Mellan konservatism och nationalsocialism

Mellan konservatism och nationalsocialism Sveriges Nationella Förbund 1930-1990
Syftet med det här föreslagna projektet är att beskriva och analysera den organisatoriska och
idémässiga utvecklingen inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund/Sveriges Nationella Förbund (SNU/SNF) åren 1930 till 1990, vilket aldrig tidigare gjorts. Förbundet bildades redan 1915
som ett fristående ungdomsförbund till Högerpartiet, men kom 1934 att ombildas till ett
självständigt politiskt parti som i och med en mer extremistisk politisk hållning kom att hamna
mellan konservatism och nationalsocialism. SNF utvecklades aldrig till ett renodlat nazistparti
utan rörde sig i en slags gråzon mellan konservatismen och nationalsocialismen, vilket gör
förbundet intressant ur ett politiskt ideologiskt perspektiv. Partiet hade som mest, i mitten av
1930-talet, ca 40 000 medlemmar vilket innebär att det var det särklassigt största så kallade
nationella partiet och partiet var också det enda av dessa som var representerat i riksdagen.
Förbundet har bedrivit verksamhet in på 1990-talet. Under vissa perioder kan partiet sannolikt
karaktäriseras som ett högerextremistiskt parti vilket exempelvis Heléne Lööw gör i sin
avhandling Hakkorset och wasakärven (1990). Vi ser idag såväl nationellt som internationellt att de
högerextremistiska idéerna fortfarande är levande och i flera fall utgör en inflytelserik politisk
kraft. Som exempel kan nämnas Front National i Frankrike, MSI/Alleanza Nationale i Italien,
Vlaams Blok i Belgien, Die Republikaner i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige. Högerextremismen har också visat sig vara en politisk kraft i medvind i dagens Öst- och Centraleuropa. Det projekt som här föreslås har ambitionen att belysa en del av bakgrunden till dagens
situation med fokus på Sveriges viktigaste organisation av detta slag.
Eftersom det dels inte finns någon tidigare forskning specifikt om SNF, dels under senare år
har märkts ett ökande allmänt intresse för ämnesområdet som sådant, torde detta forskningsprojekt vara både vetenskapligt och samhälleligt angeläget. En studie av SNF skulle alltså
för det första utgöra en värdefull pusselbit i kartläggningen av den generella politiska historien i
Sverige främst under mellankrigstiden och krigsåren och för det andra bidra till en ökad kunskap
om den organisatoriska och idémässiga kontext i vilken den svenska nationalsocialismen var
verksam. För det tredje skulle en studie av SNF även kunna belysa hur ett mer bildat skikt av
Sveriges befolkning under mellankrigstiden kunde förhålla sig till frågor om nationen, staten,
folket och demokratin i och med att SNF bland sina medlemmar kunde räkna en stor andel
personer ur den bildade medel- och överklassen. För det fjärde är det möjligt att genom en
studie av SNF på ett mer generellt plan belysa det ideologiska gränslandet mellan konservatism
och nationalsocialism både med avseende på likheter och skiljelinjer.
Även sett ur ett internationellt perspektiv är en studie av det slag som här skisseras av stor betydelse. Huvuddelen av den internationella forskningen inom området har traditionellt främst
fokuserat på den italienska fascismen, den tyska nationalsocialismen och den spanska
nationalsyndikalismen. Dock har under senare år ett ökande intresse för förhållandet mellan
konservatism och fascism/nationalsocialism kunnat märkas. För exempel se Martin Blinkhorn
(red.), Fascists and Conservatives (1990). Denna problematik berörs också i det pågående svenska
forskningsprojektet ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”. Detta
projekt finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och sysselsätter bland andra docent Göran
Dahl, sociologi i Lund och Fil Dr Conny Mithander, idéhistoria i Karlstad. Kontakter med detta
forskningsprojekt har från min sida etablerats, eftersom det här föreslagna projektet om SNF
mycket väl kompletterar Dahls och Mithanders forskning. Det finns även ett internationellt
intresse för forskning på svenskt källmaterial, och en studie som dels studerar gråzonen mellan
konservatism och nastionalsocialism, dels är baserat på svenskt källmaterial är alltså av internationellt intresse. Projektet är därför tänkt att resultera i någon eller några artiklar på engelska i internationella tidskrifter och presentationer vid internationella konferenser.
Studieobjektet och dess kontext
Bakgrunden till ombildandet av SNU 1934 var att förbundet mot slutet av 1920-talet efter
kontakter bland annat med den tyska nationalsocialistiska rörelsen började röra sig mot mer
extremistiska politiska uppfattningar, vilket kulminerade under tidigt 1930-tal. Reaktionerna lät
inte vänta på sig, och Högerpartiet tog avstånd från förbundet och bildade en ny ungdomsorganisation. När förbundet efter ombildningen till ett självständigt parti 1934 deklarerade
avsikterna att ställa upp i allmänna val fick man med sig tre av högerns riksdagsmän in i det nya
partiet. Detta faktum gav SNF initialt ett stort övertag gentemot de svenska nazitpartierna som
saknade representation i riksdagen. Detta varade dock bara fram till 1936, då SNF förlorade
riksdagsmandaten.
Fram till år 1940 kan SNF sannolikt betraktas som ett högerextremistiskt parti. I samband
med förbundsstämman 1940 inleddes dock en svängning inom SNF mot en mer
nationalsocialistisk hållning. Under hösten detta år anordnade SNF en konferens med inbjudna
gäster från ett antal övriga nationella organisationer, och under denna konferens ställdes frågan
dels om SNFs inställning till en radikal politisk omvälvning och till Nazityskland, dels om
förbundets ställningstagande i rasfrågan på sin spets. Resultatet blev att SNF alltmer kom att
orientera sig mot den nazistiska idévärlden. Som en konsekvens av denna politiska omsvängning
kom emellertid vissa av förbundets tidigare ledargestalter att lämna rörelsen. Redan 1937 hade
dock SNF visat var de huvudsakliga ideologiska preferenserna låg i och med sammanslagningen
med det fascistiska Riksförbundet Det Nya Sverige som leddes av Per Engdahl. Sammarbetet
bestod fram till år 1941 då Engdahl definitivt bröt med SNF och istället bildade organisationen
Svensk Opposition. År 1980 upptogs dessa kontakter igen då Per Engdahl blev ordförande för
SNF, vilket ledde till stora konflikter inom förbundet som under 1980-talets början kom att bestå
av tre inbördes stridande fraktioner.
