Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010

Arbetslivskarriärer bland
kvinnor och män i Sverige
1974–2010
– Jobbkvalitet, hälsoutveckling och arbetsmarknadsutträde
Pensionsåldersutredningen
(S 2011:05)
Pensionsåldersutredningen
103 33 Stockholm
Tfn 08-405 10 00
www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryckt av Elanders Sverige AB
Stockholm 2013
Förord
Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett
längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler
äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället.
Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet
arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att
bidra till utredningens arbete har ett antal rapporter beställts av
forskare och experter.
Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna
men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens arbete.
Rapporten har författats av Michael Tåhlin, professor, Institutet
för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Viktoria
Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med
rapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell
granskning.
Utredningsarbetet kan följas på
www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com.
Ingemar Eriksson,
Särskild utredare
Innehåll
Rapportens huvudsakliga resultat .......................................... 7
Rapporten i sammandrag ...................................................... 9
Inledning .......................................................................... 17
Data och variabelkonstruktioner........................................... 19
Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974–2010 bland
individer födda 1946–1954 ........................................ 24
Resultat, avsnitt 2: Utveckling av arbetets kvalitet mellan
perioder, mellan kohorter och över ålder ....................... 36
Resultat, avsnitt 3: Utveckling av kvinnors ohälsa mellan
perioder, mellan kohorter och över ålder ....................... 46
Resultat, avsnitt 4: Förändringar från 1974 till 2010 av
sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa ...................... 55
Resultat, avsnitt 5: Utträde från arbetsmarknaden från 50
till 60 års ålder efter hälsotillstånd och jobbkvalitet
under perioden 1981–2010 ........................................ 56
Resultat, avsnitt 6: Uppföljning av hälsa vid ålder 60 för
dem som stannar i arbetslivet mellan 50 och 60 års
ålder; trend över tre tidpunkter .................................... 63
5
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Resultat, avsnitt 7: Förändringar över kohorter av skillnader
i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande .................... 64
Resultat, avsnitt 8: Förändringar över kohorter av
könsskillnader i arbetsvillkor ........................................ 70
Slutord .............................................................................. 78
Referenser ......................................................................... 80
APPENDIX......................................................................... 81
6
Rapportens huvudsakliga resultat
Rapporten bygger på analyser av longitudinella data från levnadsnivåundersökningarna (LNU) 1974 till 2010. Analyserna avser
återkommande intervjuer om bl.a. arbetsförhållanden och hälsa
med cirka 4 000 kvinnor och män i åldern 20–64 år, födda mellan
1917 och 1980. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har
individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under
de 36 år som perioden omfattar. De huvudsakliga resultaten är
följande:
Under senare decennier har utträden från arbetsmarknaden före
reguljär pensionsålder varit starkt anknutna till individers hälsotillstånd och fortsätter att vara så enligt de senast tillgängliga data.
Tendensen är snarast en förstärkning av sambandet mellan de
senaste mättillfällena.
Hälsotillståndet i sin tur sammanhänger i hög grad med arbetets
kvalitet. Kvalifikationsnivå, fysisk belastning och negativ stress är
alla betydelsefulla för hälsan. Över tiden ser sambandet mellan
jobbkvalitet och hälsa ut att ha försvagats något.
Givet hälsotillstånd har betydelsen av jobbkvalitet för sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid minskat. Efter övergången
1981-91 är nettosambandet (givet ohälsa) mellan jobbkvalitet och
utträde svagt eller obefintligt.
Att utträden inte längre är tydligt relaterade till jobbkvalitet
givet ohälsa tycks inte ha haft negativa konsekvenser för hälsans
utveckling. Sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling
bland individer som stannar länge i arbetslivet har inte förstärkts
utan snarare försvagats.
Jobbkvaliteten tenderar att förbättras under loppet av ett arbetsliv, dvs. med stigande ålder, främst genom att arbetets kvalifikationsnivå stiger påtagligt och att den fysiska belastningen avtar
något. Däremot tenderar den mentala stressnivån att stiga.
Mellan perioder (över historisk tid) förändras jobbkvaliteten
mindre än efter ålder. Arbetets kvalifikationsnivå stiger klart men
de fysiska kraven är fortsatt höga och den negativa stressen tilltar.
Hälsotillståndet har försämrats för yngre men inte förändrats
påtagligt för äldre. Detta innebär att sambandet mellan ålder och
ohälsa har försvagats. Detta gäller särskilt psykiska problem.
Kvinnors förhållanden jämfört med mäns har förbättrats i flera
avseenden. Kvinnors relativa arbetslivsdeltagande har ökat märkbart och fortsätter att göra så, t.ex. genom en markant ökad andel
7
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
heltidsarbetande. Detta ser ut att påtagligt reducera lönegapet
mellan kvinnor och män.
Hur skillnader i hälsa mellan kvinnor och män utvecklas är en
mer öppen fråga. Ett allvarligt orostecken är att ohälsan har ökat
bland unga, särskilt yngre kvinnor, och bland kvinnor utan arbete.
8
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Rapporten i sammandrag
I rapporten ges en detaljerad beskrivning av hur kvinnors och mäns
arbetsvillkor och hälsa har utvecklats under perioden 1974 till 2010.
Den övergripande frågan är hur arbetsförhållanden och hälsotillstånd samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer.
Analyserna bygger på data från Levnadsnivåundersökningarna
(LNU). LNU genomfördes första gången 1968 och har sedan dess
upprepats fem gånger: 1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I
den föreliggande rapporten används data från de fem senaste
omgångarna. LNU har en paneldesign, dvs. vi kan följa hur
levnadsförhållandena utvecklas för enskilda individer, vilket är av
stor betydelse för att förstå hur olika typer av livsvillkor – t.ex.
arbete och hälsa – hänger samman med varandra.
Intervjuer med drygt 4 000 kvinnor och män i åldern 20–64 år,
födda mellan 1917 och 1980, ligger till grund för rapportens
analyser. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har
individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under
de 36 år (1974–2010) som perioden omfattar. Det sammanlagda
antalet intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000. De
medverkande individerna är fördelade över sju födelseårskohorter:
1917–1926, 1927–1935, 1936–1945, 1946–1954, 1955–1961, 1962–
1971 och 1972–1980. Den mellersta kohorten, personer födda
1946-54, har medverkat vid alla fem tillfällena, och kan därmed
följas från cirka 24 till cirka 60 års ålder.
Hälsotillstånd mäts i rapporten med hjälp av självrapporterade
symtom på nedsatt hälsa längs fyra dimensioner: hjärt-kärlsjuklighet, värk, nedsatt mentalt välbefinnande samt nedsatt fysisk
rörlighet. Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index,
där var och en av de fyra symtomtyperna vägs på grundval av dess
samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet dagar sjukfrånvaro
från arbete under de senaste 12 månaderna.
Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter, utvalda på
grundval av deras samband med ohälsa. Den första komponenten
(gynnsam för hälsan) är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med
jobbets utbildningskrav. Den andra komponenten (ogynnsam för
hälsan) är arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft, ensidiga
arbetsrörelser och krokiga eller vridna arbetsställningar. Den tredje
komponenten (ogynnsam för hälsan) är negativ stress, dvs. höga
mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna beslut.
9
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
De tre komponenterna analyseras dels var för sig, dels genom en
summering till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet.
Rapportens redovisning av resultat inleds (se Resultat, avsnitt 1,
figurerna 1 till 9) med en beskrivning av hur jobbkvalitet och
hälsotillstånd har utvecklats över livsförloppet bland individer i den
kohort som vi kan följa under längst tid, födda 1946–1954.
Utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet (från cirka 24 till
60 års ålder) för dessa individer kan summeras på följande sätt. För
det första höjdes arbetets kvalifikationsnivå påtagligt och
kontinuerligt. För det andra avtog de fysiska kraven, för män mest i
början av arbetslivet och för kvinnor mest under arbetslivets senare
del. För det tredje tilltog den negativa stressen, och hela denna
ökning skedde mellan cirka 40 och 50 års ålder, dvs. under 1990talet.
Vad gäller könsskillnader inom denna kohort har kvinnorna
nästan genomgående haft en något lägre kvalifikationsnivå i
arbetet, lägre fysiska krav men en högre andel stressfyllt arbete.
Utvecklingen under loppet av ett arbetsliv var marginellt mer
gynnsam för kvinnor än för män vad gäller kvalifikationsnivå och
fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män
beträffande negativ stress.
Den sammantagna jobbkvaliteten (dvs. en sammanvägning av
arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå)
steg under arbetslivet för både kvinnor och män födda 1946–1954,
utom mellan 40 och 50 års ålder (under 1990-talet). Den totala
kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för män i
början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor än för
män under större delen av perioden däremellan.
Sambandet mellan jobbkvalitet och ohälsa har varit starkt i
denna kohort, särskilt bland kvinnor men även bland män. En
procents höjning av jobbkvaliteten var i genomsnitt förknippad
med en halv procents minskning av ohälsan (eller 10 procents höjd
jobbkvalitet var förknippad med 5 procents minskad ohälsa, osv.).
Att en förändring av jobbets kvalitet till så mycket som hälften ger
utslag på ohälsans omfattning kan ses som en stark effekt.
Hälsotillståndets utveckling beror dock på många faktorer vid
sidan av arbetets karaktär; av ohälsans totala förändring från cirka
24 till 60 års ålder tycks mindre än 5 procent vara knuten till
jobbets genomsnittliga kvalitet under arbetslivet.
I ett andra avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 2, figurerna
10 till 23) analyseras utvecklingen av arbetets kvalitet för alla sju
10
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
kohorterna. För kohorterna födda 1946–1954 eller senare finns ett
tydligt mönster i hur arbetets kvalitet tenderar att utvecklas under
loppet av ett arbetsliv: jobbets kvalifikationsnivå liksom den
negativa stressen stiger medan de fysiska kraven sjunker. Den
gemensamma totalbilden för kvinnor och män redovisas i
resultatavsnitt 2 (figurerna 10 till 23) medan utvecklingen av
kvinnors och mäns jobbkvalitet jämförs i rapportens avslutande
resultatavsnitt (se Resultat, avsnitt 8, figurerna 48 till 57).
Den totala jobbkvaliteten tenderar att förbättras med stigande
ålder för både kvinnor och män, i en något högre takt för männen,
särskilt under tidiga faser av arbetslivet. Vidare har vissa
förändringar skett mellan kohorterna, och ser ut att vara något
större bland kvinnor. För kvinnorna steg först jobbkvaliteten
mellan de tre äldsta kohorterna, födda 1927–1935 till kvinnor födda
1946–1954. Därefter (födda 1955–1961) inträdde en viss
försämring, åtminstone i lägre åldrar (t.o.m. cirka 42 år), innan
jobbkvaliteten höjdes markant i och med kohorten födda 1962–
1971. Den sistnämnda höjningen avspeglar delvis det minskade
antalet lågkvalificerade jobb, och hade därmed baksidan att
svårigheterna för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden ökade.
Både bland kvinnor och män sker en tydlig uppgradering av
arbetets kvalifikationsnivå, såväl med stigande ålder som mellan
kohorter, och starkast för kvinnor. Över perioder har kvinnorna
därmed närmat sig männen vad gäller kvalifikationsnivå i arbetet,
och har gått förbi vid det senaste tillfället, 2010.
Med stigande ålder tenderar de fysiska kraven att sjunka för
både kvinnor och män, men i ganska långsam takt. Bland yngre
individer är de fysiska kraven i genomsnitt högre för män än för
kvinnor, men könsskillnaden minskar med åldern och ligger nära
noll bland äldre. En vanlig föreställning är att de fysiska kraven i
arbetet har sjunkit successivt och markant över tiden under senare
decennier, men den bilden bekräftas inte av resultaten här. Mellan
kohorter har en ganska splittrad utveckling ägt rum, utan tydlig
långsiktig tendens.
Den sista aspekt av jobbkvalitet som beaktas i rapporten är
negativ stress, dvs. höga mentala krav i arbetet kombinerade med
ett litet utrymme för egna beslut. Denna typ av jobb är vanligast
inom verksamheter där de dagliga uppgifterna består av arbete med
människor, t.ex. inom vård, omsorg, undervisning och personlig
service. Därmed tenderar negativ stress i arbetet att vara mer
utbredd bland kvinnor än bland män. Stressnivån har förändrats
11
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
betydligt mer mellan perioder än vad den gör med stigande ålder.
Bland kvinnor har en kraftig uppgång i negativ stress ägt rum,
medan ökningen bland män också är tydlig men mindre och
inleddes senare.
För kvinnor är det värt att notera att stressen inte generellt
ökade mest under 1990-talet (mellan 1991 och 2000). Uppgången
under de åren är störst bara för kohorten kvinnor födda 1946–1954,
medan andra kohorter i stället har större ökningar under 1980-talet
eller 2000-talet. För männen däremot steg den negativa stressen
under 1990-talet i alla kohorter efter att ha varit konstant eller
sjunkande åren dessförinnan. För flertalet kohorter bland männen
fortsatte sedan ökningen under 2000-talet. Generellt är andelen
individer som har ett stressfyllt arbete klart högre bland kvinnor än
bland män. I den yngsta kohorten tycks dock stressen åtminstone
för tillfället ha slutat öka bland kvinnor men har fortsatt att öka
bland män.
Sammanfattningsvis är bilden av hur kvinnors och mäns villkor i
arbetslivet har utvecklats under senare decennier ganska splittrad,
med tendenser till såväl förbättringar som försämringar längs olika
dimensioner. Den tydligaste förbättringen gäller arbetets
utbildningskrav. Både kvinnors och mäns arbeten har blivit
påtagligt mer kvalificerade, och utvecklingen har gått betydligt
snabbare för kvinnor. Denna förändring är dock inte entydigt
positiv eftersom det krympande antalet arbeten med låga
utbildningskrav antagligen har bidragit till att försvåra ungdomars
etablering i arbetslivet. Den mest påtagliga försämringen av
arbetsvillkoren (vid sidan av den stigande andelen unga utan jobb)
är den tilltagande negativa stressen. Denna utveckling har särskilt
påverkat kvinnors arbeten, men även bland männen har stressen
ökat tydligt. Arbetets fysiska krav, slutligen, har inte förändrats så
mycket, varken för kvinnor eller för män. Under de senaste åren
finns dock en viss tendens till sjunkande krav.
