PSALM 199
T Johan Ludvig Runeberg 1855. Bearb.
M Burkhard Waldis 1553
2.
När annat som vi finner värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förrän afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först blev grundat.
3.
Det bräcks av ålder ej och tid,
om den ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Det stannar oförändrat kvar
när allting annat farit.
Det inget annat slutmål har
än Gud, som början varit.
4.
Det kära ord, det enkla ord,
hur kan vi det förgäta?
Var finns en visdom på vår jord
som sig därmed kan mäta?
Var ger oss världen sådan grund,
där vi vårt liv kan bygga,
som ordet ur Guds egen mun,
det eviga och trygga?
5.
Har du det ordet sökt till stöd
när andra stöd har svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit?
Då vet du vad du tryggas vid,
var du ditt fäste finner.
Då känner du en ort av frid,
dit inga sorger hinner.
6.
Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja,
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup det klara
och känner att hans hem det är,
där han i fröjd får vara.
7.
Välsignat vare, Gud, ditt namn
och utan ände prisat
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ena har, den andra lik,
ju det som mest må skattas.
