”För sent att bli isprinsessa” handlar bland annat om pressen att bete sig vuxet.
Bild: Krzysztof Kopij
Naket och ärligt om
åldersnormer
2015-11-20 | Maya Lagerholm
KULTUR
Skådespelare, regissör, koreograf och scenograf till föreställningen För
sent att bli isprinsessa är alla kvinnor och ett feministiskt
förhållningssätt ger avtryck på innehållet. Det är en föreställning som
både kritiserar och utmanar normer, skriver Maya Lagerholm i sin
recension. I dag och i morgon är sista chansen att se den på Göteborgs
dramatiska teater.
För sent att bli isprinsessa visas på Göteborgs dramatiska teater 19, 20 och 21
november.
Vad krävs för att någon ska räknas som vuxen? Vilka val förväntas du
att göra som 20-åring? Hur ser samhället på att åldras? Dessa frågor
lyfts i föreställningen För sent att bli isprinsessa som nu visas på
Stora Teatern i Göteborg. Föreställningens skådespelare, regissör,
koreograf och scenograf är alla kvinnor och ett feministiskt
förhållningssätt ger avtryck på innehållet. Uppsättningen bjuder på
scenkonst där teater, dans och sång blandas. Redan inledningsvis
hörs skratt från den fullsatta lokalen och föreställningen lyckas ta ett
snabbt grepp om publiken.
Humoristisk igenkänning
Det genomgående temat i föreställningen kretsar kring skam.
Ensemblen, som består av Kristin Falksten, Ida Hackzell och
Hanna Holmqvist, inleder med att ställa frågor som: Varför har du
ingen livförsäkring? När ska du öppna ditt orangea kuvert? Köper du
fortfarande sms-biljett?
Igenkännande leenden syns hos flera åskådare som säkert känner
igen sig i stressen över att inte bete sig som en perfekt och ansvarsfull
vuxen. Vår tids fokus på fasad och yta granskas och kritik riktas mot
hur det i dagens samhälle inte tycks få finnas människor med brister.
Det normkritiska perspektivet genomsyrar hela föreställningen som
på ett skickligt sätt skildrar hur normer ofta kan bli till en osynlig
fotboja som begränsar våra liv.
Samtidigt har vi sett dessa stereotypa skildringar av åldersgrupper
som tonåringar och medelålders män otaliga gånger tidigare.
Föreställningen lyckas inte riktigt med att ge någon ny infallsvinkel
på ämnet utan hamnar stundtals i upprepandets fälla. Men att dessa
skildringar ger en humoristisk prägel som lockar till skratt går inte att
komma ifrån.
Framförandet är fysiskt i sin karaktär och den kroppsliga
gestaltningen har en central del. De dansnummer som bjuds på känns
dock något utdragna. Skådespelarna må vara synkade och
genomförandet är det inget fel på, men de ger en känsla av utfyllnad
snarare än innehåll. Då känns dialogerna och de mer traditionella
teaterscenerna mer färggivande. Som när den 35-åriga kvinnans
panik över att hon ännu inte har fått barn gestaltas. Eller den iskalla
insikten hos en 92-åring om att livet är förbi. I scener som dessa
lyckas föreställningen med att beröra och skrattet som då fastnar i
halsen får en djupare betydelse.
Uppsättningen lyckas även med att ge en bild av hur komplex
identifikationen med sin ålder kan vara. Det framhålls att du kan ha
överflöd av vuxenpoäng och ändå känna dig som en liten flicka när du
gråtandes ropar på mamma i förlossningssalen. Denna skildring av
ambivalenta känslor kring ålderstillhörighet är en intressant aspekt
som möjligen kunde ha getts mer utrymme.
Feministiska reflektioner
En feministisk analys präglar föreställningen då det lyfts fram hur
samhällets förväntningar och krav slår hårdast mot kvinnor. Vi tas
med till KBT-kursen för utmattningsdepression där endast kvinnor
befinner sig. Det poängteras att detta inte är någon slump. Kvinnor i
40-års åldern tvingas att gå på knäna när dygnets timmar inte räcker
till för karriär, hemarbete, primärt ansvar för barn, sociala relationer
och allt annat som förväntas uppfyllas av en vuxen kvinna. Trots ett
allvarligt ämne som kvinnors ohälsa bibehåller föreställningen sin
humoristiska prägel. Som när en av skådespelarna utbrister: ”Kvinnor
i kris är patetiska, män i kris får laga mat nakna i tv”.
Även frågor kring klass och ålder diskuteras. Att leva upp till rollen
som en passande vuxen kan vara extra svårt med en tunn plånbok.
När du inte ha råd att bjuda tillbaka på middag eller när du inte kan
resa utomlands någon gång per år tappar du även i värde som vuxen.
Intersektionen mellan ålder och andra maktordningar framförs här
på ett skarpsynt sätt. Under dessa sekvenser där maktrelationer synas
blir det som mest intressant. Även avslutningen lyfter föreställningen
med frigjordhet och glädje. Under denna flyger kläder av och trosor
med mensfläckar bärs här utan någon som helst antydan till
skamkänslor. I denna stund lyckas föreställningen inte bara att
beskriva normer, utan att även utmana dem. För sent att bli
isprinsessa blir i sådana stunder ett utsökt exempel på hur teater kan
fungera som en kritisk röst i samhällets öra.
