Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 – Jobbkvalitet, hälsoutveckling och arbetsmarknadsutträde Pensionsåldersutredningen (S 2011:05) Pensionsåldersutredningen 103 33 Stockholm Tfn 08-405 10 00 www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com Omslag: Elanders Sverige AB Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2013 Förord Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället. Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att bidra till utredningens arbete har ett antal rapporter beställts av forskare och experter. Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens arbete. Rapporten har författats av Michael Tåhlin, professor, Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Viktoria Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med rapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell granskning. Utredningsarbetet kan följas på www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com. Ingemar Eriksson, Särskild utredare Innehåll Rapportens huvudsakliga resultat .......................................... 7 Rapporten i sammandrag ...................................................... 9 Inledning .......................................................................... 17 Data och variabelkonstruktioner........................................... 19 Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974–2010 bland individer födda 1946–1954 ........................................ 24 Resultat, avsnitt 2: Utveckling av arbetets kvalitet mellan perioder, mellan kohorter och över ålder ....................... 36 Resultat, avsnitt 3: Utveckling av kvinnors ohälsa mellan perioder, mellan kohorter och över ålder ....................... 46 Resultat, avsnitt 4: Förändringar från 1974 till 2010 av sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa ...................... 55 Resultat, avsnitt 5: Utträde från arbetsmarknaden från 50 till 60 års ålder efter hälsotillstånd och jobbkvalitet under perioden 1981–2010 ........................................ 56 Resultat, avsnitt 6: Uppföljning av hälsa vid ålder 60 för dem som stannar i arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder; trend över tre tidpunkter .................................... 63 5 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Resultat, avsnitt 7: Förändringar över kohorter av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande .................... 64 Resultat, avsnitt 8: Förändringar över kohorter av könsskillnader i arbetsvillkor ........................................ 70 Slutord .............................................................................. 78 Referenser ......................................................................... 80 APPENDIX......................................................................... 81 6 Rapportens huvudsakliga resultat Rapporten bygger på analyser av longitudinella data från levnadsnivåundersökningarna (LNU) 1974 till 2010. Analyserna avser återkommande intervjuer om bl.a. arbetsförhållanden och hälsa med cirka 4 000 kvinnor och män i åldern 20–64 år, födda mellan 1917 och 1980. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under de 36 år som perioden omfattar. De huvudsakliga resultaten är följande: Under senare decennier har utträden från arbetsmarknaden före reguljär pensionsålder varit starkt anknutna till individers hälsotillstånd och fortsätter att vara så enligt de senast tillgängliga data. Tendensen är snarast en förstärkning av sambandet mellan de senaste mättillfällena. Hälsotillståndet i sin tur sammanhänger i hög grad med arbetets kvalitet. Kvalifikationsnivå, fysisk belastning och negativ stress är alla betydelsefulla för hälsan. Över tiden ser sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa ut att ha försvagats något. Givet hälsotillstånd har betydelsen av jobbkvalitet för sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid minskat. Efter övergången 1981-91 är nettosambandet (givet ohälsa) mellan jobbkvalitet och utträde svagt eller obefintligt. Att utträden inte längre är tydligt relaterade till jobbkvalitet givet ohälsa tycks inte ha haft negativa konsekvenser för hälsans utveckling. Sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland individer som stannar länge i arbetslivet har inte förstärkts utan snarare försvagats. Jobbkvaliteten tenderar att förbättras under loppet av ett arbetsliv, dvs. med stigande ålder, främst genom att arbetets kvalifikationsnivå stiger påtagligt och att den fysiska belastningen avtar något. Däremot tenderar den mentala stressnivån att stiga. Mellan perioder (över historisk tid) förändras jobbkvaliteten mindre än efter ålder. Arbetets kvalifikationsnivå stiger klart men de fysiska kraven är fortsatt höga och den negativa stressen tilltar. Hälsotillståndet har försämrats för yngre men inte förändrats påtagligt för äldre. Detta innebär att sambandet mellan ålder och ohälsa har försvagats. Detta gäller särskilt psykiska problem. Kvinnors förhållanden jämfört med mäns har förbättrats i flera avseenden. Kvinnors relativa arbetslivsdeltagande har ökat märkbart och fortsätter att göra så, t.ex. genom en markant ökad andel 7 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 heltidsarbetande. Detta ser ut att påtagligt reducera lönegapet mellan kvinnor och män. Hur skillnader i hälsa mellan kvinnor och män utvecklas är en mer öppen fråga. Ett allvarligt orostecken är att ohälsan har ökat bland unga, särskilt yngre kvinnor, och bland kvinnor utan arbete. 8 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Rapporten i sammandrag I rapporten ges en detaljerad beskrivning av hur kvinnors och mäns arbetsvillkor och hälsa har utvecklats under perioden 1974 till 2010. Den övergripande frågan är hur arbetsförhållanden och hälsotillstånd samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer. Analyserna bygger på data från Levnadsnivåundersökningarna (LNU). LNU genomfördes första gången 1968 och har sedan dess upprepats fem gånger: 1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I den föreliggande rapporten används data från de fem senaste omgångarna. LNU har en paneldesign, dvs. vi kan följa hur levnadsförhållandena utvecklas för enskilda individer, vilket är av stor betydelse för att förstå hur olika typer av livsvillkor – t.ex. arbete och hälsa – hänger samman med varandra. Intervjuer med drygt 4 000 kvinnor och män i åldern 20–64 år, födda mellan 1917 och 1980, ligger till grund för rapportens analyser. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under de 36 år (1974–2010) som perioden omfattar. Det sammanlagda antalet intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000. De medverkande individerna är fördelade över sju födelseårskohorter: 1917–1926, 1927–1935, 1936–1945, 1946–1954, 1955–1961, 1962– 1971 och 1972–1980. Den mellersta kohorten, personer födda 1946-54, har medverkat vid alla fem tillfällena, och kan därmed följas från cirka 24 till cirka 60 års ålder. Hälsotillstånd mäts i rapporten med hjälp av självrapporterade symtom på nedsatt hälsa längs fyra dimensioner: hjärt-kärlsjuklighet, värk, nedsatt mentalt välbefinnande samt nedsatt fysisk rörlighet. Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index, där var och en av de fyra symtomtyperna vägs på grundval av dess samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet dagar sjukfrånvaro från arbete under de senaste 12 månaderna. Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter, utvalda på grundval av deras samband med ohälsa. Den första komponenten (gynnsam för hälsan) är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med jobbets utbildningskrav. Den andra komponenten (ogynnsam för hälsan) är arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft, ensidiga arbetsrörelser och krokiga eller vridna arbetsställningar. Den tredje komponenten (ogynnsam för hälsan) är negativ stress, dvs. höga mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna beslut. 9 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 De tre komponenterna analyseras dels var för sig, dels genom en summering till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet. Rapportens redovisning av resultat inleds (se Resultat, avsnitt 1, figurerna 1 till 9) med en beskrivning av hur jobbkvalitet och hälsotillstånd har utvecklats över livsförloppet bland individer i den kohort som vi kan följa under längst tid, födda 1946–1954. Utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet (från cirka 24 till 60 års ålder) för dessa individer kan summeras på följande sätt. För det första höjdes arbetets kvalifikationsnivå påtagligt och kontinuerligt. För det andra avtog de fysiska kraven, för män mest i början av arbetslivet och för kvinnor mest under arbetslivets senare del. För det tredje tilltog den negativa stressen, och hela denna ökning skedde mellan cirka 40 och 50 års ålder, dvs. under 1990talet. Vad gäller könsskillnader inom denna kohort har kvinnorna nästan genomgående haft en något lägre kvalifikationsnivå i arbetet, lägre fysiska krav men en högre andel stressfyllt arbete. Utvecklingen under loppet av ett arbetsliv var marginellt mer gynnsam för kvinnor än för män vad gäller kvalifikationsnivå och fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män beträffande negativ stress. Den sammantagna jobbkvaliteten (dvs. en sammanvägning av arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå) steg under arbetslivet för både kvinnor och män födda 1946–1954, utom mellan 40 och 50 års ålder (under 1990-talet). Den totala kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för män i början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor än för män under större delen av perioden däremellan. Sambandet mellan jobbkvalitet och ohälsa har varit starkt i denna kohort, särskilt bland kvinnor men även bland män. En procents höjning av jobbkvaliteten var i genomsnitt förknippad med en halv procents minskning av ohälsan (eller 10 procents höjd jobbkvalitet var förknippad med 5 procents minskad ohälsa, osv.). Att en förändring av jobbets kvalitet till så mycket som hälften ger utslag på ohälsans omfattning kan ses som en stark effekt. Hälsotillståndets utveckling beror dock på många faktorer vid sidan av arbetets karaktär; av ohälsans totala förändring från cirka 24 till 60 års ålder tycks mindre än 5 procent vara knuten till jobbets genomsnittliga kvalitet under arbetslivet. I ett andra avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 2, figurerna 10 till 23) analyseras utvecklingen av arbetets kvalitet för alla sju 10 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 kohorterna. För kohorterna födda 1946–1954 eller senare finns ett tydligt mönster i hur arbetets kvalitet tenderar att utvecklas under loppet av ett arbetsliv: jobbets kvalifikationsnivå liksom den negativa stressen stiger medan de fysiska kraven sjunker. Den gemensamma totalbilden för kvinnor och män redovisas i resultatavsnitt 2 (figurerna 10 till 23) medan utvecklingen av kvinnors och mäns jobbkvalitet jämförs i rapportens avslutande resultatavsnitt (se Resultat, avsnitt 8, figurerna 48 till 57). Den totala jobbkvaliteten tenderar att förbättras med stigande ålder för både kvinnor och män, i en något högre takt för männen, särskilt under tidiga faser av arbetslivet. Vidare har vissa förändringar skett mellan kohorterna, och ser ut att vara något större bland kvinnor. För kvinnorna steg först jobbkvaliteten mellan de tre äldsta kohorterna, födda 1927–1935 till kvinnor födda 1946–1954. Därefter (födda 1955–1961) inträdde en viss försämring, åtminstone i lägre åldrar (t.o.m. cirka 42 år), innan jobbkvaliteten höjdes markant i och med kohorten födda 1962– 1971. Den sistnämnda höjningen avspeglar delvis det minskade antalet lågkvalificerade jobb, och hade därmed baksidan att svårigheterna för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden ökade. Både bland kvinnor och män sker en tydlig uppgradering av arbetets kvalifikationsnivå, såväl med stigande ålder som mellan kohorter, och starkast för kvinnor. Över perioder har kvinnorna därmed närmat sig männen vad gäller kvalifikationsnivå i arbetet, och har gått förbi vid det senaste tillfället, 2010. Med stigande ålder tenderar de fysiska kraven att sjunka för både kvinnor och män, men i ganska långsam takt. Bland yngre individer är de fysiska kraven i genomsnitt högre för män än för kvinnor, men könsskillnaden minskar med åldern och ligger nära noll bland äldre. En vanlig föreställning är att de fysiska kraven i arbetet har sjunkit successivt och markant över tiden under senare decennier, men den bilden bekräftas inte av resultaten här. Mellan kohorter har en ganska splittrad utveckling ägt rum, utan tydlig långsiktig tendens. Den sista aspekt av jobbkvalitet som beaktas i rapporten är negativ stress, dvs. höga mentala krav i arbetet kombinerade med ett litet utrymme för egna beslut. Denna typ av jobb är vanligast inom verksamheter där de dagliga uppgifterna består av arbete med människor, t.ex. inom vård, omsorg, undervisning och personlig service. Därmed tenderar negativ stress i arbetet att vara mer utbredd bland kvinnor än bland män. Stressnivån har förändrats 11 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 betydligt mer mellan perioder än vad den gör med stigande ålder. Bland kvinnor har en kraftig uppgång i negativ stress ägt rum, medan ökningen bland män också är tydlig men mindre och inleddes senare. För kvinnor är det värt att notera att stressen inte generellt ökade mest under 1990-talet (mellan 1991 och 2000). Uppgången under de åren är störst bara för kohorten kvinnor födda 1946–1954, medan andra kohorter i stället har större ökningar under 1980-talet eller 2000-talet. För männen däremot steg den negativa stressen under 1990-talet i alla kohorter efter att ha varit konstant eller sjunkande åren dessförinnan. För flertalet kohorter bland männen fortsatte sedan ökningen under 2000-talet. Generellt är andelen