Information från Läkemedelsverket supplement 2014

Information
Information
från
från
Läkemedelsverket
Läkemedelsverket
Årgång 24 • supplement
Årgång 25•• september
supplement
2013
• november 2014
sid 4
Ekto- och endoparasiter hos hund och katt
– behandlingsrekommendation
Denna rekommendation berör behandling och förebyggande behandling av infektion med
endo- och ektoparasiter hos hund och katt. De rekommendationer som ges berör huvudsakligen behandling av parasiter som förekommer i Sverige, men information ges även om
parasiter som inte är stationära i landet, mot bakgrund av att behandling och/eller förebyggande behandling kan vara aktuell vid resande och import av djur. Behandlingsrekommendationen har tagits fram utifrån ett expertmöte som Läkemedelsverket anordnade våren 2014.
approvals • authorisation • clinical trials • communication • competence • cosmetics • dialogue • directiv
• efficacy • environment • evaluation • guidelines • harmonisation • health economics • herbals • homeopathics • informati
• inspection laboratory analysis • market surveillance • medicinal products • medical devic
• narcotics • public health • quality • registration • regulations • reliability • risk/benefit • safety • scientific • standardisati
• transparency • vigilance • approvals • authorisation • clinical trials • communication • competence • cosmetics • dialog
• directives • efficacy • environment • evaluation • guidelines • harmonisation • health economics • herbals • homeopathi
• information • inspection • laboratory analysis • market surveillance • medicinal products • medical devices • narcotics
www.lakemedelsverket.se
L E DA R S I DA
God djurhälsa viktig för svensk folkhälsa
Jag är sedan några veckor ny generaldirektör på Läkemedelsverket i Uppsala och jag känner stor glädje och stolthet
över att få det här uppdraget. Läkemedelsverkets speciella
kunskaper och uppdrag blir allt mer efterfrågade av allmänheten, professionen, expertorgan, media och från våra uppdragsgivare regering och riksdag. Samtidigt har vi en ledande roll internationellt. Det är ansvarsfullt och positivt att
vi är efterfrågade men det innebär också nya utmaningar för
oss som arbetar på myndigheten.
Jag kommer under den närmaste tiden att sätta mig in i
myndighetens arbete och framför allt lära känna dess ledarskap och medarbetare. Jag har ännu ingen färdig plan för
framtiden men jag kan redan nu lova att det inte blir någon
revolution – snarare evolution.
I det här specialnumret som är riktat till dig som är veterinär, kommer du att få läsa om flera olika nya behandlingsrekommendationer kring antiparisitära läkemedel. När det
gäller ansvarsfull användning av antiparasitära läkemedel
är det speciellt viktigt att poängtera att det under senare år
har kommit allt fler kombinationsläkemedel och det är
viktigt att dessa används endast då det finns behov, det för
att undvika onödig exponering och eventuellt utveckling
av resistens.
Rekommendationerna ger också mer detaljerade råd om
behandling och förebyggande av parasitinfektioner för parasiter som inte finns naturligt i Sverige. Detta mot bakgrund av
allt öppnare gränser där djurägare fått en större möjlighet att
ta med sig sina djur på
resa, och också att importera djur från andra länder.
Fotograf: Fredrik Persson.
Som nyutsedd generaldirektör för Läkemedelsverket
är mitt huvuduppdrag att verka och arbeta för en
bättre folk- och djurhälsa. Därför är det här specialnumret viktigt för mig eftersom det andra benet som
Läkemedelsverket står på är just den svenska djurhälsan. Jag är av den uppfattningen att om vi tar väl
hand om våra djur, där rekommendationer för korrekt
läkemedelsbehandling kan utgöra ett viktigt bidrag,
skapar vi också goda förutsättningar för såväl god djuromsorg som bra och säkra livsmedel. Det i sin tur tror
jag leder till en bättre folkhälsa. Allt hänger ihop.
Catarina Andersson Forsman
Generaldirektör
Ansvarig utgivare: Catarina Andersson Forsman
Information från Läkemedelsverket
Box 26, 751 03 Uppsala
Telefon 018-17 46 00
Telefax 018-54 85 66
E-post: [email protected]
Redaktion: Kristina Bergström, Christina Hambn,
Ulrika Jonsson, Sophia Persson Käll och Pernilla Örtqvist.
Ytterligare exemplar kan rekvireras från:
Medicinsk information
ISSN 1101-7104
Tryck: Taberg Media AB, 2014
Har du ändrat adress?
Vill du ha tidningen till en ny adress ber vi dig skicka både din nya och gamla adress till oss via e-post eller brev.
2
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
INNEHÅLL
Innehåll
Ekto- och endoparasiter
hos hund och katt
– Behandlingsrekommendation .................................................. 4
Inledning .............................................................................................................
Parasitologi .....................................................................................................
Antiparasitära läkemedel ......................................................................
Resande och import .................................................................................
Zoonoser ............................................................................................................
Inledning – endo- och ektoparasiter hos hund
och katt ...............................................................................................................
Endoparasiter hos hund ........................................................................
Endoparasiter hos katt ...........................................................................
Ektoparasiter hos hund ........................................................................
Ektoparasiter hos katt ...........................................................................
Zoonotiska aspekter på parasiter hos hund
och katt .............................................................................................................
Deltagarlista ..................................................................................................
4
4
4
7
7
7
8
12
13
18
21
23
Ektoparasiter hos hund och katt ................................................... 45
Detektion och selektion för anthelmintikaresistens ...... 51
Parasiter som normalt inte förekommer i Sverige .......... 54
Spolmask hos hund och katt: förekomst, klinik,
terapi och zoonosrisk ............................................................................. 57
Cryptosporidium och Giardia hos hund, katt
och människa ............................................................................................... 61
Zoonotiska aspekter på toxoplasmainfektion
hos katt .............................................................................................................. 64
Echinococcus granulosus
– hundens dvärgbandmask ............................................................ 66
Echinococcus multilocularis
– rävens dvärgbandmask .................................................................. 68
Biverkningsblankett
Biverkningsrapportering, djur ............................................................ 71
– Bakgrundsdokumentation ........................................................... 24
Parasitära infektioner hos hund och katt
– en bakgrund.................................................................................................
Antiparasitära medel till hund och katt
– farmakologi och biverkningar .....................................................
Endoparasiter hos hund .......................................................................
Endoparasiter hos katt ..........................................................................
25
27
37
42
Tidigare utgivna nummer
Tidigare utgivna nummer ...................................................................... 72
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
3
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Ekto- och endoparasiter hos hund och katt
– behandlingsrekommendation
Inledning
Antiparasitära läkemedel
År 2001 gav Läkemedelsverket ut en behandlingsrekommendation för parasitära infektioner hos hund, katt och häst. Läkemedelsverket anordnade ett expertmöte den 27–28 mars
2014 för att uppdatera behandlingsrekommendationerna
avseende behandling och förebyggande behandling av infektion med endo- och ektoparasiter hos hund och katt. Av
praktiska skäl berörs inte häst. Läkemedelsverkets tidigare rekommendation avseende häst är inte aktuell i alla delar. För
aktuell information inom området avseende djurslaget häst
hänvisas till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
De rekommendationer som ges berör huvudsakligen behandling av parasiter som förekommer i Sverige, men information ges även om parasiter som inte är stationära i landet,
mot bakgrund av att behandling och/eller förebyggande
behandling kan vara aktuell vid resande och import av djur.
De antiparasitära läkemedlen indelas i: 1) medel mot protozoer, 2) anthelmintika (medel mot nematoder, cestoder och
trematoder), 3) medel mot ektoparasiter (insektsdödande
och repellerande medel), samt 4) endektocider (läkemedel
som är aktiva mot både vissa endoparasiter och ektoparasiter). Aktivitetsspektrumet för de substanser som idag är
godkända i Sverige framgår av Tabell I. Makrocykliska laktoner som tillhör gruppen endektocider har ett brett verksamhetsspektrum, och flera läkemedel som innehåller denna
substansklass är godkända för att behandla såväl olika ektoparasiter som nematoder. En del läkemedel innehåller en
kombination av substanser med syftet att bredda det terapeutiska spektrumet eller förbättra effekten i något avseende.
Ett exempel är läkemedel där substanser kombinerats för att
uppnå effekt mot både nematoder och cestoder. Ett annat
exempel är när en substans med aktivitet mot vuxna loppor
kombinerats med en substans verksam mot loppans ägg och
larver för att mer effektivt bekämpa loppangrepp.
Parasitologi
Parasiter indelas traditionellt i tre huvudgrupper:
• Helminter – inälvsmaskar som i sin tur kan indelas i
rundmaskar (nematoder), plattmaskar (trematoder) och
bandmaskar (cestoder).
• Protozoer – urdjur som är en samlande beteckning för
olika encelliga eukaryoter.
• Artropoder – leddjur som omfattar parasitiskt levande
insekter (till exempel loppor och löss) och kvalster
(akarider, till exempel skabbdjur och fästingar).
Beroende på om värddjuret infekterats utvärtes på
kroppsytan eller invärtes i organ/hålrum benämns parasiterna ekto- respektive endoparasiter. Hos sällskapsdjur är
protozoer och helminter vanligen endoparasiter, medan artropoder i huvudsak är ektoparasiter. De flesta parasiter av
klinisk betydelse för hund och katt är värdspecifika. Det
finns dock exempel på parasiter med ett bredare värddjursspektrum varav ett fåtal även kan infektera människa (se avsnitt om zoonoser).
”I syfte att bredda
terapeutiskt spektrum eller
förbättra effekten kombineras
substanser”
Antiparasitära läkemedel förekommer i många olika beredningsformer såsom tablett, injektionslösning, oral pasta,
suspension, granulat, spot-on-beredning, kutan lösning,
örongel och halsband. Beredningsformen kan vara utformad
för att stödja en lång effektduration (halsband), för att försäkra exakt dosering, och/eller för att vara enkel att administrera. De olika beredningsformer som finns att tillgå ger
möjlighet att, utöver att välja läkemedel med väl avpassad
effekt i förhållande till den infektion man avser att behandla,
anpassa behandlingen även efter olika praktiska överväganden. För ytterligare information avseende klassificering och
verkningsmekanismer av antiparasitära medel för hund och
katt hänvisas till bakgrundsdokumentationen.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
4
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Tabell I. Översikt av substanser mot nematoder, cestoder, artropoder och protozoer hos hund och katt.
Substanser
Parasiter hos hund
Nematoder
Cestoder
Parasiter hos katt
Artropoder
Protozoer
Nematoder
Cestoder
Artropoder
Protozoer
Bensimidazoler
och relaterade
substanser
Fenbendazol
×
×
Flubendazol
×
×
Febantel
×
×
Pyrantel
×
×
×
×
×
×
×
×
Prazikvantel
Emodepsid
×
×
×
×
Pyretroider
Permetrin
×
Deltametrin
×
Flumetrin
×
×
Fipronil
×
×
Pyriprol
×
Imidakloprid
×
×
(S)-metopren
×
×
Amitraz
×
Lufenuron
×
Fluralaner
×
×
Makrocykliska
laktoner
Selamektin
×
×
×
×
Milbemycinoxim
×
×
×
×
Moxidektin
×
×
×
×
×
Eprinomektin
Toltrazuril
×
×
Sulfonamider
och
trimetoprim
×
×
×
×
Nitroimidazoler
Metronidazol
×
Ronidazol
Klindamycin
×
×
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
5
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Foto: Shutterstock.
Förskrivning/behandling
De flesta endoparasitmedel och många ektoparasitmedel till
hund och katt är för närvarande receptfria i Sverige, vilket
innebär att veterinärer sällan är involverade vid behandling
mot framför allt endoparasiter hos hund och katt. Genom
välgrundad och opartisk information om lämpliga behandlingsstrategier och val av läkemedel kan dock veterinären
bidra till en ändamålsenlig användning av antiparasitära
medel och därigenom minska risken för onödig och/eller
felaktig exponering. I Faktaruta 1 anges grundläggande
principer för ändamålsenlig och ansvarsfull behandling mot
parasiter.
Faktaruta 1. Generella riktlinjer för ändamålsenlig användning av antiparasitära medel.
•
•
•
•
6
•
Behandlingen ska endast ske på klar indikation, det
vill säga efter fastställd diagnos, välgrundad misstanke om parasitinfektion, som ett led i ett strategiskt
behandlingsprogram eller som profylaktisk behandling
där epidemiologisk kunskap ger stöd för att behov
föreligger.
Läkemedel som innehåller en kombination av olika
antiparasitära medel ska om möjligt bara användas
då det finns behov av att behandla med samtliga
ingående komponenter.
Behovet av samtidig miljösanering ska alltid beaktas.
Generell, rutinmässig avmaskning av vuxna hundar
och katter saknar vetenskaplig grund.
Exempel på profylaktisk, rutinmässig och diagnostisk behandling som kan var motiverad är fästingprofylax och diagnostisk behandling vid misstanke om till exempel Cheyletiella-infektion hos katt, där man inte kunnat konfirmera
diagnosen genom undersökning av hudskrap. Även vid införsel av hundar och katter från områden med endemisk
endoparasitsmitta som är ovanligt förekommande i Sverige
rekommenderas rutinmässig förebyggande avmaskning. I
dessa fall kan provtagning efter behandling vara av värde för
att verifiera att parasitinfektion inte föreligger.
Resistens
Vid exponering för en viss antiparasitär substans selekteras
parasiter som utvecklat resistens mot den aktuella substansen. Om resistens är förknippad med en överlevnadsfördel
kommer den att spridas i parasitpopulationen över tid. Mekanismerna bakom utveckling av resistens bland parasiter är
bara delvis kända. Förekomst av resistens mot vissa antiparasitära substanser har för närvarande framför allt verifierats
hos nematoder hos gräsätare. Exempel i Sverige är minskad
känslighet för bensimidazoler hos små blodmaskar hos häst
och stora magmasken hos får, och minskad känslighet för
makrocykliska laktoner hos spolmask hos häst. Otillfredsställande klinisk effekt vid behandling med vissa ektoparasitmedel har dock också noterats i några europeiska länder,
vilket kan vara tecken på resistensutveckling. Ett exempel är
nedsatt känslighet mot pyretroider hos loppa. I Faktaruta 2
anges faktorer som kan bidra till resistensutveckling.
Det finns för närvarande inget belägg för att det förekommer resistenta stammar bland ekto- och endoparasiter
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
som lever stationärt hos hund och katt i Sverige. Det saknas
dock validerade metoder som är lämpliga för att övervaka
resistensläget hos dessa djurslag och det är således angeläget
att praktiskt användbara metoder utvecklas.
Faktaruta 2. Faktorer som kan bidra till
resistensutveckling.
•
•
•
•
Ensidig användning av en viss antiparasitär substans
Underdosering
Felaktigt behandlingsintervall
Felaktig tidpunkt för behandling
närer kan ge information och råd. När det gäller importerade
sjukdomar kan det vara aktuellt att behandla med läkemedel
som normalt inte är godkända eller tillgängliga i Sverige. I
denna behandlingsrekommendation och i bakgrundsdokumenten ges mer detaljerad information om de parasiter som
nämnts ovan.
Information om aktuella krav och regler vad gäller import
och gränspassering kan erhållas från Statens jordbruksverk
(www.jordbruksverket.se).
Zoonoser
Biverkningar
Biverkningar som uppstår hos det behandlade djuret är som
regel relaterade till substansernas verkningsmekanismer. De
flesta antiparasitära medel har en relativt stor terapeutisk
bredd, det vill säga skillnaden mellan terapeutisk dos och
den dos vid vilken biverkningar kan uppkomma är relativt
stor. Enstaka substanser har dock en snäv terapeutisk bredd,
till exempel organiska fosforföreningar. Dessutom kan arteller rasspecifika skillnader förekomma hos värddjuret.
Detta gäller till exempel ivermektin där collies och besläktade raser är känsligare än andra hundraser. Informationen
om biverkningar vid bruk av läkemedel till djur behöver
förbättras. Det är därför viktigt att praktiserande veterinärer rapporterar biverkningar till Läkemedelsverket. Eftersom de flesta läkemedel inom detta behandlingsområde
är receptfria bör djurägare informeras om betydelsen av
att rapportera biverkningar, genom kontakt med en veterinär eller direkt till Läkemedelsverket via webbplatsen,
www.lakemedelsverket.se.
Resande och import
Sedan EU-inträdet 1 januari 1995 noteras ett ökande antal
parasitarter som inte tidigare påträffats i Sverige. Djur som
förts in i landet eller återkommer efter utlandsvistelse kan
bära med sig olika parasitsmittor, sådana som ibland har påvisats tidigare och sådana som inte är etablerade i Sverige, till
exempel Ancylostoma caninum, Trichuris vulpis, Echinococcus multilocularis, Dirofilaria immitis, D. repens, Babesia
spp., Rhipicephalus sanguineus, Dermacentor reticulatus,
D. variabilis, Linguatula serrata, Leishmania infantum och
Dipylidium caninum. Flera av dessa parasiter kan orsaka
sjukdom hos djur och i vissa fall även hos människor. Eftersom import kan leda till spridning av nya och icke önskade
agens är det väsentligt att djurägare informeras om dessa
risker, särskilt i samband med adoption/köp av hundar med
okänd bakgrund. Allmänt innebär den ökade rörligheten
över gränserna att man vid hanteringen av parasitinfektioner
behöver uppmärksamma möjligheten att en aktuell infektion kan vara orsakad av arter som inte är stationära i Sverige,
eller som tidigare inte diagnostiserats. Risken för import av
oönskade parasiter beror på flera faktorer, såsom var djuret
har vistats, uppehållstid, kontakt med djur på platsen, samt
eventuella förebyggande och terapeutiska åtgärder i det berörda landet. För att minska riskerna är det viktigt att veteri-
En del av de parasiter som infekterar hund och katt har
zoonotisk potential och detta behöver särskilt uppmärksammas vid den kliniska hanteringen. En del av dessa parasiter är
väletablerade i Sverige sedan lång tid (till exempel Toxoplasma gondii, Toxocara canis/mystax [cati] och Cryptosporidium parvum), medan andra endast diagnostiserats under senare tid, och ibland bara bland vilda djur (till exempel
Echinococcus multilocularis). Information om symtom, diagnos och behandling av parasiter med zoonotisk potential
följer under avsnitten om endoparasiter respektive ektoparasiter hos hund och katt. Dessutom ges i ett separat avsnitt
sist i rekommendationstexten information om de zoonotiska
aspekter som särskilt behöver beaktas för dessa parasiter.
Utöver det finns i bakgrundsdokumenten som följer efter
rekommendationen mer detaljerad information.
”Import av djur kan leda till
spridning av nya oönskade
agens”
Inledning – endo- och ektoparasiter
hos hund och katt
Det finns bara ett fåtal systematiska undersökningar avseende förekomsten av parasiter hos hund och katt i Sverige.
Med undantag av spolmaskangrepp hos valpar anser expertgruppen att infektion med olika ektoparasiter är ett vanligare kliniskt problem än endoparasitinfektioner. Vissa endoparasiter har dock zoonotisk potential vilket innebär
speciella risker som behöver uppmärksammas. I samband
med utredning av klåda hos hund och katt är infektion med
ektoparasiter en viktig differentialdiagnos att beakta. Infektion med ektoparasiter utgör dessutom en risk för överföring
av vektorburna sjukdomar. I Sverige förekommer dock bara
ett mindre antal vektorburna sjukdomar såsom TBE, borrelia och granulocytär anaplasmos.
Här följer beskrivning av förekomst, klinik, diagnostik
och behandling (profylax och terapi) för de viktigaste parasiterna hos hund och katt i Sverige, samt för några av de
parasiter som kan påvisas hos hund och katt efter utlandsvistelse eller import.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
7
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
febantel) tills de lämnat uppfödningsmiljön. Vid behandling
används den dosering som anges i produktresumén för respektive läkemedel. För att undvika intrauterin eller galaktogen överföring av spolmasklarver från smittad dräktig tik
behandlas tiken med fenbendazol (50 mg/kg) dagligen från
dag 40 i dräktigheten till och med 14 dagar efter valpning.
Valpar efter tikar som behandlats under dräktigheten behöver inte avmaskas om inte miljön är belastad med spolmasksmitta, vilket den kan vara exempelvis i kennelmiljö.
Rutinmässig fortsatt avmaskning av unghundar (yngre
än ett år) och vuxna hundar är endast motiverad i miljöer
med högt smittryck, exempelvis i kennlar och draghundsbesättningar. I dessa fall bör ett avmaskningsprogram som
baseras på regelbunden träckprovstagning utarbetas i samråd mellan veterinär och uppfödare. Godkända substanser
för behandling är bensimidazoler (flubendazol, fenbendazol
och febantel), pyrantel, makrocykliska laktoner (milbemycinoxim, moxidektin och selamektin) och emodepsid. Förstahandsvalet är läkemedel som innehåller någon av ovan
nämnda substanser, men som inte samtidigt innehåller prazikvantel, toltrazuril eller imidakloprid, eftersom de senare
saknar effekt mot spolmask.
Några fall av missbildningar hos valpar (gomspalt) har
rapporterats vid avmaskning av tiken med bensimidazoler
tidigt under dräktigheten. Undvik därför att behandla
dräktiga tikar med bensimidazoler under den första tredjedelen av dräktigheten.
Foto: Shutterstock.
Endoparasiter hos hund
Helminter
Nematoder
Spolmask (Toxocara canis, Toxascaris leonina)
Förekomst: Förekomsten av äggutskiljande vuxna hundar är
låg i Sverige eftersom vuxna hundar utvecklar immunitet.
Vilande larver reaktiveras hos dräktiga tikar och överförs
(intrauterint och galaktogent) till valparna. Tiken utgör således den vanligaste smittkällan för valparna. Prevalensen
kan därför vara hög redan hos väldigt unga valpar. Spolmask
är en zoonotisk parasit vars vandrande larver i sällsynta fall
kan framkalla sjukdom hos människor.
Klinik: Infektion med spolmask är ofta asymtomatisk hos
vuxna hundar men kan vid massiv infektion ge gastrointestinala symtom (kräkningar och/eller diarréer) och/eller
avmagring. Migrerande larver kan ge symtom från luftvägarna hos valpar. Vid kraftig infektion kan valpar även få
ascites, och dödsfall kan förekomma.
Diagnostik: De vuxna maskarna kan ibland ses i uppkastning eller avföring. Maskäggen påvisas i träckprov.
Behandling: Om spolmask påvisats eller om misstanke
finns (till exempel i kennelmiljö) bör alla valpar och tiken
avmaskas vid flera tillfällen innan valparna lämnar uppfödaren. Då det finns flera substanser som ensamt är aktiva mot
spolmask behöver kombinationsläkemedel inte användas.
Första behandlingen bör ske under andra till tredje levnadsveckan och därefter, beroende på substans, varannan (pyrantel) eller var fjärde vecka (fenbendazol, flubendazol och
8
•
Hakmask (Uncinaria stenocephala, Ancylostoma caninum)
Förekomst: Infektion med hakmask förekommer sällan.
Klinik: Diarré, anemi och nedsatt allmäntillstånd kan
förekomma vid kraftig infektion. Dermatit och trampdynehyperkeratos kan förekomma till följd av kutan penetration
av larver.
Diagnostik: Infektionen verifieras genom påvisande av
ägg i träckprov. Hos hundar som äter andra djurs avföring
finns det risk för att tarmpassanter misstolkas som positivt
fynd. Tarmpassanter kan vara ägg/oocysta/larv som inte
härrör från parasitinfektion hos den undersökta individen,
utan kommer från ett djur vars avföring hunden ätit innan
provtagning. Ägg av till exempel hästens blodmaskar och
fårets mag-tarmparasiter liknar hakmaskägg.
Behandling: Ska endast utföras efter påvisad infektion.
Ett flertal substanser är godkända för behandling mot hakmask såsom bensimidazoler (flubendazol, fenbendazol och
febantel), pyrantel, emodepsid och makrocykliska laktoner
(milbemycinoxim, moxidektin och selamektin). Resultatet
av behandlingen bör följas upp med träckprovsundersökning efter cirka fyra veckor.
Lungmask (Crenosoma vulpis, Eucoleus [Capillaria]
aerophila, Oslerus osleri)
Förekomst: Det finns flera maskarter som lever i luftvägarna
hos hund. Lungmaskinfektioner är sannolikt underdiagnostiserade i Sverige.
Klinik: Lungmask kan orsaka kroniska luftvägssymtom
såsom hosta och dyspné.
Diagnostik: Riktad parasitologisk träckprovsundersökning. Då larverna inte utsöndras kontinuerligt rekommen-
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
deras att man baserar undersökningen på träckprover som
insamlats under tre dagar i följd. Larver kan ibland påvisas
vid trachealsköljning, men expertgruppen har begränsad erfarenhet av denna metod. O. osleri ger upphov till patognomoniska knutor i slemhinnan vid luftstrupens bifurkation
och dessa kan ses vid bronkoskopering. Misstanke om infektion kan även väckas vid thoraxröntgen.
Behandling: C. vulpis kan behandlas med läkemedel innehållande moxidektin eller milbemycinoxim enligt godkänd
dosering. Det saknas godkända läkemedel för behandling av
O. osleri och E. aerophila, men enligt litteraturuppgifter kan
E. aerophila behandlas med bensimidazoler eller ivermektin
och O. osleri med fenbendazol i högre dos än den godkända
(50 mg/kg i 14 dagar). Expertgruppen har inte någon erfarenhet av dessa behandlingsalternativ.
”Hundens och rävens dvärgbandmask har hittills aldrig
diagnostiserats hos hund i
Sverige”
Fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum)
Förekomst: Fransk hjärtmask, Angiostrongylus vasorum, finns
lokalt i Sverige och påvisas ibland även hos importerade
hundar.
Klinik: De vanligaste symtomen är kronisk hosta, dyspné,
trötthet och koagulationsrubbningar, men hjärtsvikt, inappetens och neurologiska störningar kan också förekomma.
Persisterande eosinofili i kombination med symtom från
luftvägarna eller förlängd koagulationstid kan ge misstanke
om infektion.
Diagnostik: Riktad undersökning av träckprov som insamlas tre dagar i följd. Vid fynd av larver artbestäms dessa
morfologiskt och differentieras från lungmasklarver av Crenosoma vulpis. Viktigt att notera är också att larver av fårets
lilla lungmask (Muellerius capillaris) och kaninens/harens
lungmask (Protostrongylus pulmonalis) är snarlika Angiostrongylus. Det är alltid mycket viktigt att hundar hindras
från att äta avföring från annat djurslag innan provtagning.
Cirkulerande antigen eller antikroppar mot parasiten kan
påvisas med serologiska metoder. Larver kan även påvisas
genom trachealsköljning.
Behandling: För närvarande finns två läkemedel godkända
i Sverige för behandling av A. vasorum där de aktiva substanserna är milbemycinoxim respektive moxidektin. Substanserna ingår i kombinationsläkemedel som även innehåller
prazikvantel (tillsammans med milbemycinoxim) respektive
imidakloprid (tillsammans med moxidektin). Behandling
sker enligt godkänd produktresumé. I endemiska områden
kan hundar under snigelsäsong behandlas förebyggande en
gång per månad enligt godkänd dosering med moxidektin
eller milbemycinoxim.
Anmälningsplikt: Konstaterad infektion med A. vasorum
är anmälningspliktig (SJVFS 2012:24).
Tropisk hjärtmask (Dirofilaria immitis)
Förekomst: Denna hjärtmask, som överförs till hund via mygg­
or, förekommer framför allt i Medelhavsområdet och Portugal. Det blir sällan tillräckligt varmt under så lång tid som
krävs för att utvecklingen av larvstadierna ska äga rum i Sverige.
Om lämpliga vektormyggarter finns i Sverige är okänt.
Klinik: Infektion med ett fåtal maskar och infektion i tidigt skede är generellt asymtomatisk. Hos hundar som är
infekterade med många maskar ses nedsatt allmäntillstånd
och motionsintolerans. Kronisk hosta, dyspné, ödem och
ascites karakteriserar senare stadier av sjukdomen.
Diagnostik: Dirofilarios är en differentialdiagnos vid
hjärt-lungsymtom och vid nedsatt allmäntillstånd hos djur
som införts från Sydeuropa. Blodprov krävs för att diagnostisera infektionen. Det finns ett flertal serologiska metoder
(ELISA) som kan påvisa antigen av vuxna maskhonor med
god känslighet. Alternativt kan mikrofilarier påvisas genom
mikroskopi. PCR kan användas för att särskilja larverna från
andra, liknande filarier. Viktigt att notera är att man inte kan
påvisa antigen/mikrofilarier tidigare än sex månader efter
infektion.
Behandling: Terapeutisk behandling kan vara komplicerad och riskfylld, och det saknas godkända läkemedel i Sverige. Profylax under myggsäsongen med månatliga behandlingar med makrocykliska laktoner enligt godkänd dosering
bör tillämpas vid vistelse i endemiska områden. För närmare
information se www.heartwormsociety.org.
Anmälningsplikt: Konstaterad dirofilarios är anmälningspliktig (SJVFS 2012:24).
Piskmask (Trichuris vulpis)
Förekomst: Piskmask påvisas ytterst sällan i Sverige.
Klinik: Infektion ger inga eller ospecifika symtom. Smitta
påvisas oftast i samband med import av hundar från Centraleuropa och Medelhavsområdet.
Diagnostik: Riktad undersökning av träckprov.
Behandling: Det finns flera läkemedel godkända för behandling av piskmask (bensimidazoler och makrocykliska
laktoner). Behandling, som sker vid konstaterad infektion,
kan behöva upprepas efter fyra veckor. Då parasitens ägg kan
leva kvar länge i smittad miljö bör behandlingens effekt följas
upp efter tre till fyra månader.
Cestoder
Dvärgbandmaskar (Echinococcus spp.)
Förekomst: Rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis, har hittills aldrig diagnostiserats hos hund i Sverige.
Däremot har masken påvisats hos räv i fyra olika områden
(Västra Götaland, Småland, Södermanland och Dalarna)
under åren 2011–2014. I en studie påvisades E. multilocularis även hos sork i Södermanland 2014. Den epidemiologiska
bilden kan dock komma att förändras. För aktuell information om smittläget i Sverige hänvisas till Jordbruksverkets
och SVA:s webbplatser. Där parasiten är etablerad lokalt i
landet löper hundar risk att smittas om de äter sork, som är
mellanvärd för parasiten. Hundens dvärgbandmask, Echinococcus granulosus, har aldrig påvisats hos hund i Sverige.
Hydatidcystor har dock isolerats från ren och älg, senast
under 1990-talet.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
9
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Klinik: Infektion med dvärgbandmaskar ger inte upphov till
symtom hos hund och räv. Rävens och hundens dvärgbandmask har betydelse på grund av att människa i sällsynta fall
kan utveckla alveolär respektive cystisk ekinokockos vid
oralt intag av parasitägg (se bakgrundsdokument om ekinokockos).
Diagnostik: Dvärgbandmaskar avger sällan ägg i påvisbar
mängd och de kan inte skiljas morfologiskt från ägg av Taenia spp. Rävens dvärgbandmask påvisas genom detektering
av DNA med PCR-teknik och sekvensering.
Behandling: Hundar i endemiska områden kan avmaskas
med prazikvantel. Hundar som förs in i Sverige från länder
där smittan finns endemiskt bör avmaskas med denna substans. Aktuella rekommendationer finns på Jordbruksverkets webbplats, www.jordbruksverket.se.
Anmälningsplikt: Konstaterade infektioner med E. multilocularis och E. granulosus är anmälningspliktiga (SJVFS
2012:24).
Övriga bandmaskar (Taenia spp., Mesocestoides spp.,
Diphyllobothrium latum, Dipylidium caninum)
Förekomst: Infektion med bandmask förekommer sporadiskt
i den svenska hundpopulationen. Förekomsten är avhängig
smittrycket hos infekterade mellanvärdar. Vissa hundar
drabbas dock av återkommande infektioner, sannolikt beroende på speciella jakt- eller matvanor. Dipylidium caninum
finns normalt inte i Sverige men kan vara aktuell i samband
med införsel av hund från andra länder. Diphyllobothrium
latum kan förekomma vid förtäring av vissa insjöfiskar (abborre, gädda, gärs och lake) i rått tillstånd.
Klinik: Infektion med vuxna bandmaskar förlöper oftast
asymtomatiskt.
Diagnostik: Artbestämning bör göras då det kan ha betydelse vid val av terapi. Infektionen kan i vissa fall verifieras
makroskopiskt och genom påvisande av proglottider i
träcken. Prepatensperioden (tid från infektion till dess könsmogna maskar utvecklats som producerar och sprider ägg)
för Taenia-arterna är i genomsnitt längre än för Dipylidium
caninum som har loppor som mellanvärd. Sker återinfektion
inom tre veckor ska terapin även omfatta loppor. Ägg och/
eller segment av dessa bandmaskar kan påvisas i faeces. Negativa provresultat utesluter dock inte bandmaskinfektion.
Behandling: Prazikvantel som engångsdos är godkänt för
behandling av bandmaskinfektion, men bör enligt aktuella
produktresuméer ges i åtta gånger högre dos vid behandling
av D. latum. Behandling med denna höga dos är endast
möjlig genom användning av läkemedel som bara innehåller
prazikvantel. Fenbendazol är godkänt för behandling av
vissa bandmaskar, till exempel Taenia pisiformis, T. hydatigena, T. ovis, T. cervi, T. serialis och Mesocestoides spp.
Protozoer
Isospora spp. (I. canis och I. ohioensis)
Förekomst: Parasiten uppträder sporadiskt hos hund i Sverige
och kan orsaka koccidios, vilket kan utgöra ett problem i
enskilda kennlar.
Klinik: Kliniska symtom ses i stort sett bara hos valpar;
drabbade kullar uppvisar vattnig, ofta grön diarré, kräkningar, buksmärtor och inappetens. Infektionen kan även någon
10
•
gång förekomma i samband med annan sjukdom.
Diagnostik: Oocystor kan påvisas vid träckprovsundersökning.
Behandling: Koccidios är enligt litteraturen ofta självbegränsande. Isospora kan behandlas med toltrazuril som
ingår i ett godkänt kombinationsläkemedel tillsammans
med emodepsid. Läkemedlet är verksamt mot parasiten och
minskar utskiljning av oocystor, men påverkar inte den
tarmskada som redan kan ha uppkommit eller diarrén som
är en följd av skadan. Alternativt, om godkänt preparat inte
bedöms vara lämpligt att använda, kan läkemedel innehållande sulfa användas, till exempel sulfatiazol (0,2 g pasta/kg
kroppsvikt 2 gånger dagligen i 2–3 dagar) eller trimetoprimsulfa (15–30 mg/kg kroppsvikt 1–2 gånger dagligen i
5 dagar). I samband med eventuell behandling i drabbade
kennlar ska närmiljön alltid saneras på lämpligt sätt för att
förhindra återinfektion.
”Giardia intestinalis
förekommer ofta som
opportunist”
Giardia intestinalis
Förekomst: Giardia intestinalis är globalt sett en vanlig endoparasit hos hund. Enligt en svensk studie som genomfördes år 2008 var cirka 30 % av valpkullarna (5–8 veckor) och
10 % av tikarna infekterade.
Klinik: Giardia intestinalis förekommer ofta som opportunist vilket innebär att det som regel krävs någon form av
predisponerande faktor, såsom plötsligt foderbyte eller
stress, för att infektionen ska ge upphov till kliniska symtom.
Vanligen ses då krämig diarré och avmagring.
Diagnostik: Riktad undersökning av träck.
Behandling: I Sverige saknas godkända substanser för
behandling av denna infektion hos hund. Enligt litteratur
och klinisk erfarenhet är följande behandlingar effektiva:
fenbendazol (50 mg/kg kroppsvikt 1 gång dagligen i 3–5
dagar, denna substans är godkänd för behandling av Giardia
spp. i flera europeiska länder) eller humanläkemedel innehållande metronidazol (25 mg/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen
i 5–7 dagar). Giardia-cystorna överlever länge i omgivningen. Därför är god hygien, schamponering av hunden och
miljösanering viktigt vid återkommande sjukdom.
Cryptosporidium spp.
Förekomst: Okänd. Oocystor kan förekomma i träckprover
utan att ge upphov till kliniska symtom.
Klinik: Unga individer och immunosupprimerade djur
kan drabbas av diarréer.
Diagnostik: Riktad träckprovsundersökning.
Behandling: Är i första hand understödjande med avsikt
att lindra de kliniska symtomen. Det finns ingen medicinsk
behandling med dokumenterad effekt hos hund.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Sarcocystis spp.
Förekomst: Hund kan fungera som huvudvärd för många
Sarcocystis-arter som har nötkreatur, får, get, ren och andra
växtätande djur som mellanvärdar. Smitta sker genom konsumtion av muskelvävnad från smittade djur. SVA påvisar
parasiten i färre än tio träckprov per år.
Klinik: Förloppet är subkliniskt hos hund.
Diagnostik: Påvisas i träckprov.
Behandling: Behandling är knappast aktuell.
Neospora caninum
Förekomst: Ovanlig; i en svensk studie från 1994 påvisades
antikroppar mot N. caninum hos 0,5 % av de undersökta
hundarna. Hund kan vara både mellanvärd och huvudvärd.
Klinik: Parasiten kan ge bakdelspares hos unga individer
som infekterats intrauterint eller post partum. Hos vuxna
djur uppträder främst neurologiska symtom men även symtom från andra organsystem kan förekomma, till exempel
myokardit, myosit och dermatit.
Diagnostik: När hund är huvudvärd kan oocystor påvisas
i faeces, men dessa är svåra att skilja från vissa andra koccidier.
Antikroppar mot parasiten kan påvisas genom serologisk
undersökning. Organismer i vävnader kan påvisas med histopatologiska metoder och infektionen verifieras med immunohistokemisk undersökning.
Behandling: Godkända behandlingsalternativ saknas. I litteraturen anges trimetoprim-sulfonamid peroralt i dosen
15–20 mg/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen (alternativt
10–15 mg/kg kroppsvikt 3 gånger dagligen) i 4–8 veckor,
eller klindamycin peroralt i dosen 7,5–15 mg/kg kroppsvikt
3 gånger dagligen i 4–8 veckor. Expertgruppen har inte någon
erfarenhet avseende ovan nämnda behandlingsalternativ.
Toxoplasma gondii
Förekomst: Vanlig som subklinisk infektion. I två svenska
studier från åren 1990 och 1994 hade 23 % respektive 30 %
av hundarna antikroppar mot T. gondii.
Klinik: Förloppet är vanligen subkliniskt men kliniska fall
med till exempel neurologiska symtom förekommer.
Diagnostik: Serologisk undersökning; påvisande av IgM
och/eller titerstegring kan tyda på att hunden nyligen infekterats. PCR-teknik och immunohistokemi kan användas för
att påvisa parasiten i vävnadsprov.
Behandling: Godkända läkemedel saknas. Enligt litteraturen kan klindamycin användas och administreras peroralt eller intramuskulärt i dosen 10–25 mg/kg kroppsvikt
1 gång dagligen i 4 veckor. Expertgruppen har inte någon
erfarenhet avseende denna behandling.
Leishmania
Förekomst: L. infantum är allmänt utbredd i länderna omkring
Medelhavet och i Portugal där hunden är huvudvärd och
smittreservoar för människan. Den normala smittvägen är via
sandmyggor (Phlebotomus spp.) som inte finns i Skandinavien.
Klinik: Resultatet av infektionen beror på immunsvaret.
Vid cellförmedlat immunsvar är hunden skyddad och visar
inga symtom. Om humoralt immunsvar dominerar utvecklas
kliniska symtom. Inkubationstiden varierar mellan fyra må-
nader och flera år. Det finns två former av sjukdomen, en
kutan och en visceral. Vid den senare är symtomen förstoring
av lymfknutor, utmattning, muskelatrofi, avmagring, intermittent feber, polyuri och polydipsi. Vid den kutana formen
ses mjällig dermatit, onykogryfos, alopeci (hårlöshet) kring
ögonen (formen som glasögon) eller generell alopeci, kutana
noduler, ulcerationer med mera. Andra symtom kan vara
anemi, näsblod och artropati. Analys av serumproteiner kan
visa en minskad albumin/globulin-kvot.
Diagnostik: Diagnos ställs med molekylära och serologiska
metoder. Förekomst av parasiter i vävnadsprover och blod kan
påvisas med PCR. Serologisk titrering av antikroppar med
immunofluorescens, ELISA eller Western blot kan användas
både för diagnos och för terapeutisk uppföljning. Det finns
också möjlighet att påvisa parasiten i cytologiprover från
benmärg, lymfknutor och affekterad hud, samt vid histopatologisk undersökning av biopsier från nämnd vävnad.
