Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte
ge en fullständig bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Brasilien 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Drygt 25 år efter militärdiktaturens fall har Brasilien gjort stora framsteg vad
gäller respekten för de mänskliga rättigheterna efter en rad konsekventa
satsningar. Trots detta kvarstår en rad betydande utmaningar på området som
undermåliga fängelseförhållanden, oproportionerligt polisvåld, ett överbelastat
och ineffektivt rättssystem, straffrihet, könsrelaterat våld, trafficking ochsexuell
exploatering av barn samt strukturell diskriminering.
Konstitutionen från 1988 förbjuder all form av diskriminering och ger
långtgående skydd för medborgerliga, politiska, sociala och ekonomiska
rättigheter. Brasilien har ratificerat i princip samtliga relaterade FNkonventioner och dessa har även omsatts i omfattande nationell lagstiftning.
Regeringen visar en tydlig vilja att främja och skydda de mänskliga rättigheterna
och under det senaste decenniet har politiken på detta område stärkts. Den
tredje nationella planen för mänskliga rättigheter 2010-2015 utgör ramverket
för regeringens insatser, även om vissa omtvistade förslag som exempelvis
legalisering av abort fortfarande ligger på is.
Framstegen har varit särskilt påtagliga på det sociala och ekonomiska området.
Över 30 miljoner människor har lyfts ur fattigdom sedan millennieskiftet och
medelklassen utgör för första gången mer än hälften av landets befolkning. Att
utrota den kvarvarande extrema fattigdomen till och med år 2014 är president
Dilma Rousseffs främsta prioritering. Brasilien kommer att uppfylla FN:s
milleniemål på landnivå, men skillnaderna inom landet är stora. Den
brasilianska demokratin är stabil och såväl president- och kongressvalen 2010
som kommunalvalen 2012 genomfördes väl. Under 2011 tog landet ett viktigt
steg mot att göra upp med sitt förflutna i och med upprättandet av den
2
sanningskommission som ska sprida ljus över människorättsbrott begångna
under militärdiktaturen 1964-85. Samtidigt antogs en lag om
informationsfrihet, vilken innebär att brott mot de mänskliga rättigheterna inte
längre kan sekretessbeläggas för evigt. Under året ställdes höga politiker för
första gången inför rätta för korruptionsbrott.
Tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling förekommer i
de överfulla fängelserna och fortfarande är oproportionellt våld och övergrepp
av poliser ett problem i många delar av landet. Det brasilianska rättssystemet
fortsätter att vara överbelastat och långsamt, vilket bland annat innebär att
misstänkta brottslingar ofta sitter frihetsberövade länge utan rättslig prövning.
Överbelastningen bidrar även till utbredd straffrihet vad gäller såväl övergrepp
begångna av poliser och andra statliga representanter, som för vanliga brott.
På senare år har det i praktiken skett vissa inskränkningar i den brasilianska
yttrande- och tryckfriheten. Det förekommer även att undersökande
journalister som fokuserar på korruption, organiserad brottslighet, polisvåld
och brott mot mänskliga rättigheter utsätts för våld och hot och i vissa fall
mördas.
Kvinnors politiska, ekonomiska och sociala möjligheter är fortfarande långt
ifrån jämställda med männens och trots insatser fortsätter könsrelaterat våld
och trafficking vara ett allvarligt problem. Regeringens familjestödsprogram
har bidragit till att minska andelen barn i extrem fattigdom, men barn drabbas
drabbas fortfarande hårt av våld, sexuella övergrepp och bristande ekonomiska
och sociala rättigheter. Trots att skolnärvaron ökat, är undervisningskvaliteten
ofta undermålig och Brasilien hamnar långt ned i internationella jämförelser.
Våld och mord med homofobiska motiv har ökat under senare år. Den
federala lagstiftningsprocessen för att stärka hbt-personers rättigheter bromsas
av kongressens religiösa grupper. Brasiliens homosexuella har dock efter beslut
i Högsta Domstolen 2011, nu rätt att ingå partnerskap och att adoptera. Under
2011 lanserade presidenten det omfattande stödprogrammet Leva utan gränser
för att möta de utmaningar som landets funktionsnedsatta fortfarande står
inför.
Diskriminering på grund av ras, etnicitet och religion är förbjuden enligt
konstitutionen. Denna ger även ett starkt skydd för urfolk och minoriteters
rättigheter liksom dessas möjligheter att bevara sin kultur. Regleringen av
urfolkens markrättigheter går framåt, men fortfarande möter deras anspråk i
många fall hårt motstånd från jordbrukare och andra lokala intressenter med
våld, trakasserier och även dödsfall som följd. Såväl urfolk som afrobrasilianare fortsätter att lida på grund av historisk diskriminering. De är starkt
överrepresenterade bland de fattigaste i samhället och har generellt lägre
utbildning, lägre inkomster och är i högre utsträckning socialt utslagna än den
3
övriga befolkningen. Trots de senaste årens betydande framsteg återstår således
mycket att göra innan konstitutionens ord och mening omfattar hela den
brasilianska befolkningen.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Brasilien har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga
rättigheter:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights ,ICCPR,, ratificerades 1992, men
tilläggsprotokollet om enskild klagorätt är inte undertecknat.
Tilläggsprotokollet om att avskaffa dödsstraffet ratificerades i
september 2009, med reservation mot artikel 2. Den andra rapporten
till konventionskommittén behandlades 2005 och den tredje rapporten
skulle ha lämnats in i augusti 2009.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights ,ICESCR,
ratificerades 1992. Den andra rapporten lämnades in 2007, ett år
försenat.
Konventionen om att avskaffa alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination ,CERD,
ratificerades 1969. Den senaste rapporten lämnades in 2003. Den
gemensamma 18:e, 19:e och 20:e rapporten skulle ha lämnats in 2008.
Konventionen om att avskaffa alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women ,CEDAW, ratificerades 1984 och tilläggsprotokollet om enskild
klagorätt ratificerades 2002. Den sjunde rapporten lämnades in i
augusti 2010, ett år försenad.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment ,CAT, ratificerades 1989.
Tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr ,OPCAT, ratificerades
2007. Brasilien har inte rapporterat till kommittén sedan 2000.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
,CRC, ratificerades 1990. De två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter och om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi ratificerades 2004. Den gemensamma andra, tredje och
fjärde konventionsrapporten skulle ha lämnats in 2007. Brasilien har
inte inkommit med särskilda rapporter vad gäller tilläggsprotokollen,
som skulle ha lämnats in 2006.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, (CRPD), undertecknades
4
vid öppnandet 2007 och ratificerades i augusti 2008. Brasilien lämnade
in den första rapporten i januari 2012, två år för sent.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances, (CED),
undertecknades i februari 2007 och ratificerades i december 2010.
Brasilien har dock inte gjort något uttalande om att medge enskild
klagorätt under konventionen.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees,
ratificerades 1960 och tilläggsprotokollet ratificerades 1972.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court ,ICC, ratificerades 2000.
Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokollen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
och om att avskaffa dödsstraffet har ratificerats. Brasilien erkänner
artikel 62 i konventionen som ger Inter-amerikanska domstolen för
mänskliga rättigheter jurisdiktion i alla frågor som rör tolkning eller
tillämpning av konventionen.