I ett tredje avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 3, figurerna
24 till 31) analyseras hälsotillståndets utveckling bland kvinnor i de
sju olika kohorterna. Kvinnornas hälsa har tenderat att försämras
efter 1991. I genomsnitt bland alla kohorter var den totala ohälsans
nivå bland kvinnor klart högre vid periodens slut (2010) än vid dess
början (1974). Skillnader i ohälsa mellan kvinnor i olika åldrar har
minskat avsevärt mellan 1974 och 2010, inte (främst) genom att de
äldres hälsa har förbättrats utan genom att de yngres hälsa har
försämrats. De allra yngsta kvinnorna (födda 1972–1980) har
12
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
uppvisat den högsta nivån av ohälsa (vid givna åldrar) av alla de
kohorter vi urskiljer.
Utvecklingen av psykiska hälsoproblem liknar tendenserna i den
totala ohälsans förändring, men det finns vissa skillnader. Kvinnors
psykiska hälsa försämrades särskilt påtagligt under 1990-talet,
mellan 1991 och år 2000. Detta gäller i stort sett alla födelseårskohorter, dvs. närmast oberoende av ålder. Under det senaste
decenniet (efter år 2000) har dock denna utveckling brutits, så att
försämringen av den psykiska hälsan har upphört för flertalet
kohorter. Psykiska hälsoproblem har dock blivit betydligt vanligare
sedan år 2000 bland de yngsta kvinnorna (födda 1972–1980). Nivån
på den psykiska ohälsan i denna grupp år 2010 var högre än den har
varit för någon annan åldersgrupp vid någon av tidpunkterna sedan
1974.
Angående den psykiska ohälsans nivå och fördelning sönderfaller de fem tidpunkterna i två grupper: 1974, 1981 och 1991 å ena
sidan, 2000 och 2010 å andra sidan. 1981 var det bästa året för den
psykiska hälsan, då även sambandet med ålder var mest
systematiskt så att de yngre hade bättre psykisk hälsa än de äldre.
Ålderssambandet hade försvagats till nära noll år 2000 och bytt
riktning 2010, så att de yngres psykiska ohälsa var större än andra
åldersgruppers. I takt med denna vridning av sambandet med ålder
ökade de psykiska problemen i omfattning. 1990-talet framstår
alltså som en vattendelare, men ökningen av de yngres psykiska
ohälsa hade inletts redan före den ekonomiska krisen 1992–1993,
om än i begränsad omfattning. Den sammantagna försämringen
från och med 1990-talet har varit allra störst i åldersgruppen strax
över 30 år och därnäst i den yngsta åldersgruppen (cirka 24 år).
I det fjärde avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 4, figur
32) undersöks förändringar av sambandet mellan jobbkvalitet och
hälsoutveckling. Under perioden 1974 till 2010 har sambandet
mellan jobbkvalitet och hälsotillstånd tenderat att försvagas,
särskilt under senare år. Utvecklingen skiljer sig något åt mellan
kvinnor och män. För kvinnor förstärktes först sambandet något
för att sedan försvagas medan sambandet bland männen har blivit
kontinuerligt svagare.
Det femte avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 5,
figurerna 33 till 40) visar att graden av ohälsa vid cirka 50 års ålder
har ett starkt samband med sannolikheten att lämna arbetslivet
under de närmast följande tio åren, dvs. fram till cirka 60 års ålder.
Vidare har en tydlig förstärkning av sambandet mellan ohälsa och
13
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
utträde skett mellan de två senaste tidpunkterna: andelen tidigt
utträdande har minskat påtagligt bland individer med god eller
medelgod hälsa men ökat något bland individer med svag hälsa.
Betydelsen av jobbkvalitet för utträde från arbetslivet har
förändrats på ett annat sätt än betydelsen av hälsotillstånd. Mellan
1981 och 1991 var benägenheten att lämna arbetslivet tidigt klart
förknippad med jobbets kvalitet: ju sämre arbete, desto tidigare
utträde från arbetslivet. Detta samband hade dock i stort sett
eliminerats vid den andra tidpunkten, utträde mellan 1991 och
2000, genom att andelen avgångna hade minskat bland individer
med låg jobbkvalitet och ökat bland individer med hög kvalitet i
arbetet. Vid den tredje och sista tidpunkten, utträde mellan 2000
och 2010, var sambandet fortsatt svagt, efter att sannolikheten för
utträde hade sjunkit i alla jobbkategorier, och allra mest i gruppen
med lägst jobbkvalitet.
Under 1980-talet (1981–1991) var alltså både hälsotillstånd och
jobbkvalitet signifikant relaterade till utträde från arbetsmarknaden, medan endast hälsotillstånd var det vid de två senare
tidpunkterna, dvs. under 1990-talet och därefter. Sambandet mellan
ohälsa och utträde var klart starkast vid den senaste tidpunkten
(utträden 2000–2010).
Har därmed individer med relativt dåliga arbetsförhållanden i
ökande utsträckning valt att stanna i arbetslivet trots en svag hälsa?
I huvudsak är svaret nej. Bland individer med låg jobbkvalitet har
sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid varit i stort sett
oförändrad bland individer med svag hälsa. Den ökade
benägenheten att stanna i arbete bland personer med låg
jobbkvalitet har alltså varit tydligt koncentrerad till personer med
någorlunda god hälsa.
Ett sjätte avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 6, figur 41)
visar att den avtagande samvariationen mellan jobbkvalitet och
utträde inte heller tycks ha lett till en relativ försämring av hälsan
för individer med låg jobbkvalitet. Om det vore så att den ökande
benägenheten att stanna i arbete trots relativt dåliga
arbetsförhållanden har en skadlig inverkan på hälsan, så borde
sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland stannarna
ha ökat i styrka över tiden. Resultaten tyder dock snarast på
motsatsen.
Ett sjunde avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 7, figurerna
42 till 47) omfattar analyser av förändringar över kohorter av
skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande. Senare
14
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
decenniers utveckling av ohälsa bland kvinnor och män med och
utan förvärvarbete kan sammanfattas på följande sätt. För det
första är skillnader i hälsa mellan individer med och utan arbete
mycket större än hälsoskillnader mellan individer med olika typer
av jobb. För det andra har hälsoskillnaden över arbetslivsgränsen
ökat sedan 1990-talet medan skillnaden i hälsa innanför arbetslivsgränsen i stället minskat. För det tredje skiljer sig ohälsans
förändringar tydligt efter ålder och kohort, så att yngre – vad gäller
både ålder och kohort – har haft en klart sämre utveckling än äldre.
Detta gäller i synnerhet individer utan arbete. För det fjärde finns
stora skillnader mellan kvinnor och män i hur ohälsan har
utvecklats. Framför allt är försämringen av hälsan bland yngre och
individer utan arbete klart större bland kvinnor än bland män. För
det femte framstår 1990-talet som en vattendelare i ohälsans
utveckling. Det var av allt att döma genom den djupa ekonomiska
krisen 1992-93 och det därmed sammanhängande kraftiga fallet i
efterfrågan på arbetskraft som den dittills i huvudsak goda
utvecklingen av befolkningens hälsa bröts och förbyttes i ökad
ohälsa. De dramatiskt minskade möjligheterna att få och behålla ett
förvärvsarbete tycks samvariera med ökad ohälsa, särskilt bland
yngre kvinnor. Hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut är
dock inte uppenbart.
Förändringarna av andelen individer som står utanför arbetslivet
har varit mycket större för kvinnor än för män under den studerade
perioden. Att andelen förvärvsarbetande steg betydligt mer för
kvinnor under periodens början är välkänt och utgör en väsentlig
del av bakgrunden till denna rapport. När efterfrågan på arbetskraft
sjönk i samband med 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten först mest bland män, eftersom tillverkningsindustri och
byggnadsverksamhet som vanligt drabbades hårdast i nedgångens
tidiga skede (liksom vid den senaste krisen 2008–2009). Men
kvinnornas sysselsättning sjönk klart mer än männens på lite längre
sikt, åtminstone fram till den yngsta kohorten i beskrivningen
(födda 1972–1980). Kanske är detta en viktig del av förklaringen till
att yngre kvinnors ohälsa har ökat betydligt mer än männens.
Kvinnor med arbete jobbar i ökande utsträckning heltid och
med alltmer kvalificerade uppgifter och tenderar därmed att närma
sig männens lönenivåer. Trots en tilltagande utbredning av negativ
stress i arbetet, ökande arbetstider, och fortsatt ganska höga fysiska
krav, är de förvärvsarbetande kvinnornas hälsotillstånd relativt gott.
I tydlig kontrast till denna utveckling har villkoren försämrats
15
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
påtagligt för kvinnor utan arbete, särskilt för de yngre. Gruppen
ökar i storlek och uppvisar en allt högre grad av ohälsa.
Arbetsmarknadens utveckling under senare decennier tycks vara
på väg mot en polarisering mellan individer som förmår ta del av
positiva men krävande förändringar i arbetslivet och andra individer
som befinner sig utanför arbetslivets gräns och har svårt att ta sig
in. Mycket tyder på att denna gräns får en allt större betydelse för
hur ohälsan i olika befolkningsgrupper utvecklas. Att göra
arbetslivet större och mer inkluderande, särskilt i inträdesfasen,
framstår som den stora utmaningen framöver.
16
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Inledning
Under 1970-talet ökade kvinnors deltagande i arbetslivet markant
och fortsatte att växa under 1980-talet till en nivå där skillnaden i
förvärvsfrekvens mellan könen blev relativt liten. Detta var som
allra minst vid ingången till den ekonomiska krisen i början av
1990-talet. Expansionen av den offentliga sektorn (särskilt
välfärdstjänster) var en viktig förutsättning för kvinnornas intåg på
arbetsmarknaden. Den generation kvinnor som i unga år inledde
denna utveckling har under de senaste åren börjat nå
pensionsåldern. Under tiden har välfärdssektorn upphört att
expandera. Flera viktiga frågor uppstår i anslutning till denna
process.
Hur länge stannade kvinnorna i arbetslivet, och under vilka förhållanden? I vilken mån lyckades kvinnorna avancera till arbeten
med någorlunda goda villkor vad gäller innehåll, belastning och
belöning? Hur många lämnade arbetslivet i förtid? Vid vilka åldrar
lämnade kvinnor och män arbetsmarknaden, och hur påverkades
utträdesåldern av arbetsvillkor och hälsa under den förvärvsaktiva
perioden av livet?
Med hjälp av data från Levnadsnivåundersökningarna (LNU)
för perioden 1974 till 2010 beskriver vi i denna rapport kvinnors
och mäns livsförlopp under drygt tre decennier, och beskriver hur
deras levnadsförhållanden har utvecklats med avseende på arbete
och hälsa. Vi bygger på LNU:s panelansats, dvs. att samma
personer har medverkat i undersökningens olika omgångar. Vår
övergripande fråga handlar om hur arbetsvillkor och hälsotillstånd
samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer.
Under den period undersökningen omfattar har kraven i arbetslivet förändrats påtagligt. Sammansättningen av det s.k. utanförskapet är sannolikt annorlunda i dag än i går. Förr blev människor
fysiskt utslitna av kroppsligt krävande arbetsuppgifter, medan en
viktig drivkraft bakom det nutida utanförskapet är att många
personer har svårt att klara de mentala kraven i arbetslivet. Erfarna
personer som en gång förlorat sitt arbete kan ha fått ökade svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet, till följd av den uppdrivna
kravnivån.
För tre–fyra decennier sedan dominerades arbetsmarknaden av
lågkvalificerade jobb och lågutbildade individer. Cirka hälften av
alla jobb var sådana som inte krävde mer än grundskoleutbildning
eller motsvarande och som också innehades av personer utan annan
17
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
skolgång än den obligatoriska. År 2000 hade den andelen sjunkit
till en tiondel. Vid arbetslivets motsatta pol utgjorde andelen jobb
som krävde utbildning på gymnasienivå eller högre och utfördes av
personer på den utbildningsnivån drygt en fjärdedel av alla jobb på
1970-talet. Vid sekelskiftet hade den stigit till nästan 60 procent
och var då den klart största av de urskilda kategorierna. Fram till
2010 har dessa tendenser fortsatt (se vidare t.ex. le Grand m.fl.
2013).
Arbetslösheten steg kraftigt i början av 1990-talet, sjönk sedan
och etablerades så småningom på en nivå som låg klart över den
som rådde före 1990-talskrisen. Under finanskrisen 2008–2009
närmade sig arbetslösheten åter tvåsiffriga tal men slutade öka
under 2010. Andelen av befolkningen i arbetsför ålder som befinner sig utanför arbetskraften har ökat kraftigt sedan 1990-talets
början. Till skillnad från arbetslösheten föll den andel som står
utanför arbetskraften aldrig tillbaka efter 1990-talets ekonomiska
kris, utan bet sig fast på en hög nivå eller till och med fortsatte
stiga. Ökningstakten skilde sig starkt åt mellan utbildningsgrupper,
med en särskilt negativ utveckling för individer med enbart
obligatorisk skolgång, och bland dessa särskilt kvinnor.
På grundval av LNU har vi tidigare visat att andelen löntagare
med stressfyllt arbete (höga mentala krav men litet utrymme för
egna beslut) ökade markant under 1980- och 1990-talen (se t.ex. le
Grand m.fl. 2001). Ökningen av den negativa stressen har varit
koncentrerad till kvinnodominerade verksamheter (men inom
dessa skilde sig utvecklingen inte åt mellan kvinnor och män), särskilt inom välfärdstjänster (vård, omsorg och undervisning) och
detaljhandel.
Rapporten är upplagd på följande sätt. Först beskriver vi
kortfattat de data som de empiriska analyserna bygger på och hur
våra mått på arbetsförhållanden och hälsotillstånd är konstruerade.
