Diskriminerande praktiker
– en studie om bemötande av romer inom socialtjänsten
Författare: Hanna Mächs 860912
Handledare: Tore Brännberg
Socionomprogrammet vt-13
Innehåll
1. Inledning
1.1 Femhundra år av diskriminering.........................................................................1
1.2 Syfte och frågeställningar………….....................................................................1
2. Metod och material
2.1 Metodologi………………………………………………………………………..2
2.2 Avgränsningar…………………………………………………………………...2
2.3 Romskt informations- och kunskapscenter, RIKC…………………………….3
2.4 Material...................................................................................................................4
2.5 Urval........................................................................................................................5
2.6 Validitet och reliabilitet..........................................................................................6
2.7 Analysmetod...........................................................................................................6
3. Bakgrund
2.1 Historisk kontext.....................................................................................................7
2.2 Kartläggning av aktuella bristområden................................................................8
4. Teoretiska utgångspunkter
4.1 Postkolonial teori och rasism.................................................................................9
4.2 Poststrukturalism och identitetsskapande..........................................................10
5. Tidigare forskning...............................................................................................................11
6. Resultat och analys
6.1 Förhållningssätt.....................................................................................................11
6.2 Kunskap.................................................................................................................14
6.3 Insikt.......................................................................................................................15
7. Slutsatser och diskussion....................................................................................................18
8. Sammanfattning..................................................................................................................20
9. Avslutande reflektion..........................................................................................................20
1. Inledning
1.1 Femhundra år av diskriminering
År 2012 uppmärksammades den romska minoritetens 500-årsjubileum i Sverige. Samma år
lanserade regeringen en ”strategi för romsk integrering”, med satsningar på bland annat utbildning
och arbetsmarknadsprojekt. Målsättningen med strategin är att de romer som föds i Sverige idag ska
ha samma möjligheter i livet när de blir vuxna som icke-romer. Satsningen är sprungen ur
konstaterandet att romer är en marginaliserad grupp och att det finns stora generella skillnader i
levnadsvillkor för den romska gruppen jämfört med majoritetssamhället. Skillnaderna rör basala
behov så som hälsa, utbildning och boende, med andra ord grundläggande mänskliga rättigheter
(SOU 2010:55, DO 2003).
Det talas ofta om marginalisering och segregation som något övergående, något som
förväntas tunnas ut och försvinna med tiden. Marginaliseringen ses då som resultat av
anpassningssvårigheter som antas försvinna när personen eller gruppen introducerats till det ”nya
samhället” (Molina/de los Reyes, 2003:301). Hur kommer det sig då att romer, med sin (som grupp)
drygt femhundraåriga historia i Sverige, fortfarande ses stå utanför det svenska samhället? I en
rapport från Diskrimineringsombudsmannen från 2003 framkommer att ”[r]omer är marginaliserade
inom många delar av det svenska samhället och står i stor utsträckning utanför den demokratiska
processen” (DO, 2003:40). Vidare framkommer i rapporten att romer ofta upplever att de i
kontakten med myndigheter inte blir bemötta som individer, utan utifrån sin grupptillhörighet som
bär på negativa föreställningar (ibid.26-28).
Med utgångspunkt i romers situation i det svenska samhället, där det går att visa på en både
faktisk (statistisk) och upplevd (subjektiv) diskriminering vill jag undersöka vilka mekanismer som
kan tänkas ligga bakom denna. Jag tar min avsats i arbetet som utförs på RIKC- romskt
informations- och kunskapscenter, en verksamhet sprungen ur strategin för romsk inkludering, och
som jobbar utifrån målsättningen att öka romers delaktighet i samhället. Genom att intervjua
anställda på RIKC hoppas jag kunna få en ökad förståelse för hur diskrimineringen av romer tar sig
uttryck.
1.2 Syfte och frågeställningar
Jag vill bidra till kunskapsproduktionen kring hur det svenska samhället skapar och upprätthåller
exkludering av romer. I min undersökning kommer jag att utgå ifrån två informanters upplevelser
av bemötandet av romer inom den svenska socialtjänsten.
1
Informanterna kommer i sitt yrke regelbundet i kontakt med romer i myndighetsärenden, och
besitter således erfarenheter och kunskap på det område som jag vill undersöka.
Genom att undersöka vilka upplevelser mina informanter har av socialtjänstens arbete med
romer hoppas jag kunna ge exempel på handlingar som bidrar till diskriminering och
marginalisering. För att komma åt syftet använder jag mig av följande forskningsfrågor:
•
I vilka situationer upplever informanterna att problem eller brister uppstår i socialtjänstens
kontakter med romer.
•
Upplever informanterna att diskriminering mot romer förekommer inom socialtjänstens
verksamheter?
•
Hur tar den sig i så fall uttryck?
2. Metod och material
2.1 Metodologi
Jag har valt att använda mig av kvalitativ forskningsmetod vid insamlandet av data, och därför
genomfört kvalitativa intervjuer. Jag valde att använda mig av denna metod eftersom jag i
undersökningen vill ta del av de anställdas erfarenheter, tankegångar och berättelser utifrån sitt
arbete. Jag är således inte ute efter generaliserbar information utan vill snarare exemplifiera utifrån
just dessa enskilda upplevelser. Kvalitativa intervjuer lämpar sig för att undersöka deltagarnas
uppfattning av en situation och ger större möjligheter till reflektion än vad en kvantitativ metod,
som enkätundersökning, ger. Den ger möjlighet till att ställa andra frågor, frågor som rör
förhållningssätt, och varför dessa förhållningssätt finns. Den tillåter också att läsa in den sociala
kontext som deltagarna befinner sig i och ett tolkande perspektiv av denna (Bryman 2008:371–72).
2.2 Avgränsningar
Jag fokuserar i denna undersökning på hur romska yrkespersoner i sin yrkespraktik upplever att
romer bemöts inom socialtjänsten. Det är således inte en undersökning om hur romer som själva
sökt sig till socialtjänsten upplever sig ha blivit bemötta. Denna avgränsning har jag gjort dels med
anledning av att mina informanter uppgav att det generellt sett är svårt att få tag på romer som är
villiga till att delta i undersökningar och forskning. Detta kan ha en del av sin förklaring i att
mycket av den forskning som tidigare gjorts kring romer har haft ett tydligt icke-romskt perspektiv,
det vill säga inte utgått ifrån romers upplevelser av sin situation, utan ifrån majoritetssamhällets
2
upplevelse av densamma (Palosuo 2009:43, SOU 2010:55:18, DO 2003:10). Avgränsningen
kommer också utifrån ett hänsynstagande till att kontakter med socialtjänsten kan vara känsliga och
intima, och intervjuer med romska klienter inom socialtjänsten lätt skulle kunna innebära en
utsatthet för intervjupersonen.
Frågan jag har ställt till denna undersökning är stor och komplex. Det finns en oändlig
kombination av faktorer som bidrar till upprätthållandet av strukturer och system i
diskrimineringens verkan. Jag tänker på bilder och diskurser som produceras i såväl privata som
offentliga dialoger, i media, populärkultur, undervisningsmaterial etc. Trots att jag är övertygad om
att dessa fyller en viktig roll i frågan om diskrimineringens mekanismer kommer jag inte att beröra
hur dessa diskurser skapas eller närmare undersöka dem. Det skulle kräva en betydligt större
omfattning på uppsatsen. Jag har valt att fokusera på det innehåll i intervjuerna som rör
socialtjänstens arbete. Detta trots att jag höll frågan öppen rörande alla myndigheter som
informanterna kommit i kontakt med. Denna avgränsning beror både på behovet av att smala av
ingången till materialet, dels på mitt eget intresse av just socialtjänstens arbete.
