Naturtypen omfattar mindre åar och andra småvatten i naturtillstånd

26
Små åar och bäckar
Naturtypen omfattar mindre åar och andra småvatten i naturtillstånd såsom bäckar och källbäckar. Denna naturtyp har undergått stora förändringar under de senaste årtiondena. Endast några
procent av de ursprungliga rinnande småvattnen befinner sig fortfarande i naturtillstånd. Naturtypen hotas av skogsbruk och annan markanvändning, t.ex. rensning samt byggande av skogsbilvägar. Till denna naturtyp kan också räknas vattendrag vilkas naturtillstånd i någon mån tagit
skada, men vilka dock har värdefull vegetation eller värdefulla arter eller vilka annars är särskilt
representativa. Vattenkvaliteten kan vara försämrad, men strandvegetationen är representativ
eller strandzonen som är i naturtillstånd kan vara mycket smal men vattenvegetationen värdefull.
Vattendrag av denna typ kan klassificeras enligt bottnens beskaffenhet: vattendrag med torv-,
morän-, grus- eller lerbotten. En annan indelningsgrund är vattnets näringsinnehåll: näringsrika,
mesotrofa och karga vattendrag. Till små åar och bäckar borde, utöver egentliga småvatten,
också räknas små objekt, korta stumpar av åar m.m. Till exempel enstaka små forsar med enhetlig mossvegetation hör till den här typen.
På Niesaselkä Naturaområde förekommer naturtypen i norra delen av Naturaområdet i
bäcken Kerojoki, som rinner ut i Kerojärvi, samt i Naturaområdets södra del i bäcken
som rinner upp från Pokanlaki.
Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn
Naturtypen öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn är torvbildande växtsamhällen på näringsfattigt eller mesotroft underlag som uppvisar drag av både minerotrofa och ombrotrofa typer. I typen ingår bl.a. minerotrofa mossar samt öppna madkärr och
busk-madkärr (öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn) som utgör
en väsentlig del av denna naturtyp i Finland. Typiskt för madkärren är att de är blöta, och de ligger ofta vid stränder av vattendrag. Madkärren kan vara rika på örter men ha ett oenhetligt
mosstäcke.
Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn förekommer vid
norra kanten av Niesaselkä Naturaområde samt på Niesaselkäs västsluttning.
Källor och källkärr
Källor och källkärr karakteriseras av ständigt strömmande grundvatten. Vattnet är kallt och temperaturväxlingarna små. Eftersom vattnet är i ständig rörelse är det rikt på syre och mineraler. I
källor kan det finnas en uppvällningsbassäng, i vilken grundvatten ansamlas, samt en utloppsbäck som karakteriseras av en särpräglad vegetation. I källkärr sipprar grundvattnet fram ur
marken eller torvtäcket och upprätthåller en särpräglad vegetation. Naturtypen omfattar öppna
källor, gungflyn, sipperytor och källkärr med undantag av källkärr med tuffbildning. Kännetecknande är att dessa områden tydligt och varaktigt påverkas av källvatten. I öppna källor med
branta stränder kan det förekomma rätt sparsamt med egentlig källvegetation, medan planktonalgerna och faunan ofta är mycket särpräglad; även källvegetationen, t.ex. för källor typiska
mossor, i utloppsbäckarna räknas till denna naturtyp. Vegetation i källkärr och gungflyn övergår i
allmänhet zonvis, med avtagande källpåverkan, i vegetation av annat slag, såsom t.ex. rikkärr
eller madkärr. Källkärren kan vara trädbevuxna eller själva källan omgiven av skog. Skuggningen
har stor betydelse för källfloran och -faunan.
Typiskt för den källpåverkade vegetationen är att den uppträder fläckvis kring källan samt vid de
utlöpande bäckarna.
Naturtypen källor och källkärr finns på Niesaselkä Naturaområde främst i områdets
norra del på sluttningarna och i anslutning till aapamyrarna.
