25.11
FREDAGSSERIEN 6
Musikhuset kl. 19.00
Frank Strobel, dirigent
DET NYA BABYLON (Sovjetunionen 1929)
Produktionsbolag: Sovkino
Regi och manus: Grigorij Kozintsev, Leonid Trauberg
Fotograf: Andrej Moskvin
Fotograf i Paris: Jevgenij Mihailov
Scenografi: Jevgenij Jenej
Regiassistenter: Sergej Bartenev, Sergej Gerasimov,
Mihail Jegorov, Nadezjda Kosjeverova, Nikolaj Klado
Musik för filmorkester: Dmitrij Sjostakovitj
Restaurerad 2004. 2091 m /20 fps
93 min
HUVUDROLLERNA: Jelena Kuzmina (Louise Poirier, försäljerska), Pjotr Soboljevskij
(Jean, soldat), David Gutman (direktör på varuhuset Det nya Babylon),
Sofia Magarill (skådespelerska), Arnold Arnold (medlem i kommunens centralkommitté), Sergej Gerasimov (Lutreau, journalist), Andrej Kostrisjkin (försäljarnas
förman), Sergej Gusev (gamle skomakaren Poirier, Louises far), Janina Zjejmo
(Thérèse, modist), Natalia Rasjevksaja, A. Glusjkova (en tvätterska),
Jevgenij Tjervjakov, N. Rochefort (en soldat i nationalgardet), Oleg Zjakov
(ung kommunard), Anna Zarzjitskaja (blomsterhandlare, flicka på barrikaderna),
Boris Feodosjev (officer), Boris Poslavskij (officer med blomma i knapphålet),
Vsevolod Pudovkin (polisintendent), Ljudmila Semjonova (cancan-dansös med
monokel), Tamara Makarova (cancan-dansös), Boris Asarov (soldat), Emil Gal
(borgare), Ida Penso (kvinna på balen), Aleksandr Orlov (Kung Menelaos av
Sparta i operetten), Roman Rubinstein (Paris i operetten).
FILMPHILHARMONIC EDITION
Film by courtesy of ZDF / ARTE /
FILMPHILHARMONIC EDITION,
Music by courtesy of Sikorski Musikverlage.
Ingen paus. Konserten slutar ca kl. 20.40.
2
DET NYA BABYLON
Till huvudpersonerna hör Louise, som
deltar i Pariskommunen och är försäljerska på varuhuset Det nya Babylon,
och den unge Jean, en pojke från landet
och soldat i regeringens trupper. Louise
och Jean blir kära i varandra fastän de
hör till motsatta sidor.
Ett antal veckor före premiären
bad regissörerna den 23-årige Dmitrij
Sjostakovitj (1906–1975) delta i projektet. Stolt över sin yrkesskicklighet komponerade Sjostakovitj på nio dagar en
pianoskiss med groteskt parodiska inslag för filmen och började orkestrera
den inför premiären. Under de följande
två veckorna klippte emellertid regissörerna ned filmen radikalt och koncentrerade speltiden från två timmar till
ca 90 minuter. Sjostakovitj blev förkyld
och fick kämpa hårt för att anpassa
musiken till den kortare versionen. De
första visningarna misslyckades totalt
och därmed lades Sjostakovitjs första
filmmusik åt sidan för ett halvt sekel.
Först efter Sjostakovitjs död lyftes
det bortglömda partituret till Det nya
Babylon fram i dagens ljus och man
började organisera filmkonsertturnéer. En version av musiken hördes även
vid Helsingfors Festspel 1985, dirigent
var Omri Hadari. Under änkan Irina
Sjostakovitjs ledning publicerades år
2004 en kritisk utgåva, ett mycket mer
fullständigt partitur. På den utgåvan har
filmkonserterna med Det nya Babylon
sedan dess baserat sig. Denna musik
som hör till alla tiders mest originella
filmmusik har fått en tacksam internationell publik flera generationer efter sin
tillkomst.
För Sovjetstaten var Pariskommunen
ett omhuldat minne som man betraktade som en kär föregångare. En folkresning ägde rum i Paris år 1871, då kriget
mellan Frankrike och Preussen slutade
med fransk förlust och med fredsvillkor som omfattade ockupationen av
Paris. En revolutionär regering styrde
Paris från mars till maj och grundade Nationalgardet som kämpade mot
de preussiska belägrarna. Kommunens
centrum befann sig på Montmartre
medan regeringens trupper var stationerade i Versailles. Kommunen krossades till slut och 25 000 kommunarder,
bland dem kvinnor och barn, avrättades under den så kallade "blodiga veckan". Basilikan Sacré-Cœur byggdes till
minnet av händelserna 1871.
