis som i Stockholm 1951. I den nya rundan såg von Wright till att hans egen elev, logikern Jaakko Hintikka, fick jobbet. Hintikka själv tvekade länge att söka tjänsten eftersom han kände att logiken, snarare än moral- och samhällsfilosofin, var hans specialområde. Men von Wright uppmanade honom bestämt att lämna in en ansökan, föreslog teman för uppsatser som Hintikka borde skriva för att meritera sig och såg också till att dessa blev publicerade i tid.15 På detta vis blev den analytiska filosofin starkt dominerande också vid de finländska universiteten, även om Åbo universitet (Turun yliopisto) genom just Sven Krohn som professor (1960–70), kom att vara ett andhål för andra riktningar. Ändå var det nog den svenska analytiska filosofin som gav det mera dogmatiska intrycket, inte minst som smusslandet bakom kulisserna där ofta kombinerades med ett offentligt fördömande och stigmatiserande av rivaliserande filosofiska riktningar. Hedenius själv visade aldrig någon sympati för vad han föraktfullt kallade ”de andra filosoferna”.16 I sin installationsföreläsning som professor i praktisk filosofi i Uppsala 1948 gjorde han upp med nära nog samtliga rivaliserande filosofiska riktningar genom att på ett eller annat sätt stigmatisera dem som politiskt eller religiöst färgade, eller annars bara ovetenskapliga. Den tyska idealismen associerade Hedenius direkt eller indirekt med nazismen, medan nythomismen och marxismen endast var populära på grund av det stöd de fick av den katolska kyrkan och det kommunistiska partiet. Existentialismen viftade Hedenius bort som en kvasivetenskaplig lära uppfunnen av kris- och krigsmärkta filosofiprofessorer i Tyskland och Frankrike. ”Om full filosofisk frihet skulle råda”, menade Hedenius, ”så skulle den filosofiska tradition som nu framstår som den mest vetenskapliga troligen bli den enda härskande”.17 I den finska offentligheten såg man väldigt litet av denna slags aggressivitet och dogmatism. von Wrights Logik, filosofi och språk (1957) präglades exempelvis av en betydligt mera ödmjuk inställning till konkurrerande filosofiska riktningar. Visserligen menade von Wright likt Hedenius att både nythomismen och marxismen stod i nära förbund med ”organiserade utomfilosofiska makter” och att de existentialistiska filosofernas försök att artikulera system var ”problematiska”. Men det var knappast utan udd riktad mot de svenska kollegerna som von Wright också diskuterade benämningen ”vetenskaplig filosofi”, som han fann ”mycket vilseledande” eftersom den 15 Se brevväxlingen mellan von Wright och Hintikka under 1950-talet – också i von Wright- samlingen i Nationalbiblioteket, Helsingfors. 16 Ingemar Hedenius, Filosofien i ett föränderligt samhälle, Stockholm: Bonniers 1977, s. 33. 17 Ingemar Hedenius, ”Om praktisk filosofi” [1948], Om människans moraliska villkor, Göteborg: Författarförlaget 1972, s. 17–33, citatet på s. 17. 7 ju antydde att andra filosofier var ovetenskapliga (Logik, s. 23). Skillnaden mellan Hedenius och von Wrights syn på vetenskap och filosofi kom tydligt fram i en ordväxling i Dagens nyheter sommaren 1959 med anledning av Norman Malcolms Ludwig Wittgenstein: A Memoir (1958).18 Hedenius, som hyllade den form av klarhet och intellektuell redbarhet Russell och Moore representerade, gick till angrepp på ”sekteristen Wittgenstein” som enligt Hedenius inte bara underkände alla tolkningar av sin heliga skrift Tractatus utan också vägrade diskutera sina nya idéer med utomstående. I Hedenius ögon var det frågan om en ”egocentrisk maktmänniska” och ”en intellektuellt oren anda” som ”man kunde förvänta sig av en indisk guru, men inte av en västerländsk vetenskapsman”. I sitt svar betonade von Wright att Wittgensteins oförmåga att vara som folk i allmänhet borde ”väcka medkänsla, snarare än förargelse och surmulen misstänksamhet” och att Wittgenstein till skillnad från sekterister i allmänhet