Belastningen på de åländska vattnen

Belastningen på de åländska vattnen.
Åland är speciellt drabbat av de problem som hör samman med Östersjöns
övergödning (eutrofiering) på grund av kustens stora betydelse för det åländska
näringslivet. Det är sällan längre än 3 km till havet var man än befinner sig på
Åland. Skärgårdszonen är speciellt känslig för eutrofiering (övergödning) p.g.a.
naturliga miljöfaktorer. Hela området är grunt och mosaikartat till följd av
tusentals öar, holmar och skär. En av Östersjöns allra mest värdefulla miljöer,
tillika en av de känsligaste, är de grunda havsvikarna. Förutom att utgöra
barnkammare för kustfiskpopulationer är dessa högproduktiva miljöer av stor
betydelse för många fågelarter.
Bild: Per Bergfors
Preliminärt är de åländska vattnen indelade i tre olika typer såsom ytter-,
mellan- och innerskärgård och därtill som vattenförekomster (ca 61 st). I bilaga
1 presenteras en karta med vattenförekomsterna. Förutom kustvatten finns det
många sjöar och en del övriga vattendrag på Åland. Sju av sjöarna utgör
dricksvattentäkter och det finns ytterligare 10 potentiella vattentäkter. Det
finns endast nio sjöar som är större än 50 hektar. I dagsläget (2007) finns åtta
1
större vattenbolag/sammanslutningar som distribuerar dricksvatten från
grundvattentäkter.
_
Betydelsen av sjöar och vattendrag som värdefulla naturtyper i sig och som
livsmiljöer för hotade arter, samt betydelsen av vattenmiljöernas ekologiska
funktion i landskapet påtalas alltmer. Genom ramdirektivet för vatten skall god
ekologisk status uppnås för allt vatten i Europa, vilket innebär ett ökat arbete
mot biologiska mål, parallellt med kemiska och fysikaliska.
Belastningskällor
Ingen nämnvärd förbättring av Östersjöns tillstånd har observerats trots
vattenskyddsåtgärder under flera decennier. Effekter av övergödningen är
synliga speciellt i skärgårdsområden där det dåliga vattenutbytet
mellan öar och grundområden utökar kustvattnens känslighet för
eutrofiering/övergödning. I skärgårdsregionerna Åboland-Åland-Stockholm har
vattenkvaliteten kontinuerligt försämrats (Suomela
2001, Miljövårdsberedningen 2005). Diffus närsaltsbelastning via vattendragen
från åker- och skogsmark samt från glesbebyggelse bidrar till övergödning och
dess verkningar, kraftiga algblomningar och syrefattiga bottnar. Tillståndet i
skärgårdsvattnet påverkas också av närsaltsutsläpp från punktkällor även om
utsläppen från reningsverk och industrin har minskat avsevärt efter att
förbättrade reningsåtgärder för avloppsvatten har tagits i bruk. Lokalt kan även
fiskodlingar tillföra kustvattnen en betydande närsaltsbelastning.
Vattenströmmarna transporterar närsalter från öppna Östersjön till
skärgårdsområdena. Ett betydande tillskott av närsalter till kustvattnet kommer
via nedfall från luften. Den interna belastningen från de ”döda”, syrefria
bottnarnas sediment är ett allt växande problem i hela Östersjön, och
betydelsen av den antas i vissa områden t.o.m. överskrida betydelsen av olika
landbaserade utsläppskällor.
2
Vattendragsbelastning av kväve 2005
Fiskodling 35%
Jordbruk och
djurhushållning 33%
Naturlig avrinning 16%
Bosättning 15%
Turism 1%
Industri 1%
Figur 1. De olika belastningskällorna av kväve på Åland.
Jordbruk och fiskodling står för de största andelarna av kvävebelastningen på
vattendragen, därefter är naturlig avrinning och reningsverk de största källorna.
1200
Industri & turism
1000
ton/år
800
Reningsverk
Enskilda avlopp
Naturlig avrinning
600
400
Jordbruk
Fiskodling
200
19
87
19
89
19
91
19
93
19
94
19
96
19
98
20
00
20
01
20
02
20
03
20
04
0
Figur 2. Kvävebelastningenen till åländska vattendrag 1987-2004 (ton/år)
Jordbruk=åkermark+husdjurshållning
Naturlig avrinning=skog+övrig mark (ej åker)
Källa: Miljöbyrån, Ålands landskapregering.
