Demokratisk Transition

_____________________________________________________
Internationella Samhällsstudier
_____________________________________________________
Demokratisk Transition
– Fallen Slovenien och Lettland
Nils Karlsson
Kandidatuppsats, 15 hp
Högskolan i Kalmar
Vårterminen 2008
Handledare: Sebastian Stålfors
Humanvetenskapliga institutionen
ABSTRACT
Slovenia and Latvia are two examples of countries which have gone through a successful
democratic transition. They were both under authoritarian rule and command economy up
until their declarations of independence in the early 90s. Today they have a functional market
economy and political pluralism. I have examined transition theories highlighted by Jonas
Linde and Joakim Ekman and from these theories sought the explanations to what lies behind
the successful transitions of these two countries.
The transition in Slovenia was affected by liberalization from within the ruling communist
party which then controlled much of the transition process. A relatively large civil society and
the fact that Slovenia was not involved in the Balkan War also contributed to the short
process. In the case of Lativa was the strong public support for independence an important
factor. The communist party could be defeated in the parliament in 1990, giving the Popular
Front of Latvia legitimacy to declare the country independent. A constitution was created
based on the one Latvia had created in 1922 when the country was an independent state for
the first time.
In neither Slovenia nor Latvia was violent revolutionary action a significant force for political
change. Despite Latvia’s economical problems after the collapse of the Soviet economy and
the ethnic segregation a political consensus remained that the democratic system had to
withstand. The strive for full market economy and independence was an important factor in
Slovenia as well as in Latvia. In Slovenia however, the political liberalization occurred before
the economic. The state remained in partial control of the economy for a few years in order to
secure a successful transition.
2
INNEHÅLL
SIDA
1. INLEDNING…………………………………………………………………..…....… 5
1.1 Bakgrund…………………………………………………….…………………….... 5
1.2 Problemformulering………………………………………………………………... 6
1.3 Uppsatsens syfte…………………………………………………………………….. 7
1.4 Frågeställning………………………………………………………...…………...… 7
1.5 Avgränsningar………………………………………………………………………. 8
1.6 Disposition……………………………………………………………………...…… 9
2. TEORI……………………………………………………………………….………… 9
2.1 Analysschema……………………………………………………………….………. 11
2.2 Transformation, Transplacement och Replacement………………………….….. 12
2.3 Demokratisyn…………………………………………………………………….…. 13
2.4 Konsolidering…………………………………………………………………….…. 14
2.5 Auktoritär regim……………………………………………………………….…… 14
2.6 Demokratiseringsvågor………………………………………………………..…… 15
2.6.1 Kritik mot vågteori…………………………………………………………… 16
2.7 Moderniseringsteori………………………………………………………………… 16
2.7.1 Kritik mot moderniseringsteorin…………………………………………...… 17
2.8 Sammanfattning…………………………………………………………………….. 18
3. METOD……………………………………………………………………………….. 19
3.1 Method of Agreement…………………………………………………….………… 20
3.1.2 Exemplifiering av Method of Agreement………………………….………… 20
3.1.3 Operationalisering av fallen Slovenien och Lettland………………………… 21
3.2 Metodproblem………………………………………………………………………. 23
3.2.1 Galtons problem………………………………………………………..…………. 24
4. EMPIRI………………………………………………………………………….…….. 24
4.1 Slovenien………………………………………………………………………..…… 25
4.1.1 Förändringar på 80-talet…………………………………………………...…. 26
4.1.2 Mot politisk pluralisering………………………………………………..…… 26
4.1.3 Tiodagarskriget………………………………………………………………. 28
3
4.1.4 Sammanfattning…………………………………………………………...…. 28
4.2 Lettland……………………………………………………………………………… 28
4.2.1 Lettlands etniska sammansättning…………………………………………… 30
4.2.2 Förekomst av våldshandlingar………………………………………..……… 31
4.2.3 Lettlands ekonomiska situation………………………………………….……31
4.2.4 Sammanfattning……………………………………………………………… 31
4.3 Demokratisk konsolidering………………………………………………………… 32
4.3.1 Slovenien…………………………………………………………………...…32
4.3.2 Lettland……………………………………………………………….……… 32
4.4 Den internationella kontexten……………………………………………………… 32
5. ANALYS……………………………………………………………………………… 33
5.1 Slovenien enligt Transformation, Transplacement, Replacement………….....… 33
5.2 Lettland enligt Transformation, Transplacement, Replacement………...……… 34
5.3 Slovenien och Lettland ur moderniseringsperspektivet…………………..……… 34
5.4 Fallen Slovenien och Lettland enligt Methood of Agreement……………….…… 35
6.SAMMANFATTNING……………………………………………………...………… 38
KÄLLFÖRTECKNING………………………………………………………..………… 40
4
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
I Sverige har demokratin utvecklats under en lång tid. Från parlamentarismens framväxt under
1700-talet till införandet av tvåkammarriksdagen 1865 och allmänna val, sedermera kvinnlig
rösträtt. Allt detta är en process som har som spänt sig över hundratals år. Många länder i
andra och tredje världen har styrts under auktoritära former långt in i modern tid. Tidigare
kolonier i Afrika, delrepubliker i Sovjetunionen och nationer på Balkan har under den senare
halvan av 1900-talet sett slutet på deras tidigare odemokratiska styren. När omvälvningarna
för dessa länder har skett, må så vara av revolution, reformer eller överlämnande av makten så
har dessa länder funnit sig i en ny situation av frihet och eget ansvar över statsstyre. De nya
statsbildningarna har stått inför en mängd skilda problem såsom fattigdom, analfabetism,
etniska konflikter, usel ekonomi med mera. Under skiftande förutsättningar påbörjade, de
allra flesta, länderna även en demokratiseringsprocess. Att få ett land utan tradition och
erfarenhet av demokratiskt statsskick, varken bland folket eller dess ledare, att genomgå
samma process som i de flesta väständer tog hundratals år är inte det lättaste. Idag kan vi dock
konstatera att många länder i framför allt Central- och Östeuropa är fungerande demokratier.
Vad är det som gör att vissa stater har klarat av denna process på ett så bra sätt?
Slovenien betraktas som en av det ”nya” Europas stabila stater med god tillväxt och stabilt
demokratiskt styrelseskick. Historiskt sett så har Slovenien varit en del av det Habsburgska
riket sedan medeltiden och har aldrig varit en suverän stat, förrän självständigheten 1991.
Efter första världskriget ingick Slovenien i det nybildade Jugoslavien. Etniskt sett bebos
landet av slovener med sitt egna språk, men även små grupper av italienare och österrikare
finns bosatta. Idag bor det drygt två miljoner människor i landet. Landet var en delrepublik i
före detta Jugoslavien fram till 1991 och styrdes enligt en planekonomisk modell. Efter att
självständigheten från Jugoslavien förklarats påbörjades en transition till marknadsekonomi
och demokratisering. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt. 2004 inträdde landet i EU
och NATO och 2007 blev Slovenien medlem i EMU.
Lettland har idag en av de högsta tillväxtnivåerna inom EU. Landet har liksom Slovenien gått
ifrån att vara en del i ett planekonomiskt federalt system till att bli en demokratisk
marknadsekonomi och det tog mindre än 15 år för landet att bryta sig ur det sönderfallande
Sovjetunionen till att bli en del av såväl EU som NATO. Lettland blev första gången en
självständig stat i realiteten efter första världskriget. Lettiska trupper hade slagits vid sidan av
bolsjeviker under det ryska inbördeskriget och efter det tyska kejsardömets kollaps utropade
5
Lettland sin självständighet den 18 november 1918. Denna erkändes av det internationella
samfundet 1921. Under en kort tid rådde ett demokratiskt styre tills premiärministern Kārlis
Ulmanis tog makten i en statskupp 1934. 1940 invaderades Lettland av sovjetiska trupper och
införlivades i Sovjetunionen. Mellan 1941 och 1944 var Lettland ockuperat av Nazityskland
men blev åter införlivat i Sovjetunionen efter krigets slut. Under följande tid skedde en stor
arbetskraftinvandring av etniska ryssar och än idag består cirka 40 procent av Lettlands 2,3
miljoner invånare av ryssar.
Perioden när en stat går från ett icke-demokratiskt tillstånd till demokrati kallas ofta för
transition från engelskans benämning på övergång. Det finns en mängd olika så kallade
transitionsteorier
inom
statsvetenskapen
som
beskriver
denna
övergångsperiod.
Transitionsperioder är för många länder väldigt problematiska, bland annat på grund av att det
inte finns klara spelregler för hur det politiska systemet ska fungera. Ofta går de även hand i
hand med ekonomiska kriser eller sviktande tillväxt. En ofta infekterad fråga är vad den nya
regimen ska göra med företrädarna för den gamla, i de fall där anmärkningsvärda brott eller
grymheter har förekommit. Dessutom växer sig ofta nationalistiska eller fundamentalistiska
strömningar starka under tiden för transitionen.
Transitionsforskningen är en relativt ung inriktning inom statsvetenskapen. Teorier inom
transitionsforskningen fokuserar på en mängd skilda förklaringsmodeller till varför vissa
transitioner blir framgångsrika och andra inte. De kan exempelvis fokusera på strukturella,
aktörsbundna, kulturella eller ekonomiska faktorer.
I boken Demokratiseringsprocesser – Teoretiska ansatser och empiriska studier Går Jonas
Linde och Joakim Ekman igenom olika teorier inom demokratiseringsforskingen och
identifierar tre huvudkategoriseringar kallade Transformation,
Transplacement
och
Replacement. Utifrån dessa tre teorier vill jag undersöka fallen Slovenien och Lettland.
1.2 Problemformulering
Jag vill undersöka teorier om processen när en stat går från ett auktoritetsstyre till en
demokrati samt vilka faktorer som spelar in i denna transition. Jag har valt att titta på fallen
Slovenien och Lettland för att ha två konkreta exempel att jämföra med. I många stater i det
forna Central- och Östeuropa har processen från att gå från ett auktoritärt planekonomiskt
styre till att bli en modern marknadsliberal demokrati tagit långt tid och involverat många och
blodiga våldsyttringar, vissa stater åtnjuter än idag inte politisk frihet. I både Sloveniens och
Lettlands fall har processen varit uppseendeväckande kort och fredlig.
6
Vad är orsaken till detta? Var Sloveniens kulturella och geografiska närhet till Västeuropa en
viktig orsak till varför övergången har gått så snabb? Var det liknande pullfaktorer som låg
bakom Lettlands transition eller fanns det i Lettland en stark vilja att bryta sig ifrån Ryssland
som motivation till en snabb demokratisering? Var det politiska eliter som styrde processen
eller en folklig kamp som var tongivande?
Jag ska söka finna en förklaring till detta ur ett teoretiskt perspektiv genom att gå igenom ett
antal olika förklaringsmodeller och jämföra dem med fallen.
Jag vill ge exempel i en fallstudie av två länder på hur en stat går från ett auktoritärt
styrelseskick till ett mer demokratiskt. Detta är intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv
dels för att konkretisera teorier om demokratisering samt för att belysa fall där
transitionsprocesser har fungerat väl.
Det finns om sagt var en mängd olika transitionsteorier som är applicerbara inom olika
områden. Alla länder som går ifrån ett auktoritärt styre har unika förutsättningar och således
är det svårt att finna en generell teori som lämpar sig på alla fall. I denna uppsats avser jag att
finna en teoretisk förklaring på varför två länder av relativt sett samma storlek från två olika
kommunistiska federationer kunnat utvecklas i samma riktning mot marknadsekonomi och
EU-medlemskap så snabbt.