27
Rikkärr
Rikkärr är våtmarker som till övervägande eller avsevärd del domineras av torv- eller kalktuffbildande samhällen av lågvuxna starrarter och brunmossor. Dessa har uppkommit på varaktigt
blöta marker. Vattennivån är densamma eller något högre eller lägre än grundvattennivån. Torvbildningen, ifall sådan förekommer, sker under vattnet. På rikkärren förekommer exceptionellt
rikligt med ståtliga arter, som är specialiserade och starkt bundna till speciella växtplatser. Denna
naturtyp omfattar alla finska rikkärrstyper bortsett från kalkkärr med gotlandsag, som huvudsakligen förekommer på Åland och utgör en särskild naturtyp. Även trädbevuxna rikkärrs-tallkärr,
rikkärrsartade skogskärr och björk-rikkärr räknas till naturtypen rikkärr. Egentliga bladmossor är
karakteristiska för rikkärrsvegetationen.
Rikkärr förekommer på Niesaselkä Naturaområde på tre små figurer vid områdets
norra kant och i den mellersta delen.
*Aapamyrar
Aapamyrar är en myrkomplextyp som karakteriseras av minerotrof fattigkärrsvegetation i de
centrala delarna. I den nordboreala zonen utgörs vegetationen huvudsakligen av en oligomesotrof mosaik av flarkar och strängar. I aapamyrarnas kantområden finns olika typer av tallmossar, tallkärr och skogskärr. Aapamyrarna är i allmänhet vidsträckta myrar, som mottar
största delen av sitt vatten från smältvattnet som ligger på myrarna om våren. Myrbassängens
tillrinningsområde är oftast mycket större till arealen än själva myrbassängen. Aapamyrarna i
Nordbotten (fi. Perä-Pohjola) har vidsträckta flarkar. Typiskt för dessa aapamyrar är de smala
och höga med dvärgbjörk bevuxna strängarna, som alternerar med mellanliggande Drepanocladus-, Scorpidium- och lösbottenfattigkärr. Här upptar Sphagnum-flark-fattigkärr relativt
sett en mindre yta än i Skogslappland.
Aapamyrar förekommer på Niesaselkä Naturaområde på vidsträckta områden i sänkorna mellan fjällen. På aapamyrfigurerna förekommer också skogbevuxna myrar samt
källor och källkärr.
Silikatrika bergsluttningar
Till den här naturtypen hör vegetation i klippspringor på silikatrika bergarter i inlandet. Vegetationen kan indelas i ett flertal regionala undergrupper. Denna naturtyp är mycket omfattande och
inbegriper största delen av hällmarkerna och klipporna i Finland, d.v.s. samtliga bergytor i inlandet vilka inte innehåller kalksten. Silikatklippor vid sjöstränder i inlandet hänförs till naturtypen
pionjärvegetation på silikatbergytor. Vanliga, karga och artfattiga klippor räknas i allmänhet inte
till denna naturtyp. Vegetationen på silikatrika bergytor är mycket varierande, och i de enskilda
områdena förekommer i allmänhet vegetationstyper av många olika slag. Artsammansättningen
är beroende av bland annat områdets geografiska läge, närmiljöns karaktär, sluttningens lutningsgrad och -riktning samt av hur starkt klippväggen är överlutande och klippans stenart. Silikatrika bergsluttningar kan indelas i tre huvudgrupper: karga bergytor, mesotrofa bergytor och
ultrabasiska bergytor.
På Niesaselkä Naturaområde finns silikatrika bergsluttningar på tre figurer på Niesaselkäs krönområde.
*Västlig taiga
Den här naturtypen omfattar gamla naturskogar samt brandfält i naturtillstånd och unga skogar
som utvecklats naturligt efter brand. Gamla naturskogar är skogar som befinner sig i klimaxstadiet eller sena successionsstadier och som endast svagt eller inte alls har påverkats av mänsklig
verksamhet. De nutida naturliga, gamla skogarna är bara en liten relikt av de ursprungliga naturliga skogarna i Fennoskandien. Intensivt skogsbruk, som utövas i praktiskt taget hela Norden,
har till stor del förstört gamla naturskogars väsentliga särdrag som är bl.a. riklig förekomst av
döda stående träd och lågor, varierande ålder, storlek och trädslag bland de levande träden, träd
av en tidigare trädgeneration samt jämnare mikroklimat än i ekonomiskogar. Naturskogarna är
ofta livsmiljöer för många hotade arter, speciellt svampar, lavar, mossor och insekter. I en del av
de nuvarande gamla naturskogarna kan påverkan av människan ses (t.ex plockhuggning och
kreatursbete), men trots det har de tydliga drag av naturskog.