Till SNF hörde även de två tidningarna Nationell Tidning och Dagsposten/Fria Ord. Veckotidningen Nationell Tidning började utkomma 1930 och utgavs fortfarande i början av 1990-talet.
Dagstidningen Dagspostens utgivning inleddes i december 1941 och fram till 1945 fick tidningen
ekonomiskt stöd från Nazityskland. 1952 ombildades tidningen till Fria Ord och började
utkomma på veckobasis. Även Fria Ord utkom fortfarande i början av 1990-talet.
SNF utgör en av de viktigaste organisationerna inom den svenska så kallade nationella
rörelsen. Detta begrepp används frekvent som en självkaraktäristik från 1930-talet och framåt
och är en slags samlingsbeteckning. Den nationella rörelsen består av en kärna som är relativt lätt
att definiera och som omfattar organiserade nazister, fascister och högerextremister, däribland
alltså SNF. Förutom denna hårda kärna består rörelsen av ett antal ytterligare organisationer och
personer som kan sägas vara lösare knutna till en gemensam värderingsmässig och politisk
plattform. De viktigaste av dessa andra organisationer var under mellankrigstiden Samfundet
Manhem, Riksföreningen Sverige-Tyskland och Svenska Antisemitiska Föreningen.
Den politiska plattform som utgör grunden för den nationella rörelsen är för det första
extremnationalistisk. För det andra hyser man inom rörelsen tydligt antiparlamentariska och
antidemokratiska värderingar, vilket innebär att den traditionella politiska högern som sådan inte
kan räknas till den nationella rörelsen, trots att vissa av högerns anhängare periodvis kunde visa
nationella sympatier. För det tredje förfäktar den nationella rörelsen en elitistisk syn på samhälle
och politik, något som är nära sammanknippat med den antidemokratiska hållningen. För det
fjärde finns det inom rörelsen en skarp kritik av det samtida samhället såväl politiskt som socialt
och kulturellt. I de allra flesta fall är denna samtidskritik antimodernistiskt färgad, men det finns
undantag från detta hos vissa grupperingar.
Rastänkande, rasideologi och antisemitism är mycket vanliga inslag i den nationella rörelsen,
men de är inte nödvändiga karaktäristika, vilket kan sägas höra samman med att varesig fascism
eller högerexremism i grunden är rasideologiska politiska rörelser. Dock kan det på goda grunder
antas att flertalet av tidens propagandistiska antisemiter och rasideologer kan räknas in i den
nationella rörelsen eftersom de även delade rörelsens grundhållning. I det närmaste genomgående
fanns också under mellankrigstiden och krigsåren en stor beundran för Tyskland och en
tysklandsvänlig hållning under kriget, men även här fanns undantag och nyanser.
Tidigare forskning och källmaterial
Den enda tidigare forskning som direkt rör SNU/SNF är Eric Wärenstams avhandling Sveriges
Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928-1934 (1965). Denna avhandling rör dock bara
SNU/SNFs tidiga utveckling, och den har även ett antal år på nacken. Sett i ljuset av de senaste
decenniernateoriutveckling inom området och med hänsyn tagen till nyare forskning om den
nationella rörelsen är en förnyad undersökning av SNUs utveckling fram till brytningen med
högern dock motiverad. Någon ingående studie över SNF efter 1934 finns som tidigare nämnts
inte. SNF berörs endast översiktligt i ett antal arbeten som främst behandlar svensk nazism,
vilket även något felaktigt har bidragit till att SNF setts som ett nazistparti. Bland dessa kan
nämnas Holger Carlsson, Nazismen i Sverige (1942), Armas Sastamoinen, Nynazismen (1966), Eric
Wärenstam, Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 (1970), Heléne Lööw, Hakkorset och
wasakärven (1990) och Svensk nazism 1980-1995 (1998) samt ett kommande arbete som behandlar
svensk nazism 1925-1980, Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget (1996) och
Karl N. A. Nilssons båda böcker Svensk överklassnazism 1930-1945 (1996) och Överklass, nazism och
högerextremism 1945-1995 (1998).
Det källmaterial som kommer att ligga till grund för studien är för det första partitidningarna
Nationell Tidning och Dagsposten/Fria Ord. För det andra ska övrigt tryckt material i form av
böcker, pamfletter och artiklar som kan knytas till förbundet i sig samt till dess ledande personer
behandlas. Vad gäller arkivmaterial finns omfattande samlingar på Riksarkivet respektive
Krigsarkivet, men kompletterande sökningar behöver göras. På Riksarkivet finns SNFs arkiv för
åren 1933-41, samt personarkiv efter Rütger Essén, Gustaf Borgström, August Hessler och Elmo
Lindholm. På krigsarkivet finns motsvarande material från Carl-Eric Wilcke. Vidare ska även
relevant hemligstämplat material i Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelnings (SÄPOs) arkiv gås
igenom. Här finns bland annat stora arkivmaterial som rör partiorganisationen, personakter över
de ledande gestalterna, akter som rör tidningsorganen samt övergripande rapportmaterial.
Studiens uppläggning och frågeställningar
Projektet kommer att omfatta perioden 1930-1990, men fokus kommer att ligga på perioden
1930-1950 eftersom det är under denna period som förbundet är som störst. Det är även denna
period som är mest intressant ur ett politiskt idéhistoriskt perspektiv eftersom SNF under dessa
två decennier genomgår de största ideologiska förändringarna, brytningen med högern och
närmandet till nazismen. En ingående studie av SNFs ideologiska budskap under dessa år satt i
relation till svensk konservatism och nationalsocialism - i viss mån även svensk fascism - torde
också säga en del om den konservativa och nazistiska idéutvecklingen under samma period.