3
110
100
90
80
ton/år
70
Industri & turism
Reningsverk
Enskilda avlopp
Naturlig avrinning
60
Jordbruk
50
Fiskodling
40
30
20
10
19
87
19
89
19
91
19
93
19
94
19
96
19
98
20
00
20
01
20
02
20
03
20
04
0
Figur 3. Fosforbelastningen till åländska vattendrag 1987-2004 (ton/år)
Jordbruk=åkermark+husdjurshållning
Naturlig avrinning=skog+övrig mark (ej åker)
Källa: Miljöbyrån, Ålands landskapregering
Enskilda avlopp, naturlig avrinning samt jordbruk står var och en för ungefär lika
stor del av fosforbelastningen på vattendragen, däremot är fiskodlingen en
större utsläppskälla av fosfor. I procent över åren 1987-2004 stod fiskodlingen
för 71 % och de övriga källorna för 27 % av vattendragsbelastningen.
Effekten av övergödningen är tydligast närmast kusten, där näringsämnena är
mest koncentrerade. Olika områden är olika utsatta för övergödning beroende på
hur hög tillförseln av näringsämnen är och hur snabbt vattenomsättningen kan
ske. Exploatering och ett ökat belastningstryck både i tillrinningsområdena och i
direkt anslutning till stranden och vattnet utgör allvarliga hot mot naturmiljön i
grunda vikar. Ökad belastning av näring, t.ex. genom avloppsutsläpp eller
muddringar, leder vanligen till artförändringar i växt- och djursamhällena och till
att ekosystemen kommer i obalans.
Det kan vara lämpligt att angripa problemen med övergödning på skilda sätt i
olika områden. I vissa områden, som t.ex. i de inre vikarna runt Lumparn eller där
man byggt vägbankar såsom vid Torpfjärden, är omsättningen av vattnet liten
och belastning av näringsämnen hög. Där kan lokala åtgärder vara effektiva och
man kan anta att dessa områden snabbt skulle genomgå en förbättring om
näringsutsläppen minskade eller vattengenomströmningen ökade.
4
Till andra områden, som t.ex. utanför Eckerö kommer den största delen av
belastningen från andra länders kustområden. Här blir problemen inte lika akuta
eftersom vattenomsättningen är stor, men det krävs mycket nationellt och
internationellt samarbete för att komma tillrätta med dessa storskaliga problem.
Nedfallet av kväve, såsom nitrat- och ammoniumjoner, trefaldigades från 1950till 1980-talet, men har börjat avta under de senaste åren1. Utvecklingen går åt
rätt håll, men det går långsamt.
På vilken plats utsläpp av näringsämnen till vatten sker har mycket stor
betydelse. Kritisk belastning är ett tröskelvärde för hur mycket belastning av
ett ämne som ett ekosystem kan ta emot utan att påverkas. Den s.k. kritiska
belastningen är olika för olika områden och är främst beroende av
vattenomsättningen och indirekt salthalt. I ett ekosystem råder normalt
begränsad tillgång på något växtnäringsämne, vanligen kväve eller fosfor. I mark
och saltvatten är det oftast kväve och i sötvatten är det vanligtvis fosfor.
Övergödning inträffar vid kraftig tillförsel av det ämne som det normalt råder
brist på. Den kritiska belastningen för fosfor respektive kväve varierar även på
olika platser i Östersjön. I Bottenviken är det brist på fosfor, men i Kattegatt
och egentliga Östersjön, är det kväve som är bristämnet. I Bottenhavet
råder däremot i stort sett jämvikt mellan nitrat- och fosfattillgången. Ålands
placering mellan dessa områden gör det svårare att förutsäga vilket ämnen som
är begränsande. Dessutom varierar det delvis med tiden, men generellt gäller att
i de inre vikarna är oftast fosfor begränsande medan kväve är begränsande i
yttre skärgården.
Den belastning som sker på land långt ifrån diken och vikar kan naturen till stor
del oftast tillgodogöra sig, om den inte är alltför stor, och den når kanske aldrig
ut till havet.