I uppsatsen används romer som ett samlingsbegrepp men jag vill understryka att romer är en
ytterst heterogen grupp med inbördes olika resurser och förutsättningar, samt en stor diversitet
gällande språk, religion, migrationsmönster och så vidare. Med vetskapen om att jag riskerar att
reproducera stereotyper använder jag detta samlingsbegrepp för att komma åt en diskriminerad
folkgrupp.
2.3 Romskt informations- och kunskapscenter, RIKC
RIKC – Romskt informations- och kunskapscenter startade som tillfällig verksamhet 2009 men blev
permanent år 2012. Centret är nu en del av social resursförvaltning i Malmö stad och arbetar således
på uppdrag av kommunen. Det är den enda kommunala verksamheten i Sverige som ägnar sig
enbart åt romska frågor.
Målsättningen med RIKC:s arbete är att öka romsk delaktighet i samhället. Verksamheten,
som har sex heltidsanställda och en projektanställd, riktar sig både till majoritetssamhället och till
Malmös romska befolkning, och arbetet sker på både individ- och strukturnivå. Den del av
verksamheten som vänder sig till majoritetssamhället går bland annat ut på att utbilda offentligt
anställda och andra intresserade i minoritetslagstiftning, romsk historia, romska livsvillkor och olika
romska kulturella yttringar.
Centret har också en medborgarkontors-verksamhet som riktar sig direkt till romer och
erbjuder stöd och rådgivning i kontakten med myndigheter. Syftet är att den som drabbas av de
strukturella problem som verksamheten arbetar emot ska erbjudas alla typer av stöd i alla
3
myndighetskontakter, och ska verka för att öka tryggheten för romer i dessa situationer, och således
minska kommunikationsglappet mellan romer och myndigheter. De som arbetar på
medborgarkontors-verksamheten benämns med yrkestiteln samhällsvägledare och har samtliga
romsk bakgrund (http://www.malmo.se/download/18.723670df13bb7e8db1bd769/RIKCtryck.pdf).
2.4 Material
Mitt material utgörs av en fältstudie på RIKC där jag spenderade fyra dagar, samt intervjuer med
två anställda. Jag deltog i en mängd olika aktiviteter såsom planerande morgonmöten, möten med
andra anställda inom Malmö stad, en informationsträff kring föreningsliv och en föreläsning om
integration på Malmö högskola.
Intervjuerna gjordes i RIKC:s lokaler, på informanternas kontor eller i det gemensamma
köket, platser som kändes naturliga och bekväma både för mig som intervjuare och för
informanterna. Alla intervjuer har genomförts enskilt, men i rum med öppna dörrar vilket inneburit
att andra anställda ibland har rört sig i rummet och kunnat engagera sig i det som sagts. Eftersom att
intervjuerna rörde informantens upplevelse i sitt arbete, och att frågorna rör saker de är vana vid att
diskutera tillsammans, tror jag att detta mest berikade intervjuerna. Intervjuerna varade i mellan
trettio minuter och en timma. Alla intervjuer har spelats in och sedan transkriberats. Det har gjort att
jag både när jag lyssnat igenom det för transkribering, och när jag sedan läst igenom materialet,
kunnat ta till mig det på nya sätt, och kunnat höra saker i det som jag inte uppfattade vid
intervjutillfället. Det har alltså möjliggjort en fördjupad förståelse av vad som sagts.
Intervjuerna har varit av semi-strukturerad karaktär, jag har utgått ifrån en intervjuguide men
frågorna har till viss grad varierats utifrån vad som framkommit under intervjuns gång. Det innebar
att jag bytte ordningsföljd på frågorna utifrån vad informanterna berättade, i vissa intervjuer gick
djupare in på vissa områden, och ibland lade till frågor som uppkom under intervjuns gång.
Intervjuguiden bidrog till att skapa struktur och att säkerställa att informationsinsamlingen hölls till
frågeställningarna. Att jag valt denna form på intervjuerna beror på att jag genom att vara flexibel
kan öppna upp för berättelser och illustrerande exempel. Jag fick möjlighet att ställa följdfrågor, och
informanten fick möjlighet att i högre grad själv styra intervjuns innehåll och riktning (Bryman
2008:413).
Utöver teoretiskt relevanta böcker har jag använt mig av en statlig utredning om
diskriminering; Bortom Vi och Dom – teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell
diskriminering (SOU 2005:41). Den utgörs av en samling texter av olika författare, rörande
diskriminering i olika former. Jag har också använt mig av en forskningsrapport om hur man utifrån
4
en socionomutbildnings innehåll, i socialt arbete förhåller sig till mångkulturella frågor; Akademisk
yrkeskompetens i socialt arbete – om socialt arbete i mångkulturella miljöer (FOU 2010:6).
2.5 Urval
När mina frågeställningar hade vuxit fram, stod det också klart att jag ville intervjua dem av de
anställda som jobbar inom medborgarkontorsverksamheten. Då de i sitt dagliga arbete deltar på
möten mellan romer och myndighetsrepresentanter besitter de mycket erfarenhet på området. Jag
gjorde således ett målinriktat strategiskt urval. Av totalt tre anställda samhällsvägledare (yrkestitel
på medborgarkontoret) intervjuade jag två. Detta på grund av att den tredje inte hade tid att
medverka. Utöver dessa valde jag att intervjua en av projektledarna i verksamheten, då denne innan
anställningen på RIKC har många års erfarenhet av att delta i myndighetskontakter med romer, och
även inom RIKC då och då deltar på liknande möten. Jag gjorde också en intervju med ytterligare
en projektledare som jobbar specifikt med frågor som rör skolan. Men då jag vid genomgången av
materialet valde att avgränsa mig till socialtjänsten valde jag att inte använda mig av material från
denna intervju, då det gick utanför min frågeställning. Jag valde också att endast utgå ifrån en av
intervjuerna med samhällsvägledarna, den av dem som var mest omfattande (varat under längst tid).
Detta för att avgränsa materialet på grund av uppsatsens begränsade omfång. Mitt empiriska
material bygger således på två intervjuer, en samhällsvägledare och en projektledare. Jag vill dock
påpeka att intervjuerna som jag inte valt att presentera ändå bidragit till undersökningen genom att
ge mig en större förståelse och inblick i frågorna.
Urvalet byggde också på att intervjupersonerna samtliga själva har romskt ursprung. Jag tror
att detta har relevans då jag antar att det innebär vissa specifika erfarenheter som ger en större
förförståelse och inblick i situationen. Jag har alltså valt att intervjua just dessa personer utifrån att
deras erfarenheter verkade mest relevanta i syfte att kunna besvara mina frågeställningar (Bryman
2008:434).
Socialtjänsten är för mig intressant att granska då den som institution står för ett
representativt norm- och regelverk och på så vis kan sägas besitta en normerande makt (SOU
2005:41:76). Dessutom påverkar socialtjänstens insatser många människor, både i det direkta mötet
med de individer och familjer som söker sig dit, och genom de regler och system som sätts upp
inom ramen för verksamheten. Att utreda hur dessa verksamheter agerar blir därför relevant då
deras agerande kan ses ha en stor påverkan på både en strukturell och en individuell nivå.