Behandling: Det finns inget läkemedel i Sverige som är
godkänt för behandling av leishmanios hos hund. Idag sker
behandling vanligen med allopurinol, eventuellt i kombination med andra substanser, till exempel megluminantimonat.
Det finns emellertid ingen behandling som eliminerar parasiten. Leishmanios är en kronisk sjukdom och trots behandling är hunden potentiell smittbärare för resten av livet. Aktuell information om Leishmania finns på www.leishvet.info.
Anmälningsplikt: Konstaterad infektion är anmälningspliktig (SJVFS 2012:24).
”Konstaterad leishmanios
hos hund är anmälningspliktig”
Babesia spp.
Förekomst: Parasiten förekommer inte i Sverige men i Sydeuropa och sprids med fästingar.
Klinik: Infektionen kan förlöpa subkliniskt men även ge
symtom relaterade till anemi. Kliniska symtom uppkommer
normalt en till tre veckor efter infektion. Detta innebär att
hundar som blivit smittade vid utlandsvistelse kan visa kliniska symtom först en tid efter att de anlänt till Sverige.
Diagnostik: Genom undersökning av blodutstryk, undersökning med PCR-teknik eller serologi.
Behandling: Behandling kan ske med substansen imidokarbdiproprionat i dosen 5–6,6 mg/kg kroppsvikt subkutant eller intramuskulärt som engångsdos eller med upprepad
dosering efter 14 dagar. Det finns inget i Sverige godkänt
läkemedel som innehåller denna substans varför förskrivning
via licens är aktuell. Behandlingen har visat sig ha god effekt
mot till exempel B. canis, medan B. gibsoni och andra små
Babesia-arter är svårbehandlade.
Anmälningsplikt: Konstaterad infektion är anmälningspliktig (SJVFS 2012:24).
Artropoder
Noskvalster (Pneumonyssoides caninum)
Förekomst: Noskvalstret lever i näshålan eller i bihålorna hos
hund.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
11
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Klinik: Infektion kan ge symtom från övre luftvägarna men
kan även förlöpa symtomfritt.
Diagnostik: Tillförlitliga diagnostiska metoder saknas.
Noskvalster kan i enstaka fall ses på nosspegeln hos hundar.
Diagnostisk terapi är motiverat vid stark klinisk misstanke.
Behandling: Milbemycinoxim, som hör till gruppen
makrocykliska laktoner, är godkänt för behandling av noskvalster i dosen 0,5–1 mg/kg kroppsvikt 3 gånger med
1 veckas intervall. Det godkända läkemedlet finns dock för
närvarande inte tillgängligt på den svenska marknaden. Selamektin som också är en makrocyklisk lakton, administrerat som spot-on-beredning i dosen 6–24 mg/kg kroppsvikt
3 gånger med 2 veckors intervall, har i en svensk studie visats
ha effekt. I en annan svensk studie administrerades med viss
framgång moxidektin 2 gånger med 4 veckors intervall. Den
använda minimidosen var 2,5 mg/kg kroppsvikt.
Endoparasiter hos katt
Helminter
Nematoder
Spolmask (Toxocara mystax [cati], Toxascaris leonina)
Förekomst: T. mystax antas vara relativt vanlig hos utekatt,
speciellt hos unga djur. Det sker ingen intrauterin överföring
men galaktogen smitta till kattungar är vanlig. Den zoonotiska betydelsen är osäker. De flesta fall av visceral och okulär
larva migrans hos människa brukar vara förorsakade av
hundens spolmask (T. canis).
Klinik: Infektion med spolmask är ofta subklinisk hos
vuxna katter, men kan vid massiv infektion ge symtom från
mag-tarmkanalen (kräkningar och/eller diarréer) eller avmagring. Migrerande larver kan ge symtom från luftvägarna
hos kattungar. Vid kraftig infektion kan de även få ascites,
och dödsfall kan förekomma.
Diagnostik: Vuxna maskar kan ibland ses i uppkastning
eller avföring. Ägg av masken påvisas i träckprov.
Behandling: Första behandlingen bör ske under fjärde till
sjätte levnadsveckan. Efter första behandling ska avmaskningen upprepas varannan (pyrantel) eller var fjärde vecka
(fenbendazol, flubendazol) fram till leverans. Visar kattungarna symtom på spolmaskinfektion som uppkastade maskar,
diarré eller ascites ska djuren avmaskas med ett läkemedel
som innehåller bensimidazol. Då det finns flera substanser
som ensamt är aktiva mot spolmask behöver kombinationsläkemedel inte användas. Vid behandling används den godkända doseringen som anges i respektive läkemedels produktresumé. Kattan behandlas samtidigt med ungarna.
Vuxna katter avmaskas bara efter påvisad infektion. Katter
som lever strikt inomhus smittas inte med spolmask. Eprinomektin, flubendazol, milbemycinoxim, moxidektin, pyrantel och selamektin och är godkända för behandling av spolmask hos vuxna katter. Vissa av dessa läkemedel finns bara
som kombinationsläkemedel.
Cestoder
Bandmaskar (Hydatigera [Taenia] taeniaeformis, Mesocestoides spp., Diphyllobothrium latum, Dipylidium caninum)
Förekomst: Bandmaskinfektion med H. taeniaeformis är relativt vanligt förekommande hos utekatter med tillgång till
infekterade mellanvärdar, medan övriga bandmaskar mycket
sällan påvisas i Sverige. D. caninum finns normalt inte i
Sverige.
12
•
Klinik: I regel förlöper infektionerna subkliniskt.
Diagnostik: Bandmasksegment av H. taeniaeformis kan
ses av ägaren vilket ofta föranleder behandling. Övriga arter
kräver speciell träckprovsundersökning.
Behandling: Prazikvantel som engångsdos (5 mg/kg
kroppsvikt) finns godkänt för behandling av bandmask hos
katt. För D. latum administreras prazikvantel i åtta gånger
högre dos (40 mg/kg kroppsvikt) enligt godkänd rekommendation. Behandling med denna höga dos är endast
möjlig genom användning av läkemedel som bara innehåller
prazikvantel. Även fenbendazol är godkänt för behandling
av H. taeniaeformis. Rekommendationen är att så riktad terapi som möjligt ska användas.
”Vuxna spolmaskar kan
ibland ses i kattens uppkastning eller avföring”
Protozoer
Isospora rivolta och I. felis
Förekomst: I de faecesprover från katt som undersökts vid
SVA har endast ett fåtal prov varit positiva avseende denna
parasit.
Klinik: Infektionen kan vara subklinisk men kan framför
allt hos unga djur i samband med stress ge symtom i form av
diarré (koccidios).
Diagnostik: Påvisande av oocystor i träckprov.
Behandling: I Sverige finns inga substanser godkända för
behandling av denna infektion hos katt. Det finns emellertid
studier som visar att toltrazuril i samma dos som till hund
(9 mg/kg) eller högre (18 mg/kg) som engångsdos ger god
behandlingseffekt hos katt. Alternativt kan läkemedel innehållande sulfa användas, till exempel sulfatiazol (0,2 g
pasta/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen i 2–3 dagar) eller
trimetoprim-sulfa (15–30 mg/kg kroppsvikt 1–2 gånger
dagligen i 5 dagar). Eftersom oocystorna kan överleva länge
är god hygien, schamponering och miljösanering viktigt för
att undvika återkommande problem hos kattungar.
Giardia intestinalis
Förekomst: Parasiten är vanlig hos unga katter.
Klinik: Infektionen är ofta subklinisk men kan i kombination med stress orsaka diarré och avmagring.
Diagnostik: Riktad undersökning av träck.
Behandling: I Sverige finns det inga läkemedel godkända
för behandling av denna infektion hos katt. Enligt litteraturen och klinisk erfarenhet är följande substanser effektiva;
fenbendazol (50 mg/kg kroppsvikt 1 gång dagligen i 3–5
dagar, denna substans är godkänd för behandling av Giardia spp. i flera europeiska länder) eller humanläkemedel
innehållande metronidazol (25 mg/kg kroppsvikt 2 gånger
dagligen i 5–7 dagar). Giardiacystorna kan överleva länge.
Därför är god hygien, schamponering av katten och miljösanering viktigt vid återkommande problem. Mer information
om Giardia finns i dokumentet ”Parasitorsakade kroniska
diarréer i kattbesättningar” på www.sva.se.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Tritrichomonas foetus
Förekomst: Parasiten är vanlig i katterier men förekommer
även i andra miljöer.
Klinik: Infektionen kan vara subklinisk men kan ibland,
framför allt hos unga djur i samband med stress, ge intermittenta diarréer.
Diagnostik: Parasitologisk undersökning av träck med
PCR-teknik. Parasiten utskiljs intermittent och därför kan
upprepad provtagning behövas för att ställa diagnos. Tritrichomonas kan även diagnostiseras genom odling i ett specifikt odlingsmedium, eller genom direktutstryk och mikroskopering. Sensitiviteten är dock lägre med de sistnämnda
metoderna än med PCR.
Behandling: Ronidazol är för närvarande den enda substans som har effekt. Det finns dock inga läkemedel godkända i Sverige som innehåller denna substans, vilket gör att
licensförskrivning är aktuell. Gruppens erfarenhet är dock
att vissa katter, trots behandling, fortsätter att utskilja parasiten. I litteraturen anges dosen 30 mg/kg kroppsvikt 1 gång
dagligen i 2 veckor. Substansen kan i vissa fall ge neurologiska biverkningar. På grund av en teratogen effekt bör ronidazol hanteras med försiktighet (handskar). Det förefaller
som om infektionen kan självläka, men det kan emellertid ta
flera år. Mer information om Tritrichomonas finns i dokumentet ”Parasitorsakade kroniska diarréer i kattbesättningar”
på www.sva.se.
Cryptosporidium spp.
Förekomst: Det är inte känt i vilken utsträckning denna parasit förekommer hos katt i Sverige. Parasiten kan förekomma i
träckprover utan att det ger upphov till kliniska symtom.
Klinik: Unga individer och immunosupprimerade djur
kan drabbas av diarréer.
Diagnostik: Riktad träckprovsundersökning.
Behandling: Behandlingen är i första hand understödjande med avsikten att lindra de kliniska symtomen. Det finns
ingen medicinsk behandling med dokumenterad effekt hos
katt.
Toxoplasma gondii
Förekomst: Katt är huvudvärd för parasiten och kan utsöndra
oocystor med avföringen, oftast under en relativt kort period.
Efter sporulering kan oocystorna infektera flera olika arter av
däggdjur och fåglar liksom människa. Infektionen är därför
en viktig zoonos. En annan viktig smittkälla är otillräckligt
upphettat kött från infekterade mellanvärdar såsom får och
gris. Parasiten är globalt sett mycket vanlig. I en svensk undersökning från år 1990 hade 42 % av de undersökta katterna
antikroppar mot T. gondii.
Klinik: Det är sällsynt att T. gondii ger symtom hos katt.
Kattungar som infekterats transplacentalt kan drabbas av
allvarlig, generaliserad toxoplasmos. Även vuxna katter kan
drabbas av klinisk toxoplasmos vilket anses bero på någon
form av immunosuppression.
Diagnostik: Antikroppar kan påvisas serologiskt. Ett positivt resultat betyder dock endast att katten varit i kontakt
med parasiten och innebär inte att katten nödvändigtvis var
smittförande vid provtagningstillfället, eller att eventuella
kliniska symtom orsakas av parasiten. Dock kan påvisande av
IgM eller titerstegring ihop med kliniska symtom tyda på att
katten nyligen infekterats. Oocystor kan påvisas i faeces.
Behandling: I Sverige finns inga substanser godkända för
behandling av denna infektion hos katt. Vid klinisk toxoplasmos kan enligt litteraturen behandling ske med klindamycin
10–12 mg/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen i 4 veckor eller
8–17 mg/kg kroppsvikt 3 gånger dagligen i 4 veckor. Alternativt kan behandling ske med trimetoprim-sulfa peroralt i
dosen 15 mg/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen i 4 veckor.
Expertgruppen har inte någon erfarenhet av ovan nämnda
behandlingsalternativ.
”Toxoplasma gondii är
en viktig zoonos”
Ektoparasiter hos hund
Artropoder
Insekter
Insekter har segmenterad kropp och tre benpar. De omfattar
bland annat loppor och löss, som är vinglösa.
Loppor (Ctenocephalides felis felis, C. canis)
Loppor är insekter som saknar vingar. De är bruna, blanka,
generellt 2–6 mm (katt- och hundloppan är något mindre;
2–4 mm) och har en kropp som är hård och tillplattad från
sidorna. De sex benen är långa och gör att loppan kan ta sig
fram fort och även hoppa mellan värddjur. C. felis felis och
C. canis är mellanvärdar för bandmasken Dipylidium caninum. Livscykeln är från två veckor upp till ett och ett halvt
år, vanligast cirka en månad. Loppan lägger ägg efter blodmåltid, och lägger sedan några ägg per dag under ungefär en
månad. Äggen ramlar ner från djuret, vilket även loppans
avföring gör. Äggen kläcks efter en till tio dagar. Larven,
som liknar en liten fluglarv, livnär sig framför allt på loppavföring. Larverna förpuppas inom en vecka till tre månader.
Pupporna är mycket härdiga och kan leva i över ett år. Puppan kläcks om den känner av värme, vibrationer, en passerande skugga eller ökad koldioxidhalt.
Förekomst: Det finns mer än 2 000 arter av loppor. Hund
kan angripas av en mängd olika lopparter, men det är bara
katt-, hund-, räv- och människoloppan som kan föröka sig
med hjälp av blod från hund. Den art av dessa som är kliniskt
mest förekommande är kattloppan Ctenocephalides felis felis.
Alla stadier av loppan dör om temperaturen understiger 0°C
i mer är 24–36 timmar. I varmare klimatzoner överlever
loppan och dess utvecklingsstadier även utomhus och är
därför vanligt förekommande. I Skandinavien förekommer
kattloppan i Danmark samt i södra Sverige och Norge. I de
fall hundar inte behandlats profylaktiskt mot loppor i samband med resor söderut, förekommer det att loppinfektion
kan påvisas efter hemkomst. Spridning till kontaktdjur kan
då ske. I de flesta andra fall när loppor påvisats hos hund i
Sverige rör det sig om angrepp av till exempel fågelloppa,
igelkottloppa eller råttloppa. Alla lopparter kan föda sig med
blod från vilket varmblodigt djurslag som helst, men kan
endast föröka sig efter blodmål från ”rätt” värddjur.
Klinik: Beroende på hur känslig individen är för loppans
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
13
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
saliv, orsakar loppangrepp varierande grad av klåda. Klådan
involverar ofta ländryggen, där mjällbildning och tunnhårighet ofta ses. Hunden kan även utveckla pyotraumatisk
dermatit (hot spots, fukteksem) och svårt angripna hundar
kan uppvisa anemi. Symtomfria bärare är inte ovanligt.
Ägaren kan också bli biten och uppvisa kliande papler. Peptider i loppsaliven är kraftigt allergena och kan ge upphov till
loppallergi, den internationellt sett vanligaste formen av allergi hos hund.
Diagnostik: Med finkam kan parasiten eller dess exkrementer påvisas. Exkrementerna är mörka och formade som
ett kommatecken. Fuktade och placerade på vitt hushållspapper framträder en rödbrun färgton på grund av exkrementernas innehåll av blod. För artbestämning krävs mikroskopering av själva loppan. Huvudets form samt förekomst
och utseende på de borst som finns på nacke (pronatala
ctenidier) och kind (genala ctenidier) är karakteristiska för
respektive art. Direktmikroskoperingen underlättas om
lopp­a n först placeras i kaliumhydroxidlösning (10 %) eller
klorfenolac. Parasiter kan i vissa fall också återfinnas i träck.
Behandling: Vid loppangrepp av andra lopparter än kattoch hundloppa är problemet spontant övergående då dessa
arter inte kan föröka sig med hjälp av blod från hunden. Behandling med någon form av adulticid kan dock övervägas,
eftersom loppan överlever cirka tre till fyra månader. Exempelvis kan adulticiderna deltametrin, fipronil, fluralaner,
permetrin, selamektin, moxidektin med imidakloprid, eller
amitraz med fipronil och metopren användas. Om katt- eller
hundloppa har konstaterats behöver behandlingen kompletteras med lufenuron, en kitinhämmare som förhindrar
kläckning av loppägg. Samtliga pälsdjur i hushållet och alla
katter och hundar i närmiljön behöver behandlas. Alla hundar och katter i närmiljön bör behandlas. I endemiska områden kan parasiten inte utrotas, utan regelbunden profylaktisk
behandling med adulticida produkter bör övervägas.
Miljösanering: Preadulta loppstadier, det vill säga ägg,
larver och puppor, finns i riklig mängd i omgivningen och
utgör upp till 95 % av den totala loppopulationen. Det innebär att miljösanering är viktig. Mekanisk rengöring och
dammsugning bör ske minst två gånger per vecka och
dammsugarpåsen slängs för att förhindra återinfektion.
Textilier tvättas i maskin i 60°C. Miljöbehandling med hjälp
av saneringsfirma kan ibland behövas. I de fall loppor från
igelkott, fågel, råtta eller ekorre har konstaterats, behöver
hunden hindras från att åter komma i kontakt med dessa djur
eller deras boplatser.
Löss (Linognathus setosus, Trichodectes canis)
Lusen är ljust brun, 1–2 mm lång och tillplattad dorso-ventralt. När den blodsugande lusen (L. setosus) har sugit blod
blir bakkroppen blågrå. Äggen (gnetterna) sitter fastlimmade
på hårstrån och är blanka, ovala och cirka 0,5 mm långa med
”hamrad” yta. Lössen har hela sin utveckling med alla utvecklingsstadier på värddjuret. Livscykeln tar tre till fem
veckor och en vuxen lus kan leva fyra till sex veckor. Utanför
värddjuret överlever lusen endast kortvarigt, under maximalt
gynnsamma omständigheter i två veckor, men vid rumstemp­
eratur endast några dygn.
Förekomst: Löss tillhör de vanligast förekommande ektoparasiterna hos hund i Sverige. Blodsugande lus (Linognathus setosus) är väsentligt vanligare än pälsätande lus
(Trichodectes canis), som däremot är den vanligaste utanför
Skandinavien.
Klinik: Hundar med lusangrepp har vanligen en mild till
måttlig klåda som oftast involverar området bakom öronen
och på halsen. Hunden kan även utveckla pyotraumatisk
dermatit (hot spots, fukteksem). Helt asymtomatiska hundar
med löss förekommer. Svårt angripna hundar kan uppvisa
anemi. Lusangrepp är vanligast på unga hundar och smittar
via direktkontakt, kammar, borstar och filtar. Löss är värddjurspecifika och smittar alltså inte mellan djurslagen och
inte heller till människa.
Diagnostik: Makroskopiskt påvisande av löss och gnetter.
Parasiten eller ägg kan i vissa fall också återfinnas i träck.
Behandling: Insekticida läkemedel avdödar löss men inte
ägg. För behandling rekommenderas till exempel deltametrin, fipronil, permetrin eller selamektin enligt godkänd
dosering. Läkemedlets effektduration behöver vara minst tre
veckor för att uppnå god effekt.
Kvalster
Kvalster har en odelad kropp. De utvecklas från ägg till larv
(tre benpar), vidare till nymf (fyra benpar) och adult (fyra
benpar). Kvalster omfattar bland annat fästingar, sarcoptesskabb, öronskabb, demodexskabb, mjällkvalster och skördekvalster.
Fästingar (Ixodes ricinus, Haemaphysalis punctata,
Rhipicephalus sanguineus)
Förekomst: I Sverige är fästingar av arten Ixodes ricinus vanligt förekommande, med geografiska variationer över landet.
Haemaphysalis punctata förekommer på Öland och Gotland. Rhipicephalus sanguineus påträffas ibland hos hundar
som smittats utomlands och den kan överleva och föröka sig
inomhus.
Samtliga behandlingsrekommendationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
14
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Klinik: Parasiten kan ge lokal inflammation runt infästningsstället. Fästingar som angripit ett värddjur bör avlägsnas snarast för att minska risken för överföring av
smittämnen.
Diagnostik: Parasiten påvisas makroskopiskt medan artbestämning sker mikroskopiskt.
Behandling: Fästingen avlägsnas mekaniskt. Fästingprofylax kan användas då hundar vistas i områden där fästingar
är vanligt förekommande, för att hindra angrepp och minska
risken för överföring av fästingburna smittämnen. Eftersom
enstaka fästingar kan fästa sig i huden vid användning av läkemedel med profylaktisk indikation kan risk för överföring
av sjukdom inte helt uteslutas. För profylaktisk behandling
av hund mot fästingar finns godkända substanser såsom fi-pronil, pyriprol och syntetiska pyretroider. För avdödande effekt mot fästingar kan fluralaner peroralt användas. Eftersom
fästingen måste fästa sig i huden för att exponeras för fluralaner som administrerats peroralt, kan risk för överföring av
smittämnen inte uteslutas. Spot-on-beredningar innehållande amitraz (finns för närvarande i kombinationsläkemedel
som även innehåller fipronil) har orsakat ett fåtal fall av immunologisk biverkning i form av lokal eller generell pemphigus foliaceus.
Schamponering kan reducera effekten och effektdurationen av utvärtes läkemedel mot fästingar.
Utlandsresa, import: R. sanguineus följer ibland med importerade eller hemvändande hundar och orsakar problem i
bostadshus. Andra fästingarter som förekommer i Centraloch Östeuropa är Dermacentor reticulatus, och i Medelhavsområdet Haemaphysalis och Hyalomma, vilka också kan
överföra olika hundpatogener. Det är inte önskvärt att
R. sanguineus införs i Sverige då den, i motsats till I. ricinus,
kan överleva inomhus och orsaka stor plåga för både djur och
människor. Hund och katt bör därför vid införsel noggrant
undersökas för fästingar.
För att minimera risken för införsel av dessa fästingarter
rekommenderas användning av fästingprofylax under utlandsvistelser.
Sarcoptesskabb (Sarcoptes scabiei)
Sarcoptesskabb är ett runt kvalsterdjur, cirka 0,2–0,4 mm
med korta ben. Efter parning gräver honan ner sig i det förhornade lagret av huden där hon lägger äggen. Äggen kläcks
och larven gräver sig upp genom huden till ytan, där den
utvecklas vidare till nymf och adult. Livscykeln tar 17–21
dagar. Vuxna djur lever i två till fyra veckor och parasiten
överlever två dygn till tre veckor utanför värddjuret, beroende på omgivningens temperatur och fuktighet.
Förekomst: Parasiten är vanligt förekommande i hela Sverige och påvisas ofta hos hund i områden med infekterade
rävar. Sarcopteskvalster kan orsaka kliande utslag på människa (skenskabb) och i enstaka fall även leda till infektion.
Primär skabbinfektion hos människa smittar bara mellan
människor. Samtidig infektion hos hund och djurägare med
förökning hos både hunden och människan har noterats,
dock utan att smittvägen kunnat fastslås.
Klinik: Parasitangreppet ger som regel kraftig klåda, även
om det förekommer fall med minimal eller ingen klåda.
Klådan är som regel kraftigast på nätter eller morgnar, när
hunden har legat och sovit eller när den kommer in i värme
från kyla. Parasiten trivs bäst på tunnhåriga områden och
föredrar öronkanter, armbågsregionen, huden ovanför
hasarna och ventralt på bröst och buk. Huden uppvisar
varierande grad av papler, krustor, hårlöshet och rivskador
(exkoriationer).
”Sarcopteskvalster kan
orsaka kliande utslag på
människa (skenskabb)”
Diagnostik: En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt
indikativ för sarcoptesinfestation. Påvisande av parasiten,
ägg eller fekala pellets vid mikroskopering är diagnostiskt.
Skrapprover tas bäst på områden med papler eller krustor på
öronlappar, armbågar, ovanför has eller ventralt på bröst och
buk. För att optimera fyndchanserna bör omgivande hår
klippas och en slö skrapskalpell användas. För direktmikroskopering kan man applicera olja på skrapskalpell och hud för
att lättare fånga upp representativt material. Ska man däremot behandla det uppsamlade materialet med kaliumhydroxid 10 % för att lösa upp hudrester ska olja inte användas.
Mer än ett skrapprov kan behöva tas och granskas systematiskt. Negativt resultat vid hudskrap utesluter inte infektion.
Antikroppar mot parasiter kan påvisas med serologisk
undersökning, men man bör vara uppmärksam på att det tar
två till fyra veckor efter smitta innan antikroppar påvisas i
serum. Antikroppsnivån är förhöjd i flera månader efter en
genomgången infektion. Falska negativa serologiprov kan
förekomma. Påvisande av parasiten eller fullt utvecklade ägg
med en larv i träck är också diagnostiskt, men sannolikheten
för att påvisa dem på detta sätt är låg.
Behandling: Foxim, milbemycinoxim, moxidektin med
imidakloprid, samt selamektin är samtliga godkända för behandling av sarcoptesinfektion. Behandling bör pågå under
minst tre veckors tid. För att undvika behandlingssvikt kan
selamektin enligt klinisk erfarenhet behöva användas två
gånger med två veckors intervall.
Mjällkvalster (Cheyletiella yasguri)
Mjällkvalster är en parasit som är cirka 0,4 mm och lever ytligt på överhuden där den gör tunnlar i de lösa, avlossade
skikten av förhornade epitelceller. Mjällkvalster har tydligt
framträdande krokar på vardera sidan om munnen. Äggen är
något mindre jämfört med lusägg och är inte lika hårt fastlimmade vid hårstråna. Livscykeln är ungefär tre veckor.
Förekomst: Mjällkvalster är relativt vanligt förekommande, framför allt på valpar och på rasen boxer.
Klinik: Infektionen kan förlöpa helt asymtomatiskt men
kan också orsaka lindrig till måttlig klåda och mjällbildning,
framför allt på ländryggen. Parasiten är inte strikt värddjursspecifik. Samtliga arter av Cheyletiella kan infektera hund,
katt och kanin. Mjällkvalster kan tillfälligt angripa människor, dock utan att föröka sig.
Diagnostik: Parasiten påvisas vid direktmikroskopering av
ytliga hudskrap eller tejpprover och kan sporadiskt också
påträffas i träck. Tejpprover kan inte användas för artbestämning inom släktet Cheyletiella. Även mikroskopering eller
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
15
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
inspektion med förstoringsglas av material samlat med
dammsugare eller finkam har visat sig vara användbara diagnostiska metoder.
Behandling: Behandling med antiparasitärt medel bör
pågå under minst tre veckors tid. I hushåll med många djur
eller där smittan kan antas ha funnits under lång tid är det
lämpligt att behandlingstiden förlängs till två till tre månader. Rapporter finns om att parasiten överlevt i miljön under
betydligt längre tid än tio dagar och därmed varit en källa
till återsmitta. Om behandlingstiden utsträcks tillräckligt
länge behövs inte omfattande miljösanering. Samtliga
hund­a r, katter och kaniner i närmiljön bör behandlas. Foxim
och permetrin är godkända för behandling av Cheyletiella
hos hund. Fipronil och selamektin har också vid klinisk användning visats ha god effekt vid godkänd dosering. Vidare
visar klinisk erfarenhet att lime sulfur (svavelkalk), en vattenlösning av kalciumpolysulfid (lösning, 2 %), kan användas
till hund med god effekt. Behandlingen upprepas då en
gång per vecka. Notera att svavelkalk luktar illa och missfärgar både textilier och metall (till exempel smycken). Handskar
bör användas vid hantering av substansen.
Hårsäckskvalster (Demodex canis, D. injai, D. cornei)
Hundens vanligaste hårsäckskvalster är Demodex canis. Det
finns en kortsvansad form, D. cornei, samt en med extra
lång, slank kropp, D. injai. För närvarande är det oklart om
den kortsvansade typen är en egen art eller bara en variant av
D. canis. Gemensamt för dessa kvalster är att de är
cigarrform­ade med små, korta ben. Den adulta parasiten och
nymfen har fyra benpar, medan larven har tre. D. canis är
cirka 0,2 mm lång och äggen är citronformade. Kvalstren
lever i hårsäckar och talgkörtelgångar där de livnär sig på
talg, debris och epitelceller.
Förekomst: Hårsäckskvalster förekommer hos alla djur
med hårsäckar och tillhör hudens normalflora. Med PCRteknik kan de påvisas hos alla hundar om tillräckligt många
ställen provtas. Friska hundar härbärgerar dock ett så sparsamt antal att påvisande av parasiten vid direktmikroskopering av hudprover eller trikogram (hårprover) inte anses
normalt. Sjukdomen demodikos uppstår när parasiten fått
möjlighet att föröka sig abnormt. Sjukdomen är relativt
vanlig och en genetisk predisposition med tydligt ökad prevalens inom vissa raser föreligger för den juvenila formen.
Till överrepresenterade raser hör bland andra Staffordshire
bullterrier och mops, men även hos andra raser kan en överrepresentation av fall noteras.
Klinik: Fokal, multifokal eller mer generaliserad spontan
alopeci med varierande grad av inflammatorisk reaktion i
huden, ibland även med klåda, karakteriserar demodexangrepp. De hårlösa områdena ses initialt vanligen i ansikte
och på frambenen. Pododermatiter med furunkler kan
också höra till symtombilden. Lymfknuteförstoring är vanligt förekommande. Demodikos förekommer i en juvenil
form (debutålder före 18 månaders ålder med en majoritet
debuterande mellan 6–8 månaders ålder) och en adult form
(debutålder medelålders till äldre hund). Den juvenila formen är genetiskt predisponerad och har visats associerad till
vissa typer av hundleukocytantigen. Den adulta formen är
oftast associerad med annan immunosupprimerande faktor,
till exempel kortisonbehandling, hyperadrenokorticism,
hypothyreos eller neoplastiska sjukdomar. Demodikosen
delas vidare in i lokal och generaliserad form, beroende på
utbredning. Sekundära pyodermier är vanliga och bidrar till
ytterligare proliferation av kvalstren. Demodikos ska alltid
finnas med som differentialdiagnos vid utredning av orsaken
till recidiverande pyodermier och pododermatiter.
Diagnostik: Parasiten påvisas genom direktmikroskopi av
djupa hudskrap eller plockade hår (trikogram). Även tejpprover tagna efter att huden klämts ihop och histopatologisk
undersökning av hudbiopsier kan användas för att påvisa
parasiten. Den sistnämnda metoden är användbar framför
allt om huden är kraftigt svullen. Vid den generaliserade
formen kan parasiten eller dess ägg ibland påvisas även i
faeces (mikroskopiskt).
Behandling: Behandlingen är avhängig symtombilden.
Lokal demodikos hos unga hundar läker vanligen spontant
medan generell demodikos ofta kräver långvarig behandling. Vid generell demodikos ska behandlingen, oavsett
substansval, fortgå tills hunden varit fri från demodexkvalster vid minst två provtagningstillfällen med minst fyra
veckors intervall. En spot-on-beredning som innehåller en
kombination av moxidektin och imidakloprid är godkänd
för behandling av demodikos och appliceras med ned till en
veckas intervall. Även tabletter med milbemycinoxim är
godkända för behandling av demodikos. Behandlingen bör
följas med månatliga kontroller för att se att antalet kvalster
(framför allt juvenila stadier) minskar. Om behandlingssvikt
misstänks bör ändring av behandlingsprotokoll övervägas. I
de fall läkemedel godkända för behandling av demodexkvalster inte förmår kontrollera demodikosen, kan ivermektin
injektionslösning administreras dagligen peroralt (SIC!).
Doser mellan 0,3 och 0,6 mg/kg har visats ha god effekt.
Notera att ivermektin kan orsaka allvarliga neurologiska biverkningar, framför allt hos raser där mutation av MDR1genen förekommer (collie, sheltie, old English sheepdog,
bordercollie, English shepherd, schäfer, långhårig whippet,
Australisk shepherd, Silken Windhond, McNab). Hundar av
dessa raser kan testas för förekomsten av den muterade
genen före eventuell behandling. Även hundar av andra
raser kan få neurologiska biverkningar av denna behandling,
dock inte orsakade av mutationen i MDR1-genen. Av den
anledningen rekommenderas en successiv upptrappning av
dosen från 0,05 mg/kg till måldosen 0,3–0,6 mg/kg under
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
16
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
en till två veckors tid, under det att förekomst av eventuella
biverkningar uppmärksammas noggrant. Samtidig behandling med andra läkemedel som är substrat för P-glykoprotein
ökar risken för neurologiska biverkningar och ska därför
undvikas.
Även amitraz tvättlösning kan användas till hundar som
inte har svarat på behandling med moxidektin i kombination
med imidakloprid eller till hundar som inte tål ivermektin.
Eftersom detta läkemedel inte är godkänt i Sverige är licensförskrivning aktuell. Lösningen används i koncentrationen
0,025–0,05 % och appliceras med en till två veckors intervall.
Långhåriga hundar bör klippas före behandling. Lösningen
baddas in och får torka på hunden. Amitraz kan ge allvarliga
biverkningar hos både hund och den som behandlar hunden,
vilket noga bör uppmärksammas.
Moxidektin injektionslösning peroralt, liksom doramektin peroralt eller subkutant, har använts, men har visats
medföra större biverkningsrisker utan att uppnå bättre behandlingseffekt jämfört med ivermektin. För kombinationsläkemedel med milbemycinoxim och prazikvantel saknas
säkerhetsdata för daglig, upprepad behandling.
Sekundära pyodermier bör förhindras med hjälp av antibakteriella bad eller behandlas i enlighet med rådande antibiotikapolicy. All användning av kortikosteroider är kontraindicerad.
Hundar med adult demodikos bör utredas avseende underliggande immunosupprimerande faktor.
Öronskabb (Otodectes cynotis)
Otodectes cynotis är ett ganska stort och mycket rörligt kvalsterdjur.
Förekomst: Öronskabb förekommer relativt sällan hos
hund. Parasiten kan möjligen uppträda oftare hos hundar
som lever tillsammans med katter. Parasiten kan även infektera iller.
Klinik: Infektionen orsakar varierande grad av inflammation, sekretproduktion och klåda i hörselgången (extern
otit). Öronsekretet kan variera från grynigt, svartaktigt till
smetigt, brunaktigt. Klåda och mjällbildning på huvudet
förekommer. Asymtomatiskt infekterade individer förekommer ibland.
Diagnostik: Parasiten är relativt stor och rörlig och kan
ofta ses vid otoskopering. Alternativt kan direktmikroskopering av sekret från örat påvisa skabbkvalstret.
Behandling: Substansen selamektin och ett läkemedel
som innehåller moxidektin och imidakloprid är godkända
för behandling av öronskabb hos hund. Dock har imidakloprid ingen effekt mot parasiten och kombinationsläkemedlet
behöver därmed inte användas för att behandla öronskabb.
Vid infektion bör även eventuella kontaktdjur (hund, katt,
iller) behandlas. Som regel försvinner den inflammatoriska
reaktionen i hörselgången när parasiten har eliminerats, men
rengöring av hörselgången samt i vissa fall även lokal antiinflammatorisk behandling kan behövas.
Skördekvalster (Neotrombicula autumnalis)
N. autumnalis är ett frilevande kvalster vars ena larvstadium
är aktivt på sensommaren (från juli till september) och suger
blod från ett varmblodigt djur under några få dagar. Efter
blodmåltiden släpper parasiten spontant. Larven är cirka
0,5 mm och rödorange i färgen.
Förekomst: Skördekvalstret återfinns i vegetation som
håll­er på att vissna och förmultna och förekommer framför
allt i de södra delarna av landet, på Gotland och upp till
Mälardalen.
Klinik: Lokal hypersensitivitetsreaktion kan uppstå på
angreppsstället, med rodnad, klåda, röda små utslag (papler)
och små krustor. De ställen som inte har tät behåring och
som kommer i kontakt med marken är mest utsatta, till exempel den interdigitala huden, ben, buk, nosrygg och öronlappar.
Diagnos: Parasiten syns som en liten orangeröd prick på
huden och direktmikroskopering av tejpprov eller skrapprov
kan identifiera kvalstret.
Behandling: Ett mindre antal parasiter kan avlägsnas mekaniskt. Det finns inget läkemedel godkänt för behandling
av skördekvalster. Dock visar klinisk erfarenhet att exempelvis fipronil eller syntetiska pyretroider kan användas. Behandling är aktuellt framför allt vid kraftiga angrepp, men
även då en överkänslighetsreaktion noteras vid ett mildare
angrepp. För att dessutom hindra att nya larver angriper
hunden under riskperioden är till exempel fipronil-spray användbart. I vissa fall kan en lokal hypersensitivitetsreaktion
behöva dämpas med topikal kortikosteroid.
”Imidakloprid har ingen
effekt mot öronskabb och
kombinationsläkemedel
med den substansen
behöver inte användas”
Straelaensia cynotis
Detta är larvformen av ett frilevande kvalster som har rapporterats infektera hundar i sydvästra Europa och ge kliniska
symtom i form av kraftigt kliande dermatit med papler på
hundens rygg. Fastställd behandling saknas.
Kutan myiasis
Kutan myiasis förekommer sommartid och orsakas av flugor
som lagt ägg, vilka utvecklats till larver i fuktig, nedsmutsad,
tovig päls eller i sår. Vanligen återfinns larver från spyflugor
(Lucilia spp.), köttflugor (Sarcophaga spp.) eller husflugor
(Musca spp.).
Klinik: Lokalt ses nekrotiserande och illaluktande hudskador med fuktande fistelgångar. Vanligen kan fluglarver
ses i den skadade huden. Skadorna ger upphov till smärta och
ofta uppkommer sekundärt påverkan på allmäntillståndet
såsom feber och trötthet.
Behandling: Klippning, rengöring och manuellt avlägsnande av larver så långt som möjligt. I de fall det är svårt att
avlägsna alla larver kan en insekticid användas, till exempel
fipronil, eller en endektocid i dosen som anges i produktresumén. Notera att det inte finns något läkemedel godkänt
för behandling av kutan myiasis.
Myiasis kan också orsakas av styngflugelarver, vanligen
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
17
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
renstyng eller olika arter av nosstyng, vilka söker lägga ägg i
hundens nos eller ögon. Larverna kan fästa i nosslemhinnan
och ge klåda, eller så kan de börja migrera subkutant på huvudet. Lämplig behandling är en systemiskt administrerad
endektocid enligt anvisningarna i produktresumén.
Ektoparasiter hos katt
Artropoder
Insekter
Insekter har segmenterad kropp och tre benpar. Insekter
omfattar bland annat loppor och löss, som är vinglösa.
”Miljöbehandling med
hjälp av saneringsfirma kan
ibland behövas”
Loppor (Ctenocephalides felis felis, C. canis)
Loppor är insekter som saknar vingar, är bruna, blanka,
2–4 mm och har en kropp som är hård och tillplattad från
sidorna. De sex benen är långa och gör att loppan kan ta sig
fram fort och även hoppa mellan värddjur. Livscykeln är från
två veckor upp till ett och ett halvt år, vanligast cirka en
månad. Loppan lägger ägg efter blodmåltid, och lägger
sedan några ägg per dag under ungefär en månad. Äggen
ramlar ner från djuret, vilket även loppans avföring gör.
Äggen kläcks efter en till tio dagar. Larven, som liknar en
liten fluglarv, livnär sig framför allt på loppavföring. Larverna förpuppas inom en vecka till tre månader. Pupporna är
mycket härdiga och kan leva i över ett år. Puppan kläcks om
den känner av värme, vibrationer, en passerande skugga eller
ökad koldioxidhalt.
Förekomst: Det finns mer än 2 000 arter av loppor. Katter
kan angripas av en mängd olika lopparter, men det är bara
katt-, hund- och människoloppan som kan föröka sig med
hjälp av blod från katt. Den art av dessa som är kliniskt mest
förekommande är kattloppan Ctenocephalides felis felis. Alla
stadier av loppan dör om temperaturen understiger 0°C i
mer är 24–36 timmar. I varmare klimatzoner överlever
lopp­a ns alla stadier även utomhus och är därför vanligt förekommande. I Skandinavien förekommer kattloppan i Danmark samt i södra Sverige och Norge. I de fall katter inte
behandlats profylaktiskt mot loppor i samband med resor
söderut, förekommer det att loppinfestation kan påvisas
efter hemkomst. Spridning till kontaktdjur kan då ske. I de
flesta andra fall när loppor påvisats hos katt i Sverige rör det
sig om angrepp av till exempel ekorrloppa, fågelloppa, igelkottloppa eller råttloppa. Alla lopparter kan föda sig med
blod från vilket varmblodigt djurslag som helst, men kan
endast föröka sig efter blodmål från ”rätt” värddjur.
