Charlotta Helmfrids föräldrahem
Livgrenadjär Anders Peter Ekholm, 1. Lifgrenadjärregementet, 1. Lifkompaniet, rote nr 123 Svistad,
Östra Harg socken f. 3 juni 1785 i Skänninge, d. 13 dec. 1855 i Östra Harg
1808 hade det sammanslagna, stora Lifgrenadjärregementet i Östergötland c. 1000 vakanser att fylla
med nya soldater. Under kriget i norra Tyskland mot Napoleon hade huvuddelen av östgötarna råkat i
fransk krigsfångenskap vid Lübeck. Den franska styrkan stod under befäl
av marskalk Bernadotte, som med sin humana krigföring och gentlemannamässiga behandling av
fångarna vann stor sympati, inte minst bland officerarna. Bland dessa fanns officerare som några år
senare skulle värva Bernadotte som svensk tronarvinge.
Trots de fångna livgrenadjärernas böner flyttades deras familjer från torpen och nytt folk flyttade in.
Utöver nyrekryteringen till ordinarie torp måste rotarna, två och två tillsammans skaffa fram ytterligare
en soldat till ett reservistförband, den s.k. "rusthållsdivisionens vargeringsbataljon". Samtidigt skulle
också ett lantvärn sättas upp.
Anders Peter Ekholm uttogs till vargeringskarl och deltog som sådan i finska kriget 1808-1809. Han fick
uppleva den förvirrade krigföring som Gustaf IV Adolf ledde med ständigt nya order.
Den 7 mars 1808 hade Lifgrenadjärregementet med sina återstående 2 bataljoner (4 var franska
krigsfångar) fatt order att via Jönköping-Falköping-Vänersborg ansluta sig till Västra
armen i Bohuslän för en tänkt snabb attack mot Norge.
.
Den 29 mars kom order att hemsända viss befälspersonal till de i hemorten uppsatta
vargeringsbataljonerna, ytterligare befäl skulle hemsändas 24 april. Svår befälsbrist rådde. Den 19 maj
gav kungen upp Norge-planerna till förmån för en invasion på Själland. Innan man lämnade Bohuslän
hade norrmännen tagit 400 fångar genom överrumpling.
Den 20 juni anträdde Lifgrenadjärregementet marschen mot Skåne, i första hand till Bollerup.
Rotehållsdivisionens vargering, till vilken Ekholm hörde, utbildades i Norrköping med 7-8 timmars
exercis om dagen. De utgjorde 4 kompanier om 145 man. I mitten av maj delades gevären ut. Bataljonen
tilldelades Kustarmén under Hertig Karl, som gav marschorder till Simrishamn för att ingå i Södra
armens invasion av Själland. Befälsbristen var katastrofal.
Själlandsplanen avblåstes och på sensommaren 1808 kom marschorder till Karlskrona för inskeppning
till Fin1and som ändrades till marsch landvägen till Grisslehamn. Dock kvarhölls de av befälhavaren för
Södra armen i Skåne (Toll) för att senare få order att via Stockholm marschera till Gävle. Stockholm
passerades den 13-14 september 1808.
Den 19 september avseglade styrkan till Finland utan andra direktiv än att ansluta till Norra finska
armen, som retirerade norrut. En del av regementet blev kvar i Sverige pga svårt väder. Under tiden
förlorades Finland i slaget vid Oravais.
Genom tillfålligheternas spel kom kapten Gyllenskölds vargeringsbataljon m.fl. att fa vara med om
slutakten i finska kriget. Styrkan hade haft vinterkvarter i Uleå socken och ställdes till general Sandels
förfogande. Adlercreutz rådde Sandels att låta östgötarna strida tillsammans med de krigsvana finnarna.
"För övrigt skall truppen vara ganska god och som jag tror också i gott skick”.
Den 19 oktober sade ryssarna upp det vapenstillestånd som rått och den 27 oktober gick general Tutjkov
till angrepp vid Virta bro. Händelsen är förevigad av Johan Ludwig Runeberg i Fänrik Ståls sägner.
"Sandels han satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro. I dag ett slaget blir striden ny, det skall gälla
vid Virta bro". Det var bara det att ryska tiden låg en timme före den svenska... Men genom hårt och
skickligt försvar slogs ryssarna tillbaka och hotet mot finska huvudarmens förbindelseväg norrut
avvärjdes. Natten till den 29 oktober drog sig Sandels tillbaka och fortsatte den 13 november norrut.
Starka ryska förband trängde på. Sjukdomar härjade i den svensk-finska truppen. Det rådde brist på mat
och kläder. Den 21 november nådde man Torneå med östgötarna som arriärgarde (skydd bakåt). Den 20
december marscherade östgötarna från Torneå och den 1 februari 1809 var de tillbaka i Östergötland. .
Av vargeringsbataljonen kom 39 man hem, däribland Ekholm. 22 hade stupat, resten hade dött i
sjukdomar eller blivit ryska krigsfångar. Nu behövdes åter nyrekrytering.
Den 10 mars 1809 kom kurir från kungen med order om "marche forcée" (ilmarsch) till Stockholm.
Ryssarna hade erövrat Åland och hotade Uppland. Men regementet kom bara till Krokek den 13 mars,
då budet kom att Västra armén under Adlersparre och andra sammansvurna fängslat kungen.
Men Lifgrenadjärregementet fick marschera till Grisslehamn, där det ryska hotet var närmast. Sedan fick
de marschera till Karlskrona för att inskeppas till Vaxholm (!). De ordinarie bataljonerna skeppades
härifrån till Västerbotten, där de deltog i striderna vid Sävar och Ratan mot den ryska invasionsarmén.
Efter freden i Fredrikshamn 1809 måste regementet reorganiseras och fyllas upp med nytt manskap. Det
skedde kompanivis 3-17 februari 1810. 171 av livgrenadjärerna fick avsked. Frankrikefångarna var kvar
i krigsfångenskap och beaktades inte vid nyrekryteringen. I gengäld fick 30 av de överlevande
vargeringskarlarna ordinarie rote och torp. Anders Peter Ekholm antogs på rote 123 i Svistad, Östra Harg
socken. Övriga vargeringskarlar beviljades avsked den 9 januari 1810.
Efter det förlorade kriget rådde viss disciplinupplösning inom armen. "Tid efter annan har jag fått ganska
trovärdiga och obehagliga underrättelser att disciplinen inom regementet är på dåliga fötter och behöver
mycket upparbetas", konstaterade generalen.
Den 26 april 1810 återtog överste Mörner befälet över Lifgrenadjärregementet sedan han hemkommit
från fransk krigsfångenskap. Vid rekryteringsmöte den 23 maj kunde hemvändande krigsfångar
återrekryteras.
Den 15 juni 1810 paraderade regementet, då den tänkte tronföljaren Karl Augusts lik fördes genom
ÖStergötland Vid hans jordfästning i Stockholm inträffade den händelse som symboliserar bottenpunkten i svensk historia, pöbelns mord på riksmarskalken von Fersen.
Den 12 maj 1810 påbörjades arbetet på Göta kanal, som i ett par årtionden skulle bli den indelta arméns
huvudsysselsättning.
Den 23 oktober 1810 var regementet honnörsvakt i Jönköping och Linköping vid den nyvalde
tronföljaren Karl Johans (marskalk Bernadotte) ankomst. Enligt order skulle ” vackraste
manskap tas ut, helst fd franska krigsfångar". Regementschefen general Wrede spelade en viktig roll
som "kungamakare" 1810.
I januari 1812 gick en fransk här mot Pommern. I april ingick Karl Johan avtal med Ryssland, 18 juli
slöt han fred med England. Karl Johan fick stöd av Ryssland, England och Preussen för sina planer på
Norge genom att utlova 30000 soldater från Sverige till alliansen mot Napoleon i den Nordarmé, vars
överbefälhavare han själv skulle vara.
Den 22 mars 1813 marscherade regementets huvuddel till Karlskrona och landsteg 8 maj på Rügen. Den
svenska armen hölls av Karl Johan som reserv och fick huvudsakligen marschera hit och dit men
regementet var indraget i strid vid Dessau. Men man fick använda benen: Pommern - Grossbeeren Dennewitz - Leipzig (det avgörande slaget) - Göttingen - Hannover - Lübeck - Kiel- Uelzen - Hannover
- Köln - Liege (full vinter, djup snö) Bryssel- Köln - Hannover - Uelzen - Wismar - Rostock Warnemunde för inskeppning till Sverige.
Men en del av regementet hade hela tiden kvarstått i Sverige under Toll som reserv mot Danmark. Dit
hörde 1 rotehållsbataljonen i vilken Ekholm ingick i 1. Livkompaniet. Den 25 maj 1813 marscherade
bataljonen till Karlshamn, den 11 juni mot Vänersborg - Lysekil. Där hölls Te deum efter Karl
Johans seger vid Dennewitz och efter Leipzig.
Alla 6 bataljonerna i Livgrenadjärregementet gick mot Norge i juli-augusti 1814. Den 5 augusti deltog
regementet i strid vid Isseforsen.
I januari 1815 fick 15 grenadjärer silvermedalj för tapperhet i fält, därav gick endast en till l. bataljonen.
Flera andra utmärkelser utdelades.
21 oktober 1815 marscherade regementet hemåt och kom 28 november till Ödeshög.
1810 gifte sig Anders Peter Ekholm med Cajsa Hansdotter. Hon var född 12 augusti 1788 i Vreta kloster
socken.
I Namnrulla öfver rothållsdivisionen, upplagd 1811, antecknas om nr 123 Ekholm, 27 år, östgöte, gift:
"som Vargerings Karl gjordt 1808 och 1809 Åhrens Campagner i Finland".
1813, 19 april föddes Maja Stina
1815, 20 november föddes Anna Cajsa
1818, 17 januari föddes Brita Sofia
1822, 15 juni föddes Anders Petter
1824, 29 iuni föddes Lotta (Charlotta)
1827, 29 januari föddes Johanna Maria
1830, 22 april föddes Carl Johan, som avled före sin far, den 28 mars 1855 som ogift dräng. "intogs flera
ggr på lazarettet, utskrevs därifrån och dog strax därefter".
1833, 3 mars avled Cajsa Hansdotter.
Ekholm gifter om sig med Hedda Lisa Johansdotter, f 19 september 1804 i Askeby socken. De får år
1835, 23 januari sonen Wilhelm Magnus
1834 lämnade Ekholm tjänsten som gratialist och avflyttade med barnen Brita Sofia, Lotta och Johanna
Maria från torpet till kyrkojord på Åkerbyallmänning. På roten 123 efterträddes han av korpral Kratz
1854, 7 april Anders Peter Elmolm med vid Lottas (Charlottas) och Carl GustafHelmfrids bröllop. Nog
hade han minnen att berätta från sina unga år i fält. Kanske fick dottersonen Johan August också höra
berättas om morfar, ryssar, norrmän och Napoleon!
1855, 13 december, avled Anders Peter Ekholm 70 år gammal, som dödsorsak anges "åderbråck".
Charlotta Ekholm
f 29 juni 1824 i Sviestad, Östra Harg, d. 5 sept 1881, Lilla Ljungstorp, Örtomta.
Charlotta tjänade många år som piga på olika gårdar. Hon inflyttade till Sörby i Örtomta tillsammans
med 5 andra pigor den 23 november 1851, från Västantorp i Vist, där hon förs in som utflyttade den 23
oktober 1851.
Carl Gustaf Helmfrid och Charlotta Ekholm vigdes i Örtomta kyrka den 7 april 1854. Deras förstfödde,
sonen Carl Gustaf hade kommit till världen redan den 7 januari 1854. Hösten 1853 hade livgrenadjären
nr 14 Helmfrid begärt och fått permission oktober-december för att vistas på Stengård (?) i Rök socken.
Det har inte gått att i kyrkböckerna bekräfta att Charlotta under dessa sena havandeskapsmånader
vistades på den gården, men låt oss hoppas.
Charlotta avled den 5 september 1881 efter en magsjukdom. Hon hade gett livet åt sju barn, fyra söner
och tre döttrar på grenadjärtorpet i Bunksätter.
.
Carl Gustaf Andersson Helmfrids föräldrahem
Anders Salomonsson, statdräng, föddes 23 november 1798 i Stäckö, Grebo socken. Hans
föräldrar var arbetaren Salomon Nilsson och Magdalena Christiansdotter
Han blev torpare i Oxhagen, Stäckö i södra Grebo, där han bildade familj genom äktenskap med Maja
Christina Moberg, f. 29 september 1790 i Gärdserum (dotter till hammarsmedsmästare Lars Moberg, f
1769 i Gärdserum).
Vigseln ägde rum 1820.
Barn:
Salomon, f. 22 oktober 1821
Anders Johan, f. l oktober 1823
Carl Gustaf, f. 21 november 1829
Carl Gustaf kvarbodde i hemmet ännu 1848 och tog värvning 1849.
Anders Salomonsson avled den 6 april 1857 som änkling ("bröstinflammation").
Maja Christina har avlidit tidigast oktober 1853, senast början av april 1857
2004-09-11
Staffan Helmfrid
