von Wright och Hedenius som analytiska filosofer

Texten finns tryckt i Strang & Wallgren (red) Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som
intellektuell, Helsingfors: SLS, 2016, sid 7-17.
Johan Strang
Georg Henrik von Wright och Ingemar Hedenius
Rollen som intellektuell och analytisk filosof i Finland och i Sverige
Slår man upp Georg Henrik von Wright (1916–2003) och Ingemar Hedenius (1908–
1982) i ett lexikon får man antagligen läsa två ganska likadana texter. De var ledande
filosofer i sin generation, professorer i Helsingfors och Uppsala, och de företrädde den
analytiska riktning som dominerade den filosofiska scenen i Norden under den andra
halvan av 1900-talet. Samtidigt var bägge två en smula speciella som analytiska filosofer
eftersom de också speladeframträdande roller som offentliga intellektuella. De deltog
gärna i debatten kring moraliska och samhälleliga frågor, och de delade också ett visst,
vad någon kunde kalla för tungsinne. Intresset för livets stora frågor och för författare
som Kierkegaard och Dostojevskij hade de också gemensamt.
Men gräver man lite under ytan, så finner man snart att von Wright och Hedenius
spelade sina roller, både som analytiska filosofer och som intellektuella, på ganska olika
sätt. Medan von Wright blev känd som en eklektiker som gärna lånade tankar och idéer
från olika filosofiska skolor och kulturkretsar, så var Hedenius i det närmaste dogmatisk
i sin tro på att den angloamerikanska analytiska filosofin erbjöd, om inte den slutgiltiga
sanningen, så i varje fall det bästa tillgängliga budet. Och medan von Wright gjorde sig
ett namn som en framstegskritisk apokalyptiker, så var Hedenius, åtminstone i
offentligheten, i det närmaste orubblig i sin förnuftstro och framstegsoptimism.
I denna artikel kommer jag att jämföra von Wright med Hedenius. Det är en
jämförelse som inte bara säger något viktigt om dem som filosofer och intellektuella,
men också om de olika förutsättningarna för filosofer och intellektuella i Finland och
Sverige under den omedelbara efterkrigstiden, under 1968-rörelsens vänsterradikala
epok, samt på 80- och 90-talen.1
1 Jag
vill tacka Jussi Kurunmäki, Stefan Nygård, Thomas Wallgren och Bernt Österman, samt
forskarseminariet vid filosofiska institutionen, Åbo Akademi, för värdefulla kommentarer till en
tidigare version av denna uppsats. Forskningen har utförts med medel beviljade av Finlands
Akademi.
1
von Wright och Hedenius som analytiska filosofer
Under den senare halvan av 1900-talet framstod klyftan mellan den analytiska och den
kontinentala filosofin som något av en naturlig ordning. Men under senare år har den
filosofihistoriska forskningen visat hur dikotomin producerades under efterkrigstiden
och applicerades långt bakåt i tiden, på filosofer som man av olika orsaker ville se som
sina förebilder.2 Man tänkte sig att den analytiska filosofin var en riktning som byggde
vidare på den filosofi man förknippade med Wienkretsen, Wittgenstein,
Cambridgeskolan (Russell och Moore) och den amerikanska pragmatismen. Den
kontinentala filosofin skapades så småningom som ett motbegrepp, som en
(angloamerikansk) samlingsbeteckning för olika riktningar av fransk och tysk härkomst
som inte var analytiska.
Både von Wright och Hedenius tillhörde den generation som under 1940- och 50talen konstruerade den analytiska filosofin. De använde termen om sina egna lärare och
föregångare och på så sätt formade de en tradition och ett arv som de själva framstod
som representanter för. Medan von Wright gjorde sin lärare, den logiska empiristen
Eino Kaila, till den finska analytiska filosofins fader, så blev Uppsalafilosofen Axel
Hägerström, tack vare Hedenius, den svenska analytiska traditionens grundläggare.
Eino Kaila var den första nordiska filosofen som kom i kontakt med Wienkretsen
och han var mån om att skola sina elever i denna sorts filosofi och introducera dem till
sina internationella nätverk. von Wright.s tidiga filosofiska produktion faller klart inom
de logiskt empiristiska ramar som Kaila hade gett honom. Det var meningen att von
Wright som doktorand skulle spendera en tid hos Wienkretsen, men den politiska
utvecklingen som kulminerade i Anschluss och det andra världskriget satte stopp för
detta. Istället åkte von Wright till Cambridge där han träffade och lärde känna
Wittgenstein. von Wright disputerade på en avhandling om induktionsslutledningarnas
logik 1941 och utvecklade under 1950 och 60-talen den så kallade deontiska logiken,
som von Wright i sina memoarer kallar ”sitt livs lyckokast som logiker” (Mitt liv, s. 172).
Genom von Wright utvecklades den finska analytiska filosofin i tätt samröre med den
internationella diskussionen och många av hans elever, inte minst Jaakko Hintikka,
gjorde framstående internationella karriärer.
I Sverige är berättelsen om den analytiska filosofins historia mera komplicerad.
Hägerström var ingen logisk empirist, utan frontfiguren för en egen filosofisk riktning,
2
Detta avsnitt bygger på min avhandling History, Transfer, Politics. Five Studies on the Legacy of
Uppsala Philosophy, Helsingfors universitet 2010, samt på artikeln ”Arvet efter Kaila och
Hägerström. Den analytiska filosofin i Sverige och Finland”, Stefan Nygård & Johan Strang (red.),
Mellan idealism och analytisk filosofi, Helsingfors: SLS 2006.
2
den så kallade Uppsalafilosofin. Den tog influenser från många håll, exempelvis från
Husserls fenomenologi, från nykantianismen och från österrikisk värdeteori.3 Mest känd
var Hägerström för sin så kallade värdeteori enligt vilken moraliska omdömen inte kan
vara sanna eller falska. Hägerströms värdeteori gav Uppsalafilosofin en mycket central
position i den svenska debatten, inte bara på de filosofiska institutionerna, utan kanske
framför allt i kulturpressen. Medan mera konservativt sinnade gav teorin namnet
värdenihilism och antydde att den var ett tecken på civilisationens förfall, så hyllade
progressivt sinnade kulturradikaler Hägerström och använde hans teori som ett
argument för genomgripande sociala och politiska reformer.4
Då Hägerström gick bort 1939 steg Hedenius snabbt fram för att erövra positionen
som den ledande representanten för Uppsalafilosofin. Han skrev en rad populära
uppsatser om Hägerström och försvarade hans värdeteori. I boken Om rätt och moral
(1941) tog Hedenius till och med över den pejorativa termen ”värdenihilism” och
använde den som ett namn för sin egen teori.5 På detta vis lyckades Hedenius framstå
som den nya Hägerström och som den ledande filosofen i Sverige. Men själva
värdeteorin omformulerade och modifierade Hedenius på många väsentliga punkter.
Tydligt inspirerad av analytiska filosofier som Alfred Ayer, Rudolf Carnap, G.#E. Moore
och Bertrand Russell, förvandlade Hedenius Hägerströms psykologiska och ontologiska
teori om värdeomdömenas natur till en semantisk teori om den korrekta analysen av
vissa språkliga uttryck. Man kunde alltså säga att Hedenius introducerade den logiska
empirismen och den analytiska filosofin i Sverige genom att förklä den som
Hägerströmsk Uppsalafilosofi.
Hedenius var noga med att betona att övergången från Uppsalafilosofi till logisk
empirism eller analytisk filosofi inte var något paradigmskifte, utan att det var fråga om
en mindre modifikation. Därför välkomnade han också termen ”analytisk filosofi” då
den blev populär omkring 1950. Även om den sorts analys som Hägerström och de
gamla Uppsalafilosoferna hade bedrivit var ganska annorlunda än den som de
efterkrigstida analytiska filosoferna höll på med, så kunde Hedenius ändå använda
3
För de olika filosofiska inspirationskällorna till den tidiga Uppsalafilosofin se Carl-Göran
Heidegren, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860–1915, Göteborg:
Daidalos 2004; Patricia Mindus, A Real Mind. The Life and Work of Axel Hägerström, Dordrecht:
Springer 2009; Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin,
Lund: Doxa 1983; samt Hans Ruin, ”Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen”, Tidskrift
för politisk filosofi 2000:1, s. 5–30.
4
För en diskussion om den tidiga Uppsalafilosofins politiska konnotationer se Staffan Källström,
Den gode nihilisten, Stockholm: Rabén & Sjögren 1986.
5
Ingemar Hedenius, Om rätt och moral, Stockholm: Bonniers 1941.
3
”analytisk filosofi” som en sorts retorisk bro mellan sin Uppsalafilosofiska bakgrund och
sin logiskt empiristiska och analytiska nutid.
von Wright var mera ambivalent inställd till termen ”analytisk filosofi”. Hans lärare
Kaila hade uttryckligen inte velat vara en ”analytisk” utan en ”syntetisk” filosof, med
vilket han menade att hans ambition var att förena de senaste naturvetenskapliga rönen
i en unitaristisk eller monistisk världsbild. I en serie artiklar i Nya Argus under 1950talet under titeln ”Modern filosofi” skilde von Wright mellan ”semantisk” och ”analytisk”
filosofi. Medan den semantiska riktningen, som enligt von Wright representerades av
exempelvis Carnap, intresserade sig för logik och formella språk, undersökte den
analytiska riktningen, exempelvis Austin och den senare Wittgenstein, vardagsspråkliga
begrepp och deras funktioner.6 På så sätt var det möjligt för von Wright att positionera
Kaila inom ”den moderna filosofin” utan att kalla honom för analytisk. Men två år
senare, i sin Logik, filosofi och språk (1957) hade von Wright redan accepterat den
internationella terminologin och gått över till att använda analytisk filosofi som en
benämning för både den semantiska och den analytiska riktningen (Logik, s. 10–14).
Man kan spekulera över i vilken grad de olika sätten som den analytiska filosofin
etablerades på i Finland och i Sverige speglar en skillnad i ländernas intellektuella
kulturer. Då von Wright 1972 sammanfattade den nordiska filosofins historia i en kort
uppsats i boken Contemporary Philosophy in Scandinavia menade han att den svenska
filosofin för honom alltid framstått som både mera ”originell och provinsiell” än filosofin
i grannländerna.7 Kanske det är så, att det i en självmedvetet perifer intellektuell kultur
som den finska ansågs som nödvändigt att resa ut i världen för att förkovra sig som
akademiker, medan det i Sverige var möjligt att tänka sig att man deltog i den
universella filosofiska diskussionen hemma i Uppsala. Visserligen kunde också von
Wright skriva in 1880-talisterna Neiglick, Lagerborg och Westermarck som föregångare
till Kaila och som representanter för den vetenskapliga filosofin i Finland, men den
analytiska filosofin sågs ändå som en importprodukt.8 I Finland var det viktigare att
använda sig av utländska kontakter för att legitimera sin position än det var i den mera
självständiga (eller självtillräckliga) svenska kulturen där det var angeläget för filosofer
att också etablera sig på det nationella språket. I Sverige togs hänvisningar till Wien och
Cambridge emot med misstänksamhet och en mera lyckad strategi var därför att förklä
6
von Wright, ”Modern filosofi III”, Nya Argus 1955:11.
7 von
Wright, ”Introduction”, Raymond Olson & Anthony Paul (ed.), Contemporary Philosophy in
Scandinavia, Baltimore: John Hopkins Press 1972, s. 1–12.
8
von Wright, ”En huvudlinje i finländsk filosofi”, Nordisk tidskrift 1944, s. 464–473. Artikeln är
intressant eftersom den placerar in den tyskvänliga Kaila i en svenskspråkig finländsk liberal
tradition i kölvattnet av det andra världskriget.
4
sina utländska inspirationskällor i Uppsalafilosofisk skrud.9 Medan den analytiska
filosofin av Kaila och von Wright presenterades som en internationell filosofisk rörelse
som man var tvungen att förhålla sig till också i vår efterblivna periferi, så kunde
svenska filosofiska lexikon deklarera att ”de mest framstående riktningarna inom den
analytiska filosofin är Cambridgekretsen, den logiska empirismen och
Uppsalafilosofin”.10
Den analytiska hegemonin och ”de andra filosoferna”
Det var ändå uppenbart att det var fråga om samma filosofiska rörelse som vann
terräng i båda länder – speciellt som det inte skedde oberoende av varandra. Man
använde sig till exempel ofta av utländska sakkunniga då man skulle tillsätta
professurer i Sverige eller Finland, och av språkliga skäl valde man ofta nordbor. Eino
Kaila var en av dem som såg till att Hedenius i egenskap av en ”Uppsalafilosof i
utveckling mot den mera avancerade logiskt empiristiska plattformen” blev professor i
Uppsala 1947, och von Wright var i sin tur med om att göra Hedenius yngre kollega
Anders Wedberg till professor i teoretisk filosofi i Stockholm 1949.
Det var mycket spel bakom kulisserna då man skulle få rätt personer valda till de få
lärostolarna i filosofi. Man var mån om att välja rätt sakkunniga och man tvekade inte
att sätta krokben för kandidater med fel profil. Då Hedenius och Wedberg som relativt
unga professorer fick agera sakkunniga vid valet av professor i teoretisk filosofi i
Stockholm 1951 inkompetensförklarade de samtliga kandidater vilket gjorde att man
utlyste tjänsten på nytt. Denna gång kunde man ge grönt ljus till den rättrogna
norrmannen Harald Ofstad (den norska logiska empiristen Arne Næss elev). Genom
liknande manövrar kunde den analytiska filosofin under ett par decennier efter det
andra världskriget erövra samtliga svenska lärostolar i filosofi.11
Den analytiska filosofin avancerade också i Finland. Speciellt under perioden 1948–
51, då det gällde att hitta en efterträdare till Kaila på professuren i teoretisk filosofi vid
Helsingfors universitet, brevväxlade Kaila och von Wright flitigt kring olika strategier
för att stoppa Sven Krohn., Den fenomenologiskt inspirerade filosofen hade disputerat
9 Se
Johan Strang, ”Theoria and Logical Empiricism. On the Tensions Between the National and
the International in Philosophy”, Juha Manninen & Friedrich Stadler (ed.), The Vienna Circle in the
Nordic Countries. Networks and Transformations of Logical Empiricism, Dordrecht: Springer 2010,
s. 69–90.
10 Se
Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon, Stockholm: Natur & Kultur 1963, s. 10; Konrad Marc-Wogau,
Filosofisk uppslagsbok, Lund: Doxa 1984, s. 23.
11 Se
Svante Nordin, Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, Stockholm: Natur & Kultur 2004,
s. 87–139.
5
på ett två band långt frontalangrepp mot den logiska positivismen. För von Wright var
”[t]anken att Krohn i framtiden skulle inneha en lärostol i Helsingfors ohygglig”,12 men
tyvärr fann von Wright och Kaila återväxten bland de analytiska filosoferna i Finland
ganska klen. von Wright själv skulle dessutom själv snart bli tvungen att säga upp sig
från sin svenskspråkiga professur i Helsingfors eftersom han tagit över professuren
efter Wittgenstein i Cambridge. Kaila vädjade till von Wright att åtminstone försöka få
till stånd ett arrangemang där han tillbringade halva året i Cambridge och halva i
Helsingfors.
Det är ju frågan om den vetenskapliga filosofins vara eller icke-vara i Finland. Det
kan hända att hela traditionen Neiglick-Westermarck-Lagerborg-ego med ens blir
bruten och obskurantismen tar över. […] Enligt min mening skulle du som filosofisk
kulturbärare i Finland ha en vida större roll att sköta än som innehavare av en än så
ryktbar lärostol i Cambridge.13
von Wright tvekade, men begärde tjänstledigt från Helsingfors istället för att säga upp
sig. Två år senare fattade von Wright ”sitt livs svåraste beslut” då han sade upp sig från
professuren i Cambridge för att återvända till Finland. Det fanns säkerligen många skäl
bakom von Wrights beslut. Han trivdes inte i England och klagade ofta i sina brev över
hur svårt det var att hitta en passande bostad till sig och sin familj. Men inför Kaila ville
von Wright också betona hur han tog ansvar för sitt fosterland.
Beslutet var utgången av många års osäkerhet, tvivel och inre strider. Jag var
ständigt ansatt av frågan: Var hör jag hemma? Var har jag min viktigaste uppgift att
fylla? Och sent omsider har jag kommit till insikt, att svaret är: Finland.14
I sina memoarer skriver von Wright att beslutet var motiverat av kärlek till fosterlandet
och en oro över det som i dag kallas ”brain drain” (Mitt liv, s. 153). Men det var också en
fråga om ett val mellan olika roller: i Cambridge skulle von Wright ha varit isolerad i det
akademiska elfenbenstornet, i Helsingfors kunde han inta en position som
kulturbärande offentlig intellektuell. Samtidigt handlade det säkerligen också om att
bevaka den vetenskapliga/analytiska filosofins ställning i Finland, vilket han och Kaila
gjorde på ett effektivt sätt. von Wrights utlåtande var avgörande då logikern Oiva
Ketonen, framför Sven Krohn, efter omröstning valdes till professor i teoretisk filosofi i
Helsingfors 1951. Några år senare, 1954, underkände Kaila och Ketonen samtliga
sökande till professuren i praktisk filosofi i Helsingfors, så tjänsten utlystes på nytt –
12 von
Wright till Kaila 26.4.1949. Breven finns i von Wright-samlingen i Nationalbiblioteket,
Helsingfors.
13
Kaila till von Wright 7.5.1949.
14 von
6
Wright till Kaila 9.6.1951.
precis som i Stockholm 1951. I den nya rundan såg von Wright till att hans egen elev,
logikern Jaakko Hintikka, fick jobbet. Hintikka själv tvekade länge att söka tjänsten
eftersom han kände att logiken, snarare än moral- och samhällsfilosofin, var hans
specialområde. Men von Wright uppmanade honom bestämt att lämna in en ansökan,
föreslog teman för uppsatser som Hintikka borde skriva för att meritera sig och såg
också till att dessa blev publicerade i tid.15 På detta vis blev den analytiska filosofin
starkt dominerande också vid de finländska universiteten, även om Åbo universitet
(Turun yliopisto) genom just Sven Krohn som professor (1960–70), kom att vara ett
andhål för andra riktningar.
Ändå var det nog den svenska analytiska filosofin som gav det mera dogmatiska
intrycket, inte minst som smusslandet bakom kulisserna där ofta kombinerades med ett
offentligt fördömande och stigmatiserande av rivaliserande filosofiska riktningar.
Hedenius själv visade aldrig någon sympati för vad han föraktfullt kallade ”de andra
filosoferna”.16 I sin installationsföreläsning som professor i praktisk filosofi i Uppsala
1948 gjorde han upp med nära nog samtliga rivaliserande filosofiska riktningar genom
att på ett eller annat sätt stigmatisera dem som politiskt eller religiöst färgade, eller
annars bara ovetenskapliga. Den tyska idealismen associerade Hedenius direkt eller
indirekt med nazismen, medan nythomismen och marxismen endast var populära på
grund av det stöd de fick av den katolska kyrkan och det kommunistiska partiet.
Existentialismen viftade Hedenius bort som en kvasivetenskaplig lära uppfunnen av
kris- och krigsmärkta filosofiprofessorer i Tyskland och Frankrike. ”Om full filosofisk
frihet skulle råda”, menade Hedenius, ”så skulle den filosofiska tradition som nu
framstår som den mest vetenskapliga troligen bli den enda härskande”.17
I den finska offentligheten såg man väldigt litet av denna slags aggressivitet och
dogmatism. von Wrights Logik, filosofi och språk (1957) präglades exempelvis av en
betydligt mera ödmjuk inställning till konkurrerande filosofiska riktningar. Visserligen
menade von Wright likt Hedenius att både nythomismen och marxismen stod i nära
förbund med ”organiserade utomfilosofiska makter” och att de existentialistiska
filosofernas försök att artikulera system var ”problematiska”. Men det var knappast
utan udd riktad mot de svenska kollegerna som von Wright också diskuterade
benämningen ”vetenskaplig filosofi”, som han fann ”mycket vilseledande” eftersom den
15 Se
brevväxlingen mellan von Wright och Hintikka under 1950-talet – också i von Wright-
samlingen i Nationalbiblioteket, Helsingfors.
16
Ingemar Hedenius, Filosofien i ett föränderligt samhälle, Stockholm: Bonniers 1977, s. 33.
17
Ingemar Hedenius, ”Om praktisk filosofi” [1948], Om människans moraliska villkor, Göteborg:
Författarförlaget 1972, s. 17–33, citatet på s. 17.
7
ju antydde att andra filosofier var ovetenskapliga (Logik, s. 23).
Skillnaden mellan Hedenius och von Wrights syn på vetenskap och filosofi kom
tydligt fram i en ordväxling i Dagens nyheter sommaren 1959 med anledning av Norman
Malcolms Ludwig Wittgenstein: A Memoir (1958).18 Hedenius, som hyllade den form av
klarhet och intellektuell redbarhet Russell och Moore representerade, gick till angrepp
på ”sekteristen Wittgenstein” som enligt Hedenius inte bara underkände alla tolkningar
av sin heliga skrift Tractatus utan också vägrade diskutera sina nya idéer med
utomstående. I Hedenius ögon var det frågan om en ”egocentrisk maktmänniska” och
”en intellektuellt oren anda” som ”man kunde förvänta sig av en indisk guru, men inte av
en västerländsk vetenskapsman”. I sitt svar betonade von Wright att Wittgensteins
oförmåga att vara som folk i allmänhet borde ”väcka medkänsla, snarare än förargelse
och surmulen misstänksamhet” och att Wittgenstein till skillnad från sekterister i
allmänhet trivdes betydligt bättre med ”kraftfulla intellekt som kunde stå emot honom”
än med potentiella proselyter. von Wright gav Hedenius rätt i att Wittgenstein varit
föremål för överskattning och tom panegyrik, men betonade att det som motvikt fanns
lika många filosofer som i en handvändning ansåg sig kunna genomskåda hans
aforismer som ”dåligt och problemfritt djupsinne”. ”Viktigare än dessa extrema
reaktioner”, skrev von Wright med tydlig adress till Hedenius, ”är att Wittgensteins verk
med all sannolikhet under generationer kommer att läsas och begrundas av dem som
allvarligt beflitar sig med filosofin”.
von Wright hade naturligtvis personliga skäl för sitt försvar av Wittgenstein – han
hade ju själv varit ett av de ”kraftfulla intellekt” Wittgenstein trivts med – men
ordväxlingen vittnar också, om att von Wright tyckte att filosofi kunde, och kanske
också borde, vara något större och allvarligare än konventionsbunden vetenskap i den
analytiska skolan. I varje fall hade von Wright en större tolerans för olika sätt att göra
filosofi. Går man vidare till 1960- och 1970-talen, så började von Wright intressera sig
för Hegel, Marx och kritisk teori, men framför allt för hermeneutiken, för klassikern
Wilhelm Dilthey och för det efterkrigstida Tysklands stora filosof Jürgen Habermas. Med
sin Explanation and Understanding (1971) lyckades von Wright till och med göra sig till
en internationell filosofisk kändis som brobyggare mellan filosofins två poler – den
analytiska och den kontinentala. Boken, som snabbt översattes till flera språk, väckte
uppmärksamhet inte bara på von Wrights anglo-amerikanska filosofiska hemmaplan,
utan också på den europeiska kontinenten. Hemma i Finland blev von Wrights
analytiska hermeneutik ett ledande metodologiskt perspektiv inom flera olika ämnen
18
Ingemar Hedenius, ”Sekteristen Wittgenstein”, Dagens nyheter, 8.7.1959; von Wright,
”Moralisten och syndabocken”, Dagens nyheter 21.7.1959.
8
som exempelvis rättsvetenskap och sociologi. Även om Explanation and Understanding
togs väl emot av många svenska filosofer,19 så är det svårt att tänka sig att en svensk
filosof skulle ha skrivit något liknande vid denna tidpunkt. Bara några år tidigare hade
Arne Næss bok Moderne filosofer (1965) väckt uppståndelse i Sverige, då denna
förnuftiga norska analytiska filosof sjunkit så lågt att han jämfört Carnap och
Wittgenstein med farliga tänkare, irrationalister som Martin Heidegger och Jean-Paul
Sartre.20
Kanske är det så, att det i kulturer där man på ett självklart sätt tar del i den
universella filosofiska diskussionen, också är svårare att acceptera att det finns andra
alternativa sätt att se på saker och ting? Att befinna sig i ett kulturellt centrum som
Paris eller London, eller på den mänskliga utvecklingens absoluta frontlinje som
välfärds-Sverige, medför gärna en viss blindhet eller arrogans då det gäller företeelser
på mera marginella eller efterblivna platser. Liksom von Wright har ju många andra
brobyggare mellan det analytiska och kontinentala kommit från kulturella periferier
eller gränsområden – jag tänker då inte bara på Næss utan också på kanadensarna
Charles Taylor och Ian Hacking.21 Medan man kan ignorera Paris i London eller London i
Paris, är bägge centra ständigt närvarande i Helsingfors, Oslo eller Toronto. Skulle det
ha varit möjligt för von Wright skriva en bok som Explanation and Understanding som
professor i Cambridge?
Intellektuell i skuggan av andra världskriget
Under efterkrigstiden blev den analytiska filosofin successivt allt mera
professionaliserad och specialiserad. Både von Wright och Hedenius stödde, bidrog till
och profiterade på denna utveckling. Samtidigt kunde man också säga att både von
Wright och Hedenius nyanserar bilden av den analytiska filosofin eftersom de också
gärna spelade rollen som den offentliga intellektuella. Men de gjorde detta på väldigt
olika sätt. Medan Hedenius förenade rollen som analytisk filosof och intellektuell i ett
19
Se framför allt Lennart Nordenfelt, Kunskap, värdering, förståelse. Introduktion till
humanvetenskapernas teori och metod, Stockholm: Liber 1979, och densammes avhandling
Explanation of Human Actions, Filosofiska studier utgivna av Filosofiska föreningen och
Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet 1974.
20 Se
Jan Bengtsson, Den fenomenologiska rörelsen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–
1968, Göteborg: Daidalos 1991, s. 220–225.
21
Detta argument utvecklar jag i ”Den perifera eklekticismens gränser och potential. Den logiska
empirismen 1930–70”, Historiska och litteraturhistoriska studier 86, Helsingfors: SLS 2011, samt
tillsammans med Stefan Nygård i ”Facing Asymmetry. Nordic Intellectuals and Center–Periphery
Dynamics in European Cultural Space”, Journal of the History of Ideas 2016:1, s. 75–97.
9
försvar av den förnuftiga och lyckliga svenska välfärdsfilosofin,22 så gjorde von Wright
en tydlig skillnad mellan sitt värv som filosof och sitt intellektuella engagemang. Å ena
sidan hade han sin framstående karriär som logiker och handlingsfilosof som tog sig i
uttryck i engelskspråkiga artiklar och böcker på de stora internationella förlagen, å
andra sidan hade han sin svenskspråkiga publikationsverksamhet i forum som Nya
Argus och Finsk tidskrift, och senare i form av de omtalade essäböckerna. Den oförlösta
spänningen mellan von Wrights två olika sidor är ett ledande tema i flera artiklar i
denna bok.
För Hedenius var gränsen mellan det fackfilosofiska och det populärt intellektuella
mindre tydlig. Sedan Hedenius blev professor i praktisk filosofi i Uppsala 1948,
publicerade han sällan något som riktade sig till en internationell och specialiserad
filosofisk publik. Istället skrev han flera populärt hållna svenskspråkiga böcker, som
oftast baserade sig på krönikor och kolumner han skrivit om aktuella frågor i olika
kulturtidskrifter och dagstidningar. Hedenius gåva var förmågan att skriva
lättförståeligt och provokativt om svåra moralfilosofiska frågor. Framför allt kan man
nämna hans berömda offensiv mot kristendomen och kyrkan i boken Tro och vetande
(1949) som provocerade fram en het debatt genom vilken Hedenius allt tydligare steg
fram som den mest centrala filosofen i den svenska samhällsdebatten.23 Hans profil var
radikal, men på ett sätt som låg väldigt mycket i tiden. Hedenius blev en filosofisk
representant för det som brukar kallas ”1945-års idéer” som fördes fram av en
inflytelserik grupp av svenska intellektuella i kölvattnet av det andra världskriget.24
Man såg sig som förvaltare av den kulturradikala traditionen i Sverige och ville förena
dess liberala, sekulära och rationalistiska idéer med en västvänlig anti-totalitarism.
Därmed hade Hedenius många starka och inflytelserika allierade, inte minst Herbert
Tingsten, professorn i statsvetenskap, som i egenskap av chefredaktör gärna erbjöd
Hedenius spaltutrymme i Dagens Nyheter.
[BILD HÄR I NÄRHETEN]
Vid sidan av religionskritiken skrev Hedenius om rättsfilosofi, demokrati och
22 Jag
lånar uttrycket ”den lyckliga filosofin” av Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin. Etik och
politik hos Hägerström, Tingsten, makarna Myrdal och Hedenius, Stockholm: Brutus Östlings
förlag Symposion 2000.
23
Ingemar Hedenius, Tro och vetande, Stockholm: Bonniers 1949.
24
Andrus Ers, Segrarnas historia. Makten, historien och friheten studerade genom exemplet
Herbert Tingsten, Umeå: h:ström – text & kultur 2008; Martin Wiklund, I det modernas landskap.
Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990, Eslöv:
Brutus Östlings bokförlag Symposion 2006, s. 149–157; Johan Östling, Nazismens sensmoral.
Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, Stockholm: Atlantis 2008, s. 198–203.
10
dödshjälp, men också om konst och musik. Rent politiskt profilerade han sig som en
sorts socialliberal med progressiva värderingar, men som i stort sett skrev under den
socialdemokratiska visionen för samhället. I boken Liv och nytta (1961) försvarade han
”välfärdsstatens ideal” som en konsekvent tillämpad nyttomoral i kombination med en
vetenskaplig rationalism, en materialism som prioriterar materiella framför andliga
behov, samt en välkommen tomhet på idéer i övrigt.25 På detta vis delade Hedenius
Tingstens och många angloamerikanska efterkrigstida tänkares idé om den lyckliga
demokratin som nära förbunden med de politiska ideologiernas död.26 Slutsatsen man
drog av andra världskriget och nazismens uppgång och fall var att politiska och religiösa
ideologier var farliga eftersom de lätt kunde slå över i fanatism.
Men på samma sätt som tesen om ideologiernas död var ägnad åt att legitimera en
bestämd (socialdemokratisk) vision för det efterkrigstida samhället, så hade retoriken
om den analytiska filosofins autonomi naturligtvis också ett bestämt politiskt syfte. I
själva verket tror jag den svenska analytiska traditionens dogmatism hänger ihop med
den starka koppling som fanns mellan filosofi, politik och samhällsåskådning. Orsaken
till det nästan rabiata förkastandet av ”de andra filosoferna” var att man i dem såg något
av det farliga som man menade hade förorsakat 1930- och 40-talets europeiska
katastrof. Den analytiska filosofin framställdes i Sverige under 1950- och 60-talen som
den enda förnuftiga, objektiva och autonoma filosofin, och fick en ställning som något av
det objektiva och oberoende välfärdssveriges officiella filosofi.
I Finland var den analytiska filosofins autonomianspråk också viktigt, men på ett
annat sätt. Istället för att programmatiskt föra fram den politiskt riktiga filosofin, ville
man betona att filosofi och politik är två olika saker. Man var å ena sidan filosof, och så
kunde man vara samhälleligt och politiskt verksam å den andra. Mot bakgrund av
inbördeskriget var den finska universitetsmiljön länge utpräglat konservativ och varken
Eino Kaila eller von Wright var några undantag i denna bemärkelse. Därför var det
under mellankrigstiden viktigt för Kaila att ta avstånd från Wienkretsens politiska
program och betona att det inte hade något substantiellt att göra med själva filosofin.
Liksom många andra följde Kaila förfärat med nazisternas frammarsch på den
europeiska kontinenten, men i synnerhet under fortsättningskriget kunde hans
konservativa anti-bolsjevism ofta slå över i en nationalism som var uttalat tyskvänlig.
25
Ingemar Hedenius, Liv och nytta, Stockholm: Bonniers 1961, s. 11–24.
26 Herbert
Tingsten, Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien, Stockholm: Norstedts 1966;
Daniel Bell, The End of Ideology. On the Exhaustion of Political Ideas in the Fifties, London:
Harvard University Press 1960; Seymour Lipset, Political Man. The Social Bases of Politics,
London: Heinemann 1960.
11
Kaila tillhörde den krets av universitetsfolk som gjorde propaganda för Finlands sak
både på hemmaplan och i Tyskland.27
von Wright tjänstgjorde under fortsättningskriget på Statens informationsverk
(Valtion tiedotuslaitos) där han enligt sina memoarer hade ”den standardiserade
uppgiften” att sammanställa svenskspråkiga referat över vad den finska pressen skrev
om kriget och det politiska läget (Mitt liv, s. 89). Men till hans uppgifter hörde också att
skriva krönikor under rubriken ”Brev från Helsingfors” som sändes till svenska
tidningar för publicering.28 Sedan man börjat samarbeta med Tyskland (som ockuperat
Danmark och Norge i april 1940) hade Finland inte längre samma odelade stöd i
Sverige. Just denna propagandaverksamhet var därför av mycket hög prioritet. Under
hösten 1941 hade von Wright också i uppdrag att utvärdera informationsverkets
propagandaverksamhet i utlandet. I sin rapport menade han bland annat att den finska
propagandan borde bli mindre nationalistisk och istället fokusera på att betona
konfliktens allmännordiska och allmäneuropeiska betydelse.29
På Statens informationsverk var von Wright i gott sällskap. Bland hans kolleger
fanns författare som Elmer Diktonius, Ragnar Ekelund, Toivo Pekkanen och Mika
Waltari, samt forskare som Väinö Auer, Eino Jutikkala och Pentti Renvall, som alla
bidrog till den finska propagandaverksamheten under kriget. I vilken mån deras
verksamhet inom Statens informationsverk ska tolkas och kritiseras som om de vore
uttryck för deras egna åsikter är ingen lätt fråga. Det var trots allt i de flesta fall fråga
om tjänstgöring. Men under samma period publicerade von Wright också några artiklar
och recensioner i Finsk tidskrift som inte verkar ha varit åtminstone direkt knutna till
hans verksamhet vid Statens informationsverk. Också här betonade von Wright vikten
av att ”man i Finlands kamp bortom sina gränser igenkänner en nordisk strävan” och
han gav positiva – om än ibland aningen ironiska – omdömen om propagandaböcker
som Jalmari Jaakkolas Finlands östproblem (1942) där Finlands krav på områden i
Östkarelen och på Kolahalvön motiverades med kvasi-historiska argument: ”Som synes
27 Malte
Gasche & Johan Strang, ”Der Kriegseinsatz des finnischen Philosophen Eino Kaila”, Bernd
Wegner, Oliver von Wrochem & Daniel Schümmer (Hrsg.), Finnland und Deutschland. Studien zur
Geschichte im 19. und 20. Jahrhundert, Hamburg: Verlag dr Kovač 2009, s. 81–95; Juha Manninen,
”Eino Kaila ja kolmas valtakunta”, Tieteessä tapahtuu 2007:4, s. 29–40; Mikko Salmela, ”The Fight
for European Culture. Finnish Philosophers’ Perspective on Totalitarianism during World War
II”, Finnish Yearbook of Political Thought 3, 1999, s. 149–177.
28
Se Elina Melgin, Propagandaa vai julkisuusdiplomatiaa? Taide ja kulttuuri Suomen maakuvan
viestinnässä 1937–52, Helsingin yliopisto 2014; Eino Jutikkala, Valtion Tiedotuslaitoksen salainen
sotakronikka, Porvoo: WSOY 1997.
29
Jutikkala, Valtion Tiedotuslaitoksen, s. 120.
12
är det ganska långtsyftande perspektiv, som vår fantasirika medeltidsforskare öppnar i
sin bok.”30
I Finsk tidskrift hittar man också den omtalade artikeln ”Betraktelser om Europa”
(1941) där von Wright menar att ett segerrikt Tyskland är det enda som ”kan
säkerställa Europa mot att uppslukas av en främmande världsdel”.31 Argumentet var
inte ovanligt i Finland vid denna tid, snarare motsvarade det väl ungefär hur många i
den finska statsledningen resonerade, och samtidigt var det ju också en ledande tanke i
den nazistiska propagandan i Tyskland.32 I sina memoarer försöker von Wright
kontextualisera artikeln genom att säga att hans nedsättande ord om utomeuropeiska
folk inte var uttryck för tyskvänlighet, utan ”reflexer av en lite barnslig anglofili” som
han hade tagit till sig under sin tid i England (Mitt liv, s. 91–92). Hur denna anglofili
hänger samman med det tyskledda Paneuropa artikeln förespråkade förblir oklart, och
överlag finner man inte mycket belägg för anglofili i von Wrights författarskap eller
personliga korrespondens, snarare tvärtom. Exempelvis i brevväxlingen med Kaila
verkar von Wright istället se den tyska expansionismen och den brittiska imperialismen
som utslag av samma slags fördömliga stormaktspolitik.
Så mycket jag än avskyr Hitler och hans förbrytarband, tror jag likväl, att varje
väpnat försvar för ’demokrati’, ’frihet’ mm vackra saker för ögonblicket skulle vara
av ondo och därför förefaller mig Englands nya hållning, jag menar garantierna åt
Polen, ganska farlig. Och dessutom: bakom alltsammans lurar nog mycken
imperialism och falsk fåfänga även från denna stormakts sida.33
Kaila och von Wright var djupt oroade över Finlands framtid och definitivt också
övertygade anti-kommunister. Men det är knappast rättvist att klassificera dem som
nazister eller fascister. Deras tyskvänlighet under fortsättningskriget var snarast ett
utslag av en rädsla för att Europa skulle falla i bolsjevismens händer, samt, under
fortsättningskriget, av en finsknationalistisk revanschism som var ganska vanlig bland
den bildade eliten i Helsingfors. Men samtidigt kan man inte låta bli att förundras över
deras skriverier från denna tid, eftersom både Kaila och von Wright var mycket väl
medvetna om att många av deras vänner och kolleger på kontinenten – inte minst de i
Wienkretsen – i egenskap av judar och/eller socialister, hade varit tvungna att fly från
Centraleuropa i takt med nazisternas avancemang.
30
von Wright, ”Sverige och Ryssland”, Finsk tidskrift 1941, s. 193; von Wright, ”Östproblemet”,
Finsk tidskrift 1942, s. 99–100.
31
von Wright, ”Betraktelser om Europa”, Finsk tidskrift 1941, s. 151–162, citatet på s. 157.
32 Henrik
33 von
Meinander, Finland 1944, Helsingfors: Söderströms 2009.
Wright till Kaila 5.4.1939.
13
Sannolikt är dock att denna komprometterande bakgrund gjorde det än viktigare för
Kaila och von Wright att betona den analytiska filosofins icke-politiska karaktär efter
andra världskriget. Att som Hedenius se den analytiska filosofin som den fria världens
filosofi verkade nog ur finsk horisont både naivt och dumt. Där man i Sverige kunde se
andra världskriget som ett resultat av för mycket ideologi och för lite modernitet, låg
det i Finland och andra krigsdrabbade länder närmare till hands att se katastrofen som
ett uttryck för att moderniteten gått för långt. Liksom kontinentala tänkare som Hannah
Arendt, Theodor Adorno och Max Horkheimer drog von Wright istället slutsatsen att
nazismen och fascismen hade varit symptom på ”humanismens förfall”. I sitt tal till de
svenska studenterna i Helsingfors i maj 1946 menade von Wright att den vetenskapliga
specialiseringen hade haft ”ett ödesdigert inflytande på de värderingar som ligger till
grund för den humanistiska livssynen”, och ”den ensidigt tekniskt-naturvetenskapliga
bildningsformen” hade ”befordrat en känsla av desorientering och rotlöshet i
tillvaron”.34 Också artikelserien om Spengler och Toynbee i Nya Argus 1951, som senare
publicerades i Tanke och förkunnelse (1955) och Att förstå sin samtid (1994), kan ses
som en del av von Wrights uppgörelse med andra världskriget och inte minst sin egen
roll däri.35 Talande är att samtidigt som von Wright föreläste om humanismens förfall
och grunnade på västerlandets undergång, så fortsatte Hedenius i framstegets och
förnuftets namn sin attack på kyrkan och den kristna tron i boken Att välja
livsåskådning (1951). Erfarenheterna av andra världskriget var mycket olika i Finland
och i Sverige.
Hedenius, von Wright och vänsterradikalismen
Dessa skillnader beträffande koppling till politik och samhällsåskådning, gjorde i sin tur
att 60- och 70-talets utmaningar tedde sig ganska olika för den analytiska filosofin i
Sverige och i Finland, och i synnerhet för just Hedenius och von Wright. I början av sin
karriär hade Hedenius väckt mycket uppmärksamhet som värdenihilist och
kristendomskritiker, men denna framstegsoptimistiska upplysningsfilosofi utmanades
kraftigt i och med den förändrade och på många sätt radikaliserade politiska och
kulturella debatten på 1960- och 1970-talen. Hedenius själv ville ju gärna
fortsättningsvis vara radikal och sammanställde en antologi med namnet Konsten att
34
von Wright, ”Humanismens förfall”, Finsk tidskrift 1946, s. 199–209. Föredraget ingick också
1978 i Humanismen.
35
James Cavallie, Spengler i Sverige. Den svenska receptionen av Oswald Spenglers teser om
världshistorien och Västerlandets undergång, Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2008, s. 198–
201.
14
väcka förargelse (1964), en bok som enligt vissa recensenter knappast väckte någon
förargelse alls, ”förutom möjligen hos någon enstaka kyrklig dignitär eller förstockad
byråkrat”.36 Vid denna tidpunkt hade Hedenius blivit en del av etablissemanget, och för
68-rörelsen var hans Verdandi-radikalism i bästa fall harmlös, men den tolkades också
ofta som ett uttryck för förklädda borgerliga intressen. Den gamle radikalen Hedenius
blev nu målet för den yngre generationens uppror, inte minst i och med att
positivismkritiken var en viktig del i nyvänsterns program. Enligt Svante Nordin
började Hedenius under 1970-talet känna sig klämd mellan sina studenters marxism
och de yngre analytiska filosofernas fascination för den formella logiken. I de första såg
han samma politiska fanatism som nazisterna och kommunisterna hade gett uttryck för
kring andra världskriget. I de andra såg Hedenius, som aldrig var någon logiker, en
formelmystik som tappat kontakten, inte bara med verkligheten, utan också med
filosofin.37
För von Wright var situationen annorlunda. För det första kunde von Wright sin
logik. Visserligen kunde också von Wright ibland tycka att den yngre generationens
logiker saknade filosofisk ådra. Varken von Wright eller Kaila såg exempelvis Oiva
Ketonen som någon idealisk kandidat till professuren i teoretisk filosofi i Helsingfors.
”Ketonen är en bra karl”, skrev Kaila till von Wright, ”men du har måhända rätt i att han
saknar det egentligt ’filosofiska’, hans grepp är alltid, filosofisk sett, mer eller mindre på
sidan av saken; det är ganska egendomligt; är det matematiken som fördärvat
honom?”38 Men samtidigt var det ju som logiker som von Wright hade skapat sin egen
internationella karriär. Man kunde säga att logiken och den analytiska filosofin innebar
en slags trygghet för von Wright. Det var ett fält han visste att han behärskade och ett
elfenbenstorn han kunde krypa upp i om vågorna nedanför gick för höga.
För det andra passade von Wrights kulturpessimism utan tvekan mycket bättre
samman med nyvänsterns program än Hedenius välfärdspositivism. Explanation and
Understanding (1971) gav von Wright ett rykte som en icke-dogmatisk och analytisk
filosof. Då han samtidigt började engagera sig som en aktiv medborgare i olika politiska
frågor kunde han ibland till och med ses som en allierad i kampen mot den positivistiska
hegemonin. von Wright höll sig visserligen på behörigt avstånd från exempelvis
kretsarna kring Häften för kritiska studier och representerade istället ett slags
humanistiskt alternativ till både positivismen och marxismen. Men till skillnad från
Hedenius undgick han att framstå som en representant för det (socialdemokratiska)
36
Nordin, Ingemar Hedenius, s. 343.
37
Nordin, Ingemar Hedenius, s. 402–406.
38 Kaila
till von Wright 1.6.1949.
15
etablissemang nyvänstern ville skjuta ned. von Wright passade också bättre samman
med den radikaliserade profilen på Dagens Nyheters kultursidor under den nya
chefredaktören Olof Lagercrantz. Medan Hedenius kände sig motarbetad av
Lagercrantz,39 så var det just i DN som von Wright trädde fram som politiskt engagerad
intellektuell med sitt ställningstagande mot Vietnamkriget 1967, mot Titos förtryck av
intellektuella 1973 och mot Vetenskapsakademins beslut att ge Milton Friedman
Nobelpriset i ekonomi 1976. von Wrights åsikter var ingalunda bland de mest radikala i
tiden, men de vägde tungt för att det var han som uttryckte dem. Han intog en position
som arketypen av en fri intellektuell, som genom sin internationella filosofiska karriär
och Wittgensteinbakgrund hade en stark genomslagskraft både i Finland och i Sverige.
Denna position förstärktes ytterligare då von Wright med Vetenskapen och förnuftet
(1986) gjorde sig känd som samtidskritiker. Boken debatterades flitigt, både i Finland
där sociologen Erik Allardt gick i spetsen för kritiken, och i Sverige där den gav upphov
till en 19 bidrag lång debattserie i Svenska Dagbladet. I sina memoarer menade von
Wright att samtidskritiken retade framstegsoptimister inom socialdemokrati, industri
och ekonomi, medan den uppskattades främst av värdekonservativa och
vänsterintellektuella. Själv tog von Wright inte öppet ställning för någon av dessa, utan
menade istället att han var skeptisk till både värdekonservatismens ”nostalgiska
tillbakablickande” och de vänsterintellektuellas ”naiva optimism om möjligheterna att
förbättra världen” (Mitt liv, s. 309–10). I efterskott kan man undra om inte (kultur)vänstern mot slutet av 1980-talet redan hunnit överge den färgglada naivitet som
präglade 68-rörelsen för att istället omfamna sådana mera dystopiska och konservativa
perspektiv som von Wright gav uttryck för. Och man kan också fråga sig om inte von
Wright underskattar storleken på sin läsekrets. Det var i varje fall inte frågan om några
obetydliga eller marginaliserade grupper som intresserade sig för hans böcker. I mars
1995 ordnade Arbetarnas bildningsförbund ett seminarium om och med von Wright där
bara 1300 av de över 2000 intresserade personerna fick plats.40 von Wright var nu
omåttligt populär – också bland socialdemokrater – som apokalyptisk intellektuell,
medan Hedenius, som hade gått bort 1982, i stort sett var bortglömd – ”det mesta av
hans livsgärning verkar ha blåst all världens väg” skrev DN:s recensent då Hedenius
memoarbok publicerades postumt 1992.41
39 Nordin,
Ingemar Hedenius, s. 373–377.
40 Cavallie,
Spengler i Sverige, s. 204–207. Inläggen från seminariet publicerades som boken
Röster om von Wright, Stockholm: ABF 1995.
41 Citerat
16
efter Nordin, Ingemar Hedenius, s. 7.
Avslutning
En jämförelse mellan Hedenius och von Wright visar att det, bakom den
schablonmässiga bilden av de två samhällsengagerade filosofiprofessorerna ur den
analytiska skolan finns två ganska olika intellektuella, med olika temperament och
skilda intressen. Men jämförelsen pekar också på skillnader mellan grannländernas
intellektuella kulturer: å ena sidan det belåtna folkhemmet Sverige som självsäkert
avancerade vid modernitetens och den mänskliga utvecklingens absoluta frontlinje, och
å andra sidan det krigsdrabbade Finland, väl medvetet om sin roll som eftersläntrare i
Europas kulturella periferi. Det är kanske inte så överraskande att kontakterna mellan
von Wright och Hedenius inte var särskilt täta och oftast gällde kollegiala saker som
festskrifter eller tillsättningsärenden. Någon öppen konflikt var det inte tal om, förutom
i dispyten kring Wittgenstein 1959, men inte heller något större intresse.
Det är också intressant att notera hur Hedenius och von Wrights genomslagskraft
och popularitet som intellektuella verkar ha följt nära nog motsatta konjunkturer.
Hedenius hade sin glansperiod under den omedelbara efterkrigstiden, blev föremål för
mycket kritik under 1960- och 70-talen, för att sedan i det stora hela glömmas bort. von
Wright däremot gjorde en internationell kometkarriär som logiker och analytisk filosof
efter kriget, men trädde fram som samhällsengagerad medborgare först under 1970talet. Kulmen på denna sida av hans verksamhet inföll på 1980- och 90-talen då han
hyllades som en av sin tids största intellektuella.
I dag är det få som hänvisar till Hedenius eller von Wright som intellektuella
auktoriteter. Däremot finns det ett stort historiskt intresse för Hedenius i Sverige –
filosofihistoriker undersöker Hedenius tänkande som en del av den analytiska filosofins
historia, teologer försöker kontextualisera hans kristendomskritik, medan historiker
undersöker honom som en del av Sveriges kalla krigshistoria.42 Tro och vetande kom
2010 ut i en nyutgåva. Något liknande historiskt intresse för von Wright finns än så
länge inte, kanske för att de problem han brottades med fortfarande upplevs som
aktuella, medan hans stil och habitus känns gammalmodiga. Men frågan är, om det inte
börjar vara dags för en yngre generation historiker att ta kontextualiserande grepp
också på von Wright?
42
Se Nordin, Ingemar Hedenius; Johan Lundborg, När ateismen erövrade Sverige, Nora: Nya Doxa
2002; Sigurdsson, Den lyckliga filosofin.
17