28
Över hälften av Niesaselkä Naturaområde hör till naturtypen västlig taiga. Dessa naturskogar finns på krönområdena och sluttningarna av Niesaselkä och andra skogklädda
berg.
Lundar
Lundar finns i den boreala zonen på områden med näringsrik mull och de karakteriseras av skiktad vegetation: bottenskiktet är luckigt och endast delvis bevuxet med mossor, fältskiktet domineras av örter och gräs och träd- och buskskiktet är artrikt. För dessa boreala lundar har flera
olika lundvegetationstyper beskrivits. Huvudgrupperna är torra, friska och fuktiga lundar. De viktigaste särdragen är stort antal lundarter samt trädbeståndets struktur och artsammansättning.
Lundar finns på två figurer i norra delen av Naturaområdet.
*Skogbevuxna myrar
Skogbevuxna myrar består av barr- och lövskogar på fuktiga eller våta torvmarker där vattennivån är varaktigt hög, till och med högre än i omgivande områden. Vattnet är alltid mycket näringsfattigt. I dessa växtsamhällen domineras trädskiktet vanligen av glasbjörk, brakved, tall och
gran. I fältskiktet växer arter som är karakteristiska för myrar eller mera generellt andra näringsfattiga platser, t.ex. ris, vitmossor och starrarter. I den boreala zonen förekommer också grankärr, som är minerotrofa kärr som förkommer i kanterna av myrkomplex samt som stråk i dalgångar, svackor och vid bäckar. Representativiteten avspeglas av dominans i sådana drag i vegetationen som är typiska för skogskärr och mossar, den för respektive myrtyp karakteristiska artsammansättningen samt vegetationens struktur och områdets karaktär.
På Niesaselkä Naturaområde finns skogbevuxna myrar i övergångszonen mellan naturskogar och aapamyrar, främst vid områdets norra och västra kant.
7.1.3 Arter i habitatdirektivets bilaga II
På Niesaselkäområdet finns inga kända förekomster av arter som ingår i habitatdirektivets bilaga
II, men Naturaområdet utgör livsmiljö för många hotade kärlväxt- och svamparter. Andra arter
som nämns på Natura-datablanketten är lavskrika, lappmes, stor aspticka och doftticka.
7.2
Torne älv–Muonio älvs vattensystem (FI1301912)
7.2.1 Läge och allmän information
Naturaområdet omfattar de vattendrag som motsvarar det som avses i vattenlagen och ligger
inom Torne älvs och Muonio älvs vattensystem i kommunerna Enontekis, Kittilä, Kolari, Muonio,
Pello, Torneå och Övertorneå. Av Naturaområdet ligger 70 % i den boreala och 30 % i den alpina
zonen. Det främsta sättet att verkställa skyddet är gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige
och Finland samt vattenlagen. Beträffande Torne älv–Muonio älvs biflöden tillämpas också forsskyddslagen. Torne älv–Muonio älvs vattensystem är också skyddat med stöd av vattenramdirektivet.
Vattendrag som ligger inom projektets influensområde och hör till naturtypen är Äkäsjoki, Niesajoki, Valkeajoki, Kuerjoki och Muonio älv samt deras biflöden och bäckarna Kivivuopionoja,
Rautuoja, Laurinoja och Kylmäoja. Alla ovannämnda älvar och bäckar är livsmiljöer för laxfiskar
och bortsett från Laurinoja är alla också reproduktionsälvar för laxfiskar. I Laurinoja, vid vägen
till Äkäslompolo, finns vägtrummor som hindrar laxfiskar från att vandra från Äkäsjoki till Laurinoja under andra tider än vid högvatten. Den vanligaste fiskarten i Äkäsjoki och dess biflöden är
öring. Laxens andel av fiskarna ökar i riktning mot Äkäsjokis nedre lopp. Andra fiskarter som påträffas i Äkäsjoki och dess biflöden samt i Niesajoki är lake, harr, bergsimpa, småspigg och elritsa.
29
Figur 7-3 Projektområdets läge på Naturaområdet Torne älv–Muonio älvs vattensystem samt läget för
Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem på den svenska sidan. Läget för gruvprojektet i Hannukainen
anges med en röd cirkel.