5
2.6 Validitet och reliabilitet
Validitet innebär att man i undersökningen och informationsinsamlingen håller sig till det man har
för avsikt att undersöka. Jag har i intervjuerna försökt att hålla mitt fokus till mitt syfte och mina
frågeställningar, för att få en relevant empiri och på så sätt stärka undersökningens validitet (Thurén
2007:26). Att undersökningen är kvalitativ och fokuserar just dessa informanters subjektiva
upplevelser, gör att den inte har någon extern validitet, den går inte att generalisera (Bryman
2008:51). Däremot eftersträvar jag en hög intern validitet, dvs. en hög överensstämmelse mellan
empirin och teoretiska idéer och begrepp (ibid.:352). Därför fokuserar jag mycket i min analys på
att knyta intervjumaterialet till de teorier jag valt att använda mig av.
Reliabilitet står för i vilken grad en undersökning kan upprepas, replikeras för att mäta dess
tillförlitlighet. Min undersökning har en låg reliabilitet, då den likt de flesta kvalitativa
undersökningar, skulle vara svår att upprepa pga. sin sociala karaktär. Det är svårt att replikera
sociala situationer och få ett tillförlitligt, jämförbart resultat, då situationerna och personerna är
föränderliga och påverkbara av tid och rum (Bryman 2008:352).
2.7 Analysmetod
Efter att ha transkriberat materialet och läst igenom det flera gånger, valde jag ut citat som jag tycke
var intressanta och som kopplade an till mina frågeställningar. Under tiden som jag gjorde detta
utkristalliserade sig fem teman; bemötande, fördomar/föreställningar, felbeslut, svagt rustad grupp
och brister hos myndigheter, till vilka jag sorterade materialet. Detta som ett sätt att bryta ned
materialet i mindre delar för att skapa en struktur och göra det mer överskådligt. När jag sedan tog
del av socialstyrelsens rapport Interkulturellt socialt arbete, blev det för mig intressant att koppla
mina resultat till resultaten i rapporten, för att styrka, alternativt motsäga de tidigare resultaten. Jag
har därför valt att dela upp min resultat-och analyspresentation i tre teman som återfinns i rapporten
och som jag tyckte sammanfattade mina resultat på ett tydligt sätt. Dessa är förhållningssätt,
kunskap och insikt.
Informanterna pratade mycket om att det finns ett ”vi och dom”-tänk hos myndigheter, och
att det händer att romer blir bemötta utifrån sin grupptillhörighet. Utifrån detta kändes det för mig
intressant och relevant att använda mig av postkolonial och poststrukturell teori som behandlar
skillnadgörande och uppdelning och innehåller förklaringsansatser till rasism och diskriminering.
Det innebär att teorival gjordes utifrån vad som framgick i intervjuerna. Detta kan förstås som en
induktiv analysmetod enligt Bryman (Bryman 2008:26-28).
6
3. Bakgrund
3.1 Historisk kontext
Romers situation i dagens Sverige kan inte helt förstås utan att titta på den historiska kontexten. Jag
kommer i följande avsnitt göra en kort redogörelse för den romska minoritetens historia i en
Sverige.
När de första romerna, omnämnda som ”tattare” eller ”zigenare” anlände till Sverige på
1500-talet välkomnades de till en början, men denna välvilja vände snart och de fördrevs av
majoritetssamhället genom tvångsförflyttningar. Under 1800-talet och fram till efter andra
världskriget fördes en starkt anti-ziganistisk politik där romerna genom lagstiftning bland annat
förnekades rätten att utöva sina traditionella näringar. I mitten på 1800-talet växte idén fram att
romer skulle tillhöra en ”underlägsen folkras”, vilket kom att spegla sig i Tysklands nazistiska
folkmord, som inte bara drabbade judar men också romer. Under förintelsen blev mellan en halv
miljon och en och en halv miljoner romer avrättade (SOU 2010:55:147,82). Under hela första
hälften av 1900-talet rådde också invandringsförbud för romer. Anledningen till att romer nekades
invandring till Sverige var att de ansågs tillhöra en lägra stående ras, och det var detta synsätt som
med förankring i det rasbiologiska institutets praktik, låg till grund för tvångssteriliseringen av
romer. Denna avskaffades först 1976. Dock hade retoriken, efter det att förintelsen blivit känd för
världen, ändrats till att handla om en social undermålighet istället för en rasmässig, då detta inte
längre ansågs korrekt (ibid.:55:171).
Under 1900-talets andra hälft började ”zigenarfrågan” alltmer hamna i fokus för de svenska
myndigheterna. Man skulle nu genom olika interventioner göra romerna till nyttiga
samhällsmedborgare. Under 1960- och 70-talen väcktes intresse kring sociala frågor för romer.
”Problemet” med ”zigenarna” skulle nu lösas genom expertis och kunskap. Trots att man började
söka finna sociala orsaker bakom romernas generella utsatthet betraktades de alltjämt som ett
kollektiv som sågs vara eftersatta i utvecklingen utifrån psykologiska förklaringsmodeller
(Montesino-Parra 2002:194, 158-161).
1970- och 80-talen innebar vissa vinningar för romsk delaktighet i samhället. Bland annat
bildades för första gången en samrådsgrupp med olika myndigheter där romska representanter fanns
med, för att lyfta frågor om romer. Olika riktade projekt och satsningar på bland annat
vuxenutbildning och familjepedagogik växte fram i syftet att överbrygga de sociala klyftor som
man såg mellan den romska minoriteten och majoritetssamhället. Det statliga stödet drogs dock
senare tillbaka, och åtgärderna lades successivt ned framåt mitten av 1980-talet (DO 2003:9).
7
År 1999 erkändes romerna som en av fem nationella minoriteter i Sverige och romani chib
som ett av de nationella minoritetsspråken. En följd av minoritetserkännandet är att ett råd för
romska frågor inrättades, som rådgivande organ till regeringen (a.a.).
År 2006 inrättades Delegationen för romska frågor med uppdrag att inhämta och
sammanställa erfarenheter och kunskap som fanns på området, samt att lämna förslag på hur romers
situation ska kunna förbättras. I uppdraget ingår också att stödja kommunala projekt och
verksamheter som syftar till att förbättra romers situation (SOU 2010:55). Tjugoårs-visionen om
jämlikhet mellan romer och majoritetssamhälle, att de romska barn som växer upp idag inte ska
missgynnas av sin ”kulturella tillhörighet” är en del i delegationens arbete.
3.2 Kartläggning av aktuella bristområden
För att skapa en förståelse och bakgrundsbild till hur romer utsätts för diskriminering inom
socialtjänsten, kommer jag att presentera en rapport från Socialstyrelsen; Interkulturellt socialt
arbete från 2010. Denna bygger på erfarenheter och kunskap dels från verksamma socialarbetare,
representanter från brukarorganisationer samt forskare (Socialstyrelsen 2010:3).
I rapporten kartläggs hinder och bristområden i arbetet med personer med ”icke-svensk”
kulturell bakgrund, inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg, IFO. I IFO ingår bland annat
insatsen ekonomiskt bistånd, utredningar om barn vid inkomna anmälningar och boendefrågor.
Rapporten fastställer till att börja med att många romer inte har samma förutsättningar som
andra på exempelvis arbets- och bostadsmarknaden som andra eftersom de fortfarande bemöts med
fördomar och diskriminering. Detta gör dem mer sårbara, och de kan därför antas behöva insatser
från socialtjänsten i större utsträckning än representanter från majoritetssamhället (Socialstyrelsen
2010:9).