Åtgärder för att minska belastningen på de åländska vattnen
Miljöskyddande åtgärder måste främst sättas in där näringstillförsel sker nära
vatten som kan transportera näringsämnen vidare. Åtgärder för att minska
näringsläckaget är effektivast att sätta in vid källan eller i dess närhet.
Hänsyn bör även tas till hur den dominerande strömningen sker runt Åland vid
utsläpp till recipient från t.ex. reningsverk eller fiskodling.
Vid näringsläckage från land bör man sträva efter att så länge som möjligt
hålla kvar näringen på land och hindra det från att nå vatten. Eftersom kväve är
bristämne på land kommer växterna att ta hand om detta medan fosfor kommer
att fastläggas i marken om det ges tillräcklig tid. Har näringen kommit ut i diket
5
måste man se till att stoppa upp hastigheten hos det avrinnande vattnet. Det kan
göras genom slingrande diken med långsamma flöden, våtmarker och
sedimentationsbassänger.
Förutom de övergödande ämnena som belastar vattnen måste man även lösa
problemen med olika miljögifter.
Åtgärderna som behöver genomföras för att minska belastningen kan
åstadkommas med hjälp av:
 Lagstiftning
 Ekonomiska styrmedel
 Rådgivning och information
Internationellt samarbete
Arbetet för att begränsa och minska utsläpp till luften och våra vatten har
pågått länge. Flera internationella överenskommelser har antagits under de
senaste årtiondena med syfte att begränsa utsläppen av miljöföroreningar.
När det gäller jordbrukets växtnäringsförluster har till exempel
Helsingforskonventionen inom Helsingforskommissionen (HELCOM) och
Oslo–Pariskonventionen (OSPAR) betydelse. Båda är till för att minska utsläppen
av föroreningar i våra havsvatten.
Målet för HELCOM är att skydda Östersjön från alla typer av föroreningar från
land, sjöfart och flyg. Bland annat vill konventionen halvera 1985 års nivå av de
kväveutsläpp som orsakats av människan. OSPAR har som mål att skydda och
bevara de marina ekosystemen i Nordsjön och Nordostatlanten.
Inom sjöfartsområdet sker samarbetet främst inom IMO (International
Maritime Organisation) som har tagit fram flera konventioner till skydd för
miljön.
Inom EU har man genom den gemensamma fiskeripolitiken CFP (Common
Fisheries Policy) och den gemensamma jordbrukspolitiken CAP (Common
Agricultural Policy) stort inflytande på miljöpåverkan i havet. Flera EU-direktiv
har också stor betydelse för hur åtgärder på miljöområdet utformas. Bland de
viktigaste är Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG), art- och habitatdirektivet
(1992/43/EG), fågeldirektivet (1979/409/EEG) och nitratdirektivet
(91/676/EEG) som innehåller minimikrav för att minska kväveförluster
(nitratförluster) från jordbruket till såväl yt- och grundvatten som kust och
havsvatten. Enligt direktivet ska varje medlemsland peka ut områden som är
6
känsliga för nitratpåverkan och upprätta ett åtgärdsprogram med målet att
minska näringsläckaget från jordbruket.
Dessutom finns takdirektivet för luftutsläpp (2001/81/EG) samt den föreslagna
kemikalielagstiftningen REACH. EU-kommissionen har även presenterat ett
förslag till marin strategi med ett marint direktiv som kommer att spela stor roll
för den kommande utvecklingen. Denna strategi stöder en ekosystembaserad och
regional ansats för effektivare skydd av den marina miljön i europeiska
havsområden. HELCOM och OSPAR kommer att få en viktig roll att genomföra
strategin. I HELCOM har man dessutom beslutat att ta fram en Baltic Sea
Action Plan, som beräknas vara klar i slutet av 2007.
Syftet med förslaget till marint ramdirektiv är att senast 2021 ha uppnått god
miljöstatus i de marina regioner som fastställs i direktivet. Östersjön är en
sådan region och därför berör detta i allra högsta grad Åland.
Vetenskaplig rådgivning till det internationella samarbetet med särskild fokus på
fiskeområdet ges bland annat av ICES (International Council for the Exploration
of the Seas). På klimatområdet kommer rådgivningen från IPCC
(Intergovernmental Panel on Climate Change) och för biologisk mångfald bland
annat från SBSTTA (Subsidiary Body on Scientific, Technical and Technological
Advice).