Klinik: Loppangrepp kan orsaka varierande grad av
klåda, seborré och diffus alopeci framför allt på ländryggen.
Katter kan även utveckla miliär dermatit och/eller lesioner
tillhörande eosinofila granulomkomplexet (eosinofila granulom, plaque och även indolent ulcera). Loppans saliv
innehåller peptider som kan fungera som allergen och orsaka
loppallergi, den internationellt sett vanligaste formen av
all­ergi hos katt. Infektionen kan även förlöpa helt asymtoma-
18
•
tiskt. Kraftiga loppangrepp kan orsaka anemi. Loppan kan
bita människa.
Diagnostik: Med finkam kan parasiten eller dess exkrementer påvisas. Exkrementerna är mörka och kommaformade. Fuktade och placerade på vitt hushållspapper framträder
en rödbrun färgton på grund av exkrementernas innehåll av
blod. För artbestämning krävs mikroskopering av själva
loppan. Huvudets form samt förekomst och utseende på de
borst som finns på nacke (pronatala ctenidier) och kind
(genala ctenidier) är karakteristiska för respektive art. Direktmikroskoperingen underlättas om loppan först placeras
i kaliumhydroxidlösning 10 % eller i klorfenolac. Parasiten
och dess ägg kan ibland även påvisas i träckprover.
Behandling: Det finns flera godkända substanser tillgängliga för profylaktisk eller terapeutisk behandling. Exempelvis kan fipronil, fipronil med metopren, flumetrin
med imidakloprid, eller selamektin användas. Om katteller hundloppa har konstaterats behöver behandlingen
komplett­eras med lufenuron, en kitinhämmare som förhindrar kläckning av loppägg. Samtliga pälsdjur i hushållet och
alla katter och hundar i närmiljön behöver behandlas. Observera att permetrin är toxiskt för katt och därför inte ska
användas. I områden där loppor förekommer endemiskt kan
parasiten inte utrotas, utan regelbunden profylaktisk behandling med adulticida produkter bör övervägas. Artfrämmande loppor (bland annat från igelkott, fågel och ekorre)
kan också uppträda hos katt men ger endast sporadiskt problem. Behandling med någon form av adulticid kan dock
övervägas, eftersom loppan överlever i cirka tre till fyra månader. Vid kvarstående problem bör smittkällan avlägsnas.
Miljösanering: Preadulta loppstadier, det vill säga ägg,
larver och puppor, finns i riklig mängd i omgivningen och
utgör upp till 95 % av den totala loppopulationen. Det
innebär att miljösanering är viktig. Mekanisk rengöring och
dammsugning bör ske minst två gånger per vecka och
dammsugarpåsen slängs för att förhindra återinfektion.
Tvätta textilier i maskin i 60°C. Miljöbehandling med hjälp
av saneringsfirma kan ibland behövas.
Löss (Felicola subrostratus)
Kattens lus är en pälsätare, med dorso-ventralt tillplattad
kropp, cirka 1–3 mm stor.
Förekomst: Löss påvisas inte ofta hos katt i Sverige. Lusen
är värddjurspecifik och lever hela sitt liv på värddjuret. En
vuxen lus är mycket rörlig och kan leva i två till tre månader,
men överlever endast maximalt två veckor utanför värddjuret. Äggen sitter fastlimmade på hårstråna och hela livscykeln tar ungefär två till sex veckor.
Klinik: Infektionen kan förlöpa asymtomatiskt eller ge
varierande grad av klåda, som regel mest uttalad på huvud,
hals och rygg. Seborré, miliär dermatit och lesioner tillhörande eosinofila granulomkomplexet förekommer i samband
med infestation. Det kan ibland se ut som om peppar strötts
på pälsen.
Diagnostik: Makroskopiskt påvisande av löss och gnetter.
Påvisande av parasiten i träckprov.
Behandling: Fipronil och selamektin är godkända för
behandling av löss hos katt, men även lime sulfur (svavelkalk) kan användas enligt klinisk erfarenhet (se avsnitt om
Cheyletiella hos hund).
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Kvalster
Kvalster har en odelad kropp. De utvecklas från ägg till larv
(tre benpar), vidare till nymf (fyra benpar) och adult (fyra
benpar). Kvalster omfattar bland annat fästingar, sarcoptesskabb, öronskabb, demodexskabb, mjällkvalster och skördekvalster.
”Vid öronskabb hos katt
ses som regel svart, grynigt
sekret i hörselgången”
Fästingar (Ixodes ricinus)
Förekomst: Fästingar av arten Ixodes ricinus är vanligt förekommande, med geografiska variationer över landet.
Klinik: Parasiten kan ge lokal inflammation runt platsen
för infästning. Fästingar som angripit ett värddjur bör avlägsnas snarast för att minska risken för överföring av smittämnen.
Diagnostik: Fästingar påvisas makroskopiskt medan artbestämning sker mikroskopiskt.
Behandling: Fästingen avlägsnas mekaniskt. Risken för
överföring av fästingburna smittämnen minskar om fästingen tas bort snabbt. Fästingprofylax i endemiska områden
är viktig för att minska risken för överföring av fästingburna
smittämnen. Eftersom enstaka fästingar kan fästa sig i huden
vid användning av läkemedel med profylaktisk indikation,
kan risk för överföring av sjukdom inte helt uteslutas. Substansen fipronil och läkemedel innehållande både fipronil
och (S)-metopren, respektive flumetrin och imidakloprid är
godkända som förebyggande behandling av fästingar på
katt. Substanserna metopren och imidakloprid har ingen effekt mot fästingar, och kombinationsläkemedel innehållande
dessa substanser behöver därmed inte användas i de fall syftet
endast är att förebygga fästingangrepp.
Utlandsresa, import: Katter kan i Europa komma i kontakt med fästingarterna Rhipicephalus sanguineus och Dermacentor reticulatus, och i Nordamerika med arten Dermacentor variabilis. Även dessa arter kan överföra patogener till
katt.
Öronskabb (Otodectes cynotis)
O. cynotis är ett ganska stort och mycket rörligt kvalsterdjur.
Förekomst: Parasiten är den vanligaste ektoparasiten hos
framför allt unga katter, med undantag för områden där
loppor förekommer endemiskt. Öronskabb utgör den vanligaste orsaken till extern otit hos katt. Parasiten kan smitta till
hund och förekommer även hos iller.
Klinik: Den kliniska bilden varierar från asymtomatiskt
förlopp till extern otit med varierande grad av klåda i öron
och på huvud. I hörselgången ses som regel svart, grynigt
sekret.
Diagnostik: Påvisande av parasiten vid direktmikroskopi
av innehåll från hörselgången.
Behandling: Substanserna ivermektin (örongel) och selamektin, samt ett läkemedel som innehåller moxidektin i
kombination med imidakloprid är godkända för behandling
av öronskabb. Imidakloprid har inte någon effekt mot parasiten vilket innebär att kombinationsläkemedlet inte behöver
användas för att behandla öronskabb.
Sarcoptesskabb (Sarcoptes scabiei)
Sarcoptesskabb är ett runt kvalsterdjur, cirka 0,2–0,4 mm
med korta ben. Efter parning gräver honan ner sig i det förhornade lagret av huden där hon lägger äggen. Äggen kläcks
och larven gräver sig upp genom huden till ytan, där den
utvecklas vidare till nymf och adult. Livscykeln tar 17–21
dagar. Vuxna djur lever i två till fyra veckor och parasiten
överlever två dygn till tre veckor utanför värddjuret beroende
på omgivningens temperatur och fuktighet.
Förekomst: Parasiten är vanligt förekommande i hela Sverige, men infektion hos katt är inte vanligt. Sarcopteskvalster
kan orsaka bett på människa (skenskabb) och i enstaka fall
även infektion.
Klinik: Parasitangreppet ger kraftig klåda och kan orsaka
tjocka krustabildningar på öron och i ansikte.
Diagnostik: Påvisande av parasiten, parasitägg eller fekala
pellets vid direktmikroskopering är diagnostiskt. Skrapprover tas bäst på områden med krustor på öronlappar och i
ansikte. För att optimera fyndchanserna bör omgivande hår
klippas och en slö skrapskalpell användas.
För direktmikroskopering kan man applicera olja på
skrapskalpellen och på huden för att lättare fånga upp representativt material. Ska man däremot behandla det uppsamlade materialet med kaliumhydroxidlösning 10 % för att lösa
upp hudrester ska olja inte användas. Mer än ett skrapprov
kan behöva tas och granskas systematiskt. Negativt resultat
av hudskrap utesluter inte infektion. Antikroppar mot parasiten kan påvisas med serologisk undersökning, men man
bör vara uppmärksam på att det tar två till fyra veckor efter
smitta innan antikroppar påvisas i serum och att serologisk
undersökning ibland kan ge falskt negativt resultat. Antikroppsnivån är förhöjd i flera månader efter en genomgången
infektion. Påvisande av parasiten eller ägg i träckprov är
också diagnostiskt.
Behandling: Substanserna selamektin och moxidektin
(som ingår i ett kombinationsläkemedel tillsammans med
imidakloprid) administrerade i enlighet med godkänd dosering är effektiva, men de är inte godkända för behandling av
sarcoptesskabb hos katt. Behandling bör pågå under tre
veckors tid. Imidakloprid har ingen effekt mot parasiten.
Notoedres cati
Denna parasit förekommer huvudsakligen i östra Europa
och enstaka fall har setts i Sverige. Notoedres cati är mindre
än sarcoptesskabbdjuren (cirka 0,2–0,3 mm) och kvalstren
saknar de dorsala spinae som utmärker adulta Sarcoptes scabiei. Antikroppstester för S. scabiei korsreagerar med antikroppar för Notoedres cati. För klinik, diagnostik och behandling, se avsnitt om sarcoptesskabb.
Mjällkvalster (Cheyletiella blakei)
Cheyletiella blakei är en parasit som är cirka 0,4 mm och lever
ytligt på överhuden där de gör tunnlar i de lösa, avlossade
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
19
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
skikten av förhornade epitelceller. Mjällkvalster har tydligt
framträdande krokar på vardera sidan om munnen. Äggen är
något mindre jämfört med lusägg och är inte lika hårt fastlimmade vid hårstråna. Livscykeln är ungefär tre veckor.
Förekomst: Det är inte känt i vilken utsträckning parasiten
förekommer hos katter i Sverige. Infektionen är dock sannolikt underdiagnostiserad eftersom symtomfria bärare är
vanliga.
Klinik: Infektionen kan förlöpa helt asymtomatiskt, men
orsakar ibland lindrig till måttlig klåda och mjällbildning,
framför allt på ländryggen. Parasiten är inte strikt artspecifik. Samtliga arter av Cheyletiella kan infektera hund, katt
och kanin. Mjällkvalster kan tillfälligt angripa människor,
dock utan att föröka sig.
Diagnostik: Parasiten påvisas vid direktmikroskopering
av ytliga hudskrap eller tejpprover och kan också sporadiskt
identifieras i träckprov. Tejpprover kan inte användas för
artbestämning inom släktet Cheyletiella. Även mikroskopering eller inspektion med förstoringsglas av material samlat
med dammsugare eller finkam har visat sig vara användbara
diagnostiska metoder.
Behandling: Substanserna fipronil, selamektin, samt flumetrin (som ingår i ett läkemedel i kombination med imidakloprid) är effektiva, men är inte godkända för att behandla
cheyletiellos hos katt. Imidakloprid har inte någon effekt
mot parasiten, vilket innebär att ovan nämnda kombinationsläkemedel inte behöver användas för att behandla
mjällkvalster. Dessutom har lime sulfur (svavelkalk) visat sig
vara effektivt (se avsnitt om Cheyletiella hos hund). Diagnostisk behandling kan motiveras eftersom parasiten kan
vara svår att påvisa. Behandling med antiparasitärt medel
bör pågå under minst tre veckors tid. I hushåll med många
djur eller där smittan kan antas ha funnits under lång tid är
det lämpligt att behandlingstiden förlängs till två till tre
månader. Enligt publicerad information kan parasiten ibland
överleva i miljön under betydligt längre tid än tio dagar och
därmed vara en källa till återsmitta. Om behandlingstiden
utsträcks tillräckligt länge, behövs inte omfattande miljösanering. Samtliga katter, hundar och kaniner i hushållet bör
behandlas. Kanin ska inte behandlas med fipronil.
Hårsäckskvalster (Demodex spp.)
Demodex cati liknar hundens vanliga cigarrformade D. canis,
medan D. gatoi är en kortsvansad variant som lever ytligt i
fördjupningar i stratum corneum, hudens förhornade, yttersta lager. Ytterligare en art, ännu inte namngiven, har beskrivits i ett fåtal fall. Äggen är citronformade (D. cati) eller
ovala (D. gatoi) och larven har tre benpar, medan nymf och
vuxen parasit har fyra benpar.
Förekomst: Demodexkvalster påvisas sällan hos katt. Den
kortsvansade, ytliga D. gatoi förekommer framför allt hos
raskatter som importerats eller varit utomlands på utställning eller parning, och är inte associerad till underliggande
immunosupprimerande sjukdom. D. cati ses däremot framför allt i samband med immunosuppression, till exempel vid
infektion med felint leukemivirus (FeLV), felint immunosuppressivt virus (FIV), diabetes eller maligniteter som
plattepitelscarcinom in situ.
Klinik: Demodikos hos katt kan förlöpa asymtomatiskt
eller med varierande grad av klåda. D. gatoi orsakar ofta klåda
och smittar från katt till katt. En vanlig klinisk bild är symmetriskt bortputsad päls på buken. Huden kan vara reaktionslös eller erytematös (rodnad) och flagande. Lesioner tillhörande eosinofila granulomkomplexet kan förekomma. D. cati
kan orsaka hårlösa områden med lätt flagande hud som även
kan vara erytematös, hyperpigmenterad och krustig.
Diagnos: Påvisande av parasiten vid direktmikroskopering
av hudskrap, trikogram (hårplock) eller ibland i träckprov.
D. gatoi är tunn och lite genomskinlig och är därför lätt att
missa om preparatet inte granskas i mikroskop under
×10-objektivet med kondensorn stängd för att ge bra kontrast i bilden. Där pälsen är bortputsad finns risk att också
parasiten putsats bort och prover bör därför tas från kringliggande hudområden.
Behandling: Det saknas godkända läkemedel för att behandla hårsäckskvalster hos katt.
Lime sulfur (svavelkalk) har enligt litteraturen och klinisk
erfarenhet oftast god effekt mot D. gatoi, men behandlingen
behöver upprepas varje vecka under minst sex veckor. Samtliga kontaktkatter behöver behandlas. Moxidektin i kombination med imidakloprid har i enstaka fall gett tillfredsställande resultat.
Om D. cati diagnostiserats är den viktigaste åtgärden att
identifiera och, om möjligt, korrigera bakomliggande orsak.
Svavelkalk eller moxidektin i kombination med imidakloprid
kan användas för behandling.
För båda typerna av demodikos kan behandling dagligen
eller varannan dag med ivermektin injektionslösning peroralt (SIC!) utgöra ett andrahandsalternativ, som emellertid
visats ge varierande behandlingsresultat. Klinisk erfarenhet
visar att ivermektin sällan ger upphov till biverkningar hos
katt. Amitraz tvättlösning i låg koncentration (0,0125 %)
applicerad en gång per vecka tills parasiten inte längre kan
påvisas har använts i begränsad omfattning med varierande
effekt. Eftersom detta läkemedel inte är godkänt i Sverige är
licensförskrivning aktuell. Observera att amitraz kan ge allvarliga biverkningar hos såväl katten (dödsfall har rapporterats) som hos den som hanterar läkemedlet.
Samtliga behandlingsrekommendationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
20
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Skördekvalster (Neotrombicula autumnalis)
N. autumnalis är ett frilevande kvalster vars ena larvstadium
är aktivt på sensommaren (från juli till september) och suger
blod från ett varmblodigt djur under några få dagar. Efter
blodmåltiden släpper parasiten spontant. Larven är cirka
0,5 mm och rödorange i färgen.
Förekomst: Skördekvalstret återfinns i vegetation som
håller på att vissna och förmultna och förekommer framför
allt i de södra delarna av landet, på Gotland och upp till
Mälardalen.
Klinik: Lokal hypersensitivitetsreaktion kan uppstå på
angreppsstället, med rodnad, klåda, röda små utslag (papler)
och små krustor. De ställen som inte har tät behåring och
som kommer i kontakt med marken är mest utsatta, framför
allt öronlappar.
Diagnos: Parasiten syns som en liten orangeröd prick på
huden och kvalstret kan identifieras genom direktmikroskop­e­r ing av tejpprov eller skrapprov.
Behandling: Ett mindre antal parasiter kan avlägsnas
mekaniskt. Det finns inget läkemedel godkänt för behandling av skördekvalster. Dock visar klinisk erfarenhet att exempelvis fipronil-spray kan användas vid kraftiga angrepp.
Fipronil-spray är även användbart för att hindra att nya
larver angriper katten under riskperioden. I vissa fall kan en
lokal hypersensitivitetsreaktion behöva behandlas med topikal kortikosteroid.
Zoonotiska aspekter på parasiter hos hund
och katt
Generellt om parasitära zoonoser
God hygien och tillräcklig värmebehandling av kött är hörnstenar för att förebygga överföring av parasiter från djur till
människor. För de flesta zoonotiska parasiter hos hund och
katt som förekommer i Sverige sker överföringen genom
oavsiktligt oralt intag av ägg eller (oo)cystor som utsöndras
med djurens avföring.
Det finns även parasitära zoonoser som kan överföras
genom direktkontakt (till exempel sarcoptesskabb), indirekt
via en mellanvärd (till exempel Toxoplasma, Diphyllobothrium) eller via vektorer (till exempel Leishmania). Kunskap om aktuella agens och deras livscykler, inkluderande
mellanvärdar, vektorer och prepatenstider, är en förutsättning för mer målinriktade insatser. Detta gäller i hög grad
både för de parasiter som förekommer i Norden och för dem
som kan komma in vid import av djur eller återinförsel av
sällskapsdjur som hund och katt. Nedan beskrivs epidemiologi och riskerna för människa avseende de parasiter med
zoonotisk potential som kan vara av betydelse under svenska
förhållanden.
Protozoer
Toxoplasma gondii
Många katter som har möjlighet att fånga och äta smågnagare och småfåglar blir infekterade med denna parasit, medan
katter som vistas inomhus och aldrig utfodras med rått kött
inte blir infekterade. Cirka 40 % av vuxna katter i Sverige har
antikroppar mot T. gondii. Katter som infekteras visar vanligtvis inga specifika kliniska symtom, men skiljer ut oocystor
med avföringen i stora mängder under en till två veckor. Ef-
tersom utskiljning av oocystor pågår under en begränsad
period har den aktiva infektionen oftast upphört innan den
är diagnostiserad och behandling blir därmed inte aktuell.
Oocystorna är motståndskraftiga och kan överleva i omgivningen under lång tid. Hos katter etablerar sig parasiten
också i vävnader utanför tarmen, vilket är förenat med utveckling av god immunitet mot återinfektion och förnyad
oocystutskiljning. Även om oocystor utgör en smittkälla för
oss människor anses den vanligaste smittkällan, åtminstone i
Europa, vara får- och griskött som inte har varit fruset
(> –20ºC) eller tillräckligt värmebehandlat (> 65ºC). Den
viktigaste riskgruppen är seronegativa gravida kvinnor, på
grund av risken för fosterskador vid primärinfektion under
havandeskapet. Genomgången infektion ger skyddande immunitet. Förebyggande åtgärder är handtvätt, värmebehandling eller djupfrysning av kött, tvätt av grönsaker samt
hygienisk hantering av kattavföring. Vidare bör åtgärder
vidtas för att förhindra att produktionsdjur smittas av oocystor från kattfaeces eller genom förtäring av smågnagare.
”Giardia intestinalis bör
betraktas som potentiellt
zoonotisk”
Giardia intestinalis
Det är omdiskuterat huruvida Giardia kan smitta från hund
och katt till människa och förorsaka sjukdom. Hundar och
katter är oftast infekterade med Giardia av genotyp C och D
respektive F, vilka är värddjursspecifika för dessa djurslag.
Det förekommer dock även infektion med genotyp A och B
som båda är vanliga hos människa. Även om giardia-infektion
hos hund och katt sannolikt inte utgör en viktig smittkälla
för människor bör denna parasit betraktas som potentiellt
zoonotisk. Vid stark misstanke om zoonotisk överföring kan
genotypning genomföras.
Cryptosporidium
Hund är oftast infekterad med C. canis och katt med C. felis.
Båda dessa Cryptosporidium-arter anses vara värddjursspecifika men har i sällsynta fall påvisats även hos människa. Immunosupprimerade personer löper ökad risk att bli sjuka på
grund av dem. Cryptosporidios hos människa orsakas oftast
av C. hominis (humanspecifik) eller C. parvum (zoonotisk).
Även om zoonotisk överföring från hund och katt sannolikt
är sällsynt bör man inte bortse från möjligheten.
Helminter
Toxocara
Spolmasken T. canis kan förorsaka larva migrans hos människor vilket innebär att larver migrerar till olika organ, bland
annat ögat, och orsakar inflammation och vävnadsskada.
Om detta även gäller T. mystax (cati) är omdiskuterat. Studier i såväl Sverige som Holland har visat en seroprevalens på
cirka 7 % hos människor. Enstaka fall av klinisk sjukdom är
kända i Skandinavien. Det är viktigt att förhindra smitta i
miljön (avlägsna fekalier i synnerhet där barn leker). Valpar
anses vara den viktigaste smittkällan.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
21
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Echinococcus granulosus (hundens dvärgbandmask)
Parasiten utgör en risk för människa genom att larverna kan
bilda mycket svårbehandlade cystor i framför allt lever och
lungor (cystisk ekinokockos). Parasiten förekom tidigare i
vissa samebyar där den cirkulerade mellan ren och vallhund.
Infektionen eliminerades genom rutinmässig bandmaskbehandling av vallhundar och förbättrad slakthygien. Inga nya
fynd har gjorts sedan 1990-talet.
Echinococcus multilocularis (rävens dvärgbandmask)
Infektion med parasitens larvstadier tillhör en av de mest
fruktade parasitära zoonoserna på grund av risken för utveckling av alveolär ekinokockos med multipla cystor som
kan spridas mellan olika organ. Rävens dvärgbandmask förekommer fläckvis på europeiska fastlandet men är främst
utbredd i europeiska bergsområden, liksom i vissa städer i
Centraleuropa och i Baltikum. I Sverige och övriga Skandinavien är prevalensen i rävpopulationen alltjämt låg och parasiten har aldrig påvisats hos hund. Jakthundar löper viss
risk att smittas av rävens dvärgbandmask. De kan exempelvis
komma i kontakt med smittan genom att hunden fångar de
sorkar som är mellanvärdar. Förekomsten hos sorkarna ligger dock stadigt på en låg nivå i Sverige (≤ 0,1 %).
Parasiten är betydligt vanligare i vissa andra europeiska
länder. Därför rekommenderas att hund och katt ska behandlas med prazikvantel mot E. multilocularis och E. gra-
nulosus innan införsel till Sverige, framför allt från Baltikum
och vissa delar av Frankrike, Tyskland och Schweiz. Parasiten
påträffas även lokalt i Danmark, Belgien, Holland, Slovakien,
Tjeckien, Ungern, Rumänien, Polen och Italien. Den har
ännu aldrig påvisats på de brittiska öarna, Iberiska halvön, i
övriga Skandinavien, Grekland, Turkiet eller Kroatien.
Artropoder
Även om de ektoparasiter som förekommer hos hund och katt
inte har människa som naturligt värddjur så kan de orsaka
klåda och obehag hos människor, speciellt efter upprepade
kontakter med infekterade djur. Symtom hos människa kan
uppkomma vid infektion med loppor, mjällkvalster, sarcopteskvalster och skördekvalster. Då hunden och katten behandlas försvinner vanligtvis också symtom hos djurägaren.
Falska zoonoser
Enterobius vermicularis (människans springmask) förekommer inte hos hund och katt utan är en humanspecifik infektion,
liksom människans huvudlus (Pediculus humanus capitis).
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
22
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B E H A N D L I N G S R E KO M M E N DAT I O N
Deltagarlista
Expertmötesdeltagarnas jävsdeklarationer har före mötet gåtts igenom och godkänts av Läkemedelsverket.
Jävsdeklarationerna finns tillgängliga på förfrågan till Läkemedelsverket ([email protected]).
Leg. veterinär, dipl. ECVD Kerstin Bergvall
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Box 7028
750 07 Uppsala
och
DjurAkuten AB
Kungstensgatan 58
113 29 Stockholm
Leg. veterinär, VMD, dipl. ECVS Karl Ljungvall
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Laborator Dan Christensson
Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA
751 89 Uppsala
Leg. veterinär, VMD Susanne Stenlund
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
T.f. statsveterinär, VMD Lotta Gunnarsson
Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA
751 89 Uppsala
Assistent Malika Hadrati
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Senior professor Åke Hedhammar
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Box 7028
750 07 Uppsala
Leg. veterinär, docent Fredrik Hultén
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Professor Johan Höglund
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Institutionen för biomedicin och veterinär
folkhälsovetenskap (BVF)
750 07 Uppsala
Leg. veterinär, VMD, dipl. EVPC, docent Anna Lundén
Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA
751 89 Uppsala
Senior professor Hans Tjälve
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
och
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Avdelningen för patologi, farmakologi och toxikologi
Box 7070
750 07 Uppsala
Leg. veterinär, dipl. ECVD Katarina Varjonen
DjurAkuten AB
Kungstensgatan 58
113 29 Stockholm
och
Universitetssjukhuset vid Sveriges lantbruksuniversitet,
SLU
Box 7028
750 07 Uppsala
Leg. veterinär, VMD Frida Hasslung Wikström
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Leg. veterinär, VMD, dipl. EVPC Eva Osterman-Lind
Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA
751 89 Uppsala
Nedanstående har bidragit med bakgrundsmanus men deltog inte på mötet:
Charlotte Axén, Giulio Grandi, Marianne Lebbad, Karin Troell, Arvid Uggla, Helene Wahlström.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
23
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Ekto- och endoparasiter hos hund och katt
– bakgrundsdokumentation
Artiklar publicerade under rubriken Bakgrundsdokumentation är författarens enskilda manuskript.
Budskapet i dessa delas därför inte alltid av expertgruppen i sin helhet.
Parasitära infektioner hos hund och katt – en bakgrund
Johan Höglund, Arvid Uggla
Antiparasitära medel till hund och katt – farmakologi och biverkningar
Hans Tjälve
Endoparasiter hos hund
Eva Osterman Lind
Endoparasiter hos katt
Lotta Gunnarsson
Ektoparasiter hos hund och katt
Kerstin Bergvall
Detektion och selektion för anthelmintikaresistens
Johan Höglund
Parasiter som normalt inte förekommer i Sverige
Giulio Grandi
Spolmask hos hund och katt: förekomst, klinik, terapi och zoonosrisk
Johan Höglund
Cryptosporidium och Giardia hos hund, katt och människa
Charlotte Axén, Marianne Lebbad, Karin Troell
Zoonotiska aspekter på toxoplasmainfektion hos katt
Anna Lundén
Echinococcus granulosus – hundens dvärgbandmask
Helene Wahlström
Echinococcus multilocularis – rävens dvärgbandmask
Helene Wahlström
24
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Parasitära infektioner hos hund och katt
– en bakgrund
Johan Höglund, Arvid Uggla
Sammanfattning
Precis som hos andra djurslag påträffas ett flertal parasiter även hos hund och katt. Parasiter utgörs av en
tämligen heterogen grupp organismer. I denna
översikt beskriver vi vad som är utmärkande för de
olika organismgrupperna som lever som parasiter hos
sällskapsdjur. Vi redovisar även den terminologi som
används för att beskriva deras levnadssätt och utvecklingsförlopp.
Bakgrund
En parasit är en organism som lever och intar sin näring från
en annan organism (ett värddjur). Traditionellt delas parasiter in i tre huvudgrupper: protozoer (encelliga, eukaryota
organismer), helminter (inälvsmaskar) och artropoder (parasitiskt levande leddjur) (1). Beroende på om värddjuret infekteras utvärtes på kroppsytan eller invärtes i inre hålrum,
organ och vävnader talar man om ekto- respektive endoparasiter. Artropoder är i allmänhet ektoparasiter, medan
protozoer och helminter är endoparasiter. För att sprida sig
från en värd till en annan har parasiter utvecklat olika strategier som inte sällan kräver deltagande av flera värddjur.
Slutvärd är definitionsmässigt en art hos vilken parasitens
könliga förökning äger rum. De flesta parasiter är värddjursspecifika och den huvudsakliga slutvärden är då dess huvudvärd. Parasitens utvecklingsförlopp kallas livscykel. Vissa
parasiter har bara ett värddjur och då är dess livscykel direkt.
För att parasiterna ska kunna spridas finns det vissa stadier
(ägg och larver) som är frilevande. Andra parasiter uppvisar
en komplicerad livscykel med specifika mellanvärdar som är
nödvändiga för att parasitens olika larvstadier ska kunna
utvecklas. De allra flesta parasiter är anpassade till vissa
specifika värddjur. Ett fåtal parasiter uppvisar dock ett
bredare värdspektrum, och dessa så kallade generalister
kan infektera flera olika djurslag. Parasiter som infekterar
både djur och människor, antingen som mellan- eller huvudvärd, är zoonotiska.
Prepatensperioden är den tid som förlöper från det att
slutvärden infekterats till dess parasiten kan återisoleras exempelvis i dess avföring eller råmjölk. Begreppet används
mest när man diskuterar olika typer av inälvsmaskar, men
också vissa tarmprotozoer, till exempel koccidier. Generellt
sett är unga djur känsligare för parasitinfektioner än äldre
djur. I vissa fall utvecklas gradvis immunitet som kan vara
total eller partiell mot de olika smittämnena. Immunitetsläget i en population av djur kan vara avgörande för i vilken
utsträckning olika smittor etableras och sprids. Utbrott av
parasitsjukdomar förekommer ibland i områden där djuren
möter smittor som de inte tidigare varit i kontakt med. En
annan väldigt viktig faktor är risken för kontakt med olika
smittämnen. Innekatter som utfodras med kommersiellt
foder löper till exempel långt mindre risk att infekteras än
utekatter som kan jaga smågnagare som fungerar som mellanvärdar. Däremot sällskapsdjur som vistas tillsammans på
små ytor och har tillgång till rastgårdar med en låg grad av
biosäkerhet, löper naturligtvis större risk att smittas med
parasiter än djur som lever isolerat.
Parasitsjukdomars svårighetsgrad är i regel beroende av
värddjurets kondition och ålder samt infektionsdosen, det
vill säga antalet organismer som lyckas etablera sig i djuret.
Hos vilda djur orsakar parasitinfektioner ofta endast lindrig, latent infektion, medan tamdjur som hålls i stora grupper på begränsade ytor drabbas svårare av infektioner.
Smittrycket i kombination med värddjurens mottaglighet
är alltså avgörande för graden av sjukdom i samband med
parasitinfektioner.
”De flesta parasiter är värddjursspecifika”
Artropoder
Till de parasitiska leddjuren hör insekter (loppor och löss),
fästingar och kvalster inklusive skabbdjur (2). Flertalet av
dessa är ektoparasiter, som exempelvis loppor och löss som
lever i värddjurets päls. Olika skabbkvalster, som Sarcoptes
och hårsäckskvalstret Demodex, gräver sig däremot djupare
ned i de översta hudlagren. Andra arter, som öronskabbdjuret Otodectes, lever i de yttre hörselgångarna. Noskvalstret
Pneumonyssoides lever i näsan och bihålorna hos hundar och
är därmed definitionsmässigt en endoparasit.
Många blodsugande artropoder är bärare av och kan
överföra andra mikroorganismer. De fungerar därmed som
vektorer för olika smittämnen (3). Olika arter är vektorer för
vissa maskar och protozoer, men ofta även för bakterier och
virus. För vissa helminter och protozoer är vektorfunktionen ett nödvändigt led i parasiternas utveckling. Hjärtmasken Dirofilaria immitis utvecklas exempelvis bara i en viss
mygga som också hjälper till att sprida smittan till andra
hundar. Leishmania är ett exempel på en vektorburen protozo som måste ha tillgång till specifika sandmyggor för att
kunna fortleva och spridas. Flygande insekter som flugor,
knott och bromsar kan både vara ett irritationsmoment
samtidigt som de kan vara passiva bärare eller transportvärdar för olika smittämnen. Det finns även en viss typ av
bandmask, Dipylidium, som sprids med loppor och/eller
löss.
Löss, skabbkvalster och noskvalster smittar genom direkt
kontakt, även om indirekt smitta via frilevande stadier i
djurens omgivning också kan förekomma. Det senare är
särskilt viktigt för loppor som har sin larvutveckling utanför
värddjuren, i skrymslen och vrår i deras närhet. Smittsprid-
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
25
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
ningen sker följaktligen genom att djuren vistas i de miljöer
där dessa parasiter trivs. Också fästingar har sin tidiga utveckling utanför värddjuren. Det finns globalt sett flera olika
fästingar som sitter permanent fästade med sin sugsnabel vid
olika värddjur. Den absolut vanligaste arten i Skandinavien
är Ixodes ricinus som är ett exempel på en generalist som kan
angripa de allra flesta varmblodiga djur, inklusive hund och
katt. Detta innebär att den är en mycket viktig vektor för
flera mikroorganismer.
”Den viktigaste gruppen
rundmaskar hos hund och
katt är spolmaskarna”
Helminter
Inälvsmaskarna brukar i sin tur delas in i rundmaskar (nematoder), plattmaskar (trematoder) och bandmaskar (cestoder).
Parasitära rundmaskar uppvisar antingen en direkt eller indirekt livscykel, medan alla band- och plattmaskar behöver
olika mellanvärdar för att kunna utvecklas (4).
Många rundmaskar av veterinärt intresse påträffas som
vuxna i mag-tarmkanalen hos sina värddjur. De smittar
vanligtvis oralt genom att värddjuret sväljer infektiösa tredjestadielarver (L3-larver) som utvecklats från eller finns i
parasitäggen som spridits till omgivning med värddjurens
avföring. Larverna kräver normalt sett en temperatur i intervallet 5–30°C för att utvecklas. Därefter är de relativt tåliga
mot torka och temperaturväxlingar och kan under gynnsamma förhållanden överleva flera år i miljön, utanför en
värd. Extrem torka missgynnar larvernas överlevnad. Väsentligast för dessa maskars möjlighet att spridas är förekomsten av kroniskt smittade äldre djur (symtomfria smittbärare)
som utan att visa tecken på sjukdom sprider infektionen till
omgivningen. Den viktigaste gruppen rundmaskar hos hund
och katt är spolmaskarna. Hur dessa parasiter sprids redovisas i ett annat bakgrundsdokument.
Bland rundmaskarna finns det arter som är vektorburna.
Flera av dessa, som hundens hjärtmask, sprids som redan
nämnts bland annat med blodsugande insekter. Till denna
grupp hör även andra rundmaskar, som exempelvis den
franska hjärtmasken som sprids med olika sniglar. Frånvaro
av dylika vektorer förklarar många gånger avsaknaden av
vissa maskinfektioner hos våra sällskapsdjur.
Bland bandmaskarna finns det arter som lever som vuxna
i tarmen hos hund och hos katt. Flera arter är gemensamma
för olika hund- respektive kattdjur. Exempel på sådana maskar är olika Taenia-arter och Echinococcus-arter (dvärgbandmaskar) med larvstadier (dynt) som kan påträffas i vävnadscystor, inte sällan i levern hos olika bytesdjur som är dess
mellanvärdar. Mellanvärdarna smittas vanligtvis genom att
de får i sig bandmaskägg som spridits via träcken från infek-
26
•
terade huvudvärddjur. Ibland kan synliga delar (proglottider) från bandmaskarna återfinnas i träcken och/eller pälsen
hos slutvärden. De mikroskopiska äggen från olika dvärgbandmaskar som är zoonotiska syns däremot ej för blotta
ögat. I detta fall är människor att betrakta som en oegentlig
mellanvärd.
Sugmaskar, till exempel leverflundror, är en typ av plattmask som oftast utnyttjar vattenlevande snäckor som mellanvärdar. Den vanligaste plattmasken hos svenska hundar är
Alaria alata vars ägg kan påvisas i träcken, men bara efter
sedimentation. Denna parasit har en komplicerad livscykel
med två mellanvärdar (både snäckor och grodyngel).
Protozoer
Parasitära protozoer förekommer hos sina värddjur antingen
i blodet, vävnader och/eller fritt i tarmen (5). Många protozoer är intracellulära parasiter i blodkropparna och sprids
med blodsugande insekter eller fästingar. De arter som är
lokaliserade i mellanvärdens vävnader, exempelvis Toxoplasma, överförs genom predation av infekterade bytesdjur.
Toxoplasma kan i form av vävnadscystor behålla sin infektionsförmåga under värddjurets hela levnad. Koccidier inom
släktena Isospora och flagellaten Giardia har däremot motståndskraftiga stadier, så kallade oocystor respektive cystor,
som utvecklas i tarmepitelet men som sedan frigörs i tarmlumen och sprids med avföringen. Detta gäller även Tritrichomonas som är en relativt nyupptäckt parasit som orsakar
långvarig diarré framför allt hos katt. Genom att förorena
omgivningen kan dessa arter oralt infektera andra mottagliga
individer, bland annat via vatten. Både Isospora och Giardia
har långlivade stadier som kan överleva under lång tid i miljön, något som saknas hos Tritrichomonas. Bland Toxoplasma, Cryptosporidium och möjligen Giardia, finns det vissa
genotyper som är zoonotiska. Flertalet är, med undantag av
Toxoplasma, dock relativt artspecifika.
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
Taylor MA, Coop RL, Wall RL. Veterinary Parasitology, Tredje upplagan. Hong Kong. Blackwell Publishing. ISBN 978-1-4051-1964-1.
2007.
European scientific council for companion animal’s guideline (ESCCAP). Control of ectoparasites in dogs and cats. The Mews Studio,
Portland Road, Malvern, Worcestershire. ISBN 978-1-907259-33-3,
Andra upplagan. 2012.
European scientific council for companion animal’s guideline (ESCCAP). Control of vector-borne disease in dogs and cats. The Mews
Studio, Portland Road, Malvern, Worcestershire. ISBN 978-1907259-32-6, Andra upplagan. 2012.
European scientific council for companion animal’s guideline (ESCCAP). Worm control in dogs and cats. The Mews Studio, Portland
Road, Malvern, Worcestershire. ISBN 978-1-907259-16-6, Andra
upplagan. 2010.
European scientific council for companion animal’s guideline (ESCCAP). Control of intestinal protozoa in dogs and cats. The Mews
Studio, Portland Road, Malvern, Worcestershire. ISBN 978-1907259-24-1, Första upplagan. 2011.
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Antiparasitära medel till hund och katt
– farmakologi och biverkningar
Hans Tjälve
mot trematoder. För närvarande finns bensimidazolerna
fenbendazol och flubendazol registrerade mot nematoder
hos hund och katt.
Till gruppen bensimidazoler räknas även febantel. Det är
en probensimidazol som in vivo snabbt metaboliseras till
bensimidazolerna fenbendazol och oxfendazol. Febantel är
registrerat för hund och även för användning till häst, nöt
och svin.
Sammanfattning
I detta bakgrundsdokument beskrivs de aktiva substanser som finns i preparat mot endoparasiter, ektoparasiter
och protozoer som används för hund och katt i Sverige.
För de olika substanserna anges verkningsmekanism
och omsättning i kroppen, samt vilka biverkningar som
kan förekomma.
Inledning
De antiparasitära läkemedlen kan delas in i medel mot endoparasiter (anthelmintika, det vill säga medel mot nematoder, cestoder och trematoder), medel mot ektoparasiter
(artropoder), medel mot både endo- och ektoparasiter (endektocider), samt medel mot protozoer. Detta är en heterogen
grupp substanser med mycket varierande verkningsmekanismer. I många fall interfererar substanserna i biokemiska/
biologiska förlopp som är specifika för parasiterna. I några
fall är specificiteten mot parasiterna mindre, vilket gör att
man kan få en interferens i processer gemensamma för
parasiterna och värddjuret. Då kan farmakokinetiska faktorer göra att man får effekter som är specifikt riktade mot
parasiterna (1,2).
