Jan Bohlin
Ekonomisk-historiska institutionen
Handelshögskolan
Göteborgs universitet
Box 720
405 30 Göteborg
Sverige
E-post: [email protected]
Månatliga växelkurser för Sverige 1913–2006
1. Källor och metoder som använts vid beräkningen av ett växelkursindex
Växelkurser
Växelkursdata är prisnoteringarna i Stockholm på utländska valutor, dvs. vad en
viss enhet av en utländsk valuta motsvarade i svenska kronor (SEK).
De månatliga växelkurserna beräknas i de flesta fall som månadsgenomsnitt
av dagsnoteringarna, men under perioden 1952–1974 utgör de genomsnittet av
den högsta och den lägsta dagsnoteringen en viss månad. Under och efter andra
världskriget utmärktes den internationella handeln i stor utsträckning av
bilaterala handelsöverenskommelser och för många valutor fanns inga aktiva
valutamarknader. Samma växelkurs användes därför under flera år och
dagsnoteringar saknas för de flesta valutor. Efter guldmyntfotens sammanbrott
på 1930-talet och under och efter andra världskriget användes ofta så kallade
clearingkurser i internationella transaktioner. Clearingskurserna brukade dock
för det mesta ligga mycket nära marknadens officiella växelkurser, och de
sistnämnda används vid beräkningen av växelkursindexet.
De olika valutornas växelkurser anges med hjälp av dagens valutakoder,
vilket i vissa fall är anakronistiskt eftersom politiska omvälvningar och
valutareformer har lett till att en del länder har döpt om sina valutor. Det
viktigaste exemplet är förmodligen Tyskland, där den gamla riksmarken
avskaffades i slutet av hyperinflationen 1923. Den tyska valutan stabiliserades
genom införandet av Rentenmark, som i slutet av 1924 ersattes med en ny
riksmark. Denna fanns sedan kvar fram till Tysklands nederlag i andra
världskriget och år 1949 infördes den nya valutan D-mark i Västtyskland.
Följande källor har använts vid insamlingen av månatliga växelkursdata:
För perioden 1913–1919 bygger de månatliga växelkurserna för brittiska pund
(GBP), tyska riksmark (DEM), franska franc (FRF) och, från och med 1915,
amerikanska dollar (USD) på uppgifter i Sveriges riksbank – årsbok. Alla andra
1
växelkurser för denna period bygger på uppgifter om månatliga växelkurser i
Sveriges riksbanks arkiv.
För perioden 1920–1979 har växelkursstatistiken hämtats från Sveriges riksbank
– årsbok, från 1978 kallad Sveriges riksbank – statistisk årsbok.
I denna källa saknas uppgifter om växelkursen mellan den svenska kronan
och japanska yen före 1977. För perioden 1960–1977 har de månatliga
växelkurserna mellan japanska yen (JPY) och den svenska kronan (SEK)
beräknats med hjälp av de månatliga växelkurserna mellan den norska kronan
(NOK) och japanska yen (JPY) och mellan den norska kronan (NOK) och den
svenska kronan (SEK), vilka finns tillgängliga på Norges Banks webbplats:
http://www.norges-bank.no/english/statistics/exchange/.
För perioden 1980–1999 baseras växelkursstatistiken på uppgifter i Sveriges
riksbanks arkiv, utom i fråga om schweizerfrancen (CHF) och den isländska
kronan (ISK) år 1980, där uppgifterna har hämtats från Sveriges riksbank—
statistisk årsbok.
Från och med år 2000 har växelkursstatistiken hämtats från Sveriges riksbanks
webbplats:
http://www.riksbank.se/templates/stat.aspx?id=15882.
Metoder som har använts vid beräkningen av växelkursindexet
Målet vid beräkningen av ett växelkursindex har varit att inkludera valutor i
länder vars andel av Sveriges utrikeshandel (export+import) uppgick till minst
1 procent, och att uppnå en täckning på minst 80 procent av Sveriges
utrikeshandel. På grund av att uppgifter saknas har detta mål inte kunnat uppnås
beträffande vissa år och vissa länder. Tillgången till obrutna tidsserier har
dessutom föranlett att vissa länders valutor har inkluderats, trots att ländernas
andel av den svenska utrikeshandeln under vissa år motsvarade mindre än
1 procent. Ett tydligt exempel är schweizerfrancen. Vid konstruktionen av
handelsvikter har jag utgått från den officiella svenska utrikeshandelsstatistiken1.