1.3 Uppsatsens syfte
Uppsatsens syfte är att studera Sloveniens och Lettlands demokratiska transition och se vilka
som var de mest avgörande faktorerna för respektive lands förhållandevis snabba process.
Länderna har idag en till synes liknande politisk och ekonomisk struktur, parlamentarisk
demokrati med marknadsekonomi. Det är intressant att se till vad det är som har orsakat
denna likformighet, om det finns gemensamma nämnare mellan fallen.
Nyttan med detta är att ge konkreta exempel på teoretiska begrepp. Jag vill med uppsatsen
även belysa begreppet demokratiseringsteori och se hur olika teorier kan appliceras på två fall
där transitionsprocessen och den demokratiska konsolideringen har varit framgångsrik.
1.4 Frågeställning
Mina frågeställningar rör Sloveniens och Lettlands transition samt generella faktorer som
demokratiseringsprocesser och marknadsliberalisering. Jag har valt att fokusera på följande
frågeställningar:
7
•
Vilka faktorer har legat bakom Sloveniens respektive Lettlands
framgångsrika politiska transition?
•
Finns det överstämmande faktorer utifrån Jonas Linde och Joakim Ekmans
teorier som kan förklara Sloveniens och Lettlands framgångsrika
demokratiska transitioner?
•
Fanns det nödvändiga villkor för demokratisering som är jämförbara
mellan de båda länderna?
Gällande den första frågan ska jag söka efter strukturella förklaringar eller om det finns
enskilda aktörer som har spelat en viktig roll i något av fallen.
I den andra frågan vill jag utifrån Linde och Ekmans teorier fokusera på vilka faktorer som
var typiska för transitionsprocessen i respektive land, och om så, går det att finna många
överensstämmande faktorer. Transitionerna var framgångsrika i den mening att de gick båda
relativt snabbt och oblodigt till.
Den tredje frågan är intressant utifrån ett teoretiskt perspektiv om man i en direkt jämförelse
kan finna likheter i teorier och verkliga händelser som har skett i båda fallen. Både Slovenien
och
Lettland
har
genomgått
en
framgångsrik
demokratiseringsprocess
och
marknadsliberalisering jämfört med många andra länder i det forna Östeuropa och det är
intressant vilka likheter som står att finna i deras utgångslägen.
1.5 Avgränsningar
Fokus ska ligga på den politiska snarare än den ekonomiska utvecklingen i länderna, även om
den ekonomiska liberaliseringen ofta går hand i hand med den politiska. Etnisk
sammansättning är en viktig faktor i länder som befinner sig i en transition, således ska jag
belysa även detta även om det inte blir en huvudsaklig förklaringsmodell. De etniska
motsättningarna i Slovenien är inte lika påtagliga som i Lettland med dess stora rysktalande
befolkning. En homogen befolkning kan naturligtvis underlätta en demokratiseringsprocess
men i Lettlands fall visar att det inte behöver vara ett avgörande hinder.
När det gäller den politiska utvecklingen i Slovenien kommer fokus att ligga på när den
politiska pluralismen tog sin början vid slutet av 80-talet fram till tiden direkt efter
självständighetsförklaringen den 25 juni 1991.
I Lettlands fall kommer likaså den politiska transitionsprocessen att belysas från landets
deklaration om självständighet i maj 1990 till dess fullbordande i september 1991.
8
För att belysa den demokratiska konsolideringen i respektive land kommer den fortsatta
politiska utvecklingen under 90-talet och fram till idag att omnämnas men inte skärskådas i
detalj.
Med denna bakgrund ska jag först gå igenom de teorier och begrepp som används vid
analysen i kapitel 5. Det finns en mängd olika angreppssätt till att förstå demokratiska
transitioner och vad som påverkar dessa. Min teoretiska avgränsning kommer jag att beskriva
och motivera i nästa kapitel.
1.6 Disposition
Jag ska undersöka varför Slovenien och Lettland har genomgått en så pass framgångsrik
transition som de har gjort. Transitionsteori är ett brett område utan med en mängd olika
förklaringsmodeller. I nästkommande kapitel går jag igenom de teoretiska grunder från vilka
jag kommer att bedriva mitt analytiska resonemang. Här har jag även med en mer ingående
förklaring av olika begrepp som är väsentliga inom transitionsforskningen.
I det tredje kapitlet ska jag gå igenom den metod som legat till grund för min analys i
uppsatsen. Här ger jag en förklaring på Johan Stuart Mills Method of Agreement samt hur jag
har använt teorierna från kapitel två i denna metod. Här förklarar jag varför jag valt ut de
specifika teorierna och motiverar varför jag inkluderat dem i min analytiska diskussion.
Det fjärde kapitlet är vigt åt empirin. Här ger jag en återberättelse utav händelserna i de två
länderna under respektive tidsperioder. Första delen av kapitlet går jag igenom händelserna i
Slovenien med betoning på vissa särskilda händelser. I den andra delen av kapitlet går jag på
samma sätt igenom händelserna i Lettland. Efter detta ska jag analysera det empiriska
materialet utifrån Linde och Ekmans teori för att kunna besvara uppsatsens frågeställning. Till
detta kommer även en sammanfattning av arbetet och dess resultat.
2. TEORI
Vetenskapliga teorier kring demokratiseringsprocesser finns i ansenlig mängd. Vissa betonar
aktörer som drivkrafter medan andra fokuserar på strukturella företeelser. Som huvudteori i
denna uppsats har jag valt Jonas Linde och Joakim Ekmans kategorisering av en demokratisk
transition
som
Transformation,
Transplacement
eller
Replacement
från
boken
Demokratiseringsprocesser – Teoretiska ansatser och empiriska studier. Detta för att på
grund av uppsatsens ringa omfång har jag valt att fokusera på en huvudsaklig teori och
9
således valt bort en mängd andra aspekter på hur en demokratisk transition kan analyseras och
vad som påverkar denna.
Lars Johannsen listar ett antal viktiga faktorer om vad som påverkar demokratisering i sin
avhandling The Constitution and Democracy: the Choice and Consequence of the
Constitution in Post-Communist Countries.
Tabell 2.1. Variabler som påverkar demokratisering
1. Historiskt och kolonialt arv
2. Social struktur och socioekonomisk utveckling
3. Etniska och regionala konflikter
4. Politisk struktur
5. Föreningsliv (Civil society)
6. Stat och samhälle
7. Politiskt ledarskap
8. Politiska organisationer (partisystem, politiska partier)
9. Politiska institutioner (konstitutionell struktur, valsystem)
10. Legitimitet och prestation
11. Militärmakten
12. Internationella faktorer
Källa: Från Johannsen (2000), författarens översättning.
Dessa olika variabler är alla viktiga inom demokratiseringsforskningen, menar Johannsen.
Därför vill jag poängtera att mitt angreppssätt genom Jonas Linde och Joakim Ekmans teori
inte är allrådande. Jag här däremot valt deras synsätt för att den ger en förenklad
kategorisering som lämpar sig bra på denna nivå och går väl ihop med min jämförande metod.
Förutom Transformation, Transplacement och Replacement så identifierar även Linde och
Ekman en fjärde typ av transition, utländsk intervention. Det är när aktörer utifrån, som
exempelvis FN eller NATO går in och påverkar den politiska utvecklingen i ett land. Detta är
en förhållandevis ny företeelse som kan relateras till händelserna i Kosovo 1998-99. Dock
finns det för få fall, jämfört med de ovan nämnda kategoriseringarna som passar in och jag har
inte tagit med denna faktor vid min jämförelse.
Jag använder mig av Samuel Huntingtons teori om demokratiseringsvågor (vågteori) samt
Seymor Martin Lipsets moderniseringsteori. Vågteorin kan härledas till punkt 12,
Internationella faktorer, i tabellen ovan medan moderniseringsteorin kan realteras till punkt 2,
Social struktur och socioekonomisk utveckling.
10
Trots att jag i denna uppsats endast fokuserar på två postkommunistiska fall i Europa så är det
viktigt att ha insikt i demokratiseringsprocesser i ett större sammanhang. Det går att finna
paralleller i utvecklingen i fall från de tidiga demokratierna i västvärlden med de
demokratiseringsprocesser som har skett under senare tid, det historiska sammanhanget kan
ge en delförklaring. Därför är Huntingtons vågteori värd att känna till.
Det finns ett samband mellan staters ekonomiska situation och deras demokratisk, rika länder
tenderar att bäst kunna upprätthålla demokrati. Lauri Karvonen beskriver det betydelsefulla i
moderniseringsteorin på följande sätt:
”Då sambandet mellan ekonomisk utvecklingsgrad och demokrati redan vid en ytlig anblick
ter sig uppenbart, är det naturligt att en stor del av den empiriska forskningen kring
demokratisering gått ut på att klarlägga och analysera detta” (Karvonen, 1997: 28).
Jag tänker i här även belysa några grundläggande synsätt på demokratiseringsprocesser samt
att beskriva begreppet demokrati och vad det finns för olika definitioner på en konsoliderad
demokrati. Detta för att jag i analysdelen använder specifika koncept och definitioner när jag
talar om vad en demokrati är, och således vill jag ge en bakgrund till de begrepp som finns
inom området.
2.1 Analysschema
Utifrån frågeställningen ska jag analysera hur Sloveniens och Lettlands utveckling i under
perioden slutet av 80-talet till början av 90-talet kan förklaras utifrån Linde och Ekmans teori
om Transformation, Transplacement och Replacement. Det kommer att vara en komparativ
studie mellan de båda länderna.
Först ämnar jag beskriva min huvudteori. Därefter kommer jag att kort belysa fallen
Slovenien och Lettlands som en del i den struktur kallat demokratiseringsvågor. Jag kommer
kort att gå situationen som länderna hade i Jugoslavien respektive Sovjetunionen och hur
dessa auktoritära regimer påverkade det politiska klimatet och därmed förutsättningarna för
en självständighetskamp.
En inflytelserik angreppsmetod som är värd att ta upp i dessa sammanhang är också Lipsets
moderniseringsteori. Denna kan fungera som strukturell förklaringsmodell till varför
Slovenien och Lettland kunde bli konsoliderade demokratier.
Dessa teoretiska begrepp har legat till grund för de faktorer som jag använder i jämförelsen.
Som jämförande metod har jag tagit hjälp av John Stuart Mills Method of Agreement, som jag
11
närmare beskriver i kapitel 3.1. Enligt denna metodmodell har jag ställt upp sju faktorer för
jämförelse mellan de två fallen. Motivering till de olika kriterierna finns i kapitel 3.1. Utifrån
denna tabell för jag min analytiska diskussion i kapitel 5.
2.2 Transformation, Transplacement och Replacement
Linde och Ekman identifierar tre olika typer av övergångar från en auktoritär till en
demokratisk regim (Linde, Ekman, 2006: 107).
Den första är Transformation, vilket innebär att företrädare för den gamla regimen behåller
makten och dirigerar övergången till ett demokratiskt styre. Linde och Ekman menar att ett
grundkrav för att en Transformation ska fungera är att de styrande i den auktoritära regimen är
så kallade softliners, det vill säga pragmatiker som är redo att förhandla med oppositionen.
Detta till skillnad från så kallade hardliners som in i det sista kämpar för att upprätthålla den
gamla regimen. Som exempel på transitioner som faller in under Transformation nämner
Linde och Ekman Brasilien och Ungern.
