Att rösa döda

Att rösa döda
Fullfärdigt stod
det nyresta kumlet
på näsklippans krön
vid strömmande våg
(Beowulf )
A
tt efter döden läggas i ett röse, för att i evig tid vara havet nära och inlemmas i landskapet, har alltid på mig utövat en sugande lockelse. Osynligt närvarande och monumentalt diskret undgår mig ingenting, dock utan att något registreras.
Bruket att begrava de döda i rösen eller högar har djupa rötter. Begravningsskicket är känt
från de isländska sagorna och i det anglosaxiska Beowulfskvädet befaller hjälten vid slutet av
sitt liv:
Låt härmännen bygga mig
en hedersam hög
på en brant vid havet,
när bålet brunnit ner.
Den högen skall resa sig
på Hronesnäs
ett minnesmärke
för mina män.
Det näset skall sedan
nämnas av sjöfolk
som Beowulfs berg,
då de båtarna styra
över dunkla fjärdar
på färd från fjärran.
Gravhögar och rösen förknippas nog annars mest med bronsåldern. Mycket har skrivits om
dessa monumentalgravar och deras djupare innebörd. Förfäderskult, revirmarkeringar i terrängen, en kosmisk och kultisk installation i landskapet eller maktsymboler för en besutten
och organisatoriskt resursstark elit med internationella kontakter?
Vi lever fortfarande i ett bronsåldersgravarnas koordinatsystem. Runt Skaftö ser vi dem på
Grötö, i Vägeröd, på Skabbholmen och på Malö. Vi slår oss ner och vilar en stund, plockar
några vildhallon eller gläds med en vårvarm orm. Vi njuter av utsikten över ett landskap som
den gången var än mer uppsplittrat av öar och sund. Varför rösena ligger som de ligger kan
vi bara ana. Att platserna under bronsåldern var ideologiskt laddade, kanske till och med
riskabla att beträda i oträngt mål, kan vi nog utgå ifrån.
88
Pinkade man på trossen så vågade gastarna inte kasta loss.
89
Persedlar från ett förlist fartyg fördelas genom lottning. Mannen med käppen pekar
ut en hög och den bortvände lille pojken säger vem den skall tillfalla. Carl Gustaf
Bernhardson minns.
Döingeröss
Ännu årtusenden senare har kustens rösen varit potentiellt farliga. In på 1800-talet tillkom
nya döingeröss i Bohuslän. Drunknade och ilandflutna sjömän och fiskare drogs upp ett
stycke på land och täcktes under ett stenröse, eventuellt efter att ha bäddats med tång. Dessa
rösen finns, ensamma eller i grupper, utefter hela kusten. Både Kalm och Oedman nämner
smärre gravplatser för ilandflutna. Margareta Hvitfeldt lät vid Gravarne avdela ett stycke
mark att användas som kyrkogård för skeppsbrutna. Strandsittarna hotades med stränga
straff om de lät ilandflutna ligga obegravna eller, än värre, plundrade liken och kastade dem
åter i havet.
I Bohuslän, liksom på många andra håll världen över, var det förr i tiden sed att kasta en
sten, pinne eller dylikt på ett döingeröss när man passerade. Det har nog funnits olika motiv
för detta. Ett har varit att binda den döde. Ju större tyngd, desto svårare att gå igen. Ofta
90
var ju rösena gravplatser för dem som fått en ond bråd död och som därför inte kunde finna
någon ro. Samtidigt har det sagts att man visat den omkomne heder genom att kasta en sten
på röset. Även manifestationer av ovilja och avsky har nämnts som bakomliggande motiv.
Andra ritualer kopplade till rösena finns också beskrivna från Bohuslän. Att motsols springa
tre eller sju varv runt röset gjorde att man undvek problem med dess inbyggare.
De rösade döingarna gjorde det farligt att vistas ute på holmarna nattetid, men också att
bara lägga till och gå iland i fullt dagsljus. Gastarna försökte regelmässigt lossa förtöjningarna
och få båtarna att driva bort. Mot detta fanns dock ett effektivt motmedel. Pinkade man på
trossen så vågade gastarna sig inte fram.
De osaliga ropade i skären, inte sällan när det rådde samma vindförhållanden som den
gång de själva omkom. Gastandet kunde varsla om att någon nyss drunknat eller skulle
drunkna. Någon som var fej, alltså dödsmärkt. Gastarnas ropande kunde också handla om
att de ville komma i vigd jord, eller att de ville ha tillbaka den varma rock de plundrats på.
