Sommar i P1 med Johan Rockström, 12 juli 2015
”Vi hade tur, en otrolig tur”, förklarar professor Paul Crutzen, som fick nobelpris för sin
upptäckt att våra utsläpp av freoner hotade livet på jorden genom att fräta hål i ozonlagret som skyddar oss mot farlig UV-strålning från solen. Men vetenskapen varnade i
tid, och 1987 skrev 40 länder på Montreal-protokollet, som förbjöd ozonförstörande
substanser. En otrolig framgång! ”Vi lyckades undvika en global katastrof med en hårsmån”, fortsätter Paul, ”utan att ens veta om det”.
Hur då? Jo, det fanns två molekyler, som var lika bra som bärare av värme och kyla:
klor och brom. Av en slump valde industrin klor som standard för freoner, och det var
tur för mänskligheten. För det skulle visa sig att brom är 50 till 100 gånger mer frätande
på ozonlagret, vilket antagligen inneburit att vi skulle ha förstått problemet för sent och
helt ovetande knuffat planeten över en oåterkallelig tröskel.
Människan har levt gott under väldigt lång tid – årtusenden faktiskt – som en relativt
liten värld på en stor planet, men sedan 25 år visar vetenskapen entydigt att vi börjar slå
i taket för planetens stabilitet, men vi kan inte bara lita på tur i framtiden.
Det är många som har rått mig att inte prata här i Sommar om alla globala miljörisker vi
står inför. Att du inte orkar höra om att vi nu riskerar att förstöra förutsättningarna för
mänsklig utveckling på jorden. Men samtidigt matas vi ju dag ut och dag in av den ena
krisen efter den andra: Det är Grekland, det är romska tiggare, det är Syrien, det är Isis,
det är Putin. Här förväntas vi lyssna, förstå, agera. Men när det gäller oss och miljön,
världen och planeten, då får man inte bli för negativ, utan då ska det vara en puttenuttig
berättelse om att allt nog är ganska okej ändå. Jag uppmanas att tona ner riskerna, fokusera på möjligheterna, och jag är – om jag ska vara helt ärlig – trött på det. Så här i
Sommar vill jag lägga de vetenskapliga korten på bordet. Om den globala krissituation
vi befinner oss i, om vårt gigantiska ansvar. Och jag hoppas verkligen att du ska orka
lyssna på denna djupdykning i utmaningarna. Jag lovar att jag sen kommer att surfa loss
på möjligheterna.
Jag tror nämligen inte att någon vill planeten illa. Jag tror helt enkelt att vi inte vill tillräckligt väl. Vi måste ha hela diagnosen, för att hitta lösningarna. Idag tycks vi gå runt
och tro att planeten har en lättare förkylning, när planeten drabbats av cancer. Visste ni,
att om vi följer samma utveckling som idag, kommer jorden bli tre till fyra grader
varmare år 2100? Havsytan bli upp till en meter högre än idag. Miljökatastrofer blir
något normalt: översvämningar, torka. Det är om bara 85 år. Det är en blinkning. Om
min 14-åriga dotter Vera vill ha barn, kommer hennes barn vara nyblivna pensionärer
då. Det är en plats jorden inte varit på de senaste 4–5 miljoner åren. Snart passerar vi en
grads uppvärmning, och vi känner redan av konsekvenserna. På vissa håll i världen,
som i Indien, har det blivit så varmt att människor dör, och asfalten smälter. Om vi
passerar tvågraderspunkten, som vi närmar oss jättesnabbt, kollapsar antagligen världens korallrev. Någonstans mellan två till fyra grader kommer Grönland att oåterkalleligt smälta, och leda till en havsnivå som ökar med hela 6–7 meter. Någonstans vid tre
till fyra grader kollapsar Amazonas enorma regnskogar. Vid fem till sex grader smälter
stora delar av Antarktis is, och havsytan ökar med ytterligare sju meter.
Vi sitter i förarsätet på en värld med en överdimensionerad motor och kör mot stupet.
Planeten har satt upp stoppskylt efter stoppskylt, men vi tycks vara villiga att köra över
dem. Arktis, bang! Amazonas, bang! Samtidigt lever vi sen bara några år i en värld av
otroliga paradoxer. Jag har aldrig varit så orolig, men samtidigt aldrig så hoppfull. Eller,
snarare mera arg och frustrerad än orolig och rädd. För vi vet riskerna, och vi har lösningarna, som dessutom är mer attraktiva än vår ohållbara värld, och ändå gör vi alldeles
Sommar, Johan Rockström
1/14
för lite. Ska man skratta eller gråta? Sant, vi är den första generationen att veta att vi kan
underminera hela jorden. Sant, vi är troligtvis den sista som kan göra någonting åt det.
Sant, förändringarna går för långsamt.
Samtidigt blåser det en ny vind i världen. Lösningarna finns äntligen på bordet. En fossilfri värld är inom räckhåll. För bara 3–4 år sen gick det inte att säga det. Hållbart fiske i
våra hav är möjligt! Vi kan producera hälsosam och hållbar mat till tio miljarder människor. Utvecklingen går så fort! Sol- och vindenergi är inte bara ren, den är konkurrenskraftig och växer explosionsartat. Vaknar du upp en morgon i Tyskland, världens fjärde
största ekonomi, får du minst 25 procent av din el från vind och sol.
Vi kan fortfarande undvika krascherna. Fönstret till en hållbar värld är fortfarande
öppet, om så bara precis. Jag tycker mig verkligen se konturerna av en ny renässans.
Bara det senaste året har stämningsläget i världen ändrats. Att lösa den globala klimatoch miljökrisen är inte längre en fråga om uppoffring. Hållbarhet är vägen till en mera
attraktiv, en coolare, teknologiskt mer avancerad, mera hälsosam och demokratisk
framtid, där vi äntligen förstår att vår framgång beror på vår förmåga att sköta vårt hem,
jorden. Planeten vilar på en egg. Vart ska vi tippa? Mot en återvändsgränd? Eller en
hållbar framtid?
Här är berättelsen om vår nya framtid på vår lilla vackra blågröna planet. Jag heter
Johan Rockström, och är professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Välkomna till mitt Sommar!
--2015 är ett superår för din och min framtid. Normalt träffas världens stats- och regeringschefer kanske vart femte år, för att prata klimat och miljö. Det är ungefär som de Olympiska spelen. Planetens ödesfrågor får lite uppmärksamhet vart fjärde år, och sen tystnad. Men, i år är det ett superår, för i år träffas världens ledare inte en, inte två, utan tre
gånger på ett år. Kan ni tänka er? Tre OS på ett och samma år.
Första mötet är i nästa vecka, då världens ledare träffas i Addis Abeba, för att komma
överens om hur vi ska finansiera den globala omställningen till hållbar utveckling.
Senare i september träffas de i FN:s generalförsamling, för att klubba de nya globala
hållbarhetsmålen. Och det här är spännande, 17 nya globala mål för en önskvärd framtid
för hela mänskligheten. Slutligen, i december, träffas världens ledare i Paris, för att göra
ett nytt försök att komma överens om ett globalt klimatavtal, något som de misslyckades
med för sex år sedan i Köpenhamn.
