3. VÄLFÄR DS P OLITI KE N S TVÅ U PPG I FTE R VÄ L FÄ R D S P O L ITI K E N S T VÅ U P P G I F TE R Välfärdspolitiken har rimligen bara två riktigt grundläggande uppgifter att sköta. Den första är att se till att de som i olika dimensioner är fattiga, och därför inte klarar sig själva, kan räkna med generös och pålitlig hjälp av alla oss andra – ytterst via stat och kommun. Den andra uppgiften är att se till att alla andra – alla som har normala inkomster, normala bekymmer, sjukdomar och problem – får god hjälp och trovärdiga instrument för att själva bygga upp sin trygghet i livets olika skeden. Den förra uppgiften omfattar relativt få människor, men de är desto sårbarare. Här är vår medmänskliga skyldighet omfattande, och respekterad. Om detta är enigheten medborgarna emellan stor. Den senare uppgiften omfattar de allra flesta av oss och innebär främst att se till att vi inte hamnar i kränkande beroende av andras hjälp. Mellan dessa uppgifter finns en stark moralisk koppling, som också handlar om hur långt in i människor liv en liberal stat har rätt att tränga sig på. Den första uppgiftens moral säger att vi alla har skyldighet att hjälpa varandra till anständiga levnadsvillkor; och att denna hjälp inte ytterst skall vara beroende av om vi har släkt och vänner; är trevliga eller otrevliga; borde ”skylla oss själva” eller inte. Den andra uppgiftens moral bygger på den första: Om staten tvingas ta hand om oss när ingen annan hjälp finns att få, har staten också rätt att kräva att vi gör mycket för att inte hamna i den situationen. Eller enklare uttryckt: om staten är skyldig att ge oss bidrag till livets nödtorft när vi inga pengar har, har staten också rätt att kräva att vi så, långt det är möjligt och rimligt, försäkrar oss mot risken att stå utan pengar. Staten har alltså ett yttersta ansvar för att medborgarna inte far 1. Not / not illa. Men staten får därmed en moralisk förpliktelse gentemot 31 VÄ L FÄ R D S P O L ITI K E N S T VÅ U P P G I F TE R alla medborgare och skattebetalare att se till att de som behöver statens stöd blir så få som möjligt. Den andra principen är helt enkelt en förutsättning för statens möjligheter att upprätthålla den första. Jag vänder mig därmed mot ett synsätt som utgår från att staten visserligen har ett ansvar när det går riktigt illa, men dessförinnan inte har anledning att lägga sig i hur vi sparar eller försäkrar oss mot risken att stå utan medel. Jag vänder mig också mot synen att staten skall omfördela resurser till och från alla människor som är fullt kapabla att själva ta huvudansvaret för sina liv. De konkreta konsekvenserna av detta är dels statligt reglerade ramar för försäkringsskydd, sparande och långsiktigt fonderat sparande för att garantera rimliga inkomstnivåer när dessa annars skulle svikta. Dels ett lokalt ansvar att hjälpa dem som inte kan arbeta och försörja sig själva. På en genomsnittlig nivå om man är skadad eller handikappad och för mycket lång tid beroende av andras hjälp. På en mer krävande nivå om man av andra skäl inte kan eller vill ta ansvar och stå på egna ben. Inom ramen för dessa två offentliga uppgifter i socialpolitiken, kan man formulera några principer som systematiskt bör uppmuntras i, och av, de politiska regelverken. Självförsörjning Den första är självförsörjningsprincipen. Var och en skall alltid i första hand uppmuntras att försörja sig själv och sin familj. Även om man har handikapp, sjukdomar eller missbruksproblem, skall ansvaret så långt det över huvud taget är möjligt ligga kvar hos den enskilde. Staten skall komplettera, bidra och hjälpa till, men / not 1. Not inte överta ansvaret om det inte är absolut nödvändigt. Det skall 32 VÄ L FÄ R D S P O L ITI K E N S T VÅ U P P G I F TE R därmed inte finnas några fria och kravfria resurser att utkvittera. Det skall alltid löna sig att arbeta framför att inte göra det. Staten skall här i första hand hjälpa den som är beredd att hjälpa sig själv. Frivillighet Den andra är frivillighetsprincipen. Individer skall alltid uppmuntras att hjälpa varandra, innan det offentliga träder in. Vänner, släktingar, barn och föräldrar har ett moraliskt ansvar för varandra, som förvisso främst måste vara just moraliskt, men som staten skall uppmuntra och bygga på snarare än ersätta. Att bidra med den hjälp man själv tror på för in viktiga värden i andras liv. Detta är inte okomplicerat, eller något som aldrig kan bli närgånget eller upplevas som kränkande. Men att människor ställer krav på varandra är att föredra framför att staten ställer krav på människor. Incitamenten att hjälpa varandra frivilligt skall vara starka. Tvärtemot vad vi ofta tror – och uppmärksammar – i svensk socialpolitisk debatt, är det många som verkligen hjälper varandra helt civilt. I Karin Busch Zetterbergs stora undersökning Det civila samhället i socialstaten, framgår bl a att det 1994 var 450 000 män och 560 000 kvinnor som helt utan bistånd såg till någon sjuk, handikappad eller gammal. Fördelning Den tredje är fördelningsprincipen. Staten skall inte i första hand se till att människor blir jämlika i termer av ekonomiska resultat. Där kommer vi alla alltid att vara olika. Däremot skall staten medverka till att var och en gör det allra bästa av sig själv och sina resurser. Det innebär att staten har en jämlikhetsskapande uppgift i att reducera det omedelbara genomslaget av arvet från föräldrarna. Naturligtvis inte genom att hindra rika eller begåva1. Not /att not de föräldrar från att ge det bästa till sina barn. Men genom 33 VÄ L FÄ R D S P O L ITI K E N S T VÅ U P P G I F TE R stötta de barn som kommer från hem utan starka drivkrafter, utan god ekonomi eller studietraditioner. Denna fördelningsuppgift handlar numera inte minst om att bidra med riktigt goda utbildningsmöjligheter, och med goda möjligheter till social rörlighet. Man måste kunna ”bli något” i Sverige, även om man startar med två tomma händer. 1. Not / not 34