Den andra typen av transition är Transplacement som innebär att den auktoritära regimen
förhandlar med oppositionen. Resultatet är en kompromiss, emellan softliners inom det
auktoritära styret och moderata krafter inom oppositionen. Således rör det sig om en
uppgörelse mellan eliter och där den stora massan inte är en huvudsaklig aktör. När
företrädare för den gamla och den nya ordningen möts och enas om en kompromiss benämns
detta ofta som en pakt (Linde, Ekman, 2006: 109). En pakt kan vara mellan softliners från den
gamla auktoritära regimen och oppositionella krafter från exempelvis fackförbund eller
näringsliv. Terry Lynn Karl poängterar dock att pakter inte behöver ha demokratisering som
högsta mål, utan likväl kan syfta till att gynna intressen för specifika grupper eller eliter
(Linde, Ekman, 2006: 110). Många av länderna inom det forna Östeuropa har genomgått
transitioner liknande Transplacement.
En tredje typ av transition är kallad för Replacement. Den går ut på att en revolutionär
förändring störtar den gamla auktoritära regimen. Således är det radikala krafter inom
oppositionen som är den påtryckande aktören. I en revolution är massan en central aktör, ofta
mobiliserad av en politisk elit. Som exempel på transitioner som passar in på Replacement
räknas Nicaragua och Rumänien. Ofta sker dock att en diktatur eller auktoritär regim sätts ur
spel genom en revolutionär handling som dock inte åtfölja av någon demokratisk transition.
Sådana fall räknas inte in i begreppet Replacement (Linde, Ekman, 2006: 108).
12
Jag ska se på utvecklingen i Slovenien respektive Lettland och undersöka om någon av Linde
och Ekmans förklaringsmodeller kan appliceras på utvecklingen i respektive land.
Gemensamt för dessa tre synsätt är att de är aktörsstyrda. Det finns även strukturella analyser
inom demokratiseringsforskningen som fokuserar på exempelvis historiska, internationella
eller ekonomiska faktorer.
2.3 Demokratisyn
Det finns två huvudsakliga synsätt på vad som är demokrati, det minimalistiska och det
maximalistiska. Det minimalistiska synsättet begränsar sig till att klassificera en demokrati
som en regim som håller val emellan minst två politiska partier i allmänna och lika
omröstningar (Grugel, 2002: 5). Fördelen med denna något snäva definition är lätt att
identifiera på papper, nackdelen är att det som på papper kan framstå som en demokrati i
verkligheten inte behöver vara det. Det är därför flertalet akademiker idag håller sig mer till
den maximalistiska definitionen av demokrati. Denna innebär att man förutom enkelt mätbara
faktorer som förekomsten av regelbundna val och olika politiska partier även väger in hur
medborgarna har reella rättigheter och friheter samt hur det civila samhället fungerar.
Vissa menar att demokrati även ska innefatta beståndsdelar som social rättvisa, inte bara
politisk rättvisa. Det är meningslöst att ha rösträtt om du inte har råd att resa till en vallokal
eller ta ledigt från jobbet för att kunna utnyttja denna. Att socialt utsatta grupper är mindre
politiskt aktiva än de grupperna från ekonomiskt mer välbeställda delar i samhället är ett
vanligt förekommande fenomen i dagens demokratier.
Nackdelen med en alltför utopisk demokratisyn, som ska innefatta att alla medborgare ska ha
lika politiska och sociala möjligheter är att det då är få om ens någon stat som uppfyller dessa
kriterier och således kan kalla sig för demokrati. Att fattigdom förekommer i alla liberala
demokratier (om än i mindre omfattning i västvärlden än i u-länder) är en realitet, detta
innebär inte att länder i västvärlden inte kan kalla sig för demokratier.
Inom feminismen riktas också kritik mot den minimalistiska demokratisynen. Kvinnor har
ofta hindrats från att utnyttja sina medborgerliga rättigheter på grund av patriarkala strukturer
i samhället. Trots att en stat på pappret fastställer alla medborgares lika värde så kan hälften
av befolkningen i verkligheten vara mindre värd. Så har även fallet varit för exempelvis svarta
medborgare i USA eller ursprungsbefolkningen i Australien långt in på 1900-talet.
När det gäller minoritetsgrupper är det också intressant att belysa frågan om vad som är en
konsoliderad demokrati. Att en stat som Lettland på pappret kan har jämställda rättigheter för
alla medborgare så diskrimineras den stora rysktalande minoriteten dagligen i det vardagliga
13
livet. Dessa kilar i samhällskroppen kan till exempel vara språkliga eller kulturella skillnader,
vilket medför att grupper hamnar utanför samhället och således inte bidrar till att upprätthålla
demokratin, i vissa fall även jobbar för att motverka den.
Jean Grugel definierar problematiken med minoritetsgrupper i demokratier på följande sätt:
”The problem with any ethnic definition of the nation is that by creating insiders and outsiders
within the same territorial unit, some groups are defined as beyond or outside citizenship, or
at best as only having limited citizenship rights” (Grugel, 2002: 206).
2.4 Konsolidering
Konsolidering innebär att en demokrati rotar sig och att medborgarna i den aktuella staten
finner sig i den liberala demokratins samhällsstruktur. Många forskare ser demokratisering
som en tvåstegsprocess där det första steget handlar om att gå från ett auktoritärt till ett
demokartiskt styrelseskick och det andra steget handlar om att institutionalisera och stabilisera
detta nya styre (Linde, Ekman, 2006: 24-25). Under det första steget rör de viktiga frågorna
om hur ett valsystem eller en konstitution ska utformas. I den andra, konsolideringsfasen, är
alla aktörer bekanta med det gällande systemet och frågorna rör utformning av politik inom
det gällande systemet. Både från politiska aktörer, via förvaltning till medborgare. Ofta blir en
demokrati stabil när konsolideringen är genomförd.
Liksom inom begreppet demokratisering kan man när det gäller konsolidering också ägna sig
åt en snäv respektive vid syn (jämför minimalistisk respektive maximalistisk demokratisyn).
Den snäva synen på konsolidering gäller enkelt mätbara faktorer som antal återkommande val
medan den vida synen innefattar medborgareinflytande och aktivt deltagande i det politiska
livet. Det är viktigt att mäta denna kvalitetsaspekt samtidigt som det är svårt att hitta säkra
empiriskt mätbara resultat.
Jag har i denna uppsats, på grund av dess relativt måttfulla omfång, valt att fokusera på
demokratiseringsbegreppen i Slovenien och Lettland och inte gå in på djupet om när och hur
de båda länderna blev demokratiskt konsoliderade.
2.5 Auktoritär regim
Det är viktigt att skilja på de olika typer av regimer som finns inom kategorin ”ickedemokratiska”. Juan J Linz och Alfred Stepans framhåller i boken Problems of Democratic
Transition and Consolidation att den tidigare regimens utformning spelar stor roll för hur en
transitionsprocess fortlöper. Även Emine Pandir fastslår att den tidigare regimens utformning
spelar stor roll för hur transitionen fortlöper i den nya staten (Pandir, 2005: 33). Totalitära
14
stater har ofta en mycket hård ekonomisk kontroll samt avsaknad av ett civilt samhälle.
Dylika faktorer spelar en avgörande roll för hur pass ”moget” ett samhälle är att axla ett
demokratiskt styrelseskick.
En auktoritär regim skiljer sig från en totalitär dito på olika punkter.
”I ett auktoritärt styrt samhälle finns visserligen enbart en begränsad politisk pluralism, men
graden av social och ekonomisk pluralism är ofta högre och har sina rötter i det samhälle som
fanns innan den auktoritära regimen kom till makten” (Linde, Ekman, 2006: 114).
Ledarskapet i en auktoritär regim präglas av en person eller en mindre grupp. I ett totalitärt
samhälle råder en hierarki från partitopp via staten ner till organisationslivet och till sist
medborgarna. I en auktoritär stat präglar staten förvisso organisationslivet men är
organisationslivet är inte lika styrande över medborgarna. Detta kan jämföras med ett
demokratiskt statskick där medborgarna kontrollerar staten och staten i sin tur utövar makt på
medborgarna. Mellan dessa två maktcentra finns föreningslivet, ofta benämnt som civil
society.
2.6 Demokratiseringsvågor
Händelserna i Östeuropa under slutet av 80-talet och början av 90-talet klassificeras av
Samuel Huntington som del av den tredje demokratiseringsvågen (Pandir, 2005: 18-19).
Huntington beskriver i boken The Third Wave, från 1991, demokratisering utifrån ett
historiskt perspektiv där han identifierar tre skilda vågrörelser av demokratisering som har
svept över världen. Just valet av ordet vågor används för att symbolisera den tillbakagång av
antalet demokratier i världen som åtföljs av en period av uppgång.
Den första vågen var demokratiseringen påbörjades i mitten av 1800-talet och nådde sin topp
vid mellankrigstidens början. Det var under denna tid som flertalet så kallade västländer
framför allt i Europa men även USA, Nya Zeeland och Chile upprättade demokratiskt
styrelseskick (Linde, Ekman, 2006: 52). Denna följdes av en motvåg fram till andra
världskriget då länder som Tyskland, Spanien och Japan blev totalitära.
Den andra vågen kom efter andra världskriget och berörde forna kolonier och länder som
besegrades av de allierade under kriget: Tyskland, Italien och Japan.
Efter den andra demokratiseringsvågen direkt efter andra världskriget med byggandet av
demokratier i Tyskland, Österrike och Japan fick många länder främst i Afrika totalitära
styrelseskick. Den här gången kom dock förtrycket från inhemska regimer snarare än de forna
kolonialmakterna.
15
Den tredje vågen menar Huntington tar sin början i och med Portugals liberalisering 1974,
vilken snabbt följdes av liberaliseringen av Grekland och Spanien. Under 80-talet genomgick
även i många länder i Sydamerika demokratiseringsprocesser samt, efter Sovjetunionens
upplösning, den mängd stater i Central- och Östeuropa som tidigare mer eller mindre var
införlivade i den kommunistiska maktsfären.
2.6.1 Kritik mot vågteori
Vissa kritiker menar att Samuel Huntingtons teori ter sig för abstrakt när det gäller
definitionen mellan de olika vågorna (Grugel, 2002: 35). Exempelvis framhåller Jean Grugel
att Tyskland i egentlig mening inte var demokratiskt konsoliderat förrän den politiska
återföreningen 1990. Tyskland som först anses tillhöra den andra vågen borde istället placeras
i den tredje. Vidare är tidsperspektiven på vågorna väldigt skilda då den första vågen spände
sig över ett halvsekel medan det rörde sig om mindre än tjugo år från att den tredje påbörjades
och avslutades. För det andra är det förkastligt att se demokratiseringarna ur ett globalt
perspektiv då man undgår viktiga faktorer på den lokala nivån. Huntington antar att
globaliseringen är ett tillräckligt villkor och tar därmed allt för liten hänsyn till orsaker som är
specifika i varje enskilt fall. Vidare har Huntington placerat in länder som Argentina och
Italien i den första vågen, dessa länder som gick tillbaka till fascistdiktaturer under 1900-talet
och borde således placeras in i den andra vågen.
Michael McFaul menar att Huntingtons definition att kombinera händelserna i Spanien och
Portugal under 70-talet med dem i Östeuropa i början av 90-talet är allt för vid. McFaul skiljer
ut de post-kommunistiska demokratiseringarna i en av honom kallad fjärde våg av
demokratisering. Dessa demokratiseringsprocesser involverade befolkningen, som starkt
förespråkade transitionen tillsammans med makteliten. Radikala krafter spelade generellt en
mindre roll i den fjärde vågens demokratisering. I huvudsak präglades transitionerna av pakter
mellan eliter (McFaul, 2006).
2.7 Moderniseringsteori
Lipsets tes om att en välmående nation har större möjligheter att upprätthålla en demokrati än
vad en fattig har lanserades 1959 i tidskriften American Political Science Review. Lipset
ansåg att kapitalism var den motor som drev samhället framåt och skapade välstånd, och
därmed stabilitet, inom stater (Karvonen 1997: 28).