Nationella åtaganden
I Ålands Miljöhandlingsprogram för 2005-2008 framgår vilka olika åtgärder
Åland har påtagit sig för att minska de egna utsläppen av övergödande ämnen
som kväve och fosfor. Särkilt fokus läggs på fiskodlingar, jordbruk och enskilda
avlopp. I Landsbygdsutvecklingsprogram för landskapet Åland för perioden
2007-2013, framgår bland annat de olika ekonomiska styrmedel som finns för
att minska växtnäringsförluster från jordbruket.
Landskapslagen (2001:30) om miljöskydd och miljötillstånd syftar till att följa
upp verksamheter som kan orsaka miljöföroreningar. Mer specifikt behandlas
vatten och vattenområden i Vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland. EU:s
nitratdirektiv (91/676/EEG) verkställs genom Ålands [landskapsstyrelses] beslut
(2000:79) om begränsning av utsläpp av nitrater från jordbruket
(nitratbeslutet). I nitratbeslutet finns t.ex. anvisningar och bestämmelser om
lagringskapacitet för stallgödsel och spridning av gödselmedel.
7
Ramdirektivet för vatten och övervakning
Enligt EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) skall allt vatten i
medlemsstaterna karaktärsbeskrivas och klassificeras. I samband med det skall
även ett åtgärdsprogram för att uppnå god vattenkvalitet tas fram för de
åländska vattnen. Till grund för det arbetet ligger nuvarande
övervakningsprogram där följande provtagning ingår:




Åland runt-provtagning (kust- och skärgårdsvatten): Ålands
miljölaboratorium och Husö biologiska station har sedan 1998 undersökt
ett 50-90 tal stationer runt Åland. De undersökta parametrarna är i
främsta hand siktdjup, klorofyll-a och närsalter (totalfosfor och
totalkväve) från ytskiktet (1 m). Oorganiskt kväve och fosfor tas en gång
per sommar. Ytkarteringen görs i tre omgångar och är koordinerat så att
en likadan ytkartering görs av Sydvästra Finlands Miljöcentral i
Skärgårdshavet under samma tid så att resultaten blir jämförbara.
Intensivstationer (kust- och skärgårdsvatten): Lanto, Kallan, Stråket,
Bogskär, Algersö, Lumparn, Långnäs, Björkör, Håkgrund, Slemmern,
Altarskär, Österfjärden, Degerbyredden, Delet interreg,
Sundskärsfjärden, Faret Föglö-Kökar och Fyren. Flisörännan. Stationerna
provtas på närsalter, salinitet och klorofyll-a, under så lång tid som
möjligt under den isfria perioden, t.o.m. sista juni. Algprover tas
kontinuerligt vid Bogskär, Altarskär, Lumparn och Håkgrund. Ytterligare
algprov tas om tydlig algblomning påträffas. Provtagningen utförs av
miljölaboratorium.
Havsvikar. Bodafjärden är prioriterat och provtas av miljölaboratoriet
enligt förslag till ”Kontrollprogram för Vargsundet/Ösundet,
Vargsundsådran och Bodafjärden”. Havsvikar med djupgropar och andra
med låg syrehalt har en lägre prioritet men provtas bland annat som en
komplettering till BEVIS-projektet.
Automatisk provtagning på fartyg: Automatisk provtagningsutrustning
finns ombord på sex handelsfartyg som korsar Östersjön samt på tre
stycken patrullskepp. Ett av fartygen är Silja Serenade som trafikerar
mellan Helsingfors och Stockholm. Utrustningen mäter position, datum och
klockslag, klorofyll-a koncentration, mängden näringsämnen i ytvattnet,
temperatur och salthalt var 100-200 meter på rutten. Därutöver tas
vattenprov på 24 stationer, varav tre stycken finns på åländskt vatten.
Från dessa vattenprov analyseras klorofyll-a,
växtplanktonsammansättning, närsalter (fosfat, totalfosfor, ammonium,
nitrat och totalkväve) samt kisel. Provtagningsdjupet är ca 5 meter.
8






Projektet Alg@line koordineras av Havsforskningsinstitutet och sker i
samarbete med Nylands, Sydvästra Finlands, Västra Finlands och
Sydöstra Finlands miljöcentraler samt Helsingfors stads miljöcentral.