Det här är unikt – det har aldrig hänt förut – och det är också en jäkla tur! För nu har vi
bara några enstaka år på oss, om vi ska undvika riktigt allvarliga och potentiellt sett
katastrofala konsekvenser. Nu måste vi böja den globala utsläppskurvan, och sen rusa
fram längs en ny utvecklingsbana, där utsläppen minskar med fem sex procent varje år.
Det här är en hisnande takt, för att nå en fossilfri värld till 2050 (tjugo femti) eller strax
därefter. Inte mindre än en global revolution. Detta, att ledare bara träffas vart femte år,
och att vi bara har några år på oss, gör att 2015 (tjugo hundra femton) inte bara är vår
bästa chans att staka ut en önskvärd framtid på jorden, utan kanske även vår sista.
Det här låter allvarligt, och det är det, men samtidigt är jag väldigt hoppfull. FN:s nya
globala hållbarhetsmål, de är många – 17 stycken. För många anser de flesta, men jag
håller inte med. Världen är komplex, och målen är ett resultat av den största konsultationen bland världens alla länder nånsin. Det här målet är fantastiskt, en värdig, hållbar
framtid för alla. Målen är universella, och sätter ganska skarpa krav på alla länder – rika
som fattiga – att följa en ny utvecklingsväg, som ger social och ekonomisk utveckling,
Sommar, Johan Rockström
2/14
och samtidigt uppnår globala miljömål. Wow! säger jag. Om det här lyckas i september,
vore det ett makalöst genombrott. Världen vänder blad. En stor, jättestor förändring från
dagens utvecklingsparadigm, där ekonomisk tillväxt går före, och så försöker vi så gott
det går – och ibland inte alls – minska miljöpåverkan.
Nu siktar vi på ekonomisk och social utveckling, utan att knäcka jordens klimat och
ekosystem, att vi håller oss inom planetens säkra manöverutrymme. Det är stort. Det är
så stort, att jag är inte ens säker på att alla världsledare förstår hur djupgående denna
förändring är, så vi kanske ska tala lite tyst om saken. Men vi måste tala högt om hur
allvarligt läget är, och vilka enorma möjligheter vi har, något som vetenskapen hittills
misslyckats med.
För att råda bot på detta – detta superår – föddes idén om ett Earth Statement från oss
forskare. Mitt förslag till en grupp ledande globala klimat- och miljöforskare var att vi
sammanfattar i max tio punkter, vad vetenskapen säger är nödvändigt att uppnå i Paris.
Det blev åtta. Och de viktigaste är två siffror: siffran 2 och siffran 0. Att den globala
uppvärmningen måste hålla sig under två grader, att det här är en absolut planetär gräns.
Och att detta översätts till en global kolbudget, som nu måste delas rättvist mellan alla
människor på jorden. Och att världen måste vara i princip fossilfri till 2050 (tjugo femti),
det vill säga noll utsläpp om 35 år. Och att detta inte bara är en gigantisk transformation, inte bara att den är nödvändig, för att alternativet blir för kostsamt, utan att det är
en positiv och möjlig resa.
Men, det riktigt unika med Earth Statement, är idén att alla i hela världen tar varandra i
hand i en bred allians för förändring. Vi bjuder nu in företagsledare, borgmästare för
världens största städer, världskändisar, ungdomsledare, ledare från civilsamhället och
religiösa ledare, att stödja Earth Statement. Ja, faktum är att alla är välkomna att vara
med. Vi tror, att genom att gå samman i en bred allians, så kan vi hjälpa världens ledare
genom en tydlig signal: Ni har ett brett mandat att agera. Rio de Janeiros borgmästare
Eduardo Peres, Mary Robinson, Richard Branson, Desmond Tutu, Al Gore, Unilevers
VD Paul Polman och ett tjugotal nobelpristagare, är bara några av dem som nu redan
backar upp initiativet. I juni klev den underbara komikern Russell Brand på, och gav sitt
helhjärtade stöd.
Jag står med min vän och kollega Mattias Klum, och presenterar vår nya bok Big World
Small Planet vid World Economic Forum i Davos i år, som vi för övrigt lanserar på
svenska efter sommaren, när Al Gore kommer förbi och lyssnar. Vi blir fast i ett långt
samtal, som slutar i att vi kommer överens om att koppla ihop Earth Statement med
hans och rapparen Pharrell Williams nya Live Earth-satsning. Live Earth är en serie
konserter för att mobilsera en miljard röster i världen till stöd för ett bra klimatavtal i
Paris. Första konserten kommer att hållas efter sommaren, en global mobilisering av
människor från alla länder, alla religioner, alla kulturer. Vårt Earth Statement finns med
som en vetenskaplig ryggrad i Live Earth. Jag är fantastiskt glad över det här. För att vi
ska kunna vara lyckliga i framtiden, krävs att vi tar aktiva beslut nu.
--Vetenskapen visar tydligt, att vi nu står inför en helt ny berättelse om vår gemensamma
framtid på jorden. Det är inte längre vulkaner, jordskalv eller kontinentalsocklarnas
förskjutning, som är den största kraften av förändring på planeten, det är vi! Inget annat
påverkar nu jorden mer än människan. Det här är vetenskapens viktigaste besked till
mänskligheten. Vi har gått in i en ny geologisk epok, antropocen. ’Antro’ är grekiska
för människa. På bara några årtionden har vi gått från att vara en liten värld på en stor
planet, till att idag vara en stor värld på en liten planet.
Sommar, Johan Rockström
3/14
Denna förändring, där vi nu har fyllt upp hela miljöutrymmet på jorden, har skett blixtsnabbt, på bara två generationer. Denna insikt är så viktig, att jag faktiskt numera alltid
har en liten blågrön glaskula i fickan, som en ständig påminnelse om, att vi nu är en stor
kraft på en liten, bräcklig planet. Dessutom: hittills är det vi, den rika minoriteten på
jorden, en och en halv miljarder så där, som orsakar större delen av miljöskadan på
jorden, men nu går vi ju från sju till minst nio miljarder människor på jorden till 2050.
Alla med samma rätt till utveckling. Och utvecklingen rusar, vilket är fantastiskt. Snart
har vi inte en och en halv, utan 4–6 miljarder medelinkomsttagare i världen. Trasslet är,
att hittills aspirerar alla till vår ohållbara livsstil, med bilåkning, elförbrukning, mera
kött, nya kläder, prylar och resor. Och det är ju en livsstil, som inte är hållbar.
Berättelsen om antropocen börjar 1955. Det är tio år efter andra världskriget, vi är tre
miljarder människor, och det är nu, med billig olja och kol, industriell mognad, optimism och relativt geopolitiskt lugn, som vi lägger i högväxeln i vår fossilt drivna industriella motor. Vi går in i den stora accelerationen.
Fram tills nu hade vi som mänsklighet en marginell påverkan på planeten som helhet.
Visst, vi har haft stora miljöproblem, även miljökatastrofer, som kollaps av enskilda
kulturer som maya och Påskön och trettiotalets Dust Bowl i USA, men dessa var alltid
lokala fenomen. Vi påverkade inte hela planeten. Men från och med 1955 ökar människans tryck på planeten exponentiellt, trycket ökar i en allt brantare kurva för varje år
som går.