I rapporten konstateras att det finns brist på kunskap hos romer om vilken hjälp man kan få,
och svårigheter för romer att ta till sig av information då det ofta saknas material på relevanta språk.
Den visar också på att det ofta finns en okunskap och oförståelse kring romers särskilda utsatthet
och utanförskap inom verksamheterna. Den lyfter också den otillgänglighet som skapas i den brist
på tillit och förtroende som många romer uttrycker inför socialtjänstens IFO, som ett problem.
Dessutom påvisas att det också förekommer misstro riktad mot brukaren från verksamhetens håll.
Enligt rapporten finns behov av att diskutera värderingar, bemötande, etnocentrism och
maktaspekter inom IFOs verksamheter. Det finns en självkritik inom IFO att det förekommer både
öppen och dold diskriminering mot romer. Brukarorganisationer har uttryckt att de upplever en
godtycklighet i bedömningen av ärenden, att det råder olika toleransnivå och görs olika
bedömningar av ”svenska” familjer och familjer med icke-svensk bakgrund. Vidare att principen
8
om individuell behovsprövning i socialtjänstlagen inte efterföljs utan att det snarare finns en ovilja
till flexibilitet och särskilda lösningar. Detta särskilt när det gäller att frångå individperspektivet,
alltså att det finns en ovilja att ta hänsyn till personens kollektiva och kulturella identitet. Det råder
också brist på kunskap om de nationella minoriteternas rättigheter och vad det innebär.
Kommunerna är enligt rapporten inte flexibla när det kommer till att fördela resurser, i det
att de inte tar hänsyn till att samtal där tolk eller översättning av dokument behövs, kan ta betydligt
längre tid än när klienten har svenska som modersmål. Individen ses sällan i sitt sammanhang – sin
familj eller sitt nätverk. Kulturella och rituella behov ignoreras, både på grund av föreställningen
om att alla ska behandlas lika, och som en effekt av osäkerhet inför huruvida ”kultur” hämmar eller
främjar anpassning till livet i Sverige (Socialstyrelsen 2010: 34-44).
4. Teoretiska utgångspunkter
I mötet med det empiriska materialet har jag funnit det relevant att använda mig av teorier som
berör identitetsskapande och har en ansats att förklara mekanismerna och processerna bakom
exkludering, diskriminering och rasism. Teorierna jag använt mig av är postkolonial teori och
poststrukturalism. Jag kommer i följande kapitel kortfattat att redogöra för dessa, med fokus på de
delar som är relevanta för mina frågeställningar.
4.1 Postkolonial teori och rasism
Det postkoloniala benämner dels ett historiskt tillstånd och dels ett perspektiv för analys av hur
makt verkar i samhället (Hall, 1999:89). Det postkoloniala tänkandet ställer frågor om hur
kulturella identiteter, rasistiska stereotyper och maktförhållanden skapas och upprätthålls i ett
globalt samhälle (Eriksson m.fl. 1999:15–16).
Koloniseringen innebar inte enbart ett faktiskt erövrande av fysiska territorier, utan gav
också upphov till en ideologi som genom ett systematiskt konstruerande av ”den Andra”
rättfärdigade förtryck och överordning. Detta tänkande är fortfarande verksamt och påverkar hur vi
ser på oss själva och andra, och innebär en kategorisering och schablonisering av människor utifrån
historiskt bundna tankemönster, med inbördes hierarkier (Wikström, 2009:61, Molina m.fl.
2006:310, de los Reyes/Mulinari, 2005:63). Koloniseringens gränsdragning mellan ett vi och ett
dom har alltså inverkan på hur kulturella identiteter idag utvecklas i västvärldens ”mångkulturella”
samhällen och hur rasism skapas, upprätthålls och manifesteras (Eriksson m.fl. 1999:17).
Gränsdragningen mot den Andra, skapar också en narcissistisk föreställning hos
majoritetssamhället, en föreställning om att vi är de bästa i jämförelse med alla andra etniciteter och
9
nationer (Kamali, 2005:29). Utifrån detta etnocentriska synsätt, skapas lätt föreställningen om den
Andra som missanpassad och problematisk, och då det problematiska också gärna knyts till
kulturella egenskaper, uppstår en rasism utifrån föreställningen om den problematiska kulturen
(Ålund/Schierup, 199:71).
4.2 Poststrukturalism och identitetsskapande
I min uppsats utgår jag också ifrån ett poststrukturalistiskt synsätt på identiteter, där identiteter är
något som är föränderligt och skapas som en följd av skillnadgörande. Identiteter skapas i processer
i vilka skillnad görs mot andra människor för att kontrastera och komplettera den egna självbilden.
Man blir det som ”de Andra” inte är, eller ”de” blir det som ”vi” inte är (Wikström 2009:73–74).
Detta bygger på tanken om språkets betydelse i skapandet av identiteter, institutioner och
politik. Språket ses inte som en spegling av tingens värld, utan istället det som ger tingen mening
och social betydelse. Språket förstås också som ett system där orden ges mening genom sina
inbördes relationer av skillnader och kontraster. Språket ses som uppbyggt kring binära motsatspar
där någonting får mening först när vi sätter det i relation till något annat – dess motsats. Det är
skillnaden som på så vis skapar mening och betydelse. Motsatsparen bär också på en inbördes
hierarki, där den ena delen ses som överlägsen den andra, svagare delen. På så vis är de binära
motsatsparen, alltså vårt sätt att strukturera världen genom språket, verksamma i upprätthållandet av
sociala hierarkier (Saussure i Eriksson m.fl. 1999:18).
Detta gör också att den poststrukturalistiska synen på identiteter är nära knuten till en
diskussion om makt. De som har mest makt har också ett definitionsföreträde där de får bestämma
vilka som är de andra/e, medan de själva intar en roll som osynlig norm (Börjesson/Rehn 2009: 8081).
5. Tidigare forskning
För att få en snabb överblick av tidigare forskning på området har jag tittat på En inventering av
forskningen om romer i Sverige (Palosuo 2009) som utgivits i en publikation från Uppsala
universitet. Här noteras att forskningen kring romer i huvudsak har fokuserat på historier om romer
och inte av romer, det vill säga att den nästan uteslutande har bedrivits av antingen staten eller ickeromska forskare. Mycket av forskningen har också varit problemfokuserad vilket kan antas ha
bidragit till produktionen av stereotypa och negativa bilder av den romska minoriteten (Palosuo
2009:43, SOU 2010:55:18, DO 2003:10). Det finns en hel del sociologiska och pedagogiska
moderna studier om romers situation bland annat i skolan och på bostadsmarknaden som berör
10
diskriminering och utanförskap. Jag har valt att fokusera på den forskning och de rapporter som
berör
En av de mest omfattande svenska studierna kring romers utanförskap och diskriminering är
Diskrimineringsombudsmannens rapport Diskriminering av romer i Sverige. I denna lyfts fyra
områden där romer diskrimineras; arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, affärer/restauranger/hotell,
och statliga och kommunala myndigheter. Undersökningen visar att majoritetssamhällets kunskaper
om romer är mycket bristfällig, och att detsamma dessvärre gäller även inom myndigheter vars
uppdrag är att utreda diskriminering och hantera romska frågor. De präglas av oförmåga till
förståelse. Strukturella hinder, som okunskap och seglivade föreställningar om det romska,
missgynnar romer i skolan och inom statliga och kommunala myndigheter. I en enkätstudie som
genomförts inom ramen för undersökningen framkommer att nära 80 procent av de tillfrågade
uppger att de inte har något förtroende, eller inte särskilt stort förtroende till socialtjänsten. Många
romer upplever att de inom socialtjänsten upplever sig bli bemötta utifrån olika föreställningar om
romer som grupp. En mer generell brist i förhållandet mellan romer och myndighetspersoner som
lyfts i rapporten, är att myndigheternas arbetssätt är individinriktat. Det gör i denna kontext att
romer ofta betraktas som individer med problem, men med tanke på romers särskilda utsatthet på
grund av den komplexa situationen, är det missvisande att inte anlägga ett strukturellt perspektiv
och ett minoritetsperspektiv för att kunna motverka diskriminering och utanförskap (DO 2003:39).