Länders handelsandelar förändras över tiden och politiska omvälvningar leder
till att vissa stater försvinner och nya (åter)föds. För att konstruera ett
växelkursindex är det därför nödvändigt att med jämna mellanrum ändra
vikterna. Vikterna ändras vart femte år och ett växelkursindex beräknas för varje
femårsperiod. I en del fall är perioderna något längre eller kortare på grund av
politiska omvälvningar, valutareformer och datatillgänglighet. Tabell 1 visar
1
SOS Handel (fr.o.m. 1961 SOS Utrikeshandel). Fr.o.m. 1977 har uppgifter om handelsvikter hämtats från
Statistiska centralbyråns webbplats: www.scb.se.
2
valda delperioder, basår för varje period och vilka länder som ingår. Den visar
också ländernas andel av den totala svenska utrikeshandeln (export + import) de
valda basåren.
Ett separat växelkursindex beräknas för varje delperiod med hjälp av
Laspeyres prisindexformel. Växelkursindexen för de olika delperioderna länkas
därefter samman för att få fram ett växelkursindex för hela perioden 1913–2006.
Mellan 1913 och 2006 var de viktigaste ländernas andelar av den svenska
utrikeshandeln ganska stabila, men det fanns också år då den svenska
utrikeshandelns sammansättning förändrades markant. Några exempel kan
nämnas för att illustrera det indextalproblem som orsakas av ändrade
handelsvikter. Efter första världskriget ökade USA:s andel från 6,6 procent år
1913 till 14 procent år 1923. En annan viktig förändring efter första världskriget
var att Rysslands betydelse i den svenska utrikeshandeln minskade efter
bolsjevikernas revolution.
Den störning av världshandeln som orsakades av andra världskriget och dess
efterverkningar ledde till en markant förändring av den svenska utrikeshandelns
sammansättning. Under andra världskriget ökade Tysklands andel av den
svenska utrikeshandeln från 22,5 procent år 1939 till 47 procent år 1943, medan
Storbritanniens och USA:s andel minskade från 16,9 procent respektive
13,5 procent år 1939 till 0,6 procent respektive 1,6 procent 1943. Senare
minskade Tysklands andel av den svenska utrikeshandeln till 1 procent år 1946,
medan Storbritanniens och USA:s andelar växte till 12,3 procent respektive
16,6 procent. Efter återuppbyggnaden av de västeuropeiska ländernas ekonomier
på 1950-talet blev handelsandelarna återigen stabila. År 1955 var
Storbritanniens, Tysklands och USA:s andelar 21,2 procent, 18 procent
respektive 8,7 procent.
Sveriges viktigaste handelspartner var under hela denna period våra nordiska
grannländer, de västeuropeiska länderna (framför allt Storbritannien och
Tyskland) samt USA. Andra länder har dock ökat i betydelse efterhand, inte
minst under de senaste decennierna. Tack vare tillgången till data är det sedan
1990-talet dessutom möjligt att inkludera fler länder i växelkursindexet.
3
Tabell 1: Perioder för vilka separata växelkursindex beräknas, länder som ingår i
indexen och deras andel i procent av den svenska utrikeshandeln.
Perioder (vikter
bestämda år)
Länder vars valutor ingår i växelkursindexet
1913,1–1916,1
(1915)
1916,1–1921,1
(1915)
1921,1–1924,11
(1920)
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Danmark,
Norge, Finland, Österrike, Ryssland
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Schweiz,
Nederländerna, Danmark, Norge
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Tjeckien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Tjeckien, Polen
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Tjeckien, Polen
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Portugal, Argentina
Storbritannien, USA, Tyskland, Schweiz,
Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Portugal,
Argentina
Storbritannien, USA, Schweiz, Danmark, Norge,
Finland, Argentina
Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz,
Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Argentina
Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz,
Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Italien,
Argentina, Brasilien
Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz,
Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Italien,
Argentina, Brasilien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien
Se föregående period.
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan
Se föregående period.
Se föregående period.