Varningarna kom tidigt. 1962 gick startskottet för den moderna miljörörelsen. Men, som
vi vet, tystades denna vår av varningar ner. Det fanns inte en chans i världen, att vi –
den lilla världen – skulle kunna påverka den stora planeten. I början av den stora accelerationen, från 50-talet till slutet av 80-talet, fanns det fortfarande ett överflöd av miljöutrymme på jorden, tillräckligt med skog, stora torskbestånd, ingen övergödning i sjöarna, låga halter växthusgaser i atmosfären och freoner i stratosfären. Begränsat med sot
i stadsluften och kemikalier i isbjörnar. Jorden kunde ta våra smällar.
Det var en tid, som kan liknas vid de tre första ronderna i en boxningsmatch med den
gamle filmlegenden Rocky Balboa. Jorden tar stryk, men står kvar stark i ringen. Planeten blev sakta svagare, men hade tillräckligt med motståndskraft och anpassningsförmåga, det som vi kallar resiliens, att ta våra smällar med en oberörd Rocky-min. Men i
takt med att smällarna ökar i styrka och antal, ju svettigare och alltmer svajigt blir det.
Och vid slutet av 1980-talet, ganska exakt 1989, når vi den nionde ronden. Jorden är
mättad. Vi har nu fyllt ut hela jordens miljöutrymme. Det finns inga orörda naturområden kvar. På en miljon år har koldioxidhalten aldrig varit så hög – aldrig. Rocky
börjar vackla.
Vi ser de första abrupta förändringarna, tipping points, eller tröskeleffekter, i olika
system. Det är nu torskbeståndet kollapsar utanför Newfoundland. Syrerika sjöar och
innanhav, som Östersjön, trillar över en tröskel och fastnar i mer eller mindre syrefria
och algblomsstinna tillstånd, som vi har lärt känna idag. Vi ser kollapsade ekosystem,
och accelererad avsmältning av Arktis isar. Vi ser för första gången att samhällen tar
smällar genom framför allt värmeböljor och extrema väderhändelser. Jorden vacklar till
i nionde ronden. Med en annan liknelse: fram till denna punkt har vi upplevt att vi har
fått allt gratis, men nu börjar jorden skicka fakturor tillbaka till ekonomin. Det ohållbara
kalaset är över.
---
Sommar, Johan Rockström
4/14
Från 1990 och framåt går vi in i en helt ny logik. Vi har nu nått så långt in i antropocen,
att vi börjar slå i taket för planetens ekologiska förmåga att stödja vår moderna värld.
Forskarnas varningar visar sig vara sanna. Det finns några djupa insikter av detta vetenskapliga drama. Den gamla ekonomiska logiken, att satsa allt på ekonomisk tillväxt,
med gratis ohållbara uttag av planetens utrymme och resurser, har nu kommit till vägs
ände. Fram till 1990 gick det ganska fint att sabba planeten. Det var väl priset för moderna framsteg. Och jorden var så stor, tyckte alla. Det är nu, bara under de senaste 25
åren, som vi har börjat slå i planetens tak, och det är en ny kunskap, och det kräver en
ny väg till framtiden.
Detta är världens viktigaste berättelse, för den ändrar allt! All utveckling, från min
lokala kommun i Vaxholm till Europa och världen, måste nu vara hållbar för att kunna
generera välfärd i framtiden. Moder Jord har varit vår bästa vän i tio tusen år. Hon har
varit otroligt stark, snäll och förlåtande. Och vi har ohämmat pucklat på henne. Nu är
det dags för oss att vara snälla tillbaka – inte för jordens skull, hon klarar sig alltid, utan
för vår egen skull. Välkomna till antropocen! Välkomna till den tionde ronden!
--Tionde ronden för mänskligheten, står jag och tänker, ensam på det massiva fördäcket
på den kanadensiska isbrytaren Saint Louis, när hon tränger sig fram genom blaskig
mjuk-is några sjömil utanför Baffin Island i den kanadensiska delen av Arktis. Jag och
några andra globala miljöforskare följer med på en expedition längs den legendariska
Nordvästpassagen. Denna, historiskt sett, av is ogenomträngliga skärgård, smälter nu
fortare än vad forskningen kunnat förutse. Plötsligt öppnar sig nya möjligheter att passera med fartyg från Atlanten till Stilla havet. Att segla från Europa till Asien utan att
passera Afrika, en dröm som fascinerat mänskligheten sedan 1500-talet. Arktis går
igenom en abrupt uppvärmning, som förändrar livsförhållandena runt Nordpolen i
grunden. För inuiter och isbjörnar. Men också geopolitiskt. Med ett oöverträffat intresse
från USA, Kina och Ryssland, att få kontroll över mineral och fossila energiresurser,
som kan finnas där. Dessa intressen riskerar att påskynda resan mot stupet. När jag står
där på däcket, tänker jag: varför behöver vi all den här klimatforskningen, när det räcker
med att öppna ögonen, och se vad som händer?
Förändringen i Arktis är så dramatisk! Det oändliga vita landskapet, som snabbt byter
färg till en mörkare vattenyta. Den globala uppvärmningen målar om planeten, från sin
vita yta, till en mörkare yta. Faktum är, att en avgörande faktor som reglerar miljötillståndet på jorden, är dess färg. Vi vet idag att förutsättningen för en stabil planet, är att
vi har permanenta isar på Nordpolen och Sydpolen. Dessa gigantiska vita ytor fungerar
som enorma kylsystem, planetära luftkonditioneringar, som tack vare sin vita färg, reflekterar hela 80–90 procent av den inkommande värmen från solen tillbaka ut i rymden.
Det är precis som att sitta i en vit bil på sommaren – mycket svalare än en mörk bil. Och
precis som en mörk bil, blir en mörkare planet självuppvärmande. Vi forskare kallar
detta återkopplingar, eller feedbacks på engelska. Feedbacks är kanske det viktigaste
som finns. Antingen hjälper de oss, genom att vara dämpande, det vill säga att de minskar effekterna av vår negativa miljöpåverkan. Eller så stjälper de oss, genom att ta över
och bli självförstärkande. Det bästa exemplet på detta är att hälften av våra utsläpp av
koldioxid, stannar inte kvar i atmosfären, för att där bidra till uppvärmning, utan tas
istället upp av haven, skogarna och jordarna. Ja, du hörde rätt – hälften! Detta är en makalös, global, dämpande feedback. Jorden sopar våra smällar under mattan. Eller enklare
uttryckt: det är världens största subvention till världsekonomin. Hälften av utsläppen av
växthusgaser döljs i hav, skogar och mark.
Sommar, Johan Rockström
5/14
Men, återkopplingar kan tyvärr ändra riktning. Och det är då vi får tipping points, eller
tröskeleffekter. Plötsligt går ett system, som Arktis, från att vara självkylande – en
dämpande feedback – som håller systemet kvar i ett önskvärt tillstånd, ett fruset, permanent kallt tillstånd, till att bli självuppvärmande – en förstärkande feedback – vilket
tippar över systemet till ett nytt isfritt tillstånd som, alldeles oavsett vad vi gör, fastnar
där, eftersom den mörkare färgen blir självuppvärmande. Denna självuppvärmning är så
viktig, att det finns idag forskare som bedömer att vi redan nu, vid mindre än en grads
uppvärmning, aldrig mer kommer att gå in i en ny istid.