Som referensmaterial för att kontrastera SNF mot den svenska nazismen kommer material
från de största nazisttpartierna Svenska Nationalsocialistiska Partiet (1931-36), Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk Socialistisk Samling (1934-50) och Nationalsocialistiska
Blocket (1933-38?) att användas, liksom den tidigare forskning av bland andra Heléne Lööw, Ulf
Lindström och Eric Wärenstam som finns på området. Vad gäller den svenska fascismen
kommer referensmaterialet främst att vara Riksförbundet det nya Sverige och Svensk opposition.
Som konservativ referenspunkt kommer främst Högerpartiet att användas, men även samtidens
svenska radikalkonservatism kommer att beröras. Studien är även tänkt att innehålla en internationell komparation, där SNF kommer att jämföras främst med det österrikiska Vaterländische
Front och det franska Action Française.
Studien av SNF är tänkt att huvudsakligen omfatta tre olika perspektiv, ett organisationshistoriskt, ett presshistoriskt och ett politiskt idéhistoriskt perspektiv. Det första perspektivet omfattar
frågeställningar om partiets egen utveckling och dess position och betydelse inom den nationella
rörelsen i stort, samt frågeställningar om partiets sociala, geografiska och könsmässiga
sammansättning. Det andra perspektivet ska belysa pressorganen Nationell Tidning och Dagsposten/Fria Ord, deras spridningsmönster och positioner. Det tredje perspektivet slutligen
kommer att betraktas som det viktigaste, och ska belysa SNFs idéinnehåll, idéutveckling och
relationer till svensk konservatism och nationalsocialism samt till den internationella kontexten.
Den kanske viktigaste och övergripande frågeställningen här gäller hur SNF politiskt skall
katogoriseras, det vill säga om partiet generellt sett eller periodvis kan sägas vara
högerextremistiskt eller om det skall räknas till den fascistiska gruppen (för definitioner se
nedan). Vidare frågeställningar är vilken stats- och nationsuppfattning SNF företräder och vilka
konsekvenser detta får för synen på parlamentarism och demokrati, vilken samhälls- och
människosyn som finns inom förbundet och vilka konsekvenser detta får för synen på förhållandet mellan könen, hur man förhåller sig till frågor om modernitet och modernism och om
förbundet företräder en specifik estetisk grundsyn. Speciell uppmärksamhet kommer att ägnas åt
hur SNF behandlar och förhåller sig till rasfrågan och den inhemska rasistiska och rasvetenskapliga traditionen samt till antisemitismen, och här kommer jag att anknyta till den
forskning som presenteras i min doktorsavhandling.
Teori och metod
För analysen av SNFs idéinnehåll och -utveckling kommer jag att använda mig av en
hermeneutisk kombination av förklaring och förståelse som har inspirerats av Paul Ricoeur och
talaktsfilosofin samt av Lennart Olausson, och som skulle kunna beskrivas helt enkelt som ett
ganska traditionellt idéhistoriskt tillvägagångssätt.1 Förståelsen har traditionellt kopplats samman
med den humanistiska vetenskapen och för tidigare hermeneutiker som exempelvis Wilhelm
Dilthey utgjort själva grunden för hermeneutiken, medan förklaringen traditionellt kopplats till
den naturvetenskapliga forskningen. Genom denna uppdelning har en föreställning om att förståelse och förklaring är oförenliga uppstått, men Ricoeur menar att förståelsen och förklaringen
inte är antagonistiska motpoler utan komplement till varandra. Olausson använder inte
begreppsparet förståelse och förklaring utan förklaring och beskrivning, men i grunden handlar
det om samma sak även om Olausson i sitt resonemang rör sig längre från texten i sig än
Ricoeur. Olausson påpekar att idéhistorisk forskning till stor del består av beskrivningar på olika
nivåer som utgår från den text man behandlar, och han ser fyra olika nivåer av beskrivningar.
Dessa nivåer är texten, individen/författaren, den intellektuella kontexten och den
socioekonomiska kontexten. De två sista av dessa nivåer pekar på något som måste sägas vara
centralt inom idéhistorisk forskning nämligen vår strävan efter breda kontextualiseringar.
Olausson sammanfattar sedan med att säga att idéhistorikern för att uppnå förståelse använder
sig av beskrivningar på olika nivåer enligt vad han kallar Dagobertmodellen, ”vilket i princip kan
jämställas med en förklaring, och som består av överlagrade och sammanvävda beskrivningar.”
Det centrala inom idéhistorisk forskning har traditionellt varit texter, och så är fallet även i det
här föreslagna projektet. Vad som utgör en idéhistoriskt intressant text är svårt att fastställa
eftersom idéhistorikern dels arbetar med texter av många olika slag dels arbetar med flytande
gränser mellan primära och sekundära texter. Som Lennart Olausson riktigt påpekar kan en viss
text även inom ramen för samma forskningsuppgift fungera både som en källa och som en
sekundärtext beroende på det aktuella perspektivet. Syftet med läsning av olika texter är generellt
inom ämnet och även i min forskningsuppgift att skapa en förståelse av vad texten vill säga, men
även av det historiska fenomen som den aktuella texten kan ses som en representant för. För att
åstadkomma detta använder sig idéhistorikern allmänt av teorier av olika slag. Den teori som
utnyttjas används alltså som ett redskap för att uppnå ökad förståelse, syftet är inte att verifiera
eller falsifiera en teori genom konfrontation med ett empiriskt material.
1 Paul Ricoeur, Från text till handling (Stockholm 1993), speciellt essäerna ”Vad är en text?” och ”Förklara och förstå: Text - handling historia” samt Lennart Olausson, ”Från text till text. Om idéanalys, förklaringar och beskrivningar i idéhistorien” i Lennart Olausson (red),
Idéhistoriens egenart. Teori- och metodproblem inom idéhistorien (Stockholm/Stehag 1994).