Filmkonstens unga avantgardister Grigorij Kozintsev (1905–1973)
och Leonid Trauberg (1901–1990)
fick uppdraget att göra en film om
Pariskommunen. Först var de inte så
tagna av idén men mycket snart märkte de, att ämnet hade direkta beröringspunkter med deras föregående filmer. De beslutade sig för att undvika
den ryska epokfilmens klichéer, de läste Marx verk Inbördeskriget i Frankrike
och Hippolyte Lissagarays bok Huit
jours de mai derrière les barricades men
även Emile Zolas romaner, framförallt
Au Bonheur des Dames, som inspirerade
dem i gestaltningen av varuhuset Det
nya Babylon. I februari 1928 reste regissörerna till Paris för tre veckor. Med sig
hade de fotografen Jevgenij Mihailov
och en del av det som han filmade på
plats kom med i filmen.
Antti Alanen (sammandrag)
3
DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906–1975): MUSIK TILL
FILMEN DET NYA BABYLON OP. 18
Då Dmitrij Sjostakovitj i slutet av år 1928
blev ombedd att skriva musik till filmen
Det nya Babylon, kunde valet inte ha
träffat en kompositör som hade bättre koll på tidens nerv. Sjostakovitj var
bara 22 år gammal men hade redan i
och med sin första symfoni (1925) hunnit bli den mest lovande och omstridda nya kompositören i den unga sovjetstaten. Han hade inte tidigare skrivit
filmmusik men han kände personligen
väl till branschen genom att han fem
år tidigare hade börjat ackompanjera
stumfilmer på piano för att hjälpa sin
familj som kommit i ekonomiskt bryderi. Därtill hade han sommaren 1928
färdigställt den satiriska operan Näsan,
där han med framgång experimenterat
med att kombinera musik med händelser på scenen. Därifrån var vägen till
filmmusik inte lång.
Filmproducenterna
gav
inte
Sjostakovitj speciellt mycket tid.
Klaverutdraget skulle vara färdigt i
början av februari 1929 och det slutliga orkesterpartituret en månad senare
– och för filmen behövdes en och halv
timme musik. Men Sjostakovitj använde inte ens hela den tid som stod
till buds utan levererade hela partituret redan i slutet av februari. Musiken
spelades emellertid inte vid filmens
premiär i Leningrad den 18 mars 1929
utan först vid den första visningen i
Moskva.
Filmens manusförfattare och regissörerna Grigorij Kozintsev och Leonid
Trauberg var entusiastiska – men inte
publiken. Musiken spelades enbart vid
några enstaka filmvisningar. Partituret
var länge försvunnet, men det hittades
senare och försattes i spelbart skick.
Det finns även en orkestersvit som arrangerats av Gennadij Rozjdestvenskij
och som innehåller något över hälften
av filmmusiken.
Det nya Babylon hör till stumfilmsepokens sista skeden. På den tiden
ljöd musiken ofta genom hela filmen
och dominerade dess budskap i högre grad än i ljudfilmerna. I allmänhet
använde man sig av redan existerande musik som en pianist eller en liten
ensemble försökte inflika så naturligt
som möjligt i filmens händelser. Enligt
normal praxis var musikens uppgift
närmast att ackompanjera eller framhäva det som visades på den vita duken. Sjostakovitj och regissörsparet
hade en mera nyanserad approach och
Kozintsev berättade senare: "Vi kom
snabbt överens med kompositören om
att musiken skulle anknyta till andemeningarna, inte den yttre handlingen."
Musiken är komponerad så den
fungerar i intim samverkan med bildspråket och dess reaktioner är ofta
noggrant synkroniserade med plötsliga snitt i händelserna och stämningarna. Å andra sidan finns det även plats
i filmen för ett bredare, mera symfoniskt gestaltat uttryck. Efter de två
första filmrullornas oftast scherzoaktiga ironi följer den tredje rullens svårmodiga stämning, alltså på sätt och
vis en "långsam sats". Sedan kommer
4
den fjärde rullen, där motoriken blir allt
intensivare.
Det nya Babylon markerade början
på Sjostakovitjs filmmusik som kom
att växa till över 30 verk. Den senare
filmmusiken hade mycket varierande utgångspunkter och kvalitet. Vissa
partitur sammanställde han med hög
konstnärlig ambition men ännu fler i
sin egenskap av sovjetregimens ödmjuke tjänare. Det nya Babylon kom till
under en tid då Sjostakovitj inte ännu
hade stött på motstånd från de estetiska censorerna och den representerar
hans mest äkta och bästa filmmusik.