Därefter övergår vi till att redovisa våra resultat, och börjar med att
beskriva hur arbetsliv och hälsa har utvecklats för den grupp
individer som vi kan följa allra längst, kvinnor och män födda
1946–54. därefter vidgas tidsperspektivet genom att beskriva hur
arbetets kvalitet och individers hälsa har utvecklats mellan perioder,
mellan kohorter och över ålder. Sambanden mellan jobbkvalitet och
hälsa analyseras så i ett särskilt avsnitt, där vi också undersöker hur
sambanden har förändrats mellan åren 1974 och 2010. Utträden
från arbetsmarknaden mellan 50 och 60 års ålder beskrivs i avsnittet
därpå, och vi studerar bl.a. hur betydelsen av hälsotillstånd och
18
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
jobbkvalitet för tidiga utträden har förändrats under senare
decennier. Vi följer vidare upp hälsan kring 60 års ålder för dem
som stannar i arbetslivet åtminstone fram till dess. I två avslutande
empiriska avsnitt fördjupar vi beskrivningen av könsskillnader i
utvecklingen av arbetsvillkor och ohälsa samt jämför ohälsans
omfattning bland individer med respektive utan arbete. Rapporten
avslutas med en kort diskussion och en utblick mot framtiden.
Data och variabelkonstruktioner
Alla empiriska beskrivningar och analyser i rapporten bygger på
Levnadsnivåundersökningarna (LNU). LNU genomfördes första
gången 1968 inom ramen för den dåvarande låginkomstutredningen. Sedan dess har LNU genomförts ytterligare fem gånger:
1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I den föreliggande
rapporten använder vi data från de fem senaste omgångarna, dvs.
från 1974 t.o.m. 2010. (Omgången 1968 utgår till följd av att vissa
för framställningen här centrala intervjufrågor var något
annorlunda utformade det året.)
LNU omfattar intervjuer via hembesök med ett slumpmässigt
urval av den vuxna befolkningen (18–75 år). Intervjuerna genomförs av Statistiska centralbyrån (SCB) på basis av ett standardiserat
formulär utformat av forskare inom levnadsnivåprojektet vid
Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet.
Formuläret omfattar frågor om en bred uppsättning levnadsförhållanden, t.ex. hälsotillstånd, arbetsvillkor och familjestruktur.
Urvalsstorleken vid varje tillfälle är cirka 6 000 individer. Andelen
svarande översteg 90 procent 1968 och har därefter gradvis sjunkit
från cirka 85 procent 1974 till cirka 70 procent 2010. Det ökande
bortfallet justeras genom att individerna i svarandegruppen ges
olika vikt i syfte att göra de intervjuades fördelning över centrala
bakgrundsvariabler som kön, ålder, boenderegion mm. likadan som
urvalets (och populationens).1
1
Det ökande bortfallet i LNU avviker inte från trenden i andra svenska intervjuundersökningar. Alla liknande datainsamlingar i Sverige under senare decennier liknar varandra i
detta avseende. Internationellt sett har bortfallet i svenska undersökningar tenderat att vara
relativt lågt och fortsätter att vara det. Bortfallsanalyser av olika slag brukar indikera att
träffsäkerheten i olika skattningar påverkas ganska lite av att bortfallet ökar, åtminstone om
skattningarna justeras med gängse vägningsmetoder. En vanlig metod vid bortfallsanalys är
att jämföra svaren på olika intervjufrågor mellan personer som svarar tidigt i en undersökningsomgång och personer som medverkar först efter en betydligt mer utdragen
kontaktprocess. Skillnader i svarsfördelning mellan dessa grupper av intervjuade brukar vara
små. Detta gäller även LNU.
19
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Särskilt viktigt för analyserna i den här rapporten är att LNU
har en paneldesign, dvs. samma individer ingår i urvalet vid alla tidpunkter (med uppdateringar baserade på ålder och migration så att
urvalet är representativt för befolkningen vid varje tillfälle). Det
innebär att vi kan följa hur levnadsförhållandena utvecklas för
enskilda individer, vilket är av stor betydelse för att förstå hur olika
typer av livsvillkor – t.ex. arbete och hälsa – hänger samman.
Det finns två huvudsakliga fördelar med LNU för att besvara
frågor om arbetslivskarriärer och hälsoutveckling. För det första
omfattar LNU mycket detaljerad information om arbetsförhållanden och hälsa. Jämfört med registerdata t.ex. är data i LNU
betydligt mer omfattande. Flera helt centrala faktorer saknas helt i
registerdata, därför att informationen i register är administrativ till
sitt upphov snarare än grundad på forskningsfrågor. Vad gäller
hälsotillstånd t.ex. registreras sjuklighet och besvär bara för de
individer som antingen söker vård eller sjukersättning, medan
LNU omfattar data om ohälsa för ett urval av samtliga individer
oberoende av deras kontakter med vårdgivare och myndigheter.
Den andra stora fördelen med LNU är det långa tidsperspektivet
som täcker hela eller stora delar av individers arbetsliv. Detta är en
stark komparativ fördel gentemot andra surveyundersökningar som
visserligen kan omfatta detaljrik information om såväl arbete som
hälsa men som endast täcker korta perioder av människors
arbetsliv. LNU är en av mycket få undersökningar i Sverige som
kombinerar detaljerade uppgifter om levnadsförhållanden, t.ex. om
arbete och hälsa, med ett långt tidsperspektiv på individnivå. Även
internationellt är LNU närmast unik i detta avseende.
Det finns även nackdelar med LNU. Den utan tvivel största
bristen är det relativt begränsade antal individer som intervjuats.
Detta innebär att möjligheterna att analysera förhållanden för
enskilda delgrupper är kraftigt beskurna. Det är på denna punkt
som registerdata har sin stora komparativa fördel, men för de
frågeställningar denna rapport söker besvara är detaljrikedomen i
informationen viktigare än antalet medverkande individer. I
eventuella uppföljningar av olika slag kan registerdata komma mer
till sin rätt, om avgränsade delproblem ska belysas. En annan
nackdel med LNU är att tidsavstånden mellan intervjuomgångarna
är relativt lång, sju till tio år. Kortare avstånd hade varit att föredra,
eftersom man då hade haft bättre grepp om hur ett antal faktorer
förändras under den tid som studeras (t.ex. angående tidsordning
mellan förändringar av olika typer av villkor). Givet den höga
20
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
kostnaden för datainsamling av LNU:s slag föreligger dock i
praktiken en avvägning mellan enskilda tidsavstånd och total
periodlängd, och för våra syften här – med tonvikt på långsiktig
utveckling under arbetslivet – är den totala periodlängden viktigast.
Angående avgränsning av den grupp respondenter som vi bygger den kommande beskrivningen av arbetslivsutveckling på har vi
tre inklusionskriterier: (a) deltagande vid minst två tillfällen; (b)
ålder mellan 20 och 64 vid varje tillfälle; samt (c) kontinuerligt deltagande, dvs. svar vid varje relevant (ålder 20–64) tillfälle utan
uppehåll (lucka i deltagandet). Totalt ger dessa kriterier en grupp
som omfattar 4 059 svarande individer. Det sammanlagda antalet
intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000.
Individerna är fördelade över sju olika panelkategorier beroende på
vilka omgångar av LNU de har deltagit i då de befunnit sig i det
relevanta åldersintervallet. De sju kategorierna beskrivs i tabell 1,
som visar de årgångar av LNU som respektive kategori medverkat
i, det födelseårsintervall kategorin omfattar, och antalet individer i
respektive kategori.
21
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
22
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Två typer av levnadsvillkor är centrala för beskrivningarna som
görs i rapporten, arbetsförhållanden och hälsotillstånd. Måtten på
dessa beskrivs kortfattat i det följande.
Hälsotillstånd mäts med hjälp av fyra summerande mått, i sin
tur baserade på ett antal indikatorer som mäter symtom på nedsatt
hälsa: (a) hjärt-kärl-sjuklighet (högt blodtryck, etc.); (b) värk (i
skuldror/axlar, rygg, höfter, etc.); (c) nedsatt mentalt välbefinnande (sömnproblem, depression, etc.); (d) nedsatt fysisk rörlighet
(svårt att gå i trappor, etc.). Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index, där vart och ett av de fyra måtten vägs på
grundval av dess samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet
dagar sjukfrånvaro från arbetet under de senaste 12 månaderna före
intervjun p.g.a. egen sjukdom. Indexvikterna estimeras för anställda
individer vid en tidpunkt (år 2000). Sedan används samma vikter
för alla individer, även ej anställda eller förvärvsarbetande, vid samtliga fem tidpunkter (1974 till 2010).
Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter som i sin
tur kan summeras till ett sammanfattande mått på vad vi kan kalla
jobbkvalitet. De tre komponenterna har valts ut därför att de alla
har signifikanta samband med graden av ohälsa (det sammanfattande måttet beskrivet i det föregående). Den första
komponenten är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med dess
utbildningskrav (antal år av utbildning efter grundskola som
behövs i respondentens arbete). Den andra komponenten är
arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft och krokiga eller vridna
arbetsställningar. Den tredje komponenten är negativ stress, dvs.
höga mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna
beslut. Av dessa tre komponenter har höga utbildningskrav ett
gynnsamt samband med hälsotillståndet, dvs. ju högre utbildningskrav, desto bättre hälsa, medan fysiska krav och negativ stress har
ogynnsamma samband med hälsa, dvs. ju högre fysiska krav och ju
mer negativ stress, desto sämre hälsa. De tre komponenterna
analyseras i det följande dels var för sig, dels genom en summering
till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet.
Komponenternas vikter i detta index beräknas på grundval av deras
samband med det totala hälsomått som beskrevs i det föregående.
Utbildningskrav och fysiska krav kan beskrivas för hela perioden
1974 till 2010, medan negativ stress kan beskrivas först fr.o.m. 1981
eftersom vissa relevanta data saknas för denna komponent i LNU
före dess.
23
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Måttet på total jobbkvalitet är starkt korrelerat med social klass:
då klass mäts med den socio-ekonomiska indelning som kallas SEI
uppgår korrelationen (Pearsons r) mellan jobbkvalitet och klass till
cirka 0,60. Men jobbkvalitet har ett högre samband med hälsotillstånd än vad social klass har (delvis till följd av konstruktion).
Givet jobbkvalitet är social klass inte signifikant relaterad till hälsoproblem.
Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974–2010 bland
individer födda 1946–1954
Vi tar vår utgångspunkt i kohorten födda 1946 till 1954, där vi kan
beskriva utvecklingen av arbetsförhållanden och hälsa under ett
helt arbetsliv, från 20 till 64 års ålder. I figur 1 visas hur hälsotillståndet förändrats under livet bland kvinnor och män i denna
kohort.2 (Längre fram i rapporten jämför vi utvecklingen av hälsa
och arbete i olika födelseårskohorter.)
25
20
15
kvinnor
10
män
5
24
2
31
41
50
60
Den lägsta åldern bland de individer figuren bygger på är 20 år och den högsta är 64 år, men
eftersom individerna grupperas för att förstärka det statistiska underlaget är den lägsta
genomsnittliga åldern 24 år (intervallet är 20–28 år) och den högsta är 60 år (med ett
intervall av 56–64 år). Detta gäller genomgående i den följande redovisningen.
24
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Kvinnor har en sämre hälsa än män vid alla de fem urskilda
åldrarna. Könsskillnaden är först i stort sett konstant från cirka 25
till 40 års ålder, ökar sedan tydligt mellan 40 och 50 års ålder, för
att därefter minska något mellan 50 och 60 års ålder. För att sätta
hälsans förändringar i relation till utvecklingen av arbetets karaktär
undersöker vi i det följande hur arbetsförhållanden av olika slag har
förändrats för dessa individer under samma period. (Könsskillnader
i familjestruktur hålls konstanta genom fokus på samboende med
barn.)
Vi börjar med arbetets omfattning. Figur 2 visar andelen heltidsarbetande (av samtliga förvärvsarbetande) vid olika åldrar bland
kvinnor och män. (Gränsen för heltidsarbete har satts till minst 35
timmars ordinarie arbetstid per vecka.)
1,00
,90
,80
,70
,60
,50
kvinnor
,40
män
,30
,20
,10
,00
24
31
41
50
60
Skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller förändringar av
arbetstidens omfattning under livet är dramatisk. Från cirka 25 till
30 års ålder, vilket för denna kohort sammanfaller med den typiska
tiden för första barnets födelse, sjunker andelen heltidsarbetande
från en stor majoritet (närmare fyra av fem förvärvsarbetande) ända
ner till en tredjedel. Därefter sker en viss uppgång mellan 30 och
40 års ålder men först efter 40 sker en återgång till den ursprungliga
25
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
nivån ungefär 20 procentenheter under männens. Männens andel i
heltidsarbete ligger däremot i stort sett konstant nära 100 procent
fram till 50-årsåldern. Mellan 50 och 60 års ålder sker så en nedgång
på cirka 10 procentenheter bland både kvinnor och män.
En viktig aspekt på karriärer i arbetslivet, inte minst avseende
löneutveckling, är att befordras till en chefsposition. Att kombinera arbetsledning med deltidsarbete är ofta svårt. Figur 3 visar hur
skillnaden mellan kvinnor och män i andelen med arbetsledande
uppgifter utvecklas under loppet av ett arbetsliv.
,50
,45
,40
,35
,30
,25
kvinnor
,20
män
,15
,10
,05
,00
24
31
41
50
60
I början av arbetslivet finns ingen skillnad mellan kvinnor och män
vad gäller andelen med arbetsledande uppgifter. Från 25 till 40 års
ålder uppstår så ett stort gap till kvinnors nackdel. Gapet minskar
därefter mellan 40 och 50 års ålder för att sedan vara i det närmaste
konstant mot arbetslivets slut.
Medan många kvinnor går ner till deltid i samband med barnens
ankomst fortsätter männen att arbeta heltid. Under samma tid i
livet är det betydligt vanligare att befordras till arbetsledande
uppgifter bland män än bland kvinnor. Det ligger nära till hands att
se en koppling mellan arbetstidens utveckling och möjligheterna till
befordran. Samspelet mellan familjeliv och arbetsliv är tydligt:
26
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
könsskillnader i fördelningen mellan hemarbete och förvärvsarbete
har antagligen stora återverkningar på könsojämlikhet i arbetslivets
belöningar.
Troligen påverkas även lönenivåns utveckling av detta samspel.
Figur 4 visar skillnader mellan kvinnors och mäns löneutveckling
under loppet av ett arbetsliv.