Biverkningar som dessa substanser ger kan ibland ha en
allergisk genes, men oftast är de relaterade till substansernas
verkningsmekanismer. Det medför att substansernas benägenhet att ge biverkningar, liksom de organ/vävnader där
biverkningarna erhålls, kan variera mycket för olika antiparasitära medel.
I detta bakgrundsdokument beskrivs de substanser mot
parasiter som är godkända för hund och katt i Sverige (3).
För protozoer beskrivs även några substanser som kan användas via licensförskrivning eller off-label. För de olika
substanserna anges verkningsmekanism och omsättning i
kroppen, samt de biverkningar som kan förekomma.
”De antiparasitära läkemedlen
är en heterogen grupp
med varierande verkningsmekanismer”
I denna grupp finns substanser som är aktiva mot nematoder
(rundmaskar) och cestoder (bandmaskar). Fenbendazol används också mot vissa protozoer. En del bensimidazoler är
även aktiva mot trematoder (flundror), till exempel albendazol mot leverflundra hos får. Nedan beskrivs de olika substanser i denna grupp som används hos hund och katt. En
översikt av dessa medel ges även i Tabell I.
Bensimidazolerna verkar genom att binda till β-tubulin i
mikrotubuli. Mikrotubuli är intracellulära organeller som
finns både hos däggdjur och parasiter och deltar i olika cellulära processer. Viktiga funktioner är att de utgör strukturella skelett för cellerna, att de svarar för att intracellulära
organeller kan röra sig i cellerna, inkluderande organellförflyttning i samband med endo- och exocytos, samt att de
leder rörelserna i kromosomerna under celldelningen. Mikrotubuli består av α- och β-tubulinenheter. Det sker en
kontinuerlig polymerisering i ena änden av mikrotubuli och
en depolymerisering i andra änden. Hos nematoder och
cestoder påverkar bensimidazolerna denna process genom
att de har en hög affinitet för β-tubulinet. Affiniteten för
mammalt β-tubulin är lägre. Resultatet blir en hämning av
bildningen av mikrotubuli hos parasiterna. Detta ger en mer
långsamt insättande effekt än för till exempel anthelmintika
som verkar på neurotransmittorfunktioner. Förlust av mikrotubuli i tegment och intestinala celler leder till upphörd
transport av sekretoriska vesikler, minskat glukosupptag och
ökad användning av lagrat glykogen. Man kan även få en
hämning av äggproduktionen.
Bensimidazoler är svårlösliga och ges därför som regel
oralt. De flesta bensimidazoler absorberas endast i begränsad utsträckning och utövar sin huvudsakliga effekt i magtarmkanalen. De utsöndras i faeces, huvudsakligen i oförändrad form. Detta gäller flubendazol, fenbendazol och
febantel, som är registrerade för hund och katt. Albendazol,
som är registrerad för får, absorberas bättre än andra bensimidazoler.
Bensimidazoler
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Bensimidazolerna tillhör en stor grupp av bredspektrumanthelmintika som har haft en utbredd användning under
många år till olika djurslag. De är främst aktiva mot nematoder men verkar också mot cestoder och i några fall även
Användning av fenbendazol mot protozoer
Fenbendazol är i de flesta europeiska länder registrerat mot
Giardia spp. Fenbendazol används också mot Isospora spp.
(se under ”Medel mot protozoer”). Mekanismen är troligen
densamma som dess anthelmintiska effekt, det vill säga en
bindning till β-tubulin i mikrotubuli hos parasiterna.
Medel mot endoparasiter (anthelmintika)
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
27
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell I. Översikt av medel mot endoparasiter hos hund och katt.
Preparat
Parasitspektrum
Verkningsmekanism och
omsättning i kroppen
Biverkningsprofil
Bensimidazoler
Nematoder och
cestoder.
Binder till β-tubulin i mikrotubuli.
Tolereras som regel
bra.
Fenbendazol används
också mot vissa
protozoer.
Absorberas endast i begränsad omfattning och utövar sin
huvudsakliga effekt i magtarmkanalen.
Kan vara teratogena.
Agonist till nikotinreceptorer
(katjonkanaler som är permeabla för kalium och natrium).
Som regel fri från
biverkningar även
efter doser som
överstiger den
terapeutiska.
Fenbendazol
Axilur vet, tabletter, oral suspension, granulat (till
hund och katt).
Flubendazol
Flubenol vet, oral pasta (till hund och katt).
Febantel
Ingår tillsammans med prazikvantel och pyrantel i
Drontal Comp vet, tabletter (till hund), Drontal
Comp Forte vet, tabletter (till hund) och Strantel
vet, tabletter (till hund) och tillsammans med
pyrantel i Welpan vet, oral lösning (till hund).
Pyrantel
En del bensimidazoler är även aktiva
mot trematoder (t.ex.
albendazol mot leverflundra hos får).
Nematoder
Banminth vet, oral pasta (till hund och katt).
Ingår även tillsammans med prazikvantel i Drontal
vet, tabletter (till katt), tillsammans med prazikvantel och febantel i Drontal Comp vet, tabletter (till
hund), Drontal Comp Forte vet, tabletter (till hund)
och Strantel vet, tabletter (till hund) och tillsammans med febantel i Welpan vet, oral lösning
(till hund).
Prazikvantel
Absorberas i ringa utsträckning från mag-tarmkanalen.
Cestoder
Droncit vet, tabletter, injektionsvätska (till hund
och katt).
Ingår även tillsammans med pyrantel i Drontal vet,
tabletter (till katt), tillsammans med pyrantel och
febantel i Drontal Comp vet, tabletter (till hund),
Drontal Comp Forte vet, tabletter (till hund), och
Strantel vet, tabletter (till hund), tillsammans med
emodepsid i Profender spot-on (till hund och katt),
tillsammans med milbemycin i Milbemax vet,
tabletter (till hund och katt) och tillsammans med
fipronil, (S)-metopren och eprinomektin i Broadline
spot-on (till katt).
Emodepsid
Ökar inflödet av kalcium över
tegmentmembraner och in i
muskelceller (via kalciumkanaler).
Har en bred säkerhetsmarginal.
Absorberas snabbt och fullständigt. Utsöndras huvudsakligen via urinen.
Nematoder
Ingår tillsammans med prazikvantel i Profender
(spot-on till katt; tabletter till hund), och tillsammans med toltrazuril i Procox, oral suspension (till
hund).
Binder till presynaptiska s.k.
latrofilinreceptorer, vilket ger
frisättning av en inhibitorisk
neuropeptid.
Tas upp i olika vävnader. Utsöndras främst via faeces.
Överdos kan ge
salivation, kräkningar och tremor.
Emodepsid är ett
substrat för Pglykoprotein.
Collies och relaterade
hundraser som har
ett defekt Pglykoprotein kan
vara känsliga för
emodepsid.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
28
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Biverkningar
Bensimidazolerna tolereras som regel bra och det är ganska
ovanligt att man får biverkningar vid terapeutiska doser. I
den svenska biverkningsrapporteringen har ganska få
biverkningar anmälts för dessa substanser. I de fall som finns
har främst kräkningar och apati observerats.
Experimentella undersökningar har visat att en del bensimidazoler, bland annat albendazol, är teratogena, vilket
antas bero på att substanserna hämmar celldelning och
celldifferentiering genom att binda till mikrotubuli i fostervävnaderna. Albendazol tas upp relativt effektivt från tarmen, fördelas i olika vävnader och går över till fostret. För
fenbendazol är det osäkert om den kan framkalla missbildningar eftersom den tas upp relativt dåligt från tarmen. Det
finns i den svenska biverkningsrapporteringen flera meddelanden om att tikar fött missbildade valpar (främst med
gomspalt) när de avmaskats med fenbendazol under den
känsliga delen av dräktigheten (den första tredjedelen). Det
är i dessa fall möjligt att det är fenbendazol som har orsakat
missbildningarna, även om andra orsaker inte kan uteslutas.
Man bör vara observant på att bensimidazoler kan ge missbildningar och man kan avstå från att avmaska djur under
den känsliga delen av fosterutvecklingen.
Prazikvantel
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Prazikvantel är ett isokinolin-pyrazin-derivat som är registrerat mot bandmask hos hund och katt (bland annat Echinococcus hos hund). Prazikvantel är även aktivt mot en del
trematoder, inklusive blodflundror (schistosomer) som ger
bilharzia (schistosomiasis) hos människa. Den används dock
inte mot stora (Fasciola hepatica) eller lilla (Dicrocoelium
dendriticum) leverflundran hos nöt och får.
Prazikvantel ökar inflödet av kalciumjoner över parasiternas tegmentmembran och in i muskelcellerna. Det antas att
verkningsplatserna är kalciumkanaler. Resultatet blir en
snabb muskelkontraktion följt av en vakuolisering av tegmentet. Man får även en exponering av antigena vävnadsstrukturer hos parasiterna. Det resulterar i en aktivering av
immunsystemet hos värddjuret, vilket anses vara av betydelse för den antiparasitära effekten av prazikvantel.
Efter oral tillförsel absorberas prazikvantel snabbt och
nästan fullständigt. Substansen fördelas i olika vävnader och
metaboliseras i levern till inaktiva former. Halveringstiden i
plasma vid en terapeutisk dos till hund är cirka 40 minuter.
Cirka 80 % av en tillförd dos utsöndras inom 24 timmar,
huvudsakligen via urinen.
”Collies och närbesläktade
raser kan ha ett defekt Pglykoprotein och därmed
ökad känslighet för vissa
läkemedel”
Biverkningar
Prazikvantel anges ha en bred säkerhetsmarginal. Fem
gånger terapeutisk dos anges tolereras utan negativa effekter.
Vid tio gånger terapeutisk dos har kräkningar och nedsatt
allmäntillstånd beskrivits hos hund och katt. I den svenska
biverkningsrapporteringen finns endast ett par biverkningsrapporter för prazikvantel (lokala reaktioner på injektionsplatsen, allergi/angioödem).
Pyrantel
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Pyrantel är registrerad mot nematoder hos hund och katt
och även mot nematoder och cestoder hos häst.
Pyrantel tillhör gruppen tetrahydropyrimidiner, som
verkar som agonister på synaptiska nikotinreceptorer hos
maskar. Receptorerna utgörs av katjonkanaler som är permeabla både för Na+ och K+. Receptorinteraktionen leder till
kontraktion följt av paralys. Tetrahydropyrimidiner är huvudsakligen aktiva mot nematoder.
Det i Sverige registrerade preparatet utgörs av pamoatsaltet av pyrantel. Pyrantelpamoat är svårlösligt i vatten och
absorberas endast i ringa utsträckning. Det utövar därför sin
huvudsakliga effekt i mag-tarmkanalen och är aktivt även i
nedre delarna av grovtarmen.
Biverkningar
Det anges att pyrantel som regel är fri från biverkningar även
efter doser som överstiger den terapeutiska. I den svenska
biverkningsrapporteringen finns ett fåtal meddelanden om
biverkningar (främst nedsatt allmäntillstånd och diarré)
både hos hundar och katter som fått pyrantel. Även dödsfall
finns rapporterade.
Emodepsid
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Emodepsid är ett anthelmintikum som är aktivt mot
nematoder.
Emodepsid tillhör gruppen depsipeptider, som är substanser som förutom peptidbindningar även innehåller
icke-peptidbindningar i molekylen. Emodepsid binder i
den neuromuskulära förbindelsen till presynaptiska receptorer tillhörande sekretinreceptorfamiljen (så kallade latrofilinreceptorer), vilket leder till en frisättning av en inhibitorisk neuropeptid, som ger paralys och avdödning av
nematoderna.
Emodepsid tas upp i olika vävnader. Den utsöndras huvudsakligen via faeces.
Emodepsid är ett substrat för P-glykoprotein, som finns
uttryckt i olika vävnader där det begränsar upptaget av olika
substratmolekyler (se diskussionen under avsnittet om makrocykliska laktoner). Samtidig behandling med emodepsid
och andra substrat för P-glykoprotein, som till exempel
makrocykliska laktoner, erytromycin, prednisolon och ciklosporin, kan ge upphov till farmakokinetiska läkemedelsinteraktioner. Collies och colliebesläktade raser, såsom
Australian shepherd och Shetland sheepdog, kan ha ett defekt, icke-fungerande P-glykoprotein, och därför ha en ökad
känslighet för negativa effekter av emodepsid.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
29
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Biverkningar
Biverkningar som kan ses hos känsliga individer eller vid
överdosering är salivation, kräkningar och neurologiska
symtom (tremor). De neurologiska störningarna kan vara
svårare hos collies och besläktade hundraser som har ett defekt P-glykoprotein.
Medel mot ektoparasiter
Inom denna grupp finns substanser som är aktiva mot artropoder, det vill säga insekter (löss, loppor, myggor) och akarider (fästingar, skabbdjur). Nedan beskrivs de olika preparaten inom denna grupp. En översikt av dessa medel ges även i
Tabell II.
Pyretroider
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Pyretriner är en grupp substanser med insekticida och akaricida effekter som är naturligt förekommande i vissa krysantemumarter. Pyretroiderna är syntetiska analoger till pyretrinerna. De pyretroider som är registrerade för hund och/
eller katt är permetrin, deltametrin och flumetrin.
Pyretroiderna utövar sin effekt genom att öppna natriumjonkanaler i nerver hos artropoder. Det leder till en neuronal membrandepolarisering. Man får en snabb knockdown-effekt och artropoderna paralyseras och dör.
Hos hund anges att pyretroider absorberas genom intakt
hud endast i ringa grad. Katter blir allvarligt förgiftade om
permetrin appliceras på huden, vilket visar att denna substans
hos katt kan passera transdermalt.
”Hos artropoder och
nematoder är acetylkolin
en neuronal transmittor”
Biverkningar
Pyretroiderna har som regel en stor terapeutisk bredd hos
däggdjur. Katter har dock visats ha en mycket stor känslighet
för permetrin och det finns ett avsevärt antal rapporter om
allvarliga förgiftningar hos katter som av misstag behandlats
med denna pyretroid. Katterna drabbas av kramper och ataxi
och många katter dör. Det är inte klarlagt varför katter är mer
känsliga för permetrin än hundar. En möjlighet är att permetrin lättare passerar huden hos katt. En annan möjlighet är att
katter är dåliga på att metabolisera permetrin.
Foxim
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Foxim är en kolinesterashämmare som tillhör gruppen organiska fosforföreningar. Den är registrerad som kutan lösning
mot artropoder hos hund, och även hos får och svin.
Hos artropoder, och även hos nematoder, är acetylkolin
en neuronal transmittor. Hämning av acetylkolinesteras
leder till förhöjda halter acetylkolin hos parasiterna, vilket
30
•
påverkar transmissionen i de kolinerga neuronen. Detta resulterar i att parasiterna dör.
Foxim som appliceras på huden absorberas i viss
utsträckning, varför systemeffekter kan erhållas. Foxim metaboliseras via oxidation och hydrolys under inverkan av
bland annat cytokrom P450-enzymer.
Biverkningar
Foxim har en relativt god säkerhetsmarginal. Hos känsliga
individer eller vid överdosering kan biverkningar erhållas
som en följd av hämmad nedbrytning av acetylkolin där
denna är transmittor, det vill säga i ganglier i parasympatiska
och sympatiska nervsystemet, i parasympatiska nervsystemets postsynaptiska nervändslut (muskarinreceptorer), i somatiska nervsystemets postsynaptiska nervändslut i skelettmuskulatur och sinnesorgan (nikotinreceptorer) samt i CNS.
Symtom som kan ses är kolik, urinering, kräkningar, mios,
nystagmus, andnöd, muskelkramper och koma. Atropin kan
ges som antidot.
Fukteksem på huden har även rapporterats.
Fipronil
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Fipronil tillhör gruppen fenylpyrazoler och finns registrerad
som spot-on-lösning och kutan spray mot artropoder hos
hund och katt.
Fipronil verkar som antagonist till GABA-reglerade kloridjonkanaler i nerver hos artropoderna, vilket leder till att
artropoderna dör.
Det anges att cirka 15 % av en terapeutisk fipronildos som
appliceras på huden absorberas hos hund. En liknande absorptionsgrad antas föreligga hos katt.
Biverkningar
Det anges att fipronil som regel tolereras väl. I den svenska
biverkningsrapporteringen till Läkemedelsverket kommer
det årligen in cirka 5–10 rapporter om biverkningar i form
av neurologiska effekter och hudlesioner hos hundar och
katter som behandlats med fipronil. De neurologiska biverkningar som ses är tremor, ataxi, beteendeförändringar
och kramper. De hudbiverkningar som ses är erytem, alopeci,
sår och klåda över delar av kroppen. Det finns även rapporter
om allvarliga purulenta dermatiter. Även kräkningar och diarré har rapporterats.
Pyriprol
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Pyriprol tillhör, liksom fipronil, gruppen fenylpyrazoler och
finns som spot-on-lösning, registrerad mot fästingar och
loppor hos hund.
Verkningsmekanismen för pyriprol är densamma som för
fipronil, det vill säga att den är en antagonist till GABAreglerade kloridjonkanaler i nerver hos artropoderna.
Efter kutan applikation sker en viss perkutan absorption
av substansen.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell II. Översikt av medel mot ektoparasiter hos hund och katt.
Preparat
Parasitspektrum
Verkningsmekanism och
omsättning i kroppen
Biverkningsprofil
Pyretroider
Insekter (löss,
loppor,
myggor),
akarider
(fästingar,
skabbdjur).
Öppnar Na-jonkanaler i nerver i
parasiternas neuron.
Pyretroider har som regel en stor
terapeutisk bredd.
Biverkningar som kan ses:
neurologiska biverkningar och hudbiverkningar.
Permetrin:
Exspot vet, spot-on (till hund).
Deltametrin:
Scalibor vet, halsband (till hund).
Flumetrin:
Ingår tillsammans med imidakloprid i
Seresto vet, halsband (till hund och
katt).
Absorberas i ringa grad genom
hud hos hund; troligen mer hos
katt.
Katter är mycket känsliga för
permetrin, som ger mycket allvarliga
förgiftningar, inklusive dödsfall.
Foxim:
Sebacil vet, kutan lösning; organisk
fosforförening (till hund; även till får och
svin).
Insekter,
akarider; även
nematoder
Kolinesterashämmare. Hämmar
nedbrytningen av acetylkolin.
Absorberas till viss grad genom
hud.
Har en relativt bred säkerhetsmarginal. Biverkningar erhålls på
platser där acetylkolin är transmittor.
Exempel: kolik, urinering, kräkningar,
mios, nystagmus, andnöd, kramper,
koma.
Fipronil:
Frontline vet, kutan spray och spot-on,
Effipro spot-on, Exproline vet spot-on
(till hund och katt).
Även tillsammans med S-metopren i
Frontline Comp spot-on (till hund och
katt; även till iller) och tillsammans med
S-metopren och amitraz i Certifect
spot-on (till hund).
Insekter,
akarider.
Antagonist till GABA-reglerade
Cl-jonkanaler i parasiternas
neuron.
Tolereras som regel väl. Biverkningar
som kan ses: hudlesioner (erytem,
alopeci, sår, klåda) och neurologiska
effekter (tremor, ataxi, beteendeförändringar, kramper).
Pyriprol:
Prac-tic spot-on (till hund).
Loppor,
fästingar.
Cirka 15 % av en kutan dos
absorberas.
Antagonist till GABA-reglerade
Cl-jonkanaler i parasiternas
neuron.
Viss perkutan absorption.
God säkerhetsmarginal. Kan ge
neurologiska symtom (ataxi,
kramper), hudaffektioner (erytem,
dermatit, alopeci) och kräkningar,
diarré och letargi.
Imidakloprid:
Loppor
Ingår tillsammans med flumetrin i
Seresto vet, halsband (till hund och katt)
och tillsammans med moxidektin i
Advocate spot-on (till hund och katt;
även till iller).
Binder till postsynaptiska acetylkolinerga nikotinreceptorer hos
parasiterna. Mycket låg perkutan
absorption.
Har en mycket god säkerhetsmarginal. Biverkningar som kan ses:
neurologiska symtom; kramper.
(S)-metopren:
Ingår tillsammans med fipronil i
Frontline Comp spot-on (till hund och
katt; även till iller), tillsammans med
fipronil och amitraz i Certifect spot-on
(till hund) och tillsammans med
prazikvantel, fipronil och eprinomektin i
Broadline spot-on (till katt).
Imiterar juvenilt hormon (insect
growth regulator).
(S)-metopren anses vara en säker
substans ur biverkningssynpunkt.
Loppor
Mycket låg absorption via
huden.
Amitraz:
Akarider
Ingår tillsammans med (S)-metopren och (särskilt
fipronil i Certifect spot-on (till hund).
fästingar).
Oklart hur mycket som tas upp
via huden.
Verkar som en α-2-receptoragonist
hos däggdjur. Kan som biverkan ge
sedering. Antidot: atipamezol
(Antisedan vet; en α-2-receptorantagonist). Kan även ge
pemphigeus foliaceus i sällsynta fall.
Agonist till presynaptiska
oktopaminreceptorer hos
parasiterna.
Lufenuron:
Program vet (till hund och katt; tabletter
och oral suspension).
Loppor
Blockerar kitininkorporering i
tegmentet. Lipofil. Absorberas
väl. Långsam omsättning i
kroppen.
Ovanligt med biverkningar.
Biverkningar som kan ses är magtarmstörningar, hudreaktioner och
CNS-påverkan.
Fluralaner:
Bravecto, tuggtabletter för hundar.
Loppor,
fästingar.
Antagonist till GABA- och
glutamatreglerade Cl-jonkanaler. Tas upp i olika organ.
Parasiterna dödas då de suger
blod.
Övergående gastrointestinala
reaktioner (diarré, kräkning,
aptitlöshet och dreglande) kan
förekomma.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
31
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Biverkningar
Det anges att biverkningar är sällsynta (mindre än en biverkning per 10 000 behandlingar). Då de förekommer kan man
få neurologiska symtom (ataxi, kramper), hudaffektioner (erytem, dermatit, alopeci), kräkningar och diarré, samt letargi.
”(S)-metopren är en så kallad
insect growth regulator och
hämmar utvecklingen av
immatura stadier av insekter”
Imidakloprid
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Imidakloprid är aktivt mot loppor.
Imidakloprid har hög affinitet för postsynaptiska acetylkolinerga nikotinreceptorer i loppornas nervsystem. Interaktionen med dessa receptorer gör att lopporna paralyseras och
dör. Imidakloprid verkar på såväl loppornas larvstadier som
på vuxna djur.
Efter topikal applikation på huden anges systemabsorptionen vara mycket låg.
Biverkningar
Det är svårt att urskilja biverkningspotentialen hos imidakloprid eftersom den för närvarande endast finns i kombinationspreparat. Tidigare fanns kutan lösning med enbart
imidakloprid registrerad mot loppor hos hund och katt. För
detta preparat finns endast några enstaka biverkningsrapporter (neurologiska symtom, hudreaktioner). Imidakloprid
tycks således ha en god säkerhetsmarginal.
(S)-metopren
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
(S)-metopren är en så kallad insect growth regulator som tillhör klassen juvenila hormonanaloger, vilka hämmar utvecklingen av immatura stadier av insekter.
Hos artropoder imiterar (S)-metopren verkningsmekanismen hos juvenilt hormon, vilket leder till hämmad utveckling
och död. Den har också en ovicid effekt.
Absorptionen av (S)-metopren via huden är mycket låg.
Biverkningar
Troligen är (S)-metopren en säker substans ur biverkningssynpunkt.
Amitraz
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Amitraz verkar som agonist till presynaptiska oktopaminreceptorer hos artropoder.
Oktopamin är hos många artropoder en neurotransmittor som finns i presynaptiska vesikler och frigörs vid nervsti-
32
•
mulering. Amitraz är en agonist till presynaptiska oktopaminreceptorer och hämmar frisättningen av oktopamin.
Som en följd av detta minskar oktopamins interaktion med
de postsynaptiska receptorerna, varvid nervfunktionerna
störs och artropoderna skadas och dör.
Det är oklart hur stor del av en kutant applicerad dos av
amitraz som tas upp via huden. Det amitraz som når blodet
har en relativt lång halveringstid.
Biverkningar
De presynaptiska oktopaminreceptorerna är homologa till
de ɑ2-adrenerga receptorerna hos däggdjur. Amitraz kan hos
hund ge biverkningar genom att verka som agonist till de
presynaptiska ɑ2-adrenerga receptorerna. Dessa biverkningar liknar de effekter som ɑ2-adreno-receptoragonister ger
(främst sedering). Dessa biverkningar kan behandlas med
ɑ2-adreno-receptorantagonisten atipamezol.
Det har nyligen publicerats en artikel från en forskargrupp
i USA där de beskriver att de har diagnostiserat pemphigus
foliaceus hos hundar som behandlats med ett preparat som
innehåller amitraz (4). Vid pemphigus foliaceus uppstår en
hudaffektion orsakad av att det bildas anti-keratinocyt autoantikroppar. Det bildas då blåsor i huden som spricker och
snabbt leder till erosioner och krustor som kan sprida sig,
framför allt till huvudet, öronen och trampdynorna. I rapporten hade åtta hundar fått lesioner som var begränsade till
applikationsplatsen för läkemedlet, medan det hos elva hundar sågs generaliserad (spridd) pemphigus foliaceus. Det har
till Läkemedelsverket kommit in en rapport om ett misstänkt
fall av pemphigus foliaceus hos en hund som hade behandlats
med amitraz. Sådana fall har även uppmärksammats i den
biverkningsövervakning av veterinärmedicinska läkemedel
som kontinuerligt pågår vid den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA. Pemphigus foliaceus är en allvarlig sjukdom
som kräver immunsuppressiv behandling. Man bör vara
uppmärksam på denna sällsynta biverkan och rapportera alla
misstänkta fall till Läkemedelsverket.
Lufenuron
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Lufenuron är registrerat mot loppor hos hund och katt.
Lufenuron blockerar kitininkorporeringen i tegmentet i
exoskelettet hos artropoder. Detta gör att loppans livscykel
bryts både på ägg- och larvstadiet. Lufenuron har ingen effekt mot vuxna loppor.
Lufenuron är lipofil och då den absorberas från magtarmkanalen tas den upp i olika organ. Den lagras i fettvävnad under lång tid och efter en terapeutisk dos kvarstår terapeutiska blodkoncentrationer (> 50 ppb) under en månad.
Biverkningar
Biverkningar efter behandling med lufenuron är ovanliga.
Det anges att mag-tarmstörningar, hudreaktioner och
CNS-påverkan kan ses i sällsynta fall. I den svenska biverkningsrapporteringen finns endast någon enstaka rapport
för lufenuron.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Fluralaner
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Fluralaner, som tillhör substansgruppen isoxazoliner, har
nyligen godkänts för användning mot loppor och fästingar
hos hund. Preparatet finns i form av tuggtabletter och verkar
systemiskt.
Fluralaner verkar som en antagonist till GABA- och glutamatreglerade kloridjonkanaler i parasiternas neuron.
Detta leder till att parasiterna dör.
Fluralaner absorberas effektivt och har en lång halveringstid i kroppen. Maximala plasmakoncentrationer erhålls
inom ett dygn. Fluralaner når de högsta nivåerna i fett, följt
av lever, njure och muskel. Fluralaner utsöndras företrädesvis via faeces, huvudsakligen utan att ha metaboliserats. Det
anges att en behandling med fluralaner ger verkningsdurationer på 12 veckor mot loppor och 8 veckor mot fästingar.
Eftersom fluralaner verkar systemiskt måste loppor och
fästingar för att dödas först bita hunden och suga tillräckligt
med blod, så att den aktiva ingrediensen tas upp och dödar
dem. Det är ännu inte känt om de dör snabbt nog för att
hindra överföring av smittsamma agens, som borrelia,
anaplasma och TBE.
”Makrocykliska laktoner
är aktiva mot både nematoder
och artropoder”
Biverkningar
Det anges att fluralaner tolereras väl och att de vanligaste
biverkningarna är milda och övergående gastrointestinala
reaktioner (diarré, kräkning, aptitlöshet och dreglande).
Preparatet har nyligen introducerats i Sverige och sedan dess
har flera rapporter om biverkningar av det slag som angetts
ovan kommit in till Läkemedelsverket.
Afoxolaner är en annan substans som tillhör gruppen
isoxazoliner, som nyligen har godkänts centralt av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA som tuggtabletter till
hund. Verkningsmekanism och parasitspektrum för afoxolaner är samma som för fluralaner, men verkningstiden är
kortare (5 veckor mot loppor och 4 veckor mot fästingar).
Det är inte känt om afoxolaner kommer att marknadsföras i
Sverige.
Endektocider
Inom denna grupp finns de makrocykliska laktonerna som
är aktiva både mot nematoder (rundmaskar) och ektoparasiter/artropoder (insekter och akarider). En översikt av dessa
medel ges i Tabell III.
Endektocider är inaktiva mot cestoder och trematoder.
Till gruppen hör avermektinerna och milbemycinerna. Milbemyciner saknar en disackaridgrupp som avermektiner har.
Avermektiner som är registrerade för veterinärt bruk i
Sverige är ivermektin, doramektin, eprinomektin och selamektin. Av dessa är selamektin och eprinomektin registrerade för hund och katt. Milbemyciner som är registrerade
för veterinärt bruk i Sverige är milbemycin och moxidektin.
För båda dessa finns preparat som är registrerade för hund
och katt.
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
De makrocykliska laktonerna är agonister till postsynaptiska
GABA- och glutamat-reglerade kloridjonkanaler i parasiternas neuron. Detta leder till ökat neuronalt inflöde av
kloridjoner, vilket ger en hyperpolarisering av neuronen,
som i sin tur hindrar propageringen av normala
aktionspotentialer. Resultatet blir att parasiterna paralyseras
och dör. Cestoder och trematoder saknar GABA- och glutamatreglerade neuron och de makrocykliska laktonerna är
därför inaktiva mot dessa parasiter.
De makrocykliska laktonerna omsätts relativt långsamt i
kroppen och avsevärda koncentrationer kan finnas i olika
vävnader under relativt långa tidsperioder efter tillförseln.
De högsta halterna har rapporterats i lever och fett och de
lägsta i hjärnan. Då substanserna ges oralt absorberas de effektivt från mag-tarmkanalen. En avsevärd del utsöndras via
galla, och även direkt via tarmväggen, tillbaka till tarmlumen och utsöndras sedan via faeces. En mindre mängd utsöndras via njurarna.
De makrocykliska laktonerna är substrat för P-glykoprotein, som finns uttryckt i olika vävnader, som till exempel i
tarmslemhinnan, i hepatocyternas gallkanaliculi, i proximala tubuli i njuren och i de kapillära cellerna i blod-hjärnbarriären. P-glykoprotein verkar på dessa ställen som en uttransportör av substratmolekyler. Dessa kan då transporteras
tillbaka från blodet över tarmväggen till tarmlumen, utsöndras via gallan och urinen samt transporteras från CNS
över blod-hjärnbarriären tillbaka till cirkulationen.
P-glykoprotein har en bred substratspecificitet och anses
vara en viktig skyddande faktor vid exponering för olika
främmande ämnen, inklusive läkemedel. Samtidig behandling med makrocykliska laktoner och andra substrat för
P-glykoprotein, såsom emodepsid, erytromycin, prednisolon
och ciklosporin, kan ge upphov till farmakokinetiska läkemedelsinteraktioner.
Biverkningar
De biverkningar som kan erhållas har ett liknande spektrum
av symtom för de olika makrocykliska laktonerna. Symtom
som ses är nedsatt allmäntillstånd, oro, flåsighet, ataxi, letargi, nystagmus, pares och kramper. Vid spot-on-applikationer kan lokala reaktioner erhållas på applikationsplatserna i
form av klåda, utslag och sårbildning.
Hos däggdjur begränsar normalt blod-hjärnbarriären
upptaget av de makrocykliska laktonerna i hjärnan. I de fall
där djuren reagerar med CNS-symtom får man anta att det
tagits upp så mycket av substanserna över blod-hjärnbarriären att detta inhiberar neuronal transmission. Detta antas
ske via en agonistisk effekt på postsynaptiska GABAreglerade kloridjonkanaler i hjärnan.
Av stort veterinärmedicinskt intresse är att vissa collies
och vissa hundar av colliebesläktade raser, såsom Australian
shepherd och Shetland sheepdog, på grund av en mutation i
den gen som kodar för P-glykoprotein (MDR1-genen), har
ett defekt, icke-fungerande P-glykoprotein. Sådana hundar
visar en ökad känslighet för en del makrocykliska laktoners
neurotoxicitet (mest studerat för ivermektin). Detta beror på
att man får ett ökat upptag av substanserna i hjärnan när den
P-glykoproteinberoende uttransporten över blod-hjärnbarriären inte fungerar. Emodepsid är ett annat substrat för
P-glykoprotein (se ovan).
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
33
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell III. Översikt av endektocider (makrocykliska laktoner) till hund och katt.
Preparat
Parasitspektrum
Verkningsmekanism och
omsättning i kroppen
Biverkningsprofil
Avermektiner
Nematoder, såsom
spolmask, hakmask,
lungmask och hjärtmask.
De makrocykliska laktonerna är
agonister till postsynaptiska GABAoch glutamatreglerade Cl-jonkanaler
som finns i neuron hos nematoder och
artropoder. Cestoder och trematoder
saknar GABA- och glutamatreglerade
neuron och de makrocykliska laktonerna
är därför inaktiva mot dessa parasiter.
Symtom som ses vid biverkningar är nedsatt allmäntillstånd, oro, ataxi, letargi,
nystagmus, pares och kramper.
Selamektin
Stronghold vet, spot-on
(till hund och katt).
Eprinomektin
Ingår tillsammans med prazikvantel, fipronil och (S)-metopren i Broadline, spot-on (till
katt).
Artropoder, såsom löss,
loppor, sarkoptesskabb,
öronskabb, demodex
och noskvalster.
Milbemyciner
Milbemycin
Interceptor vet, tabletter
(till hund).
Milbemycin ingår även
tillsammans med prazikvantel i
Milbemax vet, tabletter (till
hund och katt).
De makrocykliska laktonerna absorberas effektivt från mag-tarmkanalen
och tas upp i olika organ.
De makrocykliska laktonerna är
substrat för P-glykoprotein, vilket kan
begränsa deras upptag från tarmen,
öka deras utsöndring via galla och
urin samt hindra deras upptag i CNS.
Moxidektin
Ingår tillsammans med imidakloprid i Advocate, spot-on (till
hund och katt; även till iller).
Medel mot protozoer
Inom denna grupp finns både godkända substanser, substanser tillgängliga på licens och substanser som används off
label. Nedan beskrivs de olika preparaten inom denna grupp.
En översikt ges även i Tabell IV.
”Protozoer kan behandlas
med godkända substanser,
licenspreparat och läkemedel
som används off label”
Toltrazuril
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Toltrazuril är verksam mot koccidier av arterna Eimeria och
Isospora. Indikationen hos hund är Isospora canis och Isospora
ohioensis. Toltrazuril finns även registrerat för behandling av
koccidios hos nöt, får och svin.
Under den oxidativa fosforyleringen sker i mitokondrierna
en fosforylering av ADP till ATP. ATP används i nästan alla
sammanhang då koccidierna behöver energi. Toltrazuril
undertrycker den oxidativa fosforyleringen vilket resulterar i
att denna process inte fungerar. Det leder till en hämning av
koccidiernas energiproduktion. Både celldelning och ämnesomsättning hos koccidierna påverkas, och effekter erhålls
både på den sexuella reproduktionsfasen (gametogonin) och
på den asexuella reproduktionsfasen (schizogonin).
Toltrazuril absorberas långsamt efter oral administrering.
Vid en terapeutisk dos erhålls en maximal koncentration av
toltrazuril i blodet efter cirka 18 timmar. Huvudmetaboliten
är toltrazurilsulfon.
34
•
Blod-hjärnbarriären begränsar normalt upptaget av de
makrocykliska laktonerna i
hjärnan. Om upptaget i
hjärnan blir för högt erhålls
biverkningar som antas bero
på agonistiska effekter på de
GABA-reglerade Cl-jonkanalerna som finns i CNS
hos däggdjur.
Collies och besläktade hundraser kan ha ett defekt
P-glykoprotein. Detta kan leda
till ett ökat upptag av de
makrocykliska laktonerna i
CNS och en ökad känslighet
för deras neurotoxicitet.
Biverkningar
Det anges att toltrazuril har en bred terapeutisk bredd.
Övriga medel mot protozoer
Förutom toltrazuril finns ett par substanser mot protozoer
hos hund och katt som kan användas via licensförskrivning
eller off-label. Nedan beskrivs ett par sådana substanser.
Sulfonamider och trimetoprim
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Sulfonamiderna är strukturella analoger till paraaminobensoesyra (PABA). Protozoer, liksom sulfakänsliga bakterier,
behöver PABA för att kunna syntetisera dihydrofolsyra, som
är nödvändigt för bildning av RNA och DNA. Sulfonamiderna hämmar det enzym (dihydropteroatsyntetas) som
ombesörjer det näst sista steget vid syntesen av dihydrofolsyra. Sulfonamider kan användas i kombination med trimetoprim, som förhindrar bildningen av dihydrofolsyra genom
att blockera dihydrofolsyradehydratas. Då blockeras bildningen av dihydrofolsyra i två steg och man får en synergistisk effekt.
Sulfonamider kan användas vid olika protozoinfektioner,
till exempel Isospora spp., Giardia spp., Toxoplasma gondii
och Neospora caninum. För peroral tillförsel kan ett licenspreparat som innehåller sulfatiazol användas. Sulfatiazol är
svårlösligt och endast en mindre del av en oral dos absorberas.
Sulfametoxazol är en sulfonamid som finns i kombination
med trimetoprim i humanpreparat. Sulfametoxazol och trimetoprim absorberas snabbt och effektivt efter oral tillförsel.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell IV. Översikt av medel mot protozoer hos hund och katt.
Preparat
Parasitspektrum
Verkningsmekanism och
omsättning i kroppen
Biverkningsprofil
Toltrazuril
Ingår tillsammans med
emodepsid i Procox, oral
suspension.
Ett preparat mot blandinfektion av koccidier och
nematoder hos hund.
Toltrazuril är verksam
mot koccidier av arterna
Eimeria och Isospora
(Eimeria spp. och Isospora
spp.).
Toltrazuril är en urkopplare av den
oxidativa fosforyleringen i mitokondrierna
hos koccidierna.
Toltrazuril anges ha en bred
terapeutisk bredd.
Sulfonamider
och trimetoprim
Sulfonamider och trimetoprim används mot t.ex.
Isospora spp. och Giardia
spp.
Sulfonamider, liksom trimetoprim,
blockerar bildningen av dihydrofolsyra.
Metronidazol används mot
Toxoplasma gondii och
Giardia spp hos hund och
katt. Metronidazol är även
verksam mot anaeroba
bakterier.
Nitroimidazolerna bioaktiveras till metaboliter som skadar protozoernas DNA.
Sulfatiazol: Socatyl vet
(licenspreparat). Till hund
och katt.
Sulfametoxazol +
trimetoprim: Bactrim,
Eusaprim (humanpreparat).
Till hund och katt.
Nitroimidazoler
Metronidazol:
Flagyl, Metronidazol Actavis (humanpreparat).
Till hund och katt.
Ronidazol: Licenspreparat.
Till katt.
Toltrazuril absorberas långsamt från
tarmen.
Emodepsid är verksam
mot nematoder.
Sulfatiazol är svårlösligt och endast en
liten del av en oral dos absorberas.
Sulfametoxazol och trimetoprim
absorberas snabbt efter oral tillförsel.
Nitroimidazolerna absorberas nästan
fullständigt.
Ronidazol används mot
Giardia spp. och Tritrichomonas hos katt.
Klindamycin:
Antirobe vet, Clinacin vet,
Clindabuc vet, Clindaseptin vet.
Till hund och katt
Klindamycin används mot
Toxoplasma gondii och
Giardia spp.
Fenbendazol:
Axilur vet, tabletter, oral
suspension,
granulat (till hund och katt).
Fenbendazol används mot
Giardia spp. och Isospora
spp.
Klindamycin antas hämma proteinsyntesen hor protozoerna.
Klindamycin absorberas nästan
fullständigt.
Fenbendazols verkningsmekanism hos
protozoer är troligen densamma som
dess anthelmintiska effekt, dvs. en
bindning till β-tubulin i mikrotubuli.
Biverkningar
Sulfonamider kan hos hund ge biverkningar, såsom trombocytopeni, artrit och keratokonjunktivitis sicca. För sulfatiazol, som har en begränsad absorption, är dock biverkningar
sällsynta.