För att kunna analysera en text eller ett tänkande utifrån dessa premisser, krävs en
hermeneutisk förståelse och en inlevelse i tankegångarna som förutsätter att man ser på det
aktuella tänkandet - som kan vara mycket främmande - som om det vore riktigt. Det är alltså viktigt, för att åter anknyta till Ricoeurs terminologi, att analysen innehåller en stor dos av försoningens hermeneutik. Man bör dock vara noga med att det försonande angreppssättet inte i sin tur
övergår i ett urskuldande, och för att undvika detta menar Ricoeur att försoningens hermeneutik
måste kombineras med och balanseras av misstankens hemeneutik. Genom att som forskare
växla mellan en försonande och en misstänksam läsning av texten går det, om man får tro
Ricoeur, att komma åt ”textens sak”. Även Olausson talar om att den inledande läsningen av en
text vinner på denna växling mellan inkännande och skeptisk läsning. Dock menar Olausson helt
riktigt att idéhistorikerns arbete inte bör stanna vid omedelbar textläsning utan även innehåller
viktiga moment av kontextualisering, och Olausson menar i detta sammanhang att det är detta
som som skiljer ut den idéhistoriska forskningen: ”Den goda idéhistoriska forskningen kan inte
nöja sig med enbart en inomtextuell tolkning. Den kräver kontextualisering [...] och det är inom
detta område som jag tror att idéhistorikern har sin främsta kompetens.”
Konservatism och nationalsocialism
Sveriges Nationella Förbund var som tidigare nämnts inget nazistparti utan verkade i gråzonen
mellan konservatism och nationalsocialism/fascism. För projektet i sin helhet är det därför
essentiellt att inledningsvis ställa frågan vad konservatism respektive nationalsocialism är. Vad
gäller konservatismen kommer här bara några mycket övergripande kommentarer att göras då jag
ännu inte är helt uppdaterad på den nyare forskningen. Vad gäller nationalsocialismen kan
däremot en fylligare beskrivning ges, liksom en översikt över den snabba teoriutveckling som
skett inom detta område under det senaste decenniet.
Konservatismen kan lika lite som andra politiska ideologier enkelt sammanfattas i en enkel
formula, men vissa gemensamma drag och utgångspunkter kan ändå spåras. Den mer
programmatiska konservatismen kan sägas ha formulerats efter franska revolutionen och var
huvudsakligen en reaktion på revolutionen, dess politiska budskap och praktik. Bland konservatismens tidigaste företrädare bör främst fransmannen Joseph de Maistre och engelsmannen
Edmund Burke nämnas. Konservatismens viktigaste paroller kan sägas vara staten, nationen, eliten, historien, helheten, ordningen, särarten och friheten. Den privilegierade elitens frihet ansågs,
och anses fortfarande inom vissa läger, hotad av det framväxande ”massamhället” . Det handlade
alltså inte om att försvara friheten för alla människor enligt någon slags frihetsmaximeringskalkyl,
utan om att försvara de privilegierade klassernas frihet mot angrepp. Konservatismen kan sägas
utgå ifrån en föreställning om ett antal motsatsförhållanden, där idealism - materialism,
samhällsorganism - klassamhälle, helhet - särintressen, elit - massa och nationalism internationalism är de viktigaste. Konservativa intressen säger sig företräda de första leden i dessa
motsatspar, och de andra leden karaktäriseras ofta som hot mot det goda samhället. Dessa
utmålas också ofta som karaktäristiska för konservatismens politiska fienders uppfattningar, såväl
inom det liberala som det socialistiska lägret.
Konservatismens huvudmotståndare är till en början liberalismen, och konservatismen
uppstår i konflikt med den framväxande liberalismen som ett försvar för de rådande eller
förrevolutionära samhällsförhållandena. I så måtto är den tidiga konservatismen uttalat
reaktionär, den strävar efter att återskapa och bevara ett tidigare politiskt system. Genom
historien kommer dock konservatismen att kopplas samman med vissa grundläggande
värderingar, och förlorar i många fall sitt ursprungliga reaktionära drag.
Konservatismen i renodlad form har ett starkt inslag av ”common sense-tänkande”, och
avvisar alla utopiska inslag i det politiska budskapet. Det finns också tidigt en skepsis mot
intellektualism, vilket åtminstone till en viss del kan förklaras med att intellektualism under det
sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet lätt kopplades samman med upplysningen och franska
revolutionen. Konservatismen motarbetar också generellt jämlikhetssträvanden, eftersom dessa
strider både mot den elitism som finns inom konservatismen och mot konservatismens
samhällsuppfattning. Människan kan inte vara jämlik i ett organiskt samhälle, och många gånger
rättfärdigades denna uppfattning med, att ojämlikheten på jorden uppvägdes av alla människors
likhet inför skaparen i livet efter detta. Det finns också en motsättning mellan frihet och
jämlikhet som inte bara uppmärksammades av konservativa tänkare, utan även av liberaler som
exempelvis Alexis de Toqueville.
I förlängningen av konservatismens motstånd mot jämlikhetssträvandena ligger också ett
motstånd mot demokratin, som i stort sett upprätthölls fram till 1920-talet. Ungefär samtidigt
som konservatismen accepterar demokratin sker i många länder en viktig svängning inom
konservatismen, nämligen från betonandet av den starka staten till ifrågasättande av stark
statsmakt. Här påverkar givetvis pragmatiska överväganden till stor del, eftersom den politiska
makten under 1900-talets början mer och mer hamnade hos liberala och socialdemokratiska
krafter. Men det finns också djupare liggande förklaringar. En viktig förklaring finns i den
konservativa uppfattningen om den långsamma historiska samhällsutvecklingen som måste
respekteras, vilket också hade gjorts under tider då statsmakten kontrollerades av konservativa
politiker. Staten hade då fungerat som en förlängning av eller en garant för en sund
samhällsutveckling, och borde följaktligen vara stark. Men med den skiftande politiska makten
riskerade staten nu att bli ett hot mot samhällsorganismen, och måste därför motarbetas. Lite
tillspetsat kan man säga att staten nu förvandlats till ett redskap i den populistiskt agerande
massans tjänst, vilket fick många konservativa att hysa närmast apokalyptiska farhågor inför
framtiden vilket kan ses som en viktig förklaring till att många konservativa även kunde ta steget
över till fascismen.