trivdes betydligt bättre med ”kraftfulla intellekt som kunde stå emot honom” än med potentiella proselyter. von Wright gav Hedenius rätt i att Wittgenstein varit föremål för överskattning och tom panegyrik, men betonade att det som motvikt fanns lika många filosofer som i en handvändning ansåg sig kunna genomskåda hans aforismer som ”dåligt och problemfritt djupsinne”. ”Viktigare än dessa extrema reaktioner”, skrev von Wright med tydlig adress till Hedenius, ”är att Wittgensteins verk med all sannolikhet under generationer kommer att läsas och begrundas av dem som allvarligt beflitar sig med filosofin”. von Wright hade naturligtvis personliga skäl för sitt försvar av Wittgenstein – han hade ju själv varit ett av de ”kraftfulla intellekt” Wittgenstein trivts med – men ordväxlingen vittnar också, om att von Wright tyckte att filosofi kunde, och kanske också borde, vara något större och allvarligare än konventionsbunden vetenskap i den analytiska skolan. I varje fall hade von Wright en större tolerans för olika sätt att göra filosofi. Går man vidare till 1960- och 1970-talen, så började von Wright intressera sig för Hegel, Marx och kritisk teori, men framför allt för hermeneutiken, för klassikern Wilhelm Dilthey och för det efterkrigstida Tysklands stora filosof Jürgen Habermas. Med sin Explanation and Understanding (1971) lyckades von Wright till och med göra sig till en internationell filosofisk kändis som brobyggare mellan filosofins två poler – den analytiska och den kontinentala. Boken, som snabbt översattes till flera språk, väckte uppmärksamhet inte bara på von Wrights anglo-amerikanska filosofiska hemmaplan, utan också på den europeiska kontinenten. Hemma i Finland blev von Wrights analytiska hermeneutik ett ledande metodologiskt perspektiv inom flera olika ämnen 18 Ingemar Hedenius, ”Sekteristen Wittgenstein”, Dagens nyheter, 8.7.1959; von Wright, ”Moralisten och syndabocken”, Dagens nyheter 21.7.1959. 8 som exempelvis rättsvetenskap och sociologi. Även om Explanation and Understanding togs väl emot av många svenska filosofer,19 så är det svårt att tänka sig att en svensk filosof skulle ha skrivit något liknande vid denna tidpunkt. Bara några år tidigare hade Arne Næss bok Moderne filosofer (1965) väckt uppståndelse i Sverige, då denna förnuftiga norska analytiska filosof sjunkit så lågt att han jämfört Carnap och Wittgenstein med farliga tänkare, irrationalister som Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre.20 Kanske är det så, att det i kulturer där man på ett självklart sätt tar del i den universella filosofiska diskussionen, också är svårare att acceptera att det finns andra alternativa sätt att se på saker och ting? Att befinna sig i ett kulturellt centrum som Paris eller London, eller på den mänskliga utvecklingens absoluta frontlinje som välfärds-Sverige, medför gärna en viss blindhet eller arrogans då det gäller företeelser på mera marginella eller efterblivna platser. Liksom von Wright har ju många andra brobyggare mellan det analytiska och kontinentala kommit från kulturella periferier eller gränsområden – jag tänker då inte bara på Næss utan också på kanadensarna Charles Taylor och Ian Hacking.21 Medan man kan ignorera Paris i London eller London i Paris, är bägge centra ständigt närvarande i Helsingfors, Oslo eller Toronto. Skulle det ha varit möjligt för von Wright skriva en bok som Explanation and Understanding som professor i Cambridge? Intellektuell i skuggan av andra världskriget Under efterkrigstiden blev den analytiska filosofin successivt allt mera professionaliserad och specialiserad. Både von Wright och Hedenius stödde, bidrog till och profiterade på denna utveckling. Samtidigt kunde man också säga att både von Wright och Hedenius nyanserar bilden av den analytiska filosofin eftersom de också gärna spelade rollen som den offentliga intellektuella. Men de gjorde detta på väldigt olika sätt. Medan Hedenius förenade rollen som analytisk filosof och intellektuell i ett 19 Se framför allt Lennart Nordenfelt, Kunskap, värdering, förståelse. Introduktion till humanvetenskapernas teori och metod, Stockholm: Liber 1979, och densammes avhandling Explanation of Human Actions, Filosofiska studier utgivna av Filosofiska föreningen och Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet 1974. 