Offer eller Hjälte?
Intervjuundersökning Norden runt
om mediebilden av personer
med funktionsnedsättning.
Intervjuer med medieforskare,
journalister och ansvariga för
journalistutbildningar.
Text: Lars Grip
Innehåll
Inledning
2
Bilden
2
3
4
4
6
7
Hjälten elller Offret
Lyft in funktionshinder i ett sammanhang
Isländsk forskning fick stort genomslag
Välviljans Apartheid
Med i Medier
Utbildningen
Det hande vi ingen aning om!
Personliga möten lever vidare
Nordiska ”frirum” för utbildning
Forskningen
8
8
9
10
Socialt inriktad forskning har låg status
11
11
Sammanfattning
12
Hur skildras människor med funktionsnedsättningar i våra nordiska medier?
Naturligtvis finns det inget entydigt svar på den frågan.
Däremot kan vi vara säkra på att det sätt som funktionshindrade framställs i
medierna återskapar och förstärker inställningen till människor med nedsatta funktioner. Medierna ger oss föreställningar om vad som är önskvärt och
inte önskvärt. Kanske ännu viktigare: Mediebilden ger också näring till vilket
sätt som funktionshindrade uppfattar sig själva. Det vi talar om innefattar
många människor, ungefär 15-20 procent av invånarna anses ha en permanent funktionsnedsättning. Ges detta faktum det utrymme det förtjänar
i medierna? Frågan kan besvaras med ett nej! Intresset verkar svalt och
verktygen för en journalistik som utgår från allas lika värde är inte på plats.
Det som inte syns, finns inte heller. Det offentliga rummet vänder ofta ryggen åt funktionshinder. När det väl skildras blir bilden ofta grov och stereotyp. Honom eller henne är det synd om. Stackars liten.
Den som vill påverka måste känna till medielogiken, annars hamnar man
utanför. Så här har medieforskaren Ylva Brune uttryckt saken: ”Att på något sätt synas i medierna som intervjuad, porträtterad eller omtalad är den
mest grundläggande formen för tillträde till det offentliga rummet. Osynliggörande av personer ur marginaliserade grupper kan vara en form av diskriminering.”
Frågan är då hur skildringarna ser ut, i den mån de förekommer. När väl
artiklar och inslag görs, så är de märkligt lika varandra, faktiskt i hela Norden. Självklart finns det lysande undantag, men den allmänna bilden medierna ger av såväl människorna som själva fenomenet funktionshinder, har
stora brister.
Hur ser den mediala bilden ut?
Vad behöver göras inom journalistutbildningarna?
Vad behöver göras inom forskarvärlden?
Enkelt ställda, men svårfångade frågor.
Här är några svar.
Bilden
En grundläggande fråga för att få verktyg till förändring är naturligtvis:
Vilken bild av funktionshindrade förmedlas i medierna? Hur skildras de, hur
tilltalas de, vilken roll ges de?
2
Hjälten och offret
En forskare som tagit frågan om bilden av funktionshinder på stort allvar
är Karin Ljuslinder vid Umeå Universitet i Sverige. I en avhandling har hon
gått genom 2000 TV-program och mer än 40 000 sändningstimmar, från
1956 fram till 2000. Endast 1 - 2 timmar per 1000 sändningstimmar handlade om sådant som har med funktionshinder att göra. Det betyder maximalt
2,3 promille av sändningstiden för en grupp av befolkningen som av många
anses utgöra närmare 20 procent.
Vilken bild förmedlades då?
–Generellt sett är berättandet väldigt ensidigt, säger Ljuslinder. Det är ett
fåtal berättelser som upprepas gång på gång.
Ljuslinder kom fram till några stereotypa bilder av funktionshindrade:
Journalister går inte ut på fältet för att observera och prata
med funktionshindrade eller följa en process.
Funktionshindrade presenteras ofta som stereotypa
människor, de ler, de badar, bakar bullar etc.
Hjälten som slåss för sin rätt mot till exempel myndigheter och till sist får
rätt.
Offret är en passiv och behövande person som det ofta är synd om.
Offerhjälten är den som försöker hävda sin rätt men förlorar till sist.
Hon har sin forskning kommit fram till att samma bild gäller överallt, i press,
radio och TV.