Socialstyrelsen genomförde 2004-2005 en studie för att undersöka socialtjänstens
omhändertagande av romska barn, till följd av att det uttryckts en oro hos romska representanter att
romska barn var överrepresenterade i omhändertagningsärenden. Det viktigaste som framkom här
var att socialtjänsten brister i kunskapen om romer som nationell minoritet, och kunskaper i romsk
kultur och traditioner och att man i arbetet med placeringar av omhändertagna barn inte tar hänsyn
till att barnen ska ha rätt att bevara sin kulturella identitet (Palosuo 2009:28, Socialstyrelsen
2006:42–46).
6. RESULTAT OCH ANALYS
6.1 Förhållningssätt
I socialstyrelsen rapport (SS 2010) framkommer att man inom socialtjänstens IFO erkänner att det
förekommer både dold och öppen diskriminering inom verksamheten mot romer. Generellt sett
verkar det dock vara svårt att peka på konkreta exempel för hur föreställningar och fördomar
kommer till uttryck.
11
IP2:
”Jag tror inte att det är så att man säger nej det går inte bara för att ni är romer. Det kan
vara när det blir kommunikationsproblem. Jag har aldrig varit med om att någon blivit
nekad bara för att den är rom”
Antagligen är detta en av anledningarna till att det är svårt att tala om och synliggöra
diskrimineringens vardagliga former. Kamali menar att kategorisering, skillnadgörande och
diskriminering inte nödvändigtvis är konsekvenser av avsiktligt handlande utan inbäddade i
normala, rutinmässiga och till synes neutrala och objektiva handlingar (Kamali SOU 2005:41:30).
En subtil företeelse är som en av informanterna nämner är hur socialsekreterare ändat attityd och
blivit mer tillmötesgående när denne blivit inkopplad i ärenden.
IP2:
”Sättet de [romerna] blivit bemötta på...när jag från centret ringt och presenterat mig så
har de ändrat attityd”
Det är svårt att dra slutsatser ifrån en nyans-skillnad i kommunikationen som denna. Essed menar
dock att detta, det subtila, är ett av vardagsrasismens karaktärsdrag. Hon beskriver det som
”kumulativa praktiker som ofta är dolda och svåra att sätta fingret på”, och vidare att ”de enskilda
handlingarna får mening inom ramen för ett antal huvudprocesser; marginalisering av etniska
grupper, problematisering av dess tillskrivna egenskaper och kultur, samt repression av eventuellt
motstånd” (Essed SOU2005:41:80). De enskilda handlingarna kan alltså inte analyseras separat och
singulärt, utan de måste ses i en vidare kontext av strukturer, praktiker och system.
Ålund talar om faran i de subtila formerna av diskriminering. Hon menar att extrema former
av rasism för de flesta kräver ett uppenbart avståndstagande, och på så vis blir lättare att värja sig
mot men ”[d]äremot är rasismens mer förtäckta former svårare att tyda, komma åt och bekämpa.
Om man negligerar sådana förtäckta uttryck i vardagliga relationer och avfärdar dessa som ”inte en
fråga om rasism” så skapas förutsättningar för en legitimering av kulturell över- och underordning
och social exkludering” (Ålund 2003:291). På så sätt både bagatelliserar man diskrimineringen, och
gör den till en naturlig följd av upplevda olikheter mellan kulturer.
Det framkommer dock i båda intervjuerna att man har upplevt att det hos
myndighetsrepresentanter finnas föreställningar om romer som grundar sig i fördomar och som
ibland blir synliga.
IP1:
”...det kan vara att man tänker att de inte gör allt i sin makt för att vara självförsörjande”
12
Det här kan tolkas som ett exempel på en seglivad fördom om romer som ”oförmögna till
förändring” och ”fast i gamla beteendemönster” (Montesino-Parra 2002:158–161). Man erkänner
att det finns ett utanförskap och ”problem” inom gruppen, men dessa tenderar ges kulturella
förklaringsmodeller. Att klienten har svårigheter att hitta ett arbete, och har haft ett långvarigt
beroende av ekonomiskt bistånd kan således få förklaringen av att denne är rom, och att romer har
ett särskilt sätt.
Ålund och Schierup menar att när sociala problem tenderar att kulturaliseras isoleras de
samtidigt från frågan om makt och sociala hierarkier på en samhällelig och strukturell nivå
(Ålund/Schierup 1991:70). Även Pérez tar upp denna problematik då han menar att man genom att
betrakta en individ som bärare av kulturella egenskaper och som representant för ett kollektiv, kan
osynliggöra grundläggande sociala problem så som fattigdom, segregation och diskriminering och
vidare skapa ett ”dem” som inte är mottagligt för förändring (Pérez, 2010:17-18).
I socialstyrelsens rapport framkommer att brukarorganisationer har uttryckt att de upplever
en godtycklighet i bedömningen av ärenden, att det råder olika toleransnivå och görs olika
bedömningar av ”svenska” familjer och familjer med icke-svensk bakgrund. I intervjuerna på RIKC
framkommer i likhet med detta exempel på situationer där det upplevs ställas högre krav på romer
jämfört med andra. En av informanterna uppger:
IP1:
”...att man upplever ett systematiskt arbetssätt gentemot romer [inom socialtjänsten], att
man ställer särskilda krav”
I samband med detta berättar informanten om en konkret situation där en socialsekreterare vid flera
tillfällen krävt att få läkarintyg från en klient som gick i skolan, för en dags sjukfrånvaro. Detta trots
att det enligt praxis inom sjukvården inte lämnas sjukintyg för så kort sjukfrånvaro. Här menade
informanten att denne socialsekreterare var ovanligt nitisk i sitt sätt. Trots att informanten berättar
att socialsekreteraren agerat på samma sätt i fall med flera andra romska familjer, är det som vanligt
svårt att bevisa huruvida detta var en särbehandling av just romer. Men det kopplar an till frågan om
hur stor roll individen inom organisationen spelar, det vill säga hur individuella drag, åsikter och
beteenden spelar i diskrimineringens strukturer. Kamali menar att det är svårt att dra definitiva
gränser mellan vad som kallas institutionell, strukturell och individuell diskriminering, då dessa är
nära sammanflätade med varandra. Individerna som verkar inom institutionerna har dock en viktig
aktörs-roll, alltså är aktiva i att upprätthålla den strukturella diskrimineringen, i det att de har en
institutionell och inte enbart individuell makt, genom institutionella resurser, befogenheter, regler
13
och rutiner (Kamali SOU2005:41:36). En socialsekreterares agerande kan utifrån detta alltså inte
bara läsas som individuella handlingar, utan de står dessutom för en institutionellt konstituerande
makt. Den både påverkas av och påverkar de strukturer inom vilken den verkar. Mulinari och de los
Reyes uttrycker det som att ”maktutövande och underordning är alltid inbäddade i ett komplext
nätverk av strukturella relationer, institutionella arenor och mänskliga handlingar” (Mulinari/de los
Reyes, 2005:18).
