Predikan i S:t Hans kyrka Pingstdagen den 15 maj 2016
Joel 2:28-29 * Apostlagärningarna 2:1-11,14-21 * Johannes 14:15-21
”N
är Herren Gud gjorde jord och himmel”,
står det i Första Mosebok, ”när ingen
buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, -- men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade
marken – då formade Herren Gud människan av
jord från marken och blåste in liv genom hennes
näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” (1
Mos 2:4-7)
Så gick det till också på pingstdagen: Gud
blåste Anden över apostlarna och lärjungarna och
Maria, så att de blev den levande kyrkan, Guds
folk i sin uppgraderade form.
Det stämmer väl inte riktigt, för de som var församlade på pingstdagens morgon var ju redan
fungerande lärjungar som, som det står, höll ihop
under ständig bön, i en levande gemenskap. Men
kyrkan uppgraderades; Anden skapade nytt.
Här finns ett mönster av intresse för hur varje
församling och varje kristen får liv.
Den ena åtgärden för att en människa ska bli
människa är att hon är en kropp, den andra att
hon får livsanden inblåst i sig av Gud. Detta andra
sker i moderlivets allra första början. Vi ser det
inte; bara Gud känner detta det märkligaste ögonblicket i hela vår existens. (Vi kan däremot se det,
fast i omvänd ordning, i andra änden av livet, när
en människa dör och återlämnar sin livsande, och
kroppen upphör att vara en levande varelse.)
Den ena åtgärden för att människa ska bli kristen är att hon blir döpt och därmed en lem i Kristi
kropp och i den egenskapen använder och brukar
den kristna trons livsmedel: bönen, Bibeln och
sakramenten, det som motsvarar vad våra kroppar
använder och brukar. Sakramenten är maten och
drycken, bönen är andningsluften och Bibeln och
trosläran är kunskapen och erfarenheterna. Det
ena åtgärden för att vara en levande kristen är
alltså att vara lem i Kristi kropp, den andra att Gud
blåser in Anden, så att tron blir på riktigt och något
vi lever, inte något vi håller för troligt eller har som
riktmärke eller livsåskådning. Anden gör nattvarden till nyttig föda; Anden gör bönen livgivande
och inspirerande, Anden gör Guds Ord till ord, som
Gud talar nu, sant och pålitligt. Anden gör så att
kristenlivet känns, bär, integreras i och präglar det
vi är, tänker, säger, gör.
Anden ger liv.
Det gäller också församlingen. Det ska vara
ordning och reda med det kroppsliga i församlingen, med sakramenten, bönelivet, gudstjänsterna, ämbetena, församlingsgemenskapen och
den inbördes omsorgen, med diakonin och missionen; det ska finnas en faktisk, synlig och funge-
rande församlingskropp. Det är den ena åtgärden.
Den andra att Gud blåser in Anden.
Vad som händer när Anden blåser både vet och
inte vet vi. Vi vet att kristenlivet och församlingslivet blir på allvar och inte på låtsas. Gud blir på
riktigt, inte en tankekonstruktion. Jesus blir verkligen både Guds och Marias son också för kyrkan
och församlingen, Han finns uppstånden i vår mitt;
det är inget påhitt. Och Jesus blir kyrkans herre,
Han och ingen annan. Syndernas förlåtelse blir en
Guds kraft och vår frihet, inte en snuttefilt för misslyckade själar. Det eviga livet blir en realistisk möjlighet och ett välgrundat hopp, inte en vacker dröm
för sörjande. När Anden blåser in, blir det liv i bönen och gudstjänsten, sakramenten, gemenskapen
och omsorgen. Det vet vi.
Annat vet vi inte. Era söner och döttrar ska
profetera, stod det, era gamlingar ha drömmar –
alltså drömmar med budskap – era ungdomar ska
se syner. Sådant händer, men vi vet inte när eller
hur. Apostlarna talade så att alla begrep, oberoende av hemspråk; kyrkans långa historia har
många exempel på vad som händer. Vad Han
hittar på hos oss har vi sett en del av och annat
väntar vi på.
Gud sänder Anden när vi är samlade i Jesu
namn och ber, endräktig och uthålligt och tillsammans, som det står i Apostlagärningarna. Jesus
säger detsamma, till exempel i Lukasevangeliet:
”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era
barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge
helig Ande åt dem som ber Honom?" (Luk 11:13).
Det är ett konkret löfte.
Samtidigt hör det till att vänta på Anden. Det är
både-och med den saken. Och det händer att
väntan blir längre än de tio dagar som lärjungarna
väntade efter himmelsfärden, 40 år kanske, eller
mer.
I Bibelns sista verser står att Anden och bruden
säger ”kom” (Uppenbarelseboken 22:17). Bruden
är den kristna kyrkan. Anden och bruden kommer
när Anden och bruden säger ”kom” till varandra.
Vad väntar Anden på? Att vi ska säga ”Kom”?
Och vi, vågar vi be som S:t Hans gör i Uppenbarelseboken: ”Amen, kom, herre Jesus!”?
(Uppenbarelseboken 22:20)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
