1
Exkurs
Tornedalen-Ofoten.
En berättelse om ett historiskt stråk för handel och
bergsbruk, under växlande omständigheter av
entreprenöranda, ekonomisk tillväxt, protektionism,
krig och invasionsoro.
Handeln längs Tornedalens hela längd upp till källsjön
Torneträsk och Ofotens marknadsplatser letar sitt
ursprung åtminstone från slutet av 1200-talet och början
av 1300-talet då birkarlasystemet officiellt etablerades av
den svenska kungaklanen med Magnus Ladulås och han
sonson Magnus Eriksson som främsta drivkrafter.
Birkarlarna blev i egenskap av redan aktiva handelsmän i likhet med birkebönderna i Valdemar Sejrs Danmark centralmaktens företrädare i trakter som ansågs värdefulla att knyta an till centrala expansionsintressen. Högst
uppe i norr gällde det att föregå Novgorods och senare
Moskvas ”fientliga” etablering ”bakom Sveriges rygg”.
Vid denna tidpunkt var Norge och Sverige i personalunion varför ingen konkurrens mellan de två förelåg uppe
vid Ishavet.
Men när de nära släktsambanden mellan de svenska och
danska kungahusen helt upphörde från och med det
Vasakungarna kom till makten i Sverige så blev, vid
sidan om den svenska och ryska, även den danska
närvaron i norr som en faktor att räkna med. De svenska
intressena hävdades dock under noga uppsikt av Gustav
Vasa samtidigt som beskattningen skärpets av
birkarlarnas handelsverksamhet. Men deras roll som de
svenska intressenas representanter i norr förstod Gustav
2
Vasa ändå väl att förvalta. Däremot blev hans son Karl
IX mera aktiv i norr och hans ambitioner att expandera
ända till Ishavet kombinerades med att han ersatte
birkarlarnas fria handelsverksamhet genom att tvinga
dem att koncentrera handeln till utvalda marknadsplatser
både i kustlandet och i inlandet. På dessa marknadsplatser skedde skatteindrivning inte av birkarlarna utan
av fogdar vilka i regel utsågs bland birkarlar som tidigare
hade utmärkt sig som särskilt framgångsrika. Bland dessa
utmärkte sig särskilt Olof Andersson Burman i Piteå och
Olof Anundsson på holmen Armassaari i Tornedalen.
Båda bedrev handel med Stockholm där Anundsson för
övrigt gift sig med en dotter till borgaren Claes Bertilsson
på Svartmunkegatan. Detta förklarar hans roll som
tolk(tulkki) högst uppe i norr vilket i sin tur säkert bidrog
till valet av Anundsson till fogde i Torne lappmark. År
1595 beordrade Karl IX dessa två - Burman och
Anundsson - att undersöka och till kungens kansli
avrapportera vilka handels- och färdleder som nyttjades
på Nordkalotten och upp mot Varangerhalvön.
Denna rapport, benämnd Olof Burmans Itinerarium, är
det första dokumentet som i detalj visar hur en led för
handel mellan Tornedalen och Ofoten fanns väl etablerad
redan på 1500-talet. Ändpunkter utgjordes av Torneå vid
Bottenvikskusten och med täckning över Ofotenregionen,
marknadsplatsen Hergott, ca 13 km från nuvarande
Narvik. Bland handelsvarorna dominerade här
(exempelvis år 1555) textilier samt hampa som nät- och
tågvirke, därefter kom bernfisk (torkad fisk) och
pälsverk. Kontinentala textilier och bernfisk levererades
från Ofoten medan hampan kom från odlingar nere i
kärnan av Tornedalen. Pälsverk var en bytesvara mellan
3
samer och birkarlar. Textilier och många andra varuslag
hämtades till Torneå även vid handelsfärder till
Stockholms borgare.
Organiserandet av handeln till utvalda marknadsplatser
där beskattningen kunde övervakas av fogdarna
försvårade birkarlarnas inlandshandel som riktats framför
allt på de pälslevererande samerna men som nämnts även
utsträckts in på dansk/norsk sida om Kölen.
