Från personligt pronomen till generiskt pronomen och tillbaka –
generiskt du som ett exempel på informalisering och subjektifiering i
svenska
Sanna Skärlund, Språk- och litteraturcentrum, Lunds Universitet
I svenska (liksom i övriga nordiska språk) finns ett flertal olika pronomen vilka kan användas
för att uttrycka mänsklig generisk referens. Det vanligaste pronomenet är utan tvivel man,
men också en och de kan användas för att signalera att de som åsyftas är en mer eller mindre
allmän grupp av människor och/eller att den exakta referensen är ointressant. Se följande
exempel från SAG (1999, 2:286,393ff):
(1) Man skall självfallet tala sanning om det är möjligt.
(2) En ska ju inte äta fett fläsk, säger dom.
(3) I Malmö har de visst byggt ett nytt konstmuseum.
Dessa tre pronomen har använts med generisk referens i svenska åtminstone sedan 1300- eller
1400-talet (Söderwall 1884–1918, suppl. 1953–1973).
Det finns emellertid också ett påstått nyare tillskott till repetoaren av uttryck för generisk
referens. Sedan slutet av 1970-talet har språkvetare observerat att det personliga pronomenet
du har börjat användas generiskt i svenska (Pettersson 1978; Ljung 1982; Lundeby 1996;
Mårtensson 1987, 1988; Holmes & Hinchliffe 1994; Törnudd-Jalovaara 1997; Fremer 2000;
Josephson 2013[2004]). Se exempel (4) och (5) från SAG (1999, 2:264):
(4) Under franska revolutionen var du tvungen att vara för eller mot.
(5) Den manliga läkaren anser att utbrändhet är ett sjukdomstillstånd. – Är du djupt
deprimerad är du sjuk, betonar han.
Eftersom you (’du’) är standarpronomenet för generisk referens i (åtminstone informell)
engelska, har det ofta antagits att svenskt du med generisk syftning har blivit populärt genom
engelskt inflytande (Pettersson 1978:23; Ljung 1982:22; Törnudd-Jalovaara 1997:227;
Fremer 2000:135). I den här presentationen vill jag emellertid avvisa tanken om engelskans
inflytande som den enda orsaken till att du har börjat användas generiskt. Utifrån resultatet av
en undersökning av belägg på du med generisk referens i texter och korpusar från perioden
1225–2013 vill jag argumentera för att en rad andra faktorer är minst lika viktiga för att förstå
varför generiskt du har ökat under andra halvan av 1900-talet. Till dessa faktorer hör främst
generella förändringar i offentligt språkbruk i västvärlden under slutet av 1900-talet och
början av 2000-talet (informalisering, intimisering), ett äldre sätt att använda du generiskt,
förändringar i tilltalsnormer under 70-talet (du-reformen) samt strategierna subjektifiering och
intersubjektifiering (Traugott 1982, 1989, 2003).
1
Litteratur
Fremer, Maria (2000). ”Va e du då – generiskt du hos ungdomar och vuxna talare.” I
Ungdom, språk og identitet: rapport fra et nettverksmøte, red. Kotsinas, Ulla-Britt,
Stenström, Anna-Brita & Drange, Eli-Marie. S. 133–147. København: Nordisk
Ministerråd.
Holmes, Philip & Hinchliffe, Ian (1994). Swedish: A comprehensive grammar. London:
Routledge.
Jensen, Torben Juel (2008). ”Om du i betydningen ’man’.” Nyt fra Sprognævnet 3. S. 1–8.
Josephson, Olle (2013[2004]). Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla
andra språk i Sverige. 4. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Kitagawa, Chisato & Lehrer, Adrienne (1990). ”Impersonal uses of personal pronouns.”
Journal of Pragmatics 14. S. 739–759.
Ljung, Magnus (1982). English in Sweden: presentation of a project. Report/EIS - Engelskan
i Sverige, part 1. Stockholm.
Lundeby, Einar (1996). ”Om man og en og du”. I Språket lever! festskrift till Margareta
Westman den 27 mars 1996, ed. Westman, Margareta. S. 195–201. Stockholm:
Norstedt.
Mårtensson, Eva (1987). ”När myndigheterna blev du med oss.” I Två uppsatser om
språkbrukets informalisering. S. 25–78. Nordlund 13. Småskrifter från Institutionen för
nordiska språk i Lund. Lund.
Mårtensson, Eva (1988). ”Förändringar i 1900-talets svenska – en litteraturgenomgång.” I
Offentlighetsstruktur och språkförändring, red. Mårtensson, Eva & Svensson, Jan.
S. 99–217. Lund: Univ., Inst. för nordiska språk.
Pettersson, Björn (1978). Spridda studier i svenska, särskilt finlandssvenska. 1. Tammerfors:
Inst. för filologi, Univ.
SAG = Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik (1999). Svenska Akademiens
grammatik. Volym 2, Ord. Stockholm: Svenska Akademien.
Söderwall, K. F. (1884–1918; suppl. 1953–1973). Ordbok öfver svenska medeltids-språket.
Band I, II:1, II:2 och supplementet band II. Lund.
Traugott, Elizabeth Closs (1982). ”From propositional to textual and expressive meanings:
some semantic-pragmatic aspects of grammaticalization.” I Perspectives on historical
linguistics, red. Lehmann, Winfred. P. & Malkiel, Yakov. S. 245–271. Current issues in
linguistic theory, 24. Amsterdam: John Benjamins.
Traugott, Elizabeth Closs (1989). ”On the rise of epistemic meanings in English: an example
of subjectification in semantic change.” Language 65 (1). S. 31–55.
Traugott, Elizabeth Closs (2003). ”From subjectification to intersubjectification.” I: Motives
for language change, red. Hickey, Raymond. S. 124–139. Cambridge: Cambridge
University Press.
Törnudd-Jalovaara, Elisabet (1997). ”Blir du talspråkets man?” I Svenskan i Finland 4:
föredrag vid fjärde sammankomsten för beskrivningen av svenskan i Finland, red.
Haapamäki, Saara. S. 227–231. Åbo: Åbo Akademi.
2