Förseningarna i rapportering till kommittéerna beror enligt regeringen på att
det ofta tar lång tid att få in information från delstaterna och att sammanställa
rapporterna för hela landet. Ambitionen är dock att samtliga försenade
rapporter ska ha skickats in under 2013. Under 2012 genomgick Brasilien för
andra gången den universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter
(UPR) som sker inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève.
Den brasilianska rapporten hade förberetts efter breda konsultationer med
civila samhället och landets delegation leddes av ministern för mänskliga
rättigheter, Maria do Rosário Nunes. Brasilien fick 170 rekommendationer
gällande allt från undermåliga fängelseförhållanden till arbetet mot
människohandel. Brasilien invaldes 2012 i MR-rådet för perioden 2013-2105
med stöd av 184 länder. Brasilien har sedan 2009 ett avtal med FN:s
högkommissarie för mänskliga rättigheter om att stärka syd-sydsamarbetet på
detta område.
FN:s specialrapportörer har en stående inbjudan att besöka Brasilien och
samarbetet med dessa anses fungera väl. Sedan 1998 har 17 specialrapportörer
besökt landet, bland annat rapportörerna med fokus på tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; samtida
former av slaveri; utomrättsliga avrättningar och mänskliga rättigheter och
internationell solidaritet.
5
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga rapporter om att politiska mord, avrättningar eller
försvinnanden öppet sanktionerats av statsmakten. Däremot fortsätter
oproportionerligt våld och övergrepp av poliser att vara ett allvarligt problem
och media rapporterar nästan dagligen om sammandrabbningar mellan polis
och civila med dödlig utgång. I São Paulo har våldsspiralen ökat på senare tid,
mycket beroende på den krigsliknande situation som råder mellan
militärpolisen och stadens största narkotikakartell och annan organiserad
brottslighet. Under 2012 ökade även antalet mord i delstaten markant
Genom programmet PRONASCI (Programa Nacional de Segurança Publica com
Cidadania), som leds av justitieministeriet, försöker regeringen förbättra
säkerhetsläget och minska kriminaliteten i landet med hjälp av ett bredare
angreppssätt. Poliser får utbildning i mänskliga rättigheter och deras insatser
kompletteras med ökade sociala satsningar. I Rio de Janeiro har man upprättat
särskilda ”polisiära pacificeringssenheter” (unidades da polícia pacificadora, UPP)
med syfte att tränga undan de narkotikagäng som tidigare har dominerat många
favelor (kåkstäder) och på då sätt bana väg för sociala institutioners närvaro.
Antalet mord och våldsbrott har kraftigt minskat i dessa områden och
insatserna har välkomnats av lokalbefolkningen. Trots detta kvarstår allvarliga
problem med polisvåld och ytterligare insatser krävs.
Mord, tortyr och försvinnanden under militärdiktaturen (1964–85) är ännu inte
fullständigt utredda.
Trots förbud i såväl konstitutionen som i specifik lagstiftning förekommer
tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling i landets
fängelser, problem som medges på högsta nivå. De brasilianska fängelserna är
överfyllda med en fängelsepopulation som ökat med 74 procent mellan 2005
och 2011. Enligt CNJ, nationella rådet för rättvisa, fanns det i slutet av 2012 cirka
520 000 intagna i ett system byggt för drygt 300 000. Tillgången till sjukvård,
medicin och lämplig rättshjälp är bristfällig. Övergrepp begås av
fängelsepersonal och våld mellan intagna är vanligt. Ansvariga för övergrepp i
landets häkten och fängelserställs sällan inför rätta, vare sig det är personal eller
intagna. Efter sitt besök i Brasilien 2011, påtalade FN:s underkommitté för
förebyggande av tortyr många av de problem som nämnts ovan. Brasilien
uppmanades även att upprätta den nationella och delstatliga mekanism för att
förebygga tortyr som påkallas i tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr
OPCAT. Hittills finns detta enbart på plats i ett fåtal delstater.
Arbete pågår för att kartlägga situationen för landets intagna samt minska
risken för att fångar sitter frihetsberövade på felaktiga grunder. Ett nationellt
6
program lanserades 2011 för att förbättra fängelsesystemet. Målet är bland
annat 72 000 nya fängelseplatser år 2014. Insatser genomförs även för att
förbättra utbildningen av fängelsepersonal, öka tillgången till sjukvård och
medicin, förbättra villkoren för kvinnliga fångar och deras barn samt för att
vidareutveckla det system med alternativa påföljder som frivård och fotboja
som är i bruk sedan 2011. Dessutom genomförs satsningar för att återintegrera
fångar i samhället samt förbättra deras möjlighet till utbildning. Ett lagförslag
om att införa mekanismen för förebyggande av tortyr väntar fortfarande på
behandling i kongressen.
Det finns inga rapporter om att personer skulle ha utvisats från Brasilien till
länder där de riskerar tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är avskaffat i Brasilien och har inte tillämpats sedan 1889. Enligt
konstitutionen kan det återinföras i krigstid. Brasilien har spelat en viktig roll
som förslagsställare till den resolution om ett uppehåll i verkställandet av
dödsstraff, som antagits av FN:s generalförsamling flera gånger sedan 2007.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Enligt lag får endast den gripas som blir tagen på bar gärning, eller då ett beslut
om anhållande föreligger. En misstänkt får vara frihetsberövad i högst fem
dagar varefter beslut om häktning måste underställas domare. Åtal måste
väckas inom 45 dagar, respektive 30 dagar om den misstänkte tagits på bar
gärning. På grund av ett ineffektivt system med bristande resurser hos polis
och åklagare samt överbelastade domstolar respekteras dessa tidsfrister dock
sällan. Det är tvärtom vanligt att personer frihetsberövas utan laglig grund och
får vänta länge på rättslig prövning. Enligt människorättsorganisationer väntar
närmare hälften av landets fångar på dom. Godtyckliga frihetsberövanden och
kvarhållanden drabbar i långt högre utsträckning den fattiga, mestadels afrobrasilianska befolkningen.
Inga uppgifter om påtvingade försvinnanden är kända.
Det förekommer inga restriktioner för resor till och från Brasilien. Barn under
18 år behöver föräldrarnas godkännande för utresa ur landet. Att låta bli att
rösta (vilket är obligatoriskt) kan leda till svårigheter vid ansökan om pass.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Det brasilianska rättssystemet är indelat i federala (statsövergripande) och
delstatliga domstolar. Varje delstat har sin egen konstitution och utvecklar sitt
7
eget rättssystem, enligt amerikansk modell. De federala domstolarna har
jurisdiktion (laglig rätt) i affärsrättsliga ärenden som berör den federala
regeringen, samt vissa särskilt föreskrivna fall, såsom kränkningar av mänskliga
rättigheter. Högsta federala domstolen är högsta instans i såväl federala som
delstatliga processer som rör hur konstitutionen ska tolkas. Det finns även en
separat högsta domstol för brottsmål. Vid sidan av allmän domstol finns tre
specialdomstolar; arbetsdomstol, valdomstol och militärdomstol. Vissa typer av
ärenden, såsom familjemål, ungdomsmål, våld mot kvinnor och polisärenden,
handläggs i första instans av specialiserade delstatliga domstolar.
