Hylocomiaceae
NE
NA
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning: Hypnales, Familj: Hylocomiaceae (Broth.) M.Fleisch.
Synonymer: Hylocomiaceae, Hylocomioideae Broth.
Kännetecken
Familjen är vitt utbredd i tempererade till subarktiska områden och i tropiska bergstrakter, men möjligen är de
tropiska arterna inte är så nära släkt med de andra. Idag förs ungefär 15 släkten och 65 arter till familjen.
Flera medlemmar i familjen Hylocomiaceae hör till våra absolut viktigaste mossor eftersom de dominerar
bottenskiktet i både barrskog och flera typer av lövskog. I boreala barrskogar kan mossornas primärproduktion vara
lika hög som den hos kärlväxterna, och i gamla skogar kan upp till 50 % av kvävetillförseln komma från kvävefixering
av blågröna bakterier associerade med väggmossa Pleurozium schreberi, husmossa Hylocomium splendens och
kammossa Ptilium crista-castrensis. Även om man vet att dessa mossors betydelse för kväve- och kolbalansen i
boreala ekosystem är stor återstår dock mycket forskning för att förstå hur olika omvärldsfaktorer påverkar
mossornas roll i dessa sammanhang.
Genom att många arter är vanliga har de i stor utsträckning använts för tätning mellan stockarna i timmerhus. Detta
är naturligtvis bakgrunden till namnen väggmossa och husmossa. Det finns dock inget som tyder på att just dessa två
arter fungerar bättre än andra för tätning och i de delar av landet där dessa är mindre vanliga har andra arter
utnyttjats.
Våra arter är förhållandevis storvuxna, och flera arter har parafyllier. Bladformen och bladens krökning varierar,
liksom bladcellernas längd och ornamentering, men de flesta arterna har en dubbel eller grenad och ofta förhållandevis
lång bladnerv. Pleurokarpa mossor utvecklar ofta rhizoider längs hela stammen och grenar när dessa kommer i
kontakt med underlaget. Primärt kan rhizoider även bildas utan kontakt med något underlag, och hos merparten av
de pleurokarpa bladmossorna sker detta vid eller strax nedom bladnervens fäste. Hos Hylocomiaceae finns dessutom
ofta bladvecksrhizoider vid grenspetsarna, i vinkeln mellan blad och stam (ej att förväxla med bladveckshår, se detta
ord).
Alla arter är skildkönade och de inre honbladen är vanligen utböjda till tillbakaböjda. Kapselskaftet är slätt och den
mer eller mindre horisontella sporkapseln är kraftigare böjd på ovansidan än på undersidan, samt har ett konformigt
eller sprötförsett lock och välutbildade tandkransar. Den yttre tandkransen är vanligen orangebrun och i nedre delen
är utsidan ofta helt eller delvis nätmönstrad, och inte tvärstrimmig som är vanligast bland pleurokarpa bladmossor.
Sporkapslarna mognar under vintern eller början av våren.
Författare
Lars Hedenäs 2014
ArtDatabanken - artfaktablad
1