6.2 Kunskap
Flera gånger under intervjuerna kommer frågan om okunskap upp inom socialtjänstens
verksamheter. Denna okunskap tycks handla om både romska kulturella yttringar och traditioner,
och romers särskilda utsatthet i samhället. Detta lyfts också som ett problem i rapporten från
socialstyrelsen (SS 2010).
IP2:
”Det är inte så att vi sitter där och förklarar allt, men det kan komma enskilda frågor och
då får de en annan bild av det romska. Det är många fördomar som sitter, och det finns
mycket okunskap.”
Citatet berör socialsekreterares kunskap om romsk kultur och traditioner och att det kan dyka upp
frågor om hur man ska hantera fall där romer är inblandade. Pérez menar att det ”mångkulturella
sociala arbetet” betraktas som ett nytt fält inom socialt arbete och att det här finns många
obesvarade frågor, bland annat kring vilken betydelse kulturen faktiskt har (Pérez, 2010:17-18).
Detta beskriver man i socialstyrelsens rapport som en osäkerhet inför huruvida ”kultur” hämmar
eller främjar anpassning till livet i Sverige (SS 2010).
Vissa forskare menar att det finns en fara i att framhäva kulturell tillhörighet och kulturella
möten. Att tala om ”kulturmöten” innebär ofta att underförstått tala om kulturkonflikter mellan det
svenska
och
”det
andra”,
vilket
bär
på
dikotomier
som
modernt/civiliserat,
och
primitivt/traditionellt. Ur detta kommer också skillnad-görande mellan olika grader av främlingskap
och adaptivitet till ”det svenska” (Ålund 2003:292). Det tycks alltså finnas föreställningar om hur
långt ifrån det svenska, eller hur långt ifrån anpassning som olika grupper är.
Att det talas så mycket om begrepp som kultur, etnicitet och mångkulturellt samhälle menar
filosofen Aleksander Motturi bidrar till ett naturaliserande av social ojämlikhet, att en underförstådd
färståelse är att människor lever under olika levnadsförhållanden därför att de är olika (Motturi i
Wikström 2009:115). Genom att betrakta romer som en homogen grupp med särskilda egenskaper,
14
gör således att problemen som finns representerade i gruppen ses som en konsekvens av dessa
egenskaper, och inte av institutionella exkluderande mekanismer eller strukturella förutsättningar.
Okunskapen som handlar om romers särskilda utsatthet i samhället tar sig uttryck i en oförstående
hållning till sådana strukturella förutsättningar.
IP1:
”min roll var mer att jag kunde gå in och förklara orsakerna till att; varför är det så här?
[….]vi kunde peka på olika mekanismer, och det var där man inte förstod inom
socialtjänsten”
6.3 Insikt
Vid flera tillfällen i intervjuerna framkommer det också att det hos många romer finns bristande
kunskaper om hur socialtjänsten fungerar, att det till exempel är svårt att fylla i ansökningar och
blanketter på ett korrekt sätt, och att man är dåligt informerad om både sina rättigheter och
skyldigheter. Dessutom att det finns språkliga hinder både gällande bristande kunskaper i svenska,
och läs- och skrivsvårigheter.
IP2:
Det finns många som funkar på jättebra sätt, de vill stödja, de är hjälpande, och sen finns
det ju de som behöver följa regelverket till punkt och pricka och kan inte se över det här
med att de inte kan fylla i blanketter och inte behärskar språket. Det är så olika från fall till
fall.”
Orsakerna till att man är oflexibel i sitt arbetssätt tycks alltså kunnas förklaras både som en följd av
dålig förståelse för romers generellt sämre förutsättningar (som språkkunskaper) men också en
osäkerhet kring frågan om särbehandling. Detta bekräftas i socialstyrelsens rapport som en motvilja
till ”sär-lösningar”.
IP1:
”Såklart att det finns kriterier man måste följa, man ska inte bli särbehandlad bara för att
man är rom, men man måste börja identifiera var individen befinner sig, vilka krav och
kriterier kan jag ställa, och vilka förväntningar kan jag ha på denna individ. Där kan vissa
[socialsekreterares] tolkningar vara skeva”
Enligt socialtjänstlagen ska en individuell bedömning göras i fråga om behov av stöd och insatser
(SoL 4:1). En bedömning ska alltså alltid göras utifrån individens särskilda förutsättningar. Pérez
menar att man ska vara försiktig med att se klienter med icke-svensk bakgrund som representanter
för sina kulturer, men att det däremot är viktigt och relevant att analysera deras sociala villkor i det
15
svenska samhället (Pérez 2010:42-43). Om man som socialarbetare utgår ifrån att man ska behandla
alla lika, och inte tar hänsyn till skillnader mellan grupper, riskerar att man att gå miste om viktiga
förutsättningar och faktorer, som påverkar behov och insatser (a.a.). På så vis kan institutionernas
förmodade neutralitet och likabehandling resultera i att ”de andra” och medlemmar av
majoritetssamhället behandlas på olika sätt, och att dessa ”normala” handlingar exkluderar ”de
andra” från service (Kamali SOU2005:41:33).
Likabehandlingsprincipen förvandlas således i
praktiken till en särbehandlande praktik.
Ytterligare ett exempel på detta är att många romer är dåligt informerade om att och hur de kan
överklaga fall där de känt sig diskriminerade. En av informanterna uppger:
IP1:
”Man har upplevt att man blivit felbehandlad, men man kanske inte känner till alla kanaler,
vem man kan vända sig till, hur man framför felbehandlingen eller gör en överklagan. Man
har varken kompetens eller språkkunskaper till att överklaga sina ärenden”
Det är viktigt att knyta diskrimineringsfrågan till en fråga om makt. De drabbade ”andra” har
generellt sett mycket små möjligheter att påverka i de institutioner och sammanhang där de
diskrimineras, då de är kategoriserade som underordnade och utifrån den positionen svagt rustade
att göra påtryckningar för förändring och att definiera sin situation (Börjesson/Rehn 2009: 80-81).
Samtidigt är det i dessa grupper som diskrimineringen får mest synliga konsekvenser. Privilegierade
grupper som indirekt gynnas av den rådande samhällsordningen har lätt att förneka att
diskriminering förekommer, då den inte innebär negativa konsekvenser för dem (Kamali
SOU2005:41:59). Att diskriminering lätt förnekas beror också på att vissa gruppers underordning är
invand, normaliserad och osynliggjord. Att med lagens hjälp få erkännande på att diskriminering
förekommer kan ses som en viktig motstrategi och motmakt.
Andra exempel på hur principen om individuell behovsprövning i socialtjänstlagen inte efterföljs är
att det tycks finnas en ovilja inom socialtjänsten till att hänsyn till personens kollektiva och
kulturella identitet. Som det uttrycks i socialstyrelsens rapport ses individen ”[...]sällan i sitt
sammanhang – sin familj eller sitt nätverk. Kulturella och rituella behov ignoreras, både på grund
av föreställningen om att alla ska behandlas lika, och som en effekt av osäkerhet inför huruvida
”kultur” hämmar eller främjar anpassning till livet i Sverige ” (Socialstyrelsen 2010: 34-44). Detta
bekräftas i av en av informanterna som beskriver att det är vanligt att familjemedlemmar inte tillåts
medverka på möten.