Fiskodlarnas miljökontrollprogram: Kontrollprogrammet inleddes 1993
och omfattar förutom studier av närsalter och klorofyll-a, även studier av
bottenfauna- och sediment samt perifytonundersökningar. För närvarande
finns det 38 fiskodlingar på Åland.
Provtagning av sjöar och diken: Provtagningen utförs av
miljölaboratoriet och efter ett vedertaget schema och en
prioritetsordning fastställd av Miljöbyråns vattenbiolog.
Dricksvattentäkter provtas en gång per månad (6 st), liksom Vargsundet
(enligt fastställt provtagningsprogram). Oppsjön på Kökar provtas mer
sällan, men åtminstone 3-4 gånger per år då vattenkvaliteten är som
sämst. Viss provtagning av vattenkvalitén på dricksvatten utförs även av
Ålands vatten och Sundets vatten och de redovisar analysresultaten till
miljöbyråns tillsynsenhet. Andra sjöar provtas mer extensivt, dvs en gång
per år under sensommaren. Det är provtagningar av närsalter, klorofyll-a,
syrehalter och siktdjup som utförs. 9 diken, varav 4 är kontinuerliga,
provtas enligt ett pågående program 2 dagar/vecka. Ett syfte är att
påvisa hur stor näringsbelastningen är under vårflödet.
Coastal Monitoring Programme (CMP), enligt HELCOM, utförs av Ålands
miljölaboratorium vid provpunkterna Marhällan och Delet. Provtagningen
som utförs 2 gånger per år har pågått sedan 1984 och analyserna sker vid
Sydvästra Finlands miljöcentral. Provtagningen avser närsalter, syre och
planktonalger (klorofyll-a) och möjliggör en direkt jämförelse mellan de
åländska stationerna och motsvarande finska stationer.
Algrapportering och provtagning genomförs i samarbete med Finlands
Miljöcentral på 17 olika stationer.
Bottenfaunaprovtagning i Finbo. Fiskeriverkets kustlaboratorium i
Öregrund i Sverige har sedan 1978 tagit bottenfaunaprover i
Finbofjärden på nordvästra Åland, eftersom området anses vara rätt
opåverkat. Proverna tas i huvudsak på våren.
Provfiske. Beståndsövervakning av fiskbestånd med provfisken utförs
årligen på fyra områden på Åland. Provfiske har sedan 1976 utförts på
nordvästra Åland. Efter olika metodikändringar i provfisket finns
jämförbart data sedan 1987. År 2002 infördes igen en ny metodik
(Nordic-nät), vilken används i norra Marsund/Bovik. Båda metodikerna
används parallellt sedan dess. Den nya metodiken används även i ett
område i Kumlinge sedan 2003. Båda provfiskeområdena fiskas i augusti. I
oktober fiskas två områden i Lumparn och Ivarskärsfjärden efter gös,
med nätserier anpassade för ändamålet. Dessutom utförs tillfälliga
9



beståndsundersökningar på olika platser (tex Kökar, Föglö) vid behov. Det
är fiskeribyrån som ansvarar för provfisket.
Monitoring av undervattensvegetation sker årligen på 3 stationer, Norra
Finbo, Torsholma och Gummholm i NW Åland i samarbete med Finlands
Miljöcentral. Monitoringen har pågått sedan år 2000.
Husö biologiska station, monitoring. Provtagningspunkterna bildar en
gradient från innerskärgården (Husöviken), mellanskärgård
(Ivarskärsfjärden) till ytterskärgården (Äppelöviken). De 3 stationerna
undersöks flera gånger per månad under perioden maj-september.
Provtagningen påbörjades i Husöviken 1987, i Äppelöviken 1993 och i
Ivarskärsfjärden 1995.
Övrig provtagning: Olika specialstudier genomförs av t.ex. Husö
biologiska station. Flera tillståndspliktiga verksamheter (t.ex. reningsverk)
genomför årlig provtagning som ett led i sina kontrollprogram.
Kaldersfjärden, som syresätts, provtas med relativt täta intervall.
Dessutom utförs bottenhugg på olika ställen med 3-5 års intervall.