Den nu bortgångne Arvid Jacobsson på Gåsö nämner i en uppsats att han i sin ungdom
kunde se benbitar och skosulor ligga under stenarna i ett döingeröss. Han anger en handfull
ställen på Gåsö där ilandflutna rösats. Något röse går ännu att identifiera i landskapet. I
ett fall minner bara namnet Jungfrustenarna om att en ung kvinna skall ha drivit iland och
rösats på den platsen.
Ännu vid mitten av 1800-talet kunde det nog hända att döingar rösades ute i skären. Inte
heller likplundring var otänkbart. En sedernas förfining var dock på gång och i början av
1900-talet hade inställningen blivit en helt annan. De döda sjömännen från skeppen Anna
Maria och Emma begrovs på Gullholmen respektive Grundsund under stor uppslutning från
ortsbefolkningen och på många bohuslänska kyrkogårdar vilar stupade från Skagerrakslaget.
Men då var rösningen ännu bara en mansålder avlägsen.
Någonstans mellan bronsålderns kultiska storslagenhet och döingerössens lönnliga marginalitet kvarstår min längtan. Inte nödvändigtvis efter ett Kap Sunion i Hjalmar Gullbergs
tappning – men ändå. Därför blev jag brydd när jag härförleden såg en begravningsbyrå i Göteborg annonsera med bronsåldersrösen i skyltfönstret och locka med inspirerande broschyrer
bara man steg in. Inte var det trängsel i skären jag sökte! Med en blinkning åt bronsålderns
ideologer kan man nog bara konstatera att intet är nytt under solen.
91
Drakguldet
Och intet skepp är kändare;
fast aldrig sedd i hamn,
den flygande holländare –
vem hörde ej hans namn?
(Viktor Rydberg)
I
den bohuslänska kustbygd jag så ofta genomkorsat vaktar drakar guld. Ni ler kanske, men
jag har sett det med egna ögon. Ja, inte drakarna förstås, men väl guldet! Eller åtminstone
något som glimmade som det renaste guld längst inne i en djup klippskreva.
Fyndplatsen ligger i en spektakulär omgivning. Naturen är dramatisk och svår att forcera.
Här har man förr om somrarna sett älvorna dansa och här finns märkliga stenformationer
med såväl erotisk som religiös laddning. Döda har rösats i närheten och man kan ha mött
varg här i gammal tid.
Skall sanningen fram så är det nog inte guld vi talar om men väl lysmossa, Schistostega
pennata. Det gamla svenska namnet är drakguldsmossa och måhända är mossan en möjlig
förklaring till alla sägner om guldskatter gömda i grottor och hålor.
Lysmossan är mycket spännande ur biologisk synpunkt. Det finns i hela världen bara en
art, som dessutom är ensam både i släkte och familj. En udda fågel alltså, men fördenskull
inte så ovanligt förekommande. Åtminstone inte i sydvästra Sverige där den betecknas som
tämligen allmän. Lysmossa finns också i delar av övriga Norden, samt i Väst- och Centraleuropa, liksom i Asien och Nordamerika.
Lysmossan är fjäderlik och centimeterhög och växer i kalkfattig miljö där pH-värdet är åt
det sura hållet. Vanliga växtplatser är grottor och djupa bergsskrevor eller under stenblock och
rotvältor där ljuset är svagt och luftfuktigheten ganska hög utan att regn direkt kommer åt.
Lysmossans celler är orienterade i rät vinkel mot det svaga inkommande ljuset. Mossan
absorberar vissa våglängder och utnyttjar denna energi för att i fotosyntesen bygga sockermolekyler av koldioxid och vatten. Eftersom ljuset är så svagt i de miljöer mossan växer
måste det koncentreras maximalt till de delar av cellerna, kloroplasterna, där fotosyntesen
äger rum. Därför innehåller de främre delarna av cellerna en vätska som fungerar som optisk
lins och som bryter och fokuserar ljuset just mot kloroplasterna. I cellernas bakre delar finns
sedan en yta som reflekterar det ljus som inte absorberats. Dessa återkastade våglängder ser
vi som det smaragdgröna ljus som givit lysmossan dess namn.
Svartalfer och drakar
Drakguldsmossa djupt inne i en spricka i berget.
