Torsdag 16 mars 2017 kl 19.00
Helsingborgs Konserthus
Dirigent: Stefan Solyom
Solist: Catherine Manoukian, violin
Helsingborgs Symfoniorkester
Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Judith Weir:
Heroic Strokes of the Bow (1992)
ca 15 min
William Walton:
Violinkonsert
ca 30 min
Andante tranquillo
Presto capriccioso alla napolitana
Vivace
PAUS
Antonín Dvořák:
Symfoni nr 6 D-dur
ca 45 min
Allegro non tanto
Adagio
Scherzo (Furiant): Presto
Finale: Allegro con spirito
Kvällens konsert
spelas in av
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Stefan Solyom
dirigent
Stefan Solyom är sedan hösten 2014
chefsdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Han har regelbundet gästat HSO
ända sedan slutet av 1990-talet, vilket också
var tiden då hans dirigentkarriär tog fart med
debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och
Komische Oper i Berlin, och då han dessutom
vann förstapriset i Sibeliustävlingen år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom
regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche
Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart.
Han var under perioden 2006–09 Associate
Guest Conductor för BBC Scottish Symphony
Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste
gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester.
Dessutom verkade han under perioden 2009–
16 som chefsdirigent för anrika Deutsches
Nationaltheater & Staatskapelle i Weimar.
Under årets första månader har Solyom bland
annat gjort två bejublade inhopp, här på
hemmaplan
(Bartóks
Musik
för
stränginstrument, slagverk och celesta och
Rimskij-Korsakovs Scheherazade) och i
Sveriges Radios Symfoniorkester (bl.a.
Stravinskijs Petrusjka). Dessutom debuterade
han i förra veckan med Oslo Filharmonien i ett
program som innefattade bland annat Richard
Strauss Vier letzte Lieder och Sjostakovitjs
elfte symfoni.
Catherine Manoukian
violin
Svensk-kanadensiskan Catherine Manoukian
– detta lär förresten vara första gången hon
kallas så i ett konsertprogram, eftersom hon
blev svensk medborgare så sent som i förra
veckan – är född i Toronto men sedan några
år tillsammans med maken Stefan Solyom
bosatt i Helsingborg. Hon solistdebuterade
tolv år gammal i Paganinis D-durkonsert
tillsammans med Vancouver Symphony
Orchestra. Mellan åren 1994 och 2000
studerade hon för Dorothy DeLay i New York.
Sedan debuten i Vancouver har Catherine
Manoukian framträtt med bland andra CBC
Radio Orchestra, Calgary Philharmonic
Orchestra, Toronto Symphony Orchestra,
Boston Pops, Tokyo Philharmonic Orchestra,
Tokyo Symphony Orchestra, Armeniens
filharmoniska orkester och Norrköpings
Symfoniorkester. Bland de dirigenter hon
samarbetat med finner man Jukka-Pekka
Saraste,
Roy
Goodman,
Antonello
Manacorda och Peter Oundjian.
Hon har gjort sonataftnar i storstäder som
New York, Washington D.C., Los Angeles,
Paris och Tokyo, och har medverkat vid
kammarmusikfestivalerna i Aspen, Caramoor
och Newport.
Catherine Manoukians diskografi innehåller
bland annat violinkonserter av Chatjaturjan
och Sjostakovitj (nr 1) med Armeniens
filharmoniska orkester och Eduard Topchjan,
Elgars violinkonsert med Staatskapelle
Weimar och Stefan Solyom i en
liveupptagning från 2011, sonater av Brahms,
Franck och Richard Strauss och en cd med
Chopins cellosonat och en rad pianostycken i
transkriptioner för violin och piano.
Judith Weir (f. 1954)
Heroic Strokes of the Bow (1992)
Den schweizisk-tyske konstnären Paul Klee
var också en skicklig violinist. Många av hans
verk vittnar också om hans musikerbakgrund
(t.ex. Röd fuga och Pukspelare) och 1900talstonsättare som Harrison Birtwistle och Sir
Peter Maxwell Davies har låtit sig inspireras
av hans konst. Så även den likaledes brittiska
tonsättaren Judith Weir.
Målningen Heroische Bogenstriche visar
svarta stiliserade violinstråkar mot en blå
bakgrund, men det ligger också nära till hands
(i alla fall om man – likt undertecknad – ägnar
en god del av sitt liv åt att läsa noter) att tycka
att tavlans symboler påminner om notskrift.
Judith Weir har dock inte haft för avsikt att
tolka själva tavlan i toner. I stället har hon
fastnat för själva titelns inneboende dramatik,
med som hon själv uttrycker det ” … its
suggestions of excessive physical energy
applied to a small piece of wood”.
Och mycket riktigt är det energiska violiner
som dominerar det femton minuter långa
verket, som komponerades på beställning för
en festival med engelsk musik i NordrheinWestfalen hösten 1992 och uruppfördes av
Westdeutsche Sinfonia under ledning av Dirk
Joeres i Leverkusen den 26 oktober.