150
140
130
120
kvinnor
110
män
100
90
80
24
31
41
50
60
Liksom i fråga om hälsa har kvinnor genomgående ett underläge
gentemot män avseende lönenivå, och i likhet med ohälsogapet förändras lönegapets storlek påtagligt under arbetslivets gång. I lönens
fall är det åren mellan 30 och 40 som ser ut att vara avgörande, åtminstone för den kohort vi beskriver här, personer födda mellan
1946 och 1954. Det är den period då många kvinnor har arbetat
deltid under ett antal år och många män befordras till arbetsledande
ställning. Just denna fas i livet verkar vara central för könslönegapet; det är här gapet vidgas påtagligt, medan alla andra åldersperioder i arbetslivet snarare präglas av konstans eller viss utjämning. Mönstret illustrerar tydligt hur förhållandet mellan familj och
arbete till väsentlig del bestämmer jämställdhetens utveckling. Mot
27
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
denna bakgrund är det viktigt att analysera hur arbetstider och
löner har förändrats för yngre kohorter, en fråga vi strax ska belysa.
Innan dess beskriver vi hur kvaliteten i arbetet utvecklas över
livsförloppet. Som redan diskuterats (se avsnittet Data och variabelkonstruktioner) mäter vi arbetskvalitet med tre komponenter: (a)
jobbets kvalifikationsnivå (mätt med utbildningskrav), (b) fysisk
belastning och (c) negativ stress (höga mentala krav i kombination
med litet utrymme för egna beslut). Dessa tre komponenter har
valts ut och vägts med avseende på deras samvariation med hälsotillstånd: hälsa samvarierar positivt med kvalifikationsnivå och
negativt med fysisk belastning och stress.
Figur 4 visar hur den totala kvaliteten i arbetet (en sammanvägning av kvalifikationsnivå, fysisk belastning och stress) utvecklats från cirka 30 till 60 års ålder bland personer födda runt 1950
(1946–1954). (Den lägsta åldern, gruppen under 24 år, saknas i
figuren eftersom en av de tre komponenterna av jobbkvalitet,
negativ stress, ingår i Levnadsnivåundersökningarna först från och
med intervjutillfället 1981.
65
60
kvinnor
55
män
50
45
31
28
41
50
60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Totalt sett kan en tydligt stigande tendens skönjas i figuren, dvs.
arbetets genomsnittliga kvalitet har tenderat att förbättras över
livet för individer i denna kohort. Undantaget är den mellersta av
de tre urskilda episoderna, från cirka 40 till 50 års ålder, då
kvaliteten är i stort sett var konstant. Vad gäller skillnader mellan
kvinnor och män är jobbkvaliteten lika hög för båda könen i början
och i slutet av perioden mellan 30 och 60 års ålder, men kvinnorna
har en lägre kvalitet i sina jobb än vad män har vid både 40 och 50
års ålder. Förbättringen av jobbkvaliteten är således långsammare
för kvinnor än för män mellan 30 och 40 års ålder men snabbare för
kvinnor än för män mellan 50 och 60 års ålder.
Den angivna nivån vid de olika åldrarna är ett genomsnitt för
alla anställda individer vid respektive tidpunkt, med restriktionen
att alla personer som ingår i underlaget för beräkningarna är
förvärvsarbetande vid alla de tre mellersta intervjutillfällena (dvs.
vid 31, 40 och 50 års ålder). Eftersom antalet (och därmed andelen)
individer som är anställda skiljer sig åt mellan tidpunkterna, särskilt
mellan de tre mitt-tidpunkerna, å ena sidan, och den första
respektive sista tidpunkten, å andra sidan, sammanhänger en del av
jobbkvalitetens utveckling i figur 5 med förändringar av gruppens
sammansättning snarare än med förändringar för enskilda individer.
I allmänhet kan vi anta att jobbkvaliteten är något underskattad vid
den första tidpunkten (24 års ålder) och något överskattad vid den
sista tidpunkten (60 års ålder): individer med lång utbildning och
därmed sammanhängande högre genomsnittlig jobbkvalitet är
underrepresenterade bland de förvärvsaktiva i unga år (därför att de
då studerar) men överrepresenterade bland de äldsta förvärvsaktiva
(därför att de arbetar till relativt hög ålder beroende på bättre villkor vad gäller jobbkvalitet och hälsa och på att de har arbetat färre
år än andra i samma ålder till följd av sitt senare arbetslivsinträde).
Den relativa betydelsen av dessa två faktorer – förändringar på
individnivå och förändringar av gruppens sammansättning – för
den aggregerade utveckling som visas i figur 5 (och andra liknande
figurer i rapporten) är möjlig att beräkna, men av utrymmesskäl
gör vi inte det här. Vi kan nöja oss med att konstatera att den
aggregerade utvecklingen domineras av förändringar på individnivå
eftersom en klar majoritet av den urskilda gruppen förvärvsarbetar
vid samtliga tidpunkter. Betydelsen av skiftande sammansättning är
dock inte försumbar, och det är värt att hålla i minnet att de
förändringar av jobbkvaliteten under arbetslivet som redovisas i
huvudsak är en viss överskattning av positiva tendenser, åtminstone
29
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
i början och i slutet av arbetslivet. Längre fram i rapporten
analyserar vi arbetslivets senare del mer i detalj, och får då
anledning att återkomma till frågan om hur relativt tidiga utträden
från arbetslivet sammanhänger med jobbets kvalitet.
Det är av intresse att bryta ner måttet på jobbkvalitet i sina tre
delkomponenter för att särskilja utvecklingen med avseende på
olika sidor av arbetets karaktär. Figur 6 visar hur kvalifikationsnivån på arbetsuppgifterna förändras från 24 till 60 års ålder.
5,0
4,5
4,0
3,5
3,0
2,5
kvinnor
2,0
män
1,5
1,0
,5
,0
24
31
41
50
60
Över arbetslivet sker en kontinuerlig höjning av arbetsuppgifternas
genomsnittliga kvalifikationsnivå, såväl bland kvinnor som bland
män (men kom ihåg braskplappen angående förändringar i gruppens sammansättning som leder till en viss överskattning av förändringens storlek, särskilt i lägre och högre åldrar). Den genomsnittliga nivån bland kvinnor ligger något under männens under
hela åldersperioden utom alldeles mot slutet då gapet tenderar att
försvinna.
I figur 7 visas utvecklingen av fysiska jobbkrav under arbetslivet.
30
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
50
45
40
35
30
25
kvinnor
20
män
15
10
5
24
31
41
50
60
De fysiska jobbkraven under arbetslivet förändras klart långsammare än vad kvalifikationsnivån gör, men under vissa delar av
livsförloppet sker en tydlig nedgång i belastningens nivå. För
männen äger nedgången rum under arbetslivets första hälft, från
cirka 25 till 40 års ålder. För kvinnorna sker i stället först en viss
höjning av de fysiska kraven, och därefter en långsam sänkning som
ökar i hastighet mot slutet av arbetslivet (kanske delvis beroende på
en högre andel utträden från arbetsmarknaden bland individer med
fysiskt krävande jobb; vi återkommer som sagt till denna fråga
längre fram i rapporten).
Figur 8 visar utvecklingen av negativ stress från cirka 30 till
60 års ålder (den yngsta åldersgruppen är inte med i figuren pga. att
data om stress saknas från intervjutillfället 1974).
31
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,35
,30
,25
,20
kvinnor
,15
män
,10
,05
,00
31
41
50
60
Andelen med negativ stress (höga mentala krav i kombination med
låg grad av egen kontroll) i arbetet är klart högre under arbetslivets
senare del än i yngre åldrar bland individer födda kring 1950
(1946-54). Hela denna höjning av stressnivån skedde mellan cirka
40 och 50 års ålder, en åldersperiod som för personer i denna
kohort sammanfaller med 1990-talet och därmed med den stora
ekonomiska krisen 1992–93 och den efterföljande åtstramningen i
stora delar av arbetslivet med stigande arbetslöshet och uppdrivna
krav i många av de jobb som fanns kvar. Vid 1990-talets slut och
ingången i det nya seklet steg sjukskrivningstalen kraftigt, särskilt
bland kvinnor i den åldersgrupp vi fokuserar på här, dvs. de som
fyllde 50 cirka år 2000. Som synes är stressnivån genomgående klart
högre bland kvinnor än bland män, till stor del beroende på
arbetets art: det är framför allt i människoorienterat arbete (’people
jobs’), t.ex. välfärdstjänster som vård, omsorg och undervisning,
som den negativa stressen är utbredd (även om sådana jobb också
kännetecknas av många positiva egenskaper), och i dessa jobb är
kvinnor kraftigt överrepresenterade (se t.ex. le Grand m.fl. 2001).
Ökningen av andelen med stressfyllt arbete mellan 40 och 50 års
ålder, dvs. under 1990-talet för dessa individer, är också klart större
32
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
för kvinnor än för män även om försämringen är påtaglig för båda
könen. Mellan 50 och 60 års ålder, dvs. under det senaste decenniet
(00-talet), upphörde dock trenden mot ökad stress för denna
kohort, och övergick bland kvinnorna till en viss minskning. Återigen får vi dock påminna om att differentiella utträden från arbetslivet kan påverka de aggregerade andelar som redovisas i figuren.
Sammanfattningsvis kan vi karakterisera utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet för individer födda 1946–1954 på
följande sätt. För det första höjs arbetets kvalifikationsnivå
påtagligt och kontinuerligt. För det andra avtar de fysiska kraven,
för män mest i början av arbetslivet och för kvinnor mest under
arbetslivets senare del. För det tredje tilltar den negativa stressen,
och hela denna ökning är förlagd till perioden mellan 40 och 50 års
ålder (dvs. 1990-talet för denna kohort).
Vad gäller könsskillnader har kvinnorna nästan genomgående en
något lägre kvalifikationsnivå i arbetet, lägre fysiska krav men en
högre andel stressfyllt arbete. Utvecklingen under loppet av ett
arbetsliv är marginellt mer gynnsam för kvinnor än för män vad
gäller kvalifikationsnivå och fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män beträffande negativ stress.
Den sammantagna jobbkvaliteten, dvs. en sammanvägning av
arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå, steg
under arbetslivet för både kvinnor och män i denna kohort, utom
mellan 40 och 50 års ålder (sammanfallande med 1990-talet). Den
totala kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för
män i början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor
än för män under större delen av perioden däremellan (se figur 5).
Vi avslutar detta avsnitt med att undersöka hur hälsans utveckling under loppet av ett arbetsliv sammanhänger med arbetets
kvalitet. Analysen gäller sambandet mellan ohälsans förändring från
24 till 60 års ålder och arbetets genomsnittliga karaktär under tiden
däremellan, dvs. vid 31, 40 och 50 års ålder. Avsikten är att detta
samband ska kunna tolkas som åtminstone delvis kausalt, dvs. som
en effekt av arbete på hälsa. Grunden för den kausala tolkningen är
att utfallet avser förändring i hälsa mellan två tidpunkter (t1 och
t5) medan prediktorn avser arbetets karaktär vid tre mellanliggande
tidpunkter (t2, t3, t4).3 Avsikten med denna specifikation är (a) att
3
Ett alternativ hade varit att skatta sambandet mellan förändringar i hälsa och förändringar i
arbete (t.ex. med en s.k. ’fixed-effects’-modell; vi förkortar denna typ av modeller med F, för
förändring). Detta ser vi som ett sämre alternativ av flera skäl. För det första är det primära
syftet med en ren förändringsmodell att undersöka huruvida ett samband mellan två
variabler är kausalt eller ej snarare än att undersöka styrkan i sambandet. F-modeller bortser
33
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
minimera betydelsen av hälsogrundad selektionen av individer till
olika typer av arbetsförhållanden genom att hälsotillstånd i utgångsläget (t1) hålls konstant mellan individer, och (b) att minimera betydelsen av underliggande faktorer som påverkar både
hälsotillstånd och arbetsförhållanden genom (b1) att utfallet avser
förändring i ohälsa snarare än ohälsa vid en tidpunkt och (b2) att
arbetsförhållanden avser en tidsperiod (t2-t4) som föregår hälsoutvecklingens slutpunkt (t5). Resultaten visas i figur 9.
vanligen från de fall då värdet på de variabler vars inbördes samband ska prövas inte
förändras, men dessa fall är ofta många och kan vara av avgörande betydelse för utfallet.
Varaktigt (dvs. oförändrat) dåliga arbetsförhållanden kan t.ex. leda till en större försämring
av hälsan än arbetsförhållanden som först är bra och sedan dåliga. För det andra kan en Fmodell inte avgöra kausalitetens riktning om förändringarna i de variabler som undersöks är
observationsmässigt samtidiga (oavsett i vilken ordning de i realiteten har inträffat). Rent
allmänt kan man säga att F-modellen söker efterlikna en situation där en experimentgrupp
jämförs med en kontrollgrupp, så att kausala effekter kan urskiljas. Denna typ av modell är
naturlig att utgå ifrån om det är effekten av en specifik intervention som ska undersökas,
t.ex. användning av ett läkemedel eller tillämpning av en politisk åtgärd. Vår fråga här är dock
inte avgränsad på detta tydliga sätt. Det vi vill ta reda på är hur stor betydelse arbetets
karaktär har för ohälsans utveckling under loppet av ett helt (eller stora delar av ett)
arbetsliv. Denna fråga är bredare och mer svårbesvarad än den typ av problem som
undersöks i en strikt experimentsituation, även om beröringspunkter finns.
Analysmodellernas utformning skiljer sig därför åt. Notera att rena förändringsmodeller,
som kan kallas analytiska panelmodeller, är metodologiskt välutvecklade med en omfattande
praxis angående specifikation (se t.ex. Halaby 2004, Gangl 2010). Mer deskriptiva
panelmodeller av det slag som är mest relevant för denna rapports syften är betydligt mindre
utvecklade i forskningslitteraturen. Här finns ännu ingen etablerad metodik för hur
modellerna ska specificeras (men se t.ex. Bollen och Brand 2010 för en generalisering av
renodlade F-modeller).