92
På engelska kallas drakguldsmossa goblin gold. Goblin, det är svartalf på svenska, ett folktrons väsen med rötter djupt ner i fornnordisk tid. Har vi med drakar och svartalfer att
göra så är vi plötsligt mitt i Wagners musik och Ringens mytiska universum. Där bevakas
93
Rhenguldet, sedan Rhendöttrarna väl förlorat det, först av svartalfen Alberich och sedan av
jätten Fafner, som tagit gestalt i en orm eller drake.
Av guldet har mästersmeder bland dvärgarna smitt Nibelungens ring, som gör sin ägare
allsmäktig, och Tarnhelm, trollhjälmen, som förmår att göra sin bärare osynlig. Om Nibelungenskatten och ytterst om världsherraväldet kämpar Alberich och hans handgångna mot
Wotan och de andra gudarna. En kamp som leder till världens och den kända världsordningens undergång i ragnarök, gudaskymningen, och som banar vägen för en ny tidsålder.
Själv saknar jag drakdödaren Siegfrieds heroiska, men tämligen beteendestörda, kvaliteter.
Så det var egentligen bara bra att ingen drake vaktade skatten jag fann. Drakguldsmossa är
en betydligt beskedligare motståndare.
Även Wagners musik kan bjuda ett visst motstånd, åtminstone inledningsvis. Jag lärde
mig rätt sent att tycka om och lyssna till Ringen. Då finns det Wagnermusik som mer omedelbart slagit an. Jag föredrar Den flygande holländaren och räknas nog därför inte till det
wagnerianska kejsargardet.
Spökskepp
Alltnog, motivet i Den flygande holländaren har en distinkt marin valör. En holländsk sjöman
smädade för länge sedan Gud och som straff dömdes han att ständigt irra på världshaven, en
Ahasverus seglande like. Endast vart sjunde år har han tillåtelse att gå iland. Lyckas han då
finna en kvinna, som kan vara honom trogen in i döden, är förbannelsen bruten. Om inte,
väntar ytterligare sju år till havs. Sådan är fördömelsens bittra tjusning.
Också vid våra kuster har den flygande holländaren siktats, även om man i Bohuslän hellre
talar om spökskepp. När ett sådant skepp visade sig varslade det alltid om storm, skeppsbrott
och drunkningsdöd. Ett spökskepp kändes igen redan på långt håll, eftersom det kunde segla
rakt mot vinden. Kom det närmare såg man att det inte fanns någon besättning ombord,
men väl att de drunknade sjömännens kläder var hängda till tork uppe på däck. Spökskeppen
visade sig ofta på den plats och vid den tid på året de en gång hade förlist.
En variant på spökskeppsmotivet är det brinnande fartyget. En erinring om skepp som
eldhärjats och gått i kvav. Den tidigare omtalade Robertina Christenson, som under många
år var lärarinna på Edshultshall på västra Orust, såg själv en gång ett brinnande skepp ute
till havs. Så här berättar hon:
Och väktaren på Eddystone,
då över böljans ban
han skönjer skeppet långt ifrån,
så väntar han orkan;
och väktaren på Vinga fyr
han vet vem seglarn är,
som svävar fram, där brottsjön yr
bland månbelysta skär.
Ja, utan ro och utan rast,
i söder och i nord,
hon kryssar ständigt med en last
av levnadskval ombord.
Mång hundra år hon gått och gått
runt om magnetens nål;
hon har så brått, så brått, så brått,
fast hon har intet mål.
Och, som han kom, han ilar bort
från dem, som gå i kvav.
Han spanas säkert inom kort
på annat fjärran hav.
Och intet skepp är kändare;
fast aldrig sedd i hamn,
den flygande holländare –
vem hörde ej hans namn?
Utanför Edshultshall där kan man få se ett brinnande skepp. Då man har sett det blir det
sedan sydvästlig vind. Skeppet flyttar sig och man ser rårna mellan lågorna. Det är om kvällen.
Jag har också sett det. Man ser det ganska länge. Det är många som har sett detta brinnande
skepp. På sitt vis var det storslaget. Det var utanför Kråksund som det syntes. Alla där har sett
det. Det skall ha varit ett skepp som har brunnit. Troligtvis är det länge sedan det gick under.
Folklivsforskaren Ebbe Schön har pekat på att den flygande holländaren, till skillnad från
spökskeppen, i huvudsak var ett begrepp förbehållet konsten och salongerna. Låt oss därför
avsluta med några strofer ur Viktor Rydbergs dikt med samma namn.
94
95