Moderniseringsteorin är en strukturell förklaring av hur stater bibehåller en stabil demokrati.
Lipset menar enkelt förklarat att i länder där befolkningen har svårt att över huvud taget få
16
mat för dagen tenderar partier eller makthavare som utlovar snabba förändringar att få folkligt
stöd. I mer stabila samhällen kan medborgare fokusera på att den politiska processen sker i
enlighet med rättigheter och korrekta procedurer.
När en stat får ökat välstånd får även människorna ett ökat ekonomiskt överflöd och mer fritid
i takt med att produktionen effektiviseras. I och med detta kan tid och resurser läggas på
frivilliga organisationer och ett civilt samhälle med föreningsliv växer fram.
Larry Diamond stödjer i en studie från 1992 i stor utsträckning Lipsets tes och menar att
ekonomisk utvecklingsnivå i särklass bäst förklarar demokratins utbredningsnivå och tillstånd
i världen. Ju högre grad av ekonomisk modernisering ett land har, desto större chans har det
att upprätthålla en demokrati (Karvonen 1997: 33).
Moderniseringsteori hör ihop med globaliseringen (Grugel, 2002: 46). Det är i och med
globaliseringen som en gemensam demokratisk kultur kan spridas över jorden. Ett modernt
samhälle är en produkt av kapitalismen och uppstod först i Nordamerika och Storbritannien på
1800-talet och i andra delar av västra Europa under följande århundrade.
”Democracy appears in those societies that are able to ’replicate the original transition’ to
capitalism and become enmeshed in global economic structures” (Grugel, 2002: 47).
Det är intressant att belysa fallen Slovenien och Lettland ur ett moderniseringsperspektiv för
att se om införandet av markandsekonomi i Slovenien och Lettland underlättade den
demokratiska konsolideringen.
2.7.1 Kritik mot moderniseringsteorin
Moderniseringsteorin har kritiserats för att vara för strukturbaserad och för att vara för
historisk till sitt synsätt. Den ter sig vara alltför simplistisk i sin syn på demokratisering och
sätter ett alltför linjärt samband mellan kapitalism och demokrati (Grugel, 2002: 49). Bara för
att det historiskt sett har skett en demokratisk konsolidering samtidigt som ett
marknadsekonomiskt system har slagit rot betyder inte det att den ena företeelsen utlöser den
andra, det blir ett felaktigt kausalförhållande. Moderniseringsteorin beskylls även för att vara
historieförenklande då den förutsätter att vilka samhällen som helst ska kunna genomgår den
process som exempelvis Storbritannien gjorde under 1800-talet. Det är inte så lätt att man kan
plocka ut en process ur tid och rum och sedan ”sätta in” den i ett nutida fall.
Lipset gjorde i sin forskning en jämförelse med västerländska länders demokratiska
utveckling i historien och jämförde den med de rådande förhållandena när hans undersökning
gjordes, det vill säga i mitten på 1950-talet. Hans data på socioekonomisk utveckling
utgjordes av ett tvärsnitt från 1950-talet medan hans definition av demokrati, i de länder som
17
undersökningen omfattade, gjordes på en lång historisk tillbakablick. Detta medför att man
kan få en skev bild av den historiska utvecklingen; ett land som var demokratiskt och
ekonomiskt välmående på 1950-talet behövde inte vara så enbart på grund av dess historiska
utveckling. Likaså behöver inte dess ekonomiska välstånd vara det enda sambandet med dess
demokratiska konsolidering.
Lauri Karvonen tar upp fallen med de Östeuropeiska länderna under Sovjetunionen som då, i
vissa fall, var ekonomiskt välmående men långt ifrån demokratiska (Karvonen 1997: 42). Mer
aktuella exempel är rika oljestater som Förenade Arabemiraten, Kuwait och Oman. Dessa
stater är idag ekonomiskt välmående på grund av sin oljeexport. Denna typ av välmående
ekonomi har dock inte byggts upp enligt ”klassiska” marknadsliberala principer utan styrdes
och styrs av sultanat och emirer. Dessa har förvisso satsat på att bygga upp en välmående
nation men har även undvikit att föra över makten folket enligt demokratiska spelregler.
2.8 Sammanfattning
Grugel anser att i de fall i Central- och Östeuropa där demokratiseringen har varit
framgångsrik tenderar forskningen att inrikta sig på de aktörsstyrda förklaringsmodellerna
snarare än de strukturella (Grugel, 2002: 204). Det är en förenkling att tillskriva den
framgångsrika transitionen i de båda fallen företeelser som Huntingtons vågteori eller Lipsets
moderniseringsteori. Jag har valt att se på fallen främst utifrån Linde och Ekmans aktörsstyrda
förklaringsmodell men vill även belysa välkända strukturella förklaringsmodeller såsom
moderniseringsteorin. Man ska även hålla i åtanke att moderniseringsbegreppet som Lipset
talar om gäller stater som är inne i en demokratisering eller i slutet av den. Ekonomiskt
välstånd hjälper då till att upprätthålla demokratin men är inte ett tillräckligt villkor för att
starta en demokratiseringsprocess i ett icke-demokratiskt styre.
Med dessa premisser ska jag analysera ett antal texter ifrån böcker och vetenskapliga artiklar
om den politiska utvecklingen i Slovenien och Lettland under slutet av 80-talet till början av
90-talet. I följande kapitel ska jag gå närmare in på den metod jag har använt vid analysen
som presenteras i slutet av uppsatsen.
18
3. METOD
Uppsatsen är i huvudsak en komparativ studie mellan den politiska utvecklingen i två fall,
länderna Slovenien och Lettland. För att försöka bilda mig en uppfattning i fallstudierna av
Slovenien och Lettland tar jag del av ett flertal olika tryckta källor, däribland facklitteratur i
ämnet samt vetenskapliga artiklar.
Källmaterialet kommer att jämföras med transitionsteorier enligt den metod jag beskriver i
kapitel 3.1. Utifrån dessa texter kunna dra slutsatser om en av mina teorier jag valt ut fungerar
som förklaring över händelserna i realiteten. Stora delar av mitt empiriska material om
Slovenien kommer från Sabrina Ramet, professor vid International Peace Research Institute i
Oslo. Jag har även tagit del av Oxfordprofessorns Jan Zielonkas Democratic Consolidation in
Eastern Europe där den slovenske professorn Miro Cerar beskriver utvecklingen i landet
under början av 90-talet.
Robert K Yin citerar Wilbur Schramm för att beskriva en fallstudie.
”The essence of a case study, the central tendency among all types of case study, is that to
illuminate a decision or set of decisions: why they were taken, how they were implemented,
and with what result” (Yin, 2003: 12). Jag vill i den här uppsatsen få reda på om det finns
specifika överstämmande faktorer som kan förklara Sloveniens och Lettlands framgångsrika
demokratiska transitioner. I boken Komparativ metod – förståelse och jämförelse beskriver
Thomas Denk komparativa studier på följande sätt:
”Med jämförelser av olika länder ges möjligheter att studera politiska likheter och skillnader.
Utifrån dessa jämförelser kan sedan påstående göras om hur politiska fenomen förhåller sig
till varandra och till olika kriterier” (Denk, 2002: 7). Jag ämnar jämföra händelserna i två fall
dels hur de förhåller sig till de olika kriterierna i teorierna jag har valt att fokusera på. Martin
Denscombe definierar fallstudier på följande sätt:
”Fallstudier inriktar sig på en (eller några få) undersökningsenheter i syfte att erhålla en
djupgående redogörelse för händelser, relationer, erfarenheter eller processer som uppträder i
denna speciella undersökningsenhet” (Denscombe, 1998: 43).
Med min fallstudie vill jag exemplifiera de teorier som jag har studerat och göra en jämförelse
enligt en given metodmodell. Detta för att få en förklaring på mina frågeställningar.
19
3.1 Method of Agreement
John Stuart Mill räknas som en av de tidiga tänkarna som identifierar vetenskaplig metod
vilken lämpar sig för jämförande studie (Denk 2002, 56). I boken A System of Logic,
Ratiocinative an Inductive som utkom 1843 beskriver Mill tre olika tillvägagångssätt för hur
samband mellan variabler kan fastställas. Dessa är: The Method of Agreement, The Method of
Difference och The Method of concomitant Variation. Jag har använt mig av den första och
ska således förklara Method of Agreement mer ingående.
Jag använder mig här av komparativ metod för att förklara varför två fall av demokratisk
transition blev framgångsrika. Båda av länderna i mina fall genomgick en framgångsrik
demokratiseringsprocess och i det avseendet är de lika. Däremot finns det skillnader vad
gäller bakomliggande faktorer och förutsättningar för demokratisering i respektive land.
Förenklat kan man säga att enligt Method of Agreement förklaras likheter med likheter. Alltså
att de faktorer som överensstämmer mellan länderna är den faktor som skapar framgångsrika
demokratiska transitioner.
3.1.2 Exemplifiering av Method of Agreement
Förutsätt att två länder ska jämföras (Fall 1 och Fall 2). Dessa har en beroende faktor
gemensamt (A) som exempelvis kan vara en framgångsrik demokratisk transition från ett
auktoritärt styre. Enligt utvalda teorier fastställs olika faktorer (X, Y, Z) som ska jämföras
mellan fallen. Det kan exempelvis vara ekonomisk levnadsstandard, tillit mellan människor
och konflikter mellan etniska grupper (jmf Denk, 2002: 57). Med hjälp av empiriskt material
kan faktorerna undersökas i respektive fall och därefter definieras och efter det se om de
överensstämmer eller inte med respektive fall. I exemplet nedan kan man göra tolkningen att
det råder en likhet mellan de båda fallen när det gäller faktor Z. Enligt Method of Agreement
gäller således att det är denna faktor som bidrar till eller skapar framgångsrika demokratisk
transitioner.
20
Tabell 3.1 Exemplifiering av Method of Agreement
___________________________________________________________________________
Faktorer
Fall 1
Fall 2
Jämförelse
X
Ja
Nej
Skillnad
Y
Nej
Ja
Skillnad
Z
Ja
Ja
Likhet
Beroende faktor: A
Slutsats: Likhet i Z påverkar A
___________________________________________________________________________
3.1.3 Operationalisering av fallen Slovenien och Lettland
Utifrån de utvalda teorier och begrepp som jag går igenom i kapitel 2 har jag valt ut följande
faktorer för jämförelse mellan de två fallen och placerat in dessa i en tabell baserad på
ovanstående exempel. Denna tabell återkommer i analysdelen i kapitel 5.5 då jag utifrån det
empiriska materialet har definierat ländernas faktorer, om de överensstämmer eller inte, och
efter en jämförelse gjort slutsatser.
Tabell 3.2 Fallen Slovenien och Lettland enligt Method of Agreement
Faktorer
Slovenien
Lettland
Jämförelse
1. Transition genom elitstyrning
2. Transition genom förhandling
3. Transition genom revolution
4. Konflikt mellan etniska grupper
5. Ekonomiskt välstånd i landet
6. Politisk konsensus i landet
Beroende faktor: Framgångsrik demokratisk transition.
Här följer en förklaring till varje faktor i tabellen:
1. Transition genom elitstyrning: Har transitionen i fallet skett genom så kallad
Transformation? Alltså när företrädare för den gamla regimen behåller makten och dirigerar
övergången till ett demokratiskt styre.
21
2. Transition genom förhandling: Har transitionen i fallet skett genom så kallad
Transplacement? Alltså när den auktoritära regimen förhandlar med oppositionen.
3. Transition genom revolution: Har transitionen i fallet skett genom så kallad Replacement?
Alltså när en revolutionär förändring störtar den gamla auktoritära regimen.