individer som har ett stressfyllt arbete klart högre bland kvinnor än bland män. I den yngsta kohorten tycks dock stressen åtminstone för tillfället ha slutat öka bland kvinnor men har fortsatt att öka bland män. Sammanfattningsvis är bilden av hur kvinnors och mäns villkor i arbetslivet har utvecklats under senare decennier ganska splittrad, med tendenser till såväl förbättringar som försämringar längs olika dimensioner. Den tydligaste förbättringen gäller arbetets utbildningskrav. Både kvinnors och mäns arbeten har blivit påtagligt mer kvalificerade, och utvecklingen har gått betydligt snabbare för kvinnor. Denna förändring är dock inte entydigt positiv eftersom det krympande antalet arbeten med låga utbildningskrav antagligen har bidragit till att försvåra ungdomars etablering i arbetslivet. Den mest påtagliga försämringen av arbetsvillkoren (vid sidan av den stigande andelen unga utan jobb) är den tilltagande negativa stressen. Denna utveckling har särskilt påverkat kvinnors arbeten, men även bland männen har stressen ökat tydligt. Arbetets fysiska krav, slutligen, har inte förändrats så mycket, varken för kvinnor eller för män. Under de senaste åren finns dock en viss tendens till sjunkande krav. I ett tredje avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 3, figurerna 24 till 31) analyseras hälsotillståndets utveckling bland kvinnor i de sju olika kohorterna. Kvinnornas hälsa har tenderat att försämras efter 1991. I genomsnitt bland alla kohorter var den totala ohälsans nivå bland kvinnor klart högre vid periodens slut (2010) än vid dess början (1974). Skillnader i ohälsa mellan kvinnor i olika åldrar har minskat avsevärt mellan 1974 och 2010, inte (främst) genom att de äldres hälsa har förbättrats utan genom att de yngres hälsa har försämrats. De allra yngsta kvinnorna (födda 1972–1980) har 12 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 uppvisat den högsta nivån av ohälsa (vid givna åldrar) av alla de kohorter vi urskiljer. Utvecklingen av psykiska hälsoproblem liknar tendenserna i den totala ohälsans förändring, men det finns vissa skillnader. Kvinnors psykiska hälsa försämrades särskilt påtagligt under 1990-talet, mellan 1991 och år 2000. Detta gäller i stort sett alla födelseårskohorter, dvs. närmast oberoende av ålder. Under det senaste decenniet (efter år 2000) har dock denna utveckling brutits, så att försämringen av den psykiska hälsan har upphört för flertalet kohorter. Psykiska hälsoproblem har dock blivit betydligt vanligare sedan år 2000 bland de yngsta kvinnorna (födda 1972–1980). Nivån på den psykiska ohälsan i denna grupp år 2010 var högre än den har varit för någon annan åldersgrupp vid någon av tidpunkterna sedan 1974. Angående den psykiska ohälsans nivå och fördelning sönderfaller de fem tidpunkterna i två grupper: 1974, 1981 och 1991 å ena sidan, 2000 och 2010 å andra sidan. 1981 var det bästa året för den psykiska hälsan, då även sambandet med ålder var mest systematiskt så att de yngre hade bättre psykisk hälsa än de äldre. Ålderssambandet hade försvagats till nära noll år 2000 och bytt riktning 2010, så att de yngres psykiska ohälsa var större än andra åldersgruppers. I takt med denna vridning av sambandet med ålder ökade de psykiska problemen i omfattning. 1990-talet framstår alltså som en vattendelare, men ökningen av de yngres psykiska ohälsa hade inletts redan före den ekonomiska krisen 1992–1993, om än i begränsad omfattning. Den sammantagna försämringen från och med 1990-talet har varit allra störst i åldersgruppen strax över 30 år och därnäst i den yngsta åldersgruppen (cirka 24 år). I det fjärde avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 4, figur 32) undersöks förändringar av sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling. Under perioden 1974 till 2010 har sambandet mellan jobbkvalitet och hälsotillstånd tenderat att försvagas, särskilt under senare år. Utvecklingen skiljer sig något åt mellan kvinnor och män. För kvinnor förstärktes först sambandet något för att sedan försvagas medan sambandet bland männen har blivit kontinuerligt svagare. Det femte avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 5, figurerna 33 till 40) visar att graden av ohälsa vid cirka 50 års ålder har ett starkt samband med sannolikheten att lämna arbetslivet under de närmast följande tio åren, dvs. fram till cirka 60 års ålder. Vidare har en tydlig förstärkning av sambandet mellan ohälsa och 13 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 utträde skett mellan de två senaste tidpunkterna: andelen tidigt utträdande har minskat påtagligt bland individer med god eller medelgod hälsa men ökat något bland individer med svag hälsa. Betydelsen av jobbkvalitet för utträde från arbetslivet har förändrats på ett annat sätt än betydelsen av hälsotillstånd. Mellan 1981 och 1991 var benägenheten att lämna arbetslivet tidigt klart förknippad med jobbets kvalitet: ju sämre arbete, desto tidigare utträde från arbetslivet. Detta samband hade dock i stort sett eliminerats vid den andra tidpunkten, utträde mellan 1991 och 2000, genom att andelen avgångna hade minskat bland individer med låg jobbkvalitet och ökat bland individer med hög kvalitet i arbetet. Vid den tredje och sista tidpunkten, utträde mellan 2000 och 2010, var sambandet fortsatt svagt, efter att sannolikheten för utträde hade sjunkit i alla jobbkategorier, och allra mest i gruppen med lägst jobbkvalitet. Under 1980-talet (1981–1991) var alltså både hälsotillstånd och jobbkvalitet signifikant relaterade till utträde från arbetsmarknaden, medan endast hälsotillstånd var det vid de två senare tidpunkterna, dvs. under 1990-talet och därefter. Sambandet mellan ohälsa och utträde var klart starkast vid den senaste tidpunkten (utträden 2000–2010). Har därmed individer med relativt dåliga arbetsförhållanden i ökande utsträckning valt att stanna i arbetslivet trots en svag hälsa? I huvudsak är svaret nej. Bland individer med låg jobbkvalitet har sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid varit i stort sett oförändrad bland individer med svag hälsa. Den ökade benägenheten att stanna i arbete bland personer med låg jobbkvalitet har alltså varit tydligt koncentrerad till personer med någorlunda god hälsa. Ett sjätte avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 6, figur 41) visar att den avtagande samvariationen mellan jobbkvalitet och utträde inte heller tycks ha lett till en relativ försämring av hälsan för individer med låg jobbkvalitet. Om det vore så att den ökande benägenheten att stanna i arbete trots relativt dåliga arbetsförhållanden har en skadlig inverkan på hälsan, så borde sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland stannarna ha ökat i styrka över tiden. Resultaten tyder dock snarast på motsatsen. Ett sjunde avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 7, figurerna 42 till 47) omfattar analyser av förändringar över kohorter av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande. Senare 14 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 decenniers utveckling av ohälsa bland kvinnor och män med och utan förvärvarbete kan sammanfattas på följande sätt. För det första är skillnader i hälsa mellan individer med och utan arbete mycket större än hälsoskillnader mellan individer med olika typer av jobb. För det andra har hälsoskillnaden över arbetslivsgränsen ökat sedan 1990-talet medan skillnaden i hälsa innanför arbetslivsgränsen i stället minskat. För det tredje skiljer sig ohälsans förändringar tydligt efter ålder och kohort, så att yngre – vad gäller både ålder och kohort – har haft en klart sämre utveckling än äldre. Detta gäller i synnerhet individer utan arbete. För det fjärde finns stora skillnader mellan kvinnor och män i hur ohälsan har utvecklats. Framför allt är försämringen av hälsan bland yngre och individer utan arbete klart större bland kvinnor än bland män. För det femte framstår 1990-talet som en vattendelare i ohälsans utveckling. Det var av allt att döma genom den djupa ekonomiska krisen 1992-93 och det därmed sammanhängande kraftiga fallet i efterfrågan på arbetskraft som den dittills i huvudsak goda utvecklingen av befolkningens hälsa bröts och förbyttes i ökad ohälsa. De dramatiskt minskade möjligheterna att få och behålla ett förvärvsarbete tycks samvariera med ökad ohälsa, särskilt bland yngre kvinnor. Hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut är dock inte uppenbart. Förändringarna av andelen individer som står utanför arbetslivet har varit mycket större för kvinnor än för män under den studerade perioden. Att andelen förvärvsarbetande steg betydligt mer för kvinnor under periodens början är välkänt och utgör en väsentlig del av bakgrunden till denna rapport. När efterfrågan på arbetskraft sjönk i samband med 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten först mest bland män, eftersom tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet som vanligt drabbades hårdast i nedgångens tidiga skede (liksom vid den senaste krisen 2008–2009). Men kvinnornas sysselsättning sjönk klart mer än männens på lite längre sikt, åtminstone fram till den yngsta kohorten i beskrivningen (födda 1972–1980). Kanske är detta en viktig del av förklaringen till att yngre kvinnors ohälsa har ökat betydligt mer än männens. Kvinnor med arbete jobbar i ökande utsträckning heltid och med alltmer kvalificerade uppgifter och tenderar därmed att närma sig männens lönenivåer. Trots en tilltagande utbredning av negativ stress i arbetet, ökande arbetstider, och fortsatt ganska höga fysiska krav, är de förvärvsarbetande kvinnornas hälsotillstånd relativt gott. I tydlig kontrast till denna utveckling har villkoren försämrats 15 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 påtagligt för kvinnor utan arbete, särskilt för de yngre. Gruppen ökar i storlek och uppvisar en allt högre grad av ohälsa. Arbetsmarknadens utveckling under senare decennier tycks vara på väg mot en polarisering mellan individer som förmår ta del av positiva men krävande förändringar i arbetslivet och andra individer som befinner sig utanför arbetslivets gräns och har svårt att ta sig in. Mycket tyder på att denna gräns får en allt större betydelse för hur ohälsan i olika befolkningsgrupper utvecklas. Att göra arbetslivet större och mer inkluderande, särskilt i inträdesfasen, framstår som den stora utmaningen framöver. 16 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Inledning Under 1970-talet ökade kvinnors deltagande i arbetslivet markant och fortsatte att växa under 1980-talet till en nivå där skillnaden i förvärvsfrekvens mellan könen blev relativt liten. Detta var som allra minst vid ingången till den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Expansionen av den offentliga sektorn (särskilt välfärdstjänster) var en viktig förutsättning för kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. Den generation kvinnor som i unga år inledde denna utveckling har under de senaste åren börjat nå pensionsåldern. Under tiden har välfärdssektorn upphört att expandera. Flera viktiga frågor uppstår i anslutning till denna process. Hur länge stannade kvinnorna i arbetslivet, och under vilka förhållanden? I vilken mån lyckades kvinnorna avancera till arbeten med någorlunda goda villkor vad gäller innehåll, belastning och belöning? Hur många lämnade arbetslivet i förtid? Vid vilka åldrar lämnade kvinnor och män arbetsmarknaden, och hur påverkades utträdesåldern av arbetsvillkor och hälsa under den förvärvsaktiva perioden av livet? Med hjälp av data från Levnadsnivåundersökningarna (LNU) för perioden 1974 till 2010 beskriver vi i denna rapport kvinnors och mäns livsförlopp under drygt tre decennier, och beskriver hur deras levnadsförhållanden har utvecklats med avseende på arbete och hälsa. Vi bygger på LNU:s panelansats, dvs. att samma personer har medverkat i undersökningens olika omgångar. Vår övergripande fråga handlar om hur arbetsvillkor och hälsotillstånd samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer. Under den period undersökningen omfattar har kraven i arbetslivet förändrats påtagligt. Sammansättningen av det s.k. utanförskapet är sannolikt annorlunda i dag än i går. Förr blev människor fysiskt utslitna av kroppsligt krävande arbetsuppgifter, medan en viktig drivkraft bakom det nutida utanförskapet är att många personer har svårt att klara de mentala kraven i arbetslivet. Erfarna personer som en gång förlorat sitt arbete kan ha fått ökade svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet, till följd av den uppdrivna kravnivån. För tre–fyra decennier sedan dominerades arbetsmarknaden av lågkvalificerade jobb och lågutbildade individer. Cirka hälften av alla jobb var sådana som inte krävde mer än grundskoleutbildning eller motsvarande och som också innehades av personer utan annan 17 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 skolgång än den obligatoriska. År 2000 hade den andelen sjunkit till en tiondel. Vid arbetslivets motsatta pol utgjorde andelen jobb som krävde utbildning på gymnasienivå eller högre och utfördes av personer på den utbildningsnivån drygt en fjärdedel av alla jobb på 1970-talet. Vid sekelskiftet hade den stigit till nästan 60 procent och var då den klart största av de urskilda kategorierna. Fram till 2010 har dessa tendenser fortsatt (se vidare t.ex. le Grand m.fl. 2013). Arbetslösheten steg kraftigt i början av 1990-talet, sjönk sedan och etablerades så småningom på en nivå som låg klart över den som rådde före 1990-talskrisen. Under finanskrisen 2008–2009 närmade sig arbetslösheten åter tvåsiffriga tal men slutade öka under 2010. Andelen av befolkningen i arbetsför ålder som befinner sig utanför arbetskraften har ökat kraftigt sedan 1990-talets början. Till skillnad från arbetslösheten föll den andel som står utanför arbetskraften aldrig tillbaka efter 1990-talets ekonomiska kris, utan bet sig fast på en hög nivå eller till och med fortsatte stiga. Ökningstakten skilde