20 Se Jan Bengtsson, Den fenomenologiska rörelsen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900– 1968, Göteborg: Daidalos 1991, s. 220–225. 21 Detta argument utvecklar jag i ”Den perifera eklekticismens gränser och potential. Den logiska empirismen 1930–70”, Historiska och litteraturhistoriska studier 86, Helsingfors: SLS 2011, samt tillsammans med Stefan Nygård i ”Facing Asymmetry. Nordic Intellectuals and Center–Periphery Dynamics in European Cultural Space”, Journal of the History of Ideas 2016:1, s. 75–97. 9 försvar av den förnuftiga och lyckliga svenska välfärdsfilosofin,22 så gjorde von Wright en tydlig skillnad mellan sitt värv som filosof och sitt intellektuella engagemang. Å ena sidan hade han sin framstående karriär som logiker och handlingsfilosof som tog sig i uttryck i engelskspråkiga artiklar och böcker på de stora internationella förlagen, å andra sidan hade han sin svenskspråkiga publikationsverksamhet i forum som Nya Argus och Finsk tidskrift, och senare i form av de omtalade essäböckerna. Den oförlösta spänningen mellan von Wrights två olika sidor är ett ledande tema i flera artiklar i denna bok. För Hedenius var gränsen mellan det fackfilosofiska och det populärt intellektuella mindre tydlig. Sedan Hedenius blev professor i praktisk filosofi i Uppsala 1948, publicerade han sällan något som riktade sig till en internationell och specialiserad filosofisk publik. Istället skrev han flera populärt hållna svenskspråkiga böcker, som oftast baserade sig på krönikor och kolumner han skrivit om aktuella frågor i olika kulturtidskrifter och dagstidningar. Hedenius gåva var förmågan att skriva lättförståeligt och provokativt om svåra moralfilosofiska frågor. Framför allt kan man nämna hans berömda offensiv mot kristendomen och kyrkan i boken Tro och vetande (1949) som provocerade fram en het debatt genom vilken Hedenius allt tydligare steg fram som den mest centrala filosofen i den svenska samhällsdebatten.23 Hans profil var radikal, men på ett sätt som låg väldigt mycket i tiden. Hedenius blev en filosofisk representant för det som brukar kallas ”1945-års idéer” som fördes fram av en inflytelserik grupp av svenska intellektuella i kölvattnet av det andra världskriget.24 Man såg sig som förvaltare av den kulturradikala traditionen i Sverige och ville förena dess liberala, sekulära och rationalistiska idéer med en västvänlig anti-totalitarism. Därmed hade Hedenius många starka och inflytelserika allierade, inte minst Herbert Tingsten, professorn i statsvetenskap, som i egenskap av chefredaktör gärna erbjöd Hedenius spaltutrymme i Dagens Nyheter. [BILD HÄR I NÄRHETEN] Vid sidan av religionskritiken skrev Hedenius om rättsfilosofi, demokrati och 22 Jag lånar uttrycket ”den lyckliga filosofin” av Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin. Etik och politik hos Hägerström, Tingsten, makarna Myrdal och Hedenius, Stockholm: Brutus Östlings förlag Symposion 2000. 23 Ingemar Hedenius, Tro och vetande, Stockholm: Bonniers 1949. 24 Andrus Ers, Segrarnas historia. Makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten, Umeå: h:ström – text & kultur 2008; Martin Wiklund, I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990, Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion 2006, s. 149–157; Johan Östling, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, Stockholm: Atlantis 2008, s. 198–203. 