Örebro ABF-avdelning 13/4 2011
Om folkbildning
Min egen bildningsväg är som många andras knuten till folkrörelserna, främst
arbetarrörelsen. Den började 1943 med Hammarstrands SDUK, som SSUklubbarna hette på den tiden och med IOGT-logen Fjällvinden.
Några år senare fick jag ett av mina finaste uppdrag, som ordförande i ABFavdelningen. Jag tror att vi bildade det sista ABF-biblioteket. Det var i början av
1950-talet. Lite senare började de kommunala biblioteken få ordentliga resurser
så folkrörelsebiblioteken blev onödiga..
Nästa viktiga steg på min bildningsväg blev Brunnsviks folkhögskola. Där hade
jag den stora förmånen att gå två år under Alf Ahlbergs tid. Han var en stor
humanist och folkbildare. Jag ska berätta en episod om honom. Han berättade en
gång, inte utan indignation, att en LO-ombudsman hade frågat honom vad
svensk arbetarungdom hade för nytta av att läsa filosofi och religionshistoria.
Alf Ahlbergs egna ämnen var allmän historia, religionshistoria, filosofi och
psykologi. På något vidunderligt sätt vävde han ihop dessa ämnen till ett. Man
skulle kunna kalla det ”Människan i hennes sociala och historiska sammanhang”.
Och det är just detta som är kärnan i folkbildningen: Att ge överblick och
sammanhang. Inom parentes sagt: En av ABF:s och andra studieförbunds
viktiga uppgifter just nu är att se till att den klassiska bildningstanken överlever
Björklundepoken i svensk skolhistoria.
Nog om detta. Om ordföranden tillåter skulle jag vilja filosofera en stund om
folkbildningens betydelse hittills och i framtiden.
Författaren Michael Ende låter i boken MOMO en gycklare, Gigi, då och då
framträda för att berätta skrönor. En skröna var så här:
Den store härskaren Marxtenitus Communus bestämde en dag att det skulle
byggas en helt ny värld. Och han tvingade allt folk i världen att börja bygga den
nya världen. Men vad skulle dom bygga av? Ja, det fanns ju bara den gamla
världen. Så bit för bit rev de ner den gamla världen och byggde av det materialet
en ny värld. Men när den nya världen var färdig upptäckte man till sin oerhörda
besvikelse att den nya världen vad den gamla lik. - Jamen hur skulle det kunna
vara annorlunda. Den nya världen var ju byggd av den gamla.
2
Den här skrönan illustrerar varför demokratin har så svårt i portföret i många
länder. Vi ser det idag i Arabvärlden. Vi har sett det i många före detta kolonier.
Vi som var med och försökte förmedla demokratins idéer till en vrå av Ryssland
såg det tydligt.
Den viktiga lärdomen av detta, är att demokrati uppstår inte bara för att man
störtar en diktator. Demokrati uppstår inte ens bara för att man inför allmän och
lika rösträtt. Demokrati uppstår inte om de gamla värderingarna och strukturerna
lever kvar.
Det här förstår man om man studerar den svenska demokratins historia. Den är
en viktig del av folkrörelsernas historia. När den allmänna och lika rösträtten
infördes genom riksdagsbeslut 1919 och 1921, då hade demokratin i Sverige
förberetts av folkrörelserna under ett halvt sekel. Den förbereddes genom en
enorm folkbildningsinsats. Tiotusen och åter tiotusen kvinnor och män hade
genom folkrörelserna fostrats och tränats i demokratins idé och teknik i
studiecirklar och föreningsarbete. Så när den allmänna rösträtten började gälla
var det i stor utsträckning aktiva människor från folkrörelserna som tågade in i
riksdagen, i landstingen och i kommunala församlingar. Dom kunde redan från
början ge demokratin ett reellt innehåll. Det var skillnaden
Demokratin var folkrörelsernas första stora seger i Sverige. Den vanns med
folkbildningen som redskap. Det var ingen tillfällighet att alla stora folkrörelser
skaffade sig egna studieförbund för att genom studiecirklar och föreläsningar
föra ut sina budskap.
I fortsättningen kommer jag att begränsa mitt resonemang till den folkrörelse,
som ABF är en del av, dvs den samlade arbetarrörelsen: partierna och deras
sidoorganisationer, fackföreningar och kooperativa organisationer. Allt det som
räknas till arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsens nästa stora, samhällsomdanande insats var att den banade väg
för välfärdssamhället. De besuttnas och privilegierades kompakta motstånd mot
varje reform på vägen till välfärdssamhället skulle aldrig ha kunna brytas om
inte den samlade arbetarrörelsen med en enorm folkbildningsinsats hade
förankrat reformerna i förnuft och känsla hos en majoritet av medborgarna.