Nitroimidazoler
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Nitroimidazoler är en grupp substanser som verkar genom
att under anaeroba förhållanden bioaktiveras till metaboliter, som binder till och skadar protozoernas DNA (ger
DNA-strängbrott och hämmar DNA-reparation). Som en
följd av detta påverkas även olika metaboliska processer. Via
dessa verkningsmekanismer är nitroimidazolerna även aktiva
mot vissa anaeroba bakterier.
Till gruppen hör metronidazol som kan användas till
hund och katt mot Toxoplasma gondii och Giardia spp.
Metronidazol används inom humanmedicin mot Trichomo-
Emodepsid är ett substrat för
P-glykoprotein. Collies och
hundar av besläktade raser
bör inte behandlas med
Procox pga. risk för
biverkningar.
Sulfonamider kan hos hund ge
biverkningar såsom trombocytopeni, artrit och keratokonjunktivitis sicca.
Gastointestinala biverkningar
och CNS-effekter finns
rapporterade.
Nitroimidazoler kan hos
försöksdjur ge carcinogena
effekter och substanserna får
därför inte användas till livsmedelsproducerande djur.
Kräkningar och diarré kan
förekomma. Kan också ge
neuromuskulär blockad, med
symtom i form av muskelsvaghet.
Tolereras som regel bra.
Kan vara teratogen.
nas vaginalis, amöbiasis och giardiasis, samt även mot intraabdominella, gynekologiska och dentala infektioner orsakade av anaeroba bakterier, till exempel Clostridium spp.
och Helicobacter pylori.
Ronidazol (licenspreparat) är ett annat nitroimidazolderivat som kan användas mot Giardia spp. och Tritrichomonas foetus hos katt.
Nitroimidazolerna absorberas nästan fullständigt från
tarmen. Halveringstiden i serum är ett par timmar.
Biverkningar
Nitroimidazoler ger få biverkningar vid terapeutiska doser,
men gastrointestinala störningar och neurologiska biverkningar finns rapporterade. För ronidazol finns misstanke
om teratogenicitet.
Det finns rapporter om att höga doser av nitroimidazoler
till försöksdjur kan ge carcinogena effekter. Substanserna
får därför inte användas till livsmedelsproducerande djur.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
35
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Klindamycin
Verkningsmekanism och omsättning i kroppen
Klindamycin är ett linkosamidantibiotikum som finns i flera
godkända läkemedel till djur.
Klindamycin är aktiv mot grampositiva bakterier via en
hämning av proteinsyntesen, troligen via en reaktion med
50 S-subenheten i ribosomerna. Klindamycin används också
mot vissa protozoinfektioner, såsom Toxoplasma gondii och
Giardia spp. hos hund och katt. Verkningsmekanismen mot
protozoer kan antas vara densamma som mot bakterier.
Klindamycin absorberas snabbt och nästan fullständigt.
Halveringstiden vid en terapeutisk dos är cirka 5 timmar.
Biverkningar
Kräkningar och diarré kan förekomma. Klindamycin har
också visats kunna ge neuromuskulär blockad, med symtom
i form av muskelsvaghet.
Fenbendazol
Fenbendazol är i de flesta europeiska länder registrerat mot
Giardia spp. Fenbendazol är också aktivt mot Isospora spp.
Mekanismen är troligen densamma som dess anthelmintiska
effekt, det vill säga en bindning till β-tubulin i mikrotubuli
hos parasiterna. Preparat och egenskaper för fenbendazol har
beskrivits tidigare.
Referenser
1. Martin RJ. Modes of action of anthelmintic drugs. Vet J. 1997; 154:
885–932.
2. Lynn RC. Antiparasitic drugs. In: Bowman DD, ed. Georgi´s Parasitology for Veterinarians. 9th ed: Saunders Elsevier: 2009: 254–94.
3. FASS VET. 2014, Farmaceutiska specialiteter i Sverige för veterinärmedicinsk bruk. LIF, Stockholm.
4. Oberkirchner U, Linder KE, Dunston S, et al. Metaflumizone-amitraz
(Promeris)-associated pustular acantholytic dermatitis in 22 dogs: evidence suggests contact drug-triggered pemphigus foliaceus. Veterinary
Dermatology; 2011; 22: 436–48.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
36
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Endoparasiter hos hund
Eva Osterman Lind
Äldre unghundar och vuxna hundar avmaskas vid
konstaterad parasitförekomst. Vuxna hundar i större populationer som kennlar kan behöva ett regelbundet, profylaktiskt
avmaskningsprogram.
Sammanfattning
I Sverige har cirka 25 olika arter av endoparasiter diagnostiserats hos hund, varav färre än tio påvisas regelbundet. Hos flertalet hundar påvisas vanligen inga parasiter. Behandling är med några undantag bara indicerad
vid påvisad förekomst av parasiter.
Tarmparasiter
Spolmask
Förekomst
Två arter spolmask finns hos hund, Toxocara canis och Toxascaris leonina. Hos valpar är T. canis betydligt vanligare än
T. leonina. I en studie där träckprov från 365 vuxna hundar
undersöktes påvisades spolmask hos 2,5 % (1). Av de träckprov som analyserades vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) 2012–2013 påvisades spolmask i 3 % av proven
från vuxna hundar och i 10 % av proven från valpar och
unghundar.
Vuxna hundar smittas genom att de slickar i sig ägg från
miljön eller genom att de äter så kallade parateniska mellanvärdar, till exempel smågnagare. Den viktigaste smittvägen
till valpar är från tiken. Valparna kan som tidigast börja utskilja ägg från och med sextonde levnadsdagen. Larver
överförs även laktogent till valparna. Flest larver finns i
mjölken under de första veckorna efter valpning men larver
har påvisats ända till dag 38 (2).
Klinik
Symtomen hos valparna är beroende av mängden mask.
Ascites, hosta och näsflöde hos valpar är tecken på kraftig
spolmaskinfektion. En lindrig till måttlig spolmaskinfektion
orsakar mer ospecifika symtom som avmagring, diarré, dålig
tillväxt och ruggig päls. Vuxna hundar visar sällan kliniska
symtom.
Diagnostik
Vuxna spolmaskar påvisas ibland i avföringen. Det händer
också att hundar kräks upp maskar. Spolmaskägg kan påvisas
vid träckprovsundersökning med flotationsteknik (3).
Behandling
Dräktiga tikar med förmodad förekomst av inhiberade
spolmasklarver och valpar bör avmaskas profylaktiskt. Tiken
kan ges fenbendazol dagligen från dräktighetens 40:e dag
till och med 14 dagar efter valpning. Alternativt behandlas
valparna vid 14 dagars ålder, innan maskarna når vuxet,
äggproducerande utvecklingsstadium. Tiken bör då undersökas på förekomst av maskägg strax före beräknad valpning
eller avmaskas vid samma tidpunkt som valparna. Valparna
avmaskas därefter regelbundet till och med sin tolfte levnadsvecka.
Hakmask
Förekomst
Två hakmaskarter finns hos hund, Uncinaria stenocephala
och Ancylostoma caninum. I Sverige är det endast U. stenocephala som påvisas. Hakmask hos hund är något mindre
vanligt förekommande än spolmask; ägg påvisas i 2–3 % av
undersökta träckprov. Det är ovanligt att kennlar är infekterade med hakmask. U. stenocephala finns däremot hos flertalet vilda rävar.
Smittvägen för U. stenocephala är vanligen peroral genom
upptag av ägg från miljön (4).
”Hakmask hos hund är
något mindre vanligt
förekommande än spolmask”
Klinik
De kliniska symtomen är mest framträdande hos unga hundar (5). Vuxna hakmaskars näringsupptag sker genom
blodsugning i tunntarmen, vilket kan leda till lindrig anemi
och diarré som kan vara blodtillblandad. Vidare kan man se
trötthet, avmagring och kräkningar. Hundar som tidigare
exponerats för hakmask kan uppvisa hypersensitivitetsreaktion i form av interdigital dermatit (4).
Diagnostik
Vid träckprovsundersökning med flotationsteknik kan hakmaskägg påvisas. Det bör påpekas att ägg av hundens hakmaskar är mycket lika ägg av vanliga tarmmaskar hos hästar
och idisslare. Därför är det mycket viktigt att en hund hindras från att äta andra djurs avföring ett till två dygn innan
provtagning.
Behandling
Behandling sker endast efter påvisad förekomst av parasiten.
Det finns flera anthelmintika registrerade för att användas
mot hakmaskinfektion. Behandlingsresultatet bör följas upp
med träckprovsundersökningar efter två till fyra veckor då
larver kan ha utvecklats till vuxna maskar. Ibland krävs
upprepad behandling med anthelmintika.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
37
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Piskmask
Förekomst
Piskmask, Trichuris vulpis, är ovanlig hos svenska hundar.
Endast enstaka fall påvisas årligen.
Klinik
Vid kraftiga infektioner ses aptitlöshet, vattnig, eventuellt
blodtillblandad diarré och uttorkning. Eftersom prepatensperioden är lång (74–90 dagar) kan infekterade djur uppvisa
symtom innan ägg kan påvisas i träckprov (6). Vanligare är dock
subkliniska infektioner med inga eller ospecifika symtom.
Diagnostik
De typiska piskmaskäggen kan påvisas vid träckprovsundersökning, till exempel genom flotation med socker/salt eller
genom sedimentationsteknik.
Behandling
Avmaskningsmedel innehållande bensimidazoler, milbemycin och moxidektin är godkända för behandling av piskmask.
I rekommenderade doser har avmaskningsmedlen effekt mot
vuxna piskmaskar men inte larvstadier. Behandlingen bör
upprepas tre gånger med en månads intervall (7).
Bandmaskar
Förekomst
Hos hundar förekommer flera arter av bandmaskar, vilka
även ses hos vilda rävar. I Sverige förekommer Mesocestoides
spp. (mellanvärdar: gnagare, grodor, fåglar och hund!), Taenia hydatigena (större gräsätare, allätare), T. pisiformis
(harar, kanin, gnagare), T. cervi (hjortdjur), T. multiceps (får,
gräsätare, eventuellt människa) och Diphyllobothrium latum
(sötvattenfiskar).
Klinik
Infektion med bandmask ger sällan kliniska symtom.
Larvstadier av Mesocestoides spp. kan i sällsynta fall orsaka
allvarlig sjukdom/död på grund av asexuell förökning av
larvstadier i peritoneum (8). Drabbad individ uppvisar då
ascites, avmagring, kräkningar och nedsatt allmäntillstånd.
Diagnostik
Oftast uppmärksammas infektionen av att djurägaren ser
enstaka proglottider i avföringen eller runt anus. Bandmaskar avger ägg oregelbundet, Taenia-arterna endast undantagsvis. Ägg av D. latum kan dock påvisas i träckprov. Både
flotations- och sedimentationstekniker bör användas.
Behandling
Bandmask behandlas vid påvisad förekomst, helst bör artbestämning göras först. För prazikvantel redovisas mycket god
effekt mot samtliga bandmaskar. Engångsdos är som regel
tillfredsställande. Även bensimidazoler har effekt mot vissa
38
•
grupper av bandmask. Mot D. latum ska förhöjd dosering av
prazikvantel (8 × normaldosen) användas.
Dvärgbandmaskar
Förekomst
Varken rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis,
eller hundens dvärgbandmask, E. granulosus, har påvisats
hos hund i Sverige. År 2011 påvisades de första inhemska
fallen av rävens dvärgbandmask hos räv i Västra Götaland,
Södermanland och Dalarna. I smittade områden löper hundar risk att smittas om de äter infekterade smågnagare, företrädesvis sork.
”Giardia är en vanligt förekommande parasit, speciellt
hos valpar”
Klinik
Dvärgbandmaskar ger inte upphov till symtom hos hund
eller andra värddjur. Parasiterna är viktiga på grund av att
människa i sällsynta fall smittas och då kan utveckla alveolär
respektive cystisk ekinokockos. Även hund kan i ovanliga fall
utveckla alveolär ekinokockos (9).
Diagnostik
Dvärgbandmask avger sällan ägg i påvisbar mängd och de
kan då inte skiljas morfologiskt från ägg av Taenia spp. Den
säkraste metoden är att påvisa DNA i träck genom PCR.
Behandling
Prazikvantel har god effekt mot dvärgbandmask. För att
minimera risken för att människa infekteras med E. multilocularis kan hundar som äter gnagare i smittade områden avmaskas var 26:e dag (10).
Giardia intestinalis
Förekomst
Giardia är en vanligt förekommande parasit, speciellt hos
valpar. Cirka 25–30 % av friska valpar utskiljer Giardia (11).
I vilken utsträckning smittade hundar kan överföra smitta
till människa är omdiskuterat. G. intestinalis delas in i olika
så kallade genotyper eller assemblages, där hund oftast har
de hundspecifika typerna C och D som inte är zoonotiska
(12).
Klinik
Giardia kan förekomma som opportunist, det vill säga det
krävs någon form av predisponerande orsak för att infektionen ska ge symtom, exempelvis plötsligt foderbyte eller stress.
Infektionen kan ge kronisk intermittent diarré, framför allt
hos unga individer i uppfödningsmiljöer där djurtätheten är
hög.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Diagnostik
Vid direktutstryk och mikroskopering kan ibland trofozoiter påvisas. En säkrare metod är dock påvisande av cystor i
träckprov genom immunofluorescens eller sedimentationsteknik. Flotationsmetod med zinksulfat fungerar också bra
för att detektera Giardia. Antigen i träck kan även påvisas
genom ELISA eller PCR. För genotypning krävs molekylära
metoder.
Isospora spp. (I. canis respektive I. ohioensis)
Förekomst
Isospora spp. uppträder sporadiskt hos svenska hundar,
framförallt hos valpar. Parasiten kan utgöra ett problem i
uppfödningar där sjuka valpar utskiljer stora mängder oocystor till omgivningen.
Behandling
Specifika preparat för behandling av Giardia hos djur saknas
i Sverige, varför fenbendazol och humanpreparatet metronidazol är de som huvudsakligen används, ibland samtidigt.
Klinik
Ofta är valparna i ålder för leverans när de drabbas av
koccidios orsakad av Isospora. Prepatensperioden är 7–10
dagar (14). Infektion kan ge symtom i form av diarré, nedsatt aptit och kräkningar. Infektion förlöper ibland också
utan symtom.
Cryptosporidium spp.
Förekomst
Prevalensen hos svenska hundar är inte känd. Olika arter
finns av Cryptosporidium och de som förekommer hos hund
är inte strikt värddjursspecifika utan kan även infektera människa. Den vanligaste arten hos hund är Cryptosporidium
canis men även C. parvum kan förekomma (13).
”Behandling mot
Cryptosporidium är i första
hand understödjande”
Diagnostik
Oocystor påvisas i träckprov med flotationsmetod.
Behandling
Koccidios läker ofta av med understödjande behandling.
Toltrazuril är godkänt för användning mot Isospora hos
hund. Förebyggande åtgärder inkluderar avlägsnande av
avföring så ofta som möjligt samt god hygien.
Lungmaskar och fransk hjärtmask
Klinik
I allmänhet förlöper infektion med Cryptosporidium subkliniskt men symtom kan uppträda hos unga eller försvagade individer. Då ses vattnig diarré och avmagring.
Diagnostik
Cryptosporidium kan påvisas i träckprov genom Ziehl Neelsen-färgning av ett utstryk, immunofluorescens, antigenELISA eller PCR. Molekylära metoder krävs för artbestämning och subtypning.
Behandling
Behandlingen är i första hand understödjande. Det finns
ingen medicinsk behandling med dokumenterad effekt hos
hund.
Crenosoma vulpis
Förekomst
Crenosoma diagnostiseras regelbundet hos hund. Vid SVA
var 11 % av de undersökta proven positiva åren 2012–2013.
Klinik
Infekterad hund uppvisar symtom i form av torr kronisk
hosta som tilltar vid ansträngning.
Diagnostik
Första stadiets larver (L1) av lungmask kan påvisas genom
träckprovsundersökning med Baermann-teknik. Eftersom
larverna utskiljs intermittent med avföringen rekommenderas att prov tas tre dagar i följd.
Behandling
Avmaskningsmedel med god effekt finns registrerade för
behandling mot C. vulpis. Eftersom hund smittas genom att
äta sniglar, vilka är mellanvärdar för parasiten, finns risk för
återsmitta hos individer som fortsätter slicka på/äta sniglar.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
39
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Oslerus (Filaroides) osleri
Förekomst
O. osleri lever i luftstrupen och bronkerna hos hund. Masken
förekommer sporadiskt i stora delar av världen men påvisas
sällan hos svenska hundar.
Klinik
Maskarna lever i vårtliknande noduli i luftstrupen/bronkerna, ofta i bifurkationen. O. osleri orsakar attacker av hård
torr hosta som förvärras vid motion eller kyla. Hos en del
hundar påverkas allmäntillståndet.
Diagnostik
De karaktäristiska gråvita nodulerna anses vara patognomoniska för O. osleri och de kan ses vid bronkoskopi (6). Ibland är
nodulerna genomskinliga så att masken tydligt ses. Larver
kan även påvisas vid flotation av träckprov.
Behandling
Det finns inget läkemedel registrerat i Sverige med indikationen O. osleri. Bensimidazoler lär kunna ha effekt mot masken
och ge en klinisk förbättring. Noduler kan avlägsnas i
samband med bronkoskopi. Infektionen kan överföras direkt
från hund till hund via saliv eller avföring. Infekterad hund
bör därför avhållas från att träffa andra hundar innan behandling är slutförd.
”I Europa kan förekomsten
av fransk hjärtmask lokalt
vara hög”
Fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum)
Förekomst
I Europa kan förekomsten av fransk hjärtmask lokalt vara
hög. Det första rapporterade fallet i Sverige var en hund som
2003 insjuknade efter att ha smittats på ön Sydkoster. På
Sydkoster har sedan ytterligare fall påvisats hos räv. Det första fallet av fransk hjärtmask hos hund på fastlandet diagnostiserades i Dalsland 2012. Sedan dess har infekterade hundar
påträffats på flera håll i landet, bland annat i Medelpad,
Uppland, Gästrikland, Västmanland och Södermanland.
Under 2013 rapporterades fem fall till Jordbruksverket.
Klinik
Vuxna maskar av A. vasorum lever i lungartärerna och höger
hjärtkammare där få maskar inte behöver ge symtom. Vid
måttlig till kraftig infektion ses kronisk hosta, dyspné, trötthet, nedsatt aptit och viktnedgång (15). Emellanåt ses även
ökad blödningstendens och ascites. Stress, till exempel jakt,
kan utlösa en akut försämring av allmäntillståndet.
40
•
Diagnostik
Säker diagnos ställs lättast genom att påvisa larver (L1) i
träckprov med Baermanns trattmetod. Eftersom larver utskiljs intermittent bör träckprov insamlas tre dagar i följd.
Vid fynd av larver artbestäms dessa morfologiskt och differentieras från lungmasklarver av Crenosoma vulpis. Också
små lungmaskar hos får (tarmpassanter) liknar Angiostrongylus (16). Det finns även serologiska metoder för att påvisa
antigen/antikroppar av parasiten.
Behandling
Flera anthelmintika finns registrerade för användning mot
A. vasorum. Det kan vara befogat att påbörja behandling på
stationärvårdsavdelning på grund av risk för anafylaktiska
reaktioner.
Övriga organ
Toxoplasma gondii
Förekomst
T. gondii förekommer hos hund som latent infektion. Hund
kan infekteras peroralt via kontaminerat kött eller sporulerade oocystor i omgivningen. Infektion kan även ske
transplacentalt.
Klinik
Förloppet är vanligen subkliniskt men kliniska fall
förekommer, även om det är ovanligt hos hund (6). Klinisk
toxoplasmos ses oftast hos djur som är immunosupprimerade. Organ som drabbas är lymfknutor, lever, lungor,
CNS och ögon. Exempel på symtom är tremor, muskelsvaghet, vinglighet, retinit och uveit.
Diagnostik
PCR och immunohistokemi kan användas för att påvisa
tachyzoiter i vävnadsprover. Antikroppar, IgG och IgM, kan
påvisas i serum eller annan kroppsvätska.
Behandling
Godkända preparat saknas. Om behandling är aktuell kan
sulfonamider i kombination med pyrimetamin eller klindamycin i monoterapi prövas.
Neospora caninum
Förekomst
Hund kan vara både mellanvärd och huvudvärd för Neospora.
De vanligaste smittvägarna tros vara transplacental överföring av tachyzoiter från tiken eller genom oralt intag av bradyzoiter i smittad vävnad från nöt, till exempel placenta.
Klinik
Parasiten kan ge bakdelspares hos valpar/unga individer som
infekterats intrauterint eller post partum. Hos vuxna djur ses
främst neurologiska symtom, men symtom från andra organsystem kan förekomma.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Diagnostik
När hund är huvudvärd kan oocystor påvisas i avföring, men
dessa är ovanliga och svåra att skilja från andra koccidiearter.
Antikroppar kan påvisas genom ELISA. Organismer i vävnader kan påvisas med histopatologiska metoder och infektionen verifieras med immunohistokemisk undersökning.
8.
9.
10.
11.
Behandling
Trimetoprim-sulfa eller klindamycin under några veckor
kan förbättra det kliniska tillståndet (6). Alternativt kan
sulfonamider kombineras med pyrimetamin.
12.
13.
14.
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Skarman, O. Förekomst av magtarmparasiter hos vuxna hundar i Sverige. Svensk Veterinärtidning 1999;51:805–9.
Overgaauw PA, van Knapen F. Veterinary and public health aspects of
Toxocara spp. Vet Parasitol 2013;193(4):398–403.
Foreyt WJ. Veterinary Parasitology Reference Manual. 5th ed. Ames,
IA: ZBlackwell publishing; 2001.
Taylor MA, Coop RL, Wall RL. Veterinary Parasitology. 3rd ed. Oxford: Blackwell publishing; 2007.
Soulsby EJL. Helminths, Arhtropods and Protozoa of Domesticated
Animals. Ballière Tindall, London 7th ed. 1986.
Companion Animal Parasite Council [internet]. USA; 2014-03-16:
http://www.capcvet.org/capc-recommendations/
Merck Veterinary Manual [internet]. USA; 2014-06-20: http://www.
merckmanuals.com/vet/index.html
15.
16.
Boyce W, Shender L, Schultz L et al. Survival analysis of dogs diagnosed with peritoneal larval cestodiasis (Mesocestoides spp). Vet Parasitol 2011;180:256–61.
Maeyer A, Conraths FJ, Schneemann C et al. Lethal alveolar echinococcosis in a dog: clinical symptoms and pathology. BerlMunch Tierarztl Wochenschr 2013;126:408–14.
Hegglin D, Deplazes P. Control of Echinococcus multilocularis:
strategies, feasibility and cost-benefit analyses. Int J Parasitol
2013;43:327–37.
Florén A. Förekomst av Giardia i symtomfria valpkullar. Examensarbete SLU 2008.
Tangtrongsup S, Scorza V. Update on the diagnosis and management
of Giardia spp infections in dogs and cats. Topics in Companion Animal Medicine 2010;25:155–61.
Tangtrongsup S, Scorza V. Update on the diagnosis and management
of Cryptosporidium spp infections in dogs and cats. Topics in Companion Animal Medicine 2010;25:163–9.
Lappin MR. Update on the diagnosis and management of Isospora
spp infections in dogs and cats. Topics in Companion Animal Medicine 2010;25:133–5.
Koch J, Willesen JL. Canine pulmonary angiostrongylosis: an update.
The Veterinary Journal 2008;179:348–59.
Petersen S, Dahl Joensen K, Monrad J et al. Forekomst af involdsorm
hos hunde på Færøerne. Dansk Veterinærtidsskrift 2008; 91(12):28–
33.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
41
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Endoparasiter hos katt
Lotta Gunnarsson
Sammanfattning
Vanliga endoparasiter hos katter i Sverige är Toxocara
mystax (cati), som orsakar problem framför allt hos
unga katter, och Hydatigera (Taenia) taeniaeformis
som ofta drabbar jagande katter eftersom infektion sker
via bytesdjur. Katter kan även infekteras med olika slags
protozoer, bland annat Isospora spp., Cryptosporidium
spp., Toxoplasma gondii, Giardia spp. och Tritrichomonas foetus.
Infektion med endoparasiter hos katt kan många
gånger förlöpa utan att djuret ifråga visar några kliniska
symtom. Graden av kliniska symtom är beroende av
flera olika faktorer såsom ålder och allmäntillstånd hos
djuret ifråga, infektionsdos och typ av parasit. Generellt
kan man konstatera att de individer som ofta uppvisar
mest symtom är unga och/eller immunosupprimerade
djur.
Vid misstanke om parasitangrepp bör adekvata prover tas för att, om möjligt, verifiera misstanken. Rutinmässig avmaskning är i regel endast motiverad när det
gäller kattungar och unga katter mot spolmask. Även i
vissa andra situationer såsom vid förekomst av bandmask hos jagande katter och vid införsel av katt till
Sverige kan det vara aktuellt. I övrigt gäller att avmaskning ska ske på klar indikation och att behandling ska
vara så riktad som möjligt.
Syftet med detta bakgrundsdokument är att ge läsaren en uppfattning om vilka de vanligaste endoparasiterna hos katter i Sverige är, vilka symtom de kan orsaka,
vilken typ av diagnostik som kan vara aktuell och vad
som kan vara viktigt att tänka på vid eventuell behandling. Sist i artikeln ges tips på informativa webbsidor
med ytterligare information.
Förekomst
De flesta uppgifter i facklitteratur om förekomst av endoparasiter hos katt grundar sig på förhållanden i länder utanför
Skandinavien. För att ge en uppfattning om vilka endoparasiter som förekommer hos katter i Sverige redovisas i Tabell I
en sammanställning av de arter som diagnostiserats i prover
från katt insända till Statens veterinärmedicinska anstalt
(SVA), Uppsala, under åren 2012 och 2013. De vanligaste
endoparasiterna, som spolmask och bandmask, behandlas
oftast rutinmässigt utan att laboratoriediagnostik utförts.
Katter som har gastrointestinala problem i form av diarré
behandlas många gånger tidigt i utredningsskedet med
någon typ av antiparasitärt preparat i diagnostiskt syfte, utan
föregående provtagning. Detta innebär att det är svårt att få
en rättvisande bild av endoparasitförekomsten hos katter i
Sverige.
42
•
Klinik
Kliniska tecken vid endoparasitinfektioner hos katt varierar
beroende på vilka parasiter som är inblandade, men är även
beroende av andra faktorer såsom infektionsdosens storlek,
värddjurets ålder, allmäntillstånd med mera (1). Många infektioner, exempelvis med olika typer av protozoer, kan vara
asymtomatiska.
”Vid misstanke om
parasitangrepp bör adekvata
prover tas”
Endoparasiter
Helminter
Den vanligast förekommande spolmasken hos katt i Sverige
är Toxocara mystax (cati). Immunitet utvecklas med åren,
vilket innebär att spolmaskinfektion framförallt förekommer
hos yngre individer. Infektion kan ske antingen genom intag
av embryonerade ägg eller genom intag av larver. Överföring
av larver kan ske galaktogent eller via intag av mellanvärdar
som bär på parasiten i sina vävnader, så kallade parateniska
mellanvärdar. Både trakeal och somatisk migration kan förekomma. Kliniska tecken på spolmaskinfektion, såsom dålig
tillväxt, dålig pälskvalitet, bukighet och symtom från gastrointestinalkanalen, kan ses vid infektioner hos unga djur. Vid
kraftiga infektioner kan det finnas risk för tarmperforation.
Katt kan också infekteras med spolmasken Toxascaris leonina.
Denna art anses dock vara mindre allvarlig eftersom det inte
sker någon migration i värddjuret. Smitta sker genom intag
av embryonerade ägg eller av larver i bytesdjur (1).
Hydatigera (Taenia) taeniaeformis är den vanligaste
bandmasken hos katt i Sverige. Eftersom infektion sker
genom intag av parateniska mellanvärdar som smågnagare,
är ofta utekatter som äter bytesdjur infekterade. Andra bandmaskar såsom Diphyllobothrium latum och Dipylidium caninum diagnostiseras mycket sällan i Sverige. Gemensamt för
dessa maskar är att de har en indirekt livscykel och kräver
någon form av mellanvärd. För D. caninum fungerar lopparterna Ctenocephalides canis och C. felis som mellanvärdar,
vilket innebär att effektiv lopprofylax minskar risken för infektion med denna bandmaskart. Bandmaskinfektioner är
oftast asymtomatiska. Proglottiderna är mobila och observeras ibland runt anus eller i avföringen (1). Nyligen har
lungmasken Aelurostrongylus abstrusus konstaterats i ett
träckprov analyserat vid SVA. För mer information om denna
parasit se bakgrundsdokumentetartikeln som rör Parasiter
som normalt inte förekommer i Sverige.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Protozoer
Olika slags protozoer, som koccidier och flagellater, förekommer hos katt. Gemensamt för infektioner med dessa
parasiter är att de kan vara asymtomatiska. Vanligen är det
framför allt unga och/eller immunosupprimerade djur som
får kliniska symtom. Stress, exempelvis i samband med miljöbyte, kan vara en utlösande faktor. Till koccidierna hör
bland annat Isospora-arter, Cryptosporidium-arter och Toxoplasma gondii.
Isospora felis och I. rivolta kan smitta både direkt via oocystor och indirekt via exempelvis gnagare. Infektion är
vanligast hos unga katter som vid kraftiga infektioner kan få
gastrointestinala symtom såsom buksmärta, inappetens,
kräkningar och diarré som kan vara blodig. I Sverige finns
inget godkänt preparat med aktuell indikation för katt men
i litteraturen anges flera olika substanser ha effekt, exempelvis toltrazuril och trimetoprim-sulfa (2,3). Oocystorna kan
överleva länge i miljön vilket innebär att god hygien, schamponering och miljösanering är viktigt för att undvika upprepade problem i exempelvis ett katteri.
Infektion med Cryptosporidium felis förlöper ofta subkliniskt men kan, framför allt hos unga eller immunosupprimerade individer, orsaka symtom från mag-tarmkanalen såsom
vattnig tunntarmsdiarré samt eventuellt viktnedgång. Det
finns inget preparat godkänt för ändamålet men i litteraturen finns olika behandlingsförslag såsom azitromycin och
tylosin (2,3). Ingen substans har emellertid visats kunna
eliminera infektionen utan endast lindra de kliniska symtomen. K liniska symtom orsakade av C. felis kan självläka.
Oocystorna överlever länge i miljön och vid återkommande
problem bör schamponering och miljösanering ingå i
åtgärdsplanen.
men kan ge upphov till gastrointestinala symtom i form av
tunntarmsdiarré och viktminskning. Smittan sprids via exempelvis infekterat vatten eller föda. Det finns inget läkemedel godkänt med denna indikation i Sverige men i litteraturen uppges en rad olika substanser, såsom fenbendazol och
metronidazol, ha effekt (2,3,5). Även dessa cystor överlever
länge i miljön och god hygien, schamponering och miljösanering är en viktig del i bekämpningsstrategin i de fall problemen återkommer.
Under senare år har en annan tarmflagellat, Tritrichomonas foetus, uppmärksammats allt oftare som orsak till grovtarmsdiarré och, i allvarliga fall, även fekal inkontinens hos
katt. Problem ses framförallt i hushåll med flera katter. Infektion med T. foetus kan också vara asymtomatisk. Katter
smittas genom kontakt med avföring från infekterade katter.
Eftersom parasiten sprids via avföringen rekommenderas att
man iakttar mycket noggrann hygien vad gäller kattlådor.
Det finns inget godkänt läkemedel med aktuell indikation. I
litteraturen rekommenderas ronidazol i de fall behandling är
aktuell (2,3,6). Erfarenhetsmässigt verkar dock behandling
inte alltid eliminera infektionen, men om det beror på behandlingssvikt eller reinfektion är oklart. Detta i kombination med att preparatet kan ge neurologiska biverkningar
bidrar till att man inte rekommenderar att rutinmässigt behandla symtomlösa katter. Ronidazol ska inte ges till dräktiga eller digivande kattor på grund av misstanke om teratogena effekter. Preparatet ska inte heller ges till små kattungar.
På grund av biverkningsriskerna bör man vara försiktig när
man hanterar preparatet. Infektionen kan troligen självläka
även om det, i vissa fall, kan ta flera år. Modifierad utfodring
i form av lämpligt dietfoder kan också provas.
”God hygien, schamponering och miljösanering är
en viktig del i bekämpningsstrategin”
Diagnostik
Toxoplasma gondii har en indirekt livscykel med kattdjur
som huvudvärd och alla däggdjur inklusive människa som
potentiella mellanvärdar. Hos katter ger infektion med
T. gondii sällan upphov till klinisk sjukdom. I de fall kliniska
symtom uppstår varierar de beroende på vilket eller vilka
organ som är affekterade. Det kan bland annat röra sig om
luftvägssymtom, tecken på leversjukdom och CNS-rubbningar. Kattungar som infekterats transplacentalt och katter
med kraftigt nedsatt immunförsvar, till exempel på grund av
annan sjukdom, kan drabbas av allvarlig, generaliserad toxoplasmos. I Sverige finns det inget godkänt läkemedel för
behandling av klinisk toxoplasmos hos katt. I litteraturen
anges flera substanser vara effektiva behandlingsalternativ,
exempelvis klindamycin eller trimetoprim-sulfa (2–4). Parasiten tillmäts stor betydelse eftersom den bland annat kan
orsaka fosterskador hos människa.
Infektioner med tarmflagellaten Giardia intestinalis
(syn. lamblia, duodenalis) förlöper oftast asymtomatiskt,
För att diagnostisera endoparasiter hos katt görs vanligen
någon form av träckprovsundersökning (1). Val av metod
påverkas av aktuell frågeställning. Antikroppar mot T. gondii kan påvisas med olika serologiska metoder, men vid utvärderingen av provsvaret bör man beakta att många friska
katter är seropositiva. Immunohistokemi och PCR kan användas för att påvisa parasiter i till exempel vävnadsprover,
cerebrospinalvätska och lungsköljvätska (1).
Behandling
Rutinmässig avmaskning med avseende på spolmask är bara
indicerat för kattungar och unga katter. Även utekatter som
äter bytesdjur och därmed utsätts för bandmaskinfektion
kan behöva avmaskas regelbundet. För behandling av spoloch bandmaskinfektioner hos katt finns flera godkända läkemedel (7). Val av preparat avgörs i praktiken ofta av hur
djurägaren föredrar att administrera behandlingen, exempelvis i form av tablett, mixtur, spot-on eller pasta. Prazikvantel finns även i form av injektionslösning.
Vad gäller övriga endoparasiter bör beslut om behandling
fattas av veterinär efter bedömning av provtagningsresultat i
kombination med djurets kliniska symtom. Oavsett vilken
eller vilka parasiter som ska behandlas ska behandlingen vara
så riktad som möjligt. Beroende på parasit är ibland även
miljösanering nödvändig.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
43
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell I. Procentuell fördelning av fynd i faecesprover från katt insända till SVA under åren 2012 och 2013.
Beroende på frågeställning varierar det vilken undersökningsmetod som har använts.
Parasitfynd
Positiva prover (%)
Tritrichomonas foetus
56,2
Giardia spp.
28,5
Toxocara mystax (cati)
9,9
Isospora spp.
2,2
Hydatigera (Taenia) taeniaeformis
1,7
Cryptosporidium spp.
0,7
Capillaria spp.
0,6
Toxoplasma gondii
0,2
Informativa webbsidor för vidare läsning:
www.esccap.org, www.capcvet.org
4.
5.
Referenser
1.
Barr SC, Bowman DD. Canine and feline infectious diseases and parasitology. Andra upplagan. Wiley-Blackwell Publishing; Oxford, UK.
2012.
Sykes EJ. Canine and feline infectious diseases. Första upplagan.
Saunders Elsevier Publishing, St Louis; USA. 2013.
Greene CE. Infectious diseases of the dog and cat. Fjärde upplagan.
Saunders Elsevier Publishing, St Louis, USA. 2012.
2.
3.
6.
7.
Hartman K, Addie D, Belák S et al. Toxoplasma gondii infection in
cats, ABCD guidelines on prevention and management. J Feline Med
Surg 2013;15:631–7.
Gruffydd-Jones T, Addie D, Belák S et al. Giardiasis in cats, ABCD
guidelines on prevention and management. J Feline Med Surg
2013;15:650–2.
Gruffydd-Jones T, Addie D, Belák S et al. Tritrichomoniasis in cats,
ABCD guidelines on prevention and management. J Feline Med Surg
2013;15: 647–9.
FASS vet. Läkemedel för veterinärmedicinskt bruk, Linfo, Stockholm.
2014.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
44
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Ektoparasiter hos hund och katt
Kerstin Bergvall
Övriga ektoparasiter med klinisk relevans utgörs av andra
varianter av Demodexkvalster (D. injai och D. brevis hos
hund, samt D. gatoi och D. cati hos katt) och det blodsugande livsstadiet av det frilevande skördekvalstret (Neotrombicula autumnalis), som kan orsaka hudbesvär hos hund
och katt.
De flesta ektoparasiterna är strikt värdspecifika och angriper bara ”rätt” djurslag. Sarcoptes scabiei infekterar dock
både räv, lodjur, hund, katt och iller (2–4). Cheyletiella spp.
smittar mellan hund, katt och kanin, och öronskabb kan
överföras mellan katt, hund och iller. Loppor kan föda sig
med blod från vilket varmblodigt djur som helst, men det är
bara katt- och hundloppan (Ctenocephalides felis felis,
C. canis), samt räv- och människoloppan som kan föröka sig
med hjälp av blod från hund och katt och därmed bli ett
stationärt problem.
Ur zoonotisk synpunkt har Sarcoptes scabiei, Cheyletiella
samt olika typer av loppor betydelse, då de kan smitta från
affekterat djur och orsaka symtom hos människa (5–9).
Sammanfattning
Infektioner med ektoparasiter är vanligt förekommande
hos både hund och katt. Parasiterna kan delas in i insekter (löss och loppor), kvalster (till exempel mjällkvalster,
sarcoptesskabb, öronskabb och demodexkvalster) och i
undantagsfall ses även hudinfektion med maskar (till
exempel hakmasklarver).
En korrekt diagnos förutsätter, förutom kännedom
om de kliniska symtom som kan uppstå vid infektion,
en ingående kunskap om vilka diagnostiska metoder
som kan vara till hjälp för att verifiera en misstänkt ektoparasitos. Många parasiter är strikt värdspecifika
medan andra kan infektera mer än ett djurslag, något
som har stor betydelse för utformning av behandlingsprotokoll i förekommande fall. Eftersom vissa parasiter
utgör en zoonosrisk behöver information avseende
detta kommuniceras med djurägaren. Korrekt information om smittrisk är lika viktig som information om att
ägaren inte behöver vara orolig för överföring av parasiten när så är fallet. Ett stort antal antiparasitära substanser för behandling av ektoparasiter hos hund och katt
finns idag tillgängliga på den svenska marknaden. Vid
val av preparat för behandling behöver indikation,
eventuella kontraindikationer, livscykel hos parasiten
och ägarens preferens för typ av administrering beaktas. Generellt rekommenderas behandling endast i de
fall infektion verifierats eller då kraftig misstanke föreligger. Profylaktisk behandling kan dock rekommenderas mot fästingar och bör alltid rekommenderas om
hund-en eller katten ska befinna sig där loppor förekommer, samt mot den leishmaniaöverförande sandflugan inför vistelse i endemiskt område.
Klinik
Förekomst
Det finns endast sparsam mängd publicerad data avseende
prevalensen av olika ektoparasitoser hos hund och katt i
Sverige. Baserat på klinisk erfarenhet är dock fästingen Ixodes ricinus, sarcoptesskabb (ofta kallad rävskabb, Sarcoptes
scabiei), blodsugande lus (Linognatus setosus), mjällkvalster
(Cheyletiella spp.), hårsäckskvalster (Demodex canis) och
olika typer av loppor vanligt förekommande hos hund.
Öronskabb (Otodectes cynotis) är vanligt hos unga katter. I
en svensk studie från 2013 baserad på drygt 100 katter från
två olika geografiska områden (Stockholm och Alingsås)
visade det sig dock att prevalensen var låg (10 %) hos de katter som kom in till klinik för kastration. Subklinisk infektion
kunde inte konstateras hos någon av katterna och tillgång
till utevistelse utgjorde en riskfaktor för infektion (1). Den
svenska fästingen, Ixodes ricinus, är en parasit som är vanligt
förekommande hos katter i alla åldrar som har tillgång till
utevistelse. Olika typer av loppor, Cheyletiella spp. och
pälsätande lus (Felicola subrostratus) är exempel på ytterligare parasiter som också kan infektera katt.