Närkontakten med handelspartners i de tidigare ytterst
liggande svenska intresseområdena i Nordnorge och
bortåt Varanger och Kolahalvön fungerade inte heller
lika bra som förut. I ett intyg från 1601 påminner också
birkarlarna om att, de själva, på den tiden då de rådde
över lappmarken, inte tillät andra intressenter att bo på
fasta landet med mindre än att dessa erlade skatt.
Tidigare verkar således birkarlarna ha fungerat relativt
ostört av den centrala makten kring kungen och hans
kansli, detta åtminstone till tiden för Vasakungarnas
inträde i på landets maktarena. Inom nyare begränsade
ramar fortsatte ändå själva handeln och fungerade på det
sättet ytterligare en tid åtminstone fram till Kalmarkriget
1611-1613. Kalmarkriget startades av den danske kungen
Christian IV som en tvekamp med svenskarna om
kontrollen över Nordnorge och handeln i Östersjön.
Motivet till kriget var att Sverige och Ryssland hade i
freden i Teusina 1595 – efter att ha fört krig sedan 1590 kommit överens om att Sverige skulle ha tillgång till
kusten och havet mellan Tysfjorden (Titisfjorden) och
Varangerfjorden i det nuvarande Norge. Detta även om
Danmark hävdade området som sitt eget. Under dessa
4
händelser anlitades birkarlarna flitigt till olika kungliga
uppdrag. Birkarlen Per Davidsson fungerade som delegat
vid gränsdragningen mellan Ryssland och Sverige efter
freden 1595 i Teusina. Birkarlen och fogden Jöns
Olofsson - som efter sin far också ägde fisket i
Jukkasjärvi och Sautusjärvi – skickades under
Kalmarkriget till Norge för underhandlingar men råkade
där i fångenskap, ”satt två år uti fängelse och blev illa
trakterad”.(Almqvist Del III sid 115). Olof Burman, å sin
sida, slutades sina dagar 1603 i Kalmar, där han var på
tillfälligt besök i samband med de svensk-danska
förhandlingarna i Flabäck om gränserna uppe i norr.
Under dessa nyare förutsättningar utvecklades
Jukkasjärvi by vid Torne älv som en strategiskt belägen
marknadsplats. Birkarlarnas roll i etableringen av
marknadsplatser och kyrkobyggandet i Lappland
dokumenteras bl. a av följande direktiv givet i november
1605 av Karl IX:
" Till dedh Siuende, skole Fougdterne haffwe itt noge och
flitigdt inseende, att inge Birkarler effter denne dag skole
fara kring om Lapmarcken och kiöpslage såsom her till
skedt är, widh lifzstrafftilgörendes, uthan komme tilhopa
på för:de tidher och Marknadz Platzer, som för:tt är, enn
gong om åhrett, - Och skole för:de Birkarler ware
förplichtede (huarie tuå ) ophugge een Bodh och een
Stuffua wid huar Marckjnadz Platz som de besiökie, och
ware Lapperne behielpelige att opbyggie Kyrckierne och
Prestegårderne, så framptt de wele bruke någon handelI
medh Lapperne."
5
Ett kvitto från 26 april 1607 handlar om bygget av
Simojärvi kyrka eller mittskeppsdelen av nuvarande
Jukkasjärvi kyrka. Kvittot nämner fyra kyrkobyggare och
är skrivet av fogden och birkarlen Olof Anundsson från
Armassaari, Övertorneå. Bland byggarna omnämns Per
Davidsson – birkarl och delegat vid gränsdragningarna
efter Teusinafreden 1595 – han var bror till Nils
Davidsson ( Taave-Niku ) i Juoksengi. En annan av
kyrkobyggarna hette Mats Larsson Pynnoi (ML) som
bodde på Mämmilä gård norr om Turtola, Svanstein.
Handeln längs birkarlarnas led längs Torne älv röjde
vägen för en ekonomisk tillväxt längs hela dalen. I
Masugnsbyn, vid samma handelsstråk, etablerade
birkarlaättlingar, borgare i Torneå år 1644 (bl.a P.