7.2.2 Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I
Naturaområdets vattendrag hör till direktivnaturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ (3210), vars representativitet på hela Naturaområdet enligt datablanketten har bedömts
som god. Till naturtypen hör alla vattendrag som motsvarar det som avses i vattenlagen.
De vattendrag som hör till naturtypen är älvar i naturtillstånd eller nästan naturtillstånd eller delar av sådana i den boreala och hemiboreala zonen. Vattnet är näringsfattigt, vattenståndets
höjdvariation under året är stor och på vintern fryser vattenytan till. Vattenståndet är högt speciellt på våren. Älvavsnitten är varierande, de kan ha vattenfall, forsar, lugnvatten och det kan
också finnas små sjöar. På grund av älvvattnets eroderande och transporterande verkan är vattnets näringshalt störst vid älvmynningen där det material som vattnet fört med sig ackumuleras.
På de högsta fjällen och bergen får vattenflödet sin början från glaciärer, tjocka snöskikt eller
vidsträckta myr- och skogsområden med tjockt snötäcke. Arter som är karakteristiska för naturtypen i den boreala zonen är strömstare, utter, fiskarten asp, vandringssik, nejonöga, lax, havsöring och flodpärlmussla.
I Finlands rapport till EU:s kommission om verkställning av habitatdirektivet för åren 2001–2006
är den totala bedömningen av skyddet för naturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ ogynnsam och otillräcklig. Faktorer som räknas upp som hot mot naturtypen är skogsvård, torvtäkt, förorening, vattenförorening, dränering och ändring av vattendrag. Bland de arter
som är typiska för naturtypen är i den senaste granskningen av hotstatus (Rassi m.fl. 2010)
havsöring klassificerad som akut hotad (CR) och havslax som sårbar (VU).
30
7.2.3 Arter i habitatdirektivets bilaga II
Av arterna i habitatdirektivets bilaga II förekommer utter på Naturaområdet. I Finlands rapport
till EU:s kommission om verkställning av habitatdirektivet för åren 2001–2006 har utterns
skyddsnivå bedömts vara gynnsam i hela Finland. I den nyaste klassificeringen av hotstatus
(Rassi m.fl. 2010) hör uttern till de nära hotade (NT) arterna. Förekomsten av uttern inom projektets influensområde utreddes i samband med MKB-förfarandet under åren 2008 och 2011.
Som observationsplatser valdes strömmande vatten, eftersom uttern främst lever på fisk och
därför är beroende av ställen med öppet vatten på vintern.
Storleken på utterns revir varierar och hanarna kan vandra tiotals kilometer. Honorna däremot
håller sig vid goda fiskevatten medan de har ungar och rör sig sträckor på endast några kilometer. Uttern lever främst på andra fiskar än laxfiskar samt bl.a. grodor, snäckor och insekter. Uttern är högst i sin näringskedja, vilket gör den känslig för skadliga ämnen som ackumuleras i
organismen.
Enligt den utredning som gjordes år 2008 lever två utterindivider i Äkäsjoki. Deras revir omfattar
på de undersökta områdena Mannajoki, Äkäsjoki, Valkeajoki och Kuerjoki. Räkning av spår i snön
år 2011 stöder också uppfattningen att två utterindivider lever i Äkäsjoki och dess biflöden. I Niesajoki, sydväst om Rautuvaaraområdet, upptäcktes dessutom spår av en utter. Den här uttern
som lever i Niesajoki är sannolikt en annan än den individ som har rört sig i Äkäsjokis huvudfåra
och dess biflödens mynningar. Vid Muonio älv påträffades inga spår av utter år 2011. Utbredningsområdena är sannolikt större på sommaren än på vintern, eftersom uttrarna då åtminstone
sporadiskt utnyttjar föda också i mindre delar av vattendragen. Det finns inga uppgifter om uttrarnas rast- och boplatser, men de utnyttjar sannolikt hålor och rävgryt i strandbrinkarna som
bon.
Figur 7-4 Utterförekomst under åren 2008 och 2011. Ei jälkihavaintoa = inga spårobservationer, Jälkihavainto = spårobservation.
