Regeringsrätten
RÅ 1994 ref. 6
Målnummer:
2042-93
Avdelning:
2
Avgörandedatum:
1994-02-04
Rubrik:
En läkare har i sin privatpraktik missbrukat rätten att förskriva
narkotiska läkemedel och även brustit i fråga om bl.a.
journalföring och avfattande av sjukintyg. Läkarens legitimation
har återkallats oavsett att han må ha fullgjort sina arbetsuppgifter
i allmän tjänst på ett förtjänstfullt sätt.
Lagrum:
15 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.
Rättsfall:
RÅ 1985 2:84
RÅ 1990 ref. 108
REFERAT
W.B. hade anställning som läkare inom den allmänna sjukvården. Parallellt med
denna tjänstgöring bedrev han privat läkarmottagning.
I en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd yrkade Socialstyrelsen
att W.B:s legitimation som läkare skulle återkallas alternativt att hans rätt att
förskriva narkotiska läkemedel skulle inskränkas och att han skulle åläggas
disciplinär påföljd. Till anmälan fogades en inspektionsrapport avseende W.B:s
verksamhet som privatpraktiserande läkare. Socialstyrelsen anförde i anmälan
att stora brister hade konstaterats i W.B:s verksamhet. Bristerna kunde
sammanfattas i följande punkter. - I 3 § patientjournallagen (1985:562)
angavs de uppgifter i en patientjournal som behövdes för en god och säker
vård av patienten. Som framgick av inspektionsrapporten var W.B:s journaler
lapidariska och saknade för vården väsentliga uppgifter. Hans journalföring
uppfyllde således inte de krav som uppställdes i patientjournallagen. - Enligt 7
§ samma lag skulle varje journalhandling hanteras och förvaras så att
obehöriga inte fick tillgång till den. W.B:s förvaring av patientjournaler skedde i
utrymmen som saknade erforderliga låsanordningar och som obehöriga utan
större svårighet kunde bereda sig tillträde till. Hans förvaring av sitt
journalarkiv fyllde inte i lagen uppställda krav på säker förvaring. - Största
försiktighet skulle iakttas vid förskrivning av läkemedel som klassificerats som
narkotika. W.B. hade i stor omfattning förskrivit narkotiska läkemedel till sina
patienter av vilka flera varit missbrukare av narkotika och/eller alkohol. Han
hade vid sina förskrivningar försummat att iaktta föreskriften i 4 §
Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:27; tidigare SOSFS 1984:16) om
att förordnande av narkotika eller annat läkemedel som innebar risk för
beroende skulle ske med största försiktighet. – W.B. hade genom sina
förskrivningar visat att han missbrukat sin behörighet att förordna narkotiskt
läkemedel. Härigenom hade han även åsidosatt bestämmelsen i 3 § 3)
allmänna läkarinstruktionen (1963:341) att vid förordnande av läkemedel
iaktta vad styrelsen föreskrivit härom. – W.B. hade sjukskrivit flera patienter
utan att ange några motiv. I några fall hade narkotikamissbrukare som befunnit
sig i aktivt missbruk sjukskrivits utan något krav på behandling. – W.B:s
sjukintyg hade inte avfattats i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter
(SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg
m.m. – W.B. hade genom sina förskrivningar av narkotiska läkemedel till
missbrukare och till övriga patienter samt avfattande av sjukintyg och
sjukskrivning av aktuella patienter handlat i strid mot vetenskap och beprövad
erfarenhet och sålunda åsidosatt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen. - Den
genomförda utredningen hade visat att W.B:s privata läkarverksamhet hade
omfattat ett patientklientel med ofta svåra missbruksproblem, tablett, heroin
och/eller alkohol. – W.B. hade sedan 1988 sin huvudsakliga verksamhet som
vikarierande underläkare vid avd. 63 - alkoholvårdsenheten - vid Beckomberga
sjukhus. Han torde därför vara väl förtrogen med behandling av patienter med
svåra missbruksproblem. Mot denna bakgrund fann styrelsen det ytterst
allvarligt att han i en s.k. "fritidspraktik" bedrev en - som den framlagda
utredningen hade visat - patientbehandling som gick stick i stäv med den han
praktiserade under sin tjänstgöring på sjukhuset.
W.B. bereddes tillfälle att yttra sig över Socialstyrelsens utredning. Han hörde
dock inte av sig.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (1992-06-11) yttrade: Ansvarsnämnden
konstaterar inledningsvis att W.B. dels inte bestritt Socialstyrelsens anmälan till
ansvarsnämnden, dels att han sedan anmälan gjorts inkommit med en egen
ansökan om inskränkning i rätten att förskriva narkotiska läkemedel. - Enligt
Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:27, tidigare SOSFS 1984:16) om
förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m.m. skall förskrivning
av narkotika eller annat läkemedel som innebär risk för beroende ske med
största försiktighet. - Socialstyrelsen har vid sina inspektioner av W.B:s
verksamhet granskat 21 patientärenden. Av inspektionsrapporten framgår bl.a.