Pederson, J. Evertsson, J. Grubb, P. Näbb) Norrbottens
första bruksrörelse. Bruksgårdens äldsta delar uppfördes
av Arendt Grape 1646. Från bruksrörelsens centrum i
Kengis länkades bergsbruket längs birkarlarnas forna led
vidare till Svappavaara och slutligen Kirunavaara och
Luossavaara. I Kengisfors hittades den vattenkraft som
brukets anläggningar behövde och kompentent folk
hämtades från järnbruken i söder. Bland avläggarna från
Kengis bruk fanns även 1700-talets Svansteins bruk
längre neråt dalen.
För den utåtriktade och vakna läggning som Grape och
Momma visade var det naturligt att inhämta information
om av lokalbefolkningen påträffade mineralfyndigheter
på annat håll längre upp efter färdlederna.. På det sättet
kom fyndigheterna i Kirunavaara och Luossavara till
kännedom men även slumrande resurser på norsk sida
6
om Kölen. Ulff (Oluff?) Lucasson – som varit anställd
vid bruket i Tornedalen - hade vid sina fiskeköp i Ofoten
av en same uppsnappat uppgiften om en järnmalmsfyndighet i Rånefjell (Rannawari). Besök i Rånefjell efter
den kända gamla leden över Kölen gjordes på 1650-talet
av såväl Momma som Grape. Man framhöll starkt åt
centralt håll i Stockholm, vilka möjligheter som
egentligen fanns för en ökad handel mellan Nordnorge
och Tornedalen – en handel som påtagligt hämmats efter
Kalmarkriget. Relationerna mellan Danmark och Sverige
skärptes dock i och med det så kallade ”första danska
kriget” 1657-1658. En svensk dragrenstransport med 150
besmerpund (ca 900 kg) järn till Sverige blev i juli 1657
stoppad i Ofoten och den transportansvarige tagen i
arrest. De arresterade släpptes dock av fogden i Senja
efter att järnmalmen bytts ut mot salt sill och andra
handelsvaror. Ulff Lucasson framträder här som den
förste tornedalske smugglaren och representerar samma
speciella företagaranda som efter 1809 års gränsdragning
varit så förekommande i Tornedalen. Denna episod visar
hur krig och protektionism tidigt hindrade ekonomisk
utveckling längs detta stråk, Tornedalen-Ofoten.
Vid besöket i Rånefjell (Rannawari) färdas brukspatronen Abraham Momma-Reenstierna efter den redan i
Olof Burmans berättelse 1598 år omnämnda gamla leden
över Kölen. Momma berättar också om samma vadplats
och sägen vid leden som Burman talat om 56 år tidigare.
Färdleden gick troligen genvägen från Tornehamn längs
Pahtajokk och skulle i så fall till stora delar sammanfalla
med den senare så kallade gamla Materialvägen, det vill
7
säga, rallarnas först nyttjade led i samband med bygget
av Ofotenbanan.
Foto: Kiruna kommuns bildarkiv
Här går även dagens E10 och Nordalsbron passerar över
den historiska färdleden sådan den avbildats i Borg
Meschs vy från 1902. Längs birkarlarnas vattenled vidare
från Torne träsk till Torneå omnämner Burman 32 mer
eller mindre farbara forsar.
Nästa skede då den ekonomiska utvecklingen i Tornedalen, inte minst handeln, kraftigt hämmades inträffade
8
1715-1717 då området Torneå-Kengis härjades svårt av
ryska trupper.
En relation ( H. W:m i NK 1914.04.07) från dessa
händelser anger hur dalen härjades ” bakom byarna 2 -.3
mil utur vägen” varvid bebyggelse ödelades, ”all boskap
(varibland ett 100-tal hästar) på 6 mil uppföre älfven tog
han med sig; öfver 300 lik finnas obegrafna” och Kengis
bruk med sina begärliga förråd plundrades och
uppbrändes och bruksarbetarna skingrades. Bruksdriften
kunde först 8 år därefter åter upptagas och dalen som
sådan repade sig först cirka 10 år senare. Men bruket
hade då ”fallit i wanmakt, hwarunder en del af dess
delägare utgingo” samtidigt som ”tillförseln af förlag
söderifrån var omöjliggjord af de hafvet behärskande
ryssarne”.