–Jag vill se och höra flera olika berättelser. I de flesta fall framträder
funktionshindrade i medierna just i rollen som funktionshindrad. Tänk om
man fick se mer av funktionshindrade i andra roller!
Vilken är då orsaken till den ensidiga bilden?
–Det har inte undersökts empiriskt, men den ensidiga framställningen
har att göra med dramaturgin och logiken i en berättelse. Man vill skildra
något som är uppseendeväckande, annorlunda, unikt och exceptionellt.
Det finns bestämda värderingsregler för vad som värt att berätta. En paradoxal effekt är att när man skildrar det som är vardagsliv för den funktionshindrade, så framstår det som något exceptionellt. Ljuslinder påpekar
också att det oftast är icke-funktionshindrade som gör inslagen eller skriver
artiklarna. Hon gör en koppling mellan handikappolitik och det journalistiska berättandet. För några decennier sedan när solidaritet var ett modernt
begrepp, hängde de journalistiska berättelserna med i intressepolitiken.
–I slutet av sjuttiotalet slutade det. Det blev sällsynt att journalistiken
följde och bevakade intressepolitiken. Kanske har det att göra med individualismen kontra solidaritetsepoken, säger hon.
3
Lyft in funktionshinder i ett sammanhang!
Lisbeth Morlandstø är förste amanuens vid högskolan i Bodö, Norge.
Hon har studerat journalistiken om funktionshindrade i ljuset av socialpolitiska reformer som genomförts i Norge. I sin forskning har hon kommit
fram till att journalister helst håller sig borta från människor med funktionshinder. Den slutsatsen drar hon utifrån följande förhållanden:
Personer med funktionshinder används sällan som källor. Om de gör
det, så är det själva funktionshindret som är temat i artikeln eller programmet.
Vi de få tillfällen som funktionshindrade används som källor, så används
de på ett annat sätt än andra källor.
De blir till exempel fotograferade men kommer inte själv till tals, utan
andra talar på deras vägnar. Ofta omtalas de bara med förnamnet, medan
andra källor återges med för- och efternamn samt titel. När de citeras blir
det ofta för att fylla ut och deras utsagor blir ofta direkta eller barnsliga.
I inslag med temat funktionshinder, talar man ofta om politiken kring personen, snarare än om människorna själva.
Ofta presenteras materialet om funktionshindrade som strikta nyheter.
Journalister går inte ut på fältet för att observera och prata med funktionshindrade eller följa en process.
Funktionshindrade presenteras ofta som stereotypa människor, de ler,
de badar, bakar bullar etc. De framställs som simpla människor som inte
kan tas riktigt på allvar, menar Morlandstø.
–En del av mitt material är gammalt, men jag ser samma typ av journalistik i dag. Självklart finns det undantag. Medvetenheten om det här temat
och om människorna har blivit större och fått mer uppmärksamhet.
I medierapporteringen frågar man sällan efter funktionshindrades egna
uppfattningar eller perspektiv. Ljuslinder efterlyser i likhet med Morlandstø
att man skildrar en process och inte bara enskilda händelser. Människorna lyfts ofta ut ur sitt sammanhang, vilket inte leder till att allmänheten får
en bredare insikt.
Isländsk forskning fick stort genomslag
Även i Island framträder en bild lik den i Sverige och Norge. Rannveig
Traustadóttir, professor vid Islands Universitet, ser i stort sett samma
schablonbilder av funktionshindrade.
–En av dem är den hjälplösa, en annan den tragiska och en tredje en
superhjälte. Det finns andra bilder, men dessa är de vanligaste.
Traustadóttir har forskat på utvecklingsstörda kvinnor bland mycket annat. Bilden som ges av funktionshindrade i medierna har sina rötter en
gammal och förlegad ideologi som förespråkar institutionsvård i stället för
assistans i ett anpassat samhälle.
–Inom medierna vet man väldigt lite om de idéer som råder i dag. I stället för social förståelse och ett humanistiskt perspektiv är mediebilden i
4
Island dominerad av ett medicinskt perspektiv.
Men Rannveig och hennes kollegor har inte nöjt sig med att bara publicera resultat av forskning, utan också aktivt försökt att påverka isländska
medier.
–Det finns flera positiva exempel och de är faktiskt en effekt av vad vi
gjort på universitetet.