4. Konflikt mellan etniska grupper: Finns det flera etniska grupper inom landet som starkt
påverkar transitionsprocessen? Robert Dahl menar att avsaknaden av etniska konflikter är en
viktig faktor som förklarar varför demokratier förblir stabila (Denk, 2002: 57). Om det
förekommer stora minoritetsgrupper, påverkar dessa så den politiska processen på ett negativt
sätt? Med ordet konflikt menar jag här en sådan motsättning som på allvar äventyrar den
politiska processen, med exempelvis våldshandlingar.
5. Ekonomiskt välstånd i landet: Enligt moderniseringsteorin har ekonomiskt välmående
länder bättre chanser att upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick än fattigare länder.
Således vill jag ha med denna faktor för att indikera om denna tes ur moderniseringsteorin kan
anknytas på respektive fall.
6. Politisk konsensus i landet: Kan demokratin i fallet räknas som konsoliderad enligt de
kriterier utifrån Linde och Ekman som jag tar upp i kapitel 2.4. Alltså en minimalistisk syn på
konsolidering; har demokratiska ”spelregler” fastställts och följs dessa av aktörerna inom det
politiska systemet.
Om länderna har ekonomiskt välstånd, enligt ovanstående faktor, och även bedöms ha en
politisk konsensus, vara konsoliderade, kan det finnas ett samband mellan dessa två faktorer?
Detta för att åter anknyta till begreppet demokratisering och vad det innebär att vara en
konsoliderad demokrati. Det är en sak att ett auktoritärt styre upphör, en annan att en
demokratisk regim införs och upprätthålls – vilket aldrig sker per automatik. Jag har valt att ta
med denna faktor i tabellen för att belysa fallen i ljuset av demokratisk konsolidering.
De översta tre faktorerna är härrör alltså ur Linde och Ekmans teoretiska begrepp om
Transformation, Transplacement och Replacement som jag närmare beskriver i kapitel 2.2.
Jag har fört dessa i tabellen för att på et förenklat sätt ska kunna jämföra de två fallen med
varandra och finna om deras respektive händelseförlopp överensstämmer. I de fall där de
22
överensstämmer är det enligt Method of Agreement en indikation på att denna faktor påverkar
ett lands demokratiska transition på ett positivt sätt.
Med Framgångsrik demokratisk transition, som beroende faktor, menar jag att processen i
båda fallen har resulterat i att länderna idag har fungerande demokratiska system och
fungerande marknadsekonomi. Båda staterna är idag medlemmar i EU, för att en stat ska
kunna ingå i denna union måste den uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna. Dessa
sammanfattas på följande sätt på EU:s webbportal:
Det politiska kriteriet: länderna ska ha stabila institutioner som garanterar demokrati,
rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd.
Det ekonomiska kriteriet: länderna ska ha en fungerade marknadsekonomi och förmåga att
hantera marknadskrafterna och konkurrenstrycket inom EU.
Det rättsliga kriteriet: länderna ska vara i stånd att anta gemenskapens regelverk och uppfylla
de skyldigheter som följer av medlemskapet, särskilt målen om en politisk, ekonomisk och
monetär union.
Källa: EU-fördraget, Artikel 6.1 och 49 (Internetkälla)
Den Europeiska Unionens godkännande av dessa kriterier är förstås inte ett fullgott sätt att
mäta om ett visst land ansetts ha uppnått politisk och demokratiskt stabilitet. Rumänien och
Bulgarien har till exempel fått gå in i unionen utan att deras institutioner varit fullt kapabla att
hantera den organiserade brottsligheten.
Man kan även se till opinionsundersökningar för att få en inblick i medborgarnas förtroende
på det demokratiska styrelseskicket. Linde och Ekman hänvisar till en studier gjord av
European Values Study 1999 där det framgår att 90 procent av medborgarna i Slovenien gav
sitt stöd för demokratins principer, motsvarande siffra för Lettland var 89 procent. Detta är en
indikation på att det råder ett brett förtroende för det demokratiska systemet jämfört med det
auktoritära samhällsskick som de båda länderna hade tidigare (Linde, Ekman, 2006: 142).
Jämförelsevis kan man se till länder i Central- och Östeuropa som lämnade ett auktoritärt
styre vid ungefär samma tid som Slovenien och Lettland men som inte uppvisade samma nivå
av politisk frihet efter så kort tid. Se på exempel som Serbien och Vitryssland.
3.2 Metodproblem
En kritik mot denna användning av metoden är att jag endast använder mig av två fall i
tabellen. Om dessa två fall överensstämmer på en faktor betyder detta inte att det är ett
23
tillräckligt villkor för att en demokratiseringsprocess ska bli framgångsrik i alla andra fall,
exempelvis i andra länder som skulle kunna föras in i tabellen. Vad jag däremot vill belysa är
att i de fall där faktorerna överensstämmer kan det indikera på att teorin har en reell grund och
kan appliceras i verkliga fall som förklaring på varför den demokratiska transitionen varit
framgångsrik.
Tabellen (3.2) som jag har utarbetat från mina teorier är inte heller fullt applicerbar på alla fall
när man vill undersöka olika länders demokratiska transitioner. Jag har inriktat mig på ett fåtal
variabler, främst för att hålla nere omfånget på arbetet och skapa en lättöverskådlig bild av
hur en komparativ undersökning om demokratiseringsprocesser kan gå till.
Vill man göra en mer omfattande metodtabell bör man väga in fler variabler, som de jag berör
i kapitel 2 enligt Lars Johannsen.
Andra metodproblem jag har stött på är dels att jag inte har haft möjlighet att på djupet gå in
på någon specifik teori som är lätt att applicera på de två fall som jag har valt att använda. Jag
har således valt att ta upp olika intressanta begrepp inom demokratiseringsforskningen och
ställa dessa mot utvecklingen i Slovenien och Lettland. Det ter sig naturligt att det inte finns
någon enskild teori som till fullo förklarar orsakerna eller händelseförloppet in något av
länderna, däremot finns det många teorier som kan tjäna som intressanta förklaringsmodeller.
3.2.1 Galtons problem
Värt att poängtera, som Thomas Denk gör, är det så kallade Galtons problem. När man gör en
jämförande studie mellan länder kan det antagas att länderna är oberoende av varandra.
Galtons problem belyser att de olika länderna kan påverka varandra, så kallad interdependens.
Att en demokratisering sker smidigt i ett land, exempelvis under den tredje vågen, kan
medföra positiva bieffekter på närliggande länder eller länder i liknande situationer, såsom
Lettland och Slovenien. Faktorer som föreligger den demokratiska transitionen behöver ses i
ljuset av den internationella kontexten. Denk menar även att interdependens kan skapas
genom samarbeten mellan länder, som EU.
4. EMPIRI
I följande kapitel ger jag en tillbakablick på händelserna i Slovenien och Lettland under deras
transitionsperioder. Jag går först igenom Sloveniens utveckling i stort och kommer att ta upp
enskilda betydelsefulla faktorer såsom dess erfarenheter av inhemskt statsstyre och de
förändringar i samhället på 1980-talet som efter Titos död.
24
Därefter beskriver jag händelseutvecklingen i Lettland under motsvarande tidsperiod. Likaså
tar jag upp enskilda viktiga faktorer i Lettlands fall, såsom problematiken med den etniska
sammansättningen inom landet. Materialet i detta kapitel ligger till grund för den kommande
analytiska diskussionen.
4.1 Slovenien
Enligt Sabrina Ramet påbörjade Sloveniens väg till självständighet 1986 när den liberala
falangen i kommunistpartiet tog makten ifrån de konservativa. Milan Kucan, en liberal
kommunist, blev partiledare och de facto den drivande kraften inom det politiska livet i
Slovenien. Ramet betonar även enskilda aktörer som den slovenska tidskriften Nova Revija
som
i
februari
1987
publicerade
en
specialbilaga
om
det
slovenska
självständighetsprogrammet. Bilagan riktade skarp kritik mot den negativa särställning som
det slovenska språket hade i den Jugoslaviska federationen (Ramet, 1993).
Miro Cerar identifierar två företeelser som utmärker Sloveniens demokratiska transition. Dels
handlade Sloveniens transition lika mycket om nytt statsbyggande som självständighet, då
nationen blev fri från Jugoslavien. För det andra så var själva ekonomiska utvecklingen inte
särskilt radikal då ett flertal reformer redan under 80-talet hade skapat en relativt öppen
ekonomi (Cerar ur Zielonka, 2001: 378). Det rörde sig alltså inte om något tvärt brott från
planekonomi till marknadsekonomi.
Den första företeelsen innebär att Slovenien inte hade någon erfarenhet att upprätta och styra
en egen stat, således blev instiftandet av en egen konstitution och inrättandet av ett nytt
ekonomiskt system oerhört viktigt för att få inträde, och anseende, i det internationella
samfundet. Cerar menar att godkännandet av den nya statens konstitution är starkt
sammanlänkad
med
processen
att
uppnå
politisk
frihet
i
Slovenien.
Demokratiseringsprocesserna som startade i slutet av 80-talet var en förutsättning för den nya
konstitutionen, som godkändes av parlamentet den 23 december 1991.
Inför den nya konstitutionens sammanställning tillsattes en kommission ledd av Miro Cerar
som undersökte andra länders författningar i och utanför Europa. Man kom fram till två
normativa författningsförslag där den ena modellen förespråkade ett parlamentariskt system
och den andra var för ett semipresidentialistiskt system inspirerat av Frankrikes femte
republik (Cerar ur Zielonka, 2001: 393-394). I slutändan rådde en konsensus om att det
parlamentariska systemet var bäst lämpat.
25
Debatten och utformningen av den nya konstitutionen skedde samtidigt som Slovenien sökte
ett brett internationellt erkännande, således låg det i slovenernas intresse att den nybildade
staten framstår som en modern demokrati från första början.
Det fanns vid den här tiden ingen dominerande politisk blockbildning i parlamentet, och detta
förlängde överläggningarna om konstitutionens utformning (Cerar ur Zielonka, 2001: 389).
Cerar menar att denna avsaknad av politisk polarisering dels breddade debatten om möjliga
konstitutionella lösningar samt att den ökade behovet av en bred konsensuslösning. Detta
hjälpte till att stabilisera de demokratiska krafterna och höll nere radikaler.
4.1.1 Förändringar på 80-talet
Som jag tidigare har nämnt kom inflytelserika aktioner från den politiska oppositionen redan
vid mitten av 80-talet. En förutsättning för detta var en medvetandegrad hos medborgarna om
deras egen situation.
Drago Zajc och Tomaz Boh menar att det framför allt var de jugoslaviska inskränkningarna i
Slovenernas självstyre i kombination serbernas ökade kontroll över den jugoslaviska
federationens ekonomi som gjorde att kravet på utträde ur federationen kom till (Zajc och Boh
ur Berglund, Ekman och Aarebrot, 2004: 340). När den politiska självständigheten var befäst
lades den ekonomiska liberaliseringen högt upp på agendan.
Sabrina Ramet finner att flertalet av länder i det forna Östeuropa genomgick en fas av politisk
pluralisering medan det ekonomiska systemet fortfarande kontrollerades av staten, under dess
transitionsperiod.
“…Slovenia has, for the time being, combined political pluralism with a state-run economy.
This commixture has been, of course, the norm throughout post-communist Eastern Europe
during the region's transition to free enterprise.” (Ramet, 1993)
En strukturell förklaring till varför transitionen kan ha underlättats ger Emine Pandir som går
tillbaka till 1974 års Jugoslaviska konstitution som gav mer rättigheter till delrepublikerna,
däribland Slovenien. Detta innebar att slovenerna fick känna på grunderna i att sköta en
statsapparat, en erfarenhet som är ovärderlig när det gäller att bygga upp en ny förvaltning
efter en självständighet (Pandir, 2005: 37).