Figur 4. Olika provtagningsstationer på Åland.
10
Totalfosfor
(µg/l)
< 15
15 – 19
19 – 24
24 – 31
> 31
Figur 5. Totalfosfor (µg/l) från "Åland runt" provtagningen sommaren 2006. 93
provtagningspunkter besöktes, datat presenteras som medelvärde för varje station.. Källa: Ålands
miljölaboratorium.
Miljöövervakningsprogrammet skall ses över för att ytterligare anpassas efter
ramdirektivet för vatten. Målsättningen är att god ekologisk status skall uppnås
för allt åländskt vatten.
Framtida åtgärdsförslag
Förutom det arbete som redan pågår med att förbättra avlopp från bosättning,
hamnars mottagningsanordningar av toalettavfall, reglering av fiskodlingar så
finns en del andra åtgärder som kan genomföras för att minska belastningen på
de åländska vattnen. Nedan presenteras flera olika förslag till åtgärder som kan
bli aktuella att införa:


Kväveoxidutsläpp från sjöfarten är en viktig del av utsläppen. Enligt
beräkningar släppte all fartygstrafik i Östersjön ut ca 340 000 ton
kväveoxider 2003. Sjöfarten kan använda bästa möjliga teknik för att
minska utsläppen. Det handlar främst om att installera reningsutrustning
(SCR- eller HAM-teknik). Det har bedömts att i praktiken skulle utsläppen
på 10 år kunna minskas med 200 000 ton om såväl nya som existerande
fartyg åtgärdas.
Alkylatbränslen kan användas till båtmotorer. Alkylatbensin minskar
utsläppen av polyaromatiska kolväten (PAH) med ca 80-90 % och
kväveoxider med ca 30-60 %. Här gäller det att förutom att införa
lättillgängliga pumpar även att informera allmänheten om att alkylatbensin
11









INTE är skadligt för motorerna och att den är bra för båtmiljön. En
informationskampanj rekommenderas.
Skrotningspremie kan införas för båtar med 2-taktsmotorer. Dessa
motorer släpper ut en tredjedel av bränslet oförbränt och orsakar mycket
stora kolväteutsläpp.
Miljövänliga bränslen kan användas till fordon överlag. I första hand måste
förutsättningarna för att ha miljö- och/eller elbilar stärkas. Det måste gå
att tanka med ett miljöbränsle på Åland. Möjligen kan skattelättnader
bidra till att öka användningen av miljöbilar- och bränslen.
Minska riskerna med båtbottenfärger. De flesta av dagens
antifoulingfärger är konstruerade så att giftiga ämnen läcker ut i havet.
Miljövänligare båtbottenfärger måste finnas till försäljning, liksom att en
mekanisk båttvätt med ett slutet system kunde anläggas.
Informationssatsningar behöver göras för att främja en regelmässigt
korrekt hantering av båtbottenfärger och främja övergång till mindre
miljöpåverkande färger, eller andra system för rengöring av båtbottnar.
Skyddszoner kan anläggas längs vattendrag och framför allt i anslutning
till dricksvattentäkter. Rent generellt gäller att övergångszoner mellan
land och vatten är livsmiljö för många vattenlevande arter och en buffert
mot störningar från land. Fysisk påverkan i strand- och vattenmiljöer bör
därför undvikas. Skyddet kan åstadkommas med hjälp av ekonomiska
styrmedel, lagstiftning kompletterat med information.
Prioritera ekologisk och närodlad mat. Detta kan ske via ekonomiska
styrmedel och olika kampanjer.
Hårdare reglerad mudderverksamhet. Eftersom muddringar grumlar
vattnet, frisläpper näringsämnen och förstör yngel- och lekplatser för
fisk och även livsutrymmet för andra organismer bör en noggrannare
reglering övervägas. Lagstiftningen bör ses över.
Syresättning av bottenvatten hos speciellt hårt belastade sjöar är ett
alternativ för att öka syrehalten i bottenvattnet och minska läckaget av
närsalter från bottnen. Ekonomiska styrmedel kan användas.
Fosforutsläpp från enskilda avlopp kommer bland annat från maskindiskoch tvättmedel. Fosfatfria tvättmedel kan användas. Användning av
fosfatfria tvättmedel beräknas minska fosforutsläppen med cirka 100 ton
per år. Det måste vara lätt att kunna inhandla fosfatfria tvättmedel.