Domstolarna och advokatkåren är i huvudsak självständiga i förhållande till
den verkställande makten. Domarna i högsta federala domstolen utses av
presidenten och godkänns av senaten. De sistnämnda har en obligatorisk
pensionsålder på 70 år och sitter därmed inte på livstid. För första gången
utsågs 2012 en person med afro-brasilianskt ursprung till domstolens
ordförande. Politiska påtryckningar och korruption inom domarkåren
förekommer. Medvetenheten om detta i samhället har dock ökat och därmed
också antalet anmälda fall av korruption.
Det brasilianska rättssystemet är allvarligt överbelastat och långsamt.
Konstitutionen från 1988 ger vidsträckta rättigheter samt möjligheter att få
dessa prövade i domstol. Detta har lett till att rättsystemet överanvänds, i
synnerhet av dem som känner till sina rättigheter. Sämre bemedlade tenderar
att ha ett lågt förtroende för systemet och i lägre grad anmäla brott. Ett förslag
om ny lagstiftning inom civil- och straffprocessrätt för att effektivisera
rättssystemet väntar på avgörande i kongressen.
Enligt konstitutionen från 1988 är alla lika inför lagen. Enlig lag har alla rätt till
en rättvis rättegång och ska betraktas som oskyldiga till dess de blivit dömda i
domstol. Straffbarhetsåldern i Brasilien är 18 år. Barn under denna ålder kan
formellt sett inte dömas för brott, men kan anvisas ungdomsvård. Åtalade har
rätt till en offentlig försvarare om de inte har råd att anlita egen advokat.
Offentliga försvarare gör generellt ett gott arbete även om det råder stora
regionala skillnader samt stor brist på försvarare i många delstater.
Proportionellt sett döms fler afro-brasilianare än vita för brott och två
tredjedelar av landets intagna i häkten och fängelser är av afro-brasilianskt
ursprung, under trettio år och har inte gått ut grundskolan. Av landets fångar är
93,7 procent män. Frågan om en fungerande rättsstat är en av de mest centrala
i diskussionen om mänskliga rättigheter i Brasilien. Adekvat lagstiftning för
skydd av de mänskliga rättigheterna finns i många fall på plats, men efterlevs
inte i praktiken.
Korruption inom poliskåren är utbredd och det förekommer rapporter om fall
där poliser använder utpressning, hot och trakasserier för att få pengar eller
8
tjänster av medborgare. Vissa försök att rensa upp inom poliskåren har
genomförts. Samtidigt är variationerna stora och det finns välfungerande
polisverksamhet.
Ett annat problem är förekomsten av privata miliser, där i huvudsak
pensionerade eller lediga poliser och brandmän tagit lagen i egna händer för att
garantera säkerhet och upprätthålla ordning i områden som tidigare styrts av
narkotikagäng. Dessa miliser hemfaller snabbt till samma metoder som den
organiserade brottsligheten och begår brott genom utpressning, hot och
trakasserier mot lokalbefolkningen.
Brott mot de mänskliga rättigheterna kan numera föras över till federal polis
och domstolar, vilket dock endast har skett i enstaka fall och ännu inte lett till
fler fällande domar. Rapporter förekommer om trakasserier, hot och mord mot
personer som försvarar mänskliga rättigheter. Detta sker särskilt när de
rättigheter som försvaras står i vägen för starka ekonomiska eller politiska
intressen, som till exempel konflikter om mark. 2011 mördades 29 personer på
grund av markkonflikter, enligt katolska kyrkans pastorala kommission. Även
människorättsförsvarare som arbetar med miljöfrågor, urfolk samt korruption
och straffrihet är utsatta. Regeringen tar frågan om skydd av försvarare av
mänskliga rättigheter på allvar och det finns såväl ett nationellt program (2004)
som en nationell plan (2007) för skydd av dessa, liksom en
ombudsmannafunktion.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer i Brasilien, såväl för brott mot de mänskliga
rättigheterna som för vanlig kriminalitet. Endast ett fåtal fall av polisövergrepp
hamnar i domstol och den absoluta majoriteten av brott begångna av poliser
slutar med att utredningen läggs ner med hänvisning till brist på bevis. Det
nationella rådet för mänskliga rättigheter uppmanade 2012 samtliga delstater att
sluta registrera dödsfall begångna av polis som självförsvar, utan att först
fastställa detta genom en uttömmande brottsutredning.
Straffrihet för allmänna våldsbrott och andra brott är också ett allvarligt
problem. Antalet mord har de senaste åren legat på runt 50 000 per år. Endast
en mindre andel mord, dråp och andra grova brott leder till åtal eller fällande
dom. Korruption och bristande resurser inom polisen, samt ineffektivitet och
överbelastning inom rättsväsendet är de huvudsakliga orsakerna till att inte fler
brott klaras upp.
I slutet av 2011 tog Brasilien ett viktigt steg mot att göra upp med sitt förflutna
då landets kongress fattade beslut om att upprätta en sanningskommission för
att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna begångna 1946-88. Fokus är på
åren av militärdiktatur 1964-85. Enligt uppgift dödades eller försvann närmare
9
500 personer och tusentals människor torterades eller tvingades i exil under
denna period. Kommissionen, som består av sju medlemmar utsedda av
presidenten, påbörjade sitt arbete 2012 och har två år på sig att presentera sin
slutrapport. Den har kritiserats för att vara tandlös i och med att en amnestilag
från 1979 förhindrar att de som utpekas som ansvariga ställs inför rätta. Flera
bedömare menar dock att det viktigaste inte är att döma, utan att
kommissionens värde istället ligger i att det brasilianska folket kommer
närmare sanningen om vad som hände under militärdiktaturen. En grupp
pensionerade militärer har i gengäld organiserat sig för att ifrågasätta
kommissionens arbete och resultat.
De nationella domstolarna har rätt att döma brasilianska medborgare för brott
begångna i utlandet, så kallad universell rättsutövning.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen och respekteras generellt i
praktiken. Det finns oberoende medier, i tryck, eter såväl som på internet, med
olika åsiktsriktningar som kritiskt granskar regeringen och påtalar brister i
samhället. Många dagstidningar och tidskrifter ägnar mycket arbete åt
undersökande journalistik och avslöjar regelbundet fall av politisk korruption
och missförhållanden. Den totala spridningen av dagstidningar är dock liten
med drygt fyra miljoner exemplar per dag i ett land med drygt 190 miljoner
invånare. Radio och Tv är de viktigaste kanalerna för att nå ut till den breda
allmänheten. Ägarkoncentrationen av brasilianska medier är stor och några få
mediekoncerner med intressen i varandra, äger majoriteten av Tv, radio och
tidningar. I flera fall är lokala tidningar och Tv-kanaler kontrollerade av familjer
som sedan länge dominerat den politiska scenen i regionen. Lagen om
informationsfrihet antogs 2011 och garanterar medborgarnas tillgång till
offentliga dokument från verkställande, lagstiftande och dömande organ på
samtliga regeringsnivåer såväl som meddelarfrihet. Med lagen upphävs
dessutom möjligheten att undanta brott mot mänskliga rättigheter från
offentligheten samt att preskribera dokument för evigt. Förslag finns om att
upprätta ett medieråd med uppgift att bevaka innehållet i media och att det är i
enlighet med mänskliga rättigheter och allmänhetens intresse. Förslaget har fått
stark kritik för att det skulle innebära censur och allvarligt inskränka yttrandeoch pressfriheten och ligger för närvarande på is.