Kliniska tecken vid ektoparasitoser hos hund och katt varierar beroende på vilka parasiter som är inblandade. Det
vanligaste symtomet är klåda och pälsförändringar med eller
utan påvisbara inflammatoriska lesioner i huden. Den klassiska lokalisationen av klåda samt distributionen av kutana
lesioner är olika för de olika parasiterna. Till exempel är
öronlappskanter, armbågsregioner, hasar och ventralsida av
bålen typiska lesionsområden vid sarcoptesskabb hos hund,
medan ländryggen ofta är affekterad vid infektion med
mjällkvalster och loppor. Eftersom ektoparasiter som regel
smittar till andra kontaktdjur av samma art, kan symtom
förekomma hos flera djur i en grupp. Symtomfria, infekterade djur förekommer dock. Hudsjukdom orsakat av demodexkvalster smittar inte mellan olika djur, med undantag
av den ytligt levande, kliande D. gatoi hos katt (10).
Diagnostik
Inspektion och luskam
Med hjälp av okulär inspektion eller kamning med finkam
(luskam) kan större parasiter som fästingar, löss, loppor och
även loppavföring påvisas.
Skrapprover
Direktmikroskopering av skrapprover, tejpprover eller trikogram (hårplock) är de vanligaste sätten att påvisa ektoparasiter som inte kan ses med blotta ögat. Skrapprover tas
lämpligen med en skrapskalpell som inte har en vass egg.
Detta för att undvika onödig traumatisering eller skärsår i
huden. För att undvika att hopsamlat material fastnar på
omgivande hårstrån kan eventuell behåring på det område
som ska skrapas först klippas kort med sax. Lite mineralolja
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
45
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
på skrapskalpell och hud underlättar uppsamling av material
som sedan överförs till objektglas för att undersökas i mikroskop (direktmikroskopering). Tillsats av kaliumhydroxid
eller klorfenolac till provet löser upp keratin och debris, vilket
kan underlätta påvisande av parasiten vid mikroskopering.
För Cheyletiella och den ytligt levande formen av demodexkvalster hos katt (D. gatoi) räcker ytliga skrap, medan mikroskopering av krossade krustor och skrap som når ner genom
det förhornade överhudslagret stratum corneum krävs för
påvisande av Sarcoptes. Djupa skrapprover, ner till kapillär
blödning, påvisar övriga typer av demodexkvalster (11,12).
”Det vanligaste symtomet är
klåda och pälsförändringar”
Trikogram
Inspektion av hårstrån under mikroskop kallas trikogram.
Att rycka ut ett antal hårstrån så att hårroten följer med,
medför att hårsäckslevande demodexkvalster kan råka följa
med och därmed påvisas (12). Lämpligt är att lägga de lossade hårstråna med roten åt samma håll i lite mineralolja som
placerats på ett objektglas. Ett täckglas appliceras sedan
ovanpå före granskning under mikroskop.
Tejpprover
Prover från huden kan även tas med hjälp av genomskinlig
tejp. Tejpen monteras sedan på ett objektglas för inspektion
i mikroskop. Dessa prover lämpar sig väl för att fånga upp
makroskopiskt misstänkta lusägg, löss, loppor och skördekvalster. Även Cheyletiella kan identifieras på detta sätt.
Om huden först kläms ihop och uppressat material sedan
fångas upp på tejp, kan testmetoden även användas för påvisande av demodexkvalster (13).
Topsprover
Öronsekret kan spridas ut på objektglas för påvisande av
Otodectes cynotis. Dessa parasiter kan också vara påvisbara vid
otoskopering (1).
Serologitest
Serologiskt kan antikroppar mot Sarcoptes påvisas med
ELISA-test (14,15).
Histopatologi
Biopsering för histopatologi kan vara till hjälp för att påvisa
demodexkvalster. Mer ovanliga parasitangrepp i huden (Dirofilaria, Pelodera) som kan vara svåra att påvisa i skrap, ger
upphov till histopatologiskt karakteristiska förändringar i
form av pyogranulom med varierande grad av eosinofil infiltration respektive pyogranulomatös inflammation i och runt
intakta och brustna hårsäckar. I båda fallen kan som regel
delar av själva parasiten påvisas i lesionerna.
Dammsugare
Hud och päls kan dammsugas med ett filter som samlar upp
material från huden. Uppsamlat material undersöks sedan i
mikroskop. Detta har visat sig vara en känslig metod för påvisande av Cheyletiella (16,17).
Träckprov
För alla ektoparasitoser som medför klåda gäller att hund
eller katt som slickar sig på affekterat område kan råka slicka
i sig parasiten. Denna kan då bli påvisbar med hjälp av undersökning av träckprover (18).
Behandling
Behandling mot ektoparasiter ska ske vid konstaterad förekomst men kan ibland vara relevant vid kraftig klinisk misstanke. Ett antal olika preparat för behandling av ektoparasiter
finns registrerade som godkända läkemedel. Aktiva substanser i dessa preparat är deltametrin, fipronil, fipronil tillsammans med metopren, fipronil tillsammans med metopren
och amitraz, fipronil tillsammans med metopren och eprinomektin och prazikvantel, flumetrin tillsammans med imidakloprid, fluralaner, foxim, ivermektin, lufenuron, moxidektin
tillsammans med imidakloprid, permetrin, pyriprol, och selamektin. Val av preparat avgörs i praktiken av vilken parasit
som diagnostiserats, vilket djurslag och vilken individ som
ska behandlas och hur djurägaren föredrar att administrera
behandlingen (se Tabell I) (19–31).
Beroende på vilken parasit som ska behandlas är ibland
även miljösanering nödvändigt.
Profylax
Profylaktiska åtgärder mot fästingangrepp och mot loppor
är relevant vid vistelse i endemiska områden. Vid resa till
leishmaniosendemiskt område bör medel med repellerande
effekt mot sandflugan rekommenderas.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
46
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Tabell I. Förteckning över antiparasitära substanser tillgängliga i Sverige och som är registrerade för, eller i
litteraturen använts för behandling av ektoparasitinfektioner hos hund och katt.
Substans/er
Beredningsform/er
Indikation/er
Djurslag
Kontraindikation/er
Spot-on
Acaricid
Fästingar
Mjällkvalster
Insekticid
Löss
Loppor
Hund
Ej till katt
Seresto vet för hund
Halsband
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Pälsätande lus
Hund
Ej till djur < 7 veckor
Seresto vet för katt
Halsband
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Katt
Ej till djur < 10 veckor
Halsband
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Mygg (Culex)
Fjärilsmygg (Phlebotomus)
Hund
Ej till katt
Ej till djur < 7 veckor
Ej till djur med hudskador
Ska ej kombineras med
organiska fosforföreningar
Kutan lösning
Acaricid
Fästingar
Sarcoptesskabb
Mjällkvalster
Insekticid
Löss (blodsugande
och pälsätande)
Hund
Ej till katt
Ej till djur < 3 månader
Ej till digivande tikar och till tikar
i sista dräktighetsveckan
Ska ej kombineras med andra
kolinesterashämmare, med
fentiazinderivat eller muskelrelaxerande medel
Effipro
Spot-on, spray
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Hund, katt
Ej till katt < 2 månader/< 1 kg
Ej spot-on till katt
Ej till hund < 2 månader/< 2 kg
Ej till kanin
Exproline vet
Spot-on
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Pälsätande lus
Hund, katt
Ej till katt < 2 månader/< 1 kg
Ej till hund < 2 månader/< 2 kg
Ej till kanin
Frontline vet
Spot-on, spray
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Löss (blodsugande
och pälsätande)
Hund, katt
Ej till kanin
Pyretriner, pyretroider
Permetrin
Exspot vet
Flumetrin + imidakloprid
Deltametrin
Scalibor vet
Organiska fosforföreningar
Foxim
Sebacil
Fenylpyrazoler
Fipronil
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
47
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Substans/er
Beredningsform/er
Indikation/er
Djurslag
Kontraindikation/er
Fipronil + metopren
Frontline comp
Spot-on
Adulticid, larvicid, ovicid
effekt
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Pälsätande lus
Katt, iller
Ej till katt < 8 veckor/1 kg
Ej till iller < 6 månader
Ej till kanin
Adulticid, larvicid, ovicid effekt
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Endoparasitocid
Nematoder
Cestoder
Katt
Ej till kanin
Fipronil + metopren + eprinomektin + prazikvantel
Broadline
Spot-on
Fipronil + metopren + amitraz
Certifect
Se nedan under Formamidiner
Isoxazoliner
Fluralaner
Bravecto
Tuggtablett
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Hund
Spot-on
Adulticid, larvicid, ovicid effekt
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Löss
Hund
Tablett, oral suspension
Larvicid, ovicid för
loppa
Hund, katt
Acaricid
Öronskabb
Katt
Formamidiner
Amitraz + fipronil + metopren
Certifect
Ej till katt
Ej till kanin
Kan orsaka pemphigus
foliaceus
Kitinhämmare
Lufenuron
Program vet
Makrocykliska laktoner: Avermektiner
Ivermektin
Otimectin vet
Örongel
Ej vid perforerad trumhinna
Ej om trumhinnan inte kan ses
Ej vid blockerad yttre hörselgång
Bimectin
Ivomec
Noromectin
Vectia
Virbamec
48
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
Ej registrerat till hund eller katt
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Substans/er
Beredningsform/er
Indikation/er
Djurslag
Kontraindikation/er
Ivermektin + prazikvantel
Equimax
Ej registrerat till hund eller katt
Ivomec comp
Doramektin
Dectomax
Ej registrerat till hund eller katt
Eprinomektin + fipronil + metopren + prazikvantel
Broadline
Se ovan under Fenylpyrazoler
Eprinomektin
Eprinex
Ej registrerat till hund eller katt
Selamektin
Stronghold
Spot-on
Acaricid
Sarcoptesskabb
Öronskabb
Mjällkvalster
Insekticid
Loppor
Löss
Endoparasiticid
Hund, katt
Ej till djur < 6 veckor
Acaricid
Sarcoptesskabb
Demodex
Noskvalster
Endoparasiticid
Hund
Ej till djur < 2 veckor
Tillhandahålls för närvarande ej
Tablett
Endoparaciticid
Hund, katt
Ej till hund < 2 veckor/< 0,5 kg
Ej till katt < 6 veckor/< 0,5 kg
Spot-on
Acaricid
Sarcoptesskabb
Demodex
Öronskabb
Insekticid
Loppor
Löss
Endoparaciticid
Hund, katt,
iller
Ej till hund < 7 veckor
Ej till katt < 9 veckor
Försiktighet till hund och katt
< 1 kg
Försiktighet till hundar med risk
för genetisk MDR-mutation
Försiktighet till iller < 0,8 kg
Spot-on
Acaricid
Fästingar
Insekticid
Loppor
Hund
Ej till hund < 2 månader/< 2 kg
Ej till katt
Ej till kanin
Makrocykliska laktoner: Milbemyciner
Milbemycinoxim
Interceptor vet
Tablett
Milbemycinoxim + prazikvantel
Milbemax
Moxidektin+imidakloprid
Advocate
Pyriprol
Prac-tic
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
49
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Referenser
1.
Lindberg E. Prevalens av Otodectes cynotis (öronskabb) hos svenska
tamkatter. Examensarbete 2013:10 http://epsilon.slu.se ISSN 16528697.
Bornstein S. Sarcoptes scabiei infections of the domestic dog, red fox
and pig: clinical and serodiagnostic studies. Doctoral Thesis. Uppsala,
Sweden: Swedish University of Agricultural Sciences and the National
Veterinary Institute, 1995.
Phillips PH, O’Callaghan MG, Moore E et al. Pedal Sarcoptes scabiei
infestation in ferrets (Mustela putorius furo). Aust Vet J
1987;64(9):289–90.
Bornstein S, Pettersson Å, Näslund K. Serological diagnosis of sarcoptic mange in cats. Selected Abstracts from ESVD and ECVD 18th
Annual Congress in Veterinary Dermatology 2003;14:240–3.
Aydıngöz IE, Mansur AT. Canine scabies in humans: a case report and
review of the literature. Dermatology 2011;223(2):104–6.
Bandi KM, Saikumar C. Sarcoptic mange: a zoonotic ectoparasitic skin
disease. J Clin Diagn Res 2013;7(1):156–7.
Currier RW, Walton SF, Currie BJ. Scabies in animals and humans:
history, evolutionary perspectives, and modern clinical management.
Ann N Y Acad Sci 2011;1230:E50–60.
Cohen SR. Cheyletiella dermatitis. A mite infestation of rabbit, cat,
dog, and man. Arch Dermatol 1980;116(4):435–7.
Wagner R, Stallmeister N. Cheyletiella dermatitis in humans, dogs and
cats. Br J Dermatol 2000;143(5):1110–2.
Miller WH, Griffin CE, Campbell KL. Small ani­mal dermatology 7th
ed. Philadelphia: W.B. Saunders Company, 2013:284–342.
Ihrke, PJ. Skin scraping for ectoparasites in small ani­mal practice.
Compend Contin Educ Anim Health Tech 1981;2:5–11.
Fondati A, De Lucia M, Furiani N et al. Prevalence of Demodex canispositive healthy dogs at trichoscopic examination. Vet Dermatol
2010;21(2):146–51.
Pereira AV, Pereira SA, Gremião ID et al. Comparison of acetate tape
impression with squeezing versus skin scraping for the diagnosis of
canine demodicosis. Aust Vet J 2012;90(11):448–50. doi:
10.1111/j.1751-0813.2012.00994.x. Epub 2012 Sep 19.
Bornstein S, Thebo P, Zakrisson G. Evaluation of an enzyme-linked
immunosorbent assay (ELISA) for the serological diagnosis of canine
sarcoptic mange. Veterinary Dermatology 1996;7:21–8.
Lower KS, Medleau LM, Hnilica K et al. Evaluation of an enzymelinked immunosorbent assay (ELISA) for the serological diagnosis of
sarcoptic mange in dogs. Vet Dermatol 2001;12(6):315–20.
Klayman E, Schillhorn van Ueen TW. Vacuum clea­ner method for diagnosis of ectoparasitism. Mod Vet Pract 1981;62:767–71.
Saevik BK, Bredal W, Ulstein TL. Cheyletiella infestation in the dog:
observations on diagnostic methods and clinical signs. J Small Anim
Pract 2004;45(10):495–500.
McGarry JW. Identification of Cheyletiella eggs in dog faeces. Vet Rec
1993;132(14):359–60.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19. Chadwick AJ. Use of a 0.25 per cent fipronil pump spray formulation
to treat canine cheyletiellosis. J Small Anim Pract 1997;38(6):261–2.
20. Gunnarsson L, Christensson D, Palmér E. Clinical efficacy of selamectin in the treatment of naturally acquired infection of sucking lice
(Linognathus setosus) in dogs. J Am Anim Hosp Assoc
2005;41(6):388–94.
21. Hanssen I, Mencke N, Asskildt H et al. Field study on the insecticidal
efficacy of Advantage against natural infestations of dogs with lice.
Parasitol Res 1999;85(4):347–8.
22. Endris RG, Reuter VE, Nelson J et al. Efficacy of a topical spot-on
containing 65% permethrin against the dog louse, Trichodectes canis
(Mallophaga:Trichodectidae). Vet Ther 2001;2(2):135–9.
23. Pollmeier M, Pengo G, Jeannin P et al. Evaluation of the efficacy of fipronil formulations in the treatment and control of biting lice, Trichodectes canis (De Geer, 1778) on dogs. Vet Parasitol 2002;107(1–
2):127–36.
24. Kužner J, Turk S, Grace S et al. Confirmation of the efficacy of a novel
fipronil spot-on for the treatment and control of fleas, ticks and chewing lice on dogs. Vet Parasitol 2013;193(1–3):245–51.
25. Shanks DJ, Gautier P, McTier TL et al. Efficacy of selamectin against
biting lice on dogs and cats. Vet Rec 2003;152(8):234–7.
26. Fourie LJ, Heine J, Horak IG. The efficacy of an imidacloprid/moxidectin combination against naturally acquired Sarcoptes scabiei infestations on dogs. Aust Vet J 2006;84(1–2):17–21.
27. Feather L, Gough K, Flynn RJ et al. A retrospective investigation into
risk factors of sarcoptic mange in dogs. Parasitol Res 2010;107(2):279–
83.
28. Krieger K, Heine J, Dumont P et al. Efficacy and safety of imidacloprid
10% plus moxidectin 2.5% spot-on in the treatment of sarcoptic mange
and otoacariosis in dogs: results af a European field study. Parasitol Res
2005;97 Suppl 1:S81–8.
29. Shanks DJ, McTier TL, Behan S et al. The efficacy of selamectin in the
treatment of naturally acquired infestations of Sarcoptes scabiei on
dogs. Vet Parasitol 2000;91(3–4):269–81.
30. Six RH, Clemence RG, Thomas CA et al. Efficacy and safety of selamectin against Sarcoptes scabiei on dogs and Otodectes cynotis on
dogs and cats presented as veterinary patients. Vet Parasitol
2000;91(3–4):291–309.
31. Mueller RS. An update on the therapy of canine demodicosis. Compend Contin Educ Vet 2012;34(4):E1–4. Review.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
50
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Detektion och selektion för anthelmintikaresistens
Johan Höglund
febantel, fenbendazol, med flera), 2) emodepsid (monenpantel), och 3) tetrahydropyrimidiner (pyrantel).
Bland dessa finns det vissa substanser som förutom att de
är aktiva mot rundmaskar, vid förhöjd dos även har effekt
mot vissa bandmaskar (pyrantel), samt mot enstaka bandmaskar och flundror (albendazol). De avmaskningsmedel
som används specifikt mot flundror kallas med ett gemensamt namn för flukicider. Till denna grupp hör triklabendazol och klosantel. På motsvarande vis används prazikvantel
vid specifik behandling mot bandmaskinfektion. Prazikvantel är ett kinolinderivat och som tillsammans med andra
ämnen ingår som en beståndsdel i flera kombinationspreparat. De flesta kombinationspreparat uppvisar alltså effekt
både mot rund- och bandmaskar. Ytterligare en huvudgrupp
kallas makrocykliska laktoner (ML; ivermektin, doramektin, eprinomektin och moxidektin) och påverkar i första
hand olika rundmaskar. Gemensamt för ML-preparaten är
att de även uppvisar effekt mot yttre levande parasiter (artropoder), det vill säga olika leddjur som loppor, löss, kvalster
och fästingar. Dessa anthelmintika är alltså effektiva både
mot inre (endo) och yttre (ekto) parasiter och benämns
därför endektocider.
Sammanfattning
Anthelmintikaresistens är ett växande globalt problem,
med inälvsmaskar som tolererar dödliga anthelmintikadoser. Resistensen är kopplad till genetiska förändringar i maskarnas genom, vilket ger de resistenta
mask­a rna en överlevnadsfördel vid avmaskning. De resistenta maskarna ökar exponentiellt och kommer följaktligen att sprida sina gener till nästa generation i
högre utsträckning än mottagliga maskar i samma population. Fenomenet finns framför allt beskrivet mot
substanser inom grupperna bensimidazoler och makrocykliska laktoner hos vissa strongylida rundmaskar som
infekterar livsmedelsproducerande betesdjur och hästar. Internationellt sett är resistens även dokumenterad
mot triklabendazol som är en så kallad flukicid som
används mot stora leverflundran.
Anthelmintikaresistens var tidigare främst känt från
södra halvklotet och i synnerhet bland mag-tarmnematoder hos får. Under senare år har fenomenet blivit
uppmärksammat allt mer i Europa och även bland
rundmaskar hos nötkreatur. Ännu saknas vetenskapliga
rapporter som visar att problemet förekommer bland
sällskapsdjur, vilket indikerar att resistensproblematiken är kopplad till driftsform. Det saknas dock standardiserade och validerade metoder för detektion av anthelmintikaresistens hos spolmaskar och andra parasiter
hos sällskapsdjur. Detta är olyckligt eftersom det är
viktigt att resistensen upptäcks i tid. När den väl är utbredd är det i regel för sent att vidta åtgärder. För att
motverka selektion är det viktigt att vara varsam med de
olika avmaskningsmedlen och eftersträva en så korrekt
användning som möjligt. Det är också viktigt att inte
underdosera och man bör även vara restriktiv med antalet avmaskningar, eftersom varje avmaskningstillfälle
selekterar för resistens. Andra tumregler är att endast
använda preparat ur samma substansgrupp vid maximalt fyra tillfällen per år och att årligen växla mellan
olika substansgrupper. Ytterligare en viktig förklaring
till plötslig uppkomst av resistens kan vara att problemet
har importerats vid inköp av djur som varit infekterade
med resistenta maskar.
Avmaskningsmedel
Bakgrund
Det finns flera former av inälvsmaskar (helminter) som lever
i olika organ hos sina värddjur (1). Dessa indelas i sin tur i
rundmaskar (nematoder), flundror eller plattmaskar (trematoder), och bandmaskar (cestoder). Gemensamt är att de kan
kontrolleras med bredspektrumverkande avmaskningsmedel (anthelmintika) som finns representerade inom olika
substansgrupper med olika verkningsmekanismer (2). Avmaskningsmedel verksamma mot rundmaskar finns bland:
1) bensimidazoler och relaterade substanser (albendazol,
Avmaskningsmedel tas upp och binder till specifika målmolekyler på cellulär nivå och påverkar därigenom centrala
funktioner hos parasiterna (3). Avmaskningsmedlets effekt
(farmakodynamik) påverkas även av dess farmakokinetiska
egenskaper, det vill säga hur det tas upp och fördelas över
tid. Bensimidazoler inaktiverar proteiner som bygger upp
mikrotubili i tarmcellerna, men hämmar även enzym som
påverkar glukosupptaget vilket nedsätter energiomsättningen (4). Även prazikvantel hämmar glukosupptaget, men
endast hos bandmaskar. Tetrahydropyrimidiner stimulerar
kolinerga nervbanor. Makrocykliska laktoner stör GABAfunktionen i motoriska nervbanor. De binder också till
glut­
a matreceptorer och påverkar därmed permeabiliteten
för kloridjoner. Även emodepsid är ett nervgift verksamt
mot rundmaskar. Det har dock till skillnad från de makrocykliska laktomerna en unik verkningsmekanism. Emodepsid finns på den svenska marknaden i två kombinationspreparat, bland annat i ett medel som även innehåller
prazikvantel (2). Detta läkemedel kan användas vid samtidig
behandling av rundmask och bandmask hos katt. Motsvarande läkemedel avsett för hundar innehåller en kombination
med toltrazuril och har följaktligen effekt även mot koccidier.
Gemensamt för moderna avmaskningsmedel är att de
uppvisat dokumenterad effekt och har en väl tilltagen säkerhetsmarginal. Oavsett substansval varierar den dos som
krävs för att döda målorganismen (parasiten) mellan olika
arter. Det finns alltid en parasitart (dose limiting species) som
kräver den högsta dosen. Det är bland dessa arter risken är
störst att resistens ska utvecklas (5).
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
51
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Definition
Anthelmintikaresistens är definitionsmässigt genetiskt betingad. Betecknande är en nedsatt känslighet hos maskarna
jämfört med normalpopulationen som är mottaglig mot ett
visst antiparasitärt medel (6). Resistens nedärvs och leder till
en överlevnadsfördel som gör att resistenta maskar sprids i
parasitpopulationen över tid. Normalt sett är ökningen exponentiell och i experimentella selektionsförsök har man sett
att resistens kan förvärvas inom mindre än tio generationsväxlingar. Återgång till den mottagliga ”normaltypen” sker
endast i liten utsträckning, även vid långvarigt uppehåll av
exponering för det aktuella avmaskningsmedlet. Uppstår
resistens mot en substans utvecklas även resistens mot andra
preparat med samma verkningsmekanism (sidoresistens).
Exempelvis om en mask utvecklar resistens mot ivermektin
är den i allmänhet också resistent mot doramektin. På motsvarande vis om parasiten är resistent mot febantel är den det
även mot albendazol och fenbendazol. I fall där ett visst läkemedel saknar effekt av andra orsaker talar man istället om
tolerans, vilket inte ska förväxlas med resistens.
”Återgång till den mottagliga
normaltypen sker endast i
liten utsträckning”
Förekomst
I Sverige har resistensläget kartlagts systematiskt framför allt
bland parasiter inom fårnäringen och hästuppfödningen (2).
Det är mer än tjugo år sedan som resistens mot bensimidazolderivat påvisades hos de små blodmaskarna hos svenska
hästar. Detta ledde till en kraftigt minskad användning av
dessa preparat. Uppföljande studier visar dessvärre att läget
har förvärrats ytterligare och numera uppvisar de små blodmaskarna även resistens mot pyrantel i vissa fall (7). Nyligen
genomfördes en systematisk undersökning som även visade
på en bristande behandlingseffekt mot tunntarmsmask vid
behandling av nötkreatur med pour-on preparat innehållande avermektiner (ivermektin och doramektin) (8). Under
2011 noterades även bristande effekt vid behandling av stora
leverflundran hos får med albendazol (9). För några år sedan
noterades även utebliven behandlingseffekt av ivermektin
mot hästens spolmask (10). Om detta är frågan om genetisk
resistens är oklart. Vad beträffar resistensläget bland parasiter
hos sällskapsdjur (hund och katt) saknas det i brist på lämplig
undersökningsmetodik välgrundade faktaunderlag.
Selektion för resistens
Man har under experimentella förhållanden visat att det är
möjligt att selektera för resistens genom att avmaska med
gradvis ökande koncentrationer avmaskningsmedel (6).
Detta understryker att risken för återinfektion med selekterade parasiter efter avmaskning är en viktig grundförutsättning. Sannolikheten för resistensutveckling hänger även
samman med hur stor andel av maskpopulationen som exponeras för avmaskningsmedlet vid behandlingstillfället. Natur-
52
•
ligtvis påverkas endast de stadier av parasiten som finns i
värddjuret när man avmaskar. Är betingelserna för parasitens
frilevande stadier gynnsamma motverkar detta selektionsprocessen. Man har under senare år allt mer börjat tala om
vikten av att det finns oselekterade parasiter i refugia, exempelvis ägg och larver som finns i utomhusmiljön, men även
vilande (hypobiotiska) stadier som ej nås av avmaskningsmedlet i värddjuret, hör till denna grupp. Olika maskarters
förmåga att gå i vila och överleva utanför värddjuret varierar
stort. Risken för resistensutveckling är teoretiskt sett störst
hos arter med en hög reproduktionsförmåga och när överlevnadsförmågan utanför värddjuret är låg (5). Detta förklarar
sannolikt varför fenomenet främst finns beskrivet hos den
stora löpmagsmasken (Haemonchus contortus) och bland
andra rundmaskar som angriper betesdjur.
Verkningsmekanismer
Bland faktorer som påskyndar resistensutveckling kan
nämn­as underdosering, men även behandlingsintensitet och
behandlingsintervall spelar in (Faktaruta 1). Ensidiga och
frekventa avmaskningar med preparat ur en och samma
substansgrupp är därmed två riskfaktorer (5, 6). Som tidigare nämnts hänger sannolikheten för att resistens ska utvecklas även samman med hur stor andel av den totala parasitpopulationen som avmaskas. Därmed påverkas sannolikheten
för resistensutveckling även indirekt av parasitens livscykel
och rådande klimatförhållanden. Även uppfödningsförhållandena är viktiga och risk för resistensutveckling föreligger
främst i djurtäta populationer som delar samma parasiter
som hos betesdjur. Erfarenheten har också visat att resistenta
parasiter hos dessa kan transporteras över långa sträckor och
spridas aktivt genom djurförflyttningar.
Faktaruta 1. Faktorer som kan påverka
resistensutveckling.
•
Hög risk för återinfektion med selekterade
parasiter efter avmaskning
•
Avmaskningsrutiner
– Underdosering
– Behandlingsintervall
– Ensidig anthelmintikaanvändning
– Tidpunkt för behandling
•
Parasitens livscykel
– Klimatförhållanden
– Uppfödningsförhållanden
•
Import av resistenta maskar
Diagnostik
”Faecal Egg Count Reduction Test” (FECRT) är standardmetod för att utvärdera effekten av olika avmaskningsmedel
hos levande djur (11). Metoden utvecklades ursprungligen
för undersökning av rundmaskar hos får och beräkningen
bygger på äggutskiljningen före, respektive 7–10 dagar efter,
utförd avmaskning. När äggutskiljningen understiger 95 %
(90 % hos häst) och med ett nedre konfidensintervall på
90 %, betecknas parasitisolatet som resistent. Man bör vara
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
uppmärksam på att det finns flera beräkningsmetoder för att
bedöma FECRT. Enligt standardutförandet ska minst
tio djur per substans ingå i undersökningen. Utgångsvärdet för äggutskiljningen hos dessa bör överstiga 200 epg (ägg
per gram träck). I realiteten tummas det ofta på dessa kriterier.
En kritik som kan riktas mot FECRT är att det är en indirekt metod som i själva verket mäter behandlingseffekten
hos olika substanser snarare än förekomst av äkta genetisk
resistens. Eftersom FECRT bygger på en kvantitativ bedömning av antalet ägg är den valda äggräkningsmetoden
av betydelse. Det bör också observeras att FECRT är näst
intill omöjlig att tillämpa vid rutinmässig verifiering av resistensutveckling för maskinfektioner hos sällskapsdjur (12).
Detta beror på att det i de allra flesta situationer är svårt att
identifiera tillräckligt många infekterade djur. Även koprofagi i samband med undersökning av spolmaskinfektion kan
ställa till problem. Man har därför sökt efter alternativ till
FECRT.
Ett alternativ till FECRT är den så kallade ”Egg Reappearance” (ERP) metoden, som framför allt har använts
vid bedömning av resistensläget hos små strongylider hos
häst. ERP bestäms av parasitens prepatensperiod och är den
tid som förflyter mellan avmaskning tills det att äggutskiljningen påbörjas på nytt. Vid angivelse av ERP måste man
vara uppmärksam på att prepatensperioden varierar mellan
olika maskarter. Även detektionsnivån för antalet ägg varierar mellan olika studier. Andra alternativ som har testats
baseras på olika in vitro-tester (bioassays). Både ”Egg Hatch
Test” (EHT) och ”Larval Developmental Test” (LDT) är
exempel på sådana metoder och har använts vid resistensbedömning hos strongylida rundmaskar hos både idisslare och
hästar (13). När det gäller rundmaskar hos sällskapsdjur
finns det dessvärre ännu inga publicerade studier som baseras på dessa metoder (14).
Även metoder för detektion av genetiska förändringar
med olika PCR-tekniker har använts (6). När det gäller
bensimidazolresistens hos fårets stora löpmagsmask (Haemonchus contortus), har man exempelvis sett att den är
kopplad till punktmutationer i betatubulin-genen (15). Tyvärr har det visat sig att samma mutationer inte är inblandade i motsvarande resistensutveckling hos spolmask hos häst
(16). Detta innebär att man kan befara att detta även är fallet
för de spolmaskar som angriper hund och katt. När det gäller andra genetiska markörer som kan användas för bedömning av resistens mot andra substanser saknas också metoder
som kan användas rutinmässigt. Tills vidare är dessvärre de
flesta alternativ till FECRT fortfarande att betrakta som
forskningsverktyg. Eftersom det i dagsläget saknas validerade metoder för resistensövervakning är det av naturliga
skäl omöjligt att företa systematiska undersökningar bland
parasiter hos sällskapsdjuren.
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Taylor, M.A., Coop, R.L., Wall, R.L. Veterinary Parasitology, Tredje
upplagan. Hong Kong. Blackwell Publishing. 2007.
FASS vet. Läkemedel för veterinärmedicinskt bruk, Linfo, Stockholm.
2014.
James, C.E., Hudson, A.L., Davey, M.W. Drug resistance mechanisms
in helminths: is it survival of the fittest? 2009: Trends in Parasitology,
25, 328–335.
Beech, R.N., Skuce, P., Bartley, D.J., Martin, R.J., Prichard, R.K.,
Gilleard, J.S. Anthelmintic resistance: markers for resistance, or
susceptibility? 2011: Parasitology. 138, 160–174.
Kaplan, R.M. Drug resistance in nematodes of veterinary importance:
a status report. Trends in Parasitology. 2004: 20, 477–481.
Wolstenholme, A.J., Fairweather, I., Prichard, R., von Samson-Himmelstjerna, G., Sangster, N.C. Drug resistance in veterinary helminths.
2004: Trends in Parasitology, 20. 469–6.
Höglund J., Ljungström, B., Gustafsson, K. Sviktande avmaskningseffekt av pyrantelpamoat hos häst. Svensk Veterinärtidning. 2011: 6,
19–21.
Areskog, M., Ljungström, B.L., Höglund, J. Limited efficacy of pouron anthelmintic treatment of cattle under Swedish field conditions.
International Journal for Parasitology: Drugs and Drug Resistance.
2013: 3, 129–134.
Novobilský, A., Averpil, H., Höglund, J. The field evaluation of albendazole and triclabendazole efficacy against Fasciola hepatica by coproantigen ELISA in naturally infected sheep. Veterinary Parasitology.
2012: 190, 272– 276.
Lindgren, K., Ljungvall, Ö., Nilsson, O., Ljungström, B-L., Lindahl,
C., Höglund, J. Parascaris equorum in foals and in their environment
on a Swedish stud farm, with notes on treatment failure of ivermectin.
2008: Veterinary Parasitology, 151, 337–343.
Coles, G.C., Jackson, F., Pomroy, W.E. Prichard, R.K., von SamsonHimmelstjerna, G., Silvestre, A., Taylor, M.A., Vercruysse, J. The detection of anthelmintic resistance in nematodes of veterinary importance. 2006: Veterinary Parasitology, 136, 167–185.
Thompson R.C.A., Roberts, M.G. Does pet helminth prophylaxis
increase the rate of selection for drug resistance? 2001: Trends in Parasitology, 12, 576–578.
Taylor, M.A., Hunt, K.R., Goodyear, K.L. Anthelmintic resistance
detection methods. 2002: Veterinary Parasitology 103 183–194
ESCCAP. Work control in dogs and cats. European scientific councel
for companion animals guideline 01 second edition. Malvern Worchestreshire. 2010: 24 pp.
Höglund, J., Gustafsson, K., Ljungström, B. L., Engström, A., Donnan, A, Skuce, P. Anthelmintic resistance in Swedish sheep flocks
based on a comparison of the results from the faecal egg count reduction test and resistant allele frequencies of the beta-tubulin gene.
2009: Veterinary Parasitology, 161, 60–68.
Tydén, E., Engström, A., Morrison, D.A., Höglund, J. (2013). Sequencing of the tubulin genes in the ascarid nematodes Parascaris
equorum and Ascaridia galli. Molecular and Biochemical Parsitology,
190, 38–43.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
53
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Parasiter som normalt inte förekommer i Sverige
Giulio Grandi
Sammanfattning
Risken för introduktion av nya parasitarter till Sverige
är relaterad till import av djur samt resor med hundar
och katter till andra länder. De vanligaste importerade
parasiterna är de vektorburna infektionerna varav Babesia, Leishmania, Dirofilaria spp. är de viktigaste. Andra
parasiter som kan föras in i landet är Aelurostrongylus
(kattlungmask), Hepatozoon, Taenia, Dipylidium och
Linguatula serrata. Exotiska artropoder kan importeras med sina värdar speciellt från länder med varmare
klimat.
Inledning
Djur som förts in i Sverige eller återkommer efter utlandsvistelse kan bära med sig parasitsmitta. Detta kan förorsaka
sjukdom hos djur eller människor och kan leda till spridning
av nya och icke önskade agens. Det är väsentligt att djurägare
informeras om dessa risker. I samråd med veterinär i Sverige
bör alltid fästing- och hjärtmaskprofylax övervägas för hund,
liksom eventuell repellent mot sandmyggor som kan överföra
leishmanios. För att förhindra att man för in nya parasitarter
till Sverige och för att befria hunden eller katten från eventuella smittor, bör man avmaska mot bandmask och rundmask
samt behandla mot ohyra, gärna redan på avreseorten, eller
efter en kortare utlandsvistelse direkt efter hemkomst.
Information om gällande krav och regler kan erhållas från
Jordbruksverket (www.jordbruksverket.se).
Risken för import av oönskade parasiter beror på flera
faktorer, såsom var djuret har vistats, uppehållstid, kontakt
med djur på platsen samt eventuella förebyggande och terapeutiska åtgärder i det berörda landet. För att minska riskerna
är det viktigt att veterinärer kan ge information och råd. När
det gäller importerade sjukdomar kan det vara aktuellt att
behandla med läkemedel som normalt inte är godkända eller
tillgängliga i Sverige.
Babesia spp.
Babesios hos hund orsakas av en blodparasit, Babesia spp.
Babesia gibsoni har påvisats hos utlandssmittade hundar.
Den vanligaste arten i Europa är dock Babesia canis. Det
finns tre olika subtyper av B. canis, nämligen B.canis canis,
B.canis vogeli och B.canis rossi, som har särskilda vektorer
och varierande patogenicitet. Babesia förekommer bland
annat i Sydeuropa och sprids med fästingar av arterna Dermacentor reticulatus, Rhipicephalus sanguineus (brun hundfästing), Haemaphysalis laechi och Haemaphysalis bispinosa
som normalt sett inte finns i Sverige (11). Man bör vara införstådd med att smittade hundar kan vara kliniskt friska vid
införsel och insjukna först efter en tid. Hunden får två till tre
veckor efter infektion feber, anemi, kraftig mjältförstoring
och levercellsdegeneration. Kronisk infektion med anemi
54
•
som huvudsakligt symtom förekommer.
Diagnosen kan fastställas med undersökning av blodutstryk, serologi eller PCR. Verksamt terapeutikum är imidocarb 0,25–0,5 mL/10 kg kroppsvikt.
Smitta kan förebyggas genom effektiv fästingprofylax
(11).
Leishmania
Leishmania infantum är en encellig parasit som lever i de vita
blodkropparna samt i lever, mjälte, lymfkörtlar och benmärg.
Leishmania infantum är allmänt utbredd i länderna omkring Medelhavet och i Portugal där hunden är huvudvärd
och utgör reservoar för smitta till människa (11). Leishmanios påvisas regelbundet i Sverige hos importerade hundar.
Enligt Jordbruksverkets statistik rapporterades 32 fall 2010,
24 fall 2011 och 23 fall 2012. Den huvudsakliga smittvägen
är via sandmyggor (Phlebotomus spp.) som inte finns i Skandinavien.
Hos en smittad hund uppträder sjukdomen vanligen som
visceral leishmanios. Hos hund ses vanligen hudförändringar, ofta på huvudet som vita fjäll, sedan små sår med början
längs ögonlockens och läpparnas kant, och senare lymfkörtelförstoring, feber, kronisk avmagring och rörelsestörningar.
Infektionen kan vara lokaliserad i något av de parenkymatösa
organen och symtomen blir då beroende av vilket organ som
skadats. En infekterad hund kan vara kliniskt symtomfri
under kortare eller längre tid. Spontan avläkning anses
kunna ske hos hundar med mycket gott cellulärt immunförsvar, ibland utan att symtom har uppträtt (11).
Hos människa tycks också subkliniskt förlopp förekomma.
Sjukomen är då, till skillnad från hos hund, vanligen behandlingsbar.
Diagnos sker genom att påvisa parasiter i blodutstryk från
hudskrap, genom lymfkörtelpunktat, benmärgsbiopsi, histologisk undersökning med immunhistokemisk teknik eller
antikroppar i blodprov. PCR-teknik finns tillgänglig vid flera
laboratorier och är den känsligaste metoden för att påvisa
parasiter (10).
Det vanligast använda läkemedlet mot leishmanios hos
hund är allopurinol som kan användas ensamt eller i kombination med andra substanser, till exempel megluminantimonat (licenspreparat) (9). Miltefosin har införts på senare tid,
och detta läkemedel har fördelen att administreras oralt.
Andra mer effektiva läkemedel som representerar det första
valet i humanmedicin (till exempel amfotericin B), bör inte
användas för att undvika selektion av resistenta parasiter.
Även behandlade hundar kan förbli smittbärare för resten av
livet (10).
Den viktigaste åtgärden för att förhindra infektion med
Leishmania är att använda medel med repellerande effekt
mot mygg samt att hålla hunden inne tidiga morgnar och
sena kvällar då myggorna är som mest aktiva. I profylaktiskt
syfte mot sandmyggorna kan halsband med deltametrin
användas.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Sedan 2013 finns ett vaccin mot Leishmania hos hund på
den svenska marknaden. Samma vaccin har funnits tillgängligt i några år i södra Europa (7). Det kan uppstå ett diagnostiskt problem vid serologisk undersökning av vaccinerad
hund, då inte alla metoder kan särskilja antikroppar bildade
vid infektion från dem som bildas efter vaccination.