--Detta är en så otroligt viktig insikt, att när vi skadar planeten, är vår påverkan bara startgasen, som kickar igång förändringar. Vi står bara för förrätten. Våra utsläpp av växthusgaser bidrar till att höja temperaturen lite lite grand, någon grad eller så, och i början
svarar en stark jord med att dämpa, sopa under mattan. Vi är tidigt i boxningsmatchen.
Men i senare ronder flippar systemen och jorden tar över. Vi kommer till huvudrätten,
då jordens egna biofysiska processer självförstärker avsmältning. Miljöförändringen blir
irreversibel, alltså oåterkallelig. Jorden går från att vara vän till att bli fiende. Och det är
de första tecknen på det, jag tycker mig se från isbrytaren Saint Louis däck.
--Men, om vi nu är i antropocen, där vi blivit en stor värld, som på verkar hela den lilla
planeten, och om vi nu vet att naturen och klimatet förändras långsamt i de första ronderna, men att vi kan se abrupta knockouter, tipping points, i senare ronder, då uppstår
obönhörligen en ny fråga: Vad är vårt, mänsklighetens, önskvärda tillstånd för planeten?
Det kan verka en konstig fråga, har inte planeten alltid varit stabil? Absolut inte! Bara
under jordens senaste få miljoner år har jorden svingats brutalt mellan långa djupa istider och kortare varma perioder. Vi vet idag, att jorden har flera stabila lägen. Vilket är
vårt drömläge? Under de senaste en miljon åren har jorden haft en rytmik av hundra till
hundra femtio tusen år långa istider, följt av kortare, tiotusentals år, varma interglaciala
perioder.
Men låt oss titta lite närmare på de senaste 100 000 åren. Det är en otroligt spännande
period, eftersom vi har varit moderna människor på jorden ungefär 150 000 år. Under
den här tiden har vi haft samma fysiska kapacitet och intelligens att utveckla teknologier
och samhällen som idag. Vi befann oss under nästan hela den här tiden i djup istid. Vi
hade 4–5 grader kallare än idag, havsytan var många tiotals meter lägre, och klimatet
kastades mellan extremer. På bara några årtionden kunde temperaturen öka och minska
med 5–10 grader här i norra hemisfären. Det var en tuff tid. Vi var jägare och samlare,
och bara några få miljoner människor på jorden.
Under en särskilt kall smäll, för ungefär 75 000 år sen, rådde stor vattenbrist och mat
var svår att hitta. Färskvattnet var fruset vid polerna. Havsytan var 70 meter lägre än
idag. Det var en katastrof för oss människor. I ett kritiskt skede fanns det mindre än
10 000 fertila vuxna kvar på jorden. Vi var så gott som utrotade! Aldrig har vi som art
varit så nära slutet. Vi gömde oss i de etiopiska högländerna, där det fanns lite mat och
vatten, och det var sedan härifrån vi återigen spred oss till Europa och Asien. Så inte
nog med att vi alla är afrikaner, vi är alla nära, mycket nära, släkt.
Men sen hände något osannolikt. När jorden tar sig ur den senaste istiden för ungefär
12 000 år sen, stabiliserar hon sig på ett aldrig tidigare skådat sätt. Som en höna i sitt
rede verkar hon lägga sig till rätta i ett nytt stabilt läge. Vi har lärt oss i skolan att detta
planetära rede, denna geologiska epok, kallas holocen. Holocen är ett remarkabelt, ja ett
Sommar, Johan Rockström
6/14
nästan mirakulöst läge för planeten. Plötsligt varierar medeltemperaturen på jorden med
ynka plus minus en grad! Miljön blir förutsägbar. Varje år regnar det, ungefär samtidigt
och lika länge. Varje år kommer och går säsongerna: vår, sommar, höst, vinter. Förutsägbart! Det dröjer inte länge, förrän vi människor gör den viktigaste uppfinningen av
alla våra uppfinningar någonsin, tro mig, viktigare än internet, elektricitet och förbränningsmotorn tillsammans. Vi uppfinner jordbruket. Vi planterar frön, som blir våra spannmål, och vi domesticerar våra husdjur. Vi blir bönder. Och det var förutsättningen för
den moderna mänskliga sagan. Tack vare lantbruket kunde vi börja vår teknologiska
innovationsresa. Organisera våra samhällen, och utveckla de stora civilisationerna, från
de mesopotamska bevattningsimperierna till maya, inka, faraonerna, de kinesiska dynastierna, till ja, dagens moderna och globaliserade världsekonomi.
Kan verkligen hela denna framgångsresa, när vi går från några miljoner till sju miljarder, bero på planetens tillstånd? Svaret är: ja. Holocen var en förutsättning för oss att
lyckas. Hur kan vi bevisa det? Ja, ett enkelt bevis är att vi uppfann jordbruket samtidigt
på minst fyra olika platser på jorden. Vi började alltså odla ris, majs, vete, hirs ungefär
samtidigt på olika kontinenter. Och eftersom vi då inte hade några mobiler, och inte
kunde e-mejla eller facebooka varandra, och berätta om vår makalösa upptäckt, så är det
ett bevis att jordbruket inte var ett plötsligt heureka-tillfälle hos en uppfinnar-Jocke. Vi
hade teknologin om hur man odlar, men vi tillämpade den inte, eftersom risken för att
misslyckas var för stor. Men i holocen lönade det sig. Det funkade, eftersom planeten la
sig tillrätta i sitt stabila rede. Holocen är mänsklighetens paradis, vårt Edens lustgård,
som möjliggjort allt som du och jag värdesätter i våra liv.
Därför är det viktigaste, nu när vi går in i nästa epok, antropocen, att bevara jorden i
holocen. Så gott det nånsin går. När du och jag är i förarsätet och styr jordens miljötillstånd, så blir det här så viktigt. Det är därför vi nu måste förändra vår relation till planeten. Att vi nu återkopplar oss till naturen. Det är dags att bli planetskötare. Att allt vi
gör i vår vardag, som individer, måste också bidra till en stabil planet. Det låter stort,
men är faktiskt ganska enkelt. Istället för att stånka på som idag, och som bäst försöka
minska miljöpåverkan av vår överkonsumtion, så måste vi i allt vi gör börja med planeten. Jorden sätter gränserna, och inom dem kan vi leva gott. För varje liten del av jorden
är sammankopplad, och påverkar planetens tillstånd. Alla ekosystem påverkar alla ekonomier. En svensk finansminister måste vara lika mån om Kongos regnskogar som om
Riksbankens räntenivåer. Lika viktigt för jobben, lika viktigt för tillväxten.
Holocen är vad du ser utanför ditt fönster. Myrstacken i skogsdungen, gäddan i vassviken,
ja börja där du står. Mitt holocen börjar med mitt morgondopp på Rindö.