På senare år har det i praktiken skett vissa inskränkningar i den brasilianska
yttrande- och tryckfriheten. I flera fall har ansvariga tidningsutgivare dömts för
förtal för att ha avslöjat brott, politisk korruption eller sociala missförhållanden. Domstolar har även i några fall beslutat om förhandscensur mot
utgivare. Det förekommer även att undersökande journalister som fokuserar på
till exempel korruption, organiserad brottslighet, polisvåld eller mänskliga
10
rättigheter får dödshot riktade emot sig. Enligt Committee to Protect Journalists
,CPJ, mördades fyra journalister under 2012 och långt fler utsattes för hot och
våld. På grund av dessa inskränkningar i yttrande- och pressfriheten hamnar
Brasilien i kategorin partly free i organisationen Freedom House bedömning av
pressfrihet i världen 2012. Landet tappar även, för andra året i rad, placeringar
på Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet i världen.
Enligt Freedom House bedömning av internetfrihet rankas Brasilien som fritt. En
vid definition av ärekränkning och restriktiva vallagar har dock viss
begränsande effekt för yttrandefriheten på nätet. I flera fall har Google och
andra plattformar hållits ansvariga för vad som publiceras på deras sidor. Med
antagandet av den lag, marco civil da internet, som i slutet av 2012 väntade på
godkännande av den brasilianska kongressen, kommer det dock fastställas att
mellanhänder inte ansvarar för publicerat innehåll. Däremot kan de hållas
civilrättsligt skyldiga för att inte avlägsna innehåll efter domstolsbeslut.
Lagförslaget är resultatet av en öppen process där civila samhället, företag,
”vanliga” internetanvändare med flera har haft möjlighet att komma med
synpunkter och förslag på lagens utformning. Lagförslaget, som i sin
nuvarande form fokuserar på internetanvändarens rättigheter (och inte i lika
hög grad skyldigheter), är tänkt att fungera som ett slags ramverk för internet
och framtida relaterade lagar.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes-, förenings- och religionsfrihet föreskrivs i konstitutionen och politiska
och religiösa möten tillåts utan särskilt tillstånd. Demonstrationer är tillåtna
efter att tillstånd beviljats.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefrihet är fastslagen i konstitutionen. Religiös
intolerans är straffbart med upp till fem års fängelse. Personers religiösa
övertygelse påverkar generellt sett inte deras rättigheter i samhället.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Brasilien är en federal republik indelad i 26 delstater och ett federalt distrikt ,
där huvudstaden Brasilia ligger. År 1988 infördes en ny konstitution som satte
slutlig punkt för militärdiktaturen. Brasiliens statsskick har en tydlig uppdelning
mellan den verkställande (presidentämbetet), lagstiftande (kongressen) och
dömande makten. Presidenten väljs genom direkta val för en mandatperiod på
fyra år med möjlighet till omval i ytterligare fyra år. Presidenten utser
regeringen. Nationalkongressen består av två kammare: deputeradekammaren
(513 medlemmar) och senaten (81 medlemmar). Att rösta är obligatoriskt för
medborgare mellan 18 och 70 år och frivilligt för personer mellan 16–18 år,
11
över 70 år samt för icke läskunniga. Analfabeter kan enligt lag inte väljas till
förtroendeposter. I oktober 2010 hölls president- och kongressval och i
oktober 2012 hölls val till landets kommuner. Valen var öppna, fria och överlag
korrekta. Genom lagen ficha limpa, som kommit till genom ett folkligt initiativ,
får kandidater som dömts för korruption eller grova brott inte ställa upp i val
till förtroendeposter. Utöver vad som nämns ovan finns inga inskränkningar
för den enskilde individen när det gäller möjligheten att representeras genom
fritt valda företrädare samt att rösta och ställa upp i allmänna val. Politisk
mångfald med flerpartisystem råder. Det finns ingen spärr mot småpartier och
valen är i stor utsträckning personval. För närvarande finns ingen
kongressledamot från urfolken, däremot är 25 kongressledamöter av afrobrasilianskt ursprung.
Under 2011 avgick sex regeringsmedlemmar på grund av korruptionsanklagelser. Dessa anklagelser har hittills inte fått några rättsliga efterspel. I en
historisk rättegång 2012 fälldes för första gången flera högt uppsatta politiker
för korruption, pengatvätt och organiserad brottslighet, i en politisk härva som
kallats mensalão, den stora månadspengen.
Den politiska uppsplittringen, den oftast svaga partipolitiska kulturen,
korruptionen och det låga förtroendet bland allmänheten för politiker gör att
Brasilien bara hamnar på plats 45 av 169 länder i Economist Intelligence Units
rankning av demokratisk utveckling 2011och därmed hamnar i kategorin
”bristfälliga demokratier”. I Transparency Internationals index över korruption i
världens länder 2012 hamnar Brasilien på plats 69 av 178 länder.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslösheten i Brasilien uppgick enligt officiell statistik under 2012 till cirka
fem procent, den lägsta siffran sedan 2002 (omfattar bara formella
anställningar i de sex främsta storstadsområden). 34 procent av de anställda
uppskattas dock tillhöra den informella sektorn. Minimilönen låg 2012 på 622
BRL (drygt 2 000 kronor) och förväntas höjas till 670 BRL i början av 2013.
Brasilien har en omfattande arbetslagstiftning som ger starkt anställningsskydd
och rättigheter till anställda. Arbetstiden är reglerad till högst 44 timmar per
vecka, med vissa undantag. Arbetsrättsliga tvister är vanliga och
arbetsdomstolarna dömer ofta till den anställdes förmån. Enligt vissa
bedömare är den långtgående arbetslagstiftningen en av orsakerna till att den
informella sektorn är så stor. Brister i efterlevnaden av lagstiftningen är vanligt
förekommande, i synnerhet på landsbygden och inom mindre kvalificerade
yrken. Arbetsförhållandena varierar därför stort mellan olika delar av landet
och olika arbetsområden.
12
Diskriminering på arbetsplatser är förbjuden enligt lag, men existerar bland
annat gentemot äldre personer och afro-brasilianare, vilka har svårare att få
anställning. Även kvinnor drabbas genom lönediskriminering.
Arbete under slavliknande förhållanden förekommer i Brasilien. Enligt
internationella arbetsorganisationen (ILO) är det svårt att veta hur många som
arbetar under sådana förhållanden, men uppskattningsvis handlar det om ca
25 000 personer. Enligt ILO är arbete under slavliknande förhållanden ofta
kopplat till skogsskövling och i många fall relaterat till människohandel.
Slavliknande arbetsförhållanden förekommer främst inom jordbruket och på
boskapsfarmer i Amazonas och övriga jordbruksstater. Det drabbar också
immigranter och brasilianare som arbetar inom textil- och byggindustrin i
storstäderna. Den brasilianska regeringen erkänner problemet och har
genomfört en rad insatser för att bekämpa dess förekomst. Exempel på
insatser är den rörliga inspektionsenhet, som lyder under arbetsministeriet, som
sedan starten 1995 befriat över 43 000 personer från slavliknande
arbetsförhållanden.