Bakgrunden är en studie om kvinnor med utvecklingsstörning. De porträtterades i en bok som gav en stor insikt i deras vardagsliv. Forskarna
kom fram till att kvinnornas problem i första hand inte hade med funktionshindret att göra, utan om den sociala och ekonomiska diskrimineringen.
Boken fick stor medial uppmärksamhet. Tillsammans med många andra
aktiviteter har Traustadóttir och hennes kollegor aktivt lyckats påverka
isländska medier till en annan och mindre fördomsfull bild av funktionshindrade.
–Vår forskning har fått stort genomslag och efter ett tag började det talas om människors rättigheter i medierna. Vi har också tagit emot studiebesök från flera länder.
Rannveig berättar om Islands äldsta tidning, den konservativa Morgonbladet, som tidigare hade en förlegad syn på funktionshinder.
–Det är märkligt att journalister vet så lite om funktionshinder
med tanke på att de flesta familjer
någon gång i livet påverkas av
dem och kommer i direkt kontakt med frågorna, eftersom så
många har en funktionsnedsättning.
Orsaken till mediebilden har att
göra med cheferna inom medierna, tror hon. När de själv konfronteras med funktionshinder, ändrar
de inställning. De var precis vad
som hände på Morgonbladet.
–I dag har tidningen ett helt annat sätt att ta upp de här frågorna. Nu fokuserar man mer på lika rättigheter. De har t.o.m. skrivit artiklar som stödjer homosexuella. Så det har att göra med kunskapen och erfarenheterna
uppe i toppen av en tidning.
Rannveig och hennes kollegor kan väl kallas för aktionsforskare, eftersom de använder sina forskningsresultat som ett verktyg för förändring.
–En del saker som vi gör på universitetet tillsammans med handikapprörelsen har skapat en ny diskussion i medierna, eller åtminstone påbörjat
en diskussion. Så i dag är medvetenheten större än innan.
Alla klichéer och allt skräp är inte borta, men om det inte vore för oss tror
jag att de hade varit mera okunniga. Så trots allt: I ett litet land som Island
5
är det klart att forskningen har fått ett stort genomslag och påverkat bilden
av funktionshindrade.
Välviljans Apartheid
Den finns i princip inte.
Så lyder svaret från Katarina Hahr, reporter och producent på Sveriges
Radio, när hon får frågan om hur rapporteringen om funktionshindrade ser
ut.
Visst är det ett tillspetsat svar, men Katarina har lång erfarenhet av att
själv jobba i ett stort medieföretag som journalist och samtidigt ha ett funktionshinder. Hennes synskada tillåter henne endast att se ljus eller mörker.
–Den journalistik som hittills finns, innehåller inslag som har fokus på
själva funktionshindret, diagnoser och hjälpmedel.
Under många år frågade sig Katarina varför hon blev så irriterad och
provocerad när hon läste eller hörde skildringar av personer med funktionsnedsättning. I början förstod hon inte varför hon blev så irriterad.
–Varför är journalistiken inte lika dan som den om andra ämnen? Inte
kritisk inte granskande och varför är personer med funktionsnedsättning
bara med när det handlar om just funktionsnedsättning?
När hon för fem år sedan började intressera sig för frågan på allvar, gick det
upp för henne vad som var så fel.
–Det finns tusen svar. Men en stor
anledning är att funktionshindrade antingen beskrivs som offer eller som hjältar.
Det är alltid svårt att identifiera sig med
ett offer eller en hjälte. Därför berör journalistiken inte gemene man. Därför blir man inte upprörd över att många
av dessa har den högsta arbetslösheten och tillhör de fattigaste.
Offer- och hjältebilden bekräftas av såväl journalister som av forskare i
hela Norden. Hur kan det komma sig att denna bild så ensidigt dominerar
rapporteringen?
Katarina Hahr påpekar att journalister är som andra människor. De har
egna fördomar och så länge de inte inser det, så kommer inte journalistiken att utvecklas. Ofta tycker journalisterna synd om de intervjuade och
placerar dem därmed utanför de egna livssfären.
–Man utgår från att den intervjuade har ett sämre liv än vad journalisten
har.
En annan orsak bakom bristerna i journalistiken är att det inte anses
coolt att göra reportage om funktionshindrade.
En stor drivkraft för journalister är att de vill bli kända och man lär inte få
något pris för journalistik om funktionshinder.