4.1.2 Mot politisk pluralisering
De slovenska kommunisterna godkände ett flerpartisystem i den nya republiken och den 27
december 1989 antogs ett antal nya lagar gällande allmänna val och politisk mötesfrihet. I
praktiken innebar detta att politisk pluralism godkändes. Det hölls två demokratiska
26
parlamentsval i april 1990 (Ramet, 1993). Dessa val, som hölls den 8 och 12 april, var enligt
Miro Cerar den definitiva brytpunkten då Slovenien gick från självstyrande federalstat med
kommunistiskt politiskt monopol till att få en politisk pluralism. Nio politiska partier av
sexton som ställde upp i valet kom in i parlamentet (Cerar ur Zielonka, 2001: 384). Det var
denna församling som skulle godkänna den nya konstitutionen.
I september 1990 föreslog socialistpartiet en folkomröstning om självständighet, vilket hölls
den 23 december samma år. Resultatet av denna folkomröstning visade att hela 88,2 procent
stödde en slovensk självständighet (Government Communication Office, Internetkälla).
Parlamentet startade ett program för förverkligandet av målen utifrån folkomröstningen och
ett datum, den 26 juni 1991, bestämdes för slutförandet av ett avtal mellan de andra
jugoslaviska delrepublikerna.
Den
9
maj
1991
godkände parlamentet
ett
brev
som
deklarerade
Sloveniens
självständighetsplaner att skickas ut till de fem övriga delrepublikerna samt till Jugoslaviens
premiärminister Ante Markovic. Redan i början av 1991 hade det hållits samtal mellan
presidenterna från de sex jugoslaviska delrepublikerna, inledningsvis för att undersöka andra
lösningar än att Jugoslavien skulle upplösas, men när juni månad närmade sig stod det klart
att Slovenien inte såg några andra alternativ än att förklara sig självständigt (Ramet, 1993).
Sabrina Ramet identifierar fyra skäl till att transitionen till politisk pluralism i Slovenien har
gått smärtfritt.
För det första har Slovenien ett högt socialt kapital per capita. Frivilliga organisationer,
intressegrupper i ett civilt samhälle, anses av många statsvetare som en viktig del i ett
demokratiskt system.
För det andra så började den politiska pluraliseringen av de lokala och nationella
kommunisterna och hade inte direkt att göra med uppluckringen av kommunistregimer i
övriga Östeuropa.
För det tredje så är befolkningen i landet väldigt homogen. Trots viss immigration från det
övriga Jugoslavien så är cirka 90 procent av befolkningen etniska slovener.
För det fjärde så hade inga av Sloveniens grannländer intentioner att göra anspråk på
Sloveniens territorium. Således utgjorde detta inget hot mot den slovenska auktoriteten i
området (Ramet, 1993).
27
4.1.3 Tiodagarskriget
I september 1989 godkände det slovenska parlamentet en serie tillägg som förtydligade
landets suveränitet samt att endast det slovenska parlamentet kunde godkänna förflyttning av
jugoslaviska militära styrkor i området. I praktiken var det en deklaration om Sloveniens rätt
till våldsmonopol.
Den 27 juni 1991, två dagar efter självständighetsförklaringen, blev Slovenien attackerat av
den serbkontrollerade Jugoslaviska armén (JNA). Detta är den kraftigaste förekomsten av
våldshandlingar som pågick under Sloveniens transitionsperiod. Vid den här tiden bestod den
Slovenska armén av cirka 20 000 man (Ramet, 1993) medan den JNA hade 138 000 man i
aktiv tjänst. Men redan den 6 juli började JNA dra sig ut ur landet då dess kraftsamling lades
på striderna i andra delar av den sönderfallande staten Jugoslavien. Sloveniens kontroll av sitt
territorium hade blivit ett faktum. Denna korta väpnade konflikt brukar benämnas som
Tiodagarskriget.
4.1.4 Sammanfattning
I Sloveniens fall underlättades transitionsprocessen av det samtycke som det styrande
kommunistpartiet hade för liberalisering och politisk pluralisering. Det var alltså inte fråga om
en maktelit som motarbetade processen utan snarare ett auktoritärt styre som liberaliserades
inifrån. Andra orsaker till den snabba övergången är att landet undgick den blodiga konflikten
på Balkan samt att den slovenska staten behöll kontrollerade en gradvis övergång till
marknadsekonomi.
4.2 Lettland
I juni 1988 skapades en paraplyorganisation för ett antal olika folkrörelser med inflytelserika
skribenter och intellektuella. Organisationen kallades för Folkfronten i Lettland, Latvijas
Tautas Fronte (benämns Folkfronten från här) och blev en av de ledande krafterna för lettisk
självständighet. Folkfronten samlade olika intressegrupper som ville förändra den auktoritära
regimen, både nationalister, marknadsliberaler och reforminriktade kommunister.
Vid valen till Lettlands Högsta Sovjet (Latvian Supreme Council), landets parlament, 1990
gick 81,3 procent av de röstberättigade till valurnorna (Smith-Sivertsen ur Berglund, Ekman
och Aarebrot, 2004: 100). 68,2 procent av rösterna gavs till kandidater som stödde
Folkfronten, det vill säga självständighetskampen. Detta gav totalt 144 platser i rådet som då
bestod av 201 platser (Länder i Fickformat nr 507, 2005: 16). Av dess röstade 138 för
28
självständighet i omröstningen i maj samma år. I enlighet med de dåvarande konstitutionella
reglerna krävdes två tredjedels majoritet för att genomföra förändringar i författningen.
Vid det nyvalda parlamentets första session 1990 antogs en deklaration om förnyandet om en
lettisk självständighet, därefter återupprättades 1922 års konstitution. Dessa åtgärder var dock
än så länge endast av symbolisk karaktär då implementeringen av politiska makten
fortfarande låg i de sovjetiska förvaltningsinstitutionerna (Sprudzs ur Zielonka, 2001: 144).
1922 års konstitution var av parlamentarisk modell och hade utformats efter den tyska så
kallade Weimarrepubliken (Johannsen, Stålfors, 2005: 29). Anledningen till att man som det
enda av de baltiska länderna återinförde sin gamla konstitution istället för att skapa en helt ny
var att öka legitimiteten hos den nygamla staten (Zielonka, 2001: 139), samt att det var en
viktig del i den lettiska nationalkänslan. Detta beslut anses har förlängt tiden för den
demokratiska konsolideringen, mycket på grund av de brister 1922 års konstitution hade
gällande bland annat grundläggande rättigheter och kommunalt självstyre, som det inte rådde
någon enighet om när konstitutionen författades.
Adolf Sprudzs poängterar makthavarna i början av 90-talet fortfarande hade en personlig
relation till det självständiga Lettland som existerade mellan 1918-1940 och att dessa
emotionella band starkt präglade besluten att återupprätta staten enligt de gamla mönstren
(Sprudzs ur Zielonka, 2001: 139). Den 21 augusti 1991 godkände den lettiska högsta
domstolen en resolution som förklarade Lettland som en självständig demokratisk republik
vars makt tillhörde det lettiska folket och dess legitimitet fastställdes av 1922 års konstitution.
Den följande veckan erkändes Lettlands, tillsammans med Estlands och Litauens
självständighet av den Ryska Federationen såväl som Ukraina, Vitryssland, Georgien och
EG:s medlemsländer. Den 17 september samma år fick Lettland en plats i FN:s
generalförsamling och internationellt erkännande som suverän stat både de facto och de jure.
Efter självständigheten och upprättandet av demokratin 1991 uppkom en rad partier på den
politiska arenan. Ett av Lettlands viktiga mål efter självständigheten var att bli medlem i EU
(Galbreath, 2006). Michael McFaul menar att massan, och de individer som verkade för
politisk frigörelse, var viktiga aktörer i händelseutvecklingen.
“Democrats, not the process of transition, produced new democratic regimes. The process of
regime transformation was revolutionary, not evolutionary.” (McFaul, 2006: 41)
Den stora anslutningen av massan stöds även av Hermann Smith-Sivertsen som säger att
Folkfrontens medlemsantal hade växt till 230 000 under våren 1989. Även om det på långa
29
vägar inte utgjorde någon majoritet av den totala befolkningen är det en tydlig indikator på att
det inte rörde sig om någon liten partigrupp som förde kampen för självständighet framåt.
Likaså stämmer det att genom hela Baltikum fanns en stor enighet om att bli fria från
Sovjetunionen samt att återupprätta enskilda stater. Denna ömsesidiga åsikt kan i ett väldigt
handfast exempel, bokstavligt talat, återspeglas på 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten den 23 augusti 1989 då en miljon ester, letter och litauer formerade en obruten
handkedja från Tallinn i norr till Vilnius i söder för att symbolisera sin enighet (Lhabitant,
Novikova, 2003: 53).
4.2.1 Lettlands etniska sammansättning
Frank Aarebrot och Terje Knutsen framhåller tre primära aktörer i Lettlands politiska liv i
början av 1990-talet. Dessa var LNNK – den nationella självständighetsrörelsen, Folkfronten,
samt Kommunisterna, som var för den fortsatta sovjetiska överhögheten (Aarebrot och
Knutsen, 2000: 83-84).
Vid valet till Lettlands Högsta Sovjet den 4 maj 1990 fanns det i princip bara två partier att
välja mellan, Folkfronten och Kommunisterna. Folkfronten vann en betryggande majoritet
trots att endast 52.3 procent av de röstberättigade var etniska letter. Undersökningar visade att
85 procent av etniska letter stödde en självständighet samtidigt som 26 procent av de icke
etniska lettiska röstberättigade stödde en självständighet (Aarebrot och Knutsen, 2000: 84).
Efter våldsamheterna i januari 1991 (se kapitel 4.2.2) var motsvarande siffror 94 respektive 38
procent. Michael McFaul framhåller att det starka folkliga stödet är en bidragande orsak till
att transitionen gick snabbt.
“The dominant dynamic was confrontation between old elites and new social challengers, not
compromise. Additionally, the masses were involved, not sidelined as they usually were in the
old regime.” (McFaul, 2006: 41)
Deklarationen om lettisk självständighet från 1990 gav medborgarskap till dem som var
lettiska medborgare den 17 juni 1940 och deras ättlingar (Sprudzs ur Zielonka, 2001: 147).
De som genom denna lag blev lettiska medborgare, eller kunde bevisa den genom andra
dokument, fick rösträtt till det första parlamentsvalet 1993.
År 2003 hade 36,1 procent av den lettiska befolkningen ryska som modersmål (SmithSivertsen ur Berglund, Ekman och Aarebrot, 2004: 99). Vidare hade endast 42,9 procent av de
rysktalande lettiskt medborgarskap.
Vissa forskare menar idag att en etnisk polarisering sker bland väljare i Lettland. Bland dem
Anton Steen som framhäver att etniciteten fortfarande styr röstningsbeteendet snarare än
30
socioekonomisk tillhörighet och att den rysktalande delen av Lettlands befolkning, som över
huvud taget röstar, gör så i hög grad på rysktalande partier (Smith-Sivertsen ur Berglund och
Aarebrot, 2004: 99).
4.2.2 Förekomst av våldshandlingar
Den blodigaste händelsen i Lettlands transitionsprocess torde vara demonstrationerna i januari
1991. Kommunistpartiet gav i januari det året order till OMON, inrikesministeriets
specialtrupper som var en paramilitär säkerhetsstyrka, att inta Lettlands viktigaste
tidningsredaktioner och förlagshus. Den 13 januari samlades uppemot 700 000 människor i
Riga för att demonstrera mot ”ockupationen”. OMON genomförde i denna veva väpnade
aktioner mot inrikesdepartementet som totalt krävde fem människoliv. Denna händelse räknas
starkt ha bidragit till det stora folkliga stöd som självständighetskampen fick (Länder i
fickformat nr 507, 2005: 16).