Enligt lag har alla arbetare utom militärer, brandmän och federal- och
militärpolis rätt att ansluta sig till fackförbund och strejka.
Fackföreningsrörelsen är väl etablerad i de delar av Brasilien som är högt
industrialiserade. I den formella sektorn uppskattas en femtedel av arbetarna
vara anslutna till en fackförening. Det förekommer att fackligt aktiva, i
synnerhet på landsbygden, utsätts för hot, trakasserier och mord.
Brasilien har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner:
Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nummer 29 och 105)
Förbud mot barnarbete (konventionerna nummer 138 och 182)
Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna nummer 100 och 111)
Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konvention 98, men ej 87).
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till fri sjukvård, men i praktiken
finns stora skillnader vad gäller tillgång och standard mellan olika delar av
landet, mellan stad och landsbygd och mellan personer i olika samhällsklasser.
Standarden vid offentliga sjukhus är varierande och ofta undermålig. Brist på
resurser och personal orsakar långa väntetider och svårigheter att uppfylla de
rådande behoven. För de som har råd finns tillgång till privat hälso- och
sjukvård som håller hög internationell standard. Patienter betalar för läkemedel,
vilka dock omfattas av prisreglering. Enligt den senaste statistiken från
Världshälsoorganisationen WHO (2010) svarade hälsosektorn för nio procent
av landets BNP. Förväntad livslängd har ökat stadigt och låg 2011, enligt
brasilianska statistikinstitutet (IBGE), på 74 år (70,6 år för män och 77,7 för
13
kvinnor). Samtidigt har dödligheten för barn upp till fem år minskat med 50
procent sedan år 2000 och ligger 2012 på 18,7 per 1 000 barn.
Brasilien har haft ett framgångsrikt program för att hindra spridning av
hiv/aids och för att behandla smittade personer. Sedan 2009 tillverkar landet
egna bromsmediciner som distribueras gratis till smittade personer.
Enligt Unicef är tillgången till mödra- och förlossningsvård väl tillgodosedd. 98
procent av de gravida kvinnorna går på minst en mödravårdskontroll och 97
procent föder barn på sjukhus eller vårdinrättningar. Enligt hälsoministeriet har
mödradödligheten halverats mellan 1990 och 2010 och är nu 68 per 100 000
graviditeter. Abort är olagligt i Brasilien med undantag för när moderns liv är i
fara, graviditeten är resultat av våldtäkt eller när fostret lider av en mycket grav
utvecklingsskada (anencefali). Enligt hälsoministeriet dör omkring 200 kvinnor
och omkring 200 000 läggs in på sjukhus varje år i samband med olagliga
aborter.
14. Rätten till utbildning
Grundskolan är obligatorisk i Brasilien och är sedan 2006 lagstadgad till nio års
skolgång, normalt mellan sex och 14 års ålder. Skolnärvaron har ökat under de
senaste åren och officiella siffror från 2011 visar att cirka 98 procent av barn i
denna åldersgrupp nu går i skolan. Detta förklaras bland annat av
familjestödsprogrammet bolsa familia som innebär ekonomiska bidrag till
utsatta familjer med särskild inriktning på barnens skolgång. Enbart en dryg
tredjedel av eleverna som går ut grundskolan fortsätter dock till gymnasiet. Fler
pojkar än flickor hoppar av skolan och problemen är störst i de fattigare
delarna av landet i norr och nordöst. Enligt officiell statistik har det
genomsnittliga antalet skolår i Brasilien ökat från 5,5 år till 7,3 år under det
senaste decenniet, men ligger fortfarande under genomsnittet för regionen (7,9
år). De offentliga skolorna är gratis, men skoluniform är obligatorisk och måste
bekostas privat.
Omkring 15 procent av barnen går i privata grundskolor som generellt håller
högre kvalitet än offentliga skolor. I praktiken är det fler studenter som har gått
på de (ofta dyra) privatskolorna som klarar inträdesproven och kommer in på
de kostnadsfria federala universiteten. Sedan 2005 finns ett federalt program
för studiestöd för mindre bemedlade studenter som studerar på de
avgiftsbelagda privata universiteten. En lag om kvotering för att minska den
sociala snedrekryteringen till de federala universiteten antogs 2012. Lagen
innebär att 25 procent av universitetsplatserna ska vikas för studenter från
urfolk eller med afro-brasilianskt ursprung och 25 procent för elever från
offentliga grundskolor vars familjer har en per capita inkomst på upp till en
14
och en halv minimilön. Vissa universitet tillämpar redan sedan tidigare någon
form av kvoteringssystem.
Enligt officiell statistik har analfabetismen för personer över 15 år nästan
halverats det senaste decenniet (från 13,6 procent år 2000 till 8,6 procent år
2012). Det innebär dock fortfarande att cirka 13 miljoner brasilianare inte kan
läsa eller skriva och långt fler anses vara funktionella analfabeter. De regionala
variationerna är stora, med 16,9 procent analfabeter i landets nordöstra delar.
Analfabetismen är även högre på landsbygden samt bland urfolk och
människor med afro-brasilianskt ursprung.
Under senare år har utbildningsbudgeten ökat betydligt. Utbildningskvaliteten
har dock inte förbättrats i samma takt och Brasilien rankas fortfarande lågt i
internationella mätningar. Till problemen hör bland annat bristande
lärarutbildning, låg status och lön för lärare, dålig infrastruktur samt att
satsningar framför allt görs på att förbättra den högre utbildningen.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Brasilien placerar sig på 85:e plats av 187 i FN:s Human Development Index 2012
och ingår därmed i kategorin av länder med hög mänsklig utveckling. Trots en
trend av stadigt stigande resultat i rankingen under de senaste tjugo åren ligger
Brasilien fortfarande något under genomsnittet för Latinamerika och Karibien.
Sedan 2005 har bruttonationalinkomsten, BNI, per capita ökat med 23 procent
till 10 162 US dollar, men de regionala skillnaderna är mycket stora. Enligt
nationella beräkningar är fortfarande drygt 16 miljoner brasilianare extremt
fattiga, det vill säga de lever i hushåll där den sammanlagda inkomsten ger
mindre än 70 reais (cirka 230 kronor) per person och månad.
Sedan början på 2000-talet har närmare 30 miljoner människor lyfts ur
fattigdom. Presidenten lanserade 2011 programmet Brasil sem miseria, Brasilien
utan misär, vars syfte är att utrota den extrema fattigdomen senast år 2014.
Programmet innehåller pengatransfereringar, förbättrad tillgång till offentlig
service (inom områdena hälsa, utbildning, social assistens, sanitet och
elektricitet) samt insatser för att få människor i arbete. Brasilien utan misär är
en vidareutveckling av det mest kända sociala programmet bolsa familia, som
under 2012 betalades ut till mer än 13,5 miljoner familjer. Bidraget betalas
huvudsakligen ut till modern i familjen och ligger på mellan 32 och 306 BRL
(cirka 105–998 kronor) och är villkorat till att barnen går i skolan och följer det
statliga vaccineringsprogrammet. Det finns även ett särskilt stödprogram, bolsa
verde, som framför allt riktar sig till fattiga familjer i Amazonas som verkar för
en hållbar utveckling av den miljö där de bor och arbetar.