William Walton (1902–83)
Violinkonsert
William Walton blev för första gången ett
tonsättarnamn det talades om år 1923, då han
komponerade musiken till Façade, ett
avantgardistiskt verk för recitatör och
kammarensemble, vilket fick ett synnerligen
blandat mottagande. Några år senare nådde
han så betydligt mer odelad framgång, med
violakonserten
(1929),
körkantaten
Belsassars gästabud (1931) och första
symfonin (1935).
När 1930-talet gick mot sitt slut var Jascha
Heifetz inte bara en av tidens främsta
violinvirtuoser. Hans berömmelse hade nått
långt utanför konstmusikens värld och
namnet Heifetz var synonymt med perfektion.
Så när Heifetz genom altviolinisten William
Primrose fick höra talas om Walton och över
en lunch år 1936 erbjöd honom 300 pund i
honorar för att komponera en violinkonsert,
var det förstås en oerhörd ära för Walton som
genast accepterade. Arbetet med konserten
präglades av tvivel på den egna förmågan att
komponera en solostämma för violinen som
var värdig den store virtuosen. Walton
övervägde till och med att ge verket till någon
annan för att inte förolämpa Heifetz, men
kände sig till slut övertygad om han uttömt
möjligheterna för vad man kunde göra med en
violin. I maj 1939 vågade han resa över till
USA med det inte helt färdiga partituret och
tillsammans arbetade de båda vidare med en
del justeringar
Uruppförandet var först tänkt att ske vid
Världsutställningen i New York, men så blev
det inte. Istället fördes Waltons violinkonsert
till dopet av Heifetz och Cleveland Orchestra
under ledning av Artur Rodziński den 7
december 1939.
Antonín Dvořák (1841–1904)
Symfoni nr 6 D-dur opus 60
Antonín Dvořák föddes i en by ett par mil norr
om Prag, dit han senare kom som sextonårig
musikstuderande. I storstaden fick han gott
om möjligheter att stifta bekantskap med det
nya och stora i musikvärlden. Han såg och
hörde dirigenter som Franz Liszt och Hans
von Bülow, och i mars 1859 fick han höra
pianovirtuosen Clara Schumann.
Under 1860-talet verkade Dvořák som musiker, han spelade viola i Prags nybildade teaterorkester och gav pianolektioner. Sina
färdigheter som tonsättare finslipade han i det
tysta, först i början av 1870-talet gjorde han
seriösa försök att lansera sig som komponist.
Det stora kejsardömet Österrike-Ungern var
ett rike som samlade en lång rad
nationaliteter. Precis som det i Wien fanns en
önskan att låta den tysk-österrikiska kulturen
prägla och ena riket fanns förstås – inte minst
i Tjeckien – en stark vilja att inte låta det
särpräglat nationella bli helt marginaliserat.
Denna vilja hittar man i Dvořáks musik, han
integrerar skickligt de tjeckiska särdragen
med influenserna och lärdomarna från såväl
tidens modernister Wagner och Liszt som
traditionalisten (och gode vännen) Brahms.
I november 1879 programsatte dirigenten
Hans Richter Dvořáks tredje Slaviska rapsodi
på
en
abonnemangskonsert
med
Wienfilharmonikerna. Richter tyckte så bra
om verket att han bad Dvořák komponera en
symfoni för orkestern. Året därpå i oktober
fullbordade han symfonin och reste till Wien
för att spela upp den för Richter på piano.
Richter var imponerad och Dvořák hoppades
på ett uruppförande i december samma år.
Richter sköt dock gång på gång upp
premiären och skyllde på olika saker. Till slut
misstänkte en frustrerad tonsättare att
antitjeckiska stämningar i Wien låg bakom,
och senare fick han veta att en del av
orkestermedlemmarna motsatte sig att spela
musik av en relativt ny och okänd tjeckisk
komponist två säsonger i rad. Faktum är att
Wienfilharmonikerna inte kom att framföra
Dvořáks sjätte symfoni förrän 1942.
Uruppförandet av symfonin gick istället av
stapeln i Prag den 25 mars 1881.
Symfonin har ofta jämförts med Brahms
andra symfoni. De delar den ljusa tonarten Ddur och en liknande pastoral atmosfär. I
Dvořáks fall är dock landsbygden
omisskännligt tjeckisk och den svepande
melodiken i den andra satsen är typisk för sin
upphovsman. Brahms var för övrigt full av
beundran för den yngre kollegans förmåga att
skapa fantastiska melodier. Att Brahms med
sina ungerska danser i sin tur inspirerat
Dvořák att komponera sina slaviska dito hörs
i scherzot, en böhmisk folkdans, en så kallad
”furiant”.
Kanske hörs inflytandet från Brahms allra
tydligast i finalsatsens inledning, men snart
härskar Dvořáks egen allt omfamnande
nationalism. En vacker musikalisk symbol för
en anda där ingen stängs ute, alla inkluderas.
Programtexter: Mats Persson
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och
solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers
namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