Att få segla från miljötoppmötet i Almedalen i år. Jaha, ni var inte där? Ni känner inte
till detta miljötoppmöte? Ni missade kanske att 25 procent av alla seminarier under politikerveckan handlade om fördelarna med en omställning till en hållbar framtid. Nähä, ni
läste inte om det i media? Nä just det, inga morgonsoffor handlade om det, som så
många seminarier handlade om: vår hållbara framtid. Nähä, ni hörde inte något om det
från våra politiker heller? Journalister och politiker tycks uppenbarligen leva i en liten
egen bubbla, men öppnar man ögonen för verkligheten, ser man inte bara att hållbarhet
toppar människors prioriteringar, utan man ser också holocen i sin gotländska prakt, när
sillgrissleungarna kastar sig likt kamikazepiloter från sina reden på Stora Karlsö. Kanske
Östersjöns vackraste plats, en bröllopstårta som reser sig ur havet.
Holocen är allt vi älskar, och allt vi har rotat fast i vår musik, litteratur och traditioner.
Från den kryddade snapsen till Svinsta skär och Saltkråkan. Allt blomstrar i holocen.
Det är den här skönheten, allt det vi betraktar som vackert – luften, regnen, träden och
Sommar, Johan Rockström
7/14
djuren – som utgör basen för vår moderna välfärd. Och det är bara i holocen, som planeten levererar. Att bevara den återstående skönheten på jorden är vår viktigaste uppgift.
--Jag sitter svettig i en vanvettig rusningstrafik i Rio de Janeiro tillsammans med Virgilio
Viana, en av Brasiliens ledande Amazonas-kännare. Trafiken står helt still, och han har
gott om tid på sig att berätta den makalösa historien om hur Lula da Silva, då Brasiliens
president, plötsligt mitt i klimatförhandlingarna, gått från att vara en motståndare till att
bli en ambassadör för bevarande av regnskogen. Till saken hör att skogar är centrala i
klimatförhandlingarna, eftersom de tar upp hisnande 25 procent av våra utsläpp av växthusgaser. Amazonas är inte bara planetens lunga, utan också planetens stötfångare. Lula
har inte velat gå med på internationella krav på hårdare tag mot avskogningen. Ingen
ska få peta i brassarnas inre angelägenheter. Det första exemplet förresten på oförmåga
att vara en bra planetskötare, att leva kvar i tron att landsgränser spelar nån roll. Amazonas är en angelägenhet för hela världens befolkning, eftersom Amazonas reglerar hela
planetens stabilitet.
Men, Lula vägrade. Ända tills han talade med ledande vattenforskare i Brasilien, som förklarade att regnskogen är källan till en flygande flod, Rios Voadores, som ger São Paulo
dess vatten. Men nu riskerade den flygande floden att torka ut. Avskogningen, kombinerad med klimatförändringar, riskerar att minska vattenavdunstningen från regnskogen,
källan till regn, som flödar som en flygande flod i atmosfären, och faller åter som regn,
och bildar floder som fyller på dricksvattendammarna, som försörjer São Paulo, Brasiliens affärsstad, med vatten. Det var, enligt Virgilio, som ett slag i magen på Lula.
Plötsligt gick klimat- och miljöförändringarna från att vara något abstrakt i framtiden,
kantat av ppm:er och temperaturer och sannolikheter, till att bli något konkret. Vattnet
till tolvmiljonersstaden São Paulo, hjärtat i Brasiliens ekonomi. Det spelade heller ingen
roll, att denna vetenskap, precis som klimatforskningen, är kantad av osäkerhet, sannolikheter och riskbedömningar. Lula blev emotionellt engagerad. Detta är en risk Brasilien inte kan tolerera, och så ändrade han uppfattning. Avskogningen har nu avstannat.
Några år senare, 2014, händer så det som inte fick hända. São Paulo drabbas av akut
vattenbrist, och ledande brasilianska klimatforskare, som min vän och kollega Carlos
Nobre, gör klart att allt pekar på att avskogningen, och den av oss orsakade klimatförändringen, tyvärr samspelar för att orsaka denna kris. Rios Voadores, åtminstone
tillfälligt, har blivit en rännil. Lula kanske vaknade för sent, trots allt. Moder Jord
skickar fakturor.
I antropocen är inte planeten bara liten, utan den är också turbulent. Men en viktig del
av lösningen är enkel. Planetskötarens regel nummer ett: det är naturen, som levererar
allt som bygger vår välfärd, och varje ekosystem på jorden räknas, för dig, för mig, för
alla. Här är kanske den finaste av kärleksförklaringar till planeten:
- - - (Bob Marley – Is This Love)
När Calle Folke och jag etablerade Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademin, i 2007 (två tusen sju), var vår
vision att etablera en institution i den absoluta fronten av tvärvetenskaplig forskning för
hållbar utveckling. Idag, snart tio år senare, är vi ett av de ledande och största miljövetenskapliga centra i världen. Vi insåg tidigt, att de tre nya insikterna, som jag har beskrivit hittills, att vi nu påverkar hela planeten, att det finns risk för katastrofala förändringar om vi förlorar för mycket resiliens, det vill säga motståndskraft, och att holocen
Sommar, Johan Rockström
8/14
är vårt Eden, som vi måste bevara för allt vad vi är värda. Att de här tre kräver ett helt
nytt tänkande, för att hitta en bra väg framåt för mänskligheten.
I jakten på denna nya väg, att bli kloka förvaltare av naturen och planeten för mänskligheten i detta kritiska skede, bjöd vi in ledande globala miljöforskare från klimat till ekologi för att besvara två frågor. (1) Vilka miljöprocesser styr planetens stabilitet? Vad
krävs för att vara kvar i holocen, vårt Eden, och (2) Kan vetenskapen idag definiera säkra
gränser på planeten, som ger oss ett säkert manöverutrymme, en säker spelplan på jorden?
Nu när vi sitter i förarsätet, och kör med en överdimensionerad motor, med strålkastarna
avstängda, på en väg med potentiella stup, vore det inte bättre att tända ljuset? Att installera en navigator, att ha en karta? Det var så det nya ramverket för hållbar utveckling
föddes, som vi döpte till Planetary Boundaries, eller ”planetens gränser”. Efter en treårig vetenskaplig process publicerade vi våra resultat 2009. Vi hade efter otroligt mycket
vändande och vridande identifierat nio stora system, som vi måste bli kloka förvaltare
av, planetskötare, för att ha en god chans att bevara planeten i sitt stabila holocenläge,
och säkra vår framtid på jorden.
De nio kommer faktiskt inte som någon överraskning för nån, egentligen. Det nya är att
vi gör klart, att vi måste sköta alla samtidigt, och att vi kan sätta siffror på säkra gränser,
som ger oss en säker spelplan.
Först har vi de stora tre, de stora som opererar på global skala, och har kapacitet att
själva knuffa planeten ut ur holocen. Ett stabilt klimat, ett intakt ozonlager, och väl
fungerande hav. Sen har vi de fyra biosfärsgränserna, som vi sällan tänker på som
planetära, för de jobbar lokalt, under huven på jordsystemet, där de dämpar och förstärker, reglerar och återkopplar. Och de här inkluderar den globala vattencykeln, själva
blodomloppet på planeten, de globala näringscyklerna av kväve och fosfor, skogar och
mark, och slutligen, kanske den viktigaste, den biologiska mångfalden. Utan dessa fyra,
som skapar hela vår levande biosfär, alla våra ekosystem, hela vår natur, så har vi inte
en planet i holocen. Slutligen har vi två helt människoskapade processer, kemikalier
som är helt främmande för jorden, som plaster och bekämpningsmedel, och slutligen
luftföroreningar, som hotar vår hälsa och exempelvis monsunerna, orsakade av ofullständig förbränning.