sig starkt åt mellan utbildningsgrupper, med en särskilt negativ utveckling för individer med enbart obligatorisk skolgång, och bland dessa särskilt kvinnor. På grundval av LNU har vi tidigare visat att andelen löntagare med stressfyllt arbete (höga mentala krav men litet utrymme för egna beslut) ökade markant under 1980- och 1990-talen (se t.ex. le Grand m.fl. 2001). Ökningen av den negativa stressen har varit koncentrerad till kvinnodominerade verksamheter (men inom dessa skilde sig utvecklingen inte åt mellan kvinnor och män), särskilt inom välfärdstjänster (vård, omsorg och undervisning) och detaljhandel. Rapporten är upplagd på följande sätt. Först beskriver vi kortfattat de data som de empiriska analyserna bygger på och hur våra mått på arbetsförhållanden och hälsotillstånd är konstruerade. Därefter övergår vi till att redovisa våra resultat, och börjar med att beskriva hur arbetsliv och hälsa har utvecklats för den grupp individer som vi kan följa allra längst, kvinnor och män födda 1946–54. därefter vidgas tidsperspektivet genom att beskriva hur arbetets kvalitet och individers hälsa har utvecklats mellan perioder, mellan kohorter och över ålder. Sambanden mellan jobbkvalitet och hälsa analyseras så i ett särskilt avsnitt, där vi också undersöker hur sambanden har förändrats mellan åren 1974 och 2010. Utträden från arbetsmarknaden mellan 50 och 60 års ålder beskrivs i avsnittet därpå, och vi studerar bl.a. hur betydelsen av hälsotillstånd och 18 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 jobbkvalitet för tidiga utträden har förändrats under senare decennier. Vi följer vidare upp hälsan kring 60 års ålder för dem som stannar i arbetslivet åtminstone fram till dess. I två avslutande empiriska avsnitt fördjupar vi beskrivningen av könsskillnader i utvecklingen av arbetsvillkor och ohälsa samt jämför ohälsans omfattning bland individer med respektive utan arbete. Rapporten avslutas med en kort diskussion och en utblick mot framtiden. Data och variabelkonstruktioner Alla empiriska beskrivningar och analyser i rapporten bygger på Levnadsnivåundersökningarna (LNU). LNU genomfördes första gången 1968 inom ramen för den dåvarande låginkomstutredningen. Sedan dess har LNU genomförts ytterligare fem gånger: 1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I den föreliggande rapporten använder vi data från de fem senaste omgångarna, dvs. från 1974 t.o.m. 2010. (Omgången 1968 utgår till följd av att vissa för framställningen här centrala intervjufrågor var något annorlunda utformade det året.) LNU omfattar intervjuer via hembesök med ett slumpmässigt urval av den vuxna befolkningen (18–75 år). Intervjuerna genomförs av Statistiska centralbyrån (SCB) på basis av ett standardiserat formulär utformat av forskare inom levnadsnivåprojektet vid Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Formuläret omfattar frågor om en bred uppsättning levnadsförhållanden, t.ex. hälsotillstånd, arbetsvillkor och familjestruktur. Urvalsstorleken vid varje tillfälle är cirka 6 000 individer. Andelen svarande översteg 90 procent 1968 och har därefter gradvis sjunkit från cirka 85 procent 1974 till cirka 70 procent 2010. Det ökande bortfallet justeras genom att individerna i svarandegruppen ges olika vikt i syfte att göra de intervjuades fördelning över centrala bakgrundsvariabler som kön, ålder, boenderegion mm. likadan som urvalets (och populationens).1 1 Det ökande bortfallet i LNU avviker inte från trenden i andra svenska intervjuundersökningar. Alla liknande datainsamlingar i Sverige under senare decennier liknar varandra i detta avseende. Internationellt sett har bortfallet i svenska undersökningar tenderat att vara relativt lågt och fortsätter att vara det. Bortfallsanalyser av olika slag brukar indikera att träffsäkerheten i olika skattningar påverkas ganska lite av att bortfallet ökar, åtminstone om skattningarna justeras med gängse vägningsmetoder. En vanlig metod vid bortfallsanalys är att jämföra svaren på olika intervjufrågor mellan personer som svarar tidigt i en undersökningsomgång och personer som medverkar först efter en betydligt mer utdragen kontaktprocess. Skillnader i svarsfördelning mellan dessa grupper av intervjuade brukar vara små. Detta gäller även LNU. 19 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Särskilt viktigt för analyserna i den här rapporten är att LNU har en paneldesign, dvs. samma individer ingår i urvalet vid alla tidpunkter (med uppdateringar baserade på ålder och migration så att urvalet är representativt för befolkningen vid varje tillfälle). Det innebär att vi kan följa hur levnadsförhållandena utvecklas för enskilda individer, vilket är av stor betydelse för att förstå hur olika typer av livsvillkor – t.ex. arbete och hälsa – hänger samman. Det finns två huvudsakliga fördelar med LNU för att besvara frågor om arbetslivskarriärer och hälsoutveckling. För det första omfattar LNU mycket detaljerad information om arbetsförhållanden och hälsa. Jämfört med registerdata t.ex. är data i LNU betydligt mer omfattande. Flera helt centrala faktorer saknas helt i registerdata, därför att informationen i register är administrativ till sitt upphov snarare än grundad på forskningsfrågor. Vad gäller hälsotillstånd t.ex. registreras sjuklighet och besvär bara för de individer som antingen söker vård eller sjukersättning, medan LNU omfattar data om ohälsa för ett urval av samtliga individer oberoende av deras kontakter med vårdgivare och myndigheter. Den andra stora fördelen med LNU är det långa tidsperspektivet som täcker hela eller stora delar av individers arbetsliv. Detta är en stark komparativ fördel gentemot andra surveyundersökningar som visserligen kan omfatta detaljrik information om såväl arbete som hälsa men som endast täcker korta perioder av människors arbetsliv. LNU är en av mycket få undersökningar i Sverige som kombinerar detaljerade uppgifter om levnadsförhållanden, t.ex. om arbete och hälsa, med ett långt tidsperspektiv på individnivå. Även internationellt är LNU närmast unik i detta avseende. Det finns även nackdelar med LNU. Den utan tvivel största bristen är det relativt begränsade antal individer som intervjuats. Detta innebär att möjligheterna att analysera förhållanden för enskilda delgrupper är kraftigt beskurna. Det är på denna punkt som registerdata har sin stora komparativa fördel, men för de frågeställningar denna rapport söker besvara är detaljrikedomen i informationen viktigare än antalet medverkande individer. I eventuella uppföljningar av olika slag kan registerdata komma mer till sin rätt, om avgränsade delproblem ska belysas. En annan nackdel med LNU är att tidsavstånden mellan intervjuomgångarna är relativt lång, sju till tio år. Kortare avstånd hade varit att föredra, eftersom man då hade haft bättre grepp om hur ett antal faktorer förändras under den tid som studeras (t.ex. angående tidsordning mellan förändringar av olika typer av villkor). Givet den höga 20 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 kostnaden för datainsamling av LNU:s slag föreligger dock i praktiken en avvägning mellan enskilda tidsavstånd och total periodlängd, och för våra syften här – med tonvikt på långsiktig utveckling under arbetslivet – är den totala periodlängden viktigast. Angående avgränsning av den grupp respondenter som vi bygger den kommande beskrivningen av arbetslivsutveckling på har vi tre inklusionskriterier: (a) deltagande vid minst två tillfällen; (b) ålder mellan 20 och 64 vid varje tillfälle; samt (c) kontinuerligt deltagande, dvs. svar vid varje relevant (ålder 20–64) tillfälle utan uppehåll (lucka i deltagandet). Totalt ger dessa kriterier en grupp som omfattar 4 059 svarande individer. Det sammanlagda antalet intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000. Individerna är fördelade över sju olika panelkategorier beroende på vilka omgångar av LNU de har deltagit i då de befunnit sig i det relevanta åldersintervallet. De sju kategorierna beskrivs i tabell 1, som visar de årgångar av LNU som respektive kategori medverkat i, det födelseårsintervall kategorin omfattar, och antalet individer i respektive kategori. 21 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 22 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Två typer av levnadsvillkor är centrala för beskrivningarna som görs i rapporten, arbetsförhållanden och hälsotillstånd. Måtten på dessa beskrivs kortfattat i det följande. Hälsotillstånd mäts med hjälp av fyra summerande mått, i sin tur baserade på ett antal indikatorer som mäter symtom på nedsatt hälsa: (a) hjärt-kärl-sjuklighet (högt blodtryck, etc.); (b) värk (i skuldror/axlar, rygg, höfter, etc.); (c) nedsatt mentalt välbefinnande (sömnproblem, depression, etc.); (d) nedsatt fysisk rörlighet (svårt att gå i trappor, etc.). Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index, där vart och ett av de fyra måtten vägs på grundval av dess samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet dagar sjukfrånvaro från arbetet under de senaste 12 månaderna före intervjun p.g.a. egen sjukdom. Indexvikterna estimeras för anställda individer vid en tidpunkt (år 2000). Sedan används samma vikter för alla individer, även ej anställda eller förvärvsarbetande, vid samtliga fem tidpunkter (1974 till 2010). Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter som i sin tur kan summeras till ett sammanfattande mått på vad vi kan kalla jobbkvalitet. De tre komponenterna har valts ut därför att de alla har signifikanta samband med graden av ohälsa (det sammanfattande måttet beskrivet i det föregående). Den första komponenten är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med dess utbildningskrav (antal år av utbildning efter grundskola som behövs i respondentens arbete). Den andra komponenten är arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft och krokiga eller vridna arbetsställningar. Den tredje komponenten är negativ stress, dvs. höga mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna beslut. Av dessa tre komponenter har höga utbildningskrav ett gynnsamt samband med hälsotillståndet, dvs. ju högre utbildningskrav, desto bättre hälsa, medan fysiska krav och negativ stress har ogynnsamma samband med hälsa, dvs. ju högre fysiska krav och ju mer negativ stress, desto sämre hälsa. De tre komponenterna analyseras i det följande dels var för sig, dels genom en summering till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet. Komponenternas vikter i detta index beräknas på grundval av deras samband med det totala hälsomått som beskrevs i det föregående. Utbildningskrav och fysiska krav kan beskrivas för hela perioden 1974 till 2010, medan negativ stress kan beskrivas först fr.o.m. 1981 eftersom vissa relevanta data saknas för denna komponent i LNU före dess. 23 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Måttet på total jobbkvalitet är starkt korrelerat med social klass: då klass mäts med den socio-ekonomiska indelning som kallas SEI uppgår korrelationen (Pearsons r) mellan jobbkvalitet och klass till cirka 0,60. Men jobbkvalitet har ett högre samband med hälsotillstånd än vad social klass har (delvis till följd av konstruktion). Givet jobbkvalitet är social klass inte signifikant relaterad till hälsoproblem. Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974–2010 bland individer födda 1946–1954 Vi tar vår utgångspunkt i kohorten födda 1946 till 1954, där vi kan beskriva utvecklingen av arbetsförhållanden och hälsa under ett helt arbetsliv, från 20 till 64 års ålder. I figur 1 visas hur hälsotillståndet förändrats under livet bland kvinnor och män i denna kohort.2 (Längre fram i rapporten jämför vi utvecklingen av hälsa och arbete i olika födelseårskohorter.) 25 20 15 kvinnor 10 män 5 24 2 31 41 50 60 Den lägsta åldern bland de individer figuren bygger på är 20 år och den högsta är 64 år, men eftersom individerna grupperas för att förstärka det statistiska underlaget är den lägsta genomsnittliga åldern 24 år (intervallet är 20–28 år) och den högsta är 60 år (med ett intervall av 56–64 år). Detta gäller genomgående i den följande redovisningen. 24 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Kvinnor har en sämre hälsa än män vid alla de fem urskilda åldrarna. Könsskillnaden är först i stort sett konstant från cirka 25 till 40 års ålder, ökar sedan tydligt mellan 40 och 50 års ålder, för att därefter minska något mellan 50 och 60 års ålder. För att sätta hälsans förändringar i relation till utvecklingen av arbetets karaktär undersöker vi i det följande hur arbetsförhållanden av olika slag har förändrats för dessa individer under samma period. (Könsskillnader i familjestruktur hålls konstanta genom fokus på samboende med barn.) Vi börjar med arbetets omfattning. Figur 2 visar andelen heltidsarbetande (av samtliga förvärvsarbetande) vid olika åldrar bland kvinnor och män. (Gränsen för heltidsarbete har satts till minst 35 timmars ordinarie arbetstid per vecka.) 