Informationsinsatser kopplat till någon ekonomisk styrning vore önskvärt.
Ytterligare åtgärdsförslag för fiskodlingar:
 Fiskodlingar kan förläggas på land i dammar och avloppen renas.
 Det går att byta till arter som står lägre i näringskedjan och som behöver
mindre fiskmjöl i fodret (t.ex. växtätande fiskar som Karpfisk).
12

Kombinera olika akvakulturer, t.ex. fisk-musslor-alger, där musslor och
alger tar upp fiskodlingarnas närsaltsutsläpp.
Ytterligare åtgärdsförslag för jordbruk:
 Reducerad bearbetning av odlad mark.
 Permanentad eller ökad areal av fånggrödor.
 Permanentad areal av vårbearbetad mark utökas.
 100 procent fastliggande träda i känsliga områden.
 Anläggning av skyddszoner på erosionskänslig mark.
 Stöd utbetalas för att anlägga våtmarker i anslutning till jordbruksmark.
 Dammar anläggs som fosforfälla.
 Reglerad dränering.
För skogsmarker:
 Ingen total avverkning nära vattendrag. Idag finns bestämmelser om att
en trädbevuxen skyddszon på ca 10 m. skall lämnas vid avverkning intill
stränder. Detta skulle kunna utökas så att man även behåller buskar och
dylikt runt vissa vattendrag.
 Undvik skyddsdikning och dikesrensningar samt motverka körskador i
samband med skogsbruksåtgärder.
 Restaurera och anlägg våtmarker i, eller nära skogmark. Befintliga
småvatten bör bevaras.
Avslutningvis konstateras att det finns ytterligare insatser att göra för att
minska belastningen på de åländska vattnen. Några åtgärder är relativt enkla att
genomföra och kan uppnås med hjälp av ekonomiska styrmedel, medan andra
kräver ett internationellt samarbete och ytterligare andra kan kräva en ändrad
lagstiftning. Dessutom är det mycket viktigt att sprida information och öka
medvetandet hos olika människor.
13
Bilaga 1 Vattenförekomster
39
14
59
60
13
37
15
38
35 36
58
1
11 12 16
4
17
9
21 22
10
20
5
8
57
25
24
18
19
7
40
33
26
6
3
34
23
31
27 28
30
29
41
56
32
48
42
50
49
51
43
44
46
47
2
52
45
61
54
53
55
1 Ålands Hav Norra
2 Ålands Hav Södra
3 Kyrksundet
4 Finbofjärden
5 Svartnöfjärden
6 Marsund Norra
7 Marsund Södra
8 Bovik
9 Ässkärsfjärden
10 Sandviksfjärden
11 Andersöfjärden
12 Snäcköfjärden
13 Västerfjärden Dånö
14 Koxnan
15 Bonäsfjärden
16 Kalvfjärden
17 Pantsarnäsfjärden
18 Ivarskärsfjärden
19 Bodafjärden
20 Röjsbölefjärden
21 Orrfjärden (m. Grundfjärden)
22 Lillfjärden
23 Vandöfjärden
24 Ödkarbyviken
25 Saltviksfjärden
26 Färjsundet Norra
27 Kornäsfjärden
28 Slottsundet
29 Jomala Vik
30 Ämnäsviken
31 Kaldersfjärden
32 Lumparn
33 Vargatafjärden
34 Simskälafjärden
35 Engrundsfjärden
36 Flatöfjärden
37 Saggöfjärden
38 Boxöfjärden
40 Södra Delet
41 Bussöfjärden
42 Slemmern
43 Järsöfjärden
44 Nabbfjärden
45 Rödhamnsfjärden
46 Föglöfjärden
47 Degerbyredden
48 Österfjärden
49 Embarsund
50 Bockholmsunden'
51 Mosshaga-Algersö
52 Södra Föglö innerskärgård
53 Västergrundsfjärden
56 Skiftet Södra
57 Enklingefjärden
58 Brändö innerskärgård
59 Ängskärsfjärden
60 Skiftet Norra
54 Kökarsfjärden
55 Kannskärsfjärden
61 Kökar inre skärgård
14