följande. I tolv av de 21 patientärendena finns verifierat missbruk av narkotika
- oftast heroin- och/eller alkohol. Trots vetskap om patienternas missbruk har
W.B. redan vid första besökstillfället skrivit ut flera narkotikaklassificerade
läkemedel i doser om - som regel - 100 tabletter av medel som Valium,
Rohypnol och Stesolid. I tre fall har förskrivningar av flera narkotiska läkemedel
skett till heroinmissbrukare som är inne i ett aktuellt missbruk, vilket är mycket
graverande. – W.B. har sedan 1988 och fram till januari 1992 haft sin
huvudsakliga sysselsättning som vikarierande underläkare på
alkoholvårdsenheten vid Beckomberga sjukhus i Stockholm. Han bör därför
som Socialstyrelsen anfört vara väl förtrogen med behandlingen av patienter
med svåra missbruksproblem. Mot denna bakgrund finner ansvarsnämnden i
likhet med Socialstyrelsen det ytterst allvarligt att han i sin "fritidspraktik"
utövar en patientbehandling helt motsatt den han torde ha utövat under sin
tjänstgöring vid Beckomberga sjukhus. - Ansvarsnämnden finner att W.B. i
samtliga 21 patientfall brutit mot ovannämnda föreskrifter om att förskrivning
av narkotiska eller andra läkemdel som innebär risk för beroende skall ske med
största försiktighet. – W.B. har sålunda missbrukat sin rätt att förordna
narkotiska läkemedel. Han har därmed även åsidosatt bestämmelsen i 3 §
tredje punkten allmänna läkarinstruktionen att vid förordnade av läkemedel
iaktta vad Socialstyrelsen och Läkemedelsverket föreskrivit. - Redan genom
vad som ligger W.B. till last beträffande förskrivning av narkotiska läkemedel
har han visat sig uppenbart olämplig att utöva läkaryrket. - Härutöver bör
följande framhållas. - Enligt 1 § patientjournallagen skall vid vård av patienter
inom hälso- och sjukvården föras patientjournal. Enligt 3 § samma lag skall en
journal innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård. En
patientjournal skall bl.a. alltid innehålla väsentliga uppgifter om bakgrunden till
vården, uppgift om ställd diagnos och anledning till mera betydande åtgärder
samt väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Ansvarsnämnden konstaterar att W.B:s journaler är ytterst knapphändiga och
saknar för vården väsentliga uppgifter. I flera av de av Socialstyrelsen
granskade fallen saknades journaler helt. W.B:s journalföring uppfyller således
inte de krav patientjournallagen ställer. Även i detta avseende har W.B. gjort
sig skyldig till allvarliga fel. - Enligt 7 § patientjournallagen skall varje journal
hanteras och förvaras så att obehöriga inte får tillgång till den. W.B:s
patientjournaler förvaras enligt Socialstyrelsens inspektionsrapport i utrymmen
som saknar erforderliga låsanordningar och som obehöriga därför utan större
svårighet kan bereda sig tillträde till. Inte heller W.B:s journalföring uppfyller
således patientjournallagens krav. - Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS
1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m.
gäller bl.a. följande. - 1. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör beakta, att ett
intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som enskilda
rättsförhållanden. Därför skall man noga se till att man endast uttalar sig om
förhållanden, som man har tillräcklig kännedom om. För detta krävs som regel
en personlig undersökning av eller kontakt med berörd person. - 2.
Intygsutfärdaren skall först ta reda på ändamålet med intyget. Om intyget är
avsett att åberopas vid en domstol eller hos en annan myndighet skall detta
anges i intyget. - 3. Intyget skall innehålla noggranna uppgifter om det
material, som ligger till grund för intyget, t.ex. om personlig undersökning vid
ett eller flera tillfällen, datum för undersökningen, uppgift om mångårig vård
eller bekantskap samt hänvisning till journaler, remissvar eller annat skriftligt
material. - Om ett intyg grundas enbart på annat än personlig undersökning,
t.ex. skriftligt material eller upplysningar från andra personer, skall detta anges
i intyget. - 4. Intygsutfärdaren skall vara objektiv då han samlar in det material
som han skall grunda intyget på. Han bör sträva efter att endast avge sådana
intyg, som innebär en opartisk bedömning. - Ansvarsnämnden finner det
klarlagt att W.B. sjukskrivit patienter utan att ange några motiv. Hans sjukintyg
har sålunda inte avfattats i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter. Även i
den delen har han åsidosatt vad som ålegat honom. - Ansvarsnämnden finner
det styrkt att W.B. genom sina förskrivningar av narkotiska läkemedel,
bristande journalföring, sitt sätt att förvara journaler, samt på det sätt han
avfattat sjukintyg och sjukskrivit patienter gjort sig skyldig till så allvarliga fel i
yrkesutövningen att han är uppenbart olämplig att inneha legitimation som
läkare. Hans legitimation skall därför återkallas. - Ansvarsnämnden återkallar
med stöd av 15 § första stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. W.B:s legitimation som läkare. - Enligt 44 § samma
lag skall detta beslut gälla omedelbart.
