Torsdag 18 maj 2017 kl 19.00
Söndag 21 maj 2017 kl 18.00
Helsingborgs Konserthus
Dirigent: Stefan Solyom
Damkör ur Helsingborgs
Konserthuskör
Kormästare: Mats Paulson
Helsingborgs Symfoniorkester
Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Rolf Martinsson
Orchestral Poem No. 1
ca 10 min
John Adams
Doctor Atomic Symphony
ca 25 min
The Laboratory –
Panic –
Trinity
PAUS
Gustav Holst
Planeterna
ca 50 min
Mars, the Bringer of War
Venus, the Bringer of Peace
Mercury, the Winged Messenger
Jupiter, the Bringer of Jollity
Saturn, the Bringer of Old Age
Uranus, the Magician
Neptune, the Mystic
Torsdagskonserten
spelas in av:
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Söndag Stor, Söndag Mellan
Stefan Solyom
dirigent
Stefan Solyom är sedan hösten 2014
chefsdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Han har regelbundet gästat HSO
ända sedan slutet av 1990-talet, vilket också
var tiden då hans dirigentkarriär tog fart med
debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och
Komische Oper i Berlin, och då han dessutom
vann förstapriset i Sibeliustävlingen år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom
regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche
Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart.
Han var under perioden 2006–09 Associate
Guest Conductor för BBC Scottish Symphony
Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste
gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester.
Dessutom verkade han under perioden 2009–
16 som chefsdirigent för anrika Deutsches
Nationaltheater & Staatskapelle i Weimar.
Under årets första månader har Solyom bland
annat gjort två bejublade inhopp, här på
hemmaplan (Bartóks Musik för stränginstrument, slagverk och celesta och RimskijKorsakovs Scheherazade) och i Sveriges
Radios Symfoniorkester (bl.a. Stravinskijs
Petrusjka). Dessutom debuterade han i mars
med Oslo Filharmonien i ett program som
innefattade bland annat Richard Strauss Vier
letzte Lieder och Sjostakovitjs elfte symfoni.
Rolf Martinsson (f. 1956)
Poem for Orchestra No. 1 (1981)
Rolf Martinsson är en av Sveriges internationellt ledande tonsättare. Han samarbetar med
solister, dirigenter och orkestrar som Lisa
Larsson, Anne Sofie von Otter, Martin Fröst,
Håkan Hardenberger, Andris Nelsons, Alan
Gilbert, Sakari Oramo, Manfred Honeck,
Cleveland Orchestra, Boston Symphony
Orchestra, BBC Symphony Orchestra,
Philharmonia Orchestra och alla de stora
nordiska orkestrarna. Martinsson var
Composer in Residence i Concertgebouw
Amsterdam med Netherlands Philharmonic
och Chamber Orchestra 2014–2015 och med
Helsingborgs Symfoniorkester 2014–2017.
Martinsson är professor i komposition vid
Musikhögskolan i Malmö och ledamot av
Kungliga Musikaliska Akademien. År 2008 var
Martinsson tonsättare i fokus vid den inter-
nationella tonsättarfestivalen i Stockholms
Konserthus med tjugofem framföranden och
år 2016 erhöll han Sveriges största pris för
tonsättare, stora Christ Johnson-priset.
Så här berättar Rolf själv om verket: ”Mitt
första orkesterverk heter Impression och
komponerades 1980. Jag skrev det i en romantisk stil med tonala ackord och melodier.
Inspirerad av att Helsingborgs Symfoniorkester framförde verket 1981 inom ramen för
"Unga talanger" och att de året därpå skulle
programsätta det vid en abonnemangskonsert med radioinspelning, påbörjade jag
arbetet med Poem for Orchestra No. 1. Det
var mycket viktigt för mig att ha ett helt annat
tonspråk och upplägg av mitt orkesterpoem
så att jag inte upprepade mig. Poemet har
inga lyriska partier så som Impression utan
växer kontinuerligt i styrka och dramatik från
inledningens låga celli och kontrabasar till
sluttakternas furiösa stegring och slutliga
eruption, som ett enda långt crescendo i
dynamik, kraft, uttryck och instrumentation.”
John Adams (f. 1947)
Doctor Atomic Symphony (2007)
Doctor Atomic Symphony är ett orkesterverk
baserat på den amerikanske komponisten
John Adams opera Doctor Atomic från 2005.
Sats ett, ”The Laboratory”, är styckets kortaste och sätter den ödesmättade tonen med
pukor, klockklanger och brassfanfarer.
John Adams är en av västvärldens största
tonsättare idag med en förkärlek för politiska
frågor och med sina musikaliska rötter i 1960talets minimalistiska tradition, som med sin
rytmiskt repetitiva musik kom att sätta det
konstmusikaliska USA på kartan, och blivit
stilbildande för generationer av postmoderna
kompositörer efter det. Adams andra operor
med namn som Nixon i Kina och The Death
of Klinghoffer – ofta baserade på samtidshistoriska personer och situationer – har
spelats över hela världen. Och Short ride in a
fast machine, ett av hans mest populära
orkesterstycken, är troligen det närmaste ett
klassiskt musikstycke någonsin kommit
känslan av formel 1-lopp.