34
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
1
0,9
0,8
0,7
0,6
alla
0,5
kvinnor
0,4
män
0,3
0,2
0,1
0
sjukdagar
procent
Not: Staplarna uttrycker sambandet mellan (a) genomsnittlig jobbkvalitet vid 31, 40 och 50 års ålder och (b)
hälsoförändring mellan 24 och 60 års ålder. Sambandets styrka avser ostandardiserade regressionskoefficienter
(B) av (a) på (b) vid konstanthållning för ålder (inom gruppen födda 1946–54) och kön (då kvinnor och män analyseras tillsammans). Staplarna vid ’sjukdagar’ avser B-koefficienten av (a) på (b) då (a) är jobbkvalitet längs en
skala 0 till 100 och (b) är (förändringen av) det skattade ohälsotalet (predicerat antal dagar med sjukfrånvaro utifrån antalet ohälsosymtom). Staplarna vid ’procent’ avser motsvarande B-koefficienter då både jobbkvalitet (a)
och ohälsa (b) logaritmerats, dvs. B uttrycker då elasticiteten mellan (a) och (b). Regressionsanalysen med logaritmerade värden omfattar endast individer med minst ett ohälsosymtom. Elasticiteten för kvinnor men inte för män
är högre om alla individer (dvs. även individer utan symtom) ingår i analysen.
Resultaten indikerar att sambandet mellan jobbkvalitet och ohälsa
är starkt, särskilt bland kvinnor men även bland män. Staplarna till
vänster i figuren (’sjukdagar’) avser ”effekten” av en enhets förändring av jobbkvalitet längs skalan 0 till 100 på mängden ohälsa
(mätt med det skattade antalet sjukdagar på basis av antalet symtom på sjuklighet). Denna effekt är ca 0,35 för kvinnor och män
tillsammans med en påtaglig skillnad mellan kvinnor (effekt drygt
0,50) och män (effekt knappt 0,25). Huruvida detta är en stark
effekt är svårt att avgöra enbart utifrån koefficientens storlek. Till
att börja med kan vi konstatera att effekten är statistiskt klart signifikant (detta framgår dock inte direkt av figuren), för kvinnor och
män tillsammans såväl som separat.4 Effekten är således större än
4
För kvinnor och män tillsammans är t-värdet 4,0, för kvinnor enbart är t=3,5 och för män
enbart är t=2,2. Koefficienten t beräknas som kvoten mellan B-koefficienten och dess
standardfel (standard error). Standardfelet anger precisionen i B, dvs. spridningen av
individuella variabelvärden kring den för alla individer gemensamma regressionslinjen. Allt
35
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
noll, men är den stark? Ett sätt att svara på den frågan är att
beräkna elasticiteten, som anger sambandet mellan två variabler
som båda logaritmerats, så att båda variablernas skalor uttrycks i
relativa (procentuella) termer. Enligt figur 9 är elasticiteten av
jobbkvalitet på hälsa bland kvinnor och män tillsammans cirka 0,5,
dvs. en procents höjning av jobbkvaliteten är förknippad med en
halv procents minskning av ohälsan (eller 10 procents höjd
jobbkvalitet är förknippad med 5 procents minskad ohälsa, osv.).
Att en förändring av jobbets kvalitet till så mycket som hälften
(elasticitet 0,5) ger utslag på ohälsans omfattning kan rimligen ses
som en stark effekt.5
Resultat, avsnitt 2: Utveckling av arbetets kvalitet
mellan perioder, mellan kohorter och över ålder
I det här avsnittet beskriver vi utvecklingen av arbetets kvalitet
under senare decennier. Förändringarna beskrivs längs två tidsdimensioner: (1) mellan perioder och (2) över ålder. I båda fallen
skiljer vi mellan de sju födelseårskohorterna. I tillägg till den totala
jobbkvaliteten redovisas dess tre delkomponenter (dvs. arbetets
kvalifikationsnivå, fysiska krav och negativ stress) separat.
Avslutningsvis ger vi en samlad bild av utvecklingen av total
jobbkvalitet samt dess tre komponenter för var och en av
födelseårskohorterna.
Som synes (se figur 10) har det skett en ganska dramatisk uppgång i arbetets genomsnittliga kvalifikationsnivå mellan perioderna.
Detta är också tydligt när vi fokuserar på utvecklingen över ålder
(figur 11). För varje ny kohort inleds karriären på en högre kvalifiannat lika är standardfelet större då regressionen bygger på små bastal, dvs. ett litet antal
observationer, och höga t-värden i motsvarande mån svåra att nå. Gränsen för en statistiskt
signifikant effekt på 95-procentsnivån är t=2,0 (eller mer exakt 1,96), där 95 procent anger
sannolikheten att effekten är skild från noll i populationen; på 99-procentsnivån är gränsvärdet t=2,6.
5
Notera dock att en elasticitet på 0,5 inte innebär att hälften av variationen i ohälsa förklaras
av jobbkvalitet. Den standardiserade regressionskoefficienten, beta, av jobbkvalitet på ohälsa
(i den modell som ligger till grund för resultaten i figur 9) är 0,21. Beta anger (den partiella)
korrelationen mellan de två variablerna (där partiell betyder givet värdet på, dvs. konstanthållet för, andra variabler i modellen, i detta fall ålder och kön). Annorlunda uttryckt anger
beta hur många standardavvikelsers förändring av den beroende variabeln (här ohälsa) som
en standardavvikelses förändring av den oberoende variabeln (här jobbkvalitet) är förknippad
med (givet övriga variabler i modellen). I detta fall är samvariationen mellan variablerna,
uttryckt som andel av den totala variationen i endera variabeln (R2), cirka 4 procent
(R2=0,212=0,04). Elasticiteten uttrycker alltså något annat än R2, men anger ändå sambandets styrka på ett generellt (skalfritt) sätt.
36
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
kationsnivå och utvecklingen därefter blir dessutom allt brantare
kohort för kohort.
50
45
40
f 1917-26
35
f 1927-35
30
f 1936-45
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
10
f 1962-71
5
f 1972-80
1974
1981
1991
2000
2010
50
45
40
f 1917-26
35
f 1927-35
30
f 1936-45
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
10
f 1962-71
5
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
37
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Utvecklingen av de fysiska kraven uppvisar en annan bild. Det
finns ingen tydlig tendens till förbättring mellan perioder (se figur
12), snarast tycks de fysiska kraven (med vissa undantag) ha varit i
stort sett konstanta över historisk tid under senare decennier. Däremot finns en utveckling över ålder (se figur 13), så att de fysiska
kraven är högst i unga år varefter de faller fram till medelåldern och
sedan inte förändras påtagligt. Bland de yngsta (cirka 24 års ålder)
skedde en klar uppgång i de upplevda fysiska kraven från 1974 till
1981, kanske delvis som en avspegling av en förändrad sammansättning av arbetskraften med en ökad andel arbetande i vården
(inte minst kvinnor). Från och med 1991 har sedan de fysiska
kraven fallit bland de yngsta.
50
45
40
f 1917-26
35
f 1927-35
30
f 1936-45
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
10
f 1962-71
5
f 1972-80
1974
38
1981
1991
2000
2010
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
50
45
40
f 1917-26
35
f 1927-35
30
f 1936-45
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
10
f 1962-71
5
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Angående negativ stress (höga psykiska krav i kombination med
litet utrymme för egna beslut) finns uppgifter endast från och med
1981. Därmed faller också den äldsta födelseårskohorten (födda
1917–1926) bort från redovisningen. Utvecklingen av negativ stress
liknar förändringarna av arbetets kvalifikationsnivå, med den
viktiga skillnaden att den tilltagande stressen är negativ för hälsan
medan kvalifikationsnivåns höjning är positiv. Från 1981 till 2010
har en tydlig ökning av den negativa stressen ägt rum (se figur 14),
från strax under 15 till drygt 25 procent av alla anställda. Under
loppet av ett arbetsliv (dvs. över ålder, se figur 15) blir stressfyllt
arbete vanligare, en tendens som har förstärkts mellan kohorterna.
Särskilt den yngsta kohorten (födda 1972–1980) har påbörjat sina
karriärer på en klart högre upplevd stressnivå än bland tidigare
kohorter.
39
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
50
45
40
f 1927-35
35
f 1936-45
30
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
f 1962-71
10
f 1972-80
5
1981
1991
2000
2010
50
45
40
f 1927-35
35
f 1936-45
30
25
f 1946-54
20
f 1955-61
15
f 1962-71
10
f 1972-80
5
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Hittills har vi sett att förändringarna av jobbkvalitetens tre komponenter uppvisar en splittrad bild: kvalifikationsnivån stiger klart
men det gör även den negativa stressen, medan de fysiska kraven
inte förändras så mycket. I figur 16 visas den sammantagna utvecklingen när de tre komponenterna har slagits samman till ett mått på
40
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
total jobbkvalitet. Som väntat utifrån den splittrade bilden av hur
de olika dimensionerna av arbetets kvalitet har förändrats har den
totala jobbkvalitetens nivå varit ganska stabil under senare decennier (se figur 16). Mellan kohorterna har dock vissa förändringar
skett. Individer födda 1946–1954 hade en något mer gynnsam
avslutning av sitt arbetsliv än tidigare kohorter men därutöver var
deras genomsnittliga jobbkvalitet snarlik individers födda 1927–
1945. Den därpå följande kohorten, födda 1955–1961, har dock
genomgående haft en lägre kvalitet i sina arbeten. Därefter vände
utvecklingen, så att de båda yngsta kohorterna (1960- och 1970talister) har inlett sina karriärer på en högre total kvalitetsnivå och
haft en bättre utveckling över ålder så långt vi hittills kan se.
65
60
f 1927-35
55
f 1936-45
f 1946-54
50
f 1955-61
45
f 1962-71
40
f 1972-80
35
1981
1991
2000
2010
41
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
65
60
f 1927-35
55
f 1936-45
f 1946-54
50
f 1955-61
45
f 1962-71
40
f 1972-80
35
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
I figurerna 18–23 visas för varje kohort den samlade utvecklingen
av total jobbkvalitet och av dess tre delkomponenter. Från och med
kohorten födda 1946–1954 finns ett tydligt mönster i hur arbetets
kvalitet tenderar att utvecklas under loppet av ett arbetsliv: jobbets
kvalifikationsnivå liksom den negativa stressen stiger medan de
fysiska kraven sjunker. Att denna tendens blir allt tydligare i takt
med att vi betraktar yngre kohorter (från figur 18–23) sammanhänger delvis med att förändringarna genomgående är störst i
arbetslivets tidigare skeden (och det är då vi observerar de yngre
men inte de äldre kohorterna). Men även därutöver tycks takten i
arbetslivets utveckling över ålder ha ökat mellan kohorterna.
42
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
60
50
40
tot kvalitet
30
fysiska krav
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 42
åld 51
åld 60
60
50
40
tot kvalitet
30
fysiska krav
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
43
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
60
50
40
tot kvalitet
fysiska krav
30
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
60
50
40
tot kvalitet
30
fysiska krav
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 24
44
åld 33
åld 42
åld 51
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
60
50
40
tot kvalitet
fysiska krav
30
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 24
åld 33
åld 42
60
50
40
tot kvalitet
fysiska krav
30
kvalif-nivå
20
neg stress
10
åld 24
åld 33
45
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Resultat, avsnitt 3: Utveckling av kvinnors ohälsa mellan
perioder, mellan kohorter och över ålder
I det här avsnittet beskriver vi hur ohälsan har utvecklats under
senare decennier längs olika tidsdimensioner: period, kohort och
ålder. Vi begränsar redovisningen till kvinnors situation och
återkommer till skillnader mellan kvinnor och män längre fram i
rapporten (se avsnittet Kohort-förändringar av skillnader i ohälsa
efter kön och arbetslivsdeltagande). Vidare redovisar vi utvecklingen
av den totala nivån på ohälsa samt förändringar av den psykiska
ohälsan, men särredovisar inte övriga slag av ohälsa; dessa ansluter
ganska nära till totalbilden.
I figur 24 visas utvecklingen av ohälsa mellan 1974 och 2010 för
olika födelseårskohorter. Den uppåtriktade lutningen av kurvorna
för de olika kohorterna avspeglar ohälsans ökning med stigande
ålder (denna tendens beskrivs mer fokuserat i figur 27). Men
kurvorna ligger inte parallellt med varandra utan uppvisar en förskjutning mot högre nivåer under senare perioder. Detta mönster
innebär att den totala ohälsan bland kvinnor har vuxit över historisk tid, åtminstone efter 1991. Sammantagen (som ett genomsnitt
bland kohorterna) var ohälsans nivå klart högre vid periodens slut
(2010) än vid dess början (1974).
35
30
f 1917-26
25
f 1927-35
20
f 1936-45
15
f 1946-54
f 1955-61
10
f 1962-71
5
f 1972-80
0
1974
46
1981
1991
2000
2010
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Tendensen till ökad ohälsa bland kvinnor under senare decennier
visas speglat på ett annat sätt i figur 25, där de olika kurvorna
indikerar de fem undersökningstidpunkterna med skillnader i
ohälsa mellan de sju födelseårskohorterna. Kurvorna har en
nedåtlutande form som igen avspeglar sambandet mellan ålder och
ohälsa: vid varje tidpunkt är kohorter med senare födelseår yngre
och därmed igenomsnitt friskare. Men liksom i figur 24 framgår att
kurvorna inte löper parallellt utan är förskjutna uppåt, i riktning
mot stigande ohälsa mellan perioderna (dvs. mellan undersökningsåren). Denna förskjutning består framför allt i en försämrad hälsa
bland yngre kvinnor, vilket framgår av att kurvornas startpunkter
ligger ganska nära varandra i nivå (dvs. i grad av ohälsa) medan
kurvornas slutpunkter ligger påtagligt högre under senare
undersökningsår. Kurvorna lutar därmed allt mindre, med
innebörden att skillnader i ohälsa mellan kvinnor i olika åldrar
minskat avsevärt mellan 1974 och 2010.
35
30
25
20
15
10
5
0
1974
1981
1991
2000
2010
I figur 26 utgörs de olika kurvorna av de fem åldersgrupperna, från
cirka 24 till cirka 60 års ålder. För var och en av åldersgrupperna
beskrivs förändringar i hälsa mellan olika födelseårskohorter. I
samtliga fall är utvecklingskurvan U-formad, vilket innebär att alla
ålderskategorier först haft en viss förbättring av hälsan (minskad
ohälsa) från äldre till yngre kohorter men därefter en försämring. I
47
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
högre åldrar, 51 och 60 års ålder, var den inledande förbättringen
större än den följande försämringen. I lägre åldrar är bilden den
motsatta, så att en liten inledande förbättring har följts av en större
försämring. Sammantaget innebär detta (som vi redan sett ur ett
annat perspektiv) att skillnader i ohälsa efter ålder har minskat
tydligt mellan 1974 och 2010, inte (främst) genom att äldres hälsa
har förbättrats utan genom att yngres hälsa har försämrats.