Då ägare efter ägare av dessa s.k Torneverken - det vill
säga Kengis bruk med sina masugnar - från slutet av
1600-talet och under 1700-talet, främst på grund av
krigsskador och stora transportproblem upprepade gånger
hamnat på obestånd fann slutligen Bergskollegiet och
Kungl Maj:t det som angeläget att pröva om man inte
borde organisera ett allmänt bergslag inom Kengis bruks
distrikt. För det ändamålet tillsattes 13 maj 1817 en
särskild kommission med uppgift att undersöka
möjligheten att med allmänna medel köpa bruket och
även utröna om vilka möjligheter som fanns till
transportlösningar genom att göra älvarna mera farbara.
Från Kurravaara – där brukspatron Ekström under en tid
av ett och ett halvt år funnit en fristad efter sin konkurs i
Kengis och i byn introducerat potatisodling – besökte
kommitterade den 16 augusti 1817 Luossavaara och
9
Kirunavaara varvid man skrev ”Måhända torde någon
(trots att älvens översta del är nästan ofarbar) i en framtid
falla på den ideen att ifrån Lousa- och Kirunavaarat föra
malm uppför Torne elf och träsk, samt sedan Landvägen
öfver fjellen (3 mil) till Nordsjön”.
Torne älv befor kommissionen per forsbåt och dess
farbarhet beskrevs rätt ingående fram till Kengis Bruk.
Beträffande resten av älvsträckan neråt Haparanda
noterar man att ”man skulle väl kunna beskrifva de
huvudsakligaste, men man anser sådant så mycket mer
öfverflödigt, som man strax vid Kengis kommer in på
Ryska gränsen; och man har ej trott sig böra någonsin
tillstyrka en jerntransport på denna väg ”… ” varföre
man icke heller låtit upprätta Charta öfver denna del af
Torne elf, hvilken dessutom förut är mer känd, än någon
af de öfriga här i landet”. Man noterade dock att …”en
Galeas en gång blifvit byggd i Niemis by i Öfver Torne
och derifrån vid högaste vårfloden lyckligen förd till
Torne Stad, hvilken Galeas sedermera gjort resor till
Stockholm och andra orter”.
Den gamla leden över Kölen beskrevs ytterligare 1822 av
botanisten J.W.Zetterstedt i hans skrift ”Resa genom
Sveriges och Norriges lappmarker”.
Sommaren innan hade han i sällskap med Reenstiernas
efterträdare i Kengis bruk patron Jonas Ekström
rekognoserat denna passage. År 1825 anhöll Ekström hos
Kungl. Majt om tillstånd att under 50 år framåt
avgiftsfritt få exportera malm från Luossavaara,
Kirunavaara och Haukivaara via lämplig
utskeppningsplats vid Ofoten. Dit hade naturen själv
längs Torne älv och träsk danat en framkomlig farled,
10
åtta mils båtfrakt och 5 mils landtransport. Denna
sensationella propå avslogs på Bergkollegiums förslag
med hänvisning till malmexportförbudet (G. Ahlström:
De mörka bergen, 1966).
Uttransport av dessa stora tillgångar blockerades
således både nordvästut längs Torneälvens källsjö
vidare över Kölen och längs den del av dalen som
gränsade till ryska storfurstendömet Finland.