1924,2–1930,1
(1925)
1930,1–1935,1
(1930)
1935,1–1940,1
(1935)
1940,1–1943,1
(1940)
1943,1–1944,9
(1943)
1944,9–1945,5
(1944)
1945,5–1945,12
(1945)
1945,12–1950,1
(1946)
1950,1–1950,9
(1950)
1950,9–1955,1
(1950)
1955,1–1960,1
(1955)
1960,1–1965,1(1960)
1965,1–1970,1
(1965)
1970,1–1975,1 (1970)
1975,1–1980,1
(1975)
1980,1–1985,1
(980)
1985,–1990,1
(1985)
Andel i procent av den
totala svenska
utrikeshandeln
(import+export) för
länder som ingår i
indexet
88,2
83,6
86,8
(exkl. Tyskland: 74,5)
85,5
86,5
84
82,2
83,6
79,7
66,2
66,1
60,5
72,1
81,7
76,7
82,2
85,9
82
Se föregående period.
76,5
Se föregående period.
82,4
4
1990,1–1995,1
(1990)
1995,1–2000,1
(1995)
2000,1–2002,2
(2000)
2002,2–2005,1
(2000)
2005,1–
(2005)
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan, Portugal,
Australien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan, Portugal,
Australien
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Schweiz, Nederländerna, Danmark, Norge, Finland,
Italien, Spanien, Kanada, Japan, Australien, Tjeckien,
Polen, Estland, Kina, Hong Kong, Turkiet, Taiwan,
Mexiko, Malaysia, Ryssland
Euroområdet (Tyskland, Frankrike, Belgien,
Nederländerna, Finland, Italien, Spanien, Österrike,
Portugal, Irland, Grekland), Storbritannien, USA,
Schweiz, Danmark, Norge, Kanada, Japan, Australien,
Tjeckien, Polen, Estland, Kina, Hong Kong, Turkiet,
Taiwan, Mexiko, Malaysia, Ryssland
Euroområdet (Tyskland, Frankrike, Belgien,
Nederländerna, Finland, Italien, Spanien, Österrike,
Portugal, Irland, Grekland), Storbritannien, USA,
Schweiz, Danmark, Norge, Kanada, Japan, Australien,
Tjeckien, Ungern, Polen, Lettland, Estland, Litauen,
Kina, Hong Kong, Turkiet, Mexiko, Ryssland
85,3
83,7
88
91,1
90,3
5
2. Växelkurssystem
Vid tolkningen av växelkursindexet är det viktigt att komma ihåg de
regimskiften som har ägt rum inom det internationella monetära systemet. Under
första världskriget finansierade staterna sina krigsansträngningar via
sedelpressarna, vilket ledde till en galopperande inflation i hela Europa. Från
och med 1915 började den klassiska guldmyntfoten att bryta samman. Under
och efter första världskriget apprecierade den svenska kronan kraftigt,
oberoende av om vi inkluderar Tyskland i indexet eller inte. Under perioden
1921–1923 drabbades Tyskland av hyperinflation. Eftersom Tyskland var en av
Sveriges viktigaste handelspartner påverkar detta i hög grad det beräknade
växelkursindexet. För perioden 1921,1–1924,11 har jag därför beräknat två
separata växelkursindex – ett som omfattar Tyskland och ett som inte omfattar
Tyskland. Om Tyskland inte tas med i indexet under perioden av hyperinflation
blir kronans appreciering inte lika markant, men det ändrar inte i någon
väsentlig mening bilden av en kraftig appreciering av kronan under perioden
1915–1924.
Sverige knöt åter sin valuta till guld 1924, Storbritannien följde efter 1925
och 1927 hade de flesta av Sveriges handelspartner återinfört guldmyntfoten.
Den nya guldmyntfoten visade sig vara kortlivad och kollapsade efter den tyska
bankkrisen 1931. I september 1931 följde Sverige Storbritanniens exempel och
övergav guldmyntfoten, och i juni 1933 knöt Sverige kronan till det brittiska
pundet till kursen 1 pund = 19,40 kronor. Efter Hitlers maktövertagande uppstod
ett nytt valutaområde under tysk hegemoni som omfattade Tyskland och
centraleuropeiska länder. USA och övriga europeiska länder, i synnerhet
Frankrike, Belgien, Schweiz, Nederländerna, Polen och Tjeckoslovakien,
försökte hålla fast vid guldmyntfoten och bildade det så kallade guldblocket. År
1933 devalverade USA dollarn och 1934–1936 devalverade även flera av de
europeiska guldblockländerna sina valutor. I mitten av 1930-talet fanns det inte
mycket kvar av guldmyntfoten.
När Sverige övergav guldmyntfoten 1931 sjönk den svenska kronan i värde
med 25–30 procent. Efter andra världskriget steg kronan i värde och hösten
1949 följde Sverige Storbritanniens exempel och devalverade kronan gentemot
den amerikanska dollarn.