10 dödshjälp, men också om konst och musik. Rent politiskt profilerade han sig som en sorts socialliberal med progressiva värderingar, men som i stort sett skrev under den socialdemokratiska visionen för samhället. I boken Liv och nytta (1961) försvarade han ”välfärdsstatens ideal” som en konsekvent tillämpad nyttomoral i kombination med en vetenskaplig rationalism, en materialism som prioriterar materiella framför andliga behov, samt en välkommen tomhet på idéer i övrigt.25 På detta vis delade Hedenius Tingstens och många angloamerikanska efterkrigstida tänkares idé om den lyckliga demokratin som nära förbunden med de politiska ideologiernas död.26 Slutsatsen man drog av andra världskriget och nazismens uppgång och fall var att politiska och religiösa ideologier var farliga eftersom de lätt kunde slå över i fanatism. Men på samma sätt som tesen om ideologiernas död var ägnad åt att legitimera en bestämd (socialdemokratisk) vision för det efterkrigstida samhället, så hade retoriken om den analytiska filosofins autonomi naturligtvis också ett bestämt politiskt syfte. I själva verket tror jag den svenska analytiska traditionens dogmatism hänger ihop med den starka koppling som fanns mellan filosofi, politik och samhällsåskådning. Orsaken till det nästan rabiata förkastandet av ”de andra filosoferna” var att man i dem såg något av det farliga som man menade hade förorsakat 1930- och 40-talets europeiska katastrof. Den analytiska filosofin framställdes i Sverige under 1950- och 60-talen som den enda förnuftiga, objektiva och autonoma filosofin, och fick en ställning som något av det objektiva och oberoende välfärdssveriges officiella filosofi. I Finland var den analytiska filosofins autonomianspråk också viktigt, men på ett annat sätt. Istället för att programmatiskt föra fram den politiskt riktiga filosofin, ville man betona att filosofi och politik är två olika saker. Man var å ena sidan filosof, och så kunde man vara samhälleligt och politiskt verksam å den andra. Mot bakgrund av inbördeskriget var den finska universitetsmiljön länge utpräglat konservativ och varken Eino Kaila eller von Wright var några undantag i denna bemärkelse. Därför var det under mellankrigstiden viktigt för Kaila att ta avstånd från Wienkretsens politiska program och betona att det inte hade något substantiellt att göra med själva filosofin. Liksom många andra följde Kaila förfärat med nazisternas frammarsch på den europeiska kontinenten, men i synnerhet under fortsättningskriget kunde hans konservativa anti-bolsjevism ofta slå över i en nationalism som var uttalat tyskvänlig. 25 Ingemar Hedenius, Liv och nytta, Stockholm: Bonniers 1961, s. 11–24. 26 Herbert Tingsten, Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien, Stockholm: Norstedts 1966; Daniel Bell, The End of Ideology. On the Exhaustion of Political Ideas in the Fifties, London: Harvard University Press 1960; Seymour Lipset, Political Man. The Social Bases of Politics, London: Heinemann 1960. 11 Kaila tillhörde den krets av universitetsfolk som gjorde propaganda för Finlands sak både på hemmaplan och i Tyskland.27 von Wright tjänstgjorde under fortsättningskriget på Statens informationsverk (Valtion tiedotuslaitos) där han enligt sina memoarer hade ”den standardiserade uppgiften” att sammanställa svenskspråkiga referat över vad den finska pressen skrev om kriget och det politiska läget (Mitt liv, s. 89). Men till hans uppgifter hörde också att skriva krönikor under rubriken ”Brev från Helsingfors” som sändes till svenska tidningar för publicering.28 Sedan man börjat samarbeta med Tyskland (som ockuperat Danmark och Norge i april 1940) hade Finland inte längre samma odelade stöd i Sverige. Just denna propagandaverksamhet var därför av mycket hög prioritet. Under hösten 1941 hade von Wright också i uppdrag att utvärdera informationsverkets propagandaverksamhet i utlandet. I sin rapport menade han bland annat att den finska propagandan borde bli mindre nationalistisk och istället