Samuel Edquist m.fl. Samtidshistoriska institutet, Södertörns Högskola
Hur skapas ett historiemedvetande? Svensk historieskrivning
utanför akademin 1930-2000
I projektet studerar vi hur den svenska historien framställts och förmedlats i ett antal
områden utanför universiteten under 1900-talen, nämligen inom
folkbildningsverksamheten, skolböckerna, näringslivet och ungdomslitteraturen.
Under den tid vi arbetat på projektet har vi gjort skilda former av djupdykningar i
materialet och närmare riktat in oss på de bestämda områden som är mest fruktbara
att arbeta med. Vi har exempelvis funnit tydliga prov på hur nationalistiska idéer
genomsyrat skolböckernas beskrivningar av Sveriges historia. Vidare har vi analyserat
intressanta exempel på hur föreställningar om det förflutna Sverige gestaltats i olika
ungdomsböcker, liksom lokal- och hembygdshistoriens starka ställning i svensk
folkbildning och dess säregna sammanflätningar av lokala, regionala och nationella
identiteter. Slutligen har näringslivets egna strategier för att lyfta fram sina versioner av
den svenska historien tagit sig pregnanta uttryck.
Denna forskning är viktig för att problematisera de identiteter som på gott och ont
ständigt skapas och omskapas i vårt samhälle. Ur ett inomvetenskapligt perspektiv
syftar projektet till att berika den redan livaktiga forskningen om historiesynernas och
historieskrivningarnas historia.
Samuel Edquist har inom ramen för RJ-projektet studerat historieanvändning inom
svensk folkbildning under 1900-talet. Det huvudsakliga resultatet av denna forskning
är monografin En folklig historia. Historieförmedling i studieförbund och hembygdsrörelse under
1900-talet. Där undersöks hur svensk historia har förmedlats i första hand i de
folkrörelseanknutna studieförbunden och deras studiecirklar, från ungefär 1920 och
fram till idag.
För att studera likheter och skillnader mellan olika politiska aktörer inom
svensk folkbildning, har Edquist lagt särskild vikt vid Arbetarnas Bildningsförbund å
ena sidan och den politiska bonderörelsens studieverksamhet i Svenska Landsbygdens
Studieförbund och Studieförbundet Vuxenskolan å den andra. Eftersom en stor del av
den historia man sysslat med inom svensk folkbildning utgörs av lokalhistoria, finns en
uppenbar koppling till hembygdsrörelsen. Därför har även denna inkluderats i de mer
ingående delarna av studien. På samma sätt som med studieförbunden analyseras dels
hembygdsrörelsens intellektuella diskurs som den kommit till uttryck i tidskriften Bygd
och Natur, dels ett urval lokalhistoriska verk, särskilt sådana som producerats inom
folkbildningens domäner, det vill säga av studiecirklar.
Eftersom RJ-projektet handlar om historieskrivning utanför akademin, har
Edquist särskilt uppmärksammat de element i folkbildningens förhållningssätt till
historia som utgår just från det faktum att man är en icke-akademisk miljö. Gentemot
1
den akademiska historieskrivningen har man därför under hela 1900-talet haft ett
ambivalent och ibland mycket kritiskt förhållningssätt.
Denna antagonism kan sägas uttryckas i två olika dimensioner. Den ena är
ideologisk: den akademiska historien anses ofta vara ett slags maktens diskurs, gärna
uttryckt som ”historien om krig och kungar”, medan man själv skriver ”folkets
historia” (mer eller mindre i August Strindbergs, Fabian Månssons och Vilhelm
Mobergs anda). Detta är inte uteslutande en vänsterdiskurs, utan den har varit mycket
vanlig även bland folkbildare av exempelvis liberal färg.
Den andra dimensionen är pedagogisk: man betonar gärna att
folkbildningen har ett annat kunskapsideal än akademin. Man har i folkbildningen
ända sedan tidigt 1900-tal lagt stor vikt vid historieskrivningens narrativa eller estetiska
sidor i högre grad än akademin (åtminstone före den postmoderna eller språkliga
vändningen under senare decennier). Därför har man i särskilt hög grad betonat själva
framställningsformen, att den ska vara ”levande” och anknyta till något konkret och
individuellt.
Detta har inneburit ideologiska effekter av intrikat natur. Själva strävan att
vilja breda ut en ”folklig” historia medför en dragkamp om vad man avser med
begreppet ”folk”. Även om folkbildningen är en politiskt heterogen miljö, har denna
folklighetsretorik lett still en sorts samsyn i synen på historien mellan exempelvis
liberaler och radikala socialister. Denna ”populistiska” historieuppfattning – ofta
förenad med nationalism – har därigenom också visat sig ha en desto större ideologisk
kraft. En poäng i sammanhanget är att själva folkbildningstanken påminner om
historiska föreställningar och nationalism då den i många avseenden utgör en sorts
överideologi som förenar olika politiska skikt.
Eftersom antagonismen gentemot den föregivet dominerande
historieskrivningen sker i två dimensioner, leder det till en dynamik som också får
intressanta följder. I modern tid kan paradoxalt nog en historia som i mångt och
mycket påminner om 1800-talets av akademikerna själva frammanade historiemyter –
om folkets och allmogens betydelse för den svenska nationella självständigheten och
demokratiska traditionen – framställas som folklig och antiauktoritär, just eftersom
den kan ställas i motsats till den akademiska historieskrivningen som upplevs som allt
för abstrakt.
Samtidigt ska det betonas att den historia som förmedlats i folkbildningen ofta trots
allt stått ganska nära den historieskrivning som spritts genom universitet och skolor –
ja över huvud taget den ”dominerande” historieskrivningen i Sverige. Folkbildningen
har inte varit en isolerad och välavgränsad samhällssfär, varför den också fungerar som
en prisma för att få en djupare förståelse av hur idéer och föreställningar om Sveriges
förflutna förmedlats i samhället som helhet. I botten ligger alltså en strävan att utifrån
historiebruken i folkbildningen försöka förstå vissa övergripande kulturella och
ideologiska processer i Sverige under 1900-talet.
2
Som nämnts påvisas genom undersökningen hur en särskild folkrörelse- eller
folkbildningsanda har skapat en samsyn inom folkbildningen, särskilt kring
föreställningen om ett särskilt ”folkligt” svenskt kulturarv, och föreställningen om
”folkets historia”. I vidare mening finns en hegemonisk föreställning om ett
”kulturarv” som är höjt över de politiska skiljelinjerna. Under tidigare delar av 1900talet var detta ofta en del i en fostrande strävan att inkludera framför allt
arbetarklassen i nationen, och att inskärpa betydelsen av fredligt samarbete och
kompromisser genom svensk historia.
I det senkapitalistiska eller postmoderna tillstånd som Sverige och
Västvärlden enligt många teoretiker trätt in i de senaste decennierna, har historien som
något höjt över politiska och sociala skrankor fått en annan mening. Det är paradoxalt:
samtidigt har historiekulturen blivit allt mer fragmentiserad och demokratiserad: allt
fler grupper formar sin egen identitet genom det förgångna. ”Historien underifrån”
har inte minst blomstrat inom folkbildningen, exempelvis i de tusentals gräv där du
står-cirklarna inom ABF. Men samtidigt har kulturen allt mer blivit en del av
ekonomin: historia och ”kulturarv” ses i allt högre grad som instrument och resurser
exempelvis städer och bygder som vill marknadsföra sig och locka turister. Edquist
undersöker hur dessa processer inkluderat folkbildningen, som i allt högre grad
samarbetar med offentliga institutioner och näringslivsaktörer kring en i allt väsentligt
avpolitiserad historia. Detta har också skett inom arbetarrörelsens folkbildning, särskilt
från 1980-talet och framåt. Tack vare att Edquist anlägger ett långt tidsperspektiv i sin
undersökning, kan han göra jämförelser över tid för att kvalificera diskussionen om
vad som är nytt och vad som är sig likt i historiekulturen som helhet under 1900-talet.
3
