Vittnesbörd om en gåva
Jag hade läst detta Bibelord och när jag ändrat mitt liv av olika anledningar så började jag längta efter att få förmedla HERRENS
direkta ord. Därför började jag be att få gåvan att profetera, helt i enlighet med Ordet. Jag anade att det var Gud som lagt
den längtan i mig efter just den profetiska gåvan, vilket det också skulle visa sig vara. Jag drogs till bönesammanhang och jag
trivdes enormt bra att vara i Guds närhet. Jag gick på de flesta bönesamlingarna i min församling och började läsa Bibeln mer.
Jag lärde mig av de äldre att be och jag både såg och drömde i min längtan jag hade att kunna be riktigt i Anden. Jag åkte i
princip alltid ensam till bönen och var också i princip ensam i min ålder på de bönesamlingarna jag besökte där de flesta var
äldre och mest kvinnor.
Bön för Örebro
Jag minns så väl den första gången då jag fick lyda Herrens ord i den gåva han lagt i mig. Det var något som hette ”Bön för
Örebro” och som var en ekumenisk bönesatsning varje söndag i månaden. Varje gång var det i olika kyrkor i Örebro och jag
hade varit med ett par gånger tidigare. Jag lärde mig där att be tillsammans med människor jag inte kände. Det var olika
områden vi bad för angående staden och vi bad sedan i små grupper där vi stod. Jag var inte van vid detta och jag märkte att
det fanns fler som var ovana och var tysta, men oftast bad alla i den lilla ring vi stod i. Min längtan att få be växte och jag kunde
alltid be där, jag märkte att jag tyckte om det och jag märkte att jag tyckte om att höra de andras böner. De flesta var människor
från andra kyrkor som jag inte kände och en del bad så där härligt med vana, en del lite mer försiktigt. I dessa samlingar var det
också en del pastorer och ledare från kyrkorna som var med och bad och jag märkte hur vissa bad så det berörde mig på
djupet. De hade liksom en bön som var precis som de kände Gud bättre än andra. De hade sådan respekt i sitt uttryck, en
andlig respekt som berörde mig. Även lovsång var ett av inslagen i Bön för Örebro och det var just under lovsången på den
tredje träffen jag deltog på, i min egen hemförsamling, som jag började gråta. Det var något som kom över mig och jag fylldes
av något. Jag hade en längtan och tro utifrån min uppväxt, men också utifrån att jag nu valt detta liv och förstod att något mer
måste finnas. Gud hade lagt ner en vishet och längtan att bönen har en central roll i det kristna livet om man ska komma
närmare Herren.
Gav upp mitt kött
Jag hade kanske aldrig tidigare bett eller sjungit lovsång med lyfta händer, något hade tagit emot då, men nu manade något i
mig att släppa greppet om min människofruktan och lyfta händerna. Många andra sjöng med lyfta händer, men jag hade inte
trott speciellt på det och det var inte så vanligt i min kyrka. Det såg liksom lite högandligt ut och kändes som att det var lite för
mycket, men något fick mig nu att bryta mönstret och jag tog mod till mig att följa maningen. Jag gav upp mitt kött och motstånd
och valde att följa Anden, jag lyfte mina händer försiktigt och tårarna rann, ja de flödade rent av och jag kunde inte sjunga. Jag
funderade på vad de som stod bredvid tänkte, men jag hade ju gråtit inför andra förr bl.a. då jag vittnat på läger och i kyrkan och
har alltid haft väldigt lätt till tårar.
Bekräftelse från Gud
Under lovsången med lyfta händer hör jag ordet ”Bekännelse” inom mig, något säger mig att vi behöver bekänna vår tro och stå
upp för den mer, inte skämmas eller vara blyga. Jag hade ju bett om profetians gåva utifrån Ordets uppmaning, men också efter
en längtan speciellt efter just den gåvan. När lovsången var slut går min församlingsföreståndare upp och han säger att vi ska
avsluta kvällen med att läsa "Trosbekännelsen". På skärmen kommer texten upp och alla börjar läsa. Jag hade då aldrig tidigare
hört Trosbekännelsen, men inser genast att detta är en bekräftelse på det jag fått till mig och jag känner genast att jag måste
dela det jag fått, jag tror helt enkelt att jag bör göra det. Är det från Gud, vilket jag liksom bara förvissades om, så ska jag inte
behålla det för mig själv och jag insåg att det är inte bara till mig utan till alla där. Jag visste inte om just Trosbekännelsen var
från Bibeln, vilket jag nog inte trodde, utan jag såg just den bara som en ren bekräftelse från Gud. Efter att de läst den, var det
tyst, pastorn sa något mer och sedan skulle man liksom gå hem.
Ett enormt inre krig
Inom mig i mina tankar pågick ett enormt krig. Jag tror det var köttet och Anden som stred, men Anden vann och jag
överlämnade mig helt och just innan man skulle gå minns jag att jag tänkte, "Nu eller aldrig och gör jag det inte kommer jag bli
besviken, jag har ju själv längtat och bett om detta". Det var som att Anden uppmanade mig att, "Någon gång måste vara den
första". Jag liksom gav vika helt och hållet för detta var verkligen något stort för mig. Och så tog jag ett steg utför Mount Everst
och gick helt enkelt i ren tro med de första staplande stegen i en andlig tjänst för HERREN, men jag kan förstå nu att det var
den helige Ande som ledde mig fram till talarstolen där jag bad att få säga en sak. Jag släpptes fram och med tårarna rinnande
stammade jag ungefär detta:
Budskapet
”Jag fick ordet Bekännelse till mig och sedan när vi läste Bekännelsen så förstod jag att det var Gud. Herren vill säga att vi ska
bekänna honom, vår tro och inte vara rädda för det. Det vill han uppmana er till.”