fokusera på att betona konfliktens allmännordiska och allmäneuropeiska betydelse.29 På Statens informationsverk var von Wright i gott sällskap. Bland hans kolleger fanns författare som Elmer Diktonius, Ragnar Ekelund, Toivo Pekkanen och Mika Waltari, samt forskare som Väinö Auer, Eino Jutikkala och Pentti Renvall, som alla bidrog till den finska propagandaverksamheten under kriget. I vilken mån deras verksamhet inom Statens informationsverk ska tolkas och kritiseras som om de vore uttryck för deras egna åsikter är ingen lätt fråga. Det var trots allt i de flesta fall fråga om tjänstgöring. Men under samma period publicerade von Wright också några artiklar och recensioner i Finsk tidskrift som inte verkar ha varit åtminstone direkt knutna till hans verksamhet vid Statens informationsverk. Också här betonade von Wright vikten av att ”man i Finlands kamp bortom sina gränser igenkänner en nordisk strävan” och han gav positiva – om än ibland aningen ironiska – omdömen om propagandaböcker som Jalmari Jaakkolas Finlands östproblem (1942) där Finlands krav på områden i Östkarelen och på Kolahalvön motiverades med kvasi-historiska argument: ”Som synes 27 Malte Gasche & Johan Strang, ”Der Kriegseinsatz des finnischen Philosophen Eino Kaila”, Bernd Wegner, Oliver von Wrochem & Daniel Schümmer (Hrsg.), Finnland und Deutschland. Studien zur Geschichte im 19. und 20. Jahrhundert, Hamburg: Verlag dr Kovač 2009, s. 81–95; Juha Manninen, ”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”, Tieteessä tapahtuu 2007:4, s. 29–40; Mikko Salmela, ”The Fight for European Culture. Finnish Philosophers’ Perspective on Totalitarianism during World War II”, Finnish Yearbook of Political Thought 3, 1999, s. 149–177. 28 Se Elina Melgin, Propagandaa vai julkisuusdiplomatiaa? Taide ja kulttuuri Suomen maakuvan viestinnässä 1937–52, Helsingin yliopisto 2014; Eino Jutikkala, Valtion Tiedotuslaitoksen salainen sotakronikka, Porvoo: WSOY 1997. 29 Jutikkala, Valtion Tiedotuslaitoksen, s. 120. 12 är det ganska långtsyftande perspektiv, som vår fantasirika medeltidsforskare öppnar i sin bok.”30 I Finsk tidskrift hittar man också den omtalade artikeln ”Betraktelser om Europa” (1941) där von Wright menar att ett segerrikt Tyskland är det enda som ”kan säkerställa Europa mot att uppslukas av en främmande världsdel”.31 Argumentet var inte ovanligt i Finland vid denna tid, snarare motsvarade det väl ungefär hur många i den finska statsledningen resonerade, och samtidigt var det ju också en ledande tanke i den nazistiska propagandan i Tyskland.32 I sina memoarer försöker von Wright kontextualisera artikeln genom att säga att hans nedsättande ord om utomeuropeiska folk inte var uttryck för tyskvänlighet, utan ”reflexer av en lite barnslig anglofili” som han hade tagit till sig under sin tid i England (Mitt liv, s. 91–92). Hur denna anglofili hänger samman med det tyskledda Paneuropa artikeln förespråkade förblir oklart, och överlag finner man inte mycket belägg för anglofili i von Wrights författarskap eller personliga korrespondens, snarare tvärtom. Exempelvis i brevväxlingen med Kaila verkar von Wright istället se den tyska expansionismen och den brittiska imperialismen som utslag av samma slags fördömliga stormaktspolitik. Så mycket jag än avskyr Hitler och hans förbrytarband, tror jag likväl, att varje väpnat försvar för ’demokrati’, ’frihet’ mm vackra saker för ögonblicket skulle vara av ondo och därför förefaller mig Englands nya hållning, jag menar garantierna åt Polen, ganska farlig. Och dessutom: bakom alltsammans lurar nog mycken imperialism och falsk fåfänga även från denna stormakts sida.33 Kaila och von Wright var djupt oroade över Finlands framtid och definitivt också övertygade anti-kommunister. Men det är knappast rättvist att klassificera dem som nazister eller fascister. Deras tyskvänlighet under fortsättningskriget var snarast ett utslag av en rädsla för att Europa skulle falla i bolsjevismens händer, samt, under fortsättningskriget, av en finsknationalistisk revanschism som var ganska vanlig bland den bildade eliten i Helsingfors. Men samtidigt kan man inte låta bli att förundras över deras skriverier från denna tid, eftersom både Kaila och von Wright var mycket väl medvetna om att många av deras vänner och kolleger på kontinenten – inte minst de i Wienkretsen – i egenskap av judar och/eller socialister, hade varit tvungna att fly från Centraleuropa i takt med nazisternas avancemang. 