Vårt syfte med publiceringen av de här nio var att utmana våra forskarkollegor. Och det
gjorde vi verkligen. Och tack vare ifrågasättande, kritisk granskning, bekräftande forskarrön – helt enkelt en vetenskap som fungerar som den ska – under de senaste fem åren,
vet vi nu idag med större säkerhet än någonsin, att de nio vi har valt är de rätta. Och
sköter vi dem, så mår planeten bra. Och vi kan med ganska god säkerhet säga vart de
säkra gränserna bör ligga. Den planetära gränsen för klimat exempelvis, är att vi måste
hålla den globala uppvärmningen under en och en halv grad. Detta är den säkra gränsen.
Inom denna har vi vår säkra spelplan för klimat. Över denna går vi in i en farozon, där
risken för oåterkalleliga processer ökar snabbt.
Den här gränsen översätts till en global kolbudget, och vi kan räkna ut den idag. Det vill
säga hur mycket mera koldioxid vi kan släppa ut för att ha en god chans att hålla oss
inom spelplanen. Denna budget kan sedan, måste sedan, fördelas rättvist bland alla länder och medborgare på jorden, där hänsyn måste tas till fattigdom och rättvisa. I teorin
ganska enkelt. Men inte, hm, riktigt inom ramen för dagens realpolitik.
Min slutsats är, att antropocen kräver ett nytt paradigm för en hållbar framtid. Planetary
Boundaries är ett naturligt steg efter årtionden av vetenskapliga framsteg. Dagens
paradigm, där vi kör i blindo, och håller tummarna att vi inte åker i diket, är varken
Sommar, Johan Rockström
9/14
attraktivt eller möjligt. Vi både måste, och har allt att vinna på ett skifte till en hållbar
välfärd, där varje land, företag, kommun och individ förhåller sig hållbart till sin lokala
miljö, liksom till planeten. Vi bör nog faktiskt överväga dubbla medborgarskap för alla;
ett nationellt och ett planetärt. Jag heter Johan Rockström, är svensk medborgare och
medborgare på planeten Jorden.
--Är det en utopi, eller finns viljan och ledarskapet för att vi tillsammans, alla länder i
världen, förvaltar vår lilla planet? De allra flesta politiska ledare och affärsledare inser
att vi är i antropocen. Att vi står inför oacceptabelt stora globala miljörisker. Att den
gamla modellen är farlig, dyr och oattraktiv. Men få inser magnituden av vår utmaning.
Vi behöver en global transformation tillbaka till holocens säkra spelplan, och det går
alldeles för långsamt. Vi ser inte det politiska ledarskapet vi verkligen behöver. Världen
behöver verkligen en Nelson Mandela för klimat och global hållbarhet. Det har vi inte.
Obama kanske tar chansen – vi får se.
Men det börjar verkligen röra sig i rätt riktning. Vi håller faktiskt på att bryta den gamla
och felaktiga synen, att det skulle råda en motsats mellan miljö och ekonomi. Att hållbarhet är en uppoffring, och miljön får stå tillbaka för att säkra ekonomin och jobben.
Det är så uppenbarligen fel. Men nu börjar vi se att vi vänder på steken. Vi kan ha utveckling, tillväxt och framgång, men inom planetens säkra manöverutrymme. Det sätter
inga hinder för ekonomisk utveckling, men det sätter gränser för hur hårt vi kan slå planeten. Det märktes inte i tredje ronden, men det gör det i den tionde ronden.
Det finns ett stort och växande intresse för denna nya berättelse om hållbarhet som möjlighet, inte börda, om ett nytt paradigm, där planetära gränser inte hindrar utan sätter
positiva ramar för innovation och välfärd. Jag ser starka tecken på att framför allt näringslivet anammar denna nya berättelse om möjligheterna i en omställning till en hållbar
värld. Jag ser det politiska ledarskapet, som hittills halkat efter ordentligt, sakta komma
ikapp. Jag talade med Christiana Figueres, chef för FN:s klimatförhandlingar, för bara
några veckor sedan, och hon bekräftade det som många av oss nu känner. Det blåser en
ny, positiv klimatvind i världen. Paris kommer att leverera ett klimatavtal. Politiska
ledare förstår att vi måste hålla oss under två grader. Jämfört med klimatmötet i Köpenhamn är stämningen helt annorlunda. Nu är det i mycket större utsträckning en möjligheternas dialog.
Ett möte jag hade nyligen med Peter Diamandis, som skapat Singularity University,
etablerat X Prize, ni vet tävlingen om de första kommersiella rymdfärderna, och som
skrivit boken Abundance, påverkade mig starkt. Hans tes, som får stöd av många spännande tänkare, är att om vi nu står inför en ny revolution, en revolution som är digital,
den teknologiska, biologiska revolutionen där molekylärbiologi, nanoteknologi, nya
energisystem, en värld på en tredimensionell digital motorväg, och så vidare. När vi nu
står inför denna revolution, så kan vi antagligen generera överflöd åt alla i världen inom
en generation.
Min enkla tanke är: vad händer om denna nya revolutionens överflöd får ramas in av
planeten? Vad händer om vi går in i denna nya, otroligt spännande revolution, denna
makalösa innovationsresa, som planetskötare? Kan det vara så, att den gamla devisen att
nödvändigheten är innovationens moder, håller även här? Kan det vara så, att om vi
istället för att ställa ett krav på revolutionen, att generera maximal välfärd för människor, ställer två krav: maximal välfärd, ja, inom planetens gränser. Kan det rent av stimulera ännu mer innovation? En ännu större och djupare revolution. Vi vet ju att i princip
alla effektiviseringar av bilar och transportsystem har kommit från olika regleringar
Sommar, Johan Rockström
10/14
inom säkerhet och miljö. Som till exempel katalysatorrening och utsläppsstandarder.
Tänk om planetens gränser på vatten, mark, biologisk mångfald, kan stimulera ännu mer
omvälvande innovationer och teknologiska genombrott.
Jag tror att detta är mycket mer än bara en dröm. Georgetown i Texas, världens oljemecka, har nyligen beslutat att bli helt förnybart. Varför? Av miljöskäl? I Texas? Glöm
det! ”It makes sense”, som lokala politiker säger. Man tjänar på det. Kina genomför nu
en stor reform, där man introducerar en Gross Ecosystem Product som komplement till
BNP, för att sätta värde på naturkapital och hålla sig inom ekologiska röda linjer. Planetens gränser på nationell nivå. Varför? För att säkra ekonomisk tillväxt inom hållbara
ramar. Syftet: att uppnå det ekologiska samhället.
B Team, en koalition av ledande företagsledare som vill vara i fronten av hållbara affärer, initierat av Richard Branson och Pumas VD Jochen Zeitz, annonserade nyligen efter
flera interaktioner med vår forskning om planetens gränser, att de satsar på att nå noll i
utsläpp, inte till 2050, utan till 2030. Varför? För att bidra till en utveckling inom planetens säkra spelplan. De vet att alla företag inte kommer att dra sitt fulla strå till stacken.
