Predikan Menighetsfakultetet i Oslo, 8 januari 2013. Luk 4:16-20, Jes 43:16-19a. Nu gör jag något nytt, säger Herren genom profeten Jesaja. De orden gick i uppfyllelse när Anden kom över Maria i hennes kammare och hon blev havande. De fick sin uppfyllelse när Anden i duvans skepnad sänkte sig över Jesus vid dopet i Jordan. Och de uppfylldes på nytt när Jesu efter sin fyrtio dagar långa retreat i öknen begav sig till Nasarets synagaoga, reste sig, öppnade Skriften och sa: Herrens Ande är över mig. I den helige Ande sker alltid en ny början. Varje gång Guds Ande kommer över en människa säger Herren: Nu gör jag något nytt. I varje möte med Jesus hör vi orden: ”Se, jag gör allting nytt.” Detta är evangeliets karisma: en ny början! Därför är varje gudstjänst en ny början – vi firar ju gudstjänsten för att Anden ska komma över oss, för att liturgin ska bli ett möte med Jesus. Och varje dag kan bli en ny början – är det inte därför vi i Jesu efterföljd börjar vår dag med bön? När Jesus i dagens evangelium besöker Nasaret och predikar i dess synagoga, manifesteras ett mönster: han som är född genom Anden i kraft av bebådelsen, som är smord av Anden i kraft av dopet, som är utrustad av Anden i kraft av vistelsen i öknen, blir nu uppfylld av Anden i det ögonblick när han skall tala till folket. Detta mönster gäller också oss, hans lärjungar. Inkarnationens mysterium, som vi nu har firat, handlar om detta: Jesus blir allt det vi är, för att vi skall bli allt det han är. Med orden i Första Johannesbrevet: ”Sådan som Kristus är, sådana är också vi i denna världen”, Det räcker alltid inte att predika, det är inte nog att tala om Jesus – det gäller att bli Kristus. Johannes säger vidare i sitt brev: ”Den som säger att han förblir i honom måste själv leva som han levde.” Men att göra Jesus till sin förebild är varken en moralisk eller asketisk bedrift. Hela Jesu liv är från början till slut ett liv i Anden. Att likna Jesus är inte en fråga om att försöka imitera honom. Det är, mer än något annat att låta sig uppfyllas av Anden. Evangelierna är berättelsen om Jesu födelse genom Anden, hur han i mogen ålder blir fylld av Anden, för att sedan i Andens kraft besegra djävulen och fullgöra sin mission uttryckt i en av kyrkans eukaristiska böner: i ord och under förkunnade han Guds rike, och i lydnad för din vilja avstod han från allt när han överlämnade sig åt döden för världens liv. Den stora hemligheten i Jesu liv heter den helige Ande. * I dag är en ny början för alla er som i dag inleder en ny termin i era studier och i ert uppdrag som lärare. Men kanske inte bara i kalendern. Den nya terminen, det nya året, kan också bli en ny början i en djupare mening. Om vi får nåd att säga med Jesus: Herrens Ande är över mig. Jesu första handling när han möter sina lärjungar efter sin påsk är att andas på sina lärjungar. Hans första ord är: ”Ta emot helig Ande.” De orden, och den handlingen, innebär det nya livets början. Men eftersom trons tempus är presens, är vi beroende av att Jesus varje dag, inför varje givet uppdrag, andas på oss och säger: Ta emot helig Ande. Hur kan våra dagliga studier bli meningsfulla och fruktbara? Och när vi ställer den frågan ur trons perspektiv menar vi: Hur kan våra studier föda tro och få tron att tillväxa i våra liv? Hur vet jag att Gud finns, frågade den förtvivlade kvinnan i Dostojeviskjs Bröderna Karamazov. Och staretsen, Zosima, svarade: ”Man kan inte bevisa något, man kan bara bli övertygad.” * Hur kan denna dag, denna termin och detta år, bli en ny början för student och lärare, för kyrka och kristen? Hur kan vi få en djupare övertygelse om vilka vi är, och vad vi är kallade till? Det finns några ord av Johannes döparen som varit ett ”bottenord” i mitt liv i snart 35 år: ”En människa kan inget ta sig om det inte blir henne givet från himlen.” Att bävande kunna säga med Jesus Herrens Ande är över mig, är inget vi tar oss. Det är en gåva. Men det finns en förutsättning, att vi med Jesus lär oss att stava på orden: ”Sonen kan inte göra något av sig själv.” Inte som uttryck för en falsk blygsamhet. Men Jesus var medveten om att hela hans gärning var beroende av den helige Ande. ”Om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.” Ett liv i bön, en läsning av Skriften där jag inte bara söker kunskap om det som en gång skett, men lyssnar till Jesu ord för det som ska ske idag, ett uppmärksamt firande av gudstjänsten som gör oss samtida med frälsningshistorien – allt detta motiveras framför allt av en sak: en djup insikt om hur beroende vi är av Gud. Sonen kan inte göra något av sig själv. Om det gällde Jesus, gäller det alla Guds söner och döttrar. Evangelierna låter oss ana två sidor av Jesu självförståelse. Dels medvetenheten om den egna identiteten, att han är Guds son. Dels medvetenheten om att han är kallad till ett särskilt uppdrag. Han är född genom Anden – det är grunden för hans identitet – och han är uppfylld av Anden, grunden för hans uppdrag. Bägge sidorna har djupast sett att göra med hans förhållande till Fadern. Han är Faderns son och han är Faderns utsände. När Jesus nu inleder sin gärning finns därför ingen automatik i det sätt på vilket Guds kraft manifesteras. Anden är varken en kraft som tar honom i besittning, likt ett viljelöst redskap, eller som han förfogar över hur som helst. Det är en kraft som han uppfylls av och som han lever i genom tron. Det är här all karismatisk verksamhet på kristen mark skiljer sig från olika ockulta fenomen. I kristen tron är relationen avgörande. Det är inte genom att förfoga över en kraft eller en kunskap som en människas liv uppenbarar Guds närvaro. Det är genom hennes förhållande till Gud. Därför är Jesu kontemplativa liv grunden för hans karismatiska gärning. Sambandet mellan hans fördolda liv i bön, och den kraft som utgår från honom, löper som en guldtråd genom evangelierna. Jesu förhållande till Fadern, som han sänt honom, och hans beroende av Anden som flödar genom honom, kan inte skiljas från varandra. Lydnaden för Fadern sätter gränserna för hans tjänst. Lyhördheten för Anden skänker honom friheten hos en profet. Hos var och en som vill den lydnaden och söker den lyhördheten, väntar de ögonblick av nåd, när profeten ord går i uppfyllelse: Nu gör jag något nytt, säger Herren.