1,00 ,90 ,80 ,70 ,60 ,50 kvinnor ,40 män ,30 ,20 ,10 ,00 24 31 41 50 60 Skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller förändringar av arbetstidens omfattning under livet är dramatisk. Från cirka 25 till 30 års ålder, vilket för denna kohort sammanfaller med den typiska tiden för första barnets födelse, sjunker andelen heltidsarbetande från en stor majoritet (närmare fyra av fem förvärvsarbetande) ända ner till en tredjedel. Därefter sker en viss uppgång mellan 30 och 40 års ålder men först efter 40 sker en återgång till den ursprungliga 25 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 nivån ungefär 20 procentenheter under männens. Männens andel i heltidsarbete ligger däremot i stort sett konstant nära 100 procent fram till 50-årsåldern. Mellan 50 och 60 års ålder sker så en nedgång på cirka 10 procentenheter bland både kvinnor och män. En viktig aspekt på karriärer i arbetslivet, inte minst avseende löneutveckling, är att befordras till en chefsposition. Att kombinera arbetsledning med deltidsarbete är ofta svårt. Figur 3 visar hur skillnaden mellan kvinnor och män i andelen med arbetsledande uppgifter utvecklas under loppet av ett arbetsliv. ,50 ,45 ,40 ,35 ,30 ,25 kvinnor ,20 män ,15 ,10 ,05 ,00 24 31 41 50 60 I början av arbetslivet finns ingen skillnad mellan kvinnor och män vad gäller andelen med arbetsledande uppgifter. Från 25 till 40 års ålder uppstår så ett stort gap till kvinnors nackdel. Gapet minskar därefter mellan 40 och 50 års ålder för att sedan vara i det närmaste konstant mot arbetslivets slut. Medan många kvinnor går ner till deltid i samband med barnens ankomst fortsätter männen att arbeta heltid. Under samma tid i livet är det betydligt vanligare att befordras till arbetsledande uppgifter bland män än bland kvinnor. Det ligger nära till hands att se en koppling mellan arbetstidens utveckling och möjligheterna till befordran. Samspelet mellan familjeliv och arbetsliv är tydligt: 26 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 könsskillnader i fördelningen mellan hemarbete och förvärvsarbete har antagligen stora återverkningar på könsojämlikhet i arbetslivets belöningar. Troligen påverkas även lönenivåns utveckling av detta samspel. Figur 4 visar skillnader mellan kvinnors och mäns löneutveckling under loppet av ett arbetsliv. 150 140 130 120 kvinnor 110 män 100 90 80 24 31 41 50 60 Liksom i fråga om hälsa har kvinnor genomgående ett underläge gentemot män avseende lönenivå, och i likhet med ohälsogapet förändras lönegapets storlek påtagligt under arbetslivets gång. I lönens fall är det åren mellan 30 och 40 som ser ut att vara avgörande, åtminstone för den kohort vi beskriver här, personer födda mellan 1946 och 1954. Det är den period då många kvinnor har arbetat deltid under ett antal år och många män befordras till arbetsledande ställning. Just denna fas i livet verkar vara central för könslönegapet; det är här gapet vidgas påtagligt, medan alla andra åldersperioder i arbetslivet snarare präglas av konstans eller viss utjämning. Mönstret illustrerar tydligt hur förhållandet mellan familj och arbete till väsentlig del bestämmer jämställdhetens utveckling. Mot 27 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 denna bakgrund är det viktigt att analysera hur arbetstider och löner har förändrats för yngre kohorter, en fråga vi strax ska belysa. Innan dess beskriver vi hur kvaliteten i arbetet utvecklas över livsförloppet. Som redan diskuterats (se avsnittet Data och variabelkonstruktioner) mäter vi arbetskvalitet med tre komponenter: (a) jobbets kvalifikationsnivå (mätt med utbildningskrav), (b) fysisk belastning och (c) negativ stress (höga mentala krav i kombination med litet utrymme för egna beslut). Dessa tre komponenter har valts ut och vägts med avseende på deras samvariation med hälsotillstånd: hälsa samvarierar positivt med kvalifikationsnivå och negativt med fysisk belastning och stress. Figur 4 visar hur den totala kvaliteten i arbetet (en sammanvägning av kvalifikationsnivå, fysisk belastning och stress) utvecklats från cirka 30 till 60 års ålder bland personer födda runt 1950 (1946–1954). (Den lägsta åldern, gruppen under 24 år, saknas i figuren eftersom en av de tre komponenterna av jobbkvalitet, negativ stress, ingår i Levnadsnivåundersökningarna först från och med intervjutillfället 1981. 65 60 kvinnor 55 män 50 45 31 28 41 50 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Totalt sett kan en tydligt stigande tendens skönjas i figuren, dvs. arbetets genomsnittliga kvalitet har tenderat att förbättras över livet för individer i denna kohort. Undantaget är den mellersta av de tre urskilda episoderna, från cirka 40 till 50 års ålder, då kvaliteten är i stort sett var konstant. Vad gäller skillnader mellan kvinnor och män är jobbkvaliteten lika hög för båda könen i början och i slutet av perioden mellan 30 och 60 års ålder, men kvinnorna har en lägre kvalitet i sina jobb än vad män har vid både 40 och 50 års ålder. Förbättringen av jobbkvaliteten är således långsammare för kvinnor än för män mellan 30 och 40 års ålder men snabbare för kvinnor än för män mellan 50 och 60 års ålder. Den angivna nivån vid de olika åldrarna är ett genomsnitt för alla anställda individer vid respektive tidpunkt, med restriktionen att alla personer som ingår i underlaget för beräkningarna är förvärvsarbetande vid alla de tre mellersta intervjutillfällena (dvs. vid 31, 40 och 50 års ålder). Eftersom antalet (och därmed andelen) individer som är anställda skiljer sig åt mellan tidpunkterna, särskilt mellan de tre mitt-tidpunkerna, å ena sidan, och den första respektive sista tidpunkten, å andra sidan, sammanhänger en del av jobbkvalitetens utveckling i figur 5 med förändringar av gruppens sammansättning snarare än med förändringar för enskilda individer. I allmänhet kan vi anta att jobbkvaliteten är något underskattad vid den första tidpunkten (24 års ålder) och något överskattad vid den sista tidpunkten (60 års ålder): individer med lång utbildning och därmed sammanhängande högre genomsnittlig jobbkvalitet är underrepresenterade bland de förvärvsaktiva i unga år (därför att de då studerar) men överrepresenterade bland de äldsta förvärvsaktiva (därför att de arbetar till relativt hög ålder beroende på bättre villkor vad gäller jobbkvalitet och hälsa och på att de har arbetat färre år än andra i samma ålder till följd av sitt senare arbetslivsinträde). Den relativa betydelsen av dessa två faktorer – förändringar på individnivå och förändringar av gruppens sammansättning – för den aggregerade utveckling som visas i figur 5 (och andra liknande figurer i rapporten) är möjlig att beräkna, men av utrymmesskäl gör vi inte det här. Vi kan nöja oss med att konstatera att den aggregerade utvecklingen domineras av förändringar på individnivå eftersom en klar majoritet av den urskilda gruppen förvärvsarbetar vid samtliga tidpunkter. Betydelsen av skiftande sammansättning är dock inte försumbar, och det är värt att hålla i minnet att de förändringar av jobbkvaliteten under arbetslivet som redovisas i huvudsak är en viss överskattning av positiva tendenser, åtminstone 29 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 i början och i slutet av arbetslivet. Längre fram i rapporten analyserar vi arbetslivets senare del mer i detalj, och får då anledning att återkomma till frågan om hur relativt tidiga utträden från arbetslivet sammanhänger med jobbets kvalitet. Det är av intresse att bryta ner måttet på jobbkvalitet i sina tre delkomponenter för att särskilja utvecklingen med avseende på olika sidor av arbetets karaktär. Figur 6 visar hur kvalifikationsnivån på arbetsuppgifterna förändras från 24 till 60 års ålder. 5,0 4,5 4,0 3,5 3,0 2,5 kvinnor 2,0 män 1,5 1,0 ,5 ,0 24 31 41 50 60 Över arbetslivet sker en kontinuerlig höjning av arbetsuppgifternas genomsnittliga kvalifikationsnivå, såväl bland kvinnor som bland män (men kom ihåg braskplappen angående förändringar i gruppens sammansättning som leder till en viss överskattning av förändringens storlek, särskilt i lägre och högre åldrar). Den genomsnittliga nivån bland kvinnor ligger något under männens under hela åldersperioden utom alldeles mot slutet då gapet tenderar att försvinna. I figur 7 visas utvecklingen av fysiska jobbkrav under arbetslivet. 30 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 50 45 40 35 30 25 kvinnor 20 män 15 10 5 24 31 41 50 60 De fysiska jobbkraven under arbetslivet förändras klart långsammare än vad kvalifikationsnivån gör, men under vissa delar av livsförloppet sker en tydlig nedgång i belastningens nivå. För männen äger nedgången rum under arbetslivets första hälft, från cirka 25 till 40 års ålder. För kvinnorna sker i stället först en viss höjning av de fysiska kraven, och därefter en långsam sänkning som ökar i hastighet mot slutet av arbetslivet (kanske delvis beroende på en högre andel utträden från arbetsmarknaden bland individer med fysiskt krävande jobb; vi återkommer som sagt till denna fråga längre fram i rapporten). Figur 8 visar utvecklingen av negativ stress från cirka 30 till 60 års ålder (den yngsta åldersgruppen är inte med i figuren pga. att data om stress saknas från intervjutillfället 1974). 31 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,35 ,30 ,25 ,20 kvinnor ,15 män ,10 ,05 ,00 31 41 50 60 Andelen med negativ stress (höga mentala krav i kombination med låg grad av egen kontroll) i arbetet är klart högre under arbetslivets senare del än i yngre åldrar bland individer födda kring 1950 (1946-54). Hela denna höjning av stressnivån skedde mellan cirka 40 och 50 års ålder, en åldersperiod som för personer i denna kohort sammanfaller med 1990-talet och därmed med den stora ekonomiska krisen 1992–93 och den efterföljande åtstramningen i stora delar av arbetslivet med stigande arbetslöshet och uppdrivna krav i många av de jobb som fanns kvar. Vid 1990-talets slut och ingången i det nya seklet steg sjukskrivningstalen kraftigt, särskilt bland kvinnor i den åldersgrupp vi fokuserar på här, dvs. de som fyllde 50 cirka år 2000. Som synes är stressnivån genomgående klart högre bland kvinnor än bland män, till stor del beroende på arbetets art: det är framför allt i människoorienterat arbete (’people jobs’), t.ex. välfärdstjänster som vård, omsorg och undervisning, som den negativa stressen är utbredd (även om sådana jobb också kännetecknas av många positiva egenskaper), och i dessa jobb är kvinnor kraftigt överrepresenterade (se t.ex. le Grand m.fl. 2001). Ökningen av andelen med stressfyllt arbete mellan 40 och 50 års ålder, dvs. under 1990-talet för dessa individer, är också klart större 32 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 för kvinnor än för män även om försämringen är påtaglig för båda könen. Mellan 50 och 60 års ålder, dvs. under det senaste decenniet (00-talet), upphörde dock trenden mot ökad stress för denna kohort, och övergick bland kvinnorna till en viss minskning. Återigen får vi dock påminna om att differentiella utträden från arbetslivet kan påverka de aggregerade andelar som redovisas i figuren. Sammanfattningsvis kan vi karakterisera utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet för individer födda 1946–1954 på följande sätt. För det första höjs arbetets kvalifikationsnivå påtagligt och kontinuerligt. För det andra avtar de fysiska kraven, för män mest i början av arbetslivet och för kvinnor mest under arbetslivets senare del. För det tredje tilltar den negativa stressen, och hela denna ökning är förlagd till perioden mellan 40 och 50 års ålder (dvs. 1990-talet för denna kohort). Vad gäller könsskillnader har kvinnorna nästan genomgående en något lägre kvalifikationsnivå i arbetet, lägre fysiska krav men en högre andel stressfyllt arbete. Utvecklingen under loppet av ett arbetsliv är marginellt mer gynnsam för kvinnor än för män vad gäller kvalifikationsnivå och fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män beträffande negativ stress. Den sammantagna jobbkvaliteten, dvs. en sammanvägning av arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå, steg under arbetslivet för både kvinnor och män i denna kohort, utom mellan 40 och 50 års ålder (sammanfallande med 1990-talet). Den totala kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för män i början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor än för män under större delen av perioden däremellan (se figur 5). Vi avslutar detta avsnitt med att undersöka hur hälsans utveckling under loppet av ett arbetsliv sammanhänger med arbetets kvalitet. Analysen gäller sambandet mellan ohälsans förändring från 24 till 60 års ålder och arbetets genomsnittliga karaktär under tiden däremellan, dvs. vid 31, 40 och 50 års ålder. Avsikten är att detta samband ska kunna tolkas som åtminstone delvis kausalt, dvs. som en effekt av arbete på hälsa. Grunden för den kausala tolkningen är att utfallet avser förändring i hälsa mellan två tidpunkter (t1 och t5) medan prediktorn avser arbetets karaktär vid tre mellanliggande tidpunkter (t2, t3, t4).3 Avsikten med denna specifikation är (a) att 3 Ett alternativ hade varit att skatta sambandet mellan förändringar i hälsa och förändringar i arbete (t.ex. med en s.k. ’fixed-effects’-modell; vi förkortar denna typ av modeller med F, för förändring). Detta ser vi som ett sämre alternativ av flera skäl. För det första är det primära syftet med en ren förändringsmodell att undersöka huruvida ett samband mellan två variabler är kausalt eller ej snarare än att undersöka styrkan i sambandet. F-modeller bortser 33 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 minimera betydelsen av hälsogrundad selektionen av individer till olika typer av arbetsförhållanden genom att hälsotillstånd i utgångsläget (t1) hålls konstant mellan individer, och (b) att minimera betydelsen av underliggande faktorer som påverkar både hälsotillstånd och arbetsförhållanden genom (b1) att utfallet avser förändring i ohälsa snarare än ohälsa vid en tidpunkt och (b2) att arbetsförhållanden avser en tidsperiod (t2-t4) som föregår hälsoutvecklingens slutpunkt (t5). Resultaten visas i figur 9. vanligen från de fall då värdet på de variabler vars inbördes samband ska prövas inte förändras, men dessa fall är ofta många och kan vara av avgörande betydelse för utfallet. Varaktigt (dvs. oförändrat) dåliga arbetsförhållanden kan t.ex. leda till en större försämring av hälsan än arbetsförhållanden som först är bra och sedan dåliga. För det andra kan en Fmodell inte avgöra kausalitetens riktning om förändringarna i de variabler som undersöks är observationsmässigt samtidiga (oavsett i vilken ordning de i realiteten har inträffat). Rent allmänt kan man säga att F-modellen söker efterlikna en situation där en experimentgrupp jämförs med en kontrollgrupp, så att kausala effekter kan urskiljas. Denna typ av modell är naturlig att utgå ifrån om det är effekten av en specifik intervention som ska undersökas, t.ex. användning av ett läkemedel eller tillämpning av en politisk åtgärd. Vår fråga här är dock inte avgränsad på detta tydliga sätt. Det vi vill ta reda på är hur stor betydelse arbetets karaktär har för ohälsans utveckling under loppet av ett helt (eller stora delar av ett) arbetsliv. Denna fråga är bredare och mer svårbesvarad än den typ av problem som undersöks i en strikt experimentsituation, även om beröringspunkter finns. Analysmodellernas utformning skiljer sig därför åt. Notera att rena förändringsmodeller, som kan kallas analytiska panelmodeller, är metodologiskt välutvecklade med en omfattande praxis angående specifikation (se t.ex. Halaby 2004, Gangl 2010). Mer deskriptiva panelmodeller av det slag som är mest relevant för denna rapports syften är betydligt mindre utvecklade i forskningslitteraturen. Här finns ännu ingen etablerad metodik för hur modellerna ska specificeras (men se t.ex. Bollen och Brand 2010 för en generalisering av renodlade F-modeller). 