15
Sedan början på 2000-talet har minimilönen höjts från 151 BRL till 622 BRL år
2012. Denna ökning har, tillsammans med de sociala stödprogrammen, haft
stor betydelse för att förbättra levnadsstandarden för den fattigaste
befolkningen i Brasilien.
De ekonomiska framgångarna och den sociala politiken har bidragit till att
minska den traditionellt stora klyftan mellan fattiga och rika i Brasilien. Under
det senaste årtiondet har medelklassen (om än med en generös definition) växt
med cirka 36 miljoner människor och utgör därmed för första gången mer än
hälften av befolkningen. Trots dessa förbättringar fortsätter Brasilien att vara
ett mycket ojämlikt land när det gäller inkomstfördelning. Fattigdomen är
störst i de norra och nordöstra delarna samt på landsbygden och tenderar att
drabba inte minst afro-brasilianare och urfolk.
I storstäderna har det saknats kapacitet att hantera inflyttningen från landets
fattigare delar, varför betydande delar av stadsinvånarna tvingas bo i favelas
(kåkstäder). Där är bostadsförhållandena besvärliga och det saknas, eller finns
brister i tillgången till, vatten, avlopp, sophantering och sociala tjänster.
Insatser görs på såväl federal som delstatlig och lokal nivå för att förbättra
levnadsförhållandena i dessa områden. Enligt WHO:s siffror för år 2010, hade
96 procent av befolkningen i städerna och 65 procent av landsbygdsbefolkningen tillgång till rent dricksvatten, och 85 respektive 44 procent
tillgång till sanitet. För att förbättra bostadssituationen för landets
låginkomsttagare lanserade den förre presidenten programmet minha casa, minha
vida (mitt hus, mitt liv). Hittills har en miljon bostäder byggts och målet är att
bygga ytterligare 2,4 miljoner hus och lägenheter till och med 2014.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Trots att konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av kön är kvinnors
politiska, ekonomiska och sociala inflytande långt ifrån jämställt männens.
Bristen på jämställdhet drabbar särskilt kvinnor som har afro-brasilianskt
ursprung, är mörkhyade eller tillhör urfolken. Ett kvinnosekretariat inrättades
2003 och har sedan 2009 ministerstatus och lyder under en särskild minister för
kvinnors rättigheter. Den andra nationella planen för att stärka kvinnors
rättigheter antogs 2008.
Antalet kvinnliga politiker i Brasilien har under senare år ökat från ett mycket
lågt utgångsläge. Valet av landets första kvinnliga president, Dilma Rousseff,
har varit betydelsefullt och hennes regering består till 27 procent av kvinnor.
Trots att Brasilien har kvinnor på nyckelpositioner i den federala
16
administrationen och en lag som stadgar att minst 30 procent av kandidaterna
ska vara kvinnor, är andelen kvinnor i kongressen fortfarande enbart 9,6
procent (tolv av 81 i senaten och 45 av 513 i deputeradekammaren). I
lokalvalen 2012 var 31,9 procent av kandidaterna kvinnor jämfört med 21,9
procent i valet 2008. Kvinnor valdes till borgmästare i tolv procent av landets
kommuner jämfört med i nio procent år 2008. Sedan tidigare är två av de 27
delstatsguvernörerna kvinnor.
I World Economic Forums index över jämställdheten i världen har Brasilien
avancerat från plats 82 år 2011 till plats 62 år 2012 av totalt 135 länder.
Framstegen förklaras framför allt med att antalet kvinnor i regeringen ökat
samt att jämställdheten gått framåt vad gäller hälsa och utbildning. När det
kommer till andelen kvinnor i arbetslivet samt jämlika löner hamnar Brasilien
dock efter, på plats 72 respektive 120. Kvinnor diskrimineras i arbetslivet och
kvinnors ekonomiska situation är fortfarande långt ifrån jämställd männens.
Enligt FN:s utvecklingsindex 2011 har endast 60 procent av kvinnorna
inkomst från sitt arbete, jämfört med drygt 80 procent av männen. Endast elva
procent av de brasilianska företagen har en kvinnlig företagsledare enligt World
Economic Forum. Kvinnor arbetar i större utsträckning än män i den
informella sektorn, vilket bidrar till att förstärka lönediskrimineringen samt
medför att de har sämre skydd mot uppsägning och i många fall saknar rätt till
pension och sjukkassa. Enligt UN Women tjänar vita kvinnor två tredjedelar
och mörkhyade kvinnor så lite som en tredjedel av vad ljushyade män tjänar i
genomsnitt.
Födelsetalen har sjunkit drastiskt de senaste decennierna och enligt officiell
statistik föddes i genomsnitt 1,8 barn per brasiliansk kvinna 2011. I de fall där
abort kan vara lagligt behöver kvinnan först ett domstolsbeslut. Långa
rättsprocesser kan då medföra att aborten inte hinner utföras innan det är för
sent.
Våld mot kvinnor är vanligt förekommande. För att bekämpa detta antogs
2006 den så kallade Maria da Penha-lagen som definierar vad könsbaserat våld
innebär och fastställer vad stat och myndigheter har för skyldigheter när det
gäller rättshjälp, särskilt polisstöd eller psykologhjälp till brottsoffer. Lagen
ålägger också samtliga delstater att inrätta specialdomstolar för kvinnovåld.
Lagen skärpte dessutom straffen för kvinnovåld och i samband med dess
antagande inrättades även en nationell hjälplinje för utsatta kvinnor. Antalet
anmälningar om övergrepp har ökat markant under de senaste åren. Nyligen
fastslogs att rättsliga åtgärder kan vidtas även utan den drabbade kvinnans
samtycke. Lämplig lagstiftning finns således till skydd för kvinnors rättigheter,
men tillämpningen utvecklas långsamt.
17
Handel med flickor och kvinnor förekommer såväl inom landet som till och
från Brasilien. Regeringen har under senare år gett frågan hög prioritet och
sedan 2007 finns ett nationellt handlingsprogram för att bekämpa handeln med
människor. Ett andra program är under utarbetande.
I sin rapport från 2012 påtalar FN:s kommitté för avskaffande av all slags
diskriminering mot kvinnor, CEDAW, framsteg men också kvarstående
problem vad gäller bland annat kvinnovåld, politiskt deltagande och trafficking.
17. Barnets rättigheter
Brasilien ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter 1990 och antog
samma år en ny lag för att omsätta konventionen i nationell lagstiftning. Lagen
anses vara en modell på området. Kommunala nämnder, som har till uppgift
att övervaka att lagen följs, har tillsatts i alla utom åtta kommuner. Det finns en
tydlig politisk vilja att förbättra barnens situation och framsteg har skett de
senaste åren, även om förändringarna på vissa områden går långsamt.
Brasilien har en hög andel unga i befolkningen, även om födelsetalen i landet
nu är på nedåtgående. Barnen drabbas hårt av fattigdom i form av våld och
missbruk samt bristande tillgång till hälso- och sjukvård och utbildning. Enligt
Unicef är 38 procent av barn och unga fattiga, att jämföra med 29 procent av
befolkningen som helhet. Genom särskilda sociala satsningar på barnfamiljer
har dock andelen barn som lever i extrem fattigdom sjunkit de senaste åren.