30 von Wright, ”Sverige och Ryssland”, Finsk tidskrift 1941, s. 193; von Wright, ”Östproblemet”, Finsk tidskrift 1942, s. 99–100. 31 von Wright, ”Betraktelser om Europa”, Finsk tidskrift 1941, s. 151–162, citatet på s. 157. 32 Henrik 33 von Meinander, Finland 1944, Helsingfors: Söderströms 2009. Wright till Kaila 5.4.1939. 13 Sannolikt är dock att denna komprometterande bakgrund gjorde det än viktigare för Kaila och von Wright att betona den analytiska filosofins icke-politiska karaktär efter andra världskriget. Att som Hedenius se den analytiska filosofin som den fria världens filosofi verkade nog ur finsk horisont både naivt och dumt. Där man i Sverige kunde se andra världskriget som ett resultat av för mycket ideologi och för lite modernitet, låg det i Finland och andra krigsdrabbade länder närmare till hands att se katastrofen som ett uttryck för att moderniteten gått för långt. Liksom kontinentala tänkare som Hannah Arendt, Theodor Adorno och Max Horkheimer drog von Wright istället slutsatsen att nazismen och fascismen hade varit symptom på ”humanismens förfall”. I sitt tal till de svenska studenterna i Helsingfors i maj 1946 menade von Wright att den vetenskapliga specialiseringen hade haft ”ett ödesdigert inflytande på de värderingar som ligger till grund för den humanistiska livssynen”, och ”den ensidigt tekniskt-naturvetenskapliga bildningsformen” hade ”befordrat en känsla av desorientering och rotlöshet i tillvaron”.34 Också artikelserien om Spengler och Toynbee i Nya Argus 1951, som senare publicerades i Tanke och förkunnelse (1955) och Att förstå sin samtid (1994), kan ses som en del av von Wrights uppgörelse med andra världskriget och inte minst sin egen roll däri.35 Talande är att samtidigt som von Wright föreläste om humanismens förfall och grunnade på västerlandets undergång, så fortsatte Hedenius i framstegets och förnuftets namn sin attack på kyrkan och den kristna tron i boken Att välja livsåskådning (1951). Erfarenheterna av andra världskriget var mycket olika i Finland och i Sverige. Hedenius, von Wright och vänsterradikalismen Dessa skillnader beträffande koppling till politik och samhällsåskådning, gjorde i sin tur att 60- och 70-talets utmaningar tedde sig ganska olika för den analytiska filosofin i Sverige och i Finland, och i synnerhet för just Hedenius och von Wright. I början av sin karriär hade Hedenius väckt mycket uppmärksamhet som värdenihilist och kristendomskritiker, men denna framstegsoptimistiska upplysningsfilosofi utmanades kraftigt i och med den förändrade och på många sätt radikaliserade politiska och kulturella debatten på 1960- och 1970-talen. Hedenius själv ville ju gärna fortsättningsvis vara radikal och sammanställde en antologi med namnet Konsten att 34 von Wright, ”Humanismens förfall”, Finsk tidskrift 1946, s. 199–209. Föredraget ingick också 1978 i Humanismen. 35 James Cavallie, Spengler i Sverige. Den svenska receptionen av Oswald Spenglers teser om världshistorien och Västerlandets undergång, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2008, s. 198– 201. 