Generellt brukar inom den internationella forskningen beteckningen fascism användas som en
övergripande term för den grupp av politiska rörelser som uppstod i flertalet av mellankrigstidens
europeiska länder och som huvudsakligen brukar karaktäriseras utifrån den italienska fascismen
och den tyska nationalsocialismen. Anledningen till att termen fascism brukar användas är inte att
den italienska fascismen nödvändigtvis uppfattas som mönsterbildande även om detta också är
vanligt, utan att denna rörelse var den första egentliga rörelse som utkristalliserades.2 För att skilja
mellan den generiska fascismen som övergripande kategori och den italienska varianten brukar
den senare ibland skrivas Fascism. Jag kommer här att ansluta mig till detta språkbruk, även om
det ibland kan förvirra, eftersom detta är vedertaget.
Vad gäller fascismen måste det först och främst fastslås att fascismen är en politisk ideologi i
samma rätt som konservatism, anarkism eller socialism. Detta har dock inom tidigare fascismforskning inte varit givet, och när den israeliske experten på fransk fascism Zeev Sternhell i
mitten av 1970-talet lanserade ett ideologibaserat fascismbegrepp var detta mycket kontroversiellt, och det skulle så förbli en bra bit in på 1980-talet. Inom tidigare forskning har fascismen
istället setts som en socioekonomisk strukturell dysfunktion, ett resultat av kapitalismens eller det
moderna samhällets kris, en negation av moderniteten, en slags massans patologi, inkarnationen
av ondskan eller en våldsförhärligande militarism. Gemensamt för tidigare forskning kan sägas
vara att fascismen har förklarats utifrån vad Conny Mithander och Göran Dahl kallar ”ett externt
forskningsperspektiv”, alltså av yttre faktorer. Mithander och Dahl påpekar också att
fascismforskningen tidigare utmärkts av ett moraliserande drag.3
Inom modernare forskning råder dock enighet om att fascismen är att betrakta som en fullvärdig ideologi som utifrån en filosofiskt vetenskaplig legitimeringsgrund förfäktar en sammanhängande vision om hur det ideala samhället ser ut och vilka medel, politiska och andra,
som ska användas för att uppnå detta idealsamhälle. Fascismen utgör vidare en integrerad del av
den tid och det sammanhang den växer fram i, den är alltså relaterad till såväl andra politiska
ideologier som till den socioekonomiska, filosofiska och vetenskapliga kontexten i stort såväl
synkront som diakront och utgör alltså ingen historisk parentes eller abnormitet. Liksom andra
2
3
Stanley G. Payne, A History of Fascism 1914-45 (London 1997), 7.
Conny Mithander & Göran Dahl, ”Vem är fascist och vad skall vi göra åt honom?”, Tvärsnitt (1998):4, 40ff.
politiska ideologier definieras fascismen i realiteten genom sina organisationer, och inom
forskningen råder delade meningar om huruvida man kan tala om fascism innan dess distinkta
organisationer växer fram.4 Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv är det dock rimligt att anta att
ideologin mycket väl kan föregå dess organisationer och dess uttolkning inom en social rörelse.
Frågan vad denna fascistiska ideologi egentligen innebär kan sägas vara den hetaste diskussionspunkten inom modernare forskning, och sökandet efter ett fascismens ideologiska minimum har till dags dato avsatt ett antal mer eller mindre lyckade definitionsförsök. Det råder dock
ganska stor enighet om att kärnan i fascismens idealtypiska minimum står att finna i föreställningen om en nationell återfödelse, vilket även är en tolkning som jag ansluter mig till.
Mithander och Dahl uttrycker detta som ”myten om en nationell ’pånyttfödelse’ efter en period
av förment nationell (politisk, kulturell, social) ’dekadens’.”5 Denna definition kan inte sägas vara
heltäckande ens för att beskriva fascismens minimum, men uttrycker dock själva kärnan i
fascismen och sammanfaller även i stort med andra kärndefinitioner.6
Definitionen av fascismens minimum befinner sig på en hög abstaktionsnivå i och med att
den inte utgår från existerande historiska rörelser eller ens programmatiska texter utan utgör en
idealtypisk konstruktion. Denna är dock enligt mitt sätt att se det nödvändig som en slags översta
eller första nivå vid en analys av fascismen. Vid sidan av denna kan ytterligare tre viktigare
analysnivåer urskiljas. Den andra nivån utgörs av en övergipande nationell nivå som kan vara
idealtypisk eller bunden till bredare idérörelser som inte är politiska partier, och där den specifika
nationella återfödelsemyten formuleras.7 Just det faktum att fascismens kärna består av myten om
den nationella återfödelsen gör, att utformningen av visionen av idealsamhället kan skilja sig åt
väldigt mycket från nation till nation utan att för den skull avvika från fascismens minimum. Här
finns också förklaringen till att vissa forskare har ställt sig tveksamma till att överhuvud taget
erkänna en övergripande idealtypisk fascism utan snarare velat räkna med enbart nationella
varianter.8
Den tredje nivån utgörs av specifika rörelser som kan ha formen av idérörelser men oftast
utgörs av politiska partier.9 Här finner vi oftast även vid sidan av en ideologisk diskurs föreställningar om hur den praktiska politiska verksamheten skall bedrivas, hur rörelsen skall organiseras etc. Slutligen kan fascismen studeras på en slags realnivå där fokus ligger på det praktiska
politiska arbetet, den politiska aktivismen och dess resultat. Realnivån kan vara såväl statlig som
lokal beroende på det faktiska politiska inflytande som fascismen i det aktuella fallet har.