Men 56 år efter Ekströms framställan eller 1881
lanserades ett för riksdagen och många andra
överraskande uppslag av en ny frejdig aktör, doktor Alrik
Ljunggren, nämligen en järnvägssträckning OfotenKirunavaara-Gällivare-Haparanda. Förslaget som av den
för rekognosering anlitade engelska ingenjörsfirman först
benämndes ”the Ofoten-Bothnian railway” tycktes klart
löftesrikt. Men en sårbar punkt åberopades av motståndarna, nämligen banans nära anslutning till
tsardömets kommunikationsnät, vilket av den militära
sakkunskapen ansågs så vådligt att Ljunggrens framstöt
snabbt avslogs. Följden blev en ny ändrad framställan, nu
med banans ändpunkt, inte i Haparanda, utan i Luleå.
Men många organisatoriska, bolagsjuridiska,
avtalsmässiga och finansiella ting återstod att kämpa
igenom så att transportfrågans lösning lät vänta på sig
tills engelsmännen med utländskt kapital slutligt tog itu
med järnvägsbygget, men icke längs Torne älvdal, utan
via Boden genom inlandet till Gällivare varefter svensk
avundsjuka tog framfusigt över arbetet för att 1902
avsluta det för nationen betydelsefulla bygget i
Viktoriahamn. Men även denna transportsträckning med
11
Luleå som ändpunkt motarbetades en tid av
försvarspolitiska skäl.
I den tidens riksdag uttrycktes nämligen meningen att
nya kommunikationsleder kunde egga fiendens(läs
Rysslands) erövringsbegär och underlätta hans
uppmarsch. Ledamoten och författaren August Blanche
ansåg sig tvungen att bemöta de militära skälen med:
”Denna åsikt synes mig högst besynnerlig, ty den röjer en
grundsats så beskaffad, att man aldrig skulle våga uträtta
något här i världen av fruktan att förlora vad man gjort.
På sådan grund skulle det vara en olycka att anlägga
stora städer, emedan fienden en vacker dag kunde
bombardera dem. Likaså borde man ej heller odla
betesmarker av fruktan att fiendens hästar en gång kunde
avbeta eller trampa ner dem. Det vore därför klokt att,
såsom det heter i fabeln, så om nätterna, på det att
kråkorna, när de vaknade icke skulle se var man hade
sått och uppäta kornen. Lyckligtvis har en sådan
grundsats varit en omöjlighet i praktiken …”.
Men de militära argumenten var ändå avgörande för
vilken sträckning inlandsbanan fick och stambanans
dragning i Norrbotten placerades på betryggande
kanonavstånd från fiendens tänkbara krigsfartyg vid
kusten. I Tornedalen hamnade den 1913 i Karungi och
året efter eller 1914 blev sidobanan till Övertorneå
färdigställd. En fortsättning stakades färdigt till Pajala
där till och med ett stationshus uppfördes, men där
upphörde statens tilltro till något större framtida underlag
för godstransporter per järnväg. Då verkar ett eko från
1863 års rikdagsdebatt ha genljudit över dalen: ” Icke
12
tjänar det till att lägga järnvägar tvärt över dessa berg
och floder, upp- och utför höga backar och över stora,
dyrbara broar för att få dem gå rakt emot odlingens väg
och allt detta för att erhålla några lass smör och ripor”.
Det ansågs tillräckligt med att för resenärer ordna
förbindelse per landsvägsbuss vidare till Pajala. Söderut
från Karungi till Haparanda blev banbygget klart först
1915 och blev direkt av utomordentligt stor betydelse för
de gods- och persontransporter som händelserna kring
första världskriget medförde. Men sidobanan KarungiÖvertorneå blev aldrig en bana för framtiden på grund av
bristen på en offensiv helhetssyn på godstransporterna.
En i massmedia ständigt uppmärksammad planeringsfråga för SJ var istället när och hur nedläggning av
bandelar kunde trots protester genomföras på olika håll i
landet. Persontrafiken på Övertorneådelen lades sålunda
ned i augusti 1984 medan den mycket passiva godstrafiken blev kvar i ytterligare två år. Banan revs upp
1992. Men en helhetssyn var möjlig på finsk sida om
gränsälven. Där byggdes en godsbana från Torneå upp
till Kolari – en bana för framtiden. I Pajalaområdet väntar
nu stora sedan länge kända, men tidigare passivt
undersökta, sovande malmtillgångar vilka visar sig –
såsom tidigare i norr – ligga predestinerade för bevisad
utländsk entreprenöranda.