6
Frågan är vad man ska göra åt detta tillstånd. För Katarina Hahr är det
avgörande att gruppen ska betraktas ur ett jämlikhetsperspektiv.
–På samma sätt som man funderar på kvinnofrågan eller på etniska
minoriteter. Först när man intresserat sig för den här frågan på allvar ser
man den strukturella diskrimineringen.
Varje gång mångfald bland de medverkande diskuteras på redaktioner
där Katarina arbetat, talas det om etniska minoriteter, om sexuella minoriteter, om kvinnor, om barn och andra grupper. Och varje gång måste
Katarina högt och tydligt tillägga: Funktionshindrade! Hon får ofta svaret:
”Javisst, Katarina”.
Det finns specialister på många områden på redaktionerna. Ekonomi,
kultur, utland etc. De används ofta av allmänreportrar för att fördjupa
frågeställningarna. När det kommer till funktionshinder finns inga sådana
specialister.
–Då blir det praktikanten eller en allmänreporter som får göra jobben.
Det blir aldrig intressant eftersom de inte vet någonting. De ser inte det
politiska i frågan, säger Katarina Hahr.
Så långt den vanligaste bilden som förmedlas. Trots att personer med
funktionsnedsättningar utgör en stor andel av befolkningen uppträder de
sällan i medierna annat än i egenskap av funktionshindrade. Här finns ett
demokratiskt problem.
–Människor med funktionsnedsättningar har erfarenhet och kunskap
som är lika mycket värd som all annan erfarenhet, för att spegla ett samhälle. I en demokrati där alla ska höras och synas, är det konstigt att man
inte får se eller höra funktionshindrade i till exempel en debatt om skattepolitik. Det är oerhört sällan som en journalist aktivt letar efter en person
med funktionsnedsättning i sådana sammanhang.
Ibland kan hon känna sig tjatig säger hon, men hon ger inte upp. Och
nog har det har lett framåt. Genom Katarinas medvetna arbete på Sveriges Radio har företaget satsat på två veckors sändningar på temat
”Mänskliga rättigheter och funktionsnedsättning”, en vecka 2006 och en
2008. Rubriken för projektet hade Katarina svårt att få igenom, men det
gick till sist: ”Välviljans Apartheid”. Innebörden av detta framgår tydligt i
den här intervjun. Så förändringarna måste komma inifrån om frågorna
ska tas på allvar. För Katarina är det viktigt att journalisterna inte går handikappförbundens ärenden.
–De måste granskas kritiskt som alla andra organisationer.
Med i Medier
–Vems är ansvaret, vem känner ett ansvar och vem tar ansvar?
Frågan ställs av Mia Ahlgren på svenska HSO. Hon leder ett projekt
som startade i början av 2006: ”Med i Medier”. Projektet vill att personer
med funktionsnedsättning ska medverka i medier och att bilden av dem
7
ska präglas av allas lika värde. Syftet är också att skapa bättre kontakter
mellan medier och handikapprörelsen.
–Det finns journalister som försöker göra bra inslag, men oftast är
ansvaret utspritt. Vi vet egentligen lite om hur bilden ser ut i medierna. Det
behövs mer forskning. Det görs en del bra saker, men vi vet för lite.
Mia och hennes kollegor har ordnat konferenser, gjort trycksaker, nätpublikationer och träffat företrädare för medieföretag. Projektet har ordnat
tre utbildningsdagar som resulterade i inslag i TV och i artiklar i tidningen
Journalisten.
Med målet att starta en dialog om ordens betydelse har projektet tagit
fram en folder i fickformat med rubriken ”Ord som taggar”. Här presenteras ord som blottlägger en gammal syn på funktionshindrade och självklart föreslår man andra ord som alternativ.
Projektet har också ordnat workshopar runt om i landet som resulterat i
160 digitala berättelser av och med personer med funktionsnedsättning.
Tillsammans med Utbildningsradion (ett public service företag) har man
också producerat Rum för Berättande, där fler än 60 personer givit sina
personliga berättelser om sitt liv och situation.
”Mätt och belåten?” var namnet på ett seminarium där medieforskaren
Ylva Brune presenterade resultatet av en undersökning av hur medieföretag mäter representationen av bland andra personer med funktionsnedsättning. Projektet har nominerats till EU:s e-Inclusion Award.