Den inringning av ett fascismens minimum som presenterats ovan har även, trots att den är
mycket kortfattad, långtgående implikationer. Föreställningen om den nationella pånyttfödelsen
innebär nämligen att fascismen till sin karaktär är revolutionär.10 Det handlar alltså inte om någon
reaktionär återgång till vad som uppfattas som traditionella nationella värden utan om en radikal
omformning av samhället och skapandet av en ny människa. En politisk hållning som innefattar
antiparlamentarism, elitism, långtgående rasism och nationalism ’räcker’ alltså inte för att göra
någon till fascist. I myten om den nationella återfödelsen kombinerar vidare fascismen reaktionära och modernistiska drag, vilket kan framstå som paradoxalt. I tidigare forskning har det
därför varit vanligt att överbetona de reaktionära dragen vilket också är en av huvudskälen till att
4 Enligt Zeev Sternhell är detta fullt möjligt, och han menar att fascismen som ideologi inte föddes i Italien efter Första världskriget utan
existerade som ett kulturellt fenomen främst i Frankrike men även i Italien redan i slutet av 1800-talet. Zeev Sternhell, The Birth of fascist
Ideology. From Cultural Rebellion to Political Revolution (Princeton 1994). Mot detta argumenterar exempelvis Carl Levy, som menar att
man måste betrakta fascismen som en social rörelse med institutioner och politiker, och detta uppstår inte förrän på 1910-talet. Carl Levy,
”Fascism, National Socialism and Conservatives in Europe, 1914-1945: Issues for Comparativists”, Contemporary European History
(1999):1, 99f.
5 Mithander & Dahl (1998), 42. Hos Roger Griffin finns följande kortfattade beskrivning av fascismens minimum: ”Fascism is a genus of
political ideology whose mythic core in its various permutations is a palingenetic form of populist ultra-nationalism.”
6 Exempelvis hos Griffin (1998), 14, Payne (1997), 14 samt Roger Eatwell, Fascism. A History (London 1996), 11
7 Ett svenskt exempel på en dylik organisation är Samfundet Manhem.
8 Se exempelvis Eatwell (1996), 13-29.
9 Svenska exempel på det förra är Riksförbundet Det Nya Sverige, Svensk Opposition och Nysvenska Rörelsen och på det senare de partier
som ställde upp i politiska val.
10 Det bör dock i sammanhanget påpekas att en regelrätt väpnad revolution inte är nödvändig vilket fallen Italien och Tyskland visar. Det
centrala är föreställningen om den genomgripande omvälvningen av samhället.
fascismen traditionellt har placerats längst ut till höger på den traditionella politiska högervänsterskalan. Detta är dock felaktigt. Fascismen kombinerar nämligen ideologiska drag från
både traditionell höger och traditionell vänster och skapar en slags tredje väg som inte går att
positionsbestämma i termer av höger-vänster.11
I praktiken kom dock fascismen i många fall att mer eller mindre placera sig själv i marginalen
av ett spektrum som sträcker sig från traditionell konservatism till fascism. Själet till detta är
huvudsakligen att såväl konservativa som fascister under mellankrigstiden kunde enas om
nationens betydelse och i de flesta fall även förenades av en antidemokratisk hållning. Michael
Mann uttrycker detta genom att placera in fascismen i ett bredare sammanhang som han benämner ”nation-statism”, på svenska det något klumpiga nationalstatism. Mann menar att det finns
två huvudsakliga ideologiska analysmodeller, en som utgår från klassbegreppet och en som utgår
från nationsbegreppet i sin analys av samhället, och att det inom varje analysmodell finns en
gemensam grund att stå på som kan förklara politiska alliansbildningar, vilket förmodligen är
riktigt.12 Även Stanley G. Payne menar att det fanns berörelsepunkter mellan fascism och
konservatism, men att det även fanns en tydlig förmedlande länk där emellan som på svenska kan
benämnas högerextremism.13
Payne inskärper att det är viktigt att skilja på den högerextremistiska och den fascistiska
uppfattningen, men betonar samtidigt högerextremismens förmedlande roll samt det faktum att
högerextremismen och fascismen under mellankrigstiden hade mycket gemensamt och därför
kunde hitta gott om gemensamma plattformar. Payne sammanfattar sju karaktäristiska drag i
högerextremismen som även pekar på hur den skiljer sig från såväl fascism som traditionell
konservatism:
a) The new authoritarian right was anticonservative only in the very limited sense of qualified opposition to the more moderate, parliamentary forms of conservatism.
b) The new right advocated authoritarian government, but hesitated to embrace radical and novel
forms of dictatorship and normally relied either on monarchism or Catholic neocorporatism, or
some combination thereof.
c) In philosophy and ideology, the right was grounded on a combination of rationalism and also
religion, and normally rejected the secularist irrationalism, vitalism and neoidealism of the fascists.
d) The new right was based on traditional élites rather than new formations of déclassé radicals,
and aimed their tactics more at manipulation of the existing system than toward political conquest
from the streets.
e) The new right never projected the same goals of mass political mobilization.
f) Whereas the fascists aimed at changes in social status and relations, the new right explicitly intended to maintain and affirm the existing social hierarchy, if anything increasing the degree of
dominance of established groups.
g) The new right tried to rely a great deal on the army and was willing to accept praetorian rule,
rejecting the fascist principle of militia and mass party militarization.14
Det fascistiska minimum som har beskrivits ovan kan alltså sägas vara själva kärnan i den
fascistiska ideologin, men det kan i detta sammanhang vara på sin plats att något utvidga definitionen av fascism och genom detta även belysa något av fascismens politiska stil och organisationsformer eftersom dessa drag ger fascismen en stor del av sin allmäna karaktär. För detta
syfte har jag valt att hänvisa till Stanley G. Paynes relativt omfattande typologi. Payne påpekar att
denna inte skall ses som en slags fascismens checklista eller som en uttömmande definition. Att
ge en uttömmande definition är dessutom omöjligt, eftersom fascismen som ovan påpekats kan
Mithander & Dahl (1998), 44.
