Brev till Salt.
19 februari 2006
Så är vi på plats i Irente, Tanzania, och just nu sitter vi i skuggan av det stora trädet som står
pa vår och skolans bakgård. Barnen åkte hem för över en timma sedan, men ändå är det inte
tyst någonstans. Surrande gräshoppor, fåglar som gömmer sig i den tjocka tjocka
regnskogsgrönskan, hönor som kacklar (lite förorättat) runt vara fötter och så tuppen förstås
som väcker oss varje morgon (mellan fyra och fem) med sitt tonårsrossliga kuckeliki. Det har
varit väldigt mycket att komma hit.
Väldigt mycket underbart och ganska mycket svårt. Barnen här på skolan hör defintivt till det
underbara, i leken är språket inte något stort hinder så länge det finns händer att fånga och låta
sig fångas av och ögon som kan glittra ihop. Själva platsen, Usambarabergen i den nordöstra
delen av landet, är också magiskt vacker med sina grönskande tinnar och torn och slingriga
röda vägar. Vi hade också förmånen att komma i den vecka då de vita fjärilarna flyger,
miljoner fjärilar som har fladdrat mellan husen och över stupen , men som nu dragit vidare
mot kusten.
Till det svåra hör språket som fattas än och och gör all kommunikation med de vuxna så
begränsad. Det är även svårt att veta vilka förväntningar som finns på oss här, i ena stunden
känns det som att människor blir besvikna för att vi inte pratar flytande Swahili och tar för oss
av undervisningen med en gång. Andra gånger känns det som det knappt finns några
förväntningar alls, att vi lika gärna skulle kunna sitta här i trädskuggan hela dagen och att
ingen skulle tycka att det var något konstigt överhuvudtaget. Vi måste också lära oss att vila i
att strukturerna inte ser ut som hemma. Antingen blir lektioner och avtalade möten av, eller så
inte. Och lika ofta är det så. Det blir lite som det blir helt enkelt. Låter det hopplöst? Det är det
inte. Språket lossnar lite, kidogo, för varje dag och vi är inte har ensamma. Dels har vi mama
Mwila som ar skolans tillfälliga rektor tillika var närmsta granne. Hon bjuder på kokta
bananer, är full av omsorg och pekar ut kameleonten i trädet ovanför oss när våra otränade
svenska ögon inte kan se. Och Gud är med oss. Vi vet aldrig hur dagen ska se ut när vi vaknar
och det är bara för att lita på att Gud bär och tar emot när vi faller. All det svåra, allt det
underbara, barnen, mama Mwila, Jesus och vi.
Stora kramen från Nils och Evelina.
Ps. Vi har hälsat från er alla till vår församling här i Irente, och klämde i med psalm nr 21
“Måne och sol, blommor och barn..”. Hälsningen togs emot väl och det hälsas tillbaka!