Utbildningen
Den problematiska skildringen av personer med funktionsnedsättning
går säkert inte att utbilda bort. Men det är ändå i utbildningar och i fortbildningar som en grund kan läggas för en medvetenhet och för skildringar av
dem ur ett jämlikhetsperspektiv och som ett demokratiskt problem.
Det hade vi ingen aning om!
När Lisbeth Morlandstø har seminarier för norska journalister på deras
redaktioner, möts hon ofta av den här kommentaren: ”Det här är nytt för
oss. Vi hade ingen aning om att det var på det här sättet!”
Tydligare kan knappast behovet av utbildning och fortbildning uttryckas.
Hennes svenska forskarkollega Karin Ljuslinder har en ganska mörk syn
på hur funktionshindrade tas upp i svenska utbildningar.
–Ämnet berörs inte. Man skulle kunna tänka sig att berätta om forskningen inom området och visa resultaten Jag skulle vilja be studenterna
att pröva detta i en övning. Det finns många bra exempel att visa upp,
som Utbildningsradions ”Rum för berättande”. Det behövs också kunskap om den handikappolitiska intressepolitiken och var den befinner sig.
8
Studenterna borde också lära sig att alltid tillfråga experter när de gör sin
research, säger Ljuslinder.
Hon ser ett behov av kunskap inom de här tre områdena:
qHur har medierepresentationen av personer med funktionsnedsättningar
sett ut historiskt?
qFinns det alternativa representationer i medierna?
qHur kan medieforskning och verksamma journalister samarbeta konstruktivt för att förbättra gestaltningen av funktionshindrade?
Personliga möten leder vidare
Att ämnet inte berörs i utbildningarna h[ller inte UllaStina Ewenfeldt på
JMG (Journalisthögskolan i Göteborg) med om.
–Vi håller diskussionen levande när vi har nyhetsveckor. Då tar vi upp
hur olika grupper skildras, till exempel etniska minoriteter. Ibland får utländska namn representera alla invandrare.
På högskolan har man gjort ett magasin om psykiska funktionshinder,
men UllaStina medger:
–Jag skulle ljuga om jag sa att vi har en egen kurs om detta, men vi har
en kurs om journalistiskt perspektiv, där vi tar upp diskriminering. Men det
är svårt att se hur särskilda kurser om funktionshinder skulle se ut.
I likhet med flera journalister vill UllaStina inte att ombudsmän ska kunna
beställa vilken bild som ska ges. Om man gör inslag, får inte bara ombudsmän komma till tals, understryker hon.
Mia Ahlgren i ”Med i Medier” menar att det finns journalister som verkligen försöker jobba med frågorna på ett bra sätt. Men, frågar hon sig:
–Vem driver frågorna på redaktionerna, vem på redaktionen ska jobba
med dem? Det är varje journalists ansvar, men återigen: Vem driver dem?
Flera parter måste vara med om att ta ansvar, understryker Mia Ahlgren.
–Medieföretagen behöver arbeta mer strukturerat med att inkludera
personer med funktionsnedsättning. Handikapporganisationer behöver
lära sig mer om medier och vilka bilder vi sprider av oss själva. Forskning
och utbildning behöver uppmuntras så att det finns underlag för att vi ska
lära oss mer om hur människor faktiskt skildras och vilka effekter mediebilderna får.
”Med i Medier” har försökt hitta mötesplatser mellan personer med funktionsnedsättningar och journalister. Vikten av detta understryks av Rannveig Traustadóttir.
–Journalister måste få möta dem. Utan personlig kontakt går det inte
att göra något vettigt. Det är märkligt att ett fenomen som funktionshinder
9
som är så vanligt och som de flesta kommer i kontakt med någon gång,
inte får mer uppmärksamhet. Möten måste komma till stånd!
Rannveig vill se personer med funktionsnedsättning och medieforskare
som är intresserade av området som lärare på journalistutbildningar.
–Utbilda de unga journalisterna i ljuset av vår erfarenhet! Det hjälpte när
vi påverkade Morgonbladet här i Island.
Nordiska ”frirum” för utbildning
Steen K Rasmussen är utvecklingschef på ”Center for Journalistisk
Kompetenceudvikling” i Danmark. Han understryker att han inte forskat
på frågan eller är ”expert”, men ser ändå tre svar på frågan vad man kan
göra inom journalistutbildningarna och då med betoning på att funktionshindrade själva ska kunna utbilda sig till journalister.