4.2.3 Lettlands ekonomiska situation
Lettland, liksom de övriga två baltiska staterna var införlivade i den sovjetiska planekonomin
när denna kollapsade 1991. Trots Perestrojkan, de ekonomiska reformerna som lanserades i
Sovjetunionen av Michail Gorbatjov, var det ett väldigt illa fungerande system och vilket
lämnade de baltiska länderna med betydligt värre ekonomiska förutsättningar än flertalet
länder i Östeuropa (Johannsen, Stålfors, 2005: 46). De första åren av 90-talet led Lettland av
skyhög inflation och budgetunderskott i statsfinanserna. Inte förrän under början av 2000-talet
har den lettiska ekonomin på allvar börjat växa igen, trots detta hade Lettland ännu år 2001
inte passerat 1990 års nivå av ekonomisk aktivitet och BNP per capita (Johannsen, Stålfors,
2005: 51).
4.2.4 Sammanfattning
Den lettiska befrielsekampen hade ett brett stöd bland befolkningen såväl som i det politiska
livet. Det gemensamma målet att bli fritt från Sovjetiskt inflytande enade många olika krafter
i landet, liksom i övriga Baltikum. För många var det en betydande faktor att Lettland hade ett
historiskt förflutet som självständig stat. Trots en avsevärd etnisk splittring och till en början
ekonomiska problem befästes det demokratiska systemet.
31
4.3 Demokratisk konsolidering
Här ämnar jag belysa exempel på de problem som uppstod i de unga demokratierna. Detta för
att ge en bild av den relativt höga stabilitet som snabbt uppnåddes i de båda länderna efter de
första demokratiska valen.
4.3.1 Slovenien
Vid utformningen av den parlamentariska konstitutionen fastslogs i sent skede att ministrarna
i regeringen ska godkännas i parlamentet efter förslag från premiärministern (Cerar ur
Zielonka 2001: 394). Detta var i viss mån ett kontroversiellt beslut då det riskerade att
problematisera regeringsbildningar och få dessa allt bli alltför instabila. Cerar menar att
beslutet togs för att partierna i parlamentet ville värna om sitt inflytande i regeringen oavsett
om de hamnade i koalition eller i opposition. Detta har dock inte lett till några allvarliga
problem i verkligheten. Under den första mandatperioden var det endast vid ett handfull
tillfällen som premiärministern blev tvungen att förhandla med oppositionen om utnämningen
av ministrar. Således blev det aldrig fråga om totala regeringskriser.
Den demokratiska konsolideringen tog dock ett antal år på sig. Lauri Karvonen räknar dock
Slovenien som ett av de länder, tillsammans med Polen, Tjeckien och Ungern, ur forna
Östeuropa där full demokrati först har utvecklat sig (Karvonen 1997: 42).
4.3.2 Lettland
Ett tiotal större politiska partier förekom i valet till det lettiska parlamentet, Saeima, 1993. Det
politiska klimatet tenderade att vara instabilt med många och splittrade partibildningar
(Johannsen, Stålfors, 2005: 34). Det lettiska partisystemet betraktas idag som ännu icke
konsoliderat, däremot är de politiska institutionerna det (Johannsen, Stålfors, 2005: 34). De
viktiga frågorna om ekonomiska reformer, EU-och NATO-medlemskap har dock präglat alla
regeringsbildningar under 90-talet, och då det varit en stor enighet i dessa frågor oavsett
partifärg har det ändå funnits en stabilitet i det lettiska politiska livet.
4.4 Den internationella kontexten
Linde och Ekman framhåller att vid en jämförelse mellan demokratiseringsprocesserna i
Sydeuropa under 1970-talet och de i Östeuropa från 1989 så framstår den internationella
kontexten mer framträdande i de senare fallen (Linde, Ekman, 2006: 188). Utan en (sovjetisk)
motpol var det enklare för marknadsliberala krafter att driva på demokratiseringsprocesser i
32
det
nya
Europa.
Således
var
omvärldens
inflytande
och
övervakande
över
transitionsprocesserna i framför allt Baltikum väldigt viktig.
Vidare betonar de att ”… det i en allt mer globaliserad värld är direkt missvisande att bortse
från den internationella kontexten i vidsträckt bemärkelse vid studiet av politiska processer
inom stater” (Linde, Ekman, 2006: 189).
Däremot är det felaktigt att framhålla de externa faktorerna, såsom internationella aktörer som
påverkar de inhemska, som främsta förklaringsmodell. Linde och Ekman vill istället belysa att
interna och externa faktorer är sammanflätade och svåra att skilja åt.
5. ANALYS
I detta kapitel ska jag med hänvisningar till källmaterialet jämföra teorin med de händelser
som pågick under tiden i fråga. Jag tänker först gå igenom Linde och Ekmans Transformation,
Transplacement och Replacement för respektive land och identifiera punkter där det
teorietiska resonemanget överensstämmer med händelseförloppet i verkligheten. Därefter ska
belysa fallen utifrån den tredje vågen och moderniseringsteorin. Slutligen kommer en
redogörelse av metodtabellen från kapitel 3.1.3 där jag drar slutsatser enligt Method of
Agreement.
5.1 Slovenien enligt Transformation, Transplacement, Replacement
Det fanns ett aktivt civilsamhälle i Slovenien redan när landet var under jugoslaviskt styre.
Detta passar väl in på Linz och Stepans argument att ett civilsamhälle underlättar en
demokratisk transition. Förekomsten av en, relativt, fri press och en offentlig politisk debatt
skapade ett allmänt medvetande om Sloveniens situation i den kommunistiska federationen.
I fallet Slovenien var det en politiskt styrd process, som förvisso hade ett stort folkligt stöd
som bidrog till demokratiseringen. Förhandlingar fördes med företrädare från Jugoslavien,
vilket gör att man kan relatera händelseförloppet till Transplacement. Däremot kan man se
händelserna i fallet som att det var delrepubliken Slovenien som reformerade sig själv inifrån
genom att liberala krafter valdes in i det styrande paritet. Ur denna synvinkel faller Slovenien
väl in under Transformation. Jag har således valt att i Sloveniens fall ge medhåll till faktorn
Transition genom elitstyrning i tabellen.
De våldshandlingar som förekom under det så kallade Tiodagarskriget då jugoslaviska trupper
skickades till Slovenien efter dess självständighetsförklaring ställer frågan om man kan
applicera Replacement i Sloveniens fall. Men det var aldrig frågan om att den slovenska
armén förde någon väpnad kamp mot JNA för att uppnå självständighet. Självständigheten var
33
utropad innan konflikten påbörjades och den politiska transitionen var initierad. Förekomsten
av väpnat våld var inte en avgörande faktor för transitionsprocessen.
5.2 Lettland enligt Transformation, Transplacement, Replacement
Det ter sig som om Lettlands väg till demokratisk konsolidering i hög grad vilar på nationella
idéer. Lettland har en påtaglig etnisk klyvning inom nationen till skillnad från Slovenien. Ett
uppenbart problem uppstår när en så pass stor minoritet som den ryska befolkningen utgjorde
1991 inte får medborgarskap och därmed rösträtt i den nybildade staten.
Michael McFaul framhåller att massan spelade en viktig roll i Lettlands process. Således
utesluts Linde och Ekmans Transformation, då den gamla regimen behåller makten och
kontrollerar
hela
demokratiseringsprocessen.
Det
kvarlämnar
Replacement
och
Transplacement.
I Replacement spelar förvisso massan en avgörande roll med detta när det gäller ett
maktövertagande av en radikal massa, inte uteslutet att den understöds med våld, detta var ju
inte var en realitet i fallet Lettland. Våldshandlingarna som förekom var inte drivande faktorer
för transitionsprocessen i stort, även om de ökade stödet för förändring hos stora delar av
befolkningen.
Transplacement är den mest snarlika av Linde och Ekmans kategoriseringar som kan inordnas
till Lettlands utveckling. Detta på grund av att de starka krafter som jobbade för
självständighet fanns bland folket men framför allt inom Folkfronten. Den politiska viljan i
den nya Ryska Federationen att behålla Lettland som införlivad fanns inte.
5.3 Slovenien och Lettland ur moderniseringsperspektivet
Slovenien tillhörde den mest produktiva delen av det forna Jugoslavien. I relativa termer var
landet ekonomiskt välutvecklat efter reformerna under 80-talet. Det civila samhället var även
inflytelserikt på befolkningen och intellektuella rörelser tog plats i samhällsdebatten. Allt
detta hjälpte till att konsolidera demokratin när första delen av transitionsprocessen väl var
genomförd. Detta är faktorer som stämmer in i Lipsets tes ”Ju mera välmående en nation är,
desto större är chansen att den kan upprätthålla demokrati” (Karvonen, 1997: 28).
Lettland hade en betydligt värre ekonomiskt utgångsläge jämfört med Slovenien i och med
dess anknytning till Sovjetunionens planekonomi. Trots höga siffror av inflation och en
sjunkande social välfärd kunde det lettiska politiska systemet gro fast under 90-talet. Det har
förekommit många regeringsombildningar och nya partier har uppstått och försvunnit.
Troligen har målbilden om EU och NATO-medlemskap varit en viktig sammanfogande faktor
34
som spänt sig över block- och partigränser och därmed bidragit till den demokratiska
konsolideringen.
5.4 Fallen Slovenien och Lettland enligt Methood of Agreement
Jag har fört in fallen Slovenien och Lettland i min tabell utarbetat från Method of Agreement
på följande sätt.
Tabell 5.1 Slutsats av fallen Slovenien och Lettland enligt Method of Agreement
Faktorer
Slovenien
Lettland
Jämförelse
Transition genom elitstyrning
Ja
Nej
Skillnad
Transition genom förhandling
Nej
Ja
Skillnad
Transition genom revolution
Nej
Nej
Likhet
Konflikt mellan etniska grupper
Nej
Nej
Likhet
Ekonomiskt välstånd i landet
Ja
Nej
Skillnad
Politisk konsensus i landet
Ja
Ja
Likhet
Beroende faktor: Framgångsrik demokratisk transition.
Slutsats: Transition genom förhandling snarare än revolution påverkar hur
framgångsrik den demokratiska transitionen blir.
Frånvaro av konflikt mellan etniska grupper kan gynna en framgångsrik demokratisk
transition.
Politisk konsensus i landet underlättar en framgångsrik demokratisk transition.
Nedan följer en förklaring av slutsatserna av jämförelsen vid varje faktor:
1. Jag definierar Sloveniens transition som att den skedde genom elitstyrning då den framgår
av mina källor att dels så kom förslaget om självständighet från Jugoslavien ifrån det styrande
kommunistparitet samt att den nya konstitutionen kom till genom en evolutionär snarare än
revolutionär process till skillnad från Lettland där transitionen drevs på av ett folkligt stöd där
även grannländerna Estland och Litauen gjorde gemensam sak för att kämpa mot den
sovjetiska överhögheten.
Detta ger vid en jämförelse en skillnad mellan fallen och således är, enligt denna metod, inte
Transiton genom elitstyrning en avgörande faktor för om en transitionsprocess ska bli
35
framgångsrik. En företeelse som dock överensstämmer var att i båda fallen så hade
transitionsprocessen, det vill säga övergången till ett demokratiskt och marknadsliberalt
styrelseskick ett starkt stöd hos befolkningen.
