Den svenska handikappidrotten 1955-2000
Hans Bolling
Stockholms universitet, Historia
Projektnummer: P2010-0031
Bakgrund och syfte med projektet
Den svenska idrottsrörelsens starka ställning i det svenska samhället bygger i hög grad på
antagandet om idrottsutövandets hälsobringande effekter. Utövande av idrott, på ett
förnuftigt och riktigt sätt, förbättrar utövarnas generella hälsa, vilket bland annat skulle göra
dem mer produktiva och minska vårdkostnaderna. Det har låtit sig göras trots att idrottens
hälsobringande effekter oftast inte har studerats utan setts som konstanter i studier om
idrott och samhälle.
Syftet med forskningsprojektet ”Den svenska handikappidrotten 1955–2000” har varit att
studera och analysera förutsättningarna för idrottsutövande för personer med
funktionsnedsättning mellan 1955 och 2000. Det görs genom analyser av hur
handikappidrotten har påverkats av relationen mellan handikapprörelsen, idrottsrörelsen
och statsmakterna samt vilka effekter handikappidrotten haft på de utövandes
levnadsförhållanden.
Populärvetenskaplig sammanfattning av projektresultaten
I en rapport från Statens folkhälsoinstitut 2008, ”Hälsa på lika villkor?”, slogs fast att en stor
del av den samlade ohälsan fanns bland personer med funktionsnedsättning, ohälsa var helt
enkelt tio gånger vanligare bland dem än bland befolkningen i övrigt. Hälsoläget var inte
heller enbart kopplat till funktionsnedsättningen utan skulle kunna främjas genom att
förbättra de ekonomiska förutsättningarna, minska kränkande behandling eller bemötande,
öka det sociala deltagandet och förbättra vissa levnadsvanor.
Det finns också forskning som visar på att aktiv idrottsutövning ger hälsovinster för personer
med funktionsnedsättning. Trots det är andelen idrottsaktiva bland funktionshindrade
betydligt lägre än bland befolkningen i övrigt. Rörande fysisk aktivitet konstaterades i ovan
nämnda rapport att bland personer med funktionsnedsättning var det 23 procent som hade
en stillasittande fritid, att jämföra med tio procent bland den övriga befolkningen.
Den svenska idrottsrörelsen växte starkt under 1900-talets andra hälft, vilket bland annat
tog sig uttryck i att antalet föreningar anslutna till Sveriges riksidrottsförbund (RF) ökade från
9 189 år 1950 till 21 742 år 1999. Idrottsrörelsens starka ställning i samhället grundas i stor
utsträckning på att utövande av de aktiviteter som den erbjuder anses ha en positiv inverkan
på utövarna såväl fysiskt som psykiskt och socialt. Det har gett den en social och kulturell
legitimitet.
I forskningsprojektet ”Den svenska handikappidrotten 1955 –2000” studeras och analyseras
vilka möjligheter personer med funktionsnedsättning har haft att utöva idrott och vilket
inflytande de har haft över sina idrottsaktiviteter samt hur svensk handikappidrott har
organiserats. Den svenska idrottsrörelsens historia är väl kartlagd på det övergripande planet
men det saknas nästan helt idrottshistorisk forskning som behandlar handikappidrott.
Idrotten har dessutom på det hela taget negligerats inom handikappforskningen.
Studien riktar framför allt in sig mot två frågekomplex dels hur handikappidrottens
utformning har påverkats av relationerna mellan handikapprörelsen, idrottsrörelsen och
statsmakterna, dels hur idrottsutövare med funktionsnedsättning har kategoriserats och
beskrivits. Det innebär att studien har fokus på tre områden: den organisatoriska
utvecklingen, klassindelningens och integrations betydelse för idrottsutövandet, samt synen
på idrottsutövning och idrottsutövare. Därtill kommer en studie av den internationella
tävlingsverksamheten i form av Paralympics.
Handikappidrottens utbredning måste ses i samband med samhällsutvecklingen i stort,
vilken skapade nya möjligheter att organisera handikappidrott och möjliggjorde bildandet av
Svenska handikappidrottsförbundet 1969. Det medicinskt filantropiska motiv som varit
centralt när handikappidrotten introducerades vid 1950-talets mitt hade ersatts en vilja från
utövarna att själva bestämma över verksamheten, som betraktades som en
fritidssysselsättning – idrott. Av stor betydelse var även att strävan att bilda ett
specialidrottsförbund stöddes av 1965 års idrottsutredning, som skapade nya möjligheter för
handikappidrotten i och med att den lyfts fram som särskilt viktig.
När det gäller synen på idrott har ett medicinskt synsätt ställts mot ett synsätt som velat se
på handikappidrott som en idrottsform bland andra. Handikappidrottens rötter finns i
utnyttjandet av idrott i rekreations- och rehabiliteringssyfte, dess genombrott som aktivitet
för många och global stortävling drevs fram genom att man distanserat sig från det
medicinska synsättet och istället med fast fot placerat handikappidrotten i idrottsmyllan.
Förändringen i hur idrottsutövare klassats inom handikappidrotten har en parallell i
utvecklingen av synen på funktionshindrade i samhället i övrigt. Inom handikappforskningen
talas det om två olika sätt att se på de funktionshindrade. Den medicinska synen på
funktionshinder kontra den sociala modellen. Personer med funktionsnedsättning
kategoriserades under större delen av 1900-talet utifrån dem som var i behov av medicinsk
omsorg, rehabilitering eller segregerades från det övriga samhället. Detta synsätt betecknas
som den medicinska modellen och den gjorde sig även gällande när det gällde klassificering
av idrottsutövare med funktionshinder. Från cirka 1970 förändrades synen på de
funktionshindrade och fram trädde den sociala modellen som riktar uppmärksamhet mot
omgivningen och dess betydelse för individens möjligheter att fungera i samhället. I enlighet
därmed utgår klassningen numera från respektive idrottsgrens speciella karaktäristik och
baseras på funktion snarare än handikappdiagnos. Att ha en amputerad arm innebär ju på
intet sätt samma funktionsnedsättning i pistolskytte som i simning.