–För det första har det redan tagits steg i rätt riktning vid utbildningarna
i de nordiska länderna, genom att göra det möjligt för personer med olika
slags funktionsnedsättning att vara med på utbildningarna. Till exempel
kan hörselskadade få tolkhjälp. Personer med fysiska funktionshinder kan
också gå utbildningarna. På det området har man tagit hänsyn helt i enlighet med lagstiftningen. Men frågan
är om det räcker?
Att få fler personer med olika
slags funktionsnedsättning att själva
utbilda sig till journalister genom
olika anpassningar är bra, menar
Steen. Han vill också att det skapas
sociala rum för att utbildningarna
ska bli tillräckligt bra.
–Dessa sociala rum kan vara
svåra att skapa inom de ramar som
finns i dag.
Personernas speciella villkor gör
att själva funktionshindret kommer
i centrum, i stället för att vara en
aspekt i utbildningen.
Därför föreslår Rasmussen att de
nordiska journalistutbildningarna
och framförallt fortbildningarna
måste sträva efter att ta
gemensamma initiativ för journalister med funktionsnedsättning. På så
sätt vill han skapa ett ”frirum” för utbildning, där det faktum att alla har
samma villkor leder till att utbildningen kommer i centrum, i stället för
funktionsnedsättningen.
10
–Jag kan till exempel se framför mig ett gemensamt nordisk fortbildningsseminarium som återkommer varje år. Där kan nya tendenser i den
generella utvecklingen av journalistiken diskuteras och läras ut. Och detta
INTE med fokus på hur funktionshindrade journalister kan utveckla sig,
utan med fokus på hur journalistiken utvecklas, där alla fysiska och sociala hinder i förväg har röjts ur vägen.
Forskningen
Forskning om mediebilden av funktionshinder bedrivs. Många pekar
dock på att förekomsten inte tillnärmelsevis står i proportion till behovet.
Vilken typ av forskning behövs inom området? Vad efterlyser man?
Socialt inriktad forskning har låg status
Även om flera forskare har engagerat sig i ämnet, anser många att vi
egentligen vet för lite om bilden av personer med funktionsnedsättning i
medierna, däribland Mia Ahlgren vid HSO i Sverige.
Karin Ljuslinder som själv är forskare, ser ett angeläget område för medieforskningen:
–Forskningen måste uppmärksamma betydelsen av medierepresentationen för funktionshindrades självbild. Dessutom påverkar den samhällets syn på funktionsnedsättning och personernas behov och i slutänden
samhällets övergripande resursfördelning.
Hon sätter fingret på en stor fråga, den om självbilden. Som man skildras,
blir man, drastiskt uttryckt. Mediebilden har en förmåga att reproducera
och därmed förstärka stereotyper och vanföreställningar.
Hon är bekymrad över möjligheten att få pengar till forskning som inte
är medicinskt inriktad.
–Social handikappforskning får för lite pengar. Den har låg status.
Anslagsgivarna förstår inte hur viktigt det är, både för självbilden och för
resursfördelningen. Det gäller alla de nordiska länderna.
Lisbeth Morlandstø får frågan om vad som behövs inom forskningsområdet och gör en snabb, som hon själv säger ”oseriös” genomgång av vad
forskningen satt sökarljuset på efter år 2000.
En fjärdedel av den engelskspråkliga materialet handlar om medias roll,
hur människor porträtteras etc. Ytterligare en fjärdedel fokuserar på politik
och samhälle, dvs. integrering, osynlighet, hälsa, skola etc. Återstoden
handlar om de mest skilda ting.
I ljuset av detta efterlyser hon följande:
q Fler studier som analyserar funktionshinder och journalistik, gärna i
kombination med intervjuer med journalister och deras källor.
11
q Undervisning om detta för att öka medvetenheten hos studenter och
journalister. Forskare bör då visa att personer med funktionsnedsättning
själva nästan aldrig används som källor och diskutera vilken betydelse
det kan få.
q Förmå studenterna att diskutera vilken betydelse stereotypa framställningar får för den bild av personer med funktionsnedsättning som skapas och ständigt reproduceras i samhället. Att systematisk medieforskning med funktionshinder som fokus inte bara behövs, utan också kan
göra stor nytta, visar Rannveig Traustadóttirs exempel i Island. Hennes
forskning fick stort medieutrymme och ledde till påtagliga förbättringar i
sättet att rapportera.
