Ruben i Kråkvik – Strövtåg i hembygden
68 – DALBYÖ. Huvudbyggnad med flyglar
68 – DALBYÖ. Ekonomibyggnader.
69 – GRÖNSÖ. Huvudbyggnaden.
Dalbyö omnämns i handlingarna första gången år 1689 i samband med en ”Charta öfver
Dahlbyö”. Dalbyö tillhörde sannolket en av de gårdar som bildade Erikslund och kom på detta sätt i
släkten Skjöldebrands ägo. Riktigt känt blev Dalbyö först år 1801 då Per Erik Skjöldebrand bosatte
sig där och då gården ”lades under eget bruk”.
I och med detta började där utspelas ett kärleksdrama av ganska märkligt slag. Till sig till Dalbyö
tog han nämligen en flicka som han träffat i Stockholm och förälskat sig i. Hon hette Charlotta
Bågh och var dotter till en faktor vid Rörstrands porslinsfabrik. Men hon var hushållerska, och
tydligen även älskarinna åt en baron Reuterskiöld ty med honom hade hon fyra barn. En av sönerna
blev förö övrigt morfar till Verner von Heidenstam. Att denne senare i livet fortfarande hade kontakt
med minnet av sin morfars mor kan man förstå då man i hans bok ”När kastanjerna blomma”
beskriver ett besök vid Dalbyö:
”Skogen tätnade, vägen smalnade mellan mossiga stenrös och kullblåsta stammar och ville aldrig
ta slut. Äntligen slingrade den sig fram under ekar och blomsterbuskar till den förälskade rövarens
gård Dalbyö vid Östersjön. Gömd och glömd låg den där med sitt lilla idylliska hus omflutet av
bergsvikar med svart vatten. Det sade att smugglare där förut haft ett näste, och i salsgolven fanns
ännu den lucka, genom vilket de hissat ned och delat sitt byte”.
Något äktenskap mellan Charlotta och Per Erik var dock inte möjligt, hon var ju av alltför låg
börd, men barn födde hon. Fram till 1809 fick hon sju barn, men då först gifte de sig. Ytterligare två
barn såg sedan dagens ljus, men 1816 dog hon.
Till hennes minne lät Per Erik belägga en av gångarna i den vackra ekparken med svart kolstybb
och denna fick namnet ”Sorgens väg”. På två minnesstenar står: ”Dödlige, ofreda ej denna lund, den
är helgad åt en älskad moders skugga”, och ”Hon är ej förlorad, bara gången förut”. Efter tio år gift
sig Per Erik på nytt, men hans hustru dog efter endast två år. Av sönerna i äktenskapet med
Charlotta var det endast en som uppnådde vuxen ålder, men denna dog barnlös, varför namnet
Skjöldebrand dog ut.
Per Erik Skjöldebrand dog 1826, men hans tid vid Dalbyö sammanföll till stor del med den tid då
konung Karl XIV Johan ägde Erikslund, som han för övrigt förvärvat av just Per Erik Skjöldebrand.
Tydligen blev detta gårdsköp upphovet till ett mera vänskapligt förhållande mellan dem båda, ty det
finns bevisat att konungen väldigt ofta besökte Dalbyö under denna tid.
Ägareförteckningen fram till 1881 är något oklar, men det året köptes Dalbyö av
forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, han ville ha en avskild plats där han kunde arbeta
med sina samlingar. Han bodde sedan på Dalbyö fram till sin död 1901. Om denna tragiska
händelse kan man läsa:
” En sommardag – det var den 12 augusti 1901 – då Nordenskiöld och familjen vistades på
Dalbyö, hade han varit inne i Stockholm på tillfälligt besök. Han återvände frisk och spänstig som
vanligt, men då han på kvällen sagt God natt till sin familj, kom döden, lätt och barmhärtig, utan
förebud och utan plågor. För första gången hade Adolf Erik Nordenskiöld anträtt en resa oförberedd,
men det oaktat bättre rustad än de flesta att möta sin domare”.
Han jordfästes i Jakobs kyrka i Stockholm och därefter fördes den blomstersmyckade kistan till
Västerljungs kyrkogård, där den sänktes ner vid sonens sida.
Nordenskiöld umgicks flitigt med Sven Hedin och Viktor Rydberg som båda ofta var gäster vid
Dalbyö. Viktor Rydberg hyrde under flera år ett rum på vindsvåningen vid det närbelägna Grönsö
och det finns uppgifter om att det skulle ha varit där han skrev sin berömda dikt ”Tomten”. Grönsö
tillhörde för övrigt Dalbyö fram till år 1833 då det friköptes därifrån.
Efter forskingsresandens död ärvdes Dalbyö av sonen Erland, även han forskningsresande och
efter hans dö sedan i släkten Nordenskiölds ägo fram till 1944 då den såldes till doktor Ragnar
Ruben i Kråkvik – Strövtåg i hembygden
Winblad.
Den ursprungliga huvudbyggnaden uppfördes år 1806 av Per Erik Skjöldebrand men genomgick
en grundlig restaurering 1887. De befintliga ekonomibyggnaderna är uppförda under 17-1800-talen.