35
30
25
20
15
10
5
0
48
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Slutligen visas i figur 27 hur utvecklingen av ohälsa efter ålder förändrats mellan olika födelseårskohorter. Längst till höger i figuren
kan vi se hur mängden ohälsa i högre åldrar minskade mellan
kohorter från den relativt höga nivån bland kvinnor födda 1917–
1926 (mörkblå linje), via kvinnor födda 1927–1935 (röd linje) ner
till den lägsta nivån hittills som nåddes bland kvinnor födda 1936–
1945 (grön linje). Därefter vände utvecklingen till en ökning av
ohälsan. Bland kvinnor födda 1946–1954 (lila linje) ligger
ohälsotalet nästan genomgående högre än för kohorten närmast
före (födda 1936–1945, grön linje). För den därnäst följande
gruppen (födda 1955–1961, mellanblå linje) har hälsan vid nästan
alla åldrar ytterligare försämrats. Denna negativa utveckling har
fortsatt bland de yngsta kohorterna (se figurens vänstra del), så att
de allra yngsta (födda 1972–1980, ljusblå linje) har uppvisat den
högsta nivån av ohälsa (vid givna åldrar) av alla de kohorter vi
urskiljer.
35
30
f 1917-26
25
f 1927-35
20
f 1936-45
15
f 1946-54
f 1955-61
10
f 1962-71
5
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
I figurerna 28 till 31 visas motsvarande utveckling av psykiska
hälsoproblem. Beskrivningen avser liksom figurerna 24 till 27 kvinnors förhållanden (vi återkommer som sagt till könsskillnader i ett
senare avsnitt). I stora drag liknar tendenserna den totala ohälsans
utveckling, men det finns vissa skillnader som är värda att notera.
49
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Av figur 28 framgår att kvinnors psykiska hälsa försämrades särskilt påtagligt under 1990-talet, mellan 1991 och år 2000. Detta
gäller alla födelseårskohorter (med visst undantag för den vid
perioden äldsta gruppen), dvs. i stort sett oberoende av ålder.
Under det senaste decenniet har dock denna utveckling brutits, så
att försämringen av den psykiska hälsan upphörde för alla kohorter
som befunnit sig inom åldern 20–64 år under båda perioderna
(1991–2000 och 2000–2010). I tydlig kontrast till övriga kohorter
har psykiska hälsoproblem däremot blivit betydligt vanligare sedan
år 2000 bland de yngsta kvinnorna (födda 1972–1980). Nivån på
den psykiska ohälsan i denna grupp år 2010 var högre än den har
varit för någon annan åldersgrupp vid någon av tidpunkterna sedan
1974.
50
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
10
9
8
f 1917-26
7
f 1927-35
6
f 1936-45
5
f 1946-54
4
f 1955-61
3
2
f 1962-71
1
f 1972-80
0
1974
1981
1991
2000
2010
Angående den psykiska ohälsans nivå och fördelning sönderfaller
tidpunkterna i två grupper (se figur 29): 1974, 1981 och 1991 å ena
sidan; 2000 och 2010 å andra sidan. 1981 var det bästa året för den
psykiska hälsan, då även sambandet med ålder var mest systematiskt så att de yngre hade bättre psykisk hälsa än de äldre.
Ålderssambandet hade försvagats till nära noll år 2000 och vänts i
riktning 2010, så att de yngres psykiska ohälsa var större än andra
åldersgruppers. I takt med denna vridning av sambandet med ålder
ökade de psykiska problemen i omfattning. 1990-talet framstår
återigen som en vattendelare, men lägg märke till att en ökning av
de yngres psykiska ohälsa hade inletts redan före den ekonomiska
krisen 1992–93, om än i begränsad omfattning (jämför den gröna
med den röda linjen i figur 29, dvs. 1991 med 1981).
51
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
1974
1981
1991
2000
2010
I figur 30 indikerar var och en av kurvorna olika åldersgrupper,
mellan 24 och 60 år. Det blir här tydligt hur den psykiska ohälsans
nivå varit nära nog konstant i den äldsta åldersgruppen medan de
psykiska problemens utbredning i övriga åldersgrupper först
minskade något från 1974 till 1981, sedan stabiliserades eller (i den
yngsta åldergruppens fall) ökade något under 1980-talet, för att
efter 1991 öka påtagligt. Den sammantagna försämringen från och
med 1990-talet har varit allra störst i åldersgruppen strax över 30 år
och därnäst i den yngsta åldersgruppen (cirka 24 år).
52
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Till sist visas i figur 31 hur utvecklingen av kvinnors psykiska
ohälsa över livet (dvs. med stigande ålder) förändrats mellan olika
födelseårskohorter. Med ett fåtal undantag sker vanligen en
försämring av den psykiska hälsan med ökad ålder, men det
föreligger som vi sett ett tydligt samspel med period såtillvida att
åren mellan 1991 och 2000 var särskilt bekymmersamma i flera
födelsårskohorter (dvs. oavsett ålder). Tre av de fyra kraftigaste
försämringarna i figur 31 inträffade under 1990-talet (se den
orangea linjen vid 24–33 år, den mellanblå linjen vid 33–42 år och
den lila linjen vid 42–51 år) medan den fjärde ägde rum mellan 2000
och 2010 i den yngsta kohorten (se den ljusblå linjen vid 24-33 år).
Den sammantagna utvecklingen över kohorterna kan enklast
följas genom att först rikta blicken mot figurens högra del. Den
mörkblå linjen högst upp visar den psykiska ohälsans nivå vid 51
och 60 års ålder för den äldsta kohorten, kvinnor födda 1917–1926.
En klar förbättring skedde sedan till nästa kohort, födda 1927–1935
(se den röda linjen). Därefter stabiliserades utvecklingen, så att de
psykiska problemens omfattning var i stort sett lika stor i den
därnäst följande födelseårsgruppen (födda 1936–1945, grön linje).
Bland kvinnor födda 1946–1954, den grupp vi följt noggrant
tidigare i rapporten, var situationen gynnsam fram till drygt 40 års
ålder men försämrades under 1990-talet, fram till cirka 50 års ålder,
och stabiliserades därefter. Den lägsta nivån av psykisk ohälsa av
53
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
samtliga kategorier i figur 31 är i den yngsta åldern (cirka 24 år) i
kohorten födda 1955–1961; tidpunkten här är 1981 (se den
mellanblå linjen längst ner till vänster). Vid cirka 33 års ålder i
denna kohort (1991) hade nivån stigit till samma som den närmast
föregående kohorten (födda 1946–1954) hade i motsvarande ålder,
varefter en kraftig ökning av de psykiska problemen inträffar fram
till cirka 42 års ålder, en ökning som alltså sker under 1990-talet,
till en nivå som ligger påtagligt över den som rådde vid samma ålder
för den föregående kohorten. Därefter stabiliseras situationen.
Motsvarande utveckling skedde för kvinnor födda 1962–1971, dvs.
en kraftig ökning av den psykiska ohälsan under 1990-talet, från
cirka 24 till cirka 33 års ålder i deras fall, och sedan en utplaning
efter år 2000. Den avvikande gruppen under det senaste decenniet
är de yngsta kvinnorna, födda 1972–1980, som redan i utgångsläget
(cirka 24 års ålder, år 2000) låg klart över tidigare kohorters nivåer
av psykisk ohälsa i unga år och vars problem sedan ökade påtagligt
till 2010, dvs. vid cirka 33 års ålder (se den ljusblå linjen högst uppe
till vänster).
10
9
8
f 1917-26
7
f 1927-35
6
f 1936-45
5
f 1946-54
4
f 1955-61
3
2
f 1962-71
1
f 1972-80
0
åld 24
54
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Resultat, avsnitt 4: Förändringar från 1974 till 2010 av
sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa
Vi har tidigare i rapporten (se figur 9) analyserat sambandet mellan
jobbkvalitet och hälsoutveckling under livet (cirka 24–60 år) bland
kvinnor och män födda 1946–1954. I det här avsnittet studerar vi
förändringen av sambandets styrka från 1974 till 2010. Vi går då
tillväga på ett något annorlunda sätt än i den tidigare analysen.
Utvecklingen under hela åldersspannet 24 till 60 år har vi uppgifter
om endast för födelseårskohorten 1946–1954. En analys av förändringar över historisk tid måste därför göras med en snävare
avgränsning av det åldersspann som studeras. Vi vill dock behålla
samma logik bakom modellspecifikationen som tidigare, dvs. att
jobbkvalitet mäts vid en tidpunkt som ligger efter utgångsläget i
hälsotillstånd men före utfallet i hälsotillstånd. Jobbkvalitet mäts
därför vid en mellankommande tidpunkt (t2) medan ohälsa avser
förändring mellan en tidigare och en senare tidpunkt (t1 och t3).
För att maximera antalet observationer låter vi t1-t3 vara överlappande mellan de olika panelerna av födelseårskohorter. Totalt
kan vi skatta förändringar mellan tre uppsättningar av tre tidpunkter, varvid den första består av t1=1974, t2=1981 och
t3=1991, den andra av t1=1981, t2=1991 och t3=2000, och den
tredje av t1=1991, t2=2000 och t3=2010. Eftersom tre tidpunkter
ingår i varje modell utgår den äldsta och yngsta kohorten (födda
1917–26 respektive 1972–80) ur analysen här; för dessa har vi uppgifter om bara två tidpunkter. Åldersspannet avser för var och en av
de tre perioderna ett genomsnitt av hälsoförändringar från 24 till
42 år, från 33 till 51 år och från 42 till 60 år.
Resultaten visas i figur 32. Under perioden 1974 till 2010 har
sambandet mellan jobbkvalitet och hälsotillstånd tenderat att försvagas, särskilt under senare år. Utvecklingen skiljer sig något åt
mellan kvinnor och män. För kvinnor förstärktes först sambandet
något för att sedan försvagas medan sambandet bland männen har
blivit kontinuerligt svagare. Resultaten skiljer sig också något åt
beroende på vilken skala som används i skattningen av sambanden.
I absoluta tal (se staplarna vid sjukdagar) var sambandet mellan
jobbkvalitet och hälsa bland kvinnor inte lägre vid periodens slut än
i dess början men klart lägre vid periodens slut om relativa tal
används (se staplarna vid procent). Oavsett skala var dock sambandet bland kvinnor högst vid den mellersta av de tre tidpunkterna.
55
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
1
0,9
0,8
0,7
0,6
0,5
0,4
0,3
0,2
0,1
0
1974-1991
1981-2000
1991-2010
alla kvinnor män
sjukdagar
alla kvinnor män
procent
Not: Staplarna visar regressionskoefficienter (B) i modeller med förändring av ohälsa mellan t1 och t3
som utfall och jobbkvalitet vid t2 som prediktor, under konstanthållning för ålder (och kön i modeller för
’alla’). För förklaring av ’sjukdagar’ och ’procent’, se not till figur 9.
Resultat, avsnitt 5: Utträde från arbetsmarknaden från
50 till 60 års ålder efter hälsotillstånd och jobbkvalitet
under perioden1981–2010
Att lämna arbetsmarknaden före reguljär pensionsålder kan bero på
många olika förhållanden. Den viktigaste orsaken till förtida
utträde är troligen individens hälsotillstånd. Även jobbkvalitet i
olika avseenden kan antas spela en viktig roll för hur länge man
stannar i arbetslivet. Här ska vi undersöka betydelsen av dessa båda
faktorer – hälsotillstånd och jobbkvalitet – för sannolikheten att
lämna arbetsmarknaden mellan 50 och 60 års ålder. Andra faktorer
som kan antas inverka på benägenheten till tidigt utträde inkluderar
t.ex. ekonomiska resurser och familjeförhållanden, men vi bortser i
stort sett från dessa här.6 Den följande analysen omfattar tre övergångsperioder: utträde mellan 1981 och 1991, mellan 1991 och
2000, samt mellan 2000 och 2010. En viktig fråga är hur betydelsen
6
Konstanthållning av lönenivå och familjeform förändrar inte nämnvärt de samband som
redovisas nedan.
56
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
av hälsotillstånd och jobbkvalitet för arbetslivets längd har förändrats mellan dessa tre tidpunkter.
I figur 33 visas skillnader i sannolikhet att lämna arbetslivet
mellan 50 och 60 års ålder beroende på graden av ohälsa. Tre kategorier urskiljs: individer med god hälsa, svag hälsa och något däremellan. Grunden för denna indelning är det tidigare använda
måttet på predicerat antal sjukdagar utifrån antalet rapporterade
symtom på nedsatt hälsa av olika slag. Vid alla tre tidpunkterna
omfattar gruppen med svag hälsa cirka en tiondel av alla personer
(vid ungefär 50 års ålder), gruppen med god hälsa drygt hälften av
alla, och gruppen med medelgod hälsa cirka en tredjedel av alla.
Det framgår att graden av ohälsa vid den första tidpunkten
(cirka 50 års ålder) har ett starkt samband med sannolikheten att
lämna arbetslivet under de närmast följande tio åren (fram till cirka
60 års ålder). Vidare har en tydlig förstärkning av sambandet skett
mellan de två senaste tidpunkterna: under senare år har andelen
tidigt utträdande minskat påtagligt bland individer med god eller
medelgod hälsa men ökat något bland individer med svag hälsa.
Förändringen av sambandet över tiden syns ännu tydligare i
figur 34.
,60
,50
,40
god hälsa
,30
medel
svag hälsa
,20
,10
,00
1981--91
1991--00
2000--10
57
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991--00
2000--10
,20
,10
,00
god hälsa
medel
svag hälsa
Motsvarande beskrivning avseende betydelsen av jobbkvalitet för
utträde från arbetslivet ges i figurerna 35 och 36. (De tre kategorierna av jobbkvalitet omfattar ungefär en tredjedel av alla individer
vardera.) Här blir mönstret delvis annorlunda än för hälsotillståndets roll. Vid den första tidpunkten för utträde, mellan 1981
och 1991, syns en tydlig gradient, så att benägenheten att lämna
arbetslivet tidigt sjunker med stigande jobbkvalitet. Detta samband
har dock i stort sett eliminerats vid den andra tidpunkten, genom
att andelen avgångna minskar bland individer med låg jobbkvalitet
och ökar bland individer med hög kvalitet i arbetet. Vid den tredje
och sista tidpunkten är sambandet fortsatt svagt, efter att sannolikheten för utträde sjunkit i alla jobbkvalitetskategorier, och allra
mest i gruppen med lägst kvalitet.
