Yttrande över departementspromemorian angående utvidgat
diskrimineringsskydd
Vi i föreningen Sveriges Ledarhundsförare noterar med häpnad att det inte
med ett ord nämns hur diskrimineringen av oss kan stoppas. Det finns
mängder på exempel när synskadade som använder ledarhund utestängts
från affärer, restauranger, långfärdsbussar, gym, kyrkor, biografer osv.
Synskadade har nekats anställning med hänvisning till att de använder
ledarhund. Det finns exempel på hur utbildningsanordnare nekat
utbildningsplats med hänvisning till att studerande använder ledarhund
och på bostadsmarknaden har det också förekommit diskriminering.
Det här är ingen nyhet för Diskrimineringsombudsmannen eller för den
nuvarande demokratiministern. Den förra regeringens demokratiminister
underrättades också om hur situationen för oss ser ut. Om man vill
närstudera vår situation kan man läsa de anmälningar som kommit in till
DO och söka i pressarkiv för att se mängden med artiklar och reportage
som uppmärksammat utestängningen.
Vår kontakt med diskrimineringsombudsmannen har inte varit särskilt
givande. Vi har inte fått något tydligt svar på vad DO anser behöver göras
för att vår situation ska förbättras. Vi har frågat varför myndigheten
hittills valt att lägga ner alla de anmälningar som kommit in. Svaren har
varit svävande och varierat. Vi har bland annat fått höra att man inte fått
in ett tillräckligt ”rent” fall. Men som vi ser det har det kommit in så
många anmälningar som har gällt så skilda saker att det inte är sannolikt
att inte något av fallen skulle kunna ha drivits. VI förstår att det finns
många ingredienser som kan försvåra att ta ett fall till domstol, men i
vissa av de anmälningar som har gjorts har det funnits dokumenterat vad
som hänt, ord har inte stått mot ord.
Vi har blivit mer och mer övertygade om att problemet är att
lagstiftningen är för svag. Hade lagen varit tydligare och skarpare hade
förmodligen DO vågat driva ett fall till domstol. Som det är nu säger man
att man inte vill det eftersom ett nederlag skulle bli prejudicerande. Vi
förstår resonemanget, men konsekvensen blir att den lagliga
diskriminering vi utsätts för blir det som blir prejudicerande, eftersom DO
lägger ner de anmälningar vi gör.
När vi fick veta att diskrimineringsskyddet skulle utvidgas utgick vi ifrån
att det äntligen skulle bli vår tur att omfattas. All kunskap som behövs har
vi tagit fram och serverat för ministrar, riksdagsledamöter, journalister,
DO osv. Nu vill vi försäkra oss om att kunskapen även når alla som tar del
av remissrundan.
Det finns knappt 300 synskadade i Sverige som använder ledarhund.
Sannolikheten att någon av oss ska träffa på en gravt hundallergisk
person är minimal. Det är nämligen inte ens en procent av befolkningen
som har allvarlig hundallergi. Men även om det skulle inträffa är det inte
någon katastrof. Det går att lösa på plats. Om detta har Professor Magnus
Wickman skrivit en informativ text som finns på vår hemsida:
www.ledarhund.nu. Agnes Wold är en annan professor som skrivit mycket
om hundallergi och hur det fungerar.
I kontakten med finska och norska Astma- och Allergiförbundet har vi fått
klart för oss att situationen inte försämrats för hundallergiker sedan
ledarhundsförare fått diskrimineringsskydd. I Norge och Finland är det
nämligen olagligt att diskriminera synskadade som använder ledarhund.
Likadant är det i en mängd andra länder i världen. Faktum är att Sverige
är ett av få länder i Europa som inte skyddar ledarhundsförare från
diskriminering. Det är alltså vårt land som utgör undantag och inte regel.
Trots att vi har spridit listor på länder med diskrimineringslagstiftning som
inkluderar ledarhundsförare, har intresset från politiskt och juridiskt håll
varit förvånansvärt svalt. Det är som att man tror att Sverige trots allt är
bäst i klassen och att det inte kan finnas något att lära av utlandet. Vi
upplever att vi stångar oss blodiga mot denna myt och självgodhet. Det är
anmärkningsvärt att man inte ens är intresserade av hur våra grannländer
har gjort. Dessa länder som påminner så mycket om oss vad gäller det
mesta.
Sist men inte minst är det underligt att inte fler är intresserade av att öka
vår tillgänglighet med tanke på hur lite det skulle kosta. Många gånger är
kostnadsargumentet något som dyker upp i diskussionen om ökad
tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Oavsett om detta är
ett relevant argument kan man konstatera att i vårt fall är det inget man
behöver fundera på. Det vi behöver är en tydligare och skarpare lag. Inget
behöver byggas om. Ingen behöver investera i några dyra anpassningar.
Vill man ta ett stort kliv framåt i anti-diskrimineringsarbetet och dessutom
komma billigt undan, är ett diskrimineringsskydd för oss som använder
någon form av assistanshund en klockren åtgärd.
Sveriges Ledarhundsförare genom ordförande Finn Hellman
