Historiska fakta om Tibble i gången tid del D
Sammanställda för Anna Norberg, kultursekreterare, 1996-02-08
av Gudrun och Börje Sandén
Uppgifterna är hämtade ur Svenngårdska samlingen
Gästgiverirörelsen
Magnus Ladulås utfärdade 1285 från Alsnö en stadga, som förbjöd fri eller våldsgästning.
Bönderna var skyldiga att härbärgera och förpläga kungliga personer och deras utskickade,
när de var på resor. Denna skyldighet utnyttjades även av andra, varför bönderna klagade.
Samtidigt med förbudet kom en stadga, där man var skyldig att inrätta gästgiverier vid de
stora byarna och landsvägarna i landet. De kallades tavernor och sköttes av en rättare, som
skulle visa de vägfarande var i byn, de kunde få husrum och förplägnad och foder till
hästarna. Detta fick bönderna ta betalt för. En mark fläsk eller smör kostade 3 penningar, för
öl och bröd gällde samma pris som senaste torsdag i närmaste stad. Ett fång hö kostade 4
penningar och en spann korn skulle vara 2 penningar dyrare än i närmaste köpstad.
Skjutsningsskyldigheten ålades allmogen först av Erik XIV 1560-1567 och från den tiden är
gästgiveriet förbundet med skjutsandet.
1636 erhöll en gästgivare 6 års frihet från grundränta och inkvartering och senare fick han
rätt att erhålla hjälp av häradet att bygga hus för verksamheten. Trots detta var gästgiveriet
främst på grund av skjutsskyldigheten förenad med många olägenheter. Redan 1571 skrev
allmogen till riksdagen och klagade. Det gällde bönderna från Järfälla och Spånga, som skulle
ta även skjutsningen från Tibble till Stockholm. Eftersom de bodde långt från vägen, vägrade
de att ta över en skjuts, som inte var beordrad av en tolvman. Därför fick hästarna från Näs
och Bro fortsätta ända till Stockholm och blev snart fördärvade.
1612 gick det så långt, att bonden Bengt Hansson i Råby erbjöd Kungl Maj:t, att byta sitt
hemman på 20 öresland mot ett hälften så stort i Uppeby, Hacksta socken i Trögds härad för
att få lindring. Om inte Kungl Maj:t gick med på bytet anhöll han, att få byta med någon
adelsman och ett frälsehemman.
Trots förordningarna fortsatte tydligen våldgästningen. Det kom ideligen nya förordningar.
Myndigheterna var inte främmande för de besvär resande kunde ha genom att de inte blev
mottagna av gästgivarna. 1636 kom en förordning att gästgivarna vid de största vägarna skulle
kunna härbärgera vägfarande och ta vård om deras hästar. Det skulle finnas husrum med
sängkläder och husgeråd, gott stall, vagnar, kärror, hö, halm och havre.
Skulle det komma för mycket folk på en gång, var närmaste granne skyldig att taga hand om
en del. Enligt samma förordning hade ingen rätt att inom en mils avstånd sälja öl, vin eller
brännvin. Det skulle gästgiveriet vara ensam om. En förmån var att gästgivaren slapp
utskrivning till krigstjänst för 6 drängar. Alla i gästgivarens hushåll stod under konungsligt
hägn, frid och försvar för våld och oförrätt.
1633 klagar bönderna över de stora och betungande koppar och penningtransporterna från
Kopparberget och Säter. Man föreslår att dessa transporter skall ske per båt från Västerås och
Enköping, innan det blir omöjligt för bönderna att behålla sina hemman.
Samuel Jöransson i Syltatorpet eller Lillsylta, som det också hette, var på vedhuggaröl hos
gästgivaren Peder Andersson i Tibble. Med var också Henrik Olofsson i Ängstorpet och Erik
Jeremiasson i Tibbletorpet. Man kom snart i dispyt och Samuel grep Erik i håret och drog
honom under bordet. Erik stötte sin täljkniv i Samuel 3 gånger. Samuel lades till sängs. Han
1 D:\684084179.doc Skapat den 2011-01-01 18:28:00 Senast utskrivet 2017-07-15 00:48:00
kallade till sig Erik och lovade, att om han skaffade läkare och Samuel överlevde, skulle han
inte anklaga honom. Erik skaffade för dryga pengar en barberare från Stockholm, men Samuel
dog efter några dagar. Vid Rätten tillfrågades Samuels far om han stod Erik efter livet, vilket
han inte gjorde. Häradsrätten menade, att dråpet inte var överlagt, utan skedde i självförsvar
och att Sameuel varit en arg och ond person. De kunde inte döma honom till döden utan nöjde
sig med böter. Domen skulle dock underställas Kungl Hovrätten.
1681 anmärker överståthållaren Jöran Gyllenstierna genom sin fogde, att hans
frälsehemman i Tibble, som är minst, är mest besvärat av skjutsning. Hemmanet bebos av Per
Michelsson. Även postbonden Jöns Olofsson klagar, att han måste skjutsa lika mycket som de
andra. Gästgivaren vägrar de resanden, som bott hos honom, att få hästar, så han måste
skjutsa själv. Jöns hade oturen att bo närmast gästgiveriet och blev därför ofta anlitad.
Landshövdingen fick uppdraget att skipa rättvisa.
Av allmogens besvär kan man få en god bild av förhållanden på en ort. 1681 påpekade
allmogen härifrån i riksdagen att Bro härad var litet och endast hade 4 socknar. Dessutom
fanns många frihetshemman och ladugårdar så att den övriga allmogen fick draga de allmänna
utlagorna. De besvärades också av att stora landsvägen gick genom orten. De måste ställa upp
med skjutsning och hållhästar för de vägfarande och deras egna sysslor på hemmanen kom i
andra hand. Därtill kom genommarscher och inkvarteringar av trupper. Då häradet endast
omfattar 1 1/2 rote á 20 på roten, anhåller allmogen att bli förskonade för utskrivning och
knekthåll.
Det var inte bara bönderna som klagade utan även gästgivaren. Han skulle hålla sadlar,
vagnar, kärror och slädar. I början av 1700-talet anhåller allmogen att bara få hålla hästar och
selar, med annat vill de ej bli betungade. De begär att få hjälp av Håbo-Tibble och Håtuna
socknar med kronoskjutsarna, som skulle betalas i reda pengar. Begäran sändes till
landshövdingen. Det hade hänt, att när resande kommit till gästgivargården och det inte
funnits åkdon att byta med, hade de farit iväg med böndernas skodda och bättre vagnar.
2 D:\684084179.doc Skapat den 2011-01-01 18:28:00 Senast utskrivet 2017-07-15 00:48:00