Michael Mann refererad efter Levy (1999), 109f.
13 Payne (1997), 14ff. Payne skiljer i detta arbete på ”Conservative Right” och ”Radical Right”, där ”Radical Right” kan översättas med
svenskans högerextremism. Conny Mithander och Göran Dahl har myntat ett annat uttryck på svenska, nämligen radikalkonservatism. Som
jag förstår detta begrepp skulle högerextremism enligt Paynes definition kunna sägas vara det samma som radikalkonservatism. Mithander &
Dahl (1998), 44ff. Jag har dock valt att i detta arbete hålla mig till benämningen högerextremism snarare än radikalkonservatism.
14 Stanley G. Payne, ”The Concept of Fascism” i Stein Uglevik-Larsen, Bernt Hagtvet & Jan Petter Myklebust (red), Who were the Fascists.
Social Roots of European Fascism (Bergen 1980), 23.
11
12
se mycket olika ut i olika länder. Några av följande drag kan fattas eller se annorlunda ut, men
typologin ger ändå en viss vägledning till hur fascismen såg ut i praktiken:
A.
Ideology and Goals:
Espousal of an idealist, vitalist, and voluntaristic philosophy, normally involving the
attempt to realize a new modern, self-determined, and secular culture.
Creation of a new nationalist authoritarian state not based on traditional principles or
models.
Organization of a new highly regulated, multiclass, integrated national economic structure,
whetther called national corporatist, national socialist, or national syndicalist.
Positive evaluation and use of, or willingness to use, violence and war.
The goal of empire, expansion, or a radical change in the nation’s relationship with other
powers.
B.
The Fascist Negations:
Antiliberalism.
Anticommunism.
Anticonservatism (though with the understanding that fascist groups were willing to
undertake temporary alliances with other sectors, most commonly with the right).
C.
Style and Organization:
Attempted mass mobilization with militarization of political relationships and style and
with the goal of mass party militia.
Emphasis on aesthetic structure of meetings, symbols, and political liturgy, stressing
emotional and mystical aspects.
Extreme stress on the masculine principle and male dominance, while espousing a strongly
organic view of society.
Exaltation of youth above other phases of life, emphasizing the conflict of generations, at
least in effecting the initial political transformation.
Specific tendency toward an authoritarian, charismatic, personal style of command, whether
or not the command is to some degree initially elective.15
Återstår då frågan om förhållandet mellan den generiska fascismen och dess olika varianter. Det
finns olika förslag på hur den fascistiska familjen skall delas in och ett av flera exempel kan
häntas från Payne återigen. Payne ser fem mönsterbildande huvudvarianter nämligen italiensk
Fascism, tysk nationalsocialism, spansk falangism, det rumänska järngardet och den ungerska
pilkorsrörelsen.16 En annan, mer traditionell indelning skiljer mellan de tre huvudriktningarna
italiensk Fascism eller nationalkorporativism, tysk nationalsocialism och spansk nationalsyndikalism. Det kan resas invändningar mot alla typer av kategoriseringar, och jag kommer här att
lämna frågan om hur den generiska fascismen generellt skall indelas därhän eftersom frågan inte
är aktuell i detta sammanhang, med ett undantag nämligen skillnaden mellan nationalsocialism
och fascism. Denna fråga är högst aktuell eftersom det i Sverige fanns organisationer som själva
benämnde sig nationalsocialister respektive fascister, och såväl svenska nazister som fascister
förekommer i mitt källmaterial. Dessutom fanns det i Sverige organisationer som kan betecknas
som högerextremistiska och alltså inte fascistiska, även om detta inte är en självkaraktäristik.
Traditionellt brukar det hävdas att det som framför allt skiljer den tyska nationalsocialismen
från såväl generisk fascism som den italienska varianten är nazismens rasideologi, dess extrema
våldsfixering och dess betoning av den rasbiologiskt förankrade folkgemenskapstanken som
samhällets bas. För alla dessa specifika drag går det enligt nyare forskning att resa frågetecken i
och med att samtliga dessa drag även går att finna inom andra riktningar, men dessa distinktioner
fyller ändå sitt syfte här.17
Payne (1997), 7. Denna typologi utgör en vidareutveckling av den typologi som presenterades i Payne (1980), 20f.
Payne (1997), 466.
17 För en översikt se Levy (1999), 118-124. Levy visar bland annat att antisemitismen även fanns inom den italienska fascismen, låt vara att
den aldrig uppnådde samma intensitet och handlingsinriktning som i Tyskland.
15
16
Forskningskompetens
För närvarande arbetar jag med att slutföra min doktorsavhandling med titeln Nationell upplysning.
Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Avhandlingen kommer att granskas vid en
fördisputation 21 maj. Disputationsdatum är beräknat till 29 oktober 1999 vilket är väl inom
ramen för min doktorandtjänst, och avhandlingen kommer att ges ut på kommersiellt förlag
(Carlssons förlag). Avhandlingens ena delstudie presenterades 1997 i form av en licentiatavhandling med titeln Från bondeaktivism till rasmystik. Om Elof Erikssons antisemitiska skriftställarskap
1923-1941 (Umeå 1997), vilken mottogs mycket väl.
Inom ramen för mitt avhandlingsarbete har jag arbetat upp en god kännedom om
rasideologiska, nazistiska och fascistiska företeelser såväl nationellt som internationellt och jag är
väl förtrogen med hela det sammanhang i vilket SNF verkade. Jag är också förtrogen med denna
typ av källmaterial och vet var ytterligare material kan finnas. Inom ramen för mitt avhandlingsarbete har jag använt mig av mycket hemligstämplat material i Rps/säk-arkivet, vilket innebär att
jag har stor förtrogenhet med detta speciella materials karaktär och strukturering och även är
medveten om de begränsningar för materialets användande som finns. Mitt avhandlingsarbete
har även gett mig en omfattande kännedom vad gäller organisationer och ledande gestalter i den
aktuella idémiljön, vilket gör att jag snabbt kan komma igång med källforskningen.