Efteråt gick jag tillbaks till min plats. De som satt bredvid mig som jag inte kände nickade artigt och tackade för det budskapet.
Mötet var slut och jag gick till klädhängarna. Där kramade ett par äldre bönesystrar från min församling om mig. Den ena sa
”Grattis nu har du för första gången fått bära fram ett budskap!” Min pappa som också var där, vilket jag inte visste innan, kom
också han och tackade med glädje det jag sagt och även en annan äldre broder från församlingen.Visst är det härligt med
uppmuntran och bekräftelse när man gör något ansträngt för HERREN, eller vad det än må vara. I andliga syften ska man dock
vara väldigt aktsam att för sig själv kräva bekräftelse. Han som utgör gåvorna är ju den som vet vad vi behärskar som de olika
individer vi är. Dessutom är det ju inte jag som ska ha tack, utan Gud, även om det är bra att bli lite styrkt även av människor.
Det ska dock inte vara en förutsättning, hellre att budskapet bekräftas än den övriga bekräftelsen, det är så våra tankar ska gå.
Får man uppmuntran så ta emot den och styrk dig av den, men bli inte stolt. Det är Gud som all ära skall ha. Jag tror nog Gud
utser de som i så fall ska säga något för att skydda den som har en gåva. Gud är sådan och hans är visheten, högt över vårt
förstånd är hans vishet.
Anden föll
Jag bodde några kilometer från kyrkan och när jag strax efter åkte hem i bilen blev jag tvungen att stanna till på en parkering.
Det kom en sådan enorm tacksamhet över hela mig. Det översköljde mig helt och hållet och detta hade varit en sådan stark
upplevelse och jag tror Anden föll där i bilen. Jag bara grät och tackade Gud och ropade ut min bön i tungor. Tacksamheten var
enorm och jag hade aldrig varit med om en sådan bön innan, en så okontrollerad bön som leddes av Anden. Kanske var det just
det där stora klivet och den inre brottningskampen innan uppdraget utförts som tog en sådan konsekvens efteråt. Jag tror att när
man går emot Fienden i sak som han ogillar skarpt, då kommer också Guds välsignelse på ett helt ofattbart vis och jag har
upplevt det ett antal gånger efter detta.
Ett nytt liv med Herren
I och med detta så fick jag komma in i ett nytt liv med Herren i hans tjänst, i hans gåva och jag bara längtade efter att få styrka
andra genom Andens tilltal. Jag har sällan upplevt att jag ska bevara saker i mitt hjärta som kommit från Gud, utan jag har alltid
längtat att få dela det med fler och helst till den församling jag tillhör. Ibland har jag dock fått hålla det för mig själv för inget
tillfälle har getts och då är det kanske meningen. Jag vill vara försiktig med att liksom skrävla om att Gud har sagt det eller det
och jag är rädd för att gåvan skall skadas om jag överdriver mitt bruk av den. Det jag mest fruktar är självupphöjelse och det jag
fruktar vid bruk av den är att människor ska tänka "självupphöjelse" då man bär fram något. Dessa tankar kan hämma, men jag
försöker vara vis och gå emot de tankarna när det behövs, men ha dem som ett skydd för mig själv och det Herren gett.
Jag märker också hur jag kan se på andra som inte förstår hur Gud vill ha det, ja det kan till och med skapa bitterhet och en
dålig syn på människor som är mina syskon i församlingen. Detta kanske låter som en egoistisk syn och högmod, men det är ju
Gud som ger profeten och den med liknande gåvor en vetskap som är just från Gud och då kan ju inte alla veta samma sak för
då vore det inte en specifik gåva, utan alla skulle vara profeter. Jag tror profeten måste vara förvissad om att denne får insikt i
Guds hemligheter och kunskap som alla inte har, utan den kan vara helt unik för just den profeten, den personen som får något
från Gud kanske är ensam människa på hela jorden att veta det. Det ser vi många exermpel på i Bibeln.
Ett par gånger har olika personer som jag har förtroende för och som jag vet är bedjare och har en personlig Gudsrelation, sagt
till mig att de fått till sig att de ska be för mig. De har inte förstått varför, men har ändå velat säga det till mig som uppmuntran,
jag tror de har kallats av Herren att säga det, för vid just de tillfällena har det verkligen varit behov av förbön. Tänk dig att du har
en enormt jobbig period, kanske din värsta livskris. Det är bara du själv som vet det, en hemlighet som bara du råder över och
det syns inte utåt. Du jobbar på som vanligt och umgås med folk och i kyrkan. Men så under denna kris får du ett samtal av
någon som säger att ”Jag har känt att jag ska be för dig, jag förstår inte varför, men du ska veta att jag gör det i alla fall.”. Tänk
dig vilket glädjebudskap, det säger ju helt och hållet att Gud ser dig, att Gud förstår dig och framförallt att hah bryr sig om dig!
Halleluja!! Jag fröjdas när jag tänker tillbaks på dessa tillfällen för nu vet jag ju också att Han hjälpte mig ur detta, systrarnas
böner gick fram till hans lyhörda öron och det ger mig också vishet att förstå när jag påminns att be för andra.
Jag vill uppmuntra dig som har en längtan att söka det Bibeln säger och be om Guds ledning. Kanske har du hört Guds ord
inom dig i ord eller bilder, liksom i tankarna så var frimodig. Det kan vara ett jobbigt steg, men Gud är med dig och låt inte köttet
hindra dig. Människor längtar efter att gåvorna kommer i bruk så du kommer bli rikligen välsignad när du släpper greppet om dig
själv och tar klivet in i Guds rikes överflödande gåvor.
Det finns olika nådegåvor, men Anden är densamme. 1 Kor 12:4
Gud välsigne dig min vän! /Alex