Gatubarn förekommer fortfarande men det saknas statistik över hur många
barn som lever på gatorna.
Barnaga är inte förbjudet och många barn utsätts för våld både inom och
utanför hemmet. Ett lagförslag om förbud mot barnaga presenterades 2010
men har fortfarande inte färdigbehandlats i kongressen.
Sexuell exploatering av barn är ett omfattande problem. Övergreppen
förekommer i hela landet, men problemen är störst på turistorter, längs
motorvägar och i Amazonas gruvområden. Arbetet för att bekämpa detta är
högst upp på nuvarande MR-ministers agenda, inte minst i ljuset av de
kommande årens internationella idrottsarrangemang i Brasilien. Regeringen,
såväl som frivilligorganisationer, har genomfört en rad insatser och lanserat ett
flertal kampanjer för att uppmärksamma och bekämpa problemet.
Gemensamma insatser genomförs även inom ramen för Mercosur. Inom
ramen för den nationella handlingsplanen mot sexuellt utnyttjande av barn
finns en nationell hjälplinje för att anmäla övergrepp mot barn. 2011
registrerades i snitt 225 samtal per dag. Få anmälningar om övergrepp leder
dock till utredning eller åtal.
18
Regeringen har genomfört flera insatser för att komma tillrätta med barnarbete
och lagstiftningen på området har skärpts. Enligt ILO har situationen
förbättras under senare år, men fortfarande uppskattas omkring 3,7 miljoner
barn i åldrarna 5 till 17 år arbeta, varav 89 000 är mellan fem och nio år. De
flesta barn arbetar med försäljning, hantverk, jordbruk eller i privata hushåll.
Straffbarhetsåldern i Brasilien är 18 år, men från tolv års ålder kan barn dömas
till ungdomsvård. Trots detta sitter ett antal minderåriga i fängelse i dagsläget.
Under 2012 antogs lagstiftning för att förbättra systemet för ungdomsvård och
säkerställa att unga brottslingar separeras från övriga och får de
rehabiliteringsmöjligheter de behöver.
Värvning är obligatorisk vid 18 års ålder för män.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Konstitutionen från 1988 ger starkt skydd för urfolks och minoriteters
rättigheter och möjligheter att bevara sina kulturer. Den förbjuder också all
form av diskriminering. Brasilien har ratificerat ILO:s konvention 169 om
urfolks rättigheter och 2010 antogs lagen om rasjämlikhet. Sedan många år
tillbaka finns en stiftelse för urfolksfrågor (Funai) som lyder under
Justitieministeriet och sedan 2003 finns ett sekretariat som arbetar mot rasism
och för jämlikhet. Sekretariatet har sedan dess fått ministerieställning och leds
av en minister.
Enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes 2010, betraktar sig
närmare 900 000 personer som urfolk. Dessa består av över 300 folkgrupper
som talar omkring 270 språk. Konstitutionen ger urfolken långtgående
rättigheter till traditionell mark. För närvarande finns cirka 660
urfolksområden, vilka utgör cirka 13 procent av landets totala yta. Regleringen
av detta markinnehav skulle ha skett senast fem år efter det att konstitutionen
antagits, men fortfarande återstår att reglera en femtedel av de identifierade
områdena. Nära 99 procent av de traditionella områdena finns i Amazonas, där
regleringen av mark har varit jämförelsevis okomplicerad. I de södra delarna av
landet och i andra mer befolkade områden har regleringen gått
långsammare.Detta har ibland lett till svåra konflikter mellan urfolk och
jordbrukare, boskapsskötare och andra grupper som anlänt senare men som
ofta har bebott och brukat samma markområden under lång tid.
Regleringen av gruppen Guarani-Kaiowás markrättigheter i delstaten Mato
Grosso do Sul har varit särskilt komplicerad med allvarliga hot och trakasserier
mot gruppens medlemmar som följd. I ett principiellt viktigt avgörande i
Högsta Domstolen 2009 i fallet Raposa Serra do Sol godkändes reglering till
förmån för urfolken trots protester från jordbrukare som brukat marken under
19
lång tid. Avgörandet beskrevs som en seger för urfolken, men samtidigt
innebar det en inskränkning i urfolkens markrättigheter eftersom domstolen
menade att dessa måste kunna bevisa att de bodde på områdena när
konstitutionen antogs 1988.
De urfolk som bor i isolerade och svårtillgängliga områden utsätts också för
diskriminering i form av sämre sjukvård och utbildning. Många
urfolksområden har drabbas av miljöförstöring till följd av intrång från illegal
gruv- och skogsdrift, jordbruk och boskapsskötsel. Även statliga infrastruktursatsningar på utbyggnad av vägar och vattenkraftverk påverkar urfolkens
möjligheter att fortsätta leva på traditionellt vis på sina ursprungliga marker.
Det mest uppmärksammade fallet, som även tagits upp av interamerikanska
kommissionen för mänskliga rättigheter, är vattenkraftverks-bygget i Belo
Monte som enligt flera människorättsorganisationer anses leda till
miljöförstöring samt kränka flera av urfolkens rättigheter.
En annan grupp som utsätts för diskriminering samt är inblandad i
landkonflikter är quilombolas, som härstammar från de slavar som under 1600talet flydde och skapade sina egna samhällen.
Enligt den senaste folkräkningen identifierar sig, för första gången, mer än
hälften av befolkningen som färgade, det vill säga afro-brasilianare. Trots att de
således inte utgör en minoritet, räknat i siffror, förekommer diskriminering
mot afro-brasilianare. Denna baseras på historiska grunder och sambandet
mellan etniskt ursprung och fattigdom är fortfarande starkt.
För att motverka diskriminering av urfolk och afro-brasilianare har olika
kvoteringssystem införts för att öka antalet representanter från dessa grupper
inom det politiska systemet, i arbetslivet och på universiteten. Många av dessa
förslag har dock mötts av omfattande protester från dem som menar att det
strider mot konstitutionens krav på likabehandling. Högsta Domstolen har
dock nyligen slagit fast att kvotering är förenligt med konstitutionen. Planer
finns på att utöka det kvoteringssystem som nyligen antogs för federala
universitet till att gälla även tillsättningen av offentliga tjänster. Sådan
lagstiftning finns redan i 29 städer. Vid sitt besök i Brasilien 2009 lyfte FN:s
högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, fram just diskriminering
av urfolk och afro-brasilianare som en av de största utmaningarna på området
för mänskliga rättigheter.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det finns ett generellt förbud mot diskriminering enligt konstitutionen, men
ingen federal lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av sexuell
läggning eller könsidentitet. Däremot finns sådan lagstiftning i flera delstater.
20
Ett nationellt lagförslag om förbud mot diskriminering av homo- bi- och
transpersoner, hbt, har godkänts av deputeradekammaren, men har
fortfarande, efter flera år, inte behandlats i senaten.
Även om det saknas nationell lagstiftning som reglerar samkönade
förhållanden har flera domstolar, på basis av det generella
diskrimineringsförbudet i konstitutionen, fällt avgöranden som drivit
homosexuellas rättigheter framåt vad gäller partnerskap och relaterade
rättigheter samt adoptionsfrågor. Högsta Domstolen röstade 2011 för att ge
homosexuella par samma rättigheter som heterosexuella par. I och med detta
historiska beslut ses homosexuella par nu som en erkänd familjeenhet vilket
medför rättigheter till arv, pension, underhåll, gemensam hälsovård och
adoption samt skyldigheter vid eventuell separation.