58
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
låg jobbkvalitet
,30
medel
hög jobbkvalitet
,20
,10
,00
1981--91
1991--00
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991--00
2000--10
,20
,10
,00
låg jobbkvalitet
medel
hög jobbkvalitet
I början av perioden hade både hälsotillstånd och jobbkvalitet en
stor betydelse för sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid.
Därefter har hälsotillståndet tenderat att bli än viktigare för arbets-
59
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
livets längd medan jobbkvaliteten har förlorat i betydelse. Dessa
resultat bekräftas då hälsotillstånd, jobbkvalitet och utträde analyseras i en gemensam modell. Vid den första tidpunkten är både
hälsotillstånd och jobbkvalitet signifikant relaterade till utträde från
arbetsmarknaden, medan endast hälsotillstånd är det vid de två
senare tidpunkterna. Sambandet mellan ohälsa och utträde är klart
starkast vid den senaste tidpunkten (utträden 2000–2010).7
I figurerna 37 och 38 visas skillnader i utträde beroende på
hälsotillstånd inom gruppen med låg jobbkvalitet. Av figur 37
framgår klart att sambandet mellan ohälsa och utträde har förstärkts över tiden, särskilt mellan de två senaste övergångsperioderna. En viktig fråga är hur den ökade benägenheten att
stanna i arbetslivet bland personer med låg jobbkvalitet varierar
med graden av ohälsa. Är det så att individer med relativt dåliga
arbetsförhållanden i ökande utsträckning väljer att stanna i
arbetslivet trots en svag hälsa? Enligt figur 38 är svaret i huvudsak
nej. Bland individer med både låg jobbkvalitet och svag hälsa har
sannolikheten att lämna arbetslivet varit konstant mellan de två
senaste perioderna efter att ha sjunkit något dessförinnan. Den
ökade benägenheten att stanna i arbete bland individer med låg
jobbkvalitethar alltså varit tydligt koncentrerad till personer med
någorlunda god hälsa.
7
Regressionskoefficienten (B) av ohälsa på utträde (givet jobbkvalitet) har ett t-värde på 3,8
vid den första övergången (1981-91), därefter 3,6 (1991-2000) och till sist 6,0 (2000-10).
Motsvarande t-värden för effekterna (B) av jobbkvalitet på utträde (givet ohälsa) är 3,0
(1981-91), 0,0 (1991-2000) och 0,1 (2000-10). I dessa modeller är kön och ålder konstanthållna.
60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
god hälsa
,30
medel
svag hälsa
,20
,10
,00
1981--91
1991-2000
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
god hälsa
medel
svag hälsa
Figurerna 39 och 40 visar skillnader i utträde från arbetslivet
beroende på jobbkvalitet bland individer med svag hälsa. Figur 39
indikerar att sambandet mellan jobbkvalitet och utträde har blivit
61
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
något starkare mellan de två senaste övergångsperioderna. Figur 40
visar på ett tydligare sätt att sannolikheten att lämna arbetsmarknaden i förtid har minskat mer bland individer med medelgod
jobbkvalitet än bland personer med låg jobbkvalitet. (Kategorin
med hög jobbkvalitet ingår inte i figuren pga. att antalet respondenter som kombinerar svag hälsa och hög jobbkvalitet ger ett
otillräckligt underlag för tillförlitliga beräkningar.)
I Appendix redovisas ytterligare ett antal figurer där förändringar av sambanden mellan jobbkvalitet, hälsotillstånd och utträde
från arbetslivet åskådliggörs.
,60
,50
,40
låg jobbkvalitet
,30
medel
,20
,10
,00
1981--91
62
1991-2000
2000--10
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
låg jobbkvalitet
medel
Resultat, avsnitt 6: Uppföljning av hälsa vid ålder 60 för
dem som stannar i arbetslivet mellan 50 och 60 års
ålder; trend över tre tidpunkter
Vi har i det föregående kunnat iaktta att sambandet mellan jobbkvalitet och utträde från arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder har
minskat tydligt under senare decennier, och är sedan början av
1990-talet inte längre signifikant. Samtidigt har denna minskning av
sambandet varit relaterad till hälsa på ett gynnsamt sätt: nedgången
har varit koncentrerad till individer med ett någorlunda gott
hälsotillstånd vid den första tidpunkten (dvs. vid cirka 50 års ålder);
se figur 38.
Ytterligare en viktig fråga i anslutning till det avtagande – eller
rentav av upphörda – sambandet mellan arbetsförhållanden och förtida utträde är om hälsotillståndet tar skada av den ökade benägenheten att stanna i arbetslivet trots relativt dåliga villkor. Denna
fråga gäller inte graden av ohälsa i utgångsläget (50 års ålder), som
vi redan belyst i figurerna 37 till 40 (se även Appendix), utan
förändringen i ohälsa mellan de två tidpunkterna (50 och 60 års
ålder).
63
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Figur 41 visar förändringar från 1981–1991 till 2000–2010 av
sambandet mellan jobbkvalitet vid ålder 50 och förändring i ohälsa
mellan ålder 50 och 60 bland de individer som stannat i arbetslivet.
Om det vore så att den ökande benägenheten att stanna i arbete
trots relativt dåliga förhållanden har en skadlig inverkan på hälsan,
så borde sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland
stannarna ha ökat i styrka över tiden. Resultaten i figur 41 tyder
dock snarast på motsatsen.
Slutsatsen är att den avtagande samvariationen mellan jobbkvalitet och utträde som ägde rum från och med perioden 1991–
2000 inte tycks ha lett till en relativ försämring av hälsan för
individer med låg jobbkvalitet. Sambandet var rentav högre vid den
första övergångstidpunkten, 1981–91, än vid de senare tidpunkterna, dvs. sambandet med hälsoutveckling var högre då även sambandet med utträde var högre.
0,5
0,4
0,3
1981--91
1991-2000
0,2
2000--10
0,1
0
alla
kvinnor
män
Resultat, avsnitt 7: Förändringar över kohorter av
skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande
Vi har i ett tidigare avsnitt beskrivit utvecklingen av kvinnors hälsa
under senare decennier, och därvid funnit att sambandet mellan
ålder och ohälsa har blivit påtagligt svagare: yngre kvinnor har fått
64
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
allt sämre hälsa medan äldre kvinnors hälsa inte har förändrats så
mycket. Vad gäller psykiska besvär har sambandet med ålder rentav
vänt under de senaste åren, så att yngre kvinnor uppvisar fler
symtom på nedsatt mentalt välbefinnande än vad äldre kvinnor gör.
I det här avsnittet ska vi fördjupa beskrivningen av ohälsans
utveckling genom att göra två jämförelser, dels mellan kvinnor och
män, dels mellan individer med och utan ett förvärvsarbete. Vi
börjar med att jämföra ohälsans utveckling bland kvinnor med och
utan arbete i figurerna 42 och 43. Figurerna 44 och 45 visar hur
andelen utan förvärvsarbete bland kvinnor respektive män har
utvecklats under samma period.
70
60
f 1917-26
50
f 1927-35
40
f 1936-45
30
f 1946-54
20
f 1955-61
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
70
60
f 1917-26
50
f 1927-35
40
f 1936-45
30
f 1946-54
20
f 1955-61
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
65
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
0,5
f 1917-26
0,4
f 1927-35
0,3
f 1936-45
f 1946-54
0,2
f 1955-61
f 1962-71
0,1
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
0,5
f 1917-26
0,4
f 1927-35
0,3
f 1936-45
f 1946-54
0,2
f 1955-61
f 1962-71
0,1
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Som synes är utvecklingen av ohälsans omfattning mycket olikartad för kvinnor med respektive utan förvärvsarbete. Kvinnor utan
förvärvsarbete uppvisar mycket större försämringar av hälsan än
kvinnor med arbete. Enligt figur 42 har yngre (cirka 24 år)
förvärvsarbetande kvinnor fått allt sämre hälsa över de tre senaste
66
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
kohorterna, från och med kvinnor födda 1955–1961 till kvinnor
födda 1972–1980. Bland äldre (cirka 60 år) förvärvsarbetande
kvinnor har dock ingen påtaglig förändring av hälsotillståndet ägt
rum. Figur 43 visar motsvarande utveckling bland kvinnor utan
förvärvsarbete. Här får man en mycket tydlig bild av ökad ohälsa.
De tre äldsta kohorterna följer varandra ganska nära. Sedan sker en
klar ökning av ohälsa till mitten-kohorten (födda 1946–1954). En
viss förbättring sker så till kvinnor födda 1955–61, åtminstone i
deras yngre år (ålder 24 och 33). Därefter går ohälsan upp markant
i de två yngsta kohorterna. En 33-årig kvinna utan arbete 2010
(född 1962–1971) har en lika hög ohälsa som en 42-årig kvinna
hade i kohorterna födda 1946–1961 och som en 51-årig kvinna hade
i kohorterna födda 1917–1945. Den drastiska förändringen sker
mellan ålder 24 och 33 i kohorten födda 1962–1971, dvs. i båda
fallen mellan 1991 och 2000.
70
60
f 1917-26
50
f 1927-35
40
f 1936-45
30
f 1946-54
20
f 1955-61
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
67
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
70
60
f 1917-26
50
f 1927-35
40
f 1936-45
30
f 1946-54
20
f 1955-61
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Figur 46 visar utvecklingen av ohälsa bland män med förvärvsarbete. För yngre (cirka ålder 24) har en försämring skett över de
senaste tre kohorterna, men den är mindre än motsvarande försämring bland förvärvsarbetande kvinnor. För äldre (cirka 60 år)
män med arbete ägde en förbättring av hälsotillståndet rum mellan
de första två och de sista två kohorterna, men läget har varit konstant mellan de sistnämnda två.
Ohälsans utveckling bland män utan förvärvsarbete ser annorlunda ut än bland kvinnor utan arbete; se figur 47. Bland männen
skedde först en förbättring: jämför den mörkblå linjen högst upp
till höger i figuren med den röda och gröna linjen längre ner till
höger. Med undantag för de äldre (cirka ålder 60) fortsatte sedan
förbättringen av männens hälsa till nästa kohort, födda 1946–1954
(lila linje). Därefter inträdde en försämring, bland medelålders män
(42 och 51 år), till kohorten födda 1955–1961. Försämringen
inträdde mellan 33 och 42 års ålder för kohorten födda 1955–1961,
dvs. mellan 1991 och 2000. I den lägsta åldern (cirka 24 år) syns
sedan en viss ytterligare försämring i de två yngsta kohorterna, men
inte vid åldern därpå (cirka 33 år).
Sammanfattningsvis kan vi dra fem huvudsakliga slutsatser om
senare decenniers utveckling av ohälsa bland kvinnor och män med
och utan förvärvsarbete. För det första är skillnader i hälsa mellan
individer med och utan arbete mycket större än hälsoskillnader
mellan individer med olika typer av jobb. För det andra har hälso-
68
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
skillnaden över arbetslivsgränsen ökat sedan 1990-talet medan skillnaden i hälsa innanför arbetslivsgränsen i stället minskat. För det
tredje skiljer sig ohälsans förändringar tydligt efter ålder och kohort, så att yngre – vad gäller både ålder och kohort – har haft en
klart sämre utveckling än äldre. Detta gäller i synnerhet individer
utan arbete. För det fjärde finns stora skillnader mellan kvinnor
och män i hur ohälsan har utvecklats. Framför allt är försämringen
av hälsan bland yngre och individer utan arbete klart större bland
kvinnor än bland män. För det femte framstår 1990-talet som en
vattendelare i ohälsans utveckling. Det var av allt att döma genom
den djupa ekonomiska krisen 1992–1993 och den därmed sammanhängande kraftiga minskningen av efterfrågan på arbetskraft som
den dittills i huvudsak goda utvecklingen av befolkningens hälsa
bröts och förbyttes i ökad ohälsa. De dramatiskt minskade
möjligheterna att få och behålla ett förvärvsarbete tycks samvariera
med ökad ohälsa, särskilt bland yngre kvinnor. Hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut är dock inte uppenbart och
kräver en väsentligt utvidgad analys som vi inte har möjlighet att
utföra inom ramen för den föreliggande rapporten.
På basis av figurerna 44 och 45 ovan kan vi se att förändringarna
av andelen individer som står utanför arbetslivet har förändrats
mycket mer för kvinnor än för män under den studerade perioden.
Att andelen förvärvsarbetande steg betydligt mer för kvinnor under
periodens början är välkänt och utgör en väsentlig del av
bakgrunden till denna rapport. När efterfrågan på arbetskraft sjönk
i samband med 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten
först mest bland män, eftersom tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet som vanligt drabbades hårdast i nedgångens tidiga
skede (liksom vid den senaste krisen 2008–2009). Men kvinnornas
sysselsättning sjönk klart mer än männens på lite längre sikt, och
detta framgår tydligt av könsjämförelsen i figurerna 44 och 45,
åtminstone fram till den yngsta kohorten i beskrivningen (födda
1972–1980). Kanske är detta en viktig del av förklaringen till att
yngre kvinnors ohälsa har ökat betydligt mer än männens.
69
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Resultat, avsnitt 8: Förändringar över kohorter av
könsskillnader i arbetsvillkor
I ett tidigare avsnitt beskrev vi hur arbetets kvalitet har utvecklats
mellan 1974 och 2010, såväl totalt som i dess olika dimensioner:
utbildningskrav, fysiska krav och negativ stress. Både förändringar
över perioder och över ålder (dvs. över arbetslivet) redovisades. I
det här avsnittet tar vi upp skillnader mellan kvinnor och män i
jobbkvalitetets utveckling.
I figurerna 48 och 49 visas hur den totala jobbkvaliteten utvecklats över arbetslivet bland kvinnor respektive män i olika kohorter.
(Eftersom uppgifter om negativ stress, en av de tre komponenterna
av total jobbkvalitet, saknas för den första undersökningstidpunkten, 1974, börjar beskrivningen 1981 och därmed utgår den
äldsta kohorten, födda 1917–1926, från redovisningen här.)
70
65
60
f 1927-35
55
f 1936-45
50
f 1946-54
45
f 1955-61
40
f 1962-71
35
f 1972-80
30
åld 24
70
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
70
65
60
f 1927-35
55
f 1936-45
50
f 1946-54
45
f 1955-61
40
f 1962-71
35
f 1972-80
30
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Av figurerna framgår att den totala jobbkvaliteten tenderar att
förbättras med stigande ålder för både kvinnor och män, i en något
högre takt för männen, särskilt under tidiga faser av arbetslivet.
Vidare har vissa förändringar skett mellan kohorterna, och ser ut
att vara något större bland kvinnor. För kvinnorna steg först jobbkvaliteten mellan de tre äldsta kohorterna i figuren, från kvinnor
födda 1927–1935 till kvinnor födda 1946–1954. Därefter (födda
1955–1961) inträdde en viss försämring, åtminstone i lägre åldrar
(t.o.m. cirka 42 år), innan jobbkvaliteten höjdes markant i och med
kohorten födda 1962–1971. Den sistnämnda höjningen avspeglar
delvis det minskade antalet lågkvalificerade jobb, och hade därmed
baksidan att svårigheterna för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden ökade (som vi såg tidigare). I den yngsta kohorten
kvinnor ligger jobbkvaliteten ganska nära den närmast föregående;
de yngre börjar något lägre men rör sig snabbare uppåt. För
männen inleds perioden med en ökad jobbkvalitet mellan de två
äldsta kohorterna, därefter sker en viss försämring t.o.m. männen
födda 1955–1961, innan utvecklingen åter vänder uppåt, tydligast i
och med den yngsta kohorten (födda 1972–1980). Över lag är dock
förändringarna av männens jobbkvalitet mellan kohorter små, och
mindre än kvinnornas.
Utbildningskravens förändringar framgår av figurerna 50 och
51. Både bland kvinnor och män sker en tydlig uppgradering såväl
71
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
med stigande ålder som mellan kohorter, och starkast för kvinnor.
Över perioder närmar sig därmed kvinnorna snabbt männen i
jobbens kvalifikationsnivå, och har gått förbi vid det senaste tillfället, 2010 (jämför slutpunkterna mellan figurerna för de fyra
yngsta kohorterna).
5
f 1917-26
4
f 1927-35
3
f 1936-45
f 1946-54
2
f 1955-61
f 1962-71
1
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
5
f 1917-26
4
f 1927-35
3
f 1936-45
f 1946-54
2
f 1955-61
f 1962-71
1
f 1972-80
0
åld 24
72
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Hur fysiska krav i arbetet har utvecklats visas i figurerna 52 och 53.
Med stigande ålder tenderar de fysiska kraven att sjunka för både
kvinnor och män, men i ganska långsam takt. Bland yngre individer
är de fysiska kraven i genomsnitt högre för män än för kvinnor,
men könsskillnaden minskar med åldern och ligger nära noll bland
äldre. En vanlig föreställning är att de fysiska kraven i arbetet har
sjunkit successivt och markant över tiden under senare decennier,
men den bilden bekräftas inte av resultaten här. Mellan kohorter
har en ganska splittrad utveckling ägt rum, utan tydlig långsiktig
tendens. Bland kvinnor sjönk kraven något mellan de två äldsta
kohorterna, ökade sedan och nådde en toppnivå i kohorten födda
1955–1961 för att sedan sjunka igen. En liknande utveckling mellan
kohorter har skett bland männen, med den enda skillnaden att den
första nedgången i upplevda fysiska krav varade något längre innan
uppgången började, så att den hittills lägsta nivån nåddes med
kohorten födda 1936–1945.
60
50
f 1917-26
40
f 1927-35
f 1936-45
30
f 1946-54
f 1955-61
20
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
73
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
60
50
f 1917-26
40
f 1927-35
f 1936-45
30
f 1946-54
f 1955-61
20
f 1962-71
10
f 1972-80
0
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Den tredje och sista komponenten av jobbkvalitet är negativ stress,
dvs. höga mentala krav i arbetet kombinerade med ett litet utrymme för egna beslut. Denna typ av jobb är vanligast inom verksamheter där de dagliga uppgifterna består av arbete med människor,
t.ex. inom vård, omsorg, undervisning och personlig service. Därmed tenderar negativ stress i arbetet att vara mer utbredd bland
kvinnor än bland män.
Figurerna 54 och 55 visar hur förekomsten av negativ stress har
utvecklats under senare decennier. I detta fall redovisar vi utvecklingen efter kohort och period snarare än efter kohort och ålder,
eftersom stressnivån har förändrats betydligt mer mellan perioder
än vad den gör med stigande ålder. Bland kvinnor har som synes en
kraftig uppgång i negativ stress ägt rum, medan ökningen bland
män också är tydlig men mindre och inleddes senare.
74
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,40
,35
,30
f 1927-35
,25
f 1936-45
,20
f 1946-54
,15
f 1955-61
,10
f 1962-71
,05
f 1972-80
,00
1981
1991
2000
2010
,40
,35
,30
f 1927-35
,25
f 1936-45
,20
f 1946-54
,15
f 1955-61
,10
f 1962-71
,05
f 1972-80
,00
1981
1991
2000
2010
För kvinnor är det värt att notera att stressen inte generellt ökade
mest under 1990-talet (mellan 1991 och 2000). Uppgången under
de åren är störst bara för kohorten kvinnor födda 1946–1954,
medan andra kohorter i stället har större ökningar under 1980-talet
eller 2000-talet. För männen däremot steg den negativa stressen
75
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
under 1990-talet i alla kohorter efter att ha varit konstant eller
sjunkande åren dessförinnan. För flertalet kohorter bland männen
har sedan ökningen fortsatt under 2000-talet. Generellt är andelen
individer som har ett stressfyllt arbete klart högre bland kvinnor än
bland män. I den yngsta kohorten tycks dock stressen åtminstone
för tillfället ha slutat öka bland kvinnor men har fortsatt att öka
bland män.
Till sist i detta avsnitt undersöker vi hur könsskillnader i arbetstidens och lönens utveckling över livsförloppet har förändrats
mellan kohorter. Figur 56 visar hur andelarna kvinnor och män
som arbetar heltid (minst 35 timmar per vecka) har närmat sig
varandra betydligt under senare år. Det finns en tydlig tendens att
kvinnor i allt mindre utsträckning övergår till deltidsarbete under
övergången från ungdomstid till medelålder, dvs. under den period
i livet då familjebildning och barnafödande sker parallellt med
viktiga faser av utveckling i arbetslivet.
1,00
0,90
0,80
f 1946-54
0,70
f 1955-61
0,60
f 1962-71
0,50
f 1972-80
0,40
0,30
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
En central fråga är i vilken utsträckning denna tendens till utjämning mellan könen i arbetstider har inverkat på könslönegapets
storlek. Enligt figur 57 har löneskillnaden mellan kvinnor och män
i viss mån minskat mellan kohorter under senare år. Framför allt
minskade gapet mellan kohorterna födda 1955–1961 och 1962–
1971. Den yngsta kohorten, födda 1972–1980, har dock ännu inte
76
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
fortsatt på den vägen utan ligger hittills nära den närmast föregående. Möjligen har därmed det minskande gapet mellan kvinnors
och mäns arbetstider bidragit till ett minskat könslönegap, men det
är ännu för tidigt att säga huruvida denna tendens kan vidmakthållas och förstärkas framöver.
1,00
0,90
0,80
f 1946-54
0,70
f 1955-61
0,60
f 1962-71
0,50
f 1972-80
0,40
0,30
åld 24
åld 33
åld 42
åld 51
åld 60
Sammanfattningsvis är bilden av hur kvinnors och mäns villkor i
arbetslivet har utvecklats under senare decennier ganska splittrad,
med tendenser till såväl förbättringar som försämringar längs olika
dimensioner. Den tydligaste förbättringen gäller arbetets utbildningskrav. Både kvinnors och mäns arbeten har blivit påtagligt mer
kvalificerade, och utvecklingen har gått betydligt snabbare för kvinnor. Denna förändring är dock inte entydigt positiv eftersom det
krympande antalet enkla jobb (arbeten med låga utbildningskrav)
antagligen har bidragit till att försvåra ungdomars etablering i
arbetslivet. Den mest påtagliga försämringen av arbetsvillkoren, vid
sidan av den stigande andelen unga utan jobb, är den tilltagande
negativa stressen. Denna utveckling har särskilt påverkat kvinnors
arbeten, men även bland männen har stressen har ökat tydligt.
Arbetets fysiska krav, slutligen, har inte förändrats så mycket,
varken för kvinnor eller för män. Under de senaste åren finns dock
en viss tendens till sjunkande krav.
77
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Bland kvinnor kan vi skönja en begynnande polarisering. Kvinnor med arbete jobbar i ökande utsträckning heltid och med alltmer kvalificerade uppgifter och tenderar därmed att närma sig
männens lönenivåer. Trots en tilltagande utbredning av negativ
stress i arbetet, ökande arbetstider, och fortsatt ganska höga fysiska
krav, är de förvärvsarbetande kvinnornas hälsotillstånd relativt gott.
I tydlig kontrast till denna utveckling har villkoren försämrats påtagligt för kvinnor utan arbete, särskilt för de yngre. Gruppen ökar
i storlek och uppvisar en allt högre grad av ohälsa.
Slutord
Vi inledde beskrivningen av hur arbetsvillkor och hälsa har
utvecklats för kvinnor och män under senare decennier med att
följa individer födda åren kring 1950 under större delen av deras
vuxna liv, från mitten av 1970-talet då de var i 25-årsåldern och
ganska nya i arbetslivet ända till 2010 då de hade närmat sig
pensionsåldern och börjat lämna arbetsmarknaden. Då dessa
personer var unga var det ganska lätt att få ett arbete och detta
tycks ha bidragit till att livsförloppet därefter utvecklades på ett
relativt gynnsamt sätt för de flesta.
Under 1990-talet förändrades arbetsmarknaden dramatiskt
genom den djupa ekonomiska krisen under decenniets tidiga år. I
och med detta försvårades ungdomars inträde i arbetslivet avsevärt.
Trots att den akuta krisen begränsades till ett par år blev följdverkningarna stora och varaktiga för vissa grupper, däribland yngre
och lågutbildade. När den långsiktiga nedgången i antalet lågkvalificerade arbeten, som hade börjat påverka bl.a. ungdomars och lågutbildades arbetsmarknad redan före den ekonomiska krisen,
kombinerades med en kraftig nedgång i den generella efterfrågan på
arbetskraft blev den sammantagna effekten mycket stark.
Detta förlopp har sannolikt inverkat påtagligt negativt på hälsotillståndet bland individer i yngre kohorter. Men vi vet ännu ganska
lite om hur de specifika processerna ser ut. Ohälsan ökade särskilt
bland personer utan arbete från 1991 och framåt, men varför
särskilt bland kvinnor? Varför blev det värre att sakna arbete
fr.o.m. den perioden än tidigare? Efter 1991 sjönk efterfrågan på
arbetskraft dramatiskt. På ett sätt är det förvånande att hälsan
bland individer utan arbete försämras kraftigt när gruppen ökar i
storlek: dels minskar stigmat av att inte arbeta när fler är i samma
78
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
situation, dels borde hälsogenomsnittet i gruppen stiga när inflödet
av personer som tidigare (typiskt sett) hade arbete och därför i
genomsnitt bör ha haft relativt god hälsa (jämfört med dem som
inte kunnat arbeta av hälsoskäl). Men i stället tycks en kraftig försämring ha inträffat. Som vi redan påpekat är det dock långtifrån
uppenbart hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut. Dessa
frågor kräver en väsentligt utvidgad analys som vi inte har möjlighet att utföra inom ramen för den föreliggande rapporten.
Arbetsmarknadens utveckling under senare decennier tycks vara
på väg mot en polarisering mellan individer som förmår ta del av
positiva men krävande förändringar i arbetslivet och andra individer
som befinner sig utanför arbetslivets gräns och har svårt att ta sig
in. Mycket tyder på att denna gräns får en allt större betydelse för
hur ohälsan i olika befolkningsgrupper utvecklas. Att göra
arbetslivet större och mer inkluderande, särskilt i inträdesfasen,
framstår som den stora utmaningen framöver.
79
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
Referenser
Bollen, Kenneth A. och Jennie E. Brand. 2010. ”A general panel
model with random and fixed effects: A structural equations
approach.” Social Forces, 89: 1-34.
le Grand, Carl, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin. 2001. ”Har
jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet under tre
decennier.” Sid. 79–119 i Fritzell, J., M. Gähler och O.
Lundberg (red.) Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde,
SOU 2001:53. Stockholm: Fritzes.
le Grand, Carl, Ryszard Szulkin, Andrey Tibajev och Michael
Tåhlin. 2013. Vid arbetslivets gränser. Sysselsättning, matchning,
barriärer 1974-2010. Underlagsrapport nr. 12 till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se).
Gangl, Markus. 2010. “Causal inference in sociological research.”
Annual Review of Sociology, 36: 21–47.
Halaby, Charles N. 2004. “Panel models in sociological research:
Theory into practice.” Annual Review of Sociology, 30: 507-544.
80
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
APPENDIX
,60
,50
,40
god hälsa
,30
medel
svag hälsa
,20
,10
,00
1981--91
1991-2000
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
god hälsa
medel
svag hälsa
81
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
god hälsa
,30
medel
,20
,10
,00
1981--91
1991-2000
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
god hälsa
82
medel
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
låg jobbkvalitet
,30
medel
hög jobbkvalitet
,20
,10
,00
1981--91
1991-2000
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
låg jobbkvalitet
medel
hög jobbkvalitet
83
Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010
,60
,50
,40
låg jobbkvalitet
,30
medel
hög jobbkvalitet
,20
,10
,00
1981--91
1991-2000
2000--10
,60
,50
,40
1981--91
,30
1991-2000
2000--10
,20
,10
,00
låg jobbkvalitet
84
medel
hög jobbkvalitet