2. Transition genom förhandling, I Lettlands fall förde Folkfronten, som fått en stor
representation i Lettlands Högsta Sovjet förhandlingar med kommunistpartiet som fortfarande
var en viktig maktfaktor genom stödet från Moskva. Efter liberalernas maktövertagande i
Sovjetunionen och dess efterföljande upplösning och upprättande av den Ryska Federationen
godkände Ryssland Lettlands självständighet. De ”nya” ryska politikerna var de softliners
som inte kom fram till förhandlingsbordet i det gamla sovjetstyret. Detta ger en skillnad och
enligt den använda metoden drar jag slutsatsen att Transition genom förhandling inte behöver
vara en avgörande faktor för om en demokratisk transition ska bli framgångsrik.
3. Inget av fallen anser jag passar in i faktorn Transition genom revolution. Även om
våldsaktioner förekom i processen i båda fallen var ingen av betydelse för hur
demokratiseringen
påbörjades
eller avslutades.
Varken
Sloveniens
eller
Lettlands
händelseutveckling liknar den som beskrivs som Replacement av Linde och Ekman. Således
råder en likhet mellan fallen och, enligt den använda metoden, kan slutsatsen dras att
Transition genom revolution (eller snarare avsaknaden av revolution) påverkar att en
demokratiseringsprocess blir framgångsrik. Linde och Ekman poängterar även att under den
tredje demokratiseringsvågen har Transformation och Transplacement varit de mest
framträdande demokratiseringsprocesserna.
4. Gällande faktorn konflikt mellan etniska grupper är det värt att belysa den stora ryska
minoriteten i Lettland. Den rysktalande delen av befolkningen tenderar att sympatisera med
politiska partier som delar dess etniska bakgrund. Däremot framgår det av mina källor att
inom denna minoritet fanns ett stöd för den lettiska självständighetskampen, hela 38 procent
av de röstberättigade icke etniska letterna ändå stödde landets kamp för självständighet 1991.
Att tala om en konflikt i bemärkelsen att den på allvar påverkade transitionsprocessen på ett
negativt sätt stämmer alltså inte. Således kategoriserar jag att det inte rådde någon etnisk
konflikt i Lettland.
I Sloveniens fall hade stödet för självständighet en bred folklig grund att stå på.
Demokratiseringsprocessen
blev
framgångsrik
och
det
finns
inga
stora
etniska
intressekonflikter inom landet. I tabellen ger detta en likhet vid en jämförelse och således dras
36
slutsatsen att det den etniska sammansättningen, eller snarare avsaknad av konflikt mellan
etniska grupper, spelar roll för hur framgångsrik demokratiseringsprocessen blir i ett land.
5. Gällande ekonomiskt välstånd i landet så var Slovenien en relativt välutvecklad ekonomi
redan under tiden landet ingick i Jugoslavien. Efter självständigheten påbörjades dels en
strukturell förändring av ekonomin då man gick ifrån industrisektor till servicesektor samt en
ekonomisk förändring då planekonomin övergick till marknadsekonomi. Det var inte fråga
om någon laissez-faire-politik utan staten behöll initialt kontroll över marknaden som gradvis
privatiserades.
Lettlands ekonomiska situation under dess transition och under stora delar av 90-talet var
dålig. Ändå har landet klarat att genomgå den demokratiska transitionen. Således råder en
skillnad vid en jämförelse mellan fallen och enligt den använda metoden drar jag slutsatsen att
ekonomisk stabilitet i landet inte är en avgörande faktor för en demokratisk transition ska bli
framgångsrik.
Slovenien anses ha uppnått demokratisk konsolidering under 90-talet. Således kan man dra
slutsatsen att det råder ett kausalförhållande mellan landets ekonomiska utveckling och dess
demokratiska. Vad man dock inte ska glömma bort, som Karvonen poängterar, är att
Slovenien och andra länder i det forna Östeuropa länge utgjorde undantag från Lipsets tes om
att ekonomisk välutvecklade länder har lättare att upprätthålla demokrati (Karvonen 1997:
42). Som jag tidigare nämnt är Lipsets tes byggd på en historisk jämförelse där ekonomisk
utveckling sammanfaller med demokratisk utveckling i många länder. Det tenderar att bli en
haltande jämförelse när man försöker se på länder i Central- och Östeuropa ur
moderniseringsperspektivet då vissa länder kunde vara ekonomiskt välmående men inte
demokratiska.
6. Beträffande faktorn politisk konsensus i landet betraktar jag att både Slovenien och
Lettland har gått igenom de två stegen i en demokratisering enligt Linde och Ekmans
definition på konsoliderad demokrati: Alltså struktureringen om hur ett valsystem eller en
konstitution ska utformas och den efterföljande konsolideringsfasen, där alla aktörer är
bekanta med det gällande systemet och frågorna rör utformning av politik inom det gällande
systemet. I denna mening har Lettland uppnått politisk stabilitet. Det råder en konsensus om
hur ramarna ska hållas för det politiska spelet, däremot har Lettland haft instabilitet i den
mening att man har haft ett stort antal regeringsbyten under 90-talet och framåt.
37
6. SAMMANFATTNING
Slovenien och Lettland är två exempel på länder som har genomgått en framgångsrik
demokratisk transition. De stod båda under politiskt auktoritärt styre och planekonomi fram
till deras självständighetsförklaringar i början av 90-talet men idag har de väl fungerande
marknadsekonomier och politisk pluralism, vilket långt ifrån alla länder i Central- och
Östeuropa har. Jag har undersökt om jag utifrån transitionsteorier belysta av Jonas Linde och
Joakim Ekman kan identifiera vilka faktorer som har legat bakom de båda ländernas
framgångsrika transitionsprocesser.
Sloveniens transition utmärktes av att det styrande kommunistpartiet liberaliserades inifrån
och styrde stora delar av övergången. Trots att slovenerna inte hade stor erfarenhet av att
sköta en självständig stat blev transitionsprocessen relativt oproblematisk. Ett relativt stort
civilt samhälle med en växande politisk medvetenhet hos medborgarna bidrog med detta
tillsammans med att Slovenien inte drogs med i det förödande Balkankriget.
I Lettlands fall var det starka folkliga stödet tongivande. Folkfronten fick legitimitet genom
mandaten i parlamentet efter valet 1990. Detta gjorde att de kunde kräva Lettlands utträde ur
Sovjetunionen. Den nya konstitutionen baserades i stor del på den tidigare från 1922, då
Lettland för första gånget var en självständig stat. Alla de tre baltiska länderna förde en
unison kamp för självständighet, vilket även drev på effekten på nationell nivå.
I inget av fallen var revolutionära handlingar tongivande för demokratiseringsprocessen.
Lettland hade ett till synes mer problematiskt utgångsläge med sin stora rysktalande minoritet
och sitt ekonomiska system som låg i spillror efter kollapsen av planekonomin. Det
ekonomiska läget förbättrades sakta men säkert under 90-talet. Det partipolitiska livet var
väldigt skiftande i Lettland vid den här tiden, dock rådde en konsensus om att de
demokratiska spelreglerna skulle upprätthållas.
Likaså var Sloveniens strävan efter självständighet och marknadsekonomi tongivande i dess
transitionsprocess. Här skedde dock den politiska liberaliseringen något tidigare än den
ekonomiska. Den slovenska staten hade fortfarande viss kontroll av marknaden in på 90-talet
även efter den politiska transitionen var klar.
En gemensam faktor för de bägge fallens transitionsprocess är att det rådde ett stort folkligt
och politiskt stöd för självständighetskampen. I Lettland var stödet, till viss del, överskridande
de etniska grupperingarna i landet. Torts svårigheter för den nyetablerade demokratin att
skapa stabila regeringar har det inte rått någon konstitutionell kris då det rått en konsensus om
det
nya
systemets
bevarande.
Strävan
38
efter
marknadsekonomi
var
också
en
överensstämmande faktor. I inget av fallen var det aktuellt att föra en självständighetskamp
med bevarande av planekonomin.
39
KÄLLMATERIAL
Böcker:
Anderson, Lisa (1999), Transitions to Democracy. New York: Columbia University Press.
Aarebrot, Frank och Knutsen, Terje (2000), Politics and Citizenship on the Eastern Baltic
Seaboard. Kristiansand: Hoyskoleforlaget.
Cerar, Miro ur Zielonka, Jan (2001). Democratic Consolidation in Eastern Europe – Volume
1 Institutional Engineering. Oxford: Oxford University Press.
Denk, Thomas (2002), Komparativ metod – förståelse genom jämförelse. Lund,
Studentlitteratur.
Denscombe, Martin (1998), Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Översättning: Per Larson. Studentlitteratur.
Diamond, Larry (1999), Developing Democracy – Toward Consolidation. Baltimore: The
Johan Hopkins University Press.
Grugel, Jean (2002), Democratization – A Critical Introduction. Houndmills: Palgrave
Macmillan.
Karvonen, Lauri (1997), Demokratisering. Lund: Studentlitteratur.
Johannsen, Lars (2000), The Constitution and Democracy: the Choice and Consequence of
the Constitution in Post-Communist Countries. Århus: Forlaget Politica.
Johannsen, Lars och Stålfors, Sebastian (2005, Från Sovjetunionen till Europeiska unionen –
De Baltiska ländernas framgångssaga. Kalmar: Handelshögskolan BBS.
Linde, Jonas och Ekman, Joakim (2006), Demokratiseringsprocesser – Teoretiska ansatser
och empiriska studier. Örebro: Studentlitteratur.
40
Paris, Roland (2004), At War’s End – Building Peace After Conflict. Cambridge: Cambridge
University Press.
Smith-Sivertsen, Hermann ur Berglund, Sten; Ekman, Joakim och Aarebrot, Frank H. (2004),
The Handbook of Political Change in Eastern Europe. Cheltenham: Edward Elgar Publishing
Limited.
Sprudzs, Adolf ur Zielonka, Jan (2001). Democratic Consolidation in Eastern Europe –
Volume 1 Institutional Engineering. Oxford: Oxford University Press.
Yin, Robert K. (2003), Case Study Research – Design and Methods. Third Edition. Thousand
Oaks, CA: Sage Publications Inc.
Zajc, Drago och Boh, Tomaz ur Berglund, Sten; Ekman, Joakim och Aarebrot, Frank H.
(2004), The Handbook of Political Change in Eastern Europe. Cheltenham: Edward Elgar
Publishing Limited.
Länder i fickformat, nr 507 Lettland, Redaktör: Pia Daleke (2005). Stockholm:
Utrikespolitiska Institutet.
Uppsatser:
Pandir, Emine (2005), Smooth and Non-Violent Democratization: The case of Slovenia.
Linköping
Artiklar:
Galbreath David J. (2006), Latvian Foreign Policy after Enlargement: Continuity and
Change. Cooperation and Conflict; 2006, Vol 41, Nummer 4, Sidorna 443-462.
Lhabitant, François-Serge och Novikova, Svetlana (2003), Lativa. Thunderbird International
Business Review; 2003, Vol. 45, Nummer 1, Sidorna 51-70.
McFaul, Michael (2006), Political Transitions – Democracy and the Former Soviet Union.
Harvard International Review; 2006, Vol. 28, Nummer 1, Sidorna 40-46.
41
Ramet, Sabrina Petra (1993), Slovenia’s road to democracy. Europe-Asia Studies; 1993, Vol.
45, Nummer 5, Sidorna 869-887.
Internet:
Government Communication Office
http://www.ukom.gov.si/eng/slovenia/background-information/plebiscite/
Sökdatum 080825
Europa.eu, Köpenhamnskriterierna
http://europa.eu/scadplus/glossary/accession_criteria_copenhague_sv.htm
Sökdatum 080825
42