W.B. yrkade i överklagande att kammarrätten, med ändring av
ansvarsnämndens beslut, i stället skulle ålägga honom disciplinär påföljd samt
förena denna påföljd med den inskränkning i receptförskrivningsrätten
beträffande narkotiska läkemedel som Socialstyrelsen framställt i sitt
andrahandsyrkande hos ansvarsnämnden. Han åberopade att han under många
år hade verkat som praktiserande läkare inom de allmänna vårdinrättningarna
och att någon anmärkning mot hans yrkeslämplighet i sådan tjänst ej hade
framställts. Han medgav, med undantag för påståendet att förvaringen av
patientjournalerna inte skulle ha uppfyllt föreskrivna krav, de påtalade
försummelserna samt vitsordade riktigheten av utredningen utom vad gällde
journalförvaringen, vilken hade skett i utrymmen med ordentliga lås. Under år
1990 och tiden därefter hade hans hälsa varit nedsatt, vilket, i sin tur hade satt
ned hans omdöme som läkare, särskilt i yrkesutövningen vid den privata
praktiken. Det var hans oförmåga att värja sig mot patienternas förtäckta hot
som mer eller mindre hade framtvingat förskrivningarna. Hans timida och
försynta läggning samt även hans nedstämning hade hindrat honom från att
motstå trycket. Det var angeläget att skilja hans verksamhet som läkare vid de
allmänna vårdinrättningarna från den anmälda verksamheten vid den privata
praktiken. Han skulle i framtiden inte komma att driva privat praktik. Han
åberopade intyg av överläkaren J.L. narkomanvårdskliniken vid Sabbatsbergs
sjukhus, överläkaren M.S. Beckomberga sjukhus och leg. läkaren G.L. den
sistnämnda beträffande tjänst vid Beckomberga sjukhus.
Kammarrätten i Stockholm (1993-03-25, Widebäck, Rosenlund, referent,
Ljungdahl-Ek), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Det förhållandet
att anmärkningar ej riktats mot W.B:s tjänstgöring vid allmänna
vårdinrättningar finner kammarrätten ej medföra annan bedömning än den
ansvarsnämnden gjort av de omständigheter som Socialstyrelsen lagt honom
till last. Hans tjänst hos det allmänna kan i visst avseende bedömas som en
försvårande omständighet. Han har sedan 1988 tjänstgjort vid
alkoholvårdsenheten vid Beckomberga sjukhus och därmed förvärvat
förtrogenhet med behandling av patienter med svåra missbruksproblem. Att
han i sin privata praktik använt sig av en behandling som går stick i stäv med
den som praktiserats på sjukhuset anser kammarrätten i likhet med
ansvarsnämnden vara ytterst allvarligt. Kammarrätten finner i likhet med
ansvarsnämnden att W.B. gjort sig skyldig till så allvarliga fel i yrkesutövningen
att han är uppenbart olämplig att utöva läkaryrket och att hans legitimation
som läkare därför skall återkallas. - Kammarrätten avslår besvären.
I besvär hos Regeringsrätten fullföljde W.B. sin talan. Han anförde i huvudsak
följande. Det var riktigt att han i sin tidigare privatpraktik förskrivit
farmaceutiska preparat som var klassificerade som narkotiska läkemedel i en
utsträckning som utifrån medicinskt beprövad erfarenhet ej kunde bedömas ha
varit motiverad. Denna obefogade förskrivning i en verksamhet med psykiatrisk
inriktning borde dock - mot bakgrund bl.a. av att han besatt höga
kvalifikationer som internmedicinare - inte leda till att han skulle fråntagas
varje möjlighet att verka som läkare inom sådana medicinska fackområden som
inte var av psykiatrisk natur. Hans gedigna medicinska kunskaper var
omvittnade från hans tjänstgöring i allmän tjänst. Det borde vidare konstateras
att han i sin privatpraktik aldrig utskrivit sådana narkotiska preparat som var
hänförliga till grupperna II och III i Socialstyrelsens förteckning över narkotika.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1994-02-04, Wahlgren, Tottie, Bouvin, B. Sjöberg, von Bahr)
yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet är styrkt att W.B. i ett
stort antal fall missbrukat sin rätt att förskriva narkotiska läkemedel. Av
utredningen framgår vidare att W.B:s journalföring varit förenad med allvarliga
brister och att han vid sjukskrivning och avfattande av sjukintyg inte iakttagit
Socialstyrelsens föreskrifter på området. Som underinstanserna funnit måste
W.B. härigenom anses ha gjort sig skyldig till så allvarliga fel i sin
yrkesutövning att han är uppenbart olämplig att utöva läkaryrket. Hans
legitimation som läkare skall därför återkallas. Den omständigheten att W.B.
må ha fullgjort sina arbetsuppgifter som läkare i allmän tjänst på ett
förtjänstfullt sätt föranleder inte annan bedömning.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som
kammarrättens dom innehåller.
Föredraget 1993-12-16, föredragande Falkenborn, målnummer 2042-1993
Sökord:
Litteratur:
Legitimation; Disciplinansvar; Legitimation