Efter det att D-marken hade införts i Västtyskland 1949 började Bretton
Woods-systemet, som hade förhandlats fram 1943, att ta form. Bretton Woodssystemet var baserat på fasta växelkurser gentemot den amerikanska dollarn,
som var reservvaluta. Växelkurserna fick bara röra sig inom ett snävt band och i
och med inrättandet av Internationella valutafonden (IMF) skapades en
kreditfacilitet för länder som drabbats av problem med betalningsbalansen. Bara
under extraordinära omständigheter fick de deltagande länderna devalvera eller
6
revalvera sina valutor. För att skydda valutorna mot spekulationsattacker
tillämpade länderna kapitalkontroller.
På grund av att takten i ländernas produktivitetsutveckling varierade blev det
på 1960-talet så småningom allt svårare att upprätthålla befintliga pariteter.
Kapitalkontrollernas effektivitet urholkades av att finansmarknaderna blev
alltmer komplicerade och hanterade allt större volymer. År 1971 upphävde USA
dollarns konvertibilitet mot guld och slutet för Bretton Woods-systemet kom
1973 när de viktigaste ländernas valutor fick flyta fritt gentemot varandra.
Efter Bretton Woods-systemets fall strävade de västeuropeiska länderna
emellertid ändå efter att inom ramen för systemet med flytande växelkurser
knyta sina valutor till varandra till fasta, men justerbara växelkurser.
Centralbankerna ingrep för att se till att valutorna bara rörde sig inom ett mer
eller mindre smalt band gentemot övriga europeiska valutor och samarbetade
inom systemet med fasta, men justerbara växelkurser. Denna västeuropeiska
valutakorg har sedan i sin tur flutit gentemot andra valutor. Arrangemanget har
haft många namn: ”ormen i tunneln”, ”ormen” och ”Europeiska monetära
systemet (EMS)”. Efter den europeiska valutakrisen utvidgades år 1993 det band
inom vilket valutorna i EMS fick röra sig i förhållande till varandra till
15 procent. Samtidigt enades man om en tidtabell för införandet av en
gemensam europeisk valuta och fastställde stränga konvergenskriterier. År 1999
låstes valutorna i de europeiska länder som deltog i den monetära unionen mot
varandra och år 2002 såg den nya valutan, euron, dagens ljus.
Från november 1949 och fram till Bretton Woods-systemets upplösning var
den svenska växelkursen ganska stabil. Efter 1973 följde två decennier då
kronan sjönk i värde.
Även om Sverige blev medlem i Europeiska unionen först 1995 har landet
under en stor del av perioden efter Bretton Woods-systemets sammanbrott ändå
strävat efter att knyta sin valuta till valutorna i det västeuropeiska systemet med
fasta, men justerbara växelkurser. Detta visade sig vara svårt utan justeringar av
kronkursen, eftersom de svenska enhetsarbetskostnaderna på 1970-talet och
början av 1980-talet tenderade att stiga i snabbare takt än i andra västeuropeiska
länder. För att säkra den svenska industrins konkurrenskraft devalverades
kronan vid tre tillfällen: hösten 1977, hösten 1981 och återigen hösten 1982.
Från början av 1983 och fram till slutet av 1992 fluktuerade kronkursen
obetydligt kring en tämligen stabil nivå. I november 1992 visade det sig vara
omöjligt att försvara kronan mot spekulationer på den internationella
valutamarknaden. Kronan sjönk kraftigt i värde från november 1992 och fram
till slutet av 1993. Därefter har kronkursen fluktuerat gentemot ett
växelkursindex bestående av Sveriges handelspartner, hittills utan att det har gått
att urskilja någon tydlig trend.
7
För att sammanfatta den svenska växelkursens historia sedan första
världskriget har det förekommit två perioder då kronans värde har förändrats
markant. Den första inträffade mellan 1915 och början av 1924, då kronan steg
kraftigt i värde. Den andra perioden då det skedde en betydande justering av
kronkursen var 1977–1993, då kronans värde sjönk i flera steg. Mellan 1924 och
1977 skedde ingen varaktig förändring av kronkursen, även om
värdeminskningen på 1930-talet och värdestegringen efter andra världskriget är
viktiga episoder i den svenska växelkursens historia. Inte överraskande
sammanfaller perioderna av växelkursstabilitet, 1924–1931 och 1953–1973,
med perioderna av fasta växelkursregimer i det internationella valutasystemet.
8
