12 NYA ÅLAND
FREDAGEN DEN 13 DECEMBER 2013
Skogen är alltid grön
BJÖRNMOSSA Björnmossan inbjuder till vila, mjuk som den är.
Nu, den egentligen allra mörkaste delen av
året, känns det som allra dystrast ute i skogarna – ingenting att se, inget att upptäcka,
kan man kanske tycka.
Men mossorna, som har funnits där hela
sommaren, finns dock fortfarande kvar.
Den här årstiden förefaller
mossorna på något sätt att vara
dominerande, där de växer på
marken, på stenar och på trädstammar
många arter är vitmossorna,
grunden för myrekosystemen.
Dem skrev jag om i fjol, så därför blir det inget om dem denna
gång.
I Norden räknar man med att
det finns cirka 300 olika arter
av mossor. Hur många som är
påträffade på Åland vet jag inte
men det finns säkert ett tjugotal
som är riktigt vanliga och därmed värda att bekanta sig med
lite närmare. En grupp med
Mossorna hör till sporväxterna
och lever vanligtvis på fuktigare mark. Mossorna saknar rötter
men har stam och blad, de senare saknar dock klyvöppningar
som mer utvecklade växter har.
De växter som vi kallar mossor
har en enkel kromosomuppsätt-
DEKORATIV Av björnmossa gjorde man förr mattor och än i dag kan
man se sådana i praktisk användning.
ning och som regel antingen
hanliga eller honliga könsorgan.
Vid regn eller annars vid fuktig
väderlek simmar spermier från
mossornas anteridier (hanliga
könsorgan) till arkegonier där
äggcellerna är placerade.
De befruktade äggcellerna,
som då får dubbel kromosomuppsättning, utvecklas till sporofyter med ett sporgömme i
toppen. Där bildas sporer genom meios (= en halvering av
kromosomantalet).
Sporerna
utvecklas till förtrådar, som
senare utvecklas till nya mossplantor som igen har enkel kromosomuppsättning.
Man kallar fenomenet generationsväxling och det finns alltså
en könlig generation, gametofyten (den vi i dagligt tal kallar
mossa), med enkel kromosomuppsättning och en icke könlig,
sporofyten, med dubbel kromosomuppsättning.
En av de allra vanligaste
mossorna i sumpig terräng och
längs bäckar och skogsdiken är
stor björnmossa (Polytrichum
commune), som det i och för sig
finns många andra arter av också. Namnet björnmossa kommer sig av att björnen använder
den för att bädda sitt ide. Av
björnmossan kan man tillverka
kransar, kvastar och dörrmattor.
Två andra mycket vanliga
skogsmossor, som ofta blandas
samman av nybörjare, är husmossa (även kallad våningsmossa; Hylocomium splendens)
och väggmossa (Pleurozium
schreberi).
Husmossan bildar varje är ett
nytt skott över det föregående,
vilket gör att den får ett lite
trappstegsliknande
utseende.
VACKRASTE MOSSAN? Kammossan påminner om en gammaldags
kam eller om en fjäder.
Väggmossan har som regel en
rödaktig färg på stammarna.
Ofta ser man dessa två arter
växa sida vid sida i både torra
tallskogar och fuktigare granskogar. Som namnen antyder
har både hus- och väggmossa
förr använts som tätningsmedel
mellan stockarna (ungefär som
dagens bergull) vid byggen av
stockstugor.
I anslutning till hus- och väggmossa hittar man ofta, framför
allt i granskog men även på
torrare marker, olika arter av
kvastmossor. Den vanligaste
arten, som kort och gott heter
kvastmossa (Dicranum scoparium), växer på jord, stenar
och träd i olika typer av terräng
medan stor kvastmossa (D. majus) växer i fuktigare och skuggigare terräng, såsom granskogar.
Om man inte enbart ser mossorna som en grön marktäckare
finner man att de rent av kan
erbjuda riktiga skönhetsupplevelser. Kammossan (Ptilium crista-castrenis) hör till
de vackraste av våra mossor.
Släktnamnet Ptilium betyder
plym och det latinska artnamnet
crista-castrensis lär betyda kam
från Chester (i södra England)
och syftar förmodligen på luskammar som förr importerades
därifrån.
Ralf
Carlsson
NATURLIGTVIS
VANLIG MOSSA Kvastmossorna är oftast böjda åt ett håll.