Då resonerar de, att de bästa i klassen måste gå före, visa att det lönar sig, och då går
alltså B Team före, något Sverige också borde överväga redan idag.
--Vi lever i en ny världsordning, eller snarare en ny världsoordning, där ekonomisk tillväxt inte längre levererar välfärd för de allra flesta människorna i de rika länderna. Där
vi byggt vår välfärd på ohållbar grund. OECD visar att vi blir inte lyckligare bara för att
vi blir än rikare. Den fattiga majoriteten i världen strävar dessutom efter vår ohållbara
och ohälsosamma livsstil, och all denna olyckliga fixering på konsumtion, som inte gör
oss varken rikare eller lyckligare, ska uppnås med tillväxt som subventioneras av planeten. Snacka om dubbelfel! Nej, vi måste tänka nytt.
”En ekonomi och en teknologisk utveckling, som inte lämnar världen en bättre plats,
med en inbyggd högre livskvalité, kan inte anses framgångsrik.” Det här skriver påven
Franciskus i sin nyligen släppta encyklika om miljö och klimat. Kanske det idag viktigaste dokumentet om en värdig framtid för mänskligheten. Efter en serie konsultationer
med oss forskare, har påven lyckats skriva en lag för katolska kyrkan, som är helt i linje
med vetenskapen. I hans ord: vi hotar skapelsen. Med forskarens ord: vi hotar planetens
stabilitet. I hans ord: en transformation till en hållbar värld, är en resa till en rättvis
värld. Det är en resa av hopp och dignitet. Med forskarens ord: vi har empiriskt stöd för
att vi måste, vi kan och vi vinner på att lyckas. Jag är ateist, men tusan om jag inte
älskar Franciskus!
På papperet blir vi rikare, men inte lyckligare, och det sker på bekostnad av humankapital och naturkapital. Det är en egoistisk, oetisk och oattraktiv utvecklingsmodell,
som varken levererar utveckling eller lycka. I den allmänna debatten porträtteras det här
som ett radikalt tänkande, men det är det inte. Den nuvarande ekonomiska modellen
levererar inte, säger nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz i Bellagio, när jag för
några veckor sedan frågade honom om hans syn på tillväxt och välfärd. Jag ser denna
kris som en otrolig möjlighet. Det kanske rent av är bra att dagens tillväxtförblindade
ekonomiska logik nu så uppenbarligen skadar både planeten och missar målet för oss
människor. Det ger oss så mycket ammunition för att hitta på något bättre.
Jag testar den här tanken på Nick Stern, brittisk ekonom som ledde den så kallade Sternrapporten om kostnaden för världsekonomin av att inte lösa klimatkrisen. FN:s vetenskapliga klimatpanel beräknade nyligen att kostnaden för att lösa klimatproblemet
Sommar, Johan Rockström
11/14
skulle vara löjliga 0,66 procent av världens BNP. Att jämföra med kostnaden att inte
göra nåt på fyra fem procent och högre. Jag undrar vad han tycker om denna extremt
låga siffra. Hans svar får mig att trilla baklänges. Den är alldeles för hög! svarar han.
Jag var förstås helt säker på att han skulle säga att den är för låg, att det kommer att trots
allt kosta mer att lämna oljeeran bakom oss. Nej, säger han, hans bedömning är att vi
kommer att ha negativa kostnader, det vill säga att vi kommer att tjäna pengar på en nollkolekonomi. Förklaringen? För att regleringar av ekonomin, som tvingar oss att hålla
klimatgränsen, kommer att utlösa en flodvåg av innovationer och ny teknologi.
Men för att lyckas måste vi slå hål på myterna. Tänk att det fortfarande finns politiker
som hävdar att billig kol och olja är nödvändigt för jobben, och för fattigdomsbekämpning. Det stämmer inte längre. Det har förstås aldrig stämt, eftersom det endast fungerat
genom att planeten subventionerat tillväxten genom att vi gratis tillåtit oss att förstöra
jordens ekosystem och klimatbalans. Men sol, vind och vatten skapar fler jobb, och är
bättre på att radera fattigdom i kåkstäder och på den afrikanska landsbygden. Det finns
90 000 kolarbetare i USA, men idag finns det 140 000 solarbetare och ännu fler vindarbetare. Det är här framtiden finns. En hållbar framtid är modern, laddad med den
senaste teknologin, den är häftigare, mer demokratisk, renare, mera jämlik, och det är en
hälsosammare framtid.
När världens ledare samlas i Davos varje år, är det inte bensinslukande SUV:ar som
ställs ut, utan det är de coolaste, nyaste elbilarna och den absolut senaste bränslecellsteknologin. För en månad sedan kliver Saudiarabiens chefsförhandlare upp i talarstolen
på klimatförhandlingarna och proklamerar, att när han ser energi regna ner från himlen
på hans huvud, så är det ett tydligt tecken på att oljeeran går mot sitt slut. Saudiarabien,
världens bromskloss nummer ett i klimatförhandlingarna, hyllar solenergin! Sorry,
Vattenfall, ni hängde inte med i svängarna. Kol är en dålig affär. Världen tippar nu mot
en ny, ren energiframtid, och nu sitter ni med Svarte Petter. I parentes, kunde ni ju förstås ha lyssnat på forskningen. En lärdom, om någon, för andra industribranscher, som
fortsätter att försvara kol, olja och naturgas. Dags att sluta backa in i framtiden.
Nu annonserar G7 att klimattoppmötet i Paris måste leverera. Vi ska göra allt för att klara
tvågradersmålet. Det innebär att två tredjedelar av alla kända kol-, olje- och naturgasreserver måste stanna kvar i marken. Det är dags att säga adjö till kol, då det blir värdelöst. Världens största försäkringsbolag, franska AXA, beslutade nyligen att göra just det.
Dra sig ur alla investeringar i kol. För riskfyllt, för kostsamt. Vi måste öppna ögonen.
Olja och kol är vår historia. Sol, vind, vatten är vår framtid, och framtiden är här.
--Unga människor har all anledning att vara arga. Ni är vår framtid, ni är vårt hopp, och
ändå utsätter vi er för oacceptabla risker. Tänk att vi sedan 1955, på två futtiga generationer, era pappor och mammor, jag och mina föräldrar, har urholkat planetens ekologiska jämvikt, och riskerar hela mänsklighetens framtid. Det här är förstås jättejobbigt
att tänka på. Det är ett stort moraliskt ansvar som vilar på mig och min generations
axlar. Det är dubbelt dessutom, eftersom vi riskerar att dra undan mattan inte bara för
våra barn, men även för världens fattiga.
Men det finns lyckligtvis ljus i tunneln, och tiden för ledarskap är nu. Jag är mer övertygad än nånsin, att huvudorsaken till att unga människor lider av klimatdepression, är
inte att de matas med riskerna, utan att de matas med brist på politiskt ledarskap. Om
du, jag, vi visste att alla länder, alla företag var överens om att vi nu ska lämna den
Sommar, Johan Rockström
12/14
fossila eran bakom oss, så skulle det skapa en otrolig entusiasm. Om vi hade reglerna,
som tvingar oss att köra på den motorväg som tar oss dit. Vi måste våga bli just planetskötare. Det skulle inge en otrolig känsla av trygghet. Stimuli till lokal innovation och
kreativitet. Vi behöver en gemensam målbild.