31
7.2.4 Ramdirektivet för vatten
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, det s.k. ramdirektivet för vatten, trädde i
kraft år 2000. Syftet med direktivet är att skydda, förbättra och restaurera vatten så att deras
tillstånd inte försämras och så att vattendragens tillstånd är minst gott inom hela EU-området år
2015. Habitat- och fågeldirektivet tillsammans med ramdirektivet för vattenpolitiken omfattar en
central helhet med vilken skyddet av naturens mångfald samt bevarandet och förbättringen av
naturtillståndet inom Europeiska unionens område styrs. Utgångspunkt för alla tre direktiven är
att trygga och vid behov förbättra ekosystemen och deras naturtyper och tillståndet i arternas
livsmiljöer.
Områden som hör till nätverket Natura och där underhåll eller förbättring av vattnets tillstånd är
viktigt med tanke på skyddet av livsmiljön eller arter har inkluderats i registret över skyddsområden enligt ramdirektivet för vatten. Huvudkriterier för valet beträffande habitatdirektivet har
varit förekomsten av vattennaturtyper, arter som lever i vatten samt naturtyper och arter som är
direkt beroende av vatten på området. Dessutom har områdets betydelse för skyddet av ifrågavarande naturtyper och arter bedömts. Beträffande fågeldirektivet har huvudkriteriet varit arter
som är beroende av vatten samt arter för vilka vattenlivsmiljöer är viktiga födo- och rastplatser
under flyttningen samt områdets betydelse för skydd av ifrågavarande arter. Ett kriterium för valet har också varit nationellt hotade fiskarter. I Finland har man vid valet dessutom beaktat de
nationella och internationella skyddsprogram som utgör grund för skyddet av Naturaområdena,
geografisk täckning, miljötryck samt områdenas förbindelse med grundvattenområden. Myrarna
har inte tagits med i granskningen med undantag av de madkärr och källkärr som är tydligast
beroende av andra vatten. Ungefär en tredjedel av de områden som uppfyller något av valkriterierna har tagits med i registret. År 2006 valdes med hjälp av ett nationellt prioriteringsförfarande
sammanlagt 332 viktiga Naturaområden till särskilda områden för uppföljning av vattenvården.
Bland dessa områden finns Naturaområdet Torne älv–Muonio älvs vattensystem, som valdes på
grund av älvarnas representativitet, laxfiskar, fågelbestånd samt Karunginjärvi Naturaområde
(FI1301913) som är ett skyddat område enligt fågeldirektivet (SPA).
Vid utarbetning av de skötselplaner som avses i ramdirektivet för vatten beaktas områden som
hör till nätverket Natura som vattenförvaltningsområdets skyddsområden. Skyddsområdenas
skyddsmotiveringar och bevarandet av en gynnsam skyddsnivå tryggas genom att särskilda åtgärdsprogram för att värna om Natura-skyddsvärdena utarbetas.
7.3
Torne och Kalix älvsystem (SE0820430)
7.3.1 Läge och allmän information
Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem (SCI) ligger i norra delen av Sverige i Norrbottens län.
Naturaområdet omfattar endast älvfårorna, inte älvarnas strandområden, frånsett Könkämäjoki.
Torne älv, som rinner upp inom Naturaområdet, rinner samman med Muonio älv i Pajala. Avståndet från platsen där Torne älv och Muonio älv rinner samman till den plats där Niesajoki mynnar
ut är över 10 kilometer. Läget för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem framgår av figur 7-3.
7.3.2 Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I
Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I på Naturaområdet är alpina vattendrag med örtrik strandvegetation, naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ, dystrofa sjöar och småvatten, små
åar och bäckar samt oligotrofa-mesotrofa sjöar.
Största delen av Naturaområdet ligger utanför projektets influensområde och konsekvenserna
kan beröra endast naturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ och där cirka tre
kilometer nedströms från utloppsplatsen från projektet i Hannukainen.
7.3.3 Arter i habitatdirektivets bilaga II
Arter som finns upptagna i habitatdirektivets bilaga II och förekommer på Naturaområdet är utter, flodpärlmussla, stensimpa, venhavre, grön flodtrollslända och lax. Uttern är rödlistad som
sårbar (VU) art i Sverige. Flodpärlmussla förekommer i biflödena i den boreala zonen och venhavre växer i den alpina zonen. Grön flodtrollslända är en art som förekommer i den boreala zonen. Lax, utter och stensimpa förekommer i både den alpina och den boreala zonen. Inom projektets influensområde i Torne älv förekommer lax, utter och stensimpa.