Prokofjevs ursprungliga musik till filmen Alexander Nevskij. Därtill har han
dirigerat filmatiseringen av Strauss
Rosenkavaljeren på Semperoperan i
Dresden och musiken till filmen MATRIX
i London och i Australien. År 2014 uruppförde Orchestre Philharmonique
de Radio France under Strobels ledning den nutida kompositören Philippe
Schoellers nya musik till Abel Gances
film J'accuse från 1919.
Under denna säsong dirigerar
Strobel RSB-orkestern vid visningen av
den restaurerade versionen av Sergej
Eisensteins film Iwan Grozny vid musikfestivalen i Berlin. I täten för NDR
Radiophilharmonie i Hannover dirigerar han dessutom MATRIX och gästdirigerar MDR Sinfonieorchester Leipzig
vid Grafenegg Festival.
Åren 1997–1998 var han chefsdirigent för Deutsches Filmorchester
Babelsberg. Sedan 2000 har han varit konstnärlig ledare för European
FilmPhilharmonic Institute som är
verksamt i Berlin.
Kimmo Korhonen (sammandrag)
FRANK STROBEL
Dirigenten Frank Strobel har gjort en
imponerande karriär inom filmmusiken. Förutom som dirigent är han känd
som arrangör, producent och studiomusiker. Strobel har editerat och dirigerat musik till stumfilmens klassiker.
Därutöver har han specialiserat sig på
att arrangera och framföra nya partitur.
Strobel började vid mycket unga år
intressera sig för film och en tid skötte han projektorn på en biografteater
som ägdes av hans föräldrar. Vid filmfestivalen i Berlin framförde han den
restaurerade musiken till Fritz Langs
Metropolis som dirigent för RundfunkSinfonieorkester Berlin (RSB). År
2004 editerade och dirigerade Strobel
5
RADIONS SYMFONIORKESTER
Radions symfoniorkester (RSO) är Oy
Yleisradio Ab:s orkester och har som
uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns
chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde
sin post hösten 2013. RSO:s hedersdirigenter är Jukka-Pekka Saraste och
Sakari Oramo.
Den ursprungliga tiomanna Radio­
orkestern grundades år 1927. På
1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen,
Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund,
Okko Kamu, Leif Segerstam, JukkaPekka Saraste och Sakari Oramo.
Förutom de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del nutida musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk
som beställt av YLE. Till RSO:s uppgifter hör även att förse radions arkiv
med friköpta inspelningar av hela den
inhemska orkesterrepertoaren.
Under säsongen 2016–2017 uruppför orkestern fem verk beställda av
Yleisradio och presenterar några av den
finländska modernismens pionjärer:
Väinö Raitio och Uuno Klami. Därtill
omfattar programmet orkesterverk av
Stravinskij, symfonier av Mahler och
Bruckner, Haydns Årstiderna samt konserter av nutida kompositörer. RSO:s
gäster är bl.a. sopranen Karita Mattila
och mezzosopranen Michelle DeYoung,
dirigenterna Esa-Pekka Salonen, Teo­
dor Currentzis och Gustavo Gimeno
samt pianisten Daniil Trifonov.
RSO har spelat in på skiva musik av
bl.a. Mahler, Ligeti, Eötvös, Sibelius,
Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen,
Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns skivor har
fått pris av bl.a. BBC Music Magazine,
Académie Charles Cros och MIDEM
Classical. RSO:s skiva med Sibelius
Lemminkäinen och Pohjolas dotter
valdes till Critics' Choice i tidskriften
Gramophone i december 2015. Med
den inspelningen fick RSO och Hannu
Lintu även det inhemska Emma-priset
i kategorin Årets klassiska skiva 2015.
Under säsongen 2016–2017 spelar
orkestern in musik av bl.a. Sibelius,
Prokofjev och Fagerlund.
RSO företar regelbundet konsertturnéer på olika håll i världen. Under säsongen 2016–2017 uppträder orkestern under Hannu Lintus ledning även
i Suomussalmi, Kajana, S:t Michel och
Kuopio.
RSO:s radiokanal är Yle Radio 1 som
radierar alla orkesterns konserter. I
allmänhet sänds såväl de utländska
som de inhemska konserterna direkt.
Konserterna kan även avlyssnas på
RSO:s webbsidor (yle.fi/rso) och ses
live i hög resolution. En stor del av konserterna televiseras också direkt i Yle
Teema.
6