16
IP1:
”Man hade redan en förutfattad mening om att den här kvinnan vågar inte tala för sig...man
upplevde att det inte gavs utrymme och möjlighet till att även andra som är berörda och som
är nära XXX får ge sitt stöd”
Familjen ses inte i första hand här som ett stöd, utan som ett hinder för klientens (i det här fallet
kvinnans) självständighet och individualitet. Här uppstår alltså en konflikt mellan socialtjänstens
individbetoning och en kollektiv syn på familjen som ett viktigt nätverk med rätt till insyn och
delaktighet. Denna osäkerhet eller misstänksamhet kan ses som ett exempel på en oflexibel hållning
som skapar avstånd och kommunikationsglapp.
Situationen kan också analyseras utifrån en diskurs där icke-svenskar porträtteras som
omoderna och patriarkala i motsats till det svenska moderna och jämställda (Wikström 2009:79).
Johansson och Molina menar att en central del i den svenska föreställda gemenskapen är en för
givet tagen uppfattning om uppnådd jämställdhet. För att upprätthålla denna bild placeras
patriarkala praktiker och strukturer hos De andra och ”andra kulturer” (Johansson/Molina
2005:275). Räthzel talar om externalisering av konflikter som en form av implicit rasism, att med
nationalstaten som utgångspunkt förpassa problem (som har strukturella förklaringar) till ”de andra”
vilket signalerar att de egentligen inte hör hemma i den egna staten, utan någon annanstans (Räthzel
i Wikström 2009:113). Dessa gränsdragningar fyller alltså två funktioner, dels att osynliggöra
problemen på den ”egna arenan” (t.ex. förneka att det finns patriarkala strukturer också i det
”svenska” samhället) och att definiera och förstärka bilden av sig själv, Vi:et, som överlägset
(Kamali SOU 2005:41:29).
Det finns alltså ofta språkliga hinder som gör att kommunikationsproblem uppstår. Och här är det
enligt socialstyrelsen inte alltid som kunniga tolkar finns tillgängliga. Detta bekräftas av en av
informanterna.
IP2:
Om det är så att de inte kan så bra svenska så måste de ju ändå få säga sitt. Missförstånd
kan uppstå. Om det är nåt jobb de har sökt eller så, så kan det bli missförstånd om nån inte
sitter med och tolkar”
När informanterna berättar om sitt arbete blir det också tydligt att en stor del av arbetet går ut på att
vara en trygghet för klienten i mötet med myndigheter. En informant uttrycker det som att det inte
bara handlar om rent språklig tolkning på möten:
17
IP2:
”Vi fungerar som stöd också. För att känna sig trygg”
Att detta stöd behövs pekar på att även här finns ett kommunikationsglapp. Detta menar
socialstyrelsen bidrar till sämre tillgänglighet till socialtjänstens service, i form av den brist på tillit
och förtroende som många romer uttrycker inför socialtjänstens IFO.
Slutligen är en viktig reflektion när man talar om exkludering; vem exkluderas, vem inkluderas, och
på vilka premisser? En informant uttrycker det så här:
IP1:
”När man säger att de måste anpassa sig till samhället – vad menas? Och på dessa arenor,
de som sitter inne med tolkningen, de har inte själva rannsakat, vad är det man menar
egentligen?”
Själva integrationstänkandet bygger på föreställningen om ett ”vi” som ska integrera och ett ”de”
som ska integreras. Det skapar en homogenisering och anonymisering av kategorierna ”svenskar”
och ”icke-svenskar” (de los Reyes/Kamali SOU2005:41:7). Ålund och Schierup menar att även om
retoriken i frågan om integration har skiftat från att handla om assimilering till ”svenskhet”, till
”integrering till ett mångkulturellt samhälle” så vilar tanken om en svenskhet kvar, om än mer
diffus. Och denna ”svenskhet” förkroppsligas i välfärdsstatens institutioner och dess praktik och
problem-definitioner (Ålund/Schierup 1991:73). Att erkänna att rasism, diskriminering och
exluderande praktiker är invävda i dessa institutioners regelverk, rutiner och policys borde därför
vara en förutsättning för att på allvar kunna motverka exkludering bekämpa diskriminering.
7. Slutsatser och diskussion
Sammanfattningsvis går att säga att de brister som framkom i socialstyrelsens granskning av
socialtjänstens IFO-verksamheter i mycket stämmer överens med den bild som de anställda på
RIKC ger av socialtjänstens bemötande av romer. Det är därför inte några sensationella eller direkt
förvånande resultat som framkommer av undersökningen, utan kan ses som bekräftande exempel på
tidigare underökningar.
Något som återkommer i såväl i mitt empiriska material, i tidigare forskning, utredningar
och rapporter är bristen på kunskap hos majoritetssamhället och dess institutioner. Kunskapsbristen
gäller både romsk kultur och traditioner, och vilka generella livsvillkor som följer med att tillhöra
18
den romska minoriteten. Dessa bristande kunskaper tycks skapa fördomar och föreställningar som
har negativa effekter för den romska minoriteten.
Att det verkar råda en osäkerhet inför hur man ska förhålla sig till begreppet kultur, och
vilken vikt man ska lägga vid det verkar göra att diskussionen stannar av, eller inte ens kan börja.
Om vi lägger för stor vikt vid romers specifika behov och sätt, riskerar vi då att förstärka bilden av
romer som avvikande? Och på så sätt bidra till en ökad stigmatisering? Men att inte ta hänsyn till de
olikheter som finns mellan grupper, och erkänna det unika i olika gruppers förutsättningar kan göra
att vi går miste om delar som påverkar helheten. Går det att hitta en balans i detta?
För att inte hamna i stigmatiserande och stereotypifierande fällor tror jag att vi måste bli
medvetna om och synliggöra strukturerna i samhället som skapar våra förutsättningar och villkor.
Och se att dessa inte går att förklara utifrån essentialistiska föreställningar om kulturella olikheter.
Vi måste se att de sociala problem som finns starkt representerade i vissa grupper går att
härleda till grundläggande strukturella förutsättningar som fattigdom, diskriminering på
arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, och ojämlika villkor i utbildningsväsendet. Genom att
konstruera den romska gruppen som avvikande och främmande, förskjuter vi också problemen till
att handla om något som gruppen ”de andra” gör eller inte gör. Vi lägger problemen utanför oss
själva.
Det är onekligen svårt att hitta konkreta enstaka orsaker som leder till exkludering och
diskriminering. Det gör att frågan om, och ännu mer svaren på hur man bekämpar den, är svåra att
komma åt. Detta betyder dock inte att frågan är oviktig eller irrelevant. Att mönstren bakom
diskrimineringen är svåra att avtäcka och synliggöra innebär att vi måste studera dem än mer, och
kritiskt granska det ”normala”, ”neutrala”, de alldagliga praktikerna.