Frågan kvarstår:
Finns intresset och i så fall var?
Hur ska frågan drivas och av vem?
Sammanfattning
Människor med funktionsnedsättning skildras i allt för liten grad i medierna, i förhållande till deras andel av befolkningen. Vi borde veta mer om
hur bilden ser ut, men den forskning som gjorts är samstämmig, både
när det gäller sättet att framställa dem som deras faktiska medverkan i
medierna.
Oftast skildras de i stereotypa termer, som offer, hjälte eller ”offerhjälte”
(som försöker få sin rätt, men misslyckas). Alltför sällan kommer man
själv till tals, utan omtalas av andra. När personer med funktionsnedsättning är med i medierna, så är det just pga. själva funktionsnedsättningen. Ofta finns en ”tycka synd om”-attityd hos journalister.
De figurerar sällan i mediala sammanhang som inte handlar om funktionshinder och används sällan som källor. Processer som kan ge en
djupare bild av människor med funktionsnedsättning förekommer sällan
i medierna, utan den mediala dramaturgin medger bara skildringar av
händelser som inte sätts in i sitt sammanhang.
Därmed förytligas förståelsen.
Forskare har i samarbete med handikapprörelsen gjort framgångsrika
insatser för att förbättra medierepresentationen och i flera fall nått bra resultat. Detta har bland annat visat sig i Island genom ”aktionsforskning”
och i Sverige genom projekten ”Med i Medier” och ”Välviljans Apartheid”.
Ett rättighetsperspektiv på personer med funktionshinder lyser med sin
frånvaro. Forskare och andra engagerade efterlyser ett fokus på jämlikhets- och rättighets- och rättvisefrågor.
12
I utbildningssituationer visar sig ofta en okunskap om problematiken
hos journalister. Ett sätt att komma vidare är att arbeta med frågor om
varför bilden ser ut som den gör och vilka alternativa arbetssätt som står
till buds. Forskare och frivilliga organisationer borde arbeta tillsammans
med journalister och i journalistutbildningar.
Gemensamma nordiska journalistseminarier borde ordnas. Där kan frågorna diskuteras ur ett rättighetsperspektiv med journalister, vare sig de
har en funktionsnedsättning eller ej.
Social handikappforskning har låg status, oftast premieras medicinskt
inriktad forskning. Fler studier om medier och funktionsnedsättning efterlyses. Resultaten kan användas både i utbildning och fortbildning av journalister.
13
Nordiska ministerrådet - är samarbetsorganet för de nordiska ländernas regeringar.
Statsministrarna har det övergripande ansvaret för samarbetet. Verksamheten koordineras av de nordiska samarbetsministrarna och en rad olika fackministerråd. Nordiska
ministerrådet inrättades 1971.
Nordiska samarbetsorganet för handikappfrågor - NSH - är en institution inom
Nordiska ministerrådet (social- och hälsoministrarna). NSH driver nordiska projekt inom
handikappområdet och har en stödordning som ger bidrag till handikapporganisationernas nordiska samarbete. Institutionen är också sekretariat för Nordiska Handikappolitiska
Rådet. NSH etablerades 1980. NSH uppgår i en ny institution från 2009, Nordiskt välfärdscenter, NVC.
Nordiska Handikappolitiska Rådet - är ett rådgivande och policyskapande organ för
hela Nordiska ministerrådet. I Rådets uppdrag ingår att främja nordiskt samarbete i handikappfrågor inom alla relevanta samhällsområden. En utgångspunkt för Rådets verksamhet är principen om sektorsansvar för ett samhälle som är tillgängligt och fungerar för
alla människor oavsett funktionshinder. Rådet etablerades 1997 och har sitt mandat från
de nordiska samarbetsministrarna.
2005 gav Nordiska
Handikappolitiska
Rådet första pris i en
nordisk tävling,
”TV som synliggör”,
till det svenska
TV-programmet ”CP-Magasinet”, för nyskapande gestaltning
och form. En av två programledare var rullstolsburen.
Särskilt omnämnande gick till den danska TV-stationen TV
GLAD, som har en majoritet av medarbetare med lätt utvecklingsstörning.
14