Dirofilaria och andra filarier
Dirofilaria immitis
Dirofilaria immitis är en 10–30 cm lång rundmask som
lever i hundens högra förmak och lungartär. Förutom hund
och räv kan ibland katt och andra djur, även människa i
ovanliga fall, smittas.
Den vuxna masken avger mikrofilarier som kan leva i
cirka ett halvt år i blodet. Den vuxna masken kan leva i fyra
till fem år (11).
Hjärtmask är spridd i flera delar av världen. Den är relativt
utbredd i Medelhavsområdet och Portugal. Om några av de
aktuella vektormyggorna också finns i Skandinavien är
okänt, men det blir sällan tillräckligt varmt för att utvecklingen av de infektiösa larvstadierna ska äga rum. Under de
sista tjugo åren har emellertid parasiten etablerat sig till exempel i delar av Kanada, vars klimat inte är helt olikt vårt. I
de områden där smitta förekommer ges hundarna profylaktisk terapi under myggsäsongen (6,13).
Närvaro av hjärtmask i lungartär och höger hjärthalva
förorsakar andnings- och cirkulationsstörningar som lungödem och förstoring av höger hjärthalva. Hos katt utvecklas
ett kliniskt syndrom (heartworm-associated respiratory disease, HARD), med svåra pulmonella symtom orsakade av
larvala stadier (1,2).
Diagnos ställs genom att påvisa antingen cirkulerande
antigen i blod eller påvisande av mikrofilarier. För antigenundersökning sänds serum. För undersökning avseende
mikrofilarier sänds blod med antikoagulantium in till SVA.
Val av test beror på var i maskens livscykel undersökningen
görs. Mikrofilarier visar förekomst av könsmogna adulta
maskar. Påvisade antigener visar förekomst av adulta maskhonor minst fem till sex månader efter infektion (1).
Diagnos av sjukdom hos katt är komplicerad eftersom
vuxna maskar sällan utvecklas, och därför kan nästan aldrig
antigen eller mikrofilarier påvisas (2).
Dirofilarios kan vara en differentialdiagnos vid hjärtlungsymtom och vid nedsatt allmäntillstånd hos djur som
införts från annat land.
Innan terapi med adulticid påbörjas ska hundens allmäntillstånd undersökas, framför allt hjärta, lunga, njurar, och i
förekommande fall förbättras så långt som möjligt eftersom
terapeutisk behandling kan vara komplicerad och riskfylld.
Det finns ett läkemedel med effekt mot Dirofilaria, melarsomin (som i Sverige är ett licenspreparat), vilket ska ges
strikt intramuskulärt i ländryggens muskulatur. Cirkulerande mikrofilarier bör därefter börja avta inom sex till sju
månader (1).
Profylax med makrocykliska laktoner (milbemycinoxim
eller ivermektin) bör tillämpas vid vistelse i endemiska områden. Hundar som besöker ett smittat område kring Medelhavet bör påbörja en sådan profylax en månad efter ankomst och fortsätta en månad efter hemkomst. I dessa
endemiska områden finns även långtidsverkande makrocy-
kliska laktoner i injektionsform, vilket ibland misstolkas av
hundägare som vaccin (1).
Dirofilaria repens
Dirofilaria repens är en 5–15 cm lång rundmask som lever i
subkutana vävnader på olika djurslag (hund, katt, räv, björn)
och ibland människor. D. repens har nästan samma livscykel,
mellanvärdar och utbredning som D. immitis. Parasiten orsakar förekomst av subkutana noduler och klåda.
Smittade hundar har cirkulerande mikrofilarier som liknar hjärtmaskens mikrofilarier, och därför behövs molekylära metoder för att säkert särskilja de två arterna. Antigentest för hjärtmask kan inte påvisa infektion med D. repens
(11).
Några av de profylaktiska preparat som är registrerade mot
D. immitis är aktiva (men inte registrerade) också mot D. repens-larver (12). Ingen medicin har god effekt mot vuxna
maskar och därför avlägsnas parasitära noduler kirurgiskt.
Acanthocheilonema reconditum
och Cercopithifilaria spp.
Det finns andra, mindre betydelsefulla, filarier som lever i
hundens subkutana vävnader. De är Acanthocheilonema reconditum, som har loppor och löss som mellanvärdar, och
tre olika Cercopithifilaria-arter (C. grassi, C. bainae och
Cercopithifilaria sp. II) som har brun hundfästing, Rhipicephalus sanguineus, som mellanvärd. Alla dessa arter är
spridda i flera delar av världen och de är relativt utbredda i
Medelhavsområdet. Patogeniciteten anses vara låg.
Mikrofilarier från A. reconditum cirkulerar i blodet,
medan de från Cercopithifilaria spp. sätter sig i dermis.
Genom molekylär undersökning kan man säkert särskilja
mikrofilarier av D. immitis, D. repens och A. reconditum
(4,8).
Ingen profylax eller behandling finns mot dessa maskar.
Aelurostrongylus
Aelurostrongylus abstrusus är en lungmask hos katt i Europa,
bland annat i Danmark. På vissa lokaler kan flertalet frilevande katter vara infekterade. Vuxna maskar finns i bronker
och alveoler. Mellanvärdar är snäckor, transportvärdar är
möss, grodor och fåglar med flera. Kliniskt ses olika grader
av symtom från andningsvägarna beroende av mängden
mask. I lungorna bildas grå, stoppnålshuvudstora härdar.
Behandling med fenbendazol i gängse dosering har visats
vara verksam (3).
Hepatozoon
Hepatozoon canis är en koccidie vars huvudvärd är fästingar,
den bruna hundfästingen, Rhipicephalus sanguineus. Parasiten påvisas sällan i Sverige men då hos importerade hundar.
Mellanvärd är hund (men katt kan också drabbas). Parasiten
finns i Europa i Medelhavsområdet.
Hundar smittas då de äter en infekterad fästing. Den vidare utvecklingen, första schizogonin, sker i mjälte, lunga,
lever och hjärta med flera organ. Andra schizogonin sker i
leukocyterna.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
• 55
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
De kliniska symtomen varierar beroende på i vilka organ
första schizogonin sker. Ofta dör hundarna redan under
första schizogonin, varför diagnosen är svår. Schizonter kan
dock påvisas i utstryk från angripet organ. I sjukdomens avläkningsstadium kan gamonterna påvisas i leukocyterna på
vanligt blodutstryk (11).
Imidokarb (5–6 mg/kg kroppsvikt) kan ges varannan
vecka mot schizontstadierna tills de försvinner. Tio dagars
behandling med doxycyklin kan ges till infekterade katter.
Taenia
Taenia ovis är en bandmaskart som ofta finns i länder där
fårskötseln har en större omfattning. Dynten utvecklas i
tvärstrimmig muskulatur hos får. Sådant infekterat kött går
inte att sälja till konsument. Diagnosen ställs vanligen vid
besiktningen på slakteriet. Behandling av hund sker med
prazikvantel eller med bensimidazol (11).
Dipylidium
Dipylidium caninum är en bandmaskart som nyligen har
introducerats i Sverige. Den vanligaste mellanvärden är katteller hundloppa. Diagnosen ställs genom påvisande av typiska äggkokonger i träckprov eller proglottider. Upprepad
behandling med prazikvantel kan göras i kombination med
loppsanering (3,11).
undersökas för fästingar. Eftersom fästingar kan bära på diverse infektionsagens rekommenderas alltid fästingprofylax i
samband med utlandsresa (11). Fipronil, flurulaner eller flumetrin (halsband) används preventivt mot fästingangrepp i
samband med införsel av hund och katt. Pyriprol och permetrin kan även användas till hund, men får inte användas till
katt. Vid fynd av fästingar efter utlandsresa är det viktigt att
artbestämning utförs.
Loppor
Hundar och katter som uppehåller sig i andra europeiska
länder kan bli smittade av kattloppan, Ctenocephalides felis.
Den förekommer också i Sydsverige. Fipronil, imidakloprid,
fluralaner eller flumetrin (halsband) används preventivt mot
loppor i samband med införsel av hund och katt. Pyriprol
och permetrin kan även användas till hund, men får ej användas till katt. Precis som fästingar bör loppor artbestämmas
(11).
Referenser
1.
2.
3.
Linguatula serrata (tungmask)
Tungmask är en parasit som när den är vuxen sätter sig i
näshålan på rävar, hundar och katter. Där kan den leva i upp
till 15 månader. Hundar smittas av att äta rått slaktavfall med
larver i. Infektion sprids sedan vidare till en så kallad mellanvärd sker när äggen sprids genom hundens nossekret eller
avföring. Framför allt idisslare blir mellanvärdar, men de
flesta varmblodiga djur kan drabbas. Även människa kan infekteras av ägg, men får sällan besvär. Parasiten är inte livshotande för människor, men den är obehaglig då de vuxna
maskarna kan sätta sig i människans näshåla (3,11).
I Sverige hittades parasiten tungmask för första gången på en
hund vintern 2010. Hunden var importerad från Rumänien.
Diagnos utförs genom att påvisa äggen i träck eller i snor.
Det finns ingen effektiv medicin mot den här parasiten, utan
parasiterna kan behöva avlägsnas manuellt. Infektion kan
förebyggas genom att hundar/katter hindras från att äta rått
slaktavfall.
Fästingar
Rhipicephalus sanguineus, Dermacentor reticulatus och
Haemaphysalis spp. är vanliga arter hos hund utanför Skandinavien och fynd av dessa görs allt oftare i Sverige. I motsats
till Ixodes ricinus, kan R. sanguineus (brun hundfästing)
överleva inomhus och orsaka stor plåga för både djur och
människor (5). Hund och katt bör vid införsel noggrant
56
•
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
American Heartworm Society. Current Canine Guidelines for the
Prevention, Diagnosis, and Management of Heartworm (Dirofilaria
immitis) Infection in Dogs. 2014. American Heartworm Society,
Wilmington, USA. (www.heartwormsociety.org)
American Heartworm Society. Current Feline Guidelines for the Prevention, Diagnosis, and Management of Heartworm (Dirofilaria immitis) Infection in Cats. 2014. American Heartworm Society, Wilmington, USA. (www.heartwormsociety.org)
Bowman D.D. Georgi’s Parasitology for Veterinarians 9th ed. W.B.
Saunders Elsevier, St. Louis, USA. 2009.
Brianti E., Gaglio G., Napoli E. et al. New insights into the ecology
and biology of Acanthocheilonema reconditum (Grassi, 1889) causing
canine subcutaneous filariosis. Parasitology. 2012 139(4):530-536.
Forshell U. Invasion i villa av brun hundfästing. Svensk Veterinärtidn.
2012 (6), 15-17.
Larsson E. Hjärtmask hos hund i Sverige. Svensk Veterinärtidn. 2000.
5-10.
Moreno J., Vouldoukis I., Schreiber P. et al. Primary vaccination with
the LiESP/QA-21 vaccine (CaniLeish) produces a cell-mediated immune response which is still present 1 year later. Vet Immunol Immunopathol. 2014. 158:199-207
Otranto D., Varcasia A., Solinas C. et al. Redescription of Cercopithifilaria bainae Almeida & Vicente, 1984 (Spirurida, Onchocercidae)
from a dog in Sardinia, Italy. Parasit Vectors. 2013. 6:132
Slappendel R.J., Teske E. The effect of intravenous or subcutaneous
administration of meglumine antimoniate (Glucantime R) in dogs
with leishmaniasis. A randomized clinical trial. Veterinary-Quarterly.
1997 19:1:10-3.
Solano-Gallego L., Miró G., Koutinas A. et al. LeishVet guidelines for
the practical management of canine leishmaniosis. Parasites and Vectors 2011. 4:86
Taylor M.A., Coop R.L., Wall R.L. Veterinary Parasitology. 3rd ed.
Blackwell Publishing, Oxford, UK. 2007.
Traversa D., Mazzi A., Di Cesare A. et al. Potential efficacy of monthly
administrations of spot-on moxidectin 2.5%/imidacloprid 10% in the
simultaneous prevention of major canine filarioses. Parasitol Res.
2013. 112(11):3753-3756.
Villeneuve A., Goring J., Marcotte L. et al. Seroprevalence of Borrelia
burgdorferi, Anaplasma phagocytophilum, Ehrlichia canis, and Dirofilaria immitis among dogs in Canada. Can Vet J. 2011. 52(5): 527-30.
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Spolmask hos hund och katt: förekomst, klinik,
terapi och zoonosrisk
Johan Höglund
drabbas av både vertikal (från tiken) och horisontell överföring (från såväl de vuxna djuren som från ungdjuren) och/
eller vid intag av parateniska mellanvärdar. Efter att djuren
har smittats börjar larverna vandra (visceral larvae migrans)
via levern och över till lungorna hos det nya värddjuret (4).
Larverna hostas upp, sväljs och återvänder på så sätt till övre
delen av tunntarmen. Här utvecklas de till könsmogna
äggproducerande maskar varvid livscykeln fullbordas. De
vuxna maskarna fäster inte vid tarmväggen, utan livnär sig
på tarminnehållet hos värden. Tidsperioden från infektionstillfället tills ägg kan påvisas i träcken (prepatensperioden)
är hos hundar som är yngre än tre månader cirka 4–5 veckor
medan infektionsförloppet tar upp till åtta veckor hos katter
(5). När smittan sker laktogent eller genom intag av parateniska hjälpvärdar når maskarna tarmen direkt. Vid oral infektion hos äldre hundar vandrar larverna ut i olika vävnader
(somatisk migration), däribland juvervävnad där de går in i
ett dvalliknande vilostadium (hypobios). De vilande larverna
aktiveras hos den dräktiga tiken cirka tre veckor före och
upp till tre veckor efter förlossningen (4). Det har visat sig
att hundar som exponerats för spolmask vid några enstaka
tillfällen laddas upp med ett stort antal larver och att dessa
sedan överförs via modersmjölken under tikens resterande
livstid. Hos valpar pågår den laktogena överföringen under
38 dagar efter födseln, men anses underordnad den intrauterina. Även larverna hos T. cati överförs med mjölken,
men endast om kattan är akut infekterad under slutet av
graviditeten (6). Hypobiotiska larver verkar alltså inte vara
en källa till laktogen överföring hos katter.
Sammanfattning
Spolmaskinfektion påträffas hos valpar och kattungar,
framför allt i större djurgrupper som kennlar och
katterier. I det här bakgrundsdokumentet avhandlas
aspekter vad gäller parasitens smittvägar och avmaskningsrutiner vid kontroll av spolmaskangrepp hos hund
och katt. Även zoonotiska aspekter med relevans för
svenska förhållanden redovisas. Uppgifterna bygger på
en sammanställning av information i läroböcker och
vetenskapliga artiklar publicerade de senaste 15 åren.
Det finns idag flera avmaskningsmedel som är verksamma mot spolmask varav merparten försäljs receptfritt på svenska apotek. Bland dessa är flera bredspektrumverkande kombinationspreparat. I de fall när
avmaskningarna utförs mot monospecifika spolmaskinfektioner hos valpar och kattungar är detta utbud
överfödigt. Även avmaskning av äldre djur, med undantag av dräktiga tikar, är i de flesta fall onödigt. Avmaskning av äldre med undantag av tikar bör om möjligt föregås av räkning av antalet spolmaskägg i träcken.
Risken för att människor ska drabbas av spolmask i
Sverige bedöms som liten eftersom de allra flesta
hundägare i stadsmiljöer är noggranna med att ta hand
om hundens fekalier. Det är också omdiskuterat om
människor kan smittas av kattens spolmask.
Bakgrund
Spolmaskar inom släktet Toxocara förekommer allmänt hos
hundar och katter. Hundar är infekterade främst med
T. canis medan katter smittas med T. (cati) mystax. Båda
arterna är i huvudsak värddjursspecifika, men de angriper
också andra hund- eller kattdjur i den vilda faunan (1). I
Sverige förekommer exempelvis spolmaskar både hos rävar
och lodjur (egna observationer) och de kan liksom hundar
och katter även smittas av den närbesläktade arten Toxascaris
leonina (1). När T. leonina påvisas hos sällskapsdjur är det
främst hos äldre hundar (2). Det är dock i dagsläget oklart i
vilken mån den vilda faunan fungerar som smittreservoarer
för de spolmaskar som finns hos våra sällskapsdjur.
Olika Toxocara-arter uppvisar en snarlik livscykeln. Hos
hundar finns fyra smittvägar beskrivna (3). De kan antingen
infekteras: a) oralt via intag av maskägg som finns i miljön
innehållande en fullt utvecklad tredjestadielarv (L3), b) via
L3 hos parateniska hjälpvärdar som exempelvis daggmaskar,
insekter, fåglar och/eller olika smågnagare, c) laktogent via
larver som överförs till valpen med kolostrum under dess
första levnadsmånad, och d) intrauterint/prenatalt genom
larver som överförs placentalt till valpen med början under
dräktighetens 42:a dag. Samtliga smittvägar, utom den intrauterina, finns även beskrivna för kattens spolmask.
Valpar och kattungar är därmed mer exponerade för
spolmaskinfektion än de vuxna djuren, eftersom de kan
”Olika Toxocara-arter
uppvisar en snarlik livscykel”
Förekomst
Spolmaskar kan vara talrika framför allt hos yngre individer
och i större populationer som exempelvis hundkennlar och
katterier. Med stigande ålder utvecklar djuren åldersresistens
varvid larverna övergår till somatisk migration. Enligt en
amerikansk studie var prevalensen patent (äggutskiljande)
spolmaskinfektion högst hos valpar i åldersspannet två
veckor till två månader och hos kattungar i intervallet två till
sex månader (4). Äldre djur bär följaktligen bara undantagsvis på vuxna äggutskiljande parasiter och dessa orsakar sällan kliniska symtom. Man har dock sett att immunodepressiva tillstånd framkallade av stress och tumörer kan leda till
att vilande spolmasklarver reaktiveras och återetablerar sig i
tarmen. Förekomsten av vuxna spolmaskar tycks också vanligare hos vuxna hundar av vissa raser, exempelvis greyhound
(men inte hos andra vinthundar).
Generellt saknas uppgifter om förekomsten av spolmask
från systematiskt genomförda svenska studier utförda under
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
• 57
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
senare år. Enligt den senaste publicerade undersökningen är
mindre än fyra procent av vuxna hundar i tätort infekterade
med äggutskiljande maskar (7). När det gäller förekomsten
av spolmask hos katt är uppgifterna än mer bristfälliga. Det
är ändå känt att spolmask är bland de vanligaste inälvsparasiterna hos utekatter och i synnerhet vid god tillgång till infekterade smågnagare. Självfallet exponeras inte strikta innekatter som utfodras med kommersiellt foder.
Klinik
De skadliga effekterna av spolmaskangrepp ökar med maskbördan. Djuren magrar av och blir bukiga (ascites) vid massiv
infektion. Tillväxten avtar och pälsen blir raggig och glanslös
(1). De migrerande larverna kan orsaka eosinofil pneumoni
med hosta och näsflöde (verminös pneumoni). I njurarna
kan det bildas kortikala granulom innehållande larver. Larverna tillväxer i tunntarmen från cirka en millimeters längd
hos de nyfödda djuren och blir upp till flera centimeter långa
som vuxna maskar. Kraftigt infekterade värdar uppvisar
tecken på trötthet, nedsatt aptit, kräkningar och slemmig
avföring. De får försämrad tarmmotorik och kan bli förstoppade. Vid kraftig infektion kan spolmaskar orsaka dödsfall
både hos valpar och kattungar.
Diagnostik
Spolmaskar är som vuxna centimeterstora gulvita maskar
som syns makroskopiskt med blotta ögat i träcken eller efter
att de har kräkts upp. Hundens spolmask blir 10–18 cm
medan kattens är något mindre, 3–10 cm (5). Man kan även
analysera avföringen avseende förekomst av spolmaskägg
med kvalitativa metoder genom flotation i mättad koksalt.
Äggen är brunaktiga, ovala, tjockskaliga och 70–90 μm i
diameter. Under senare år har man tagit fram PCR-baserade
tekniker för att kunna skilja mellan de olika äggtyperna, som
utseendemässigt är snarlika (8).
Oavmaskade valpkullar bör undersökas avseende förekomst av ägg från spolmask under sin fjärde levnadsvecka
eftersom de i första hand smittas intrauterint. Hos katter
måste man vänta upp till åtta veckor. Noterbart är att avsaknad av maskägg i träcken, framför allt hos vuxna individer,
inte behöver betyda frihet från smitta.
Zoonotiska aspekter
Människor, liksom många andra ryggradsdjur, kan smittas
med spolmask, även om maskarna inte utvecklas till vuxna
äggläggande maskar (9). Framför allt T. canis kan om det vill
sig illa nå ögat (okulär larva migrans, OLM). Detta fenomen
har framför allt beskrivits för hundens spolmask (10). Om
detsamma även gäller för kattens spolmask är alltjämt oklart
(10,11). När larverna kläckts ur äggen migrerar de ut i människokroppen (visceral larvae migrans, VLM) och orsakar
inflammation i olika organ (toxocariasis). Har människa fått
i sig spolmasklarver kan vandringen i kroppen orsaka leveroch lungskador vilka vanligen läker utan men. Typiskt för
infektion hos människa är feber, buksmärtor, och luftvägsproblem. Enligt olika studier har cirka 14 % av befolkningen
antikroppar mot Toxocara som ett tecken på att de är exponerade (9). Åren 1994–2000 rapporterades endast sju fall i
Sverige. Parasiten är dock inte anmälningspliktig och det
kan inte uteslutas att toxocariasis är en underdiagnostiserad
sjukdom.
Tabell I. Anthelmintika med indikation mot spolmask hos hund (H) och/eller katt (K) listade i Fass vet 2014.
Aktiv substans/er
Indikation
Varunamn
Djurslag
Flubendazol
Rund- och bandmaskar
Flubenol
H+K
Fenbendazol
Rund- och bandmaskar
Axilur
H+K
Rundmaskar
Banminth
H+K
Febantel, pyrantel, prazikvantel
Rund- och bandmaskar
Drontal comp
H
Febantel, pyrantel, prazikvantel
Rund- och bandmaskar
Drontal comp forte
H
Febantel, pyrantel
Rundmaskar
Welpan
H
Febantel, pyrantel, prazikvantel
Rund- och bandmaskar
Strantel
H
Emodepsid + toltrazuril
Rundmaskar och koccidier
Procox/Profender
H
Emodepsid + prazikvantel
Rund- och bandmaskar
Procox/Profender
K
Rundmaskar och ektoparasiter
Stronghold
H+K
Milbemycinoxim + prazikvantel
Rund- och bandmaskar
Milbemax
H+K
Moxidektin + imidakloprid
Rundmaskar och ektoparasiter
Advocate
H+K
Bensimidazoler
Tetrahydropyrimidiner
Pyrantel
Kombinationer
Depsipeptider i kombination
Avermektiner
Selamektin
Milbemyciner i kombinationer
58
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Terapi och profylax
Avmaskning är motiverat främst hos valpar och kattungar.
Det finns flera avmaskningsmedel med indikation mot
spolmask som säljs receptfritt på svenska apotek (Tabell I).
De aktuella substanserna är fenbendazol, flubendazol och
pyrantel, som även ibland påverkar vanliga bandmaskar (exempelvis Taenia spp.). Dessutom finns olika kombinationspreparat varav flertalet är för avmaskning av hundar. De
innehåller antingen febantel och pyrantel, eller febantel,
pyrantel och prazikvantel. Det finns också receptbelagda
makrocykliska laktoner (ML) att tillgå. De aktiva substanserna i ML-preparaten är selamektin, milbemycinoxim och
moxidektin.
”Det är långt viktigare att
avmaska valparna än de
vuxna djuren”
Febantel, fenbendazol och flubendazol tillhör gruppen
(pro)bensimidazoler, som inaktiverar proteiner som bygger
upp mikrotubili i bland annat tarmceller hos spolmaskarna,
men även hämmar enzym som påverkar glukosupptaget.
Den antiparasitiska effekten utövas genom en metabolisk
störning som tömmer maskarnas energireserver (12). I en
spansk studie testades effekten av fenbendazol genom att
följa äggutskiljningen hos naturligt infekterade gatuhundar
(13). Fenbendazol gavs en gång per dag under tre dagar och
det visades att preparaten minskade antalet ägg i träcken
med cirka 80 % dag 9 och 100 % dag 16.
Pyrantel tillhör gruppen tetrahydropyrimidiner som
binder till och stimulerar kolinerga nervbanor hos maskarna, vilket leder till spastisk paralys varvid spolmasken stöts
ut ur tarmen. Försök med kombinationer, bland annat av
pyrantel och prazikvantel, visar på hög effekt (14). I en
svensk studie minskade antalet ägg hos valpar med cirka
90 % efter avmaskning antingen med Welpan eller Banminth
(15). Ändå var cirka 40 % av valparna (n = 24) äggutskiljande
vid sju veckors ålder trots att de hade avmaskats vid två tillfällen.
Det finns två kombinationspreparat med emodepsid. Ett
vardera för katt (Profender) och hund (Procox), som även
innehåller prazikvantel respektive toltrazuril. Emodepsid är
en ny substans inom gruppen depsipeptider som enligt försök har 100 % effekt mot vuxna spolmaskar hos hund (16).
Selamektin är en avermektin som utövar effekt genom att
störa maskarnas neurotransmission, varvid parasiten paralyseras och/eller dör. Resultat från fall-kontrollstudier, antingen med naturligt eller experimentellt infekterade hundar
och katter, visar på hög effekt mot spolmask (17,18). Även
två substanser inom gruppen milbemyciner finns i kombinationspreparat med prazikvantel respektive imidakloprid.
Exempelvis milbemycinoxim finns som kombination
(Milbemax) med den bandmaskspecifika substansen prazikvantel. Resultat från en fall-kontrollstudie där man undersökte effekten av denna kombination hos experimentellt
infekterade katter och kattungar, visade att reduktionen
var 97 % mot de vuxna maskarna och något lägre mot omogna
stadier (18).
Aktivitetsspektrumet hos enkla respektive kombinationspreparat är av förklarliga skäl olika (Tabell I). Det finns
också skillnader mellan de traditionella avmaskningsmedlen
och endektociderna. Ektoparasiter och bandmaskinfektion
är dock sällsynta hos valpar som är yngre än fyra veckor men
i allmänhet även hos äldre hundar. Användning av bredspektrumverkande kombinationspreparat är därmed sannolikt inte nödvändigt i de allra flesta fall.
En viktig grupp är de dräktiga tikarna som kan bära på
ett stort antal vilande inhiberade spolmasklarver som överförs intrauterint till valpen. Vissa substanser saknar indikation mot de vilande larverna (12). Det är därför viktigt att
påbörja behandlingen efter att larverna har reaktiveras vilket
sker efter dräktighetens 40:e dag. För att uppnå avsedd effekt är det också angeläget att välja rätt preparat och att anpassa dosen till djurets kroppsvikt. Det är dessutom viktigt
att vara medveten om att ett preparat (Welpan) inte ska användas till dräktiga eller digivande tikar.
Även tikar och unghundar kan utskilja maskägg i miljön.
Förebyggande avmaskningsprogram av vuxna djur är dock
endast motiverat i miljöer med större djurgrupper som exempelvis i kennlar och draghundsgrupper. Frågan är trots
allt om det finns skäl för att bekosta förebyggande avmaskningar av tikar eftersom valparnas bidrag är långt viktigare.
Tikarna bör i så fall undersökas strax före beräknad valpning
och endast avmaskas vid påvisad förekomst. Vid konstaterad
spolmaskförekomst hos vuxna hundar rekommenderas upp
till två behandlingar med några veckors mellanrum (20).
Det är långt viktigare att avmaska valparna än de vuxna
djuren. Detta bör ske kring den tredje levnadsveckan innan
maskarna är äggproducerande. Valparna bör lämpligen avmaskas flera gånger från andra upp till tolfte levnadsveckan.
Tidsintervallen är beroende av ett preparats effekt på de
immatura stadierna. Exempelvis måste avmaskning med
fenbendazol utföras tre dagar i följd för att uppnå fullgod
effekt (12). Kattungar smittas till skillnad från valpar främst
via mjölken (laktogent), vilket innebär att avmaskningen
påbörjas tidigast kring den sjätte levnadsveckan. Smittade
valpar och kattungar bör avmaskas inte bara för sin egen
hälsas skull utan även för att bryta smittcykeln. Äggen
överlever dock under mycket lång tid i miljön (4).
Avmaskning kan också göras med hänsyn till att framför
allt hundens spolmask kan smitta till människa (9). I sandlådor och barns lekplatser bör hundfekalier tas omhand för att
därigenom eliminera smittrisken. I kennlar kan mekanisk
rengöring ske med högtryckstvätt och/eller hett vatten. Det
finns också specifika desinfektionsmedel som tar död på
äggen.
Anthelmintikaresistens
Många rundmaskar har utvecklat resistens mot en viss grupp
av anthelmintikum till följd av frekvent, upprepad användning av samma substansgrupp. Fenomet är dock idag främst
beskrivet hos vissa rundmaskar (strongylider) hos betesdjur
(får, get och nötkreatur), även i Sverige. Än så länge saknas
rapporter om anthelmintikaresistens hos Toxocara canis
och/eller T. (cati) mystax (20). Det är viktigt att kontinuerligt testa effekten hos olika substanser för att i tid upptäcka
förekomst av anthelmintikaresistens så att en eventuell
fortsatt spridning ska kunna förhindras. Dessvärre saknas
det tills vidare lämplig övervakningsmetodik.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
59
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Referenser
1.
Taylor, M.A., Coop, R.L., Wall, R.L. Veterinary Parasitology, Tredje
upplagan. Hong Kong. Blackwell Publishing. 2007.
Barutzki, D., Schaper, R. Endoparasites in dogs and cats in Germany
1999-2002. Parasitology Research. 2003; 3, 148-50.
Overgaauw, P.A.M., Nederland, V. Aspects of Toxocara Epidemiology:
Toxocarosis in Dogs and Cats. 1997: Critical Reviews in Microbiology,
23, 233–251.
Atlas, R.M. Aspects of Toxocara epidemiology: toxascariosis in dog
and cats. Critical Reviews in Microbiology. 1997: 23, 233-251.
Kassai, T. Veterinary helmithology, Butterworth-Heinemann, Oxford.
1999.
Coati, N., Schnieder, T., Epe, C. Vertical transmission of Toxocara cati
Schrank 1788 (Anisakidae) in the cat. Parasitology Reserach. 2004:
92, 142-146.
Skarman, O. Förekomst av magtarmparasiter hos vuxna hundar i Sverige. SvenskVeterinär Tidning. 1999: 51, 805-809.
Li, M.W. PCR tools for the verification of the specific identity of ascaridoid nematodes from dogs and cats. 2007: Molecular and Cellular
Probes 21, 349–354.
Lee, A.C.Y., Schantz, P.M., Kazacos, K.R et al. Epidemiologic and
zoonotic aspects of ascarid infections in dogs and cats. 2010: Trends in
Parasitology, 26, 155–161.
Taylor, M.R.H. The epidemiology of ocular toxocariasis. 2001: Journal of Helminthology, 75, 109–118.
Fisher, M. Toxocara cati: an underestimated zoonotic agent. 2003:
TRENDS in Parasitology, 4, 167–170.
FASS vet. Läkemedel för veterinärmedicinskt bruk, Linfo, Stockholm.
2014.
Miro, G., Mateo, M., Montoya, A. et al. Survey of intestinal parasites
in stray dogs in the Madrid area and comparison of the efficacy of three
anthelmintics in naturally infected dogs. 2007: Parasitology Research,
100, 317–320.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14. Schmid, K., Rohdich, N., Zschiesche, E. et al. Efficacy, safety and palatability of a new broad-spectrum anthelmintic formulation in dogs.
2010: Veterinary Record, 167, 647–651.
15. Nilsson, K. Spolmaskförekomst hos åttaveckorsvalpar. 2010: Examensarbete inom veterinärprogrammet ISSN 1652-1697.
16. Schimmel, A., Schroeder, I., Altreuther, G. et al. Efficacy of Emodepside plus Toltrazuril (Procox® Oral Suspension for Dogs) against
Toxocara canis, Uncinaria stenocephala and Ancylostoma caninum in
Dogs. 2011: Parasitology Research, 109, 1–8.
17. McTier, T., Siedek, E., Clemence, R. Efficacy of selamectin against
experimentally induced and naturally acquired ascarid (Toxocara canis
and Toxascaris leonina) infections in dogs. 2000b: Veterinary Parasitology, 91, 333–345.
18. McTier, T., Shanks, D., Wren, J. et al. Efficacy of selamectin against
experimentally induced and naturally acquired infections of Toxocara
cati and Ancylostoma tubaeforme in cats. 2000a: Veterinary Parasitology, 91, 311–319.
19. Schenker, R., Bowman, D., Epe, C. et al. Efficacy of a milbemycin
oxime–praziquantel combination product against adult and immature
stages of Toxocara cati in cats and kittens after induced infection.
2007: Veterinary Parasitology, 145, 90–93.
20. ESCCAP. Work control in dogs and cats. European scientific councel
for companion animals guideline 01 second edition. Malvern Worchestreshire. 2010: 24pp.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
60
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Cryptosporidium och Giardia hos hund, katt
och människa
Charlotte Axén, Marianne Lebbad, Karin Troell
kraftig diarré kan omogna cystor och till och med trofozoiter finnas i avföringen. Så få som tio viabla oocystor/cystor
kan räcka för att orsaka infektion.
Diagnostik sker framför allt med mikroskopi både på
human- och djursidan. Andra alternativ är antigen-ELISA
eller immunkromatografiska tester. PCR-baserade metoder
har hittills mest använts för molekylär typning i epidemiologiska studier och i utbrottssammanhang, men kommer troligen på sikt att bli rutin även för primärdiagnostik.
Sammanfattning
Cryptosporidium och Giardia är två grupper av diarréorsakande parasiter som kan överföras mellan djur och
människa (zoonotisk smitta). Båda parasiterna är vanliga orsaker till turistdiarré men inhemsk smitta förekommer. Merparten av humana Cryptosporidium-infektioner med zoonotisk potential orsakas av arten
Cryptosporidium parvum (C. parvum). Hund och katt
anses inte vara någon stor smittkälla för människa, men
de Cryptosporidium-arter som påvisas hos hund (främst
C. canis) och hos katt (C. felis) påvisas i upp till 5 % av
humanfallen globalt sett. Ett fåtal humanfall av C. felis,
varav ett verifierat som smitta från katt, och ett fall av
C. canis har upptäckts i Sverige. Därutöver har ett antal
fall av C. meleagridis, som har fåglar som huvudvärd,
påvisats, varav ett inhemskt fall med höns och kycklingar
som smittkälla. Giardia-infektion hos människa orsakas av Giardia intestinalis (G. intestinalis) genotyp A
eller B, båda med zoonotisk potential. I svenska studier
har enbart genotyp C och D påvisats hos hund och F
hos katt, och den zoonotiska potentialen för infekterade
katter och hundar bedöms därmed som mycket liten.
Båda infektionerna orsakar akut vattentunn diarré som
ofta går över på 1–2 veckor, men sjukdomarna kan bli
kroniska. Både Cryptosporidium och Giardia är uppsatta på Världshälsoorganisationens (WHO) lista över
negligerade sjukdomar.
”Både Cryptosporidium
och Giardia är uppsatta
på WHO:s lista över
negligerade sjukdomar”
Cryptosporidium i världen
Introduktion
Cryptosporidium och Giardia är två grupper av zoonotiska
protozoer som kan överföras mellan djur och människa och
vice versa. Världshälsoorganisationen (WHO) har både
Cryptosporidium och Giardia på listan över negligerade infektioner eftersom de orsakar stora lidanden och har en
enorm socioekonomisk påverkan i tredje världen (1,2).
Smitta sker genom kontakt med infekterade individer eller
via kontaminerad miljö, mat eller vatten. På grund av sin
förmåga att spridas via vatten ses dessa parasiter som ett
ökande hot mot folkhälsan i och med de klimatförändringar,
med bland annat ökade vattenflöden, som förutspås (3).
Smittvägar och diagnostik
Cryptosporidium och Giardia är intestinala parasiter med
fekal-oral smittväg. Oocystorna (Cryptosporidium) och cystorna (Giardia) som utsöndras i avföringen är härdiga i
miljön och okänsliga mot vanliga desinfektionsmetoder som
vattenklorering, men är känsliga mot värme, UV-ljus och
uttorkning. Cryptosporidium-oocystorna mognar i tarmslemhinnan och är infektiösa vid utsöndringen. Även Giardia-cystor är vanligtvis infektiösa när de utsöndras, men vid
De första arterna som beskrevs, Cryptosporidium muris och
C. parvum, påvisades hos möss redan 1907 och 1912 (4).
Parasiten associerades med sjukdom först 1955, då C. meleagridis angavs orsaka diarré hos kalkon, och 1971 började
veterinärmedicinen få upp ögonen för parasiten då C. parvum hittades hos en kviga med kronisk diarré. När C. parvum påvisades hos människa 1976 vaknade även intresset
inom humanmedicinen och idag finns tusentals publikationer om parasitgruppen (4).
Cryptosporidium har en direkt livscykel med en asexuell
och en sexuell förökningsfas. Diarréorsakande arter infekterar framför allt distala tunntarmen. En del av oocystorna
kan autoinfektera värden och upprätthålla infektionen ytterligare en tid. Tidigare baserades artbestämning på oocystornas morfologi i mikroskop och på grupp av värddjur. Till
exempel ansågs cirka 5 µm ø oocystor från däggdjur vara
C. parvum. Idag används DNA-analys, och det finns totalt
26 arter och över 60 genotyper (potentiella nya arter) beskrivna (4,5,6,7).
Människa infekteras oftast med C. hominis eller C. parvum. C. meleagridis, C. canis och C. felis förekommer i < 5 %
av fallen globalt sett, men prevalensen varierar stort mellan
olika studier. Ett antal andra arter har påvisats sporadiskt.
Hos hund ses främst C. canis; enstaka fall med C. parvum
och ett fall med C. meleagridis har visats (4). Hos katt är
C. felis vanligast, och C. muris har påvisats i ett fåtal fall (4).
Tyvärr är antalet isolat som har typats lågt för både hund
och katt (4,8).
Cryptosporidium-infektion ses idag framför allt som diarréorsak hos kalvar och lamm och som en orsak till turistdiarré
hos människor. Oftast uppstår en akut infektion som självläker på 1–2 veckor. Infektionen kan vara allt från symtomlös
till associerad med vattentunn diarré, buksmärtor, illamående, kräkningar och smärtor i muskler och leder. Vid im-
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
61
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
munosuppression kan kroppen inte läka ut infektionen, utan
en kronisk diarré med påföljande malnutrition utvecklas.
Genomgången infektion ger inte immunitet, men möjligen
ger upprepade infektioner ett skydd mot kliniska symtom.
Något som talar för detta är andelen subkliniska bärare i
områden med dåliga sanitära förhållanden (4). Hundar och
katter är oftast subkliniskt infekterade. Hundar kan få akut
diarré, vilket oftast drabbar valpar med samtidig infektion av
till exempel parvovirus eller valpsjuka (4). Katter drabbas
snarare av persistent diarré, och Cryptosporidium bör därför
betänkas som möjlig etiologi i sådana fall (4).
”Giardia är globalt sett den
vanligaste diarréorsakande
parasiten”
Cryptosporidium i Sverige
Den första publicerade svenska studien är från 1987, då 3 %
av patienterna med akut gastroenterit var infekterade (9).
Infektionen blev anmälningspliktig 2004 och 2012–2013
rapporterades drygt 200 fall/år, varav ungefär hälften hade
smittats i Sverige. År 2010 inträffade det hittills största kända
europeiska vattenburna utbrottet i Östersund, med uppskattningsvis 27 000 fall, följt av ett nytt vattenburet utbrott
i Skellefteå i april 2011 med cirka 20 000 fall. Båda utbrotten
orsakades av C. hominis. En studie utförd i Stockholmsområdet 2006–2008 visade dock att merparten av typade sporadiska fall med inhemsk smitta hade C. parvum, medan
enbart ett fåtal inhemska sporadiska fall hade C. hominis.
