Serum/Andreas Ekholm/Ogräs i idyllen och Smutsiga naglar
Ogräs i idyllen
Sonetter
Med hopp om roande och oroande läsning
Jag kidnappade dig ifrån Guds Rike.
Du unga, vackra flicka; vit som snö.
Jag sådde med min fallos dig ett frö,
som tvingar dig att föda den unike.
En framavlad mutant, utan dess like.
En Satans son, men ändå Guds nevö.
Han simmar nu i skötets djupa sjö.
Men snart tar han sig ut, den magnifike.
Din moderkaka den är gjord av pansar.
En navelsträng av kätting, skarpa klor.
Hans huggtänder är spetsiga som lansar.
Den onda, dystra eden sonen svor:
Att mörda alla som sig ej förskansar,
strax efter att ha avrättat sin mor.
2
Serum/Andreas Ekholm/Ogräs i idyllen och Smutsiga naglar
Men snälla moder kan du inte krysta?
Det gör så ont, jag sitter hjälplöst fast.
Men vet nog att jag ligger dig till last.
Så meningslöst att navelsträngen nysta.
Så slug och listig sinnet ditt jag charmar.
Du följer så naiv varenda bud,
och styrs av mina tåtar, vackra brud.
Du vet nog säkert jag dig ej förbarmar.
De röster som jag hörde förr är tysta.
Är övergiven, de har gått på rast.
Belackarna får ändå stå sitt kast.
Trots livmodern mig stryper kan jag knysta.
Med taggtråden jag pryder mina armar,
den rispar stora revor i din hud.
Så röd av blodet färgas snabbt din skrud.
Som hängslen skall jag bruka dina tarmar.
Med rakbladsvassa naglar hätskt jag klöser.
De lyckas riva upp ett litet snitt.
Din kletiga lekamen kvickt jag öser.
Jag skrattar när du faller ner och skriker,
och ber mig helt förtvivlad om min nåd.
Ja, dina bönefallande repliker
Jag kliver ut från cellen; kroppens mitt.
Med kraft och vilja jag mig själv förlöser.
Jag räddar livet, du berövas ditt.
får mig att brista ut i en applåd.
Men aldrig att jag från min tanke viker:
Du måste dö ty det är lyckans kod.
3