Regeringen lanserade 2009 den första nationella planen för att stärka hbtpersoners rättigheter och en uppföljning är under framtagande. Samma år
inrättades en särskild enhet för hbt-frågor inom sekretariatet för mänskliga
rättigheter. Ett nationellt råd för hbt-frågor, bestående av representanter från
15 organisationer respektive 15 ministerier, upprättades 2012. Rådet har till
uppgift att bidra till formuleringen av den nationella politiken på området, samt
säkerställa efterlevnaden av densamma.
I framför allt storstäderna finns stora grupper hbt-personer som kan leva öppet
med sin sexuella läggning och könsidentitet. På senare år har allt fler
brasilianska städer anordnat Prideparader och i São Paulo samlas årligen mer
än tre miljoner personer, vilket gör paraden till världens största. Ett flertal
kampanjer för hbt-personers rättigheter och mot homofobi har genomförts de
senaste åren och även TV-kanalernas framställning har varit viktig och bidragit
till ökad tolerans i samhället för hbt-personer.
Trots förbättringarna är dock homofobin fortfarande utbredd. Våld och
trakasserier mot hbt-personer förekommer och uppskattas ha ökat de senaste
åren. Situationen är särskilt allvarlig för transpersoner. Enligt organisationen
Gay Group Bahia skedde 338 mord med homofobiska motiv 2012, vilket
innebär en ökning med 27 procent jämfört med 2011 och med 177 procent de
senaste sju åren.
Det finns också rapporter om att homosexuella utsätts för trakasserier och
mobbning på arbetet. Under 2011 utökades MR-sekretariatets hjälplinje
Disque100 till att också inkludera anmälningar om hbt-brott.
21
20. Flyktingars rättigheter
Brasilien ratificerade flyktingkonventionen 1960 och har även gjort den så
kallade Cartagena-deklarationen till nationell lagstiftning. Detta innebär bland
annat att Brasilien använder en vidare definition av flyktingbegreppet än vad
som är tillämpligt enligt konventionen. Sedan drygt tio år ansvarar en nationell
flyktingkommitté, CONARE, för samordningen av frågor som rör flyktingar i
landet. Regeringen samarbetar med FN:s flyktingkommissarie UNHCR som
har kontor i Brasilia. Enligt officiell statistik fanns det 4 477 flyktingar i
Brasilien i slutet av 2011. Dessa kommer från så många som 77 olika länder,
varav 64 procent är afrikaner. De största flyktinggrupperna kommer från
Angola och Colombia. Brasilien har även tagit emot drygt 4 000 haitier som
lämnat Haiti efter den stora jordbävningen 2010.
Asylsökande har rätt att arbeta, tillgång till fri sjukvård och utbildning, inklusive
undervisning i portugisiska, och har rörelsefrihet i landet. Det brasilianska
nätverket för stöd till asylsökande är ett av de största i regionen. Trots ett
relativt välfungerande system för mottagande och hjälp till asylsökanden och
flyktingar har vissa grupper haft svårt att integrera sig i samhället. Många
flyktingar möter samma typ av diskriminering i samhället som afro-brasilianare.
Enligt UNHCR finns det omkring 1 200 flyktingar eller asylsökande med
ursprung från Brasilien runtom i världen. Majoriteten av dessa flydde under
militärdiktaturen och har haft möjlighet att återvända.
Brasilien har sedan 1999 ett avtal med UNHCR om vidarebosättning av
flyktingar i landet. Sedan åttiotalet har den brasilianska regeringen i fyra olika
omgångar gett uppehållstillstånd på bred front till illegala invandrare i landet.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Brasilien har ratificerat konventionen om funktionsnedsattas rättigheter och
dess fakultativa protokoll från 2007. Konventionen har även omvandlats till
nationell lag. Det finns dessutom en lag om kvotering som innebär att minst
fem procent av de utlysta tjänsterna inom den offentliga sektorn ska besättas
av personer med funktionsnedsättning och för företag med mer än hundra
anställda är motsvarande siffra minst två procent. För funktionsnedsatta som
arbetar betalar staten mellanskillnaden så att lönen kommer upp till minst en
minimilön. Rätten till tillgänglighet innebär inte bara fysisk tillgänglighet utan
även rätten att kunna tillgodogöra sig information i kontakter med
myndigheter.
Trots den starka lagstiftningen fortsätter funktionsnedsatta att möta
diskriminering i samhället. Flera delstater har inte kapacitet att garantera
funktionsnedsatta lika möjligheter till utbildning, arbete och tillgänglighet i
22
samhället. I slutet av 2011 lanserade presidenten därför en nationell
handlingsplan, Viver Sem Limite (Leva utan begränsningar) där regeringen satsar
nästan åtta miljarder reais till och med 2014 för att förbättra situationen för
personer med funktionsnedsättning. Handlingsplanen, som fokuserar på
områdena utbildning hälsa, social inkludering och tillgänglighet, involverar 15
ministerier och samordnas av sekretariatet för mänskliga rättigheter.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer tillåts bedriva verksamhet i landet och det finns ett
stort antal utländska och nationella organisationer som arbetar för att främja
mänskliga rättigheter. De flesta är specialiserade på teman eller verkar i vissa
regioner. Det finns också flera nationella organisationer med gott rykte som
arbetar med ett brett spektrum av frågor, som Conectas i São Paulo och Global
Justice i Rio de Janeiro. Det civila samhället är mycket aktivt och verkar
oberoende av staten. Organisationerna avslöjar ofta missförhållanden och
framför kritik och synpunkter till regeringen och i olika medier. Regeringen är
öppen för dialog med det civila samhället och bjuder regelbundet in
representanter från dessa organisationer till olika evenemang om mänskliga
rättigheter.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
FN har en bred närvaro i landet och de flesta FN-organ har kontor i Brasilia.
FN-organen arbetar mycket nära, ibland integrerat med ansvariga brasilianska
departement och fokuserar på att stärka den nationella kapaciteten att
genomföra och förbättra situationen för mänskliga rättigheter inom respektive
område. En lång rad internationella icke-statliga organisationer som genomför
insatser för att främja de mänskliga rättigheterna, finns representerade i
Brasilien.
EU och Brasilien har genom den gemensamma handlingsplanen för det
strategiska partnerskapet etablerat en dialog om mänskliga rättigheter som
årligen ska äga rum i Brasilia, Bryssel, Genève och New York. Tre dialoger har
hittills genomförts. EU stödjer en rad projekt inom mänskliga rättigheter och
fokuserar för närvarande på att stärka det civila samhällets roll för att främja
mänskliga rättigheter. Sedan 2011 finns gemensamma projekt inom bland
annat områdena människorättsförsvarare, människohandel och hbt-rättigheter.
Flera av EU:s medlemsländer har bilaterala program för att stödja mänskliga
rättigheter i landet.
23
Sverige bedriver inget bilateralt utvecklingssamarbete med Brasilien. Enskilda
organisationer har dock möjlighet att söka finansiering från Sida för insatser
för att stärka demokrati och yttrandefrihet.