Vidare fann man att 2/193 fall hade C. felis och ingen var
infekterad med C. canis (10). Hela 11 av fallen orsakades av
C. meleagridis, men alla var smittade utomlands (10). Sedan
dess har ytterligare en handfull humana C. felis-fall diagnostiserats, och vid ett tillfälle har zoonotisk smitta mellan katt
och kattägare kunnat verifieras med DNA-analys (manuskript). Ett humanfall med verifierad C. canis-infektion har
förekommit och då rörde det sig om utlandssmitta. Under
2013 påvisade SVA ett fall vardera av Cryptosporidium hos
hund och katt.
Enbart C. hominis är humanspecifik, men även C. parvum
kan smitta antroponotiskt. Zoonotisk smitta med C. parvum
förekommer till exempel efter direktkontakt med infekterade
djur, framför allt kalvar, eller via kontaminerad mat. Zoonotisk C. canis-/C. felis-smitta är sannolikt associerad med
hantering av infekterade hundar/katter, men baserat på hur
ovanlig humaninfektion är bedöms risken för zoonotisk
smitta från hund eller katt som liten (11).
År 2011 påvisades det första kända inhemska fallet med
C. meleagridis hos en människa som arbetade på en gård,
och zoonotisk överföring från gårdens fjäderfä visades med
hjälp av DNA-analys (12).
Under 2013 har ett antal svenska myndigheter arbetat
med att ta fram ett gemensamt strategidokument för hantering av human Cryptosporidium-infektion. Arbetet publicerades den 1 september 2014 (13).
62
•
Giardia i världen
Trots att Giardia beskrevs för mer än 300 år sedan dröjde
det ända till 1970-talet innan den betraktades som en patogen organism med diarré och malabsorption som de vanligaste symtomen. Symtomlösa bärare förekommer. Immunförsvaret kan själv ta hand om infektionen och symtomen
varar omkring 1–2 veckor, men kroniska infektioner med
upprepade diarréepisoder är inte ovanliga (1).
Giardia lever på tarmslemhinnan i övre tunntarmen. Parasiten har två olika stadier i sin livscykel och växlar mellan
dessa för att möta växlingar i miljön. I värddjurets tunntarm
är parasiten i en vegetativ form, trofozoit, som delar sig och
stör tarmens normala funktion. När parasiten känner av en
förändring i miljön, orsakad av att den spolas längre ner i
tarmen, kapslar den in sig och bildar en cysta. Cystan är ett
vilostadium där parasiten är tålig för att möta miljön utanför
sin värd (1).
Giardia är globalt sett en av de vanligaste orsakerna till
vattenburen sjukdom och den vanligaste diarréorsakande
parasiten, särskilt i områden med låg omgivningshygien.
Uppskattningsvis infekteras årligen cirka 250 miljoner
människor världen över, merparten i tredje världen.
Det finns sex erkända arter av Giardia men endast en av
dessa, Giardia intestinalis (syn. G. lamblia, G. duodenalis) är
intressant ur ett zoonotiskt perspektiv. Giardia intestinalis
kan delas in i åtta olika assemblages/genotyper (A–H), som
är morfologiskt identiska men som skiljer sig på molekylär
nivå. Enbart genotyp A och B har zoonotisk potential. De
övriga genotyperna är värdspecifika, varav C och D återfinns
hos hundar och F hos katter. Då genotyperna skiljer sig både
genetiskt och med avseende på värdspecificitet kommer de
troligen framöver att omskrivas till olika Giardia-arter.
Giardia i Sverige
En svensk studie som utfördes 1996–1997 visade att 2 % av
patienterna med diarré hade Giardia-cystor medan ingen av
de 203 kontrollerna var infekterad (14). I Sverige blev human
giardiasis anmälningspliktig 1989 och årligen rapporteras
1 200–1 500 fall. De flesta fallen blir infekterade i samband
med utlandsresa men även inhemsk smitta förekommer.
Under 2013 var cirka 8 % av de prover från hund och 9 % av
de prover från katt som undersöktes för Giardia vid SVA
positiva för parasiten. Genotypning genomförs inte som
rutin och det är därför okänt om dessa fall har zoonotisk
potential. WHO inkluderade Giardia på listan över potentiella zoonotiska sjukdomar redan 1979 efter flera stora vattenburna utbrott i USA där vilda djur, i synnerhet bävrar, misstänktes spela en betydande roll. Tidiga molekylärbiologiska
studier flaggade också för en relativt stor risk för zoonotisk
smitta, då speciellt genotyp A men även genotyp B påvisades
hos ett flertal djurslag. I två svenska studier har Giardiaisolat från människor och djur genotypats. Av över 200 undersökta patienter påvisades djurspecifika subvarianter av
genotyp A enbart hos tre medan övriga förföll ha humanspecifika subvarianter (15). Fem av 18 infekterade katter och en
av 28 hundar hade genotyp A, övriga hade djurspecifika varianter (C, D, E, F) (16). Dessa studier talar därmed för att
zoonotisk smitta med Giardia är sällsynt förekommande i
Sverige.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
Luján H.D., Svärd S.G. Giardia - A model organism. Springer Wein,
New York, 2011. ISBN 978-3-7091-0197-1.
Savioli L, Smith H, Thompson A. Giardia and Cryptosporidium join
the ‘Neglected Diseases Initiative’. Trends Parasitol. 2006;22(5):2038.
Anonym. Klimat- och sårbarhetsutredningen, SOU 2007:60, kap 4.6,
453-460. http://www.regeringen.se/sb/d/8704/a/893342.
Fayer & Xiao, eds. Cryptosporidium and Cryptosporidiosis, 2nd ed.
CRC Press, Boca Raton, 2008. (5)
Elwin K., Hadfield S.J., Robinson G. et. al. Cryptosporidium viatorum n. sp. (Apicomplexa: Cryptosporidiidae) among travelers returning to Great Britain from the Indian subcontinent 2007-2011. Int J
Parasitol 2012; 42(7): 675-82.
Kváč M., Hofmannová L., Hlásková L et al. Cryptosporidium erinacei
n. sp. (Apicomplexa: Cryptosporidiidae) in hedgehogs. Vet Parasitol
2014;201(1-2): 9-17.
Kváč M., Kestřánová M., Pinková M. et al. Cryptosporidium scrofarum n. sp. (Apicomplexa: Cryptosporidiidae) in domestic pigs (Sus
scrofa). Vet Parasitol. 2013;191(3-4): 218-27.
Yoshiuchi R., Matsubayashi M., Kimata I. et al., Survey and molecular
characterization of Cryptosporidium and Giardia spp. in owned companion animal, dogs and cats, in Japan Vet Parasitol2010; 174(3-4):
313-6.
Atterholm I., Castor B., Norlin K. Cryptosporidiosis in southern
Sweden. Scand J Infect Dis 1987; 19(2): 231-4. (3)
10. Insulander M., Silverlås C., Lebbad M. et al. Molecular epidemiology
and clinical manifestations of human cryptosporidiosis in Sweden.
Epidemiol Infect. 2013 May; 141(5):1009-20.
11. Lucio-Forster A., Griffiths J.K., Cama V.A. et al. Minimal zoonotic
risk of cryptosporidiosis from pet dogs and cats. Trends Parasitol
2010; 26(4):174-9.
12. Silverlås C., Mattsson J.G., Insulander M. et al. Zoonotic transmission of Cryptosporidium meleagridis on an organic Swedish farm.Int
J Parasitol 2012; 42(11): 963-7.
13. Anonym. Infektion med Cryptosporidium - Ett nationellt strategidokument. Socialstyrelsen, Jordbruksverket, folkhälsomyndigheten,
Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. 2014
14. Svenungsson B., Lagergren A., Ekwall E. et al. Enteropathogens in
adult patients with diarrhea and healthy control subjects: a 1-year
prospective study in a Swedish clinic for infectious diseases. Clin Infect Dis. 2000; 30(5): 770-8.
15. Lebbad M., Petersson I., Karlsson L. et al. Multilocus Genotyping of
Human Giardia Isolates Suggests Limited Zoonotic Transmission and
Association between Assemblage B and Flatulence in Children. PLoS
Negl Trop Dis 2011; 5(8): 1262.
16. Lebbad M., Mattsson J.G., Christensson B. et al. From mouse to
moose: multilocus genotyping of Giardia isolates from various animal
species. Vet Parasitol 2010; 168(3-4): 231-9.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
63
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Zoonotiska aspekter på toxoplasmainfektion
hos katt
Anna Lundén
Sammanfattning
Katten är huvudvärd för den encelliga parasiten Toxoplasma gondii, som kan orsaka sjukdomen toxoplasmos
hos djur och människor. Parasiten sprids via oocystor i
avföring från katter, men också via kött från infekterade
mellanvärdar som till exempel får och gris. Däremot är
risken att smittas genom direktkontakt med katter
mycket liten. Spridning av oocystor sker framför allt när
en katt för första gången äter en infekterad smågnagare
eller fågel, eller om den blir utfodrad med rått kött från
ett infekterat djur. Infekterade katter blir immuna och
utsöndrar sällan oocystor. Oocystorna kan överleva utomhus i flera månader. För att undvika infektion rekommenderas handtvätt, tvätt av grönsaker och daglig
tömning av kattlådor. Eftersom intag av kött från infekterade djur är en minst lika viktig smittkälla som smitta
via oocystor är värmebehandling eller djupfrysning av
kött också viktiga åtgärder för att förebygga infektion.
Dessa råd riktar sig framför allt till gravida kvinnor och
personer med nedsatt immunförsvar.
Inledning
Toxoplasma gondii är en intracellulär protozo som är vanligt
förekommande i hela världen och som kan infektera många
olika djurslag – sannolikt alla däggdjur och fåglar, liksom
människa. Även om en stor andel av de djur och människor
som är infekterade inte uppvisar några sjukdomstecken så
kan parasiten i vissa situationer orsaka allvarlig sjukdom. Till
exempel är T. gondii en av de viktigaste orsakerna till infektiös abort hos små idisslare (1). Vidare betraktas human
toxoplasmos som en av de viktigaste zoonoserna, åtminstone
i Europa och USA (2,3). Detta bakgrundsdokument belyser
kattens roll för smittspridning till oss människor medan
andra aspekter på toxoplasmos hos hund och katt, såsom
dia­gnostik och behandling, tas upp i behandlingsrekommendationen och i andra bakgrundsdokument.
Livscykel
Kattdjur är huvudvärdar för T. gondii vilket innebär att de
spelar en central roll i parasitens livscykel. Det är bara i deras
tarmkanal som parasitens sexuella utveckling sker vilket resulterar i att mikroskopiska oocystor utskiljs med kattens
träck. Andra djurslag och människor utgör potentiella mellanvärdar som kan smittas om de får i sig oocystor vilket
leder till att mikroskopiska vävnadscystor bildas i olika
delar av kroppen, till exempel i muskulaturen och hjärnan.
Dessa vävnadscystor utgör i sin tur en smittkälla för såväl
huvudvärden som för andra mellanvärdar om de äter kött
eller organ från ett infekterat djur. En tredje smittväg är
64
•
transplacentalt från mor till foster, vilket kan ske hos både
människor och djur efter en primärinfektion under graviditet/dräktighet (4).
”Parasiter sprids via oocystor
i avföring från katter”
Kattens roll som smittkälla jämfört med
intag av smittat kött
Epidemiologiska studier av möjliga smittkällor för human
toxoplasmainfektion visar att förtäring av otillräckligt upphettat kött som kan innehålla vävnadscystor, samt olika
vanor och beteenden som kan leda till infektion med oocystor, till exempel hantering av jord och sand, är signifikant
förknippade med en förhöjd infektionsrisk (se till exempel
referens 5). Även om den inbördes betydelsen mellan dessa
smittvägar varierar i olika undersökningar, så är det ingen
tvekan om att båda bör beaktas vid rådgivning för att
förhind­ra smitta. De grupper av människor som löper störst
risk för allvarliga följder av en toxoplasmainfektion är ickeimmuna gravida kvinnor och personer med kraftigt nedsatt
immunförsvar.
Kött från olika djurslag – relativ betydelse
Ofta utpekas kött från får och gris som de viktigaste smittkällorna (4) medan nötkött anses mer eller mindre ”säkert”
eftersom levande toxoplasmacystor ytterst sällan påvisats i
nötkött (4,6). Men även förtäring av rått nötkött har fallit ut
som en riskfaktor i epidemiologiska studier, och i en nyligen
genomförd riskanalys utförd i Holland utföll otillräckligt
tillagat nötkött som den viktigaste smittkällan (7). Frågan
om vilken roll nötkött spelar kompliceras dock av svårigheter
att säkert diagnostisera/identifiera nötkreatur som bär på
infektiösa parasiter. Därför är det lämpligt att råda personer
i riskgrupperna att inte äta något kött som inte värmebehandlats ordentligt eller varit djupfryst. Detsamma gäller
rekommendationen att inte utfodra katter med rått kött eller
råa organ från något djurslag.
Smittspridning från katter
Katter smittas genom att äta infekterade bytesdjur som
smågnagare eller fåglar, eller om de utfodras med rått kött
från andra infekterade djur. När katten infekterats för första
gången förökar sig parasiten i kattens tarmslemhinna vilket
resulterar i produktion av mycket stora mängder oocystor
(miljontals per gram träck) som utsöndras under några veckors tid. Dessa är dock inte omedelbart infektiösa utan först
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
efter att de sporulerat, vilket tar en till fem dagar. Dessa
sporulerade oocystor är mycket motståndskraftiga och kan
under gynnsamma betingelser förbli infektiösa under flera
månader upp till något år. Parasiten sprider sig även till
andra vävnader hos katten och genomgången infektion resulterar i ett skyddande immunsvar. Således är det framför
allt efter primärinfektion som det produceras stora mängder
oocystor (8). Graden och durationen av immuniteten varierar men det har visats experimentellt att den kan bestå i
sex år (9). Även om en seropositiv katt utsöndrar oocystor
vid reinfektion så är mängden kraftigt reducerad jämfört
med den hos en primärinfekterad katt. Därför är det de unga
katterna som i störst uträckning bidrar till spridningen av
oocystor.
Som nämnts är intag av kött från infekterade djur en minst
lika viktig smittkälla som smitta via oocystor. Infektion kan
därför undvikas framför allt genom värmebehandling eller
djupfrysning av kött innan konsumtion, men risken kan
även minskas genom att förebygga infektion hos produktionsdjuren. De främsta smittkällorna för dessa är oocystor
och för svin även infekterade smågnagare (1,17). Att
förhind­ra smitta hos produktionsdjuren är således möjligt
vid strikt inomhusuppfödning, men så gott som omöjligt
vid utomhusvistelse.
Referenser
1.
2.
”Risken att smittas genom
direktkontakt med katter
anses vara mycket liten”
3.
4.
5.
Andelen infekterade katter varierar i olika seroepidemiologiska studier men som exempel kan nämnas en svensk studie
där 42 % av katterna hade antikroppar mot T. gondii (10)
och en finsk studie där seroprevalensen var 48 % (11). Riskfaktorer för infektion med T. gondii hos katt har identifierats
i flera studier och de viktigaste är: möjlighet att jaga, utomhusvistelse, utfodring med rått kött samt vuxen ålder (11–
13). Det bör dock observeras att orsaken till att vuxen ålder
identifierats som en riskfaktor är att när katten en gång infekterats förblir den seropositiv hela livet vilket leder till att
seroprevalensen ökar med stigande ålder. Andelen katter
som utsöndrar oocystor vid ett givet tillfälle är betydligt
lägre; exempelvis påvisades i några europeiska studier
T. gondii-oocystor hos 0,1–0,8 % av katterna (11,14,15).
Det finns visserligen flera substanser/läkemedel som kan
förhindra oocystproduktion hos infekterade katter, men eftersom detta skulle kräva kontinuerlig medicinering är det
inte en realistisk strategi för att minska smittspridning. Med
tanke på den effektiva immunitet som utvecklas efter infektion skulle vaccination av katter, åtminstone teoretiskt sett,
kunna minska oocystproduktionen i en kattpopulation.
Experimentella levande vacciner har visats kunna förebygga
oocystproduktion, men levande vacciner har flera nackdelar
och ännu finns inget kommersiellt tillgängligt vaccin (16).
Risken att smittas genom direktkontakt med katter anses
vara mycket liten. Dels är katter renliga djur och dels är de
nyutsöndrade oocystorna inte infektiösa förrän efter cirka
ett dygn (16). Detta antagande stöds av resultaten från en
studie där experimentellt infekterade katter klipptes efter att
de utsöndrat oocystor. Inga infektiösa oocystor kunde påvisas i hårfällen (9).
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
Innes EA, Bartley PM, Buxton D et al. Ovine toxoplasmosis. Parasitol
2009;136:1887–94.
Havelaar AH, Haagsma JA, Mangen M-J et al. Disease burden of
foodborne pathogens in the Netherlands, 2009. Int J Food Microbiol
2012;156:231–38.
Hoffmann S, Batz MB, Morris Jr JG. Annual cost of illness and quality-adjusted life year losses in the United States due to 14 foodborne
pathogens. J Food Protection 2012;75:1292–1302.
Tenter AM, Heckeroth AR, Weiss LM. Toxoplasma gondii: from animals to humans. Int J Parasitol 2000;30:1217–58.
Cook AJC, Gilbert RE, Buffolano, W et al. Sources of toxoplasma infection in pregnant women: European multicentre case-control study.
Br Med J 2000;321:142–7.
Dubey JP, Hill DE, Jones JL et al. Prevalence of viable Toxoplasma
gondii in beef, chicken, and pork from retail meat stores in the United
States: risk assessment to consumers. J Parasitol 2005;91:1082–93.
Opsteegh M, Prichaerts S, Frankena K et al. A quantitative microbial
risk assessment for meatborne Toxoplasma gondii infection in The
Netherlands. Int J Food Microbiol 2011;150:103–14.
Lappin MR. Update on the diagnosis and management of Toxoplasma
gondii infection in cats. Top Companion Anim Med 2010;25:136–41.
Dubey JP. Duration of immunity to shedding of Toxolasma gondii
oocysts by cats. J Parasitol 1995;8:410–5.
Uggla A, Mattson S, Juntti N. Prevalence of antibodies to Toxoplasma
gondii in cats, dogs and horses in Sweden. Acta Vet Scand 1990;31:21922.
Jokelainen et al. Feline toxoplasmosis in Finland: Cross-sectional epidemiological study and case series study. J Vet Diagn Invest
2012;24:1115–24.
Györke A, Opsteegh M, Mircean V et al. Toxoplasma gondii in Romanian Household cats: evaluation of serological tests; epidemiology and
risk factors. Prev Vet Med 2011;102:321–8.
Opsteegh M, Haveman R, Swart AN et al. Seroprevalence and risk
factors for Toxoplasma gondii infection in domestic cats in The
Netherlands. Prev Vet Med 2012;104:317–26.
Schares G, Vrhovec MG, Pantchev N et al. Occurrence of Toxoplasma
gondii and Hammondia hammondi oocystd in the faeces of cats from
Germany and other European countries. Vet Parasitol 2008;152:34–
45.
Berger-Schoch AE, Herrmann DC, Schares G et al. Prevalence and
genotypes of Toxoplasma gondii in feline faeces (oocysts) and meat
from sheep, cattle and pigs in Switzerland. Vet Parasitol 2011;177:290–
7.
Elmore SA, Jones JL, Conrad PA et al. Toxoplasma gondii: epidemiology, feline clinical aspects, and prevention. Trends Parasitol
2010;26:190–6.
Dubey JP. Toxoplasmosis in pigs – the last 20 years. Vet Parasitol
2009;164:89–103.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
65
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Echinococcus granulosus
– hundens dvärgbandmask
Helene Wahlström
Sammanfattning
Echinococcus granulosus, eller hundens dvärgbandmask,
är en av de viktigaste zoonotiska parsitära infektionerna
i världen. E. granulosus kan orsaka infektion hos människa, men till skillnad från E. multilocularis (rävens
dvärgbandmask) som växer infiltrativt är parasitcystorna i regel välavgränsade. Inga inhemska fall av smitta
till människa har rapporterats. Parasitens livscykel involverar framför allt domesticerade djur vilket gör det
möjligt att kontrollera och utrota parasiten i populationen. Hundens dvärgbandmask förekom i Sverige
hos renar på 1970-talet men efter att adekvata åtgärder
vidtagits har smittan eliminerats. Enstaka sporadiska
fall har dock rapporterats, det senaste på 1990-talet
hos frilevande älg.
Introduktion
Cystisk ekinokockos (CE) eller cystisk hydatidos är en av de
mest spridda och viktigaste zoonotiska parsitära sjukdomarna i världen. CE är en sjukdom som går att förebygga. Lyckade utrotningsprogram har baserats på rutinmässig avmaskning av hundar i kombination med omhändertagande av
slaktavfall från animalieproducerande djur. Framför allt
många låginkomstländer har problem med utrotning och
kontroll av CE eftersom ekonomiska resurser för att implementera ett kontrollprogram saknas (1).
Smittvägar och diagnostik
Echinococcus granulosus, eller hundens dvärgbandmask, är
en cirka 2–7 mm lång bandmask. Parasiten behöver en huvudvärd där den vuxna masken utvecklas i tunntarmen, och
mellanvärdar där parasiten (metacestoder) utvecklas i inre
organ. Den vanligaste huvudvärden är den domesticerade
hunden men även andra hunddjur kan infekteras. De vanligaste mellanvärdarna är domesticerade animalieproducerande djur som får, getter, nötkreatur, grisar och renar. Men
även vilda djur kan fungera som huvud- respektive mellanvärdar (1,2).
Cirka en månad (34–58 dagar) efter att huvudvärden infekterats har en vuxen mask utvecklats och produktion av
maskägg börjar. Begränsade studier på hundar visar att en
mask lever cirka åtta månader upp till ett år. Mellanvärdar
infekteras genom att de får i sig ägg från betesmarker
kontaminerade med avföring från huvudvärden. I mellanvärden utvecklas en cysta, vanligen i levern. Efter cirka ett år
är cystan infektiös och om djuret slaktas och ett hunddjur
äter upp slaktavfall har livscykeln fullbordats (1,2).
Inga kliniska symtom ses hos huvudvärden. Hos mellanvärden utvecklas cystan långsamt över tid och ger symtom
först efter flera år (1,2).
66
•
Äggen är mycket motståndskraftiga och de kan överleva i
mer än ett år i fuktig miljö vid låga temperaturer. De dör inte
vid vanlig djupfrysning utan det krävs tre till fyra dagar vid
–80°C innan de avdödas. Äggen är däremot känsliga för
värme och uttorkning; de dör inom några minuter vid 60–
80°C (2).
”Cystisk ekinokockos är en
sjukdom som går att förebygga”
Människor kan infekteras accidentellt med dvärgbandmask
om de sväljer maskens ägg, vilket kan leda till att parasiten
etableras framför allt i lever och lunga. Där bildas inkapslade
cystor som innehåller maskens larver. Parasitcystor utvecklas
långsamt och det kan dröja många år innan symtom uppträder. Symtomen orsakas då i regel av det tryck som cystan
åstadkommer på sin omgivning. Vid infektion med E. granulosus, till skillnad från med E. multilocularis, är cystorna i
regel välavgränsade. Men cystorna kan spontant brista, vilket
kan orsaka en spridning av sjukdomen och också en akut allergisk reaktion. Behandlingen är kirurgisk, men ofta behandlar man med läkemedel dessförinnan för att försöka
döda cystinnehållet (3).
I huvudvärden diagnostiseras parasiten genom att påvisa
masken eller maskägg i tarmen eller ägg i träckprov. Tarmundersökning sker genom sedimentation och räkning av maskar (sedimentation and counting technique [SCT]) och verifiering sker genom PCR. Maskägg i tarmen eller i träckprov
påvisas genom PCR. Metoden MC-PCR (semi automated
magnetic capture probe based DNA extraction and real-time
PCR) som utvecklats vid Statens veterinärmedicinska anstalt
(SVA) har en hög känslighet som gör den mycket användbar.
Hos mellanvärd (animalieproducerande djur) sker diagnos
genom besiktning av inre organ vid köttbesiktning eller obduktion, mikroskopisk undersökning och verifiering med
PCR (4). Hos människa ställs diagnos med hjälp av typiska
fynd på ultraljud/röntgen, i kombination med att påvisa
antikroppar mot parasiten i blodet. Diagnosen kan bekräftas
genom mikroskopisk undersökning av cystinnehåll (5).
Echinococcus granulosus i världen
E. granulosus är spridd över världen och rapporteras från alla
kontinenter. Den högsta förekomsten hos människor ses i
områden där man har en nära kontakt med animalieproducerande djur och vallhundar. Inälvor från infekterade mellanvärdar, till exempel får, är en vanlig smittkälla för hundar
som i sin tur utgör en smittkälla för människor. Förekomsten
är högst i länder med låg utbildningsnivå, där veterinärväsende och medicinsk vård är inadekvat och där hemslakt är
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
vanlig. I vissa områden kan upp till 50 % av hundarna vara
infekterade och samma eller ännu högre andel av fåren vara
smittade.
”Hos människor har mellan
8 och 29 fall/år rapporterats
sedan ekinokockos blev
anmälningspliktigt 2004”
Echinococcus granulosus i Sverige
Sporadiska fall av infektion med E. granulosus har påvisats
hos importerade hästar och dessa bedöms ha blivit smittade
utomlands. Under 1970-talet var parasiten vanlig bland
renar i norra Sverige – cirka 2 % av slaktade renar uppvisade
parasitära förändringar. Rutiner för köttbesiktning av ren
reviderades och alla inälvor som inte var godkända för humankonsumtion destruerades. Detta kombinerades med
avmaskning av hundar. Åtgärderna var effektiva och smittcykeln bröts. Under 1996–97 påvisades dock tre sporadiska
fall hos ren. Två sporadiska fall har påvisats hos frilevande älg,
ett på tidigt 80-tal och ett under 1990-talet, båda i centrala
delar av Sverige (4).
Hos människor har mellan 8 och 29 fall rapporterats årligen sedan ekinokockos blev anmälningspliktigt 2004.
Samtliga fall hittills har bedömts vara utlandssmittade
(2014) (6).
Referenser
1. Eckert J, Deplazes P, Kern P. Alveolar echinococcosis (Echinococcus
multilocularis) and neotropical forms of echinococcus (Echinococcus
vogeli and Echinococcus oligarthrus) in Oxfored Textbook of Zoonoses, Biology, Clinical practice, and Public Health Control, S.R. Palmer,
et al., Editors. 2011, Oxford University Press: New Yourk. p. 873.
2. Eckert J et al. WHO/OIE Manual on Echinococcosis in Humans and
Animals: a Public Health Problem of Global Concern. 2001; 265. Available from: http://whqlibdoc.who.int/publications/2001/92904
4522X.pdf.
3. SVA VET, Tema:Rävens dvärgbandmask. 2011; Available from: http://
www.sva.se/upload/Redesign2011/Pdf/Om_SVA/publikationer/1/
SVAvet_2_2011_dvargbandmask_webb.pdf.
4. Anonymous, Trends and sources of zoonoses and zoonotic agents in
humans foodstuffs animals and feedingstuffs in 2013. 2014.
5. Folkhälsoinstitutet. Sjukdomsinformation om hundens dvärgbandmask, Echinococcus granulosus. Available from: http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-och-sjukdomar/smittsamma-sjukdomar/echinococcus-granulosus/.
6.Folkhälsomyndigheten. Sjukdomsstatistik, Echinokockinfektion.
[cited 2014 8 September]; Available from: http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/sjukdomsstatistik/echinokockinfektion/.
Läkemedelssäkerhet, regeländringar, medicinteknik eller något annat – vad vill du läsa om
i Information från Läkemedelsverket? Tipsa redaktionen via [email protected]
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
67
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Echinococcus multilocularis
– rävens dvärgbandmask
Helene Wahlström
Sammanfattning
Echinococcus multilocularis, eller rävens dvärgbandmask, kan orsaka en mycket allvarlig sjukdom hos
människa. Inga inhemska fall av smitta till människa
har rapporterats. Parasiten finns i Sverige, men förekomsten är mycket låg. Det är oklart om förekomsten
kommer att förändras över tiden eller om den kommer
att förbli låg. I centrala Europa har förekomsten ökat
under senare år och eventuellt har även utbredningsområdet ökat. Eftersom livscykeln involverar vilda djur,
hunddjur (framför allt räv) och gnagare (framför allt
sorkar) finns det med dagens kunskap ingen möjlighet
att kontrollera och utrota parasiten från populationen.
Introduktion
Echinococcus multilocularis kan orsaka en mycket allvarlig
sjukdom hos människa. Den karakteriseras av en infiltrativ
tumörliknande växt av parasiten i framför allt levern. Parasiten förekommer i den norra hemisfären. Till skillnad från
Echinococcus granulosus (hundens dvärgbandmask) finns för
närvarande ingen möjlighet att kontrollera och utrota smittämnet i populationen (1).
Smittvägar och diagnostik
Rävens dvärgbandmask är cirka 1,5–4,5 mm lång och lever i
tunntarmen hos hunddjur. Den naturliga livscykeln för parasiten är genom smitta mellan räv (huvudvärd) och smågnagare (mellanvärd). Även andra hunddjur som hund, varg och
mårdhund kan fungera som huvudvärd för dvärgbandmask.
Katter kan infekteras men det är tveksamt om de kan föra
smittan vidare. En rad olika gnagare fungerar som mellanvärdar, framför allt sorkar av underfamiljen Arvicolinae, till
exempel åkersork, vattensork, långsvansad skogssork och
bisam (1,2).
Cirka en månad efter att huvudvärden infekterats kan
masken börja producera ägg som utsöndras med avföringen
och deponeras i miljön. Infektiösa ägg kan även finnas i huvudvärdens päls. Utsöndring av ägg sker under cirka två till
tre månader och en mask kan producera upp till 400 000–
500 000 ägg. Ägg kan sedan ätas upp av en mellanvärd där
parasiten utvecklas vidare i levern. Blåsor innehållande protoscolici, förstadier till bandmaskhuvuden, bildas och sprider
sig i levern. En ansamling av sådana blåsor kan innehålla
många tusen protoscolici, vilka var och en kan ge upphov till
en ny mask. Livscykeln fullbordas när en huvudvärd äter upp
en infekterad mellanvärd. (1,3). Äggen är mycket motståndskraftiga och de kan överleva i mer än ett år i fuktig miljö vid
temperaturer mellan +4°C och +15°C. De dör inte vid vanlig
djupfrysning utan det krävs tre till fyra dagar vid –80°C
innan de avdödas. Äggen är däremot känsliga för värme och
68
•
uttorkning; de dör inom några minuter vid 60–80°C (4).
Människor infekteras accidentellt med dvärgbandmask
om de sväljer maskens ägg. I de flesta fall utvecklas inte
sjukdom men i ovanliga fall drabbas infekterad människa av
så kallad alveolär ekinokockos (AE) eller alveolär hydatidos.
Parasiten bildar blåsformigt förgrenade cystor som växer tumörartat, oftast i levern men kan även påträffas i andra
organ. Inkubationstiden hos människa är lång; den anses
vara fem till femton år. Behandling av AE är svår och en
etablerad konsensus med precisa riktlinjer för behandling
saknas. I tidigt skede kan radikal kirurgi bota patienten. Om
kirurgi inte är möjligt ges vanligen livslång behandling med
maskmedel som hämmar förökning av parasiterna utan att
avdöda dessa. Obehandlad eller underbehandlad sjukdom
har dålig långsiktig prognos med hög dödlighet (3).
I huvudvärden diagnostiseras parasiten genom att påvisa
masken eller maskägg i tarmen eller ägg i träckprov. Tarmundersökning sker genom sedimentation och räkning av maskar (sedimentation and counting technique [SCT]) och verifiering sker genom PCR. Ägg påvisas genom PCR. Metoden
MC-PCR (semi automated magnetic capture probe based
DNA extraction and real-time PCR) som utvecklats vid
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har en hög sensitivitet. Hos mellanvärd (sorkar) sker diagnos genom obduktion, mikroskopisk undersökning och verifiering med PCR
(5). Diagnostik av sjukdomen hos människor bygger på en
kombination av kliniska symtom, påvisande av typiska cystor
i organ med ultraljudsundersökning eller annan medicinsk
avbildningsteknik och påvisande av antikroppar i blod (serologi). Diagnos kan också ställas genom histopatologisk undersökning av bortopererad vävnad med mikroskopi eller
genom PCR-analys av vävnad (3).
”Olika gnagare fungerar
som mellanvärdar för rävens
dvärgbandmask”
Echinococcus multilocularis i världen
E. multilocularis förekommer i den norra hemisfären och
omfattar områden i Europa, Asien och Nordamerika. I
Europa ansågs fram till 1980-talet att parasiten var begränsad
till de klassiska områden där humana fall av AE påvisats:
Tyskland, Schweiz, delar av Österrike och östra Frankrike
(1). I slutet av 80-talet började studier publiceras som visade
att parasiten fanns inom ett större område, och idag har parasiten rapporterats från Sverige i norr till södra Polen och
från mellersta Frankrike till Baltstaterna. Förekomsten av
parasiten har ökat i Europa men det är fortfarande oklart om
utbredningsområdet har ökat eller om fynden i nya områden
beror på en utökad övervakning (1,6,7).
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Echinococcus multilocularis i Sverige
Referenser
Rävens dvärgbandmask påvisades för första gången i Sverige
2011 (8). Efter att smittan påvisats i Danmark år 2000 initierades en övervakning av rävar i Sverige. Efter 10 år, när
cirka 3 000 rävar undersökts, påvisades parasiten för första
gången. Därefter har flera undersökningar genomförts, och
pågår fortfarande (2014), för att klarlägga smittans utbredning. Bedömningen är för närvarande att parasiten är spridd
i landet, möjligen med undantag av landets norra delar där
rävpopulationen är glesare och förutsättningarna för parasitens överlevnad sämre. Andelen smittade rävar i landet är
låg, cirka 0,1 %, men förekomsten varierar geografiskt. Förekomsten är mycket lägre än i centrala delar av Europa (3).
Huruvida smittan introducerats till Sverige med hundar
från smittade områden i Europa som inte varit adekvat avmaskade eller om smittan förekommit länge i Sverige utan
att upptäckas är oklart. Det är också oklart om och i så fall
hur förekomsten av parasiten kommer att ändras framöver
(9). År 2014 påvisades smitta för första gången i en mellanvärd i Sverige, vattensorken (Arvicola amphibius), men mer
forskning behövs för att klarlägga vilken/vilka som är de
viktigaste mellanvärdarna i landet (10). Två fall av AE har
påvisats hos människa, båda 2012. Båda fallen bedöms vara
smittade utomlands (11). Inga inhemska fall av AE har påvisats i Sverige (2014).
1. Eckert J, Deplazes P, Kern P. Alveolar echinococcosis (Echinococcus
multilocularis) and neotropical forms of echinococcus (Echinococcus
vogeli and Echinococcus oligarthrus) ) in Oxfored Textbook of Zoonoses, Biology, Clinical practice, and Public Health Control, S.R. Palmer,
et al., Editors. 2011, Oxford University Press: New Yourk. p. 873.
2. Kapel CM et al. Reproductive potential of Echinococcus multilocularis
in experimentally infected foxes, dogs, raccoon dogs and cats. Int J Parasitol 2006;36(1):79–86.
3. SVA VET, Tema: Rävens dvärgbandmask. 2011; Available from:
http://www.sva.se/upload/Redesign2011/Pdf/Om_SVA/publikationer/1/SVAvet_2_2011_dvargbandmask_webb.pdf.
4. Eckert J et al. WHO/OIE Manual on Echinococcosis in Humans and
Animals: a Public Health Problem of Global Concern. 2001; 265. Available from: http://whqlibdoc.who.int/publications/2001/9290445
22X.pdf.
5. Anonymous, EFSA (European Food Safety Authority) and ECDC
(European Centre for Disease Prevention and Control), The European
Union Summary Report on Trends and Sources of Zoonoses, Zoonotic
Agents and Food-borne Outbreaks in 2012. . EFSA Journal 2014;
12(2):3547, 312 pp., 2014.
6. Combes B et al. Westward Spread of Echinococcus multilocularis in
Foxes, France, 2005-2010. Emerging Infectious Diseases 2012;
18(12):2059–62.
7. Staubach C et al. Bayesian space-time analysis of Echinococcus multilocularis-infections in foxes. Veterinary Parasitology, 2011.
8. Osterman Lind E et al. First detection of Echinococcus multilocularis
in Sweden, February to March 2011. Euro surveillance, 2011. 16(14).
9. Wahlstrom H et al. Investigations and actions taken during 2011 due to
the first finding of Echinococcus multilocularis in Sweden. Euro surveillance : bulletin europeen sur les maladies transmissibles = European
communicable disease bulletin, 2012. 17(28).
10. Miller A et al. Echinococcus multilocularis in Sweden: First identification in an intermediate host and ongoing research. 11th European
Wildlife Disease Association Conference. 25-26 August 2014. Edinburgh, United Kingdom.
11.
Folkhälsomyndigheten. Sjukdomsstatistik, Echinokockinfektion.
[cited 2014 8 September]; Available from: http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/statistik-och-undersokningar/sjukdomsstatistik/echinokockinfektion/.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
69
70
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
BIVERKNINGSBL ANKET T
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T S U P P L E M E N T: 2 014
•
71
B
Tidigare nummer
5: 2014
2: 2014
Tema:
Att förebygga aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom med läkemedel
Tema:
Antikonception
Monografier:
Aubagio (teriflunomid)
Bexsero (vaccin mot meningokockinfektion
grupp B [rDNA, komponent, adsorberat])
Mirvaso (brimonidin)
Ritalin (metylfenidathydroklorid) – ny indikation
Xolair (omalizumab) – ny indikation
Monografier:
Lemtrada (alemtuzumab)
Sinupret och Sinupret forte
Information från Läkemedelsverket 2014(25)5
Information från Läkemedelsverket 2014(25)2
4: 2014
1: 2014
Tema:
Behandling av akne
Tema:
Rekommendationer för antibiotikabehandling i tandvården
Monografier:
Betmiga (mirabegron)
Tivicay (dolutegravir)
Tresiba (insulin degludek)
Ultibro Breezhaler (indakaterol/glykopyrronium)
Monografier:
ADCETRIS (brentuximab vedotin)
Helixor (extrakt av Viscum album L. [mistel])
Iscador (extrakt av Viscum album L. [mistel])
Veregen 10 % salva (extrakt av Camellia
sinensis (L.) Kuntze, folium [grönt te, blad])
Information från Läkemedelsverket 2014(25)4
Information från Läkemedelsverket 2014(25)1
3: 2014
6: 2013
Tema:
Behandling av barn i samband med
smärtsamma procedurer i hälso- och sjukvård
Tema:
Läkemedelsanvänding
Monografier:
Aprokam (cefuroxim)
Esmya (ulipristalacetat)
Stribild (elvitegravir/kobicistat/
tenofovirdisoproxil/emtricitabin)
Nobivac L4 (vaccin mot leptospiros hos hund)
Vetzin (zinkoxid 1 000 mg/g)
Svensk sammanfattning av EU-gemensam
monografi för Aesculus hippocastanum L.,
semen (hästkastanjfrö)
Information från Läkemedelsverket 2014(25)3
Monografier:
Eylea (aflibercept) – ny indikation
Lucentis (ranibizumab) – ny indikation
Picato (ingenolmebutat)
RoActemra (tocilizumab)
Zostavax (vaccin mot herpes zoster)
– uppdaterad version
Equip Rotavirus (vaccin mot ekvint rotavirus)
Seresto vet. (imidakloprid + flumetrin)
Information från Läkemedelsverket 2013(24)6
approvals • authorisation • clinical trials • communication • competence • cosmetics • dialogue • directiv
• efficacy • environment • evaluation • guidelines • harmonisation • health economics • herbals • homeopathics • informati
• inspection laboratory analysis • market surveillance • medicinal products • medical devic
• narcotics • public health • quality • registration • regulations • reliability • risk/benefit • safety • scientific • standardisati
• transparency • vigilance • approvals • authorisation • clinical trials • communication • competence • cosmetics • dialog
• directives • efficacy • environment • evaluation • guidelines • harmonisation • health economics • herbals • homeopathi
• information • inspection • laboratory analysis • market surveillance • medicinal products • medical devices • narcotics
Foto: Shutterstock
Postadress/Postal address: P.O. Box 26, SE-751 03 Uppsala, SWEDEN. Besöksadress/Visiting address: Dag Hammarskjölds väg 42, Uppsala
Telefon/Phone: +46 (0)18 17 46 00 Fax +46 (0)18 54 85 66 Internet: www.lakemedelsverket.se E-mail: [email protected]