Landsvägsförbindelse med kärnan av älvdalens och
länets vägnät fick övre älvdalen (Jukkasjärvi/Kiruna)
först några år in på 1920-talet och då via Svappavaara Vittangi. Traditionella vintervägar fanns dock tidigare
både för hästtransporter men framför allt för renrajder. I
Jukkasjärvi och Kurravaara anskaffades de första
13
hästarna omkring 1870. Speciellt vintervägarna gav goda
möjligheter till relativt tunga långväga transporter.
Sommartid färdades man innan landsvägarna kom precis som 1817 års kommission - huvudsakligen per båt
på älven. Men i Kirunafallet kretsade under de två första
årtiondena av 1900-talet allt kring vad järnmalmsexploateringen behövde. Man hade ju sedan 1903 vad
man omedelbart ansåg sig behöva - nämligen en järnväg
söderut och norrut mot Viktoriahamn.
Landsväg i nedre Tornedalen, från Torneå till
Övertorneå, började byggas 1780 – den äldsta vägen i en
älvdal i Norrbotten. Men att det dröjde med landsvägsförbindelsen från övre Tornedalen till dess nedre del
hindrade inte att folk drog sig till gruvområdet. I
Tornedalen var man sedan 1600-talet väl bekant med
gruvverksamhet och man hade därför en god
föreställning om vad detta innebar ifråga om arbetsmöjligheter, förtjänst och risker. Berättelser hade ju gått
om hur det var på Mommas tid – ”se oli Momman
aikhaista”. Arbetskraft i tiotusental drog under årens lopp
till olika arbetstillfällen i Kiruna och under efterkrigstiden blev det så kallade Tornedalsrallyt ett välkänt
begrepp i Norrbotten.
Karl Johan Taaveniku i Juoksengi, som under andra
delen av 1800-talet arbetat i koppargruvan i Hancock,
Houghton County, Michigan, USA - där han hos
arbetsgivaren gick under namnet Carl Niker - hade
lärorikt erfarit vilka livsförnödenheter en gruvort
behövde. Till stadsbefolkningens behov transporterade
farmare på landsbygden levande slaktdjur med tåg där de
såldes till stadens slakteri. När Karl Johan 1905
återvände till Tornedalen tog han inte anställning i
14
Kirunagruvorna utan startade en uppfödning av slaktdjur
i hembyn. Därifrån transporterade han djuren på järnväg
via Karungi och Boden till Kiruna där de såldes till slakt.
Med god förtjänst återvände sedan Karl Johan till byn på
kärrväg åtminstone den första sträckan till SvappavaaraVittangi varifrån allmän landsväg sedan 1880 fanns
vidare till Pajala.
Ett tidigt minnesmärke från hästforornas tid är den
bekanta Suptallen vid nuvarande E 45 mellan Vittangi
och Svappavaara.
15
Foto: T. Utsi, www.naturfoto.se
Pusselbitar till denna redogörelse har huvudsakligen
sökts från:
Wiklund, K. B. : Olof Burmans itinerarium för Torne och
Kemi lappmarker 1598.
Hoppe, Gunnar : Vägarna i Norrbottens län. Uppsala
1945
Bucht, Östen : I birkarlarnas fotspår. Om birkarlarörelsen
och dess ursprung. Kiruna 2005
Roman, Abraham : Berättelse om Norrbotten och dess
Lappmarker. Stockholm 1818.
Ahlström, G. : De mörka bergen. En krönika om de
lappländska malmfälten. Stockholm 1966.
Pettersen M. Red : Ofoten I Generell historie. Narvik
1988.
Almqvist, J. A. : Den civila lokalförvaltningen i Sverige
1523-1630. Del I-IV (1917-1922).
Wennerström, Henrik : Norrbotten och ryssarna.
Norrbottens Kuriren, 1914.04.07
…………………