34 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 1 0,9 0,8 0,7 0,6 alla 0,5 kvinnor 0,4 män 0,3 0,2 0,1 0 sjukdagar procent Not: Staplarna uttrycker sambandet mellan (a) genomsnittlig jobbkvalitet vid 31, 40 och 50 års ålder och (b) hälsoförändring mellan 24 och 60 års ålder. Sambandets styrka avser ostandardiserade regressionskoefficienter (B) av (a) på (b) vid konstanthållning för ålder (inom gruppen födda 1946–54) och kön (då kvinnor och män analyseras tillsammans). Staplarna vid ’sjukdagar’ avser B-koefficienten av (a) på (b) då (a) är jobbkvalitet längs en skala 0 till 100 och (b) är (förändringen av) det skattade ohälsotalet (predicerat antal dagar med sjukfrånvaro utifrån antalet ohälsosymtom). Staplarna vid ’procent’ avser motsvarande B-koefficienter då både jobbkvalitet (a) och ohälsa (b) logaritmerats, dvs. B uttrycker då elasticiteten mellan (a) och (b). Regressionsanalysen med logaritmerade värden omfattar endast individer med minst ett ohälsosymtom. Elasticiteten för kvinnor men inte för män är högre om alla individer (dvs. även individer utan symtom) ingår i analysen. Resultaten indikerar att sambandet mellan jobbkvalitet och ohälsa är starkt, särskilt bland kvinnor men även bland män. Staplarna till vänster i figuren (’sjukdagar’) avser ”effekten” av en enhets förändring av jobbkvalitet längs skalan 0 till 100 på mängden ohälsa (mätt med det skattade antalet sjukdagar på basis av antalet symtom på sjuklighet). Denna effekt är ca 0,35 för kvinnor och män tillsammans med en påtaglig skillnad mellan kvinnor (effekt drygt 0,50) och män (effekt knappt 0,25). Huruvida detta är en stark effekt är svårt att avgöra enbart utifrån koefficientens storlek. Till att börja med kan vi konstatera att effekten är statistiskt klart signifikant (detta framgår dock inte direkt av figuren), för kvinnor och män tillsammans såväl som separat.4 Effekten är således större än 4 För kvinnor och män tillsammans är t-värdet 4,0, för kvinnor enbart är t=3,5 och för män enbart är t=2,2. Koefficienten t beräknas som kvoten mellan B-koefficienten och dess standardfel (standard error). Standardfelet anger precisionen i B, dvs. spridningen av individuella variabelvärden kring den för alla individer gemensamma regressionslinjen. Allt 35 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 noll, men är den stark? Ett sätt att svara på den frågan är att beräkna elasticiteten, som anger sambandet mellan två variabler som båda logaritmerats, så att båda variablernas skalor uttrycks i relativa (procentuella) termer. Enligt figur 9 är elasticiteten av jobbkvalitet på hälsa bland kvinnor och män tillsammans cirka 0,5, dvs. en procents höjning av jobbkvaliteten är förknippad med en halv procents minskning av ohälsan (eller 10 procents höjd jobbkvalitet är förknippad med 5 procents minskad ohälsa, osv.). Att en förändring av jobbets kvalitet till så mycket som hälften (elasticitet 0,5) ger utslag på ohälsans omfattning kan rimligen ses som en stark effekt.5 Resultat, avsnitt 2: Utveckling av arbetets kvalitet mellan perioder, mellan kohorter och över ålder I det här avsnittet beskriver vi utvecklingen av arbetets kvalitet under senare decennier. Förändringarna beskrivs längs två tidsdimensioner: (1) mellan perioder och (2) över ålder. I båda fallen skiljer vi mellan de sju födelseårskohorterna. I tillägg till den totala jobbkvaliteten redovisas dess tre delkomponenter (dvs. arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och negativ stress) separat. Avslutningsvis ger vi en samlad bild av utvecklingen av total jobbkvalitet samt dess tre komponenter för var och en av födelseårskohorterna. Som synes (se figur 10) har det skett en ganska dramatisk uppgång i arbetets genomsnittliga kvalifikationsnivå mellan perioderna. Detta är också tydligt när vi fokuserar på utvecklingen över ålder (figur 11). För varje ny kohort inleds karriären på en högre kvalifiannat lika är standardfelet större då regressionen bygger på små bastal, dvs. ett litet antal observationer, och höga t-värden i motsvarande mån svåra att nå. Gränsen för en statistiskt signifikant effekt på 95-procentsnivån är t=2,0 (eller mer exakt 1,96), där 95 procent anger sannolikheten att effekten är skild från noll i populationen; på 99-procentsnivån är gränsvärdet t=2,6. 5 Notera dock att en elasticitet på 0,5 inte innebär att hälften av variationen i ohälsa förklaras av jobbkvalitet. Den standardiserade regressionskoefficienten, beta, av jobbkvalitet på ohälsa (i den modell som ligger till grund för resultaten i figur 9) är 0,21. Beta anger (den partiella) korrelationen mellan de två variablerna (där partiell betyder givet värdet på, dvs. konstanthållet för, andra variabler i modellen, i detta fall ålder och kön). Annorlunda uttryckt anger beta hur många standardavvikelsers förändring av den beroende variabeln (här ohälsa) som en standardavvikelses förändring av den oberoende variabeln (här jobbkvalitet) är förknippad med (givet övriga variabler i modellen). I detta fall är samvariationen mellan variablerna, uttryckt som andel av den totala variationen i endera variabeln (R2), cirka 4 procent (R2=0,212=0,04). Elasticiteten uttrycker alltså något annat än R2, men anger ändå sambandets styrka på ett generellt (skalfritt) sätt. 36 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 kationsnivå och utvecklingen därefter blir dessutom allt brantare kohort för kohort. 50 45 40 f 1917-26 35 f 1927-35 30 f 1936-45 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 10 f 1962-71 5 f 1972-80 1974 1981 1991 2000 2010 50 45 40 f 1917-26 35 f 1927-35 30 f 1936-45 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 10 f 1962-71 5 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 37 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Utvecklingen av de fysiska kraven uppvisar en annan bild. Det finns ingen tydlig tendens till förbättring mellan perioder (se figur 12), snarast tycks de fysiska kraven (med vissa undantag) ha varit i stort sett konstanta över historisk tid under senare decennier. Däremot finns en utveckling över ålder (se figur 13), så att de fysiska kraven är högst i unga år varefter de faller fram till medelåldern och sedan inte förändras påtagligt. Bland de yngsta (cirka 24 års ålder) skedde en klar uppgång i de upplevda fysiska kraven från 1974 till 1981, kanske delvis som en avspegling av en förändrad sammansättning av arbetskraften med en ökad andel arbetande i vården (inte minst kvinnor). Från och med 1991 har sedan de fysiska kraven fallit bland de yngsta. 50 45 40 f 1917-26 35 f 1927-35 30 f 1936-45 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 10 f 1962-71 5 f 1972-80 1974 38 1981 1991 2000 2010 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 50 45 40 f 1917-26 35 f 1927-35 30 f 1936-45 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 10 f 1962-71 5 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Angående negativ stress (höga psykiska krav i kombination med litet utrymme för egna beslut) finns uppgifter endast från och med 1981. Därmed faller också den äldsta födelseårskohorten (födda 1917–1926) bort från redovisningen. Utvecklingen av negativ stress liknar förändringarna av arbetets kvalifikationsnivå, med den viktiga skillnaden att den tilltagande stressen är negativ för hälsan medan kvalifikationsnivåns höjning är positiv. Från 1981 till 2010 har en tydlig ökning av den negativa stressen ägt rum (se figur 14), från strax under 15 till drygt 25 procent av alla anställda. Under loppet av ett arbetsliv (dvs. över ålder, se figur 15) blir stressfyllt arbete vanligare, en tendens som har förstärkts mellan kohorterna. Särskilt den yngsta kohorten (födda 1972–1980) har påbörjat sina karriärer på en klart högre upplevd stressnivå än bland tidigare kohorter. 39 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 50 45 40 f 1927-35 35 f 1936-45 30 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 f 1962-71 10 f 1972-80 5 1981 1991 2000 2010 50 45 40 f 1927-35 35 f 1936-45 30 25 f 1946-54 20 f 1955-61 15 f 1962-71 10 f 1972-80 5 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Hittills har vi sett att förändringarna av jobbkvalitetens tre komponenter uppvisar en splittrad bild: kvalifikationsnivån stiger klart men det gör även den negativa stressen, medan de fysiska kraven inte förändras så mycket. I figur 16 visas den sammantagna utvecklingen när de tre komponenterna har slagits samman till ett mått på 40 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 total jobbkvalitet. Som väntat utifrån den splittrade bilden av hur de olika dimensionerna av arbetets kvalitet har förändrats har den totala jobbkvalitetens nivå varit ganska stabil under senare decennier (se figur 16). Mellan kohorterna har dock vissa förändringar skett. Individer födda 1946–1954 hade en något mer gynnsam avslutning av sitt arbetsliv än tidigare kohorter men därutöver var deras genomsnittliga jobbkvalitet snarlik individers födda 1927– 1945. Den därpå följande kohorten, födda 1955–1961, har dock genomgående haft en lägre kvalitet i sina arbeten. Därefter vände utvecklingen, så att de båda yngsta kohorterna (1960- och 1970talister) har inlett sina karriärer på en högre total kvalitetsnivå och haft en bättre utveckling över ålder så långt vi hittills kan se. 65 60 f 1927-35 55 f 1936-45 f 1946-54 50 f 1955-61 45 f 1962-71 40 f 1972-80 35 1981 1991 2000 2010 41 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 65 60 f 1927-35 55 f 1936-45 f 1946-54 50 f 1955-61 45 f 1962-71 40 f 1972-80 35 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 I figurerna 18–23 visas för varje kohort den samlade utvecklingen av total jobbkvalitet och av dess tre delkomponenter. Från och med kohorten födda 1946–1954 finns ett tydligt mönster i hur arbetets kvalitet tenderar att utvecklas under loppet av ett arbetsliv: jobbets kvalifikationsnivå liksom den negativa stressen stiger medan de fysiska kraven sjunker. Att denna tendens blir allt tydligare i takt med att vi betraktar yngre kohorter (från figur 18–23) sammanhänger delvis med att förändringarna genomgående är störst i arbetslivets tidigare skeden (och det är då vi observerar de yngre men inte de äldre kohorterna). Men även därutöver tycks takten i arbetslivets utveckling över ålder ha ökat mellan kohorterna. 42 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 60 50 40 tot kvalitet 30 fysiska krav kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 42 åld 51 åld 60 60 50 40 tot kvalitet 30 fysiska krav kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 43 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 60 50 40 tot kvalitet fysiska krav 30 kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 60 50 40 tot kvalitet 30 fysiska krav kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 24 44 åld 33 åld 42 åld 51 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 60 50 40 tot kvalitet fysiska krav 30 kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 24 åld 33 åld 42 60 50 40 tot kvalitet fysiska krav 30 kvalif-nivå 20 neg stress 10 åld 24 åld 33 45 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Resultat, avsnitt 3: Utveckling av kvinnors ohälsa mellan perioder, mellan kohorter och över ålder I det här avsnittet beskriver vi hur ohälsan har utvecklats under senare decennier längs olika tidsdimensioner: period, kohort och ålder. Vi begränsar redovisningen till kvinnors situation och återkommer till skillnader mellan kvinnor och män längre fram i rapporten (se avsnittet Kohort-förändringar av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande). Vidare redovisar vi utvecklingen av den totala nivån på ohälsa samt förändringar av den psykiska ohälsan, men särredovisar inte övriga slag av ohälsa; dessa ansluter ganska nära till totalbilden. I figur 24 visas utvecklingen av ohälsa mellan 1974 och 2010 för olika födelseårskohorter. Den uppåtriktade lutningen av kurvorna för de olika kohorterna avspeglar ohälsans ökning med stigande ålder (denna tendens beskrivs mer fokuserat i figur 27). Men kurvorna ligger inte parallellt med varandra utan uppvisar en förskjutning mot högre nivåer under senare perioder. Detta mönster innebär att den totala ohälsan bland kvinnor har vuxit över historisk tid, åtminstone efter 1991. Sammantagen (som ett genomsnitt bland kohorterna) var ohälsans nivå klart högre vid periodens slut (2010) än vid dess början (1974). 35 30 f 1917-26 25 f 1927-35 20 f 1936-45 15 f 1946-54 f 1955-61 10 f 1962-71 5 f 1972-80 0 1974 46 1981 1991 2000 2010 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Tendensen till ökad ohälsa bland kvinnor under senare decennier visas speglat på ett annat sätt i figur 25, där de olika kurvorna indikerar de fem undersökningstidpunkterna med skillnader i ohälsa mellan de sju födelseårskohorterna. Kurvorna har en nedåtlutande form som igen avspeglar sambandet mellan ålder och ohälsa: vid varje tidpunkt är kohorter med senare födelseår yngre och därmed igenomsnitt friskare. Men liksom i figur 24 framgår att kurvorna inte löper parallellt utan är förskjutna uppåt, i riktning mot stigande ohälsa mellan perioderna (dvs. mellan undersökningsåren). Denna förskjutning består framför allt i en försämrad hälsa bland yngre kvinnor, vilket framgår av att kurvornas startpunkter ligger ganska nära varandra i nivå (dvs. i grad av ohälsa) medan kurvornas slutpunkter ligger påtagligt högre under senare undersökningsår. Kurvorna lutar därmed allt mindre, med innebörden att skillnader i ohälsa mellan kvinnor i olika åldrar minskat avsevärt mellan 1974 och 2010. 