Mårdhund (Nyctereutes procyonoides)
På bilden syns en mårdhund (Nyctereutes procyonoides).
Foto: Pekka J. Nikkander
Svenskt vardagsnamn
Mårdhund
… och på andra språk
Norska och Danska: mårhund; Engelska: raccoon dog; Tyska:
marderhund; Franska: chien viverrin
Vetenskapligt namn
Nyctereutes procyonoides
Organismgrupp
Ordning Carnivora (Rovdjur), familj hunddjur.
Storlek och utseende
Mårdhunden har ungefär samma storlek som en räv, kroppen är 5580 cm, och svansen 15-25 cm. Vikten varierar mellan årstiderna, på
hösten är den 6-10 kg och på sommaren 4-6 kg. Under vintersömnen
förlorar de ca 25 % av kroppsvikten.
Pälsen är svart-brun på ryggen och gul-brun vid buken. Färgen ändrar
sig inte över året, men vinterpälsen är betydligt tjockare. Den har en
karaktäristisk svart teckning runt ögonen som gör att den påminner om
tvättbjörn trots att de två arterna inte är närmare släkt.
Som det engelska namnet ”racoon dog” indikerar liknar mårdhunden till
utseendet en blandning mellan hund och tvättbjörn. Den är dock
betydligt närmare släkt med hund än med tvättbjörn.
Kan förväxlas med
Mårdhunden kan förväxlas med grävling men spåren skiljer sig genom
att mårdhunden har fyra tår och grävlingen fem. Mårdhunden lämnar
dessutom högar av spillningar som inte liknar någon inhemsk art.
Spår av mårdhund kan förväxlas med liten hund eller katt.
Geografiskt ursprung
Artens ursprungliga utbredningsområde ligger i norra Indokina, östra
Sibirien, Mongoliet, Korea och Japan ner till norra Vietnam. I flera av
dessa länder är den en viktig del av den folkliga mytologin och
sagoberättandet.
Första observation
i Sverige
Mårdhund observerades för första gången i Sverige 1945.
Förekomst i Sverige
Rapporter om att man sett mårdhund i Sverige kommer främst från
jägare i Norrbotten och i enstaka fall även i Västerbotten. 2006 fick man
bevis på att mårdhunden reproducerar sig i Sverige. År 2009 var
mårdhundens sydligaste position tre mil norr om Umeå.
Förekomst utanför det
Idag finns mårdhunden etablerad i nordvästra Ryssland, Finland,
ursprungliga
utbredningsområdet
Baltikum, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och i stort sett hela
Centraleuropa. Förekomst av enskilda individer har rapporterats från
Norge, Danmark, Nederländerna, Frankrike och norra Italien.
Observationerna från Italien tyder på att mårdhunden tagit sig över
alperna. Eftersom mårdhunden sprider sig snabbt förväntar man sig att
den kommer att spridas ytterligare på den europeiska kontinenten.
Troligt införselsätt
Mårdhunden fördes in till forna Sovjetunionens europeiska del för
pälsens skull. Införseln skedde upprepade gånger och till flera olika
områden mellan 1929 och 1955.
Miljö där arten
förekommer
Mårdhunden är anpassningsbar och lever i löv- och barrskog,
jordbrukslandskap och kustlandskap. I sitt ursprungliga
utbredningsområde i Ostasien finns den ofta i öppna landskap med
ängar och jordbruksmark. I områden där den är introducerad tycks den
föredra flod- och sjöstränder, myrmarker och fuktiga skogar.
Mårdhunden är utpräglad allätare, och äter smågnagare, fåglar, fiskar,
groddjur, snäckor, insekter, nötter, bär och frukt. Den är snarare en
asätare än ett aktivt rovdjur. Studier av mårdhunden i Finland har visat
att den väljer olika habitat under olika delar av året. Under
försommaren vistas den i stor utsträckning nära vattendrag och lever i
stor utsträckning på ägg och ungar från markhäckande sjöfåglar. Under
hösten söker den sig mot områden med god tillgång på bär och frukt.
Mårdhundar lever ofta tillsammans i par som håller samman hela livet.
Vanligtvis bor de i gryt som de antingen grävt själva eller övertagit efter
räv eller grävling. Mårdhundar får förhållandevis stora kullar med i
genomsnitt nio ungar per kull. De är nattaktiva och mycket skygga.
Artens nordligaste utbredning begränsas av: en årsmedeltemperatur
omkring 0 °C, ett snötäcke som ligger kvar halva året och ett snödjup
på 80 cm. Med ett varmare klimat förväntas därför mårdhunden lättare
kunna sprida sig längre norrut eftersom snötäcket blir tunnare ligger
kvar under kortare och kortare tid. Vegetationsperioden bör vara minst
150 dagar så att de årsungarna hinner lägga på sig tillräckligt med fett
för att överleva vintersömnen. En kort sommarsäsong leder till hög
dödlighet bland unga mårdhundar. Till skillnad mot andra arter bland
hunddjuren kan mårdhunden gå i ide om den lever i kalla områden
vilket de gör i Finland. I mer tempererade områden som i Tyskland är
de däremot aktiva året om. Även de individer som går i ide vaknar till
då och då och gör korta utflykter från boet.
Förutom människan har mårdhunden i centrala och södra Europa ingen
effektiv predator. Bara räv, grävling, duvhök och havsörn tillsammans
med människans hundar, kan ha en viss effekt på tillväxten av
populationen framför allt genom att attackera ungdjur.
Ekologiska effekter
Mårdhundens framfart kan störa fortplantningen hos markhäckande
arter av fåglar. Eftersom detta häckningsbeteende är vanligt bland
sjöfågel anses mårdhunden vara ett problem i den marina miljön. I
Estland har man visat att mårdhund plundrar bon som tillhör andfåglar.
I vissa områden kan mårdhundens närvaro ha en mycket negativ effekt
på bestånden av grodor och reptiler. Detta har man bl.a. sett på öar i
finländska skärgården.
Mårdhunden är en generalist med brett födoval och förmågan att
utnyttja den föda med störst förekomst. Födobeteendet hos
mårdhunden indikerar att den skulle kunna konkurera med räv och
grävling men studier i Finland och Polen visar att födovalet skiljer sig åt
framförallt under sommaren då det är gott om föda. Mårdhunden äter
främst sorkar, näbbmöss och bär medan grävlingen äter daggmask.
Räven tycks vara en mer strikt köttätare och även välja större byten.
Under vintern när födan till större del utgörs av as kan
födokonkurrensen med andra djur bli mer uttalad i områden där
mårdhunden inte går i ide.
Mårdhunden kan vara bärare av sjukdomar och parasiter, ofta är det
samma smittor och parasitorganismer som sprids av räv och hund. I
den rabiesepidemi som drabbade Finland 1988-89 var mårdhund den
viktigaste vektorn för spridning. I Tyskland lägger man ut föda med
rabiesvaccin och det har haft en markant effekt på antalet
rabiessmittade mårdhundar.
Liksom räv, hund och katt kan mårdhund också sprida dvärgbandmask
(Echinococcus multilocularis). Dvärgbandmasken sprids via ägg i
fekalierna från hunddjur. Levande ägg av dvärgbandmasken finns i
tarmen av smittade djur och om deras avföring kommer i kontakt med
svamp eller bär kan det äggen överföras till människor och resultera i
allvarliga skador på levern
Andra effekter
Eftersom mårdhunden sprider rabies och dvärgbandmask har den en
ekonomisk påverkan på samhället. Då dvärgbandmask kan spridas via
bär och svamp minskar bär- och svampplockning i smittade områden.
Övrigt
Hösten 2008 startade SLU pilotprojektet: ”Mårdhund – förebyggande
naturvård” i samarbete med Naturvårdsverket, Svenska
Jägareförbundet och Länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten.
Syftet med projektet är att ta fram metoder för att upptäcka
invandrande mårdhundar och i förlängningen hindra att arten etablerar
sig i Sverige.
Synen på mårdhunden skiljer sig mellan länder i Europa. I Sverige,
Norge och Danmark får den jagas året runt medan jakten i Finland och
Vitryssland inte är tillåten året runt.
LÄS MER
Informationsbroschyr om mårdhund utgiven av SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet)
http://www2.slu.se/press/2008/mardhund/mardhund_svenskny.pdf
Online Database of the North European and Baltic Network on Invasive Alien Species – NOBANIS
http://www.nobanis.org/Search.asp
Delivering Alien Invasive Species Inventories for Europe
http://www.europe-aliens.org/index.jsp
MER OM BILDEN
Pekka J. Nikkander.
•
Detta faktablad om mårdhund skapades i augusti 2009 av Katja Norén