Då det inte råder någon tvekan om att diskriminering och exkludering av vissa grupper
förekommer verkar det för mig allra mest fruktbart att titta på det som ”de exkluderade” exkluderas
”ifrån”. Detta är inte bara en svårare och mer komplex fråga. Den är också mer obekväm, då den
placerar frågor om rasism och diskriminering mitt ibland oss, alla oss som inte kallar oss rasister,
som inte varken diskriminerar eller förtrycker. Den tvingar oss att erkänna att rasism och
diskriminering inte går att isolera och förskjuta till det avvikande, undantaget, det som praktiseras
av vissa extrema grupper. Diskrimineringen och exkluderingen är invävd i de system och handlingar
som utövas dagligen och överallt, och med olika effekter. För dessa ”osynliga” handlingar och
system har trots allt synliga effekter. Effekter som är mer märkbara för vissa. Jag tror att det är i
detta erkännande vi måste börja.
19
8. Sammanfattning
Jag har genom denna undersökning velat närmare försöka förstå hur det svenska samhället skapar
och upprätthåller exkludering och diskriminering av romer. Jag intresserar mig för vilken roll
samhällets institutioner har i dessa frågor och har valt att rikta in mig på socialtjänstens arbete. Jag
har valt att utgå ifrån romers situation, då romer är en grupp som under lång tid utsatts för olika
typer av förtryck och diskriminering, och då det finns stora generella skillnader i levnadsvillkor för
dessa jämfört med majoritetssamhället. Det jag ville ha svar på var vilka brister som upplevs finnas
i socialtjänstens arbete? Om diskriminering förekommer, och hur den i så fall sig i så fall uttryck?
För att kunna besvara mina frågeställningar har jag genomfört en kvalitativ intervjustudie på
verksamheten RIKC – romskt informations- och kunskapscenter som jobbar på uppdrag av Malmö
stad i syfte att öka romers delaktighet i samhället. Där har jag genomfört intervjuer med två
anställda på centret kring deras upplevelser av hur romer bemöts inom socialtjänsten. Dessa har
själva romskt ursprung.
Det framkommer i undersökningen att informanterna upplever att det finns fördomar mot
romer och att romer diskrimineras inom socialtjänsten, men att det är svårt att peka på konkreta
exempel. I vissa fall blir det dock tydligt att socialsekreterares bemötande av romer bygger på
förutfattade meningar om romer. Det går också att peka på att romer missgynnas av bland annat
brist på service och tillgänglighet när det kommer till information om rättigheter, språksvårigheter
osv. Ytterligare en sak som framkommer är att det hos många socialsekreterare saknas kunskap och
förståelse för vad det innebär att tillhöra den romska minoriteten. Det saknas en insikt i och analys
av vilka faktorer som gör att romer hamnar i utanförskap och beroende av socialtjänstens insatser.
Det tycks också finnas en oförmåga till flexibilitet hos socialtjänsten, då man har svårt att anpassa
insatserna efter romers särskilda förutsättningar och önskemål. Dessa resultat liknar i det mesta de
resultat som framkom i socialstyrelsens rapport om arbetet inom socialtjänstens individ- och
familjeomsorg med personer med icke-svensk kulturell bakgrund, och kartläggningen av brister
däri.
9. Avslutande reflektion
Det har forskats mycket kring romer, men med ett tydligt ovanifrån-fokus, och ofta med en
problembetoning som kan antas ha bidragit till stereotypifiering och stigmatisering. Dessutom utan
20
att involvera romer i problemformulering och analys. Detta är illustrativt för hur man har betraktat
”den romska frågan” som ett socialt problem med kulturella förtecken.
Att istället vända fokus mot majoritetssamhällets institutioner och belysa diskriminerande
strukturer, praktiker och mekanismer måste ses som en förutsättning för att kunna bekämpa
diskriminering, rasism och förtryck och bryta utanförskap. Det är denna riktning som forskningen
kring marginalisering och exkludering enligt mig bör ta framöver.
21
Referenser
Böcker:
Bryman, Alan (2008) Samhällsvetenskapliga metoder. Liber, Malmö
Börjesson, Mats, Rehn, Alf (2009) Makt. Liber, Malmö
De los Reyes, Paulina, Molina, Irene (2003) ”Kalla mörkret natt” i de los Reyes, Paulina, Molina,
Irene (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige.
Bokförlaget Atlas, Stockholm
De los Reyes, Paulina, Molina, Irene, Mulinari, Diana (2003) ”Introduktion – maktens (o)lika
förklädnader” i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass
och etnicitet i det postkoloniala Sverige. Bokförlaget Atlas, Stockholm
De los Reyes, Paulina, Mulinari, Diana (2005) Intersektionalitet. Liber, Malmö
Eriksson, Catharina, Baaz, Maria, Thörn, Håkan (1999) ”Den postkoloniala paradoxen, rasismen
och det ”mångkulturella samhället”. En introduktion till postkolonial teori”. i Eriksson, Catharina/
Eriksson Baaz Maria/Thörn, Håkan (red.) Globaliseringens kulturer Den postkoloniala paradoxen,
rasismen och det mångkulturella samhället. Nya doxa. Nora
Hall, Stuart (1996) ”När inträffade ”det postkoloniala”? Tänkande vid gränsen” i Eriksson,
Catharina, Eriksson Baaz, Maria, Thörn, Håkan (red.) Globaliseringens kulturer Den postkoloniala
paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nya doxa. Nora
Johansson, Susanne, Molina, Irene (2003) ”Kön och ras i rumsliga identitetskonstruktioner” i de los
Reyes, Paulina, Molina, Irene (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det
postkoloniala Sverige. Bokförlaget Atlas, Stockholm
Palosuo, Laura (2009) En inventering av forskningen om romer i Sverige. Centre for multiethnic
research. Uppsala universitet
Thurén, Torsten (2007) Vetenskapsteori för nybörjare Liber, Malmö
Wikström, Hanna (2009) Etnicitet. Liber, Malmö
Ålund, Aleksandra (2003) ”Etnicitet, medborgarskap och gränser” i de los Reyes, Paulina, Molina,
Irene (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige.
Bokförlaget Atlas, Stockholm
Avhandlingar:
Montessino-Parra, Norma (2002) Zigenarfrågan, intervention och romantik. Lunds universitet
Schierup, Carl-Ulrik, Ålund, Aleksandra (1991) Paradoxes of multiculturalism. Essays on Swedish
society. Umeå universitet
22
Rapporter:
DO 2003 Diskriminering av romer i Sverige Diskrimineringsombudsmannen. Stockholm
SOU 2010:55 Romers rätt – en strategi för romer i Sverige Betänkande från delegationen för
romska frågor. Stockholm
SOU 2005:41 Essed, Philomena (2005) ”Vardagsrasism” i De los Reyes, Paulina, Kamali, Masoud
(red.) Bortom Vi och Dom – teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell
diskriminering. Stockholm
SOU 2005:41 Kamali, Masoud (2005) ”Ett Europeiskt dilemma. Strukturell/institutionell
diskriminering” i De los Reyes, Paulina, Kamali, Masoud (red.) Bortom Vi och Dom – teoretiska
reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm
FOU Rapport 2010:6 Pérez, Enrique (2010) Akademisk yrkeskompetens i socialt arbete – om
socialt arbete i mångkulturella miljöer Malmö Högskola
Socialstyrelsen 2010-6-9 Interkulturellt socialt arbete
Socialstyrelsen 2006-131-36 Omhändertaganden av romska barn
Webbsidor:
Verksamhetsbeskrivning, RIKC:
http://www.malmo.se/download/18.723670df13bb7e8db1bd769/RIKCtryck.pdf
23