Jag säger medvetet förnuft och känsla. Arbetarrörelsens folkbildning hämtade
sin energi ur två källor. Den ena var kunskap, fakta om verkligheten, om
samhället sådant det var med orättvisor och alla andra brister. Den andra källan
var visionen om ett annat, bättre, samhälle, som var möjligt.
3
ABF:s grundare, Rickard Sandler, skrev 1911 en bok som hette ”Samhället
sådant det är”. Det var den första levnadsnivåundersökningen i Sverige,
föregångare till låginkomstutredning och moderna välfärdsstudier. Med
omfattande statistik visade Sandler upp de enorma inkomst- och
förmögenhetsklyftorna i Sverige. Men, viktigast av allt, han relaterade
barnadödlighet och andra sociala problem till de ekonomiska klyftorna.
Dokumentation som den Sandler tog fram med sin banbrytande bok och
medlemmarnas egna upplevelser av orättvisor och brister var den ena källan,
som gav energi åt arbetarrörelsens folkbildning.
Den andra källan var visionen om ett annat samhälle. Den utgår från en stor
humanistisk idé, idén om alla människors lika värde. Den preciseras i fyra
slutsatser, ledfyrar för politiken.
1. Har alla människor samma värde måste de också ha samma rätt, och praktiska
möjligheter, att direkt eller indirekt påverka beslut, som väsentligt påverkar de
egna livsvillkoren. Och då måste demokratins inflytande sträcka sig längre än
till den nyliberala idén om ”nattväktarstaten”.
2. Har alla människor samma värde måste de också ha samma frihet. Absolut
frihet kan ingen ha. Därför är den viktiga frågan: Frihetens gränser. För den som
accepterar allas lika värde är svaret enkelt: Där min frihet blir Din ofrihet, där
måste frihetens gräns gå. Ingen får ta sig eller köpa sig frihet på någon annans
bekostnad. Men då blir det intressant, för då handlar det om fördelning:
Fördelning av makt, kunskap och materiella resurser. Den som är, eller känner
sig, maktlös är icke fri. Den som inte har kunskap om sina rättigheter och
skyldigheter eller kunskap som svarar mot arbetslivets krav, den är icke fri. Den
som inte vet sig ha pengar till hyran eller uppehället nästa månad är icke fri.
3. Jämlikhet. Absolut jämlikhet kan heller inte uppnås. Naturen är inte rättvis.
Men med politiska medel går det att uppnå jämlikhet i villkoren för framförallt
utbildning, sjukvård, annan vård och omsorg, tillgång till kultur och goda
boendemiljöer. Men då duger inte den nyliberala principen att dela lika åt alla,
dela ut skolcheckar, vårdcheckar osv. Så får det vara upp till var och en att köpa
utbildning, vård och annan service på olika marknader. För den som accepterar
idén om allas lika värde måste principen vara: Jämlikhet i förverkligade
livsvillkor. Det är något helt annat, för då måste man dela olika, eftersom
behoven och förutsättningarna är olika.
4
4. Solidaritet. För att idén om alla människors lika värde ska kunna förverkligas
måste samhället genomsyras av en anda av solidaritet. Solidaritet är förmåga till
empati. Förmåga att känna här inne när det gör ont i en annan människa. Vilja
och förmåga att ta ansvar inte bara för sig själv, utan även för andra. Solidaritet
uppstår mellan människor som är beroende av varandra och som delar
livsvillkor med varandra. Därav följer, att i ett samhälle med djupa ekonomiska
klyftor, där barn från olika ekonomiska och etniska grupper går i olika skolor
och där alla inte är beroende av gemensamt finansierad utbildning, sjukvård och
socialförsäkringar, där uppstår möjligen solidaritet inom olika grupper men inte
i samhället i dess helhet.
Hjalmar Branting beskrev arbetarrörelsens vision som ett uttryck för ”våra bästa
stämningars längtan”. Det är därför den ger känslomässig energi åt
arbetarrörelsens folkbildning.
Med den här återblicken vill jag framförallt säga en sak: Har arbetarrörelsen
med folkbildningen som redskap kunnat anta och vinna dessa utmaningar;
demokratin och välfärdssamhället, då bör den också ha modet och kraften att
anta de ännu svårare utmaningar, som vi nu står inför.
Jag har i ett par ABF-cirklar varit med om att analysera och beskriva fyra
ömsesidigt förstärkande kriser, som bokstavligt talat hotar mänsklighetens
existens.
Den första är den moraliska krisen, som dels innebär att egoism och girighet
allt mer avlöser solidaritet och gemensamt ansvar, dels innebär att våld i olika
former blir ett allt vanligare sätt att ”lösa” konflikter på alla nivåer i samhället.
Den andra är resurskrisen, som innebär att vi förbrukar naturresurser i en takt,
som överskrider naturens förmåga att återskapa resurser. Flera slag av
naturresurser är för övrigt ändliga. Även om norrmännen hittar mer olja i
Barents hav förskjuter det endast marginellt den tidsgräns där oljekällorna sinar.
Utan en långsiktigt hållbar hushållning och en rättvisare fördelning av
naturresurserna föröds livsbetingelserna för kommande generationer. Dessutom
kommer kampen om de återstående naturresurserna att hårdna och brutaliseras.
Kamp om naturresurser har under hela historien varit en eller mindre avgörande
orsak till krig,
Den tredje är miljö- och klimatkrisen, som innebär att vi med nuvarande
omfattning och metoder för produktion och konsumtion släpper ut mer
5
föroreningar i naturen än naturen tål. Därmed hotas de grundläggande
livsbetingelserna på jorden.
Den fjärde är den ekonomiska krisen – en i raden av ständigt återkommande
kriser – som orsakar omätbara mänskliga, sociala och ekonomiska skador, och
som bekräftar att det finns allvarliga systemfel i vårt nuvarande ekonomiska
system.
I Rickard Sandlers anda har vi kunnat bygga under beskrivningen av dessa kriser,
och de hot de utgör, med oemotsägliga fakta. Vi har redovisat en liten del av den
forskning, som finns om alla dessa kriser, inte minst om resurskrisen och
miljökrisen. Det är fakta, som visar, att om inte orsakerna till dessa kriser bryts,
går mänskligheten mot en total katastrof.
Den finländske vetenskapsmannen Georg Henrik von Wrigt sammanfattar
många forskares slutsatser i följande konklusioner: ”Ett perspektiv, som jag inte
anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk
art.” Och han fortsätter: ”Det finns biologer, som anser att människan saknar
inbyggda hämningar, som lägger band på hennes aggressivitet när det blir för
trångt kring det egna reviret eller på hennes smak efter mera, när hon överskridit
gränserna för vad hon behöver för att kunna fortleva. Många, som har blickat
djupt i människosjälen, har talat om en dödsdrift lika stark som viljan till liv. Vi
har ingen god anledning att tro, att de har tagit fel”.
Inför det perspektivet kan det kännas skönt att ta till sig slutorden i Ernst
Wigforss´ ”Minnen”: ”Om framtiden alltid varit oviss kan inte heller nu
katastrofen vara viss. - - - Är mänskan det tänkande rö varom Pascal ha talat,
varför skulle hon då inte ur själva dödens närhet kunna hämta krafter till fortsatt
liv.”
Här har vi den stora utmaningen för framtiden: Att med folkbildningen som
redskap hjälpa det tänkande röet mänskan till insikt om de av oss själva skapade
kriser, som hotar oss. Att med folkbildningen som redskap förmedla visionen av
ett annat samhälle och en annan framtid och med folkbildningen som redskap
skapa det nödvändiga stödet för en politik som undanröjer hoten och anträder
vägen till ett samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.
Folkrörelserna, framförallt arbetarrörelsen, har visat att genomgripande
samhällsförändringar kan genomföras med folkbildningen som redskap. Ingen
ska få oss att tro att det inte är möjligt också för framtiden. Det blir möjligt om
varje kvinna och man i rörelsen engageras i arbetet. För den enskilde innebär det
att ta ansvar för vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn och deras
6
efterkommande. För arbetarrörelsens organisationer handlar det om att
organisera. Att organisera och engagera många fler än nu i ett
folkbildningsarbete, som hämtar energi ur kunskapen om verkligheten och som
hämtar energi ur visionen om ett annat och bättre samhälle.
Till sist: För oss i den mångtusenhövdade skara, som har deltagit i den väldiga
folkbildning, som har förändrat Sverige, har det varit en källa till personlig
utveckling och ett rikare liv. Det är vad också framtidens utmaningar kommer
att erbjuda bärarna av folkbildningen.
Tack kamrater!