14 väcka förargelse (1964), en bok som enligt vissa recensenter knappast väckte någon förargelse alls, ”förutom möjligen hos någon enstaka kyrklig dignitär eller förstockad byråkrat”.36 Vid denna tidpunkt hade Hedenius blivit en del av etablissemanget, och för 68-rörelsen var hans Verdandi-radikalism i bästa fall harmlös, men den tolkades också ofta som ett uttryck för förklädda borgerliga intressen. Den gamle radikalen Hedenius blev nu målet för den yngre generationens uppror, inte minst i och med att positivismkritiken var en viktig del i nyvänsterns program. Enligt Svante Nordin började Hedenius under 1970-talet känna sig klämd mellan sina studenters marxism och de yngre analytiska filosofernas fascination för den formella logiken. I de första såg han samma politiska fanatism som nazisterna och kommunisterna hade gett uttryck för kring andra världskriget. I de andra såg Hedenius, som aldrig var någon logiker, en formelmystik som tappat kontakten, inte bara med verkligheten, utan också med filosofin.37 För von Wright var situationen annorlunda. För det första kunde von Wright sin logik. Visserligen kunde också von Wright ibland tycka att den yngre generationens logiker saknade filosofisk ådra. Varken von Wright eller Kaila såg exempelvis Oiva Ketonen som någon idealisk kandidat till professuren i teoretisk filosofi i Helsingfors. ”Ketonen är en bra karl”, skrev Kaila till von Wright, ”men du har måhända rätt i att han saknar det egentligt ’filosofiska’, hans grepp är alltid, filosofisk sett, mer eller mindre på sidan av saken; det är ganska egendomligt; är det matematiken som fördärvat honom?”38 Men samtidigt var det ju som logiker som von Wright hade skapat sin egen internationella karriär. Man kunde säga att logiken och den analytiska filosofin innebar en slags trygghet för von Wright. Det var ett fält han visste att han behärskade och ett elfenbenstorn han kunde krypa upp i om vågorna nedanför gick för höga. För det andra passade von Wrights kulturpessimism utan tvekan mycket bättre samman med nyvänsterns program än Hedenius välfärdspositivism. Explanation and Understanding (1971) gav von Wright ett rykte som en icke-dogmatisk och analytisk filosof. Då han samtidigt började engagera sig som en aktiv medborgare i olika politiska frågor kunde han ibland till och med ses som en allierad i kampen mot den positivistiska hegemonin. von Wright höll sig visserligen på behörigt avstånd från exempelvis kretsarna kring Häften för kritiska studier och representerade istället ett slags humanistiskt alternativ till både positivismen och marxismen. Men till skillnad från Hedenius undgick han att framstå som en representant för det (socialdemokratiska) 36 Nordin, Ingemar Hedenius, s. 343. 37 Nordin, Ingemar Hedenius, s. 402–406. 38 Kaila till von Wright 1.6.1949. 15 etablissemang nyvänstern ville skjuta ned. von Wright passade också bättre samman med den radikaliserade profilen på Dagens Nyheters kultursidor under den nya chefredaktören Olof Lagercrantz. Medan Hedenius kände sig motarbetad av Lagercrantz,39 så var det just i DN som von Wright trädde fram som politiskt engagerad intellektuell med sitt ställningstagande mot Vietnamkriget 1967, mot Titos förtryck av intellektuella 1973 och mot Vetenskapsakademins beslut att ge Milton Friedman Nobelpriset i ekonomi 1976. von Wrights åsikter var ingalunda bland de mest radikala i tiden, men de vägde tungt för att det var han som uttryckte dem. Han intog en position som arketypen av en fri intellektuell, som genom sin internationella filosofiska karriär och Wittgensteinbakgrund hade en stark genomslagskraft både i Finland och i Sverige. Denna position förstärktes ytterligare då von Wright med Vetenskapen och förnuftet (1986) gjorde sig känd som samtidskritiker. Boken debatterades flitigt, både i Finland där sociologen Erik Allardt gick i spetsen för kritiken, och i Sverige där den gav upphov till en 19 bidrag lång debattserie i Svenska Dagbladet. I sina memoarer menade von Wright att samtidskritiken retade framstegsoptimister inom socialdemokrati, industri och ekonomi, medan den uppskattades främst av värdekonservativa och vänsterintellektuella. Själv tog