I andra satsen, kallad ”Panic”, orsakar en
annalkande åskstorm stor oro på testområdet
inför provsprängningen. Håll öronen öppna
efter pompösa trombontoner – de symboliserar nämligen generallöjtnant Leslie Groves
från amerikanska armén, som ledde själva
projektet med Oppenheimer som vetenskaplig ledare. Efter det följer valthornsekon av en
godnattvisa vars ursprungliga text kommer
från det lokala Tewa-folket. I operan sjungs
den av Oppenheimerbarnens nanny
Pasqualita, själv Tewa-indian.
Det finns kritiker som lite elakt kallat Doctor
Atomic Symphony – som handlar om fysikern
Robert Oppenheimer, hans familj och den
första kärnvapenprovsprängningen i en öken
i New Mexico, USA – för Adams svagaste
komposition till dags datum. Men låt inte det
avskräcka! Detta är en symfonisk dikt med ett
brännande innehåll såväl berättarmässigt
som musikaliskt.
I tre satser som spelas utan paus får man följa
med till andra världskrigets Nordamerika där
det så kallade Manhattanprojektet strax ska
kulminera i detonationen av den första
atombomben.
Sats tre heter ”Trinity” efter Oppenheimers
kodnamn på det första kärnvapentestet som
fick sin titel efter den brittiske barockpoeten
John Donnes dikt Batter my heart, three
person'd God. Dikten var viktig för Oppenheimer, vars kommunistiska exflickvän Jean
Tatlock – som lär vara den som introducerade
Donne för honom – tog livet av sig året före
den första provsprängningen. Det finns konspirationsteorier som menar att den depressiva Tatlock inte alls tog sitt liv utan i själva
verket blev mördad av amerikansk underrättelsetjänst, men oavsett sanningshalten i det
ryktet lär namnet ”Trinity” vara Oppenheimers
hyllning till hennes minne. Här hör man den
tonsatta dikten i ett elegiskt trumpetsolo som
i operan sjungs av Oppenheimer själv. Till
skillnad från symfonins avslutande explosionsartade pukslag slutar operan med inspelade, japanska röster som ber om vatten.
Gustav Holst (1874–1934)
Planeterna
Den engelske tonsättaren Gustav Holst kom
från en mycket musikalisk familj som härstammade från en svenskättad adelsfamilj.
Han hette egentligen Gustavus Theodore von
Holst men kallade sig Gustav och i samband
med första världskriget blev det inte så
populärt i England med ett namn som kunde
kopplas till Tyskland så Gustav strök vontiteln. Holst var nu 40 år och hans musikutbildning hade gett honom en tjänst som
basunist i en teaterorkester och sedan början
av 1900-talet var han dessutom lärare i musik
vid Morley College och S:t Pauls Girls School,
och enligt gode vännen Ralph Vaughan
Williams var han en fantastisk sådan.
Gustav Holst tonsatte till en början i Richard
Wagners och Richard Strauss anda, men när
han fick höra Schönberg, Stravinskij och
Ravel ändrades hans tonspråk. Någon publik
succé hade han dock inte förrän 1913, då han
komponerade sviten S:t Pauls till invigningen
av en tillbyggnad av skolan. Där fanns nu ett
välutrustat ljudisolerat rum där Holst kunde
arbeta ostört under helger och ledigheter.
Runt 1914 bestämde han sig för att skapa en
svit för stor orkester. Samtidigt började Holst
intressera sig för astrologi och så började
Planeterna ta form. Stycket har alltså mera en
astrologisk bakgrund än astronomisk. Därför
har han också kunnat välja en lite annorlunda
ordning av planeterna, som här syftar på de
romerska gudarna. Mars, krigsbringaren kommer först, sedan Venus, fredsbringaren, så
Merkurius, den bevingade budbäraren,
Jupiter, glädjebringaren, Saturnus, bringaren
av ålderdom, Uranus, magikern samt
Neptunus, mystikern. Jorden finns inte med
och i sviten saknas också Pluto, som vid tiden
för komponerandet inte var upptäckt.
I den cirka 50 minuter långa svitens sista sats,
Neptunus, har Holst lagt till en damkör, som
sjunger vokalis.
Holst tog god tid på sig med komponerandet
och först efter två år förelåg hela verket i en
version för två pianon. Men vid slutet av 1916
var hela sviten klar i sin imponerande
orkesterskrud. Verket presenterades först för
publik i ett antal ofullständiga framföranden
eftersom sviten ansågs för lång. Först i november 1920 kunde hela verket presenteras
för publik av London Symphony Orchestra
under ledning av Albert Coates. Succén blev
omedelbar och verket har sedan dess varit ett
repertoarverk för de stora orkestrarna.
Planeterna är egentligen satt för en verkligt
stor orkester, runt 100 musiker plus damkör,
men Holst gjorde senare också en mindre
version, som ”blott” kräver 70 musiker.
Gustav Holst komponerade under sin levnad
cirka 200 verk. Bara Planeterna har nått
verklig framgång. Så det är en hel musikskatt
som väntar på att återupptäckas.
Artistpresentationer: Mats Persson
Om Martinsson: Gehrmans Musikförlag/
Rolf Martinsson
Om Adams: Hanna Höglund
Om Holst: Tommie Ling
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och
solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers
namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