35 30 25 20 15 10 5 0 1974 1981 1991 2000 2010 I figur 26 utgörs de olika kurvorna av de fem åldersgrupperna, från cirka 24 till cirka 60 års ålder. För var och en av åldersgrupperna beskrivs förändringar i hälsa mellan olika födelseårskohorter. I samtliga fall är utvecklingskurvan U-formad, vilket innebär att alla ålderskategorier först haft en viss förbättring av hälsan (minskad ohälsa) från äldre till yngre kohorter men därefter en försämring. I 47 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 högre åldrar, 51 och 60 års ålder, var den inledande förbättringen större än den följande försämringen. I lägre åldrar är bilden den motsatta, så att en liten inledande förbättring har följts av en större försämring. Sammantaget innebär detta (som vi redan sett ur ett annat perspektiv) att skillnader i ohälsa efter ålder har minskat tydligt mellan 1974 och 2010, inte (främst) genom att äldres hälsa har förbättrats utan genom att yngres hälsa har försämrats. 35 30 25 20 15 10 5 0 48 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Slutligen visas i figur 27 hur utvecklingen av ohälsa efter ålder förändrats mellan olika födelseårskohorter. Längst till höger i figuren kan vi se hur mängden ohälsa i högre åldrar minskade mellan kohorter från den relativt höga nivån bland kvinnor födda 1917– 1926 (mörkblå linje), via kvinnor födda 1927–1935 (röd linje) ner till den lägsta nivån hittills som nåddes bland kvinnor födda 1936– 1945 (grön linje). Därefter vände utvecklingen till en ökning av ohälsan. Bland kvinnor födda 1946–1954 (lila linje) ligger ohälsotalet nästan genomgående högre än för kohorten närmast före (födda 1936–1945, grön linje). För den därnäst följande gruppen (födda 1955–1961, mellanblå linje) har hälsan vid nästan alla åldrar ytterligare försämrats. Denna negativa utveckling har fortsatt bland de yngsta kohorterna (se figurens vänstra del), så att de allra yngsta (födda 1972–1980, ljusblå linje) har uppvisat den högsta nivån av ohälsa (vid givna åldrar) av alla de kohorter vi urskiljer. 35 30 f 1917-26 25 f 1927-35 20 f 1936-45 15 f 1946-54 f 1955-61 10 f 1962-71 5 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 I figurerna 28 till 31 visas motsvarande utveckling av psykiska hälsoproblem. Beskrivningen avser liksom figurerna 24 till 27 kvinnors förhållanden (vi återkommer som sagt till könsskillnader i ett senare avsnitt). I stora drag liknar tendenserna den totala ohälsans utveckling, men det finns vissa skillnader som är värda att notera. 49 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Av figur 28 framgår att kvinnors psykiska hälsa försämrades särskilt påtagligt under 1990-talet, mellan 1991 och år 2000. Detta gäller alla födelseårskohorter (med visst undantag för den vid perioden äldsta gruppen), dvs. i stort sett oberoende av ålder. Under det senaste decenniet har dock denna utveckling brutits, så att försämringen av den psykiska hälsan upphörde för alla kohorter som befunnit sig inom åldern 20–64 år under båda perioderna (1991–2000 och 2000–2010). I tydlig kontrast till övriga kohorter har psykiska hälsoproblem däremot blivit betydligt vanligare sedan år 2000 bland de yngsta kvinnorna (födda 1972–1980). Nivån på den psykiska ohälsan i denna grupp år 2010 var högre än den har varit för någon annan åldersgrupp vid någon av tidpunkterna sedan 1974. 50 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 10 9 8 f 1917-26 7 f 1927-35 6 f 1936-45 5 f 1946-54 4 f 1955-61 3 2 f 1962-71 1 f 1972-80 0 1974 1981 1991 2000 2010 Angående den psykiska ohälsans nivå och fördelning sönderfaller tidpunkterna i två grupper (se figur 29): 1974, 1981 och 1991 å ena sidan; 2000 och 2010 å andra sidan. 1981 var det bästa året för den psykiska hälsan, då även sambandet med ålder var mest systematiskt så att de yngre hade bättre psykisk hälsa än de äldre. Ålderssambandet hade försvagats till nära noll år 2000 och vänts i riktning 2010, så att de yngres psykiska ohälsa var större än andra åldersgruppers. I takt med denna vridning av sambandet med ålder ökade de psykiska problemen i omfattning. 1990-talet framstår återigen som en vattendelare, men lägg märke till att en ökning av de yngres psykiska ohälsa hade inletts redan före den ekonomiska krisen 1992–93, om än i begränsad omfattning (jämför den gröna med den röda linjen i figur 29, dvs. 1991 med 1981). 51 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1974 1981 1991 2000 2010 I figur 30 indikerar var och en av kurvorna olika åldersgrupper, mellan 24 och 60 år. Det blir här tydligt hur den psykiska ohälsans nivå varit nära nog konstant i den äldsta åldersgruppen medan de psykiska problemens utbredning i övriga åldersgrupper först minskade något från 1974 till 1981, sedan stabiliserades eller (i den yngsta åldergruppens fall) ökade något under 1980-talet, för att efter 1991 öka påtagligt. Den sammantagna försämringen från och med 1990-talet har varit allra störst i åldersgruppen strax över 30 år och därnäst i den yngsta åldersgruppen (cirka 24 år). 52 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Till sist visas i figur 31 hur utvecklingen av kvinnors psykiska ohälsa över livet (dvs. med stigande ålder) förändrats mellan olika födelseårskohorter. Med ett fåtal undantag sker vanligen en försämring av den psykiska hälsan med ökad ålder, men det föreligger som vi sett ett tydligt samspel med period såtillvida att åren mellan 1991 och 2000 var särskilt bekymmersamma i flera födelsårskohorter (dvs. oavsett ålder). Tre av de fyra kraftigaste försämringarna i figur 31 inträffade under 1990-talet (se den orangea linjen vid 24–33 år, den mellanblå linjen vid 33–42 år och den lila linjen vid 42–51 år) medan den fjärde ägde rum mellan 2000 och 2010 i den yngsta kohorten (se den ljusblå linjen vid 24-33 år). Den sammantagna utvecklingen över kohorterna kan enklast följas genom att först rikta blicken mot figurens högra del. Den mörkblå linjen högst upp visar den psykiska ohälsans nivå vid 51 och 60 års ålder för den äldsta kohorten, kvinnor födda 1917–1926. En klar förbättring skedde sedan till nästa kohort, födda 1927–1935 (se den röda linjen). Därefter stabiliserades utvecklingen, så att de psykiska problemens omfattning var i stort sett lika stor i den därnäst följande födelseårsgruppen (födda 1936–1945, grön linje). Bland kvinnor födda 1946–1954, den grupp vi följt noggrant tidigare i rapporten, var situationen gynnsam fram till drygt 40 års ålder men försämrades under 1990-talet, fram till cirka 50 års ålder, och stabiliserades därefter. Den lägsta nivån av psykisk ohälsa av 53 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 samtliga kategorier i figur 31 är i den yngsta åldern (cirka 24 år) i kohorten födda 1955–1961; tidpunkten här är 1981 (se den mellanblå linjen längst ner till vänster). Vid cirka 33 års ålder i denna kohort (1991) hade nivån stigit till samma som den närmast föregående kohorten (födda 1946–1954) hade i motsvarande ålder, varefter en kraftig ökning av de psykiska problemen inträffar fram till cirka 42 års ålder, en ökning som alltså sker under 1990-talet, till en nivå som ligger påtagligt över den som rådde vid samma ålder för den föregående kohorten. Därefter stabiliseras situationen. Motsvarande utveckling skedde för kvinnor födda 1962–1971, dvs. en kraftig ökning av den psykiska ohälsan under 1990-talet, från cirka 24 till cirka 33 års ålder i deras fall, och sedan en utplaning efter år 2000. Den avvikande gruppen under det senaste decenniet är de yngsta kvinnorna, födda 1972–1980, som redan i utgångsläget (cirka 24 års ålder, år 2000) låg klart över tidigare kohorters nivåer av psykisk ohälsa i unga år och vars problem sedan ökade påtagligt till 2010, dvs. vid cirka 33 års ålder (se den ljusblå linjen högst uppe till vänster). 10 9 8 f 1917-26 7 f 1927-35 6 f 1936-45 5 f 1946-54 4 f 1955-61 3 2 f 1962-71 1 f 1972-80 0 åld 24 54 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Resultat, avsnitt 4: Förändringar från 1974 till 2010 av sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa Vi har tidigare i rapporten (se figur 9) analyserat sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling under livet (cirka 24–60 år) bland kvinnor och män födda 1946–1954. I det här avsnittet studerar vi förändringen av sambandets styrka från 1974 till 2010. Vi går då tillväga på ett något annorlunda sätt än i den tidigare analysen. Utvecklingen under hela åldersspannet 24 till 60 år har vi uppgifter om endast för födelseårskohorten 1946–1954. En analys av förändringar över historisk tid måste därför göras med en snävare avgränsning av det åldersspann som studeras. Vi vill dock behålla samma logik bakom modellspecifikationen som tidigare, dvs. att jobbkvalitet mäts vid en tidpunkt som ligger efter utgångsläget i hälsotillstånd men före utfallet i hälsotillstånd. Jobbkvalitet mäts därför vid en mellankommande tidpunkt (t2) medan ohälsa avser förändring mellan en tidigare och en senare tidpunkt (t1 och t3). För att maximera antalet observationer låter vi t1-t3 vara överlappande mellan de olika panelerna av födelseårskohorter. Totalt kan vi skatta förändringar mellan tre uppsättningar av tre tidpunkter, varvid den första består av t1=1974, t2=1981 och t3=1991, den andra av t1=1981, t2=1991 och t3=2000, och den tredje av t1=1991, t2=2000 och t3=2010. Eftersom tre tidpunkter ingår i varje modell utgår den äldsta och yngsta kohorten (födda 1917–26 respektive 1972–80) ur analysen här; för dessa har vi uppgifter om bara två tidpunkter. Åldersspannet avser för var och en av de tre perioderna ett genomsnitt av hälsoförändringar från 24 till 42 år, från 33 till 51 år och från 42 till 60 år. Resultaten visas i figur 32. Under perioden 1974 till 2010 har sambandet mellan jobbkvalitet och hälsotillstånd tenderat att försvagas, särskilt under senare år. Utvecklingen skiljer sig något åt mellan kvinnor och män. För kvinnor förstärktes först sambandet något för att sedan försvagas medan sambandet bland männen har blivit kontinuerligt svagare. Resultaten skiljer sig också något åt beroende på vilken skala som används i skattningen av sambanden. I absoluta tal (se staplarna vid sjukdagar) var sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa bland kvinnor inte lägre vid periodens slut än i dess början men klart lägre vid periodens slut om relativa tal används (se staplarna vid procent). Oavsett skala var dock sambandet bland kvinnor högst vid den mellersta av de tre tidpunkterna. 55 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 1 0,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 1974-1991 1981-2000 1991-2010 alla kvinnor män sjukdagar alla kvinnor män procent Not: Staplarna visar regressionskoefficienter (B) i modeller med förändring av ohälsa mellan t1 och t3 som utfall och jobbkvalitet vid t2 som prediktor, under konstanthållning för ålder (och kön i modeller för ’alla’). För förklaring av ’sjukdagar’ och ’procent’, se not till figur 9. Resultat, avsnitt 5: Utträde från arbetsmarknaden från 50 till 60 års ålder efter hälsotillstånd och jobbkvalitet under perioden1981–2010 Att lämna arbetsmarknaden före reguljär pensionsålder kan bero på många olika förhållanden. Den viktigaste orsaken till förtida utträde är troligen individens hälsotillstånd. Även jobbkvalitet i olika avseenden kan antas spela en viktig roll för hur länge man stannar i arbetslivet. Här ska vi undersöka betydelsen av dessa båda faktorer – hälsotillstånd och jobbkvalitet – för sannolikheten att lämna arbetsmarknaden mellan 50 och 60 års ålder. Andra faktorer som kan antas inverka på benägenheten till tidigt utträde inkluderar t.ex. ekonomiska resurser och familjeförhållanden, men vi bortser i stort sett från dessa här.6 Den följande analysen omfattar tre övergångsperioder: utträde mellan 1981 och 1991, mellan 1991 och 2000, samt mellan 2000 och 2010. En viktig fråga är hur betydelsen 6 Konstanthållning av lönenivå och familjeform förändrar inte nämnvärt de samband som redovisas nedan. 56 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 av hälsotillstånd och jobbkvalitet för arbetslivets längd har förändrats mellan dessa tre tidpunkter. I figur 33 visas skillnader i sannolikhet att lämna arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder beroende på graden av ohälsa. Tre kategorier urskiljs: individer med god hälsa, svag hälsa och något däremellan. Grunden för denna indelning är det tidigare använda måttet på predicerat antal sjukdagar utifrån antalet rapporterade symtom på nedsatt hälsa av olika slag. Vid alla tre tidpunkterna omfattar gruppen med svag hälsa cirka en tiondel av alla personer (vid ungefär 50 års ålder), gruppen med god hälsa drygt hälften av alla, och gruppen med medelgod hälsa cirka en tredjedel av alla. Det framgår att graden av ohälsa vid den första tidpunkten (cirka 50 års ålder) har ett starkt samband med sannolikheten att lämna arbetslivet under de närmast följande tio åren (fram till cirka 60 års ålder). Vidare har en tydlig förstärkning av sambandet skett mellan de två senaste tidpunkterna: under senare år har andelen tidigt utträdande minskat påtagligt bland individer med god eller medelgod hälsa men ökat något bland individer med svag hälsa. Förändringen av sambandet över tiden syns ännu tydligare i figur 34. ,60 ,50 ,40 god hälsa ,30 medel svag hälsa ,20 ,10 ,00 1981--91 1991--00 2000--10 57 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991--00 2000--10 ,20 ,10 ,00 god hälsa medel svag hälsa Motsvarande beskrivning avseende betydelsen av jobbkvalitet för utträde från arbetslivet ges i figurerna 35 och 36. (De tre kategorierna av jobbkvalitet omfattar ungefär en tredjedel av alla individer vardera.) Här blir mönstret delvis annorlunda än för hälsotillståndets roll. Vid den första tidpunkten för utträde, mellan 1981 och 1991, syns en tydlig gradient, så att benägenheten att lämna arbetslivet tidigt sjunker med stigande jobbkvalitet. Detta samband har dock i stort sett eliminerats vid den andra tidpunkten, genom att andelen avgångna minskar bland individer med låg jobbkvalitet och ökar bland individer med hög kvalitet i arbetet. Vid den tredje och sista tidpunkten är sambandet fortsatt svagt, efter att sannolikheten för utträde sjunkit i alla jobbkvalitetskategorier, och allra mest i gruppen med lägst kvalitet. 