von Wright inte öppet ställning för någon av dessa, utan menade istället att han var skeptisk till både värdekonservatismens ”nostalgiska tillbakablickande” och de vänsterintellektuellas ”naiva optimism om möjligheterna att förbättra världen” (Mitt liv, s. 309–10). I efterskott kan man undra om inte (kultur)vänstern mot slutet av 1980-talet redan hunnit överge den färgglada naivitet som präglade 68-rörelsen för att istället omfamna sådana mera dystopiska och konservativa perspektiv som von Wright gav uttryck för. Och man kan också fråga sig om inte von Wright underskattar storleken på sin läsekrets. Det var i varje fall inte frågan om några obetydliga eller marginaliserade grupper som intresserade sig för hans böcker. I mars 1995 ordnade Arbetarnas bildningsförbund ett seminarium om och med von Wright där bara 1300 av de över 2000 intresserade personerna fick plats.40 von Wright var nu omåttligt populär – också bland socialdemokrater – som apokalyptisk intellektuell, medan Hedenius, som hade gått bort 1982, i stort sett var bortglömd – ”det mesta av hans livsgärning verkar ha blåst all världens väg” skrev DN:s recensent då Hedenius memoarbok publicerades postumt 1992.41 39 Nordin, Ingemar Hedenius, s. 373–377. 40 Cavallie, Spengler i Sverige, s. 204–207. Inläggen från seminariet publicerades som boken Röster om von Wright, Stockholm: ABF 1995. 41 Citerat 16 efter Nordin, Ingemar Hedenius, s. 7. Avslutning En jämförelse mellan Hedenius och von Wright visar att det, bakom den schablonmässiga bilden av de två samhällsengagerade filosofiprofessorerna ur den analytiska skolan finns två ganska olika intellektuella, med olika temperament och skilda intressen. Men jämförelsen pekar också på skillnader mellan grannländernas intellektuella kulturer: å ena sidan det belåtna folkhemmet Sverige som självsäkert avancerade vid modernitetens och den mänskliga utvecklingens absoluta frontlinje, och å andra sidan det krigsdrabbade Finland, väl medvetet om sin roll som eftersläntrare i Europas kulturella periferi. Det är kanske inte så överraskande att kontakterna mellan von Wright och Hedenius inte var särskilt täta och oftast gällde kollegiala saker som festskrifter eller tillsättningsärenden. Någon öppen konflikt var det inte tal om, förutom i dispyten kring Wittgenstein 1959, men inte heller något större intresse. Det är också intressant att notera hur Hedenius och von Wrights genomslagskraft och popularitet som intellektuella verkar ha följt nära nog motsatta konjunkturer. Hedenius hade sin glansperiod under den omedelbara efterkrigstiden, blev föremål för mycket kritik under 1960- och 70-talen, för att sedan i det stora hela glömmas bort. von Wright däremot gjorde en internationell kometkarriär som logiker och analytisk filosof efter kriget, men trädde fram som samhällsengagerad medborgare först under 1970talet. Kulmen på denna sida av hans verksamhet inföll på 1980- och 90-talen då han hyllades som en av sin tids största intellektuella. I dag är det få som hänvisar till Hedenius eller von Wright som intellektuella auktoriteter. Däremot finns det ett stort historiskt intresse för Hedenius i Sverige – filosofihistoriker undersöker Hedenius tänkande som en del av den analytiska filosofins historia, teologer försöker kontextualisera hans kristendomskritik, medan historiker undersöker honom som en del av Sveriges kalla krigshistoria.42 Tro och vetande kom 2010 ut i en nyutgåva. Något liknande historiskt intresse för von Wright finns än så länge inte, kanske för att de problem han brottades med fortfarande upplevs som aktuella, medan hans stil och habitus känns gammalmodiga. Men frågan är, om det inte börjar vara dags för en yngre generation historiker att ta kontextualiserande grepp också på von Wright? 42 Se Nordin, Ingemar Hedenius; Johan Lundborg, När ateismen erövrade Sverige, Nora: Nya Doxa 2002; Sigurdsson, Den lyckliga filosofin. 17