Men den nya berättelsen saknas. Vi har ingen målbild. Än värre, framtiden görs medvetet grumlig. Unga idag itutas, med en nästan obehaglig systematik, en traumatisk berättelse om vår framtid. I film och böcker är den populära trenden alltid densamma. Vi
börjar med att förstöra vår planet. Kvar finns en spillra av befolkningen som försöker
överleva på en fullständigt utarmad och förstörd planet. Eller ännu mera populärt: vi
lämnar vårt hem jorden, för att kolonisera nån annan galax. Det är den röda tråden i
filmer som Avatar, Divergent, Hungerspelen, Interstellar.
Det är dags att skriva ett nytt manus. Ett manus, där vi inte landar på någon annan planet, utan landar igen på jorden. Där vi i tid svänger bort från stupet och räddar vår egen
planet, vårt enda hem. Där vi startar en planetär rörelse, där vi tippar världen till en ny
bana, banan till en hållbar värld, där vi alla lever i harmoni med planeten. Där vi vågar
ställa den raka frågan: vilken klan vill du tillhöra?
Att ta ansvar för miljön porträtteras ofta som en retur till Gollums grotta. Som en uppoffring. Verkligheten är ju helt annorlunda. Vart vill du leva, i Mordor eller Rivendell?
I den skitiga och farliga fossila världen i Saurons grepp, eller tillsammans med Frodo
och Legolas i Rivendell? Det är det, som är ditt och mitt val. Och kanske närmar vi oss
faktiskt en punkt, där världen nu kan tippa i en hållbar riktning.
--Jag sitter och snackar med den globala ledarskapstänkaren Simon Sinek, som svingar
och far agiterat med sina armar. Lagen om hur stora förändringar sker, visar att det går
att tippa världen i en ny, hållbar riktning. När vi övergav slaveriet, rökning i flygplan,
introducerade demokrati, gjorde internet och Iphones till en del av vårt DNA. Tror du
att det skedde efter ett konsensus? Tror du att alla var överens? Tror du att det sanna
vann över förnekelse och köpta åsikter? Icke! säger Simon tvärsäkert. Tvärtom, det var
alltid en engagerad minoritet, en allians av villiga, som visade vägen, som tippade perspektiven till en ny värdegrund. Och i fall efter fall visar det sig, att när mellan 15–18
procent av en befolkning tror på en vision, en idé, är övertygad och ändrar perspektiv,
då tippar samhället, marknaden, potentiellt sett hela världen.
Och då ska du veta, fortsätter Simon, att i varje population finns det cirka två procent
fanatiker. Du vet, det är de som sover 48 timmar på gatan i väntan på nästa Iphone, trots
att man kan köpa den i affären dagen efter. Det är de som är hypermiljöaktivisterna.
Dem har du alltid på din sida. Sen finns det de tio procenten som är pålästa, engagerade,
som är early adopters. De är den övertygade kören, de är kanske som jag själv, och det
blir ju tillsammans tolv procent. Det saknas alltså 6–8 procent för att skapa förutsättningarna för en global hållbarhetsrevolution, agiterar han. Och vart ska de här komma
ifrån? Ja, inte från den andra extrema änden i populationspyramiden, för det kommer
alltid finnas tio procent förnekare. Tio procent, som tror att jorden är platt, att månlandningen är amerikansk propaganda, att evolutionsläran är lögn, att klimatforskningen är
en propagandistisk konspiration. Glöm dem! De är helt ointressanta.
Mittemellan dessa två extremer finns den stora massan – 70 procent av befolkningen. Och
de kan delas in i två kategorier, säger Simon. Den ena är den helt indifferenta gruppen.
Sommar, Johan Rockström
13/14
De har ingen stark åsikt om miljö eller klimat över huvud taget. De köper alltid de
billigaste tomaterna i affären, oavsett vad du säger. Men de klagar inte om miljöskatter
gör hållbar mat billigare. Ja, då blir det ekologiska tomater på tallriken.
Den andra hälften, det är de riktigt intressanta. Det är de som är dina passiva bundsförvanter. De litar på forskningen, de är oroliga, men de är inte aktiva. De följer med,
men de gör inte sin röst hörd. Det är där dina sex procent finns! Nå dem, och du har en
global revolution. För när de kliver på, trillar resten av de passiva vännerna med, och
med dem de indifferenta. Och till sist måste även förnekarna krypa till korset. Och för
att slå spiken i kistan ordentligt, slungar Simon nästan ut, att du når dem inte med en
plan om vad som ska göras, utan om varför du ska göra det! De vill höra din dröm. De
vill höra din vision. De vill veta varför en hållbar värld, är en bättre värld. Prata inte om
alla miljöproblem, berätta om varför vi kan leva bättre på en hållbar planet. Lösningarna, innovationerna, de kommer att komma av sig själva, bara vi sätter visionen. För
när drömmen väl blivit sanning, då fixar sig resten.
Jösses! tänker jag. Vi har ju statistiskt stöd för vad han säger. Opinionsundersökningar
visar att mellan 70–80 procent av befolkningarna i länder som Kina, Indien, Sydafrika,
Brasilien, Sverige, Tyskland, Storbritannien, stödjer klimatforskningen och vill se en
lösning. Och förra året hände det, det som bekräftar att vi kanske är nära att tippa
världen åt rätt håll.
Tidigt på morgonen den 15:e september är jag ute och springer i Central Park – min
absoluta favoritstad för tidig resejoggning. Några få poliser strosar runt lite avslappnat.
Några enstaka kravallstaket sätts upp, lite på måfå. De förbereder för People’s Climate
March, som är annonserat till denna dag. Ännu en liten oförarglig miljödemonstration
inför öppningen av Ban Ki-moons klimattoppmöte i FN:s generalförsamling. Tre timmar senare exploderar Manhattan. Polisen var så relaxade för att man väntade sig ännu
en liten miljödemonstration på kanske 50 000 människor. 400 000 människor gick
genom New Yorks gator denna dag. Den största demonstrationen i USA:s historia.
Betydligt större än Martin Luther Kings March on Freedom för 50 år sedan. Demonstrationer hölls samtidigt i 162 länder i världen, kanske den största manifestationen som
nånsin hållits för en gemensam fråga i världen. Och det var inte bara de två procent
miljöaktivister som demonstrerade, utan det var alla slags newyorkare, alla slags människor runtom i världen. Den tysta majoriteten har vaknat.
Under de senaste 50 åren, har vi gett planeten mer stryk än under hundratusentals år. I
tionde ronden är det dags att inse att vi måste sluta puckla på henne. Det är dags att förvalta planetens skönhet för vår egen framtid. Jag är helt övertygad. Vi kan fortfarande
lyckas. Vi närmar oss en social transformation i världen. Vi närmar oss en tillräckligt
stor minoritet för att tippa världen åt rätt håll.
Det var Sommar i P1 med Johan Rockström. Producent: John Swartling. En lista på
musiken i programmet finns på hemsidan: sverigesradio.se/sommar, där man också kan
lyssna på alla Sommar-program.
Sommar, Johan Rockström
14/14