Jag arbetar idag i ett löst nätverk av svenska forskare som sysselsätter sig med forskning om
den svenska nationella rörelsen, svensk antisemitism och rasism etc, vilket jag givetvis även kommer att fortsätta att göra. Jag har också under doktorandtiden upparbetat vissa internationella
kontakter som kommer att vara användbara även för det här skisserade projektet. Som exempel
kan nämnas att jag under åren 1998-2000 är Sveriges suppleant i styrelsen för EU-organet
Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet med säte i Wien,
Österrike. Jag har även goda kontakter vad gäller möjligheter att på olika sätt sprida min
forskning i mer populärvetenskapliga fora.
Uppläggning och resursbehov
Projektet är tänkt att löpa på heltid i tre år och främst resultera i en större vetenskaplig studie
utgiven på kommersiellt förlag om den svenska högerextremismen 1930-1950. Som biprodukter
förutsätter jag dock dels att arbetet kommer att presenteras för en internationell vetenskaplig
publik i form av artiklar och konferensmedverkan, dels att resultaten kommer en bredare svensk
allmänhet till del i form av populärvetenskapliga insatser av olika slag.
De medel som söks för projektet inkluderar först och främst lönemedel. Vad gäller material
och utrustning söks främst medel för inköp av en bärbar dator och en diktafon för att möjliggöra
ett effektivt arkivarbete, då jag av medicinska skäl har svårt att under längre perioder skriva för
hand, men även för inköp av viss litteratur. Dessutom söks pengar till resor, såväl arkivresor som
konferensresor. Antalet arkivresor kommer att vara relativt stort, eftersom jag kommer att arbeta
med känsligt material som inte lånas ut samt kommer att sitta på arkiv med begränsade
öppettider. Slutligen söks medel för övriga expenser i form av arkivkostnader, språkgranskning
av engelskspråkiga texter och viss kopiering.
Meritförteckning för Fil Lic Lena Berggren, 700701-7523
1. Examina
940203 - Filosofie Magisterexamen med idéhistoria som huvudämne, 200 poäng.
Humanistiska fakulteten, Umeå universitet.
970418 - Filosofie Licentiatexamen i ämnet idéhistoria, 80 poäng. Humanistiska fakulteten,
universitet.
Umeå
2. Anställningar
940101-940228 - Amanuens, Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet.
940301-940630 - Forskningsamanuens, Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet.
940701-950630 - Vik. universitetsadjunkt, Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet.
950701-991231 - Doktorandtjänst finansierad av Humanistiska fakulteten/Riksbankens
Jubileumsfond, Institutionen för idéhistoria/ Institutionen för historiska
studier, Umeå universitet.
3. Publicerade vetenskapliga arbeten
Nationell upplysning. Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Doktorsavhendling (Stockholm
1999),
kommande.
”Antisemitism in Sweden - A case study of Elof Eriksson (1883-1965)”, antagen till Patterns of
Prejudice, kommande.
”Nazismen i Sverige” i Kulturella Perspektiv. Svensk etnologisk tidskrift (1998):2.
Från bondeaktivism till rasmystik. Om Elof Erikssons antisemitiska skriftställarskap 1923-1941.
Licentiatavhandling (Umeå 1997).
”Svensk antisemitisk press - exemplet Nationen 1925-1941” i Presshistorisk årsbok (1997).
”Ras och religion. Om Houston Stewart Chamberlains världsåskådning i Die Grundlagen des
neunzehnten Jahrhunderts” i Historisk Tidskrift (1996):1.
”Antisemitism i Sverige 1918-1945 - ett forskningsprojekt” i Från moderna helgonkulter till
självmord
(Stockholm 1995).
4. Symposie- och konferensmedverkan (urval)
”Det svenska musiklivet och nazismen 1920-45”, colloquium arrangerat av Kungliga Musikaliska
akademien, Stockholm mars 1999. Deltog med föredrag om Samfundet Manhem.
”Combating Racism, Xenophobia, Anti-Semitism and Nationalism in Europe”, arrangerad av
Europakommissionen, Wilton Park, Storbritannien december 1998.
”Förintelsen - Vittnesmål. Förståelse. Lärdomar.” Umeå mars 1998. Deltog med föredrag om svensk
antisemitism.
”Racism and responsibility: 30 years of Patterns of Prejudice” London, Storbritannien december 1997.
Deltog med föredrag, ”Swedish antisemitism: a case study”.
”Workshop on Science and Political Ideology” Schenectady, NY, USA augusti 1997.
”Workshop on Racism and Antiracism in Contemporary European Societies” Göteborg maj 1995.
Forskningskonferens om antisemitism, Umeå mars 1995.
5. Extern föreläsnings- och seminarieverksamhet (urval)
981113 - Nazism, fascism och högerextremism, Kunskapslyftet, Umeå.
980422 - Svensk nazism och antisemitism, Västerbottens läns landstingsfullmäktige, Åsele.
971105 - Seminarium om Rasismens nyare historia, Universitetet i Bergen, Norge.
970316 - Rasismens idéhistoriska rötter, temadag arrangerad av Svenska kommittén mot
antisemitism, Umeå.
970119 - Främlingsfientlighet och rasism i Sverige?, Folkpartiets Västerbottensdistrikt, Umeå.
960320-21 - Tre föreläsningar om Våld och rasism, Folkuniversitetet/Umeå kommun,
Umeå.
951120 - Rasismens idéhistoria, Hallands läns teaterförening, Halmstad.
6. Styrelse- och kommittéuppdrag (urval)
1998-2000 - Sveriges suppleant i styrelsen för europaorganet ”Europeiska centrumet för övervakning av
rasism och främlingsfientlighet” med säte i Wien., Österrike.