58 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 låg jobbkvalitet ,30 medel hög jobbkvalitet ,20 ,10 ,00 1981--91 1991--00 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991--00 2000--10 ,20 ,10 ,00 låg jobbkvalitet medel hög jobbkvalitet I början av perioden hade både hälsotillstånd och jobbkvalitet en stor betydelse för sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid. Därefter har hälsotillståndet tenderat att bli än viktigare för arbets- 59 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 livets längd medan jobbkvaliteten har förlorat i betydelse. Dessa resultat bekräftas då hälsotillstånd, jobbkvalitet och utträde analyseras i en gemensam modell. Vid den första tidpunkten är både hälsotillstånd och jobbkvalitet signifikant relaterade till utträde från arbetsmarknaden, medan endast hälsotillstånd är det vid de två senare tidpunkterna. Sambandet mellan ohälsa och utträde är klart starkast vid den senaste tidpunkten (utträden 2000–2010).7 I figurerna 37 och 38 visas skillnader i utträde beroende på hälsotillstånd inom gruppen med låg jobbkvalitet. Av figur 37 framgår klart att sambandet mellan ohälsa och utträde har förstärkts över tiden, särskilt mellan de två senaste övergångsperioderna. En viktig fråga är hur den ökade benägenheten att stanna i arbetslivet bland personer med låg jobbkvalitet varierar med graden av ohälsa. Är det så att individer med relativt dåliga arbetsförhållanden i ökande utsträckning väljer att stanna i arbetslivet trots en svag hälsa? Enligt figur 38 är svaret i huvudsak nej. Bland individer med både låg jobbkvalitet och svag hälsa har sannolikheten att lämna arbetslivet varit konstant mellan de två senaste perioderna efter att ha sjunkit något dessförinnan. Den ökade benägenheten att stanna i arbete bland individer med låg jobbkvalitethar alltså varit tydligt koncentrerad till personer med någorlunda god hälsa. 7 Regressionskoefficienten (B) av ohälsa på utträde (givet jobbkvalitet) har ett t-värde på 3,8 vid den första övergången (1981-91), därefter 3,6 (1991-2000) och till sist 6,0 (2000-10). Motsvarande t-värden för effekterna (B) av jobbkvalitet på utträde (givet ohälsa) är 3,0 (1981-91), 0,0 (1991-2000) och 0,1 (2000-10). I dessa modeller är kön och ålder konstanthållna. 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 god hälsa ,30 medel svag hälsa ,20 ,10 ,00 1981--91 1991-2000 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 god hälsa medel svag hälsa Figurerna 39 och 40 visar skillnader i utträde från arbetslivet beroende på jobbkvalitet bland individer med svag hälsa. Figur 39 indikerar att sambandet mellan jobbkvalitet och utträde har blivit 61 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 något starkare mellan de två senaste övergångsperioderna. Figur 40 visar på ett tydligare sätt att sannolikheten att lämna arbetsmarknaden i förtid har minskat mer bland individer med medelgod jobbkvalitet än bland personer med låg jobbkvalitet. (Kategorin med hög jobbkvalitet ingår inte i figuren pga. att antalet respondenter som kombinerar svag hälsa och hög jobbkvalitet ger ett otillräckligt underlag för tillförlitliga beräkningar.) I Appendix redovisas ytterligare ett antal figurer där förändringar av sambanden mellan jobbkvalitet, hälsotillstånd och utträde från arbetslivet åskådliggörs. ,60 ,50 ,40 låg jobbkvalitet ,30 medel ,20 ,10 ,00 1981--91 62 1991-2000 2000--10 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 låg jobbkvalitet medel Resultat, avsnitt 6: Uppföljning av hälsa vid ålder 60 för dem som stannar i arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder; trend över tre tidpunkter Vi har i det föregående kunnat iaktta att sambandet mellan jobbkvalitet och utträde från arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder har minskat tydligt under senare decennier, och är sedan början av 1990-talet inte längre signifikant. Samtidigt har denna minskning av sambandet varit relaterad till hälsa på ett gynnsamt sätt: nedgången har varit koncentrerad till individer med ett någorlunda gott hälsotillstånd vid den första tidpunkten (dvs. vid cirka 50 års ålder); se figur 38. Ytterligare en viktig fråga i anslutning till det avtagande – eller rentav av upphörda – sambandet mellan arbetsförhållanden och förtida utträde är om hälsotillståndet tar skada av den ökade benägenheten att stanna i arbetslivet trots relativt dåliga villkor. Denna fråga gäller inte graden av ohälsa i utgångsläget (50 års ålder), som vi redan belyst i figurerna 37 till 40 (se även Appendix), utan förändringen i ohälsa mellan de två tidpunkterna (50 och 60 års ålder). 63 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Figur 41 visar förändringar från 1981–1991 till 2000–2010 av sambandet mellan jobbkvalitet vid ålder 50 och förändring i ohälsa mellan ålder 50 och 60 bland de individer som stannat i arbetslivet. Om det vore så att den ökande benägenheten att stanna i arbete trots relativt dåliga förhållanden har en skadlig inverkan på hälsan, så borde sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland stannarna ha ökat i styrka över tiden. Resultaten i figur 41 tyder dock snarast på motsatsen. Slutsatsen är att den avtagande samvariationen mellan jobbkvalitet och utträde som ägde rum från och med perioden 1991– 2000 inte tycks ha lett till en relativ försämring av hälsan för individer med låg jobbkvalitet. Sambandet var rentav högre vid den första övergångstidpunkten, 1981–91, än vid de senare tidpunkterna, dvs. sambandet med hälsoutveckling var högre då även sambandet med utträde var högre. 0,5 0,4 0,3 1981--91 1991-2000 0,2 2000--10 0,1 0 alla kvinnor män Resultat, avsnitt 7: Förändringar över kohorter av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande Vi har i ett tidigare avsnitt beskrivit utvecklingen av kvinnors hälsa under senare decennier, och därvid funnit att sambandet mellan ålder och ohälsa har blivit påtagligt svagare: yngre kvinnor har fått 64 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 allt sämre hälsa medan äldre kvinnors hälsa inte har förändrats så mycket. Vad gäller psykiska besvär har sambandet med ålder rentav vänt under de senaste åren, så att yngre kvinnor uppvisar fler symtom på nedsatt mentalt välbefinnande än vad äldre kvinnor gör. I det här avsnittet ska vi fördjupa beskrivningen av ohälsans utveckling genom att göra två jämförelser, dels mellan kvinnor och män, dels mellan individer med och utan ett förvärvsarbete. Vi börjar med att jämföra ohälsans utveckling bland kvinnor med och utan arbete i figurerna 42 och 43. Figurerna 44 och 45 visar hur andelen utan förvärvsarbete bland kvinnor respektive män har utvecklats under samma period. 70 60 f 1917-26 50 f 1927-35 40 f 1936-45 30 f 1946-54 20 f 1955-61 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 70 60 f 1917-26 50 f 1927-35 40 f 1936-45 30 f 1946-54 20 f 1955-61 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 65 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 0,5 f 1917-26 0,4 f 1927-35 0,3 f 1936-45 f 1946-54 0,2 f 1955-61 f 1962-71 0,1 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 0,5 f 1917-26 0,4 f 1927-35 0,3 f 1936-45 f 1946-54 0,2 f 1955-61 f 1962-71 0,1 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Som synes är utvecklingen av ohälsans omfattning mycket olikartad för kvinnor med respektive utan förvärvsarbete. Kvinnor utan förvärvsarbete uppvisar mycket större försämringar av hälsan än kvinnor med arbete. Enligt figur 42 har yngre (cirka 24 år) förvärvsarbetande kvinnor fått allt sämre hälsa över de tre senaste 66 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 kohorterna, från och med kvinnor födda 1955–1961 till kvinnor födda 1972–1980. Bland äldre (cirka 60 år) förvärvsarbetande kvinnor har dock ingen påtaglig förändring av hälsotillståndet ägt rum. Figur 43 visar motsvarande utveckling bland kvinnor utan förvärvsarbete. Här får man en mycket tydlig bild av ökad ohälsa. De tre äldsta kohorterna följer varandra ganska nära. Sedan sker en klar ökning av ohälsa till mitten-kohorten (födda 1946–1954). En viss förbättring sker så till kvinnor födda 1955–61, åtminstone i deras yngre år (ålder 24 och 33). Därefter går ohälsan upp markant i de två yngsta kohorterna. En 33-årig kvinna utan arbete 2010 (född 1962–1971) har en lika hög ohälsa som en 42-årig kvinna hade i kohorterna födda 1946–1961 och som en 51-årig kvinna hade i kohorterna födda 1917–1945. Den drastiska förändringen sker mellan ålder 24 och 33 i kohorten födda 1962–1971, dvs. i båda fallen mellan 1991 och 2000. 70 60 f 1917-26 50 f 1927-35 40 f 1936-45 30 f 1946-54 20 f 1955-61 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 67 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 70 60 f 1917-26 50 f 1927-35 40 f 1936-45 30 f 1946-54 20 f 1955-61 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Figur 46 visar utvecklingen av ohälsa bland män med förvärvsarbete. För yngre (cirka ålder 24) har en försämring skett över de senaste tre kohorterna, men den är mindre än motsvarande försämring bland förvärvsarbetande kvinnor. För äldre (cirka 60 år) män med arbete ägde en förbättring av hälsotillståndet rum mellan de första två och de sista två kohorterna, men läget har varit konstant mellan de sistnämnda två. Ohälsans utveckling bland män utan förvärvsarbete ser annorlunda ut än bland kvinnor utan arbete; se figur 47. Bland männen skedde först en förbättring: jämför den mörkblå linjen högst upp till höger i figuren med den röda och gröna linjen längre ner till höger. Med undantag för de äldre (cirka ålder 60) fortsatte sedan förbättringen av männens hälsa till nästa kohort, födda 1946–1954 (lila linje). Därefter inträdde en försämring, bland medelålders män (42 och 51 år), till kohorten födda 1955–1961. Försämringen inträdde mellan 33 och 42 års ålder för kohorten födda 1955–1961, dvs. mellan 1991 och 2000. I den lägsta åldern (cirka 24 år) syns sedan en viss ytterligare försämring i de två yngsta kohorterna, men inte vid åldern därpå (cirka 33 år). Sammanfattningsvis kan vi dra fem huvudsakliga slutsatser om senare decenniers utveckling av ohälsa bland kvinnor och män med och utan förvärvsarbete. För det första är skillnader i hälsa mellan individer med och utan arbete mycket större än hälsoskillnader mellan individer med olika typer av jobb. För det andra har hälso- 68 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 skillnaden över arbetslivsgränsen ökat sedan 1990-talet medan skillnaden i hälsa innanför arbetslivsgränsen i stället minskat. För det tredje skiljer sig ohälsans förändringar tydligt efter ålder och kohort, så att yngre – vad gäller både ålder och kohort – har haft en klart sämre utveckling än äldre. Detta gäller i synnerhet individer utan arbete. För det fjärde finns stora skillnader mellan kvinnor och män i hur ohälsan har utvecklats. Framför allt är försämringen av hälsan bland yngre och individer utan arbete klart större bland kvinnor än bland män. För det femte framstår 1990-talet som en vattendelare i ohälsans utveckling. Det var av allt att döma genom den djupa ekonomiska krisen 1992–1993 och den därmed sammanhängande kraftiga minskningen av efterfrågan på arbetskraft som den dittills i huvudsak goda utvecklingen av befolkningens hälsa bröts och förbyttes i ökad ohälsa. De dramatiskt minskade möjligheterna att få och behålla ett förvärvsarbete tycks samvariera med ökad ohälsa, särskilt bland yngre kvinnor. Hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut är dock inte uppenbart och kräver en väsentligt utvidgad analys som vi inte har möjlighet att utföra inom ramen för den föreliggande rapporten. På basis av figurerna 44 och 45 ovan kan vi se att förändringarna av andelen individer som står utanför arbetslivet har förändrats mycket mer för kvinnor än för män under den studerade perioden. Att andelen förvärvsarbetande steg betydligt mer för kvinnor under periodens början är välkänt och utgör en väsentlig del av bakgrunden till denna rapport. När efterfrågan på arbetskraft sjönk i samband med 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten först mest bland män, eftersom tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet som vanligt drabbades hårdast i nedgångens tidiga skede (liksom vid den senaste krisen 2008–2009). Men kvinnornas sysselsättning sjönk klart mer än männens på lite längre sikt, och detta framgår tydligt av könsjämförelsen i figurerna 44 och 45, åtminstone fram till den yngsta kohorten i beskrivningen (födda 1972–1980). Kanske är detta en viktig del av förklaringen till att yngre kvinnors ohälsa har ökat betydligt mer än männens. 69 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Resultat, avsnitt 8: Förändringar över kohorter av könsskillnader i arbetsvillkor I ett tidigare avsnitt beskrev vi hur arbetets kvalitet har utvecklats mellan 1974 och 2010, såväl totalt som i dess olika dimensioner: utbildningskrav, fysiska krav och negativ stress. Både förändringar över perioder och över ålder (dvs. över arbetslivet) redovisades. I det här avsnittet tar vi upp skillnader mellan kvinnor och män i jobbkvalitetets utveckling. I figurerna 48 och 49 visas hur den totala jobbkvaliteten utvecklats över arbetslivet bland kvinnor respektive män i olika kohorter. (Eftersom uppgifter om negativ stress, en av de tre komponenterna av total jobbkvalitet, saknas för den första undersökningstidpunkten, 1974, börjar beskrivningen 1981 och därmed utgår den äldsta kohorten, födda 1917–1926, från redovisningen här.) 70 65 60 f 1927-35 55 f 1936-45 50 f 1946-54 45 f 1955-61 40 f 1962-71 35 f 1972-80 30 åld 24 70 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 70 65 60 f 1927-35 55 f 1936-45 50 f 1946-54 45 f 1955-61 40 f 1962-71 35 f 1972-80 30 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Av figurerna framgår att den totala jobbkvaliteten tenderar att förbättras med stigande ålder för både kvinnor och män, i en något högre takt för männen, särskilt under tidiga faser av arbetslivet. Vidare har vissa förändringar skett mellan kohorterna, och ser ut att vara något större bland kvinnor. För kvinnorna steg först jobbkvaliteten mellan de tre äldsta kohorterna i figuren, från kvinnor födda 1927–1935 till kvinnor födda 1946–1954. Därefter (födda 1955–1961) inträdde en viss försämring, åtminstone i lägre åldrar (t.o.m. cirka 42 år), innan jobbkvaliteten höjdes markant i och med kohorten födda 1962–1971. Den sistnämnda höjningen avspeglar delvis det minskade antalet lågkvalificerade jobb, och hade därmed baksidan att svårigheterna för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden ökade (som vi såg tidigare). I den yngsta kohorten kvinnor ligger jobbkvaliteten ganska nära den närmast föregående; de yngre börjar något lägre men rör sig snabbare uppåt. För männen inleds perioden med en ökad jobbkvalitet mellan de två äldsta kohorterna, därefter sker en viss försämring t.o.m. männen födda 1955–1961, innan utvecklingen åter vänder uppåt, tydligast i och med den yngsta kohorten (födda 1972–1980). Över lag är dock förändringarna av männens jobbkvalitet mellan kohorter små, och mindre än kvinnornas. Utbildningskravens förändringar framgår av figurerna 50 och 51. Både bland kvinnor och män sker en tydlig uppgradering såväl 71 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 med stigande ålder som mellan kohorter, och starkast för kvinnor. Över perioder närmar sig därmed kvinnorna snabbt männen i jobbens kvalifikationsnivå, och har gått förbi vid det senaste tillfället, 2010 (jämför slutpunkterna mellan figurerna för de fyra yngsta kohorterna). 5 f 1917-26 4 f 1927-35 3 f 1936-45 f 1946-54 2 f 1955-61 f 1962-71 1 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 5 f 1917-26 4 f 1927-35 3 f 1936-45 f 1946-54 2 f 1955-61 f 1962-71 1 f 1972-80 0 åld 24 72 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Hur fysiska krav i arbetet har utvecklats visas i figurerna 52 och 53. Med stigande ålder tenderar de fysiska kraven att sjunka för både kvinnor och män, men i ganska långsam takt. Bland yngre individer är de fysiska kraven i genomsnitt högre för män än för kvinnor, men könsskillnaden minskar med åldern och ligger nära noll bland äldre. En vanlig föreställning är att de fysiska kraven i arbetet har sjunkit successivt och markant över tiden under senare decennier, men den bilden bekräftas inte av resultaten här. Mellan kohorter har en ganska splittrad utveckling ägt rum, utan tydlig långsiktig tendens. Bland kvinnor sjönk kraven något mellan de två äldsta kohorterna, ökade sedan och nådde en toppnivå i kohorten födda 1955–1961 för att sedan sjunka igen. En liknande utveckling mellan kohorter har skett bland männen, med den enda skillnaden att den första nedgången i upplevda fysiska krav varade något längre innan uppgången började, så att den hittills lägsta nivån nåddes med kohorten födda 1936–1945. 60 50 f 1917-26 40 f 1927-35 f 1936-45 30 f 1946-54 f 1955-61 20 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 73 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 60 50 f 1917-26 40 f 1927-35 f 1936-45 30 f 1946-54 f 1955-61 20 f 1962-71 10 f 1972-80 0 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Den tredje och sista komponenten av jobbkvalitet är negativ stress, dvs. höga mentala krav i arbetet kombinerade med ett litet utrymme för egna beslut. Denna typ av jobb är vanligast inom verksamheter där de dagliga uppgifterna består av arbete med människor, t.ex. inom vård, omsorg, undervisning och personlig service. Därmed tenderar negativ stress i arbetet att vara mer utbredd bland kvinnor än bland män. Figurerna 54 och 55 visar hur förekomsten av negativ stress har utvecklats under senare decennier. I detta fall redovisar vi utvecklingen efter kohort och period snarare än efter kohort och ålder, eftersom stressnivån har förändrats betydligt mer mellan perioder än vad den gör med stigande ålder. Bland kvinnor har som synes en kraftig uppgång i negativ stress ägt rum, medan ökningen bland män också är tydlig men mindre och inleddes senare. 74 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,40 ,35 ,30 f 1927-35 ,25 f 1936-45 ,20 f 1946-54 ,15 f 1955-61 ,10 f 1962-71 ,05 f 1972-80 ,00 1981 1991 2000 2010 ,40 ,35 ,30 f 1927-35 ,25 f 1936-45 ,20 f 1946-54 ,15 f 1955-61 ,10 f 1962-71 ,05 f 1972-80 ,00 1981 1991 2000 2010 För kvinnor är det värt att notera att stressen inte generellt ökade mest under 1990-talet (mellan 1991 och 2000). Uppgången under de åren är störst bara för kohorten kvinnor födda 1946–1954, medan andra kohorter i stället har större ökningar under 1980-talet eller 2000-talet. För männen däremot steg den negativa stressen 75 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 under 1990-talet i alla kohorter efter att ha varit konstant eller sjunkande åren dessförinnan. För flertalet kohorter bland männen har sedan ökningen fortsatt under 2000-talet. Generellt är andelen individer som har ett stressfyllt arbete klart högre bland kvinnor än bland män. I den yngsta kohorten tycks dock stressen åtminstone för tillfället ha slutat öka bland kvinnor men har fortsatt att öka bland män. Till sist i detta avsnitt undersöker vi hur könsskillnader i arbetstidens och lönens utveckling över livsförloppet har förändrats mellan kohorter. Figur 56 visar hur andelarna kvinnor och män som arbetar heltid (minst 35 timmar per vecka) har närmat sig varandra betydligt under senare år. Det finns en tydlig tendens att kvinnor i allt mindre utsträckning övergår till deltidsarbete under övergången från ungdomstid till medelålder, dvs. under den period i livet då familjebildning och barnafödande sker parallellt med viktiga faser av utveckling i arbetslivet. 1,00 0,90 0,80 f 1946-54 0,70 f 1955-61 0,60 f 1962-71 0,50 f 1972-80 0,40 0,30 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 En central fråga är i vilken utsträckning denna tendens till utjämning mellan könen i arbetstider har inverkat på könslönegapets storlek. Enligt figur 57 har löneskillnaden mellan kvinnor och män i viss mån minskat mellan kohorter under senare år. Framför allt minskade gapet mellan kohorterna födda 1955–1961 och 1962– 1971. Den yngsta kohorten, födda 1972–1980, har dock ännu inte 76 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 fortsatt på den vägen utan ligger hittills nära den närmast föregående. Möjligen har därmed det minskande gapet mellan kvinnors och mäns arbetstider bidragit till ett minskat könslönegap, men det är ännu för tidigt att säga huruvida denna tendens kan vidmakthållas och förstärkas framöver. 1,00 0,90 0,80 f 1946-54 0,70 f 1955-61 0,60 f 1962-71 0,50 f 1972-80 0,40 0,30 åld 24 åld 33 åld 42 åld 51 åld 60 Sammanfattningsvis är bilden av hur kvinnors och mäns villkor i arbetslivet har utvecklats under senare decennier ganska splittrad, med tendenser till såväl förbättringar som försämringar längs olika dimensioner. Den tydligaste förbättringen gäller arbetets utbildningskrav. Både kvinnors och mäns arbeten har blivit påtagligt mer kvalificerade, och utvecklingen har gått betydligt snabbare för kvinnor. Denna förändring är dock inte entydigt positiv eftersom det krympande antalet enkla jobb (arbeten med låga utbildningskrav) antagligen har bidragit till att försvåra ungdomars etablering i arbetslivet. Den mest påtagliga försämringen av arbetsvillkoren, vid sidan av den stigande andelen unga utan jobb, är den tilltagande negativa stressen. Denna utveckling har särskilt påverkat kvinnors arbeten, men även bland männen har stressen har ökat tydligt. Arbetets fysiska krav, slutligen, har inte förändrats så mycket, varken för kvinnor eller för män. Under de senaste åren finns dock en viss tendens till sjunkande krav. 77 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Bland kvinnor kan vi skönja en begynnande polarisering. Kvinnor med arbete jobbar i ökande utsträckning heltid och med alltmer kvalificerade uppgifter och tenderar därmed att närma sig männens lönenivåer. Trots en tilltagande utbredning av negativ stress i arbetet, ökande arbetstider, och fortsatt ganska höga fysiska krav, är de förvärvsarbetande kvinnornas hälsotillstånd relativt gott. I tydlig kontrast till denna utveckling har villkoren försämrats påtagligt för kvinnor utan arbete, särskilt för de yngre. Gruppen ökar i storlek och uppvisar en allt högre grad av ohälsa. Slutord Vi inledde beskrivningen av hur arbetsvillkor och hälsa har utvecklats för kvinnor och män under senare decennier med att följa individer födda åren kring 1950 under större delen av deras vuxna liv, från mitten av 1970-talet då de var i 25-årsåldern och ganska nya i arbetslivet ända till 2010 då de hade närmat sig pensionsåldern och börjat lämna arbetsmarknaden. Då dessa personer var unga var det ganska lätt att få ett arbete och detta tycks ha bidragit till att livsförloppet därefter utvecklades på ett relativt gynnsamt sätt för de flesta. Under 1990-talet förändrades arbetsmarknaden dramatiskt genom den djupa ekonomiska krisen under decenniets tidiga år. I och med detta försvårades ungdomars inträde i arbetslivet avsevärt. Trots att den akuta krisen begränsades till ett par år blev följdverkningarna stora och varaktiga för vissa grupper, däribland yngre och lågutbildade. När den långsiktiga nedgången i antalet lågkvalificerade arbeten, som hade börjat påverka bl.a. ungdomars och lågutbildades arbetsmarknad redan före den ekonomiska krisen, kombinerades med en kraftig nedgång i den generella efterfrågan på arbetskraft blev den sammantagna effekten mycket stark. Detta förlopp har sannolikt inverkat påtagligt negativt på hälsotillståndet bland individer i yngre kohorter. Men vi vet ännu ganska lite om hur de specifika processerna ser ut. Ohälsan ökade särskilt bland personer utan arbete från 1991 och framåt, men varför särskilt bland kvinnor? Varför blev det värre att sakna arbete fr.o.m. den perioden än tidigare? Efter 1991 sjönk efterfrågan på arbetskraft dramatiskt. På ett sätt är det förvånande att hälsan bland individer utan arbete försämras kraftigt när gruppen ökar i storlek: dels minskar stigmat av att inte arbeta när fler är i samma 78 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 situation, dels borde hälsogenomsnittet i gruppen stiga när inflödet av personer som tidigare (typiskt sett) hade arbete och därför i genomsnitt bör ha haft relativt god hälsa (jämfört med dem som inte kunnat arbeta av hälsoskäl). Men i stället tycks en kraftig försämring ha inträffat. Som vi redan påpekat är det dock långtifrån uppenbart hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut. Dessa frågor kräver en väsentligt utvidgad analys som vi inte har möjlighet att utföra inom ramen för den föreliggande rapporten. Arbetsmarknadens utveckling under senare decennier tycks vara på väg mot en polarisering mellan individer som förmår ta del av positiva men krävande förändringar i arbetslivet och andra individer som befinner sig utanför arbetslivets gräns och har svårt att ta sig in. Mycket tyder på att denna gräns får en allt större betydelse för hur ohälsan i olika befolkningsgrupper utvecklas. Att göra arbetslivet större och mer inkluderande, särskilt i inträdesfasen, framstår som den stora utmaningen framöver. 79 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 Referenser Bollen, Kenneth A. och Jennie E. Brand. 2010. ”A general panel model with random and fixed effects: A structural equations approach.” Social Forces, 89: 1-34. le Grand, Carl, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin. 2001. ”Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet under tre decennier.” Sid. 79–119 i Fritzell, J., M. Gähler och O. Lundberg (red.) Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde, SOU 2001:53. Stockholm: Fritzes. le Grand, Carl, Ryszard Szulkin, Andrey Tibajev och Michael Tåhlin. 2013. Vid arbetslivets gränser. Sysselsättning, matchning, barriärer 1974-2010. Underlagsrapport nr. 12 till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se). Gangl, Markus. 2010. “Causal inference in sociological research.” Annual Review of Sociology, 36: 21–47. Halaby, Charles N. 2004. “Panel models in sociological research: Theory into practice.” Annual Review of Sociology, 30: 507-544. 80 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 APPENDIX ,60 ,50 ,40 god hälsa ,30 medel svag hälsa ,20 ,10 ,00 1981--91 1991-2000 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 god hälsa medel svag hälsa 81 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 god hälsa ,30 medel ,20 ,10 ,00 1981--91 1991-2000 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 god hälsa 82 medel Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 låg jobbkvalitet ,30 medel hög jobbkvalitet ,20 ,10 ,00 1981--91 1991-2000 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 låg jobbkvalitet medel hög jobbkvalitet 83 Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974–2010 ,60 ,50 ,40 låg jobbkvalitet ,30 medel hög jobbkvalitet ,20 ,10 ,00 1981--91 1991-2000 2000--10 ,60 ,50 ,40 1981--91 ,30 1991-2000 2000--10 ,20 ,10 ,00 låg jobbkvalitet 84 medel hög jobbkvalitet