Erik Hultin
Ekvations ka lkyler
(Det finns en mikroskopisk rörelse
och dess ekon, det finns inga
avsikter, världen bara
händer)
och ur den stora vitheten
framträder öar av ljus
kropparna famlar efter
kontur - en vagt
böljande skärpa
artärerna sammanfogar
den öppna, genomlyst
röda handen
örat tätt intill nebulosans
andning, hjärtat i bomull
blinkande alger
kastar skuggor av galaxer
över cirkulerade djup
av glödande embryon
och så öppnas blicken
och så är världen till
I.
Fanns det något i avsiktslöshen som ville mig?
att famla bland biokemiska reproduktioner
och skönja en vilja som måste finnas
och ändå detta att tänka, dessa abstrakta
formationer sen barndomen flytande
varför förnimmer jag dem
och speglar de nånsin nåt verkligt?
II
fanns det något i de roterande
gasmolnens urtidsvagga som
ville att jag kartlagde
deras ljus
fanns det något i svalans
blanka öga som ville
dess liv, då
den flydde
III
(och ändå detta att tänka)
vad är det tänkande och varför
dröjer det kvar i oss utan
att nå det sanna?
det finns ord så sällsamma att ingen vet vad de betyder
det finns sanningar så människoskygga att de förpassas
till stränder dit bara de förblindade,
utstötta går
vi är omkringflytande
skärvor av ett större skeende
i rörelsen förnimmer
vi oss själva
i friktionen anar
i varandra
tiden är inte det du tror
jag hade velat säga det till dig
(katten på verandan: en gondol
passerar från sidan, undviker
att störa strömmen som är
ögat i ljuset av flaxande
vingar )
så fotograferade man
sekunden
tro mig: för framtidens
folk är vi ett minne
för skolbarnen i Hiroshima
på väg genom det ännu
inte utplånade, med väskan på armen
är vi det aldrig tänkta
spårvagnars tankar, skenors
mellanjordiska sånger
måsarnas vita vingslag genom
ljusår av sömnlöshet
frågor från oavsiktligt lämnade
andedräkter mot busskurens imma
finns du?
gå vid havsbandet och håll
ditt vilsna liv i handen
dagarna och åren skall
flyta ut över ett suddigt
polaroidfoto och den
hemlöse skall
bygga en flotte av
alla raserade